I veckan fick vi veta att Jimmie Åkesson kommer tillbaka från sin sjukskrivning för att återta sin roll som partiledare för Sverigedemokraterna. Nästan samtidigt fick vi också veta att han skulle låta sig intervjuas i säsongens sista program av "Skavlan" på SVT. Ett kortare klipp från intervjun dök också upp.

Man kan tycka att det finns ett visst allmänintresse att få höra direkt från hästens mun hur den förste svenske partiledare för ett riksdagsparti som tvingats sjukskriva sig för utbrändhet har upplevt sin situation och hur det nu kan tänkas bli att ge sig in i den politiska hetluften. Skavlan är också ett program som inte har väjt för att ta in en del ganska kontroversiella gäster. Personligen tycker jag att det har bidragit till programmet ofta är både intressant och underhållande att titta på. 

Föga förvånande kom det snabbt fram motsatta åsikter i debatten. 

Innan någon ens sett intervjun så började kritiken. Malena Ernman hon visste minsann och Özz Nujen han visste minsann att här skulle Åkesson få sitta och gråta ut i Skavlans myssoffa i en välregisserad propagandaföreställning och göra rasistpropaganda. Och folk de delade på Facebook och Twitter och stämde in i kritiken. För jävligt var vad det var. 

Så hur var intervjun då? Har du inte sett den så rekommenderar jag dig att gå in på Svtplay och se den. Här är länken: (drygt 35 minuter in börjar det)

http://www.svtplay.se/video/2787169/skavlan  

Tja, inte blev det så mycket till myssoffa, än mindre något välregisserat propagandatillfälle.  Istället får man se Skavlan klämma åt Åkesson bättre och skickligare än jag sett någon intervjuare eller motdebattör göra tidigare. På ett rasande skickligt vis. Han använder bl.a en gammal, men väldigt effektiv intervjuteknik: Börja med att ställa enkla och närmast vänliga eller neutrala frågor till ditt intervjuobjekt. Bygg upp en bra stämning, få personen att öppna upp sig.

Sen skärper du tonen och blir steg för steg hårdare och hårdare. 

Mot slutet av intervjun är Åkesson närmast upptryckt mot repen av Skavlan. Man behöver långt ifrån vara uppfylld av ett patologiskt SD-hat som en Özz Nujen för att tycka att Åkesson gör en ynklig figur. Och att Skavlan har gjort en riktig journalistisk insats (dessutom uppenbarligen med grundlig research innan). Så långt från myssoffan man kan komma.

Vi kan alltså konstatera att en rad människor med förgrundsfigurer i "antirasiströrelsen" som Ernman och Nujen i spetsen har varit ute i totalt ogjort väder. Utan något på fötterna gick man ut och både dömde ut och fördömde något som man inte hade en aning om vad det skulle vara. Men det är säkert glömt i morgonen när nästa indignationsstorm utbryter.

I själva verket var det här ju heller inget unikt. Snarare ganska symtomatiskt för hur debatten numera ofta fungerar. Något händer, någon nyhet presenteras. Ofta som tidiga nyheter är så har man inte så mycket fakta och det finns goda möjligheter (eller risker) att saker och ting visar sig inte vara på det sätt som det först kanske verkar. Eller så kan man inte dra så mycket slutsatser alls. Men folk gör det ändå. Utifrån sina förutfattade och förutbestämda meningar. Utifrån sina känslor. 

Naturligvis har det alltid varit så här i någon mån. Jag har själv deltagit i nätdebatter och diskussioner sedan det sena 90-talet. Säkert långt innan många andra började uppmärksamma och förfasa sig över rasister och kvinnohatare på nätet hade jag mött dem i olika forum och läst deras till 90-95% ounderbyggda trams. Jag blev också snabbt trött på hur de alltid utan några som helst faktakrav reagerade på nyheter där de tyckte sig kunna läsa in saker som bekräftade deras världsbild. En överfallsvåldtäkt? "Det var säkert en blatte!" Och så vidare. Hela det sättet att okritiskt förhålla sig till fakta och direkt omsätta det på nätet har alltid varit kännetecknande för dessa människor.

Därför gör det mig så trött, irriterad och ibland uppriktigt sagt jävligt ledsen att se hur den sida som ska vara och säger sig vara "den goda" under de senaste åren alltmer har anammat exakt samma sätt att debattera. Dvs: Man skiter i stor utsträckning i fakta och gör sina tvärsäkra tolkningar på ett minimum av information. Och sen trumpetar man ut det. Ibland blir det ganska tragikomiskt när man kolliderar med motståndarsidan som har en precis lika tvärsäker uppfattning om det motsatta förhållandet. Ett typiskt exempel härförleden var den tråkiga händelsen med de två unga pojkarna på rymmen från ett LVU-boende som greps och hölls kvar av väktare på Malmö central. På basis av ett klipp på några tiotal sekunder så visste folk minsann exakt vad som hade hänt. Väktaren hade ingripit fullt berättigat mot en liten otäck ligist som förtjänade stryk, men inte hade han dunkat hans huvud mot golvet. Nej - väktaren hade helt oberättigat satt sig på pojken och han dunkade visst hans huvud i golvet.

Själv tittade jag på klippet ett antal gånger utan att känna att jag fick någon som helst grund för en slutsats åt vare sig det ena eller andra hållet. Men det kanske är jag som har attitydproblem. Som förväntar mig att det ska finnas nån slags eftertanke i en diskussion. Att fakta ska spela nån slags roll. Att man försöker föra någon slags argumentation.

Förmodligen är det synsättet bara naivt, särskilt när det gäller sociala media. Gång på gång ser jag ju att människor gör precis tvärtom. Ofta skriver folk som helt uppenbart knappt ens läst artikeln. Och en majoritet är inte ute efter att diskutera. De är ute efter att tala om för omvärlden vad de KÄNNER. Vi har ju bevars fått lära oss att det är viktigare än något annat. Känner du så, så gör du väl det. Vem är väl jag att ifrågasätta det? 

Det där sistnämnda var inte enbart ironiskt. Ibland undrar jag om det är mig det är fel på. Kanske är det helt rätt att den här sortens kommunikation mellan människor mer handlar om att berätta för varandra vad vi KÄNNER. Och så kan vi få lite bekräftelse när andra skriver att de KÄNNER precis samma sak. Vad spelar det för roll hur det egentligen ligger till med den sak vi reagerat på eller emot? Imorgon eller senast om ett par dar är ändå allt glömt och vi rusar vidare mot nästa nyhet att bli upprörda över. 

Jag avslutar med ännu en länk som jag tror illustrerar ganska bra vad jag menar. Av nån anledning engagerade jag mig i "debatten". Under ett par dagar skrev jag flera inlägg där jag efterlyste fakta och motbevis istället för bara en massa påståenden, känsloargument och tarvliga personangrepp mot krönikören. I stort sett talade jag för döva öron. Men säkert sitter många och känner sig nöjda över att ha fått delge obekanta människor på Facebook den oerhört intressanta informationen om vad just dom KÄNNER. Vad som sen är sant och inte - vad spelar det för roll?

https://www.facebook.com/dn.se/posts/10152676725461680

I det förra återbesöket skrev jag om de långa mellanrummen mellan nedslagen i min bokhylla. Kanske blev det till en liten sporre, för trots att bara dryga två månader förflutit så är det redan dags igen.

Bokstaven F åstadkommer åtminstone jag genom att sätta de övre framtänderna lätt mot underläppen och samtidigt blåsa ut luft mellan dem. Kanske avslöjar jag här ett pinsamt talfel som jag levt i lycklig okunskap om, men det må vara hänt. F är ju annars i sådana sammanhang en bokstav som mer är känd för att uttalas när den inte borde göra det. Om man lider av en kraftig läspning så tenderar man att läfpa snarare än läspa. Det var en typisk sådan sak som det gick bra att skämta om förr i världen, men som jag misstänker skulle kunna väcka ont blod idag hos vissa. Jag led i varje fall inte av läspning som barn, men trots det så hamnade jag hos talpedagog på grund av mina S. Talpedagogen hette Ingrid Bergman och var som sin namne en tjusig kvinna i 60-årsåldern som därtill var oerhört snäll och tålmodig. Jag har för mig att jag gick hos henne i ett par år och försökte lära mig att bita ihop när jag sa S. Det gick inget vidare tyvärr. Rörelsen kändes helt onaturlig för mig och än idag gör jag den inte när ett Sssss väsande lämnar min mun. Ingen har dock klagat eller ens retat mig för mina S, så helt hopplösa är de väl inte antar jag.

Nå, nu var det ju F vi skulle tala om. Det är en bokstav som jag i de ordspelssammanhang jag alltjämt ganska ofta befinner mig i aldrig har hört någon människa säga något gott om. F brukar ses som en ovälkommen gäst på brickstället som man vill bli av med fortast möjligt. Trots sin allmänna motsträvighet så är den bara värd tre poäng, till skillnad från alfabetskompisar som P, U och Å: fyrapoängare som man däremot oftast blir glad av om man får upp. Denna ovilja mot F hindrar den ändå inte från att vara ganska väl representerad i min bokhylla. Det beror främst på en enskild författare, vilket vi strax ska återkomma till.

Först på F står Howard Fast med romanen Max. Skälet till att den står det är rent nostalgiskt: Fast var en av de författare som min pappa Klas tyckte om. Fast skrev ofta böcker som skildrade livsöden under en längre tid, ibland en hel släkt eller samling av människor under någon brytningsperiod i USA:s historia. Jag läste flera av dem under uppväxten och gillade dem. Men inte så mycket att jag efter pappas död var beredd att upplåta plats åt dem i mina redan överfulla bokhyllor. Dessutom var flertalet av dem pocketar och det går nu inte att komma ifrån att det är trevligare med inbundna böcker. Som jag minns det så drabbades jag ändå av någon slags nostalgi det där sista besöket i pappas lägenhet när min syster och jag tömde den på allt vi ville ha innan städfirman fick ta över och röja ur och slänga eller sälja allt som blev kvar. Resultatet blev att Max – en berättelse om en ung, fattig jude kring förra sekelskiftet som med två tomma händer skapar sig en förmögenhet i biograf och filmbranschen – fick följa med hem till bokhyllan. Och där står han kvar.

Efter Fast är det dags för näste amerikan: Robert L Fish och hans bok Jagad. Trots att det gått över 30 år sen jag läste den första gången så framstår den fortfarande som en av de absolut bästa och mest spännande thrillers jag läst. Idén är lika fantasieggande som genialisk: I andra världskrigets slutskede funderar en ung SS-officer på framtiden. Han är hängiven nazist och sociopat, men också realist. Han förstår att kriget är förlorat och att han själv som högt uppsatt i lägerledningen i ett ökänt koncentrationsläger redan står på de allierades Most wanted-lista. När andra planer spricker beslutar han att sätta sin mest drastiska i verket: Med hjälp av plastikoperationer och falska identitetspapper ska han återuppstå som den judiske lägerfången Benjamin Grossman! Han tänker sig att tillbringa återstoden av kriget i ett ”tryggt” läger under beskydd av någon han har en hållhake på för att sedan efter kriget diskret ge sig av till Schweiz där han har deponerat pengar. Men saker och ting går inte alls som han har tänkt sig och efter att med nöd och näppe ha överlevt de mest fruktansvärda förhållanden så kommer ödet kommer att föra honom till en plats och ett liv som är så rakt motsatt den han en gång var att hans gamla liv framstår som totalt overkligt. Men hans förflutna är på väg att hinna upp honom från flera olika håll… Boken är nog inte lätt att få tag i nuförtiden, men om du vill låna den så finns den här!

Torbjörn Flygt är näste man på tur. Näste man ja. Jag vet att det är dåligt med kvinnliga författare i min bokhylla och jag skäms lite för det. Jag försöker långsamt råda bot på det, bland annat med hjälp av en rad av nobelpristagaren Alice Munros novellsamlingar som jag tycker väldigt mycket om. Men det går långsamt som sagt. Om min Scrabblekompis bibliotekarie-Björn läser detta så kan jag också glädja dig med att jag beställde Gå vilse - en fälthandbok av Rebecca Solnit efter att ha läst din biblioteksblogg. Jag blev djupt fascinerad av den och tänker definitivt läsa mer av henne. Nåväl, Torbjörn Flygt är inte nobelpristagare och inte någon Rebecca Solnits jämlike heller. Men han är en bra författare som med Augustpristagarboken Underdog har skrivit en fin uppväxt- och generationsroman från Malmö. Det är dock inte Flygt som dominerar F i min bokhylla, det är Per Anders Fogelström.

Fogelström (1917-1998) är vår utan jämförelse främste Stockholmsskildrare. Det han inte kunde om staden och dess historia och geografi var nog nästan inte värt att veta. Ett vetande han dessutom tillägnade sig på den tid då information inte fanns ett musklick bort, utan där även ganska enkla upplysningar ofta krävde både slagningar i uppslagsverk och besök i bibliotek. Med åren fick han i och för sig en rätt väl tilltagen egen bokhylla med Stockholmiana att leta i: Hela 80 hyllmeter som nu finns hos Stadsmuséet.

Fogelström började sin litterära bana som journalist och författare av ungdoms- och relationsromaner. En del teman var för den tiden ganska djärva. Från början av 50-talet har jag Medan staden sover – en skildring av ett gäng arbetarkillar på Söder som begår ett inbrott och håller på att hamna riktigt snett. Flertalet av dem beslutar sig dock efter brottets efterspel för att skärpa till sig, men ledaren väljer en annan väg som kommer att sluta i katastrof. Man kan se temat som lite moralistiskt om man vill, men det är också en finstämd och levande skildring av ett antal fattiga ungdomar och deras drömmar.

Efter hand började dock Fogelström på allvar väva ihop sitt historiska intresse med romanskrivandet och på 60-talet utgav han den klassiska Stad-serien: Fem böcker med Mina drömmars stad som den första. De står alla i min bokhylla, liksom de en gång stod i pappas. Där läste jag dem första gången när jag var 11, kanske 12 år. Det har blivit ett antal omläsningar sen dess. Henning, Lotten, Tummen, Emelie, Maj och alla de andra. Helt vanliga människor vars vanliga liv Fogelström ändå lyckas göra spännande och engagerande att ta del av. Hundra år av Stockholmshistoria. Inte minst hans kvinnoporträtt är levande och kraftfulla: Starka, envisa kvinnor som trots fattigdom och svårigheter skapar en dräglig tillvaro för sin familj och också har kraften att hjälpa andra. Man anar en hel del av mamman: Hon som på 20-talet tvingades att ensam och med små ekonomiska medel ta hand om Per Anders och hans syskon när fadern försvann till Amerika för att aldrig återvända.

Ett decennium senare tog Fogelström upp den historiska tråden igen och i en slags prequel till Stad-serien skrev han tre historiska romaner till som utspelar sig i Stockholm från 1700-talets mitt och fram till strax före Mina drömmars stad. Vävarnas barn heter den första. Även dessa böcker är väldigt bra, om än inte riktigt av samma höga klass som den första serien. Jag har också ett gäng Fogelströmmare till, däribland en av faktaböcker han också skrev om Stockholm.

Fogelström på sitt älskade Söder, stående en bit ovanför Slussen.

Efter Fogelström kommer ett nyförvärv: Richard Fords Kanada. Jag hade inte läst något av Ford tidigare och när jag som vanligt shoppade lite pocketar inför en resa föll det sig naturligt att testa den. Jag tyckte om den: En tankfull, stillsam men suggestiv berättelse om två syskon vars trygga liv förändras dramatiskt när deras föräldrar gör något mycket oväntat. Sen står en thriller av Frederic Forsyth som heter Ikon och som jag minns att jag tyckte var spännande, men glömt hela handlingen av sen jag läste den någon gång i slutet på 90-talet.

Till sist på F har vi Jan Fridegård. Mest känd och hågkommen idag är han väl för sin berättelse Trägudars land från vikingatidens Sverige. Den har jag, men också några av hans självbiografiska berättelser om sitt alter ego: Lars Hård. Man måste beundra dessa arbetarförfattare. Ingenting hade de gratis, allting fick de kämpa för. När de väl blev publicerade – ofta efter många refuseringar vilket drabbade inte minst Fridegård – blev de ofta föremål för vass och elak kritik från akademiskt utbildade recensenter i de större dagstidningarna. Men de drevs av en vilja att nå ut med sina berättelser som var starkare än allt annat. I deras böcker ligger många nycklar till förståelse av dagens Sverige också: Varför blev det som det blev? Vilka sociala och ekonomiska omvälvningar var det som lyfte Sverige från ett fattigt och efterblivet bondeland till ett rikt I-land på bara några decennier? Fortfarande ligger detta Fattigsverige, ett land där fattigdomen inte var mörkhyad och hette Ahmed eller Fatima, utan ljushårig och hette Lars eller Märta, mindre än 100 år bort. Det vore synd om de nya generationerna läsare aldrig hittar Fridegård, Moberg, Moa Martinsson och de andra.

Med det är vägen genom F framme vid slutet. Fast just när jag trodde det så mindes jag plötsligt att i den lilla, lilla lyrikavdelningen i bokhyllan så står ju faktiskt en till. Från pappas bokhylla den också: Ett samlingsverk med Nils Ferlins dikter. Ur den får bloggens slutkläm komma idag:

Strof i april

Vägen till kärlekens paradis

Är gammal men evigt ny:

Två händer kan mötas – händelsevis,                                      

Inunder ett paraply.

Två händer kan mötas i glädje

Två händer kan mötas i sorg

Två händer kan mötas för vinnings skull

På världens marknadstorg.

Redan när damen som är två steg före mig i kön har betalat och ska börja packa sina varor anar jag att det kan bli problem. Utan att ta någon notis om sina varor ställer hon sig och börjar granska sitt kvitto ingående. Det är inte mycket hon har köpt, kanske ett dussin varor eller så. Men granskningen tar tid. När mannen som är efter henne är färdig och har betalat är hon just klar med att stirra på sitt kvitto. Nu vidtar nästa steg i kedjan. Man riktigt ser hur hon funderar på hur hon ska organisera upp packningsarbetet. Det gäller att ta det från grunden.

Nu börjar kassörskan slå in mina varor. De är inte jättemånga heller, men flera av dem är rätt tunga. Det är nytt diskmedel, ny spolglans, ny WC-anka. Jag flyttar blicken till mannen och inser att nu har vi problem på riktigt. Han stirrar visserligen inte på sitt kvitto. Men han packar inte han heller. Istället tar han långsamt och grundligt upp någon slags tygkasse ur sin medhavda väska och liksom vänder och vrider på kassan för att… ja för att vaddå? Det är oklart, men uppenbarligen måste det göras innan packning kan påbörjas.

Damen har nu faktiskt fått ner ett par varor i sin kasse, men än är hon inte färdig. Och fort går det inte. Mina varor däremot är snart inslagna av kassörskan. Även hon har nu upptäckt att det är stopp längre fram i maskineriet och slår stopp på bandet. Nu är hon färdig, jag sätter i mitt kort och betalar. Där kommer kvittot. Fortfarande är varken damen eller mannen färdiga med sitt packande, men man kan trösta sig med att båda gör det väldigt grundligt. Grundligare än jag någonsin packat en kasse i varje fall. Själv har jag ett litet utrymme alldeles efter kassaapparten, där mina grejer nu ligger i en tjock klump, att packa på. Det går, men jag får luta mig framåt i en inte direkt bekväm arbetsställning. Trots att trafikstockningen inte på något vis är mitt fel känner jag mig stressad och vill få undan mina saker så fort som möjligt. Det är i praktiken omöjligt att börja med nästa kunds varor innan jag är väck. Samtidigt som jag trycker ner den sista varan i mina två kassar ser jag att damen faktiskt också blir klar i samma stund. Och mannen är också på god väg. Livet i kassalinjen kan fortsätta igen!

Händelser som den här inträffar ganska ofta numera. Ju mer automatiserade eller åtminstone effektivare många processer har blivit, desto sämre hänger vi människor med i dem. Rätt många av oss i varje fall. Vi har dessvärre inte fått någon uppgradering av vår programvara eller snabbare mentala processorer. Naturligtvis har många äldre det särskilt svårt, men de är långt ifrån ensamma. Ingen av mannen och kvinnan framför mig i kön var äldre än i tidiga sextioårsåldern.

Samtidigt som många inte hänger med så har väl ändå vi det stora flertalet anpassat oss hyggligt och t.o.m skruvat upp förväntningarna på hur undan det ska gå i köer av olika slag. Vi känner därför en smygande irritation på den där långsamme mannen som fortfarande inte fått upp sin plånbok när kassören slår in hans sista vara. Eller sitt SL-kort när han ställer sig precis framför oss i automatspärren ner till perrongen. Vi kväver lusten att sucka demonstrativt åt kvinnan vid bankomaten som gör allting i slowmotion och när hon äntligen har fått sina pengar inte har vett att flytta på sig, utan står kvar och börjar organisera i sin plånbok. Ibland bryr vi oss förresten inte ens om att kväva den där sucken.

För några år sen började jag fundera lite mer kring de här sakerna. Jag har alltid varit otålig av mig, men med åren har jag börjat lugna ner mig lite och dessutom insett att jag inte alltid själv hänger med i de snabbaste svängarna längre. Några vetenskapliga studier att bjuda på har jag inte, men jag uppskattar att kanske någonstans runt 15-20% av alla människor är mer eller mindre långsamma på det här viset. Kanske till och med lite fler. Med det här viset menar jag att de oftast verkar liksom omedvetna om vad som försiggår runt omkring dem och att de stoppar upp och orsakar köer och väntetider för alla som vill att allt ska gå i raketfart. Jag antar att fenomenet är mest tydligt i Stockholm med dess uppskruvade tempo. Men jag tror det är ganska tydligt åtminstone på alla någorlunda stora orter också.

En del människor kan helt enkelt inte skynda sig, vi känner antagligen alla åtminstone några stycken som stämmer in på den beskrivningen. De gör det mesta i maklig takt, men grundligt och ordentligt. Hur mycket de är medvetna om de känslor de väcker hos sin stressade omvärld är svårt att säga. Ibland verkar de så totalt avslappnat avskärmade att jag kan känna en slags motvillig beundran. Ett typiskt exempel är kön vid lunchbuffén. Plötsligt stannar den upp. Det är nästan alltid samma sak: Vid salladen eller varmrätterna står en person och stirrar tankfullt på de olika alternativen som står till buds. Tar upp en slev och vrider och vänder lite på den. Sticker prövande ner den i någon bytta och tar långsamt och försiktigt upp en liten, väl avvägd mängd mat som den lika försiktigt placerar på sin tallrik. Stannar sen upp igen och tycks fundera över nästa drag. Ska det bli en till av samma sort eller nånting annat? Det som för en vanlig lunchgäst tar kanske femton, tjugo sekunder går lätt på minst en minut. Minst.

Vid det laget känner man ibland hur en irritation liksom pyser sakta upp ur kön och hur de fyra, fem som står närmast bakom liksom börjar trampa på stället för att få utlopp för otåligheten. Eller så fixerar man stoiskt någon punkt på motsatta väggen och försöker vänta ut.

Är olyckan riktigt framme kan det vilja sig så illa att två såna här personer lunchar ihop. Då kan de mycket väl stanna upp och börja en obekymrad konversation vid potatisen och riset utan att så mycket som att slänga ett getöga bakåt och se hur många som står där. Gör någon dem uppmärksamma på att kön bakom växer så rycker de liksom till och ser lite förskräckta ut i någon sekund. För att sen sjunka in i sitt eget behagliga tempo igen.

Naturligtvis är det möjligt att människor man ser bära sig åt så här ute på stan bara är tillfälligt tankspridda av något skäl. De kanske är snabba som vinden i vanliga fall. Men i vår närmiljö blir det ganska snart klart vem som är av den där långsamma sorten. På arbetsplatser är det här en knepig sak som vi ofta har svårt att prata om. I dagens uppskruvade tempo blir det allt mindre plats för den långsamma, grundliga typen: Hen som inte kan skynda sig. Kollegan som lovar att rapporten som övriga projektet behöver för att gå vidare ska vara klar nästa måndag, men som sen ändå ”har några grejer kvar bara” när måndagen kommer. Och nästa måndag och nästa måndag med. Det är ofta en kollega som är väldigt vänlig och trevlig, vilket gör det ännu svårare. Man får motstridiga känslor. Tycker synd om, blir irriterad, blir orolig för man ska hinna bli färdig i tid. Börjar umgås med hemliga önskningar om att kollegan skulle kunna ta vägen någon annanstans där den inte sinkar arbetet. Eller så arbetar man med någon form av arbetsuppgift där resultatet av att vissa hinner undan mindre är att andra måste göra mer för att det inte ska samlas på hög. Kanske känner man också att den långsamma kollegan blir olycklig och frustrerad av att hamna på efterkälken. Men vad ska man säga?

En del människor är långsamma därför att de har ett neuropsykiatriskt funktionshinder i någon form som helt enkelt inte ger dem möjlighet att behandla information och handla utifrån det i ett snabbare tempo. Andra är långsamma och sävliga mer som en del av sin personlighet. Många av oss som en gång var snabba i både tanke och handling kommer med åren att bli långsammare vi med. En dag kommer människor att stå och trampa bakom OSS i kön!

På något vis måste samhället ju fungera för alla sorters människor. Särskilt som det faktiskt finns så många som inte kan eller vill leva livet i den hastighet vi som vill vara moderna, urbana storstadsmänniskor betraktar som självklar. Kassalinjer och köer i restauranger kan säkert anpassas bättre till människors verkliga förutsättningar och vi som har bråttom kan öva oss i tålamodets konst. Det gör oss säkert bara gott.

Det finns dock större och svårare utmaningar i hur vi ska ha hitta lösningar i skolan och i arbetslivet för att människor som faktiskt kan göra bra resultat om de bara får lite tid på sig och inte stressas upp av en otålig omgivning också ska få plats. Jag tror inte att vi kan lösa det genom att inrätta hundratusentals beredskapsarbeten och skyddade anställningar, vi måste bli bättre på att organisera arbetet så att även människor som behöver ett lägre tempo kan få plats i den ordinarie verksamheten. Det gäller inte minst större arbetsplatser. Oavsett vad orsaken är. Kanske behöver vi också lugna ner oss några hekto på några områden också. Jag är inte säker på att samhället tjänar något alls på att fortsätta den ständiga jakten på ”effektivisering” inom i grunden personalintensiva verksamheter som vård och omsorg t ex. Jag tror att vi i viss utsträckning fortsätter med detta av bara farten. För att vi kan och för att vi lärt oss att annars är vi inte duktiga. Man kan ju fundera om inte de ständiga produktivitetsökningarna inom de verksamheter som kan automatiseras borde leda till att vi får råd att ha fler människor som arbetar med människor? Inte nödvändigtvis i ett rasande tempo hela tiden.

Häromkvällen när jag lagt mig för att sova kom mina tankar av någon anledning in på en liten semesterresa jag gjorde förra sommaren tillsammans med den kvinna jag älskar. När jag tänker tillbaka på saker jag varit med om så är de oftast en aning oskarpa i konturen och har inte så jättemycket detaljer. Men nu var det som att den där dimman som brukar omge mina minnen skingrades. Plötsligt var jag tillbaka i en sekvens under resan: Vi hade parkerat bilen vid ett litet fiskeläge och vandrade ner mot hamnen. Jag såg husen, blommorna, vägen vi gick på, bryggan där båtar låg förtöjda. Jag såg en familj som stod i strandkanten och fiskade krabbor. Allting tycktes så skarpt och tydligt i minnet att det kunde ha varit en film som spelades upp. Det var nästan som att jag hade återförts till det där ögonblicket och upplevde det på nytt. En kort stund vandrade jag fascinerad i ett minneslandskap utan de vanliga dimslöjorna. Sen löstes upplevelsen upp i de osammanhängande fragment av tankar och känslor som kommer innan man somnar. Och så somnade jag förstås. Nästa dag var fortfarande en ganska skarp bild kvar, men den där absoluta klarheten hade gått förlorad.

Exakt vad det var som hände i min hjärna vet jag inte. Däremot vet jag litegrann om hur minnet fungerar rent allmänt. Hur vi tänker och kanske framför allt hur vi minns har fascinerat mig egentligen hela livet. Vad är egentligen ett minne? Hur uppstår det? Blir det kvar för alltid i min hjärna när det väl präglats in? Är det som en slags bandinspelning, eller är det något annat? Är alla minnen medvetna i den meningen att vi kan återge dem muntligt?

Vi vet idag väldigt mycket mer om hur hjärnan fungerar än vi gjorde för säg trettio år sen. Ändå är mycket fortfarande en gåta och flera viktiga frågor fortfarande obesvarade. En sak är dock säker: Hjärnan är en enormt komplex apparat och de processer i den som leder till att jag kan minnas lukten, smaken och utseendet på en citron eller att jag gjorde en resa till London hösten 1994 med några vänner låter sig inte beskrivas på ett enkelt sätt ens om vi utgår från det forskningen tror sig veta. Som inom många andra områden behöver vi därför jobba med förenklingar för att göra det lite mer begripligt. Vi behöver göra en slags modell.

En sådan modell är arbetsminnet och långtidsminnet. De existerar inte som två fysiskt totalt skilda delar eller processer i hjärnan. Men de utgör ändå två helt olika sätt som hjärnan arbetar på vid olika tillfällen. Arbetsminnet arbetar här och nu. Den tar in mentala enheter av information och bearbetar dem aktivt för att till exempel analysera vad ett visst ord betyder i ett visst sammanhang, om ett logiskt påstående är sant eller inte eller för att utföra en beräkning. När informationen är färdigbearbetad och svaret levererat så ”rensas” minnet, särskilt om jag får en ny uppgift att utföra som tar det i anspråk. Ber jag dig att plussa ihop talen 14, 17 och 42 så kommer du – om du är hyfsad i huvudräkning – att inom några sekunder ge mig det rätta svaret: 73. Ger jag dig bara en eller ett par nya uppgifter så är det inte sannolikt att du någon minut senare minns vilka talen jag gav dig var. Svaret är dock lite mer sannolikt att du kommer ihåg.

Arbetsminnet är på många vis väldigt effektivt och löser många av våra vardagsproblem åt oss, ofta utan att vi egentligen reflekterar över det. Det har dock sina begränsningar. Människohjärnan har inte några dubbla processorer, trots många människors grundmurade tro på att de är bra på ”multitasking”. När vi faktiskt gör flera saker samtidigt så beror det på att minst en av dem är automatiserad. "IQ" som inte kunde tugga bubbelgum och gå samtidigt hade uppenbarligen inte lyckats så bra med det. Men inte bara han, utan vi andra också är känsliga redan för enkla störningsmoment. Att t ex högt upprepa ett siffertal medan man adderar två andra sätter effektivt ner arbetsminnets kapacitet och därmed resultatet. Dessutom är mängden informationsbitar vi kan hantera simultant inte så stor. Många experiment på området har fastslagit att det i genomsnitt (det varierar mellan individer) rör sig om sju stycken. Så länge vi inte ägnar oss åt någon form av minnestekniker (se mer om det längre fram!) kommer vi till exempel inte att kunna upprepa fler än runt sju stycken siffror i en godtycklig sifferserie som vi får se på papper eller får uppläst för oss.

För mig som är en inbiten Scrabble- och Wordfeudspelare är det en händelse som ser ut som en tanke att det är just sju bokstavsbrickor man har på sitt ställ. En viktig del av spelet är att kunna hitta ord som använder alla dessa bokstäver i ett drag – en så kallad rullning. Det ger femtio bonuspoäng (fyrtio i Wordfeud). Uppfinnaren av spelet valde säkert antalet brickor utifrån att det varken skulle vara för lätt eller svårt att få ut ord med hänsyn till de teoretiska möjligheter som finns i form av ord i ordlistan. Fem brickor hade blivit för enkelt (och tråkigt). Tio brickor snudd på omöjligt. Men det råkar också gå väldigt bra ihop med hur våra hjärnor faktiskt fungerar här och det är säkert en stor del av förklaringen till spelets framgång.

Om ditt arbetsminne är ”normalbra” så har du garanterat inte det minsta svårt att kasta om bokstäverna

JHE

… till ett svenskt ord. Inte heller

DDEKU

… borde bereda dig stora svårigheter. Ger jag dig däremot bokstäverna

AIOPSTT

… så blir det genast svårare. Om du nu inte är en av mina Scrabblevänner förstås och har tränat din hjärna i åratal på just den här typen av problemlösning. Är du inte det är det som sagt lite knepigt, men troligen inte omöjligt om du får klura en stund. Går vi sen upp två steg till:

AELNPTTVÖ

… så börjar det bli svårt även för oss med tränade Scrabblehjärnor. Helt enkelt därför att vi är vid gränsen för vad även ett bra arbetsminne kan klara i form av informationsbitar. Det är därför inte bara den låga sannolikheten att kunna lägga längre ord, utan också våra begränsningar som gör att man rätt sällan ser ord längre än åtta bokstäver på ett bräde.

Det sista exemplet är hämtat från en riktig match där jag lyckades hitta och lägga ordet. Det är för övrigt VATTENPÖL om du inte redan listat ut det. Betydde det att jag utförde en prestation på toppen av en vanlig, mänsklig hjärnas förmåga? Nej, så enkelt är det inte. Kom ihåg ordet informationsbit. En informationsbit är något som – i sitt sammanhang – kan fungera som en slags helhet som vi kan hålla i arbetsminnet som en enda bit information fast den strängt taget kan bestå av flera.

Låt oss hoppa tillbaka till exemplet med sifferraden. När du försöker minnas ett telefonnummer någon just talat om för dig (mindre vanligt nu i smartphonens tidevarv) så använder du antagligen utan att inse det en teknik där du skapar större informationsbitar. Låt oss tänka oss ett fast abonnemang med numret 08653781. Åtta siffror innebär åtta bitar information i grunden och bara de relativt få sekunder det tar att få fram ett block för att anteckna numret gör därför att många av oss inte kommer att kunna hålla kvar det i arbetsminnet ens så kort tid.

När du löser problemet genom att dela upp den sifferrad du får uppläst i grupper: 08 65 37 81, så har du i ett slag reducerat kravet på arbetsminnet till fyra bitar information. Du utnyttjar faktumet att du liksom de allra flesta människor bör ha åtminstone alla tvåsiffriga tal som egna, mentala representationer i ditt långtidsminne. Du minns alltså helheten ”65” istället för de enskilda siffrorna 6 och 5. Hur långt upp i talsystemet du kan ”fuska” så här beror nog på hur mycket du jonglerat med tal i ditt liv. Det finns säkert de som har mentala representationer av alla tresiffriga tal, men fyrsiffriga är nog väldigt ovanligt. Det är knappast heller en slump att vi föredrar att dela upp längre telefonnummer i gruppen tre, två, två och inte två, två, tre. Siffrorna sist i telefonnumret är de som måste hållas längst i arbetsminnet och det är därför garanterat enklare att få det rätt med 746 81 49 än med 74 68 149.

Även om man ibland stöter på personer som delar in nummer på ett sätt man själv inte alls känner sig bekväm med.

Alla nya ordspelare får tidigt lära sig att göra samma sak för att ”hitta” ord bland sina brickor. Vi plockar ut vanliga för- och efterleder som FÖR- , UT-, IN-, -ERA, -ING när vi hittar de bokstäverna på vårt brickställ. I ett slag har vi fått ner antalet mentala enheter till sex eller fem och då får hjärnan också lättare att lösa problemet. Vilket var precis vad jag gjorde med vattenpölen. Det här får också till följd att ord som inte kan ”anagrammas” fram med hjälp av den här metoden kan vara förvånansvärt svåra att hitta, även för ganska duktiga spelare. Och även om de är väldigt vanliga, alldagliga ord som vi hör eller ser nästan varje dag. Hur lång tid tog det för dig att se att sjubokstavsordet ovan var POTATIS?

I grunden tror man att det är ungefär så här arbetsminnet fungerar, även när ägnar sig åt att analysera betydligt mer komplex information än i exemplen här. Inte bara tror, allt jag skriver här är väl belagt genom experiment. För säkerhets skull är det kanske bäst att komplettera med en definition som kommer från en av världens främsta experter på arbetsminnet, den brittiske psykologen Alan Baddeley

Arbetsminnet avser ett system i hjärnan som kan hålla kvar och hantera den information som r nödvändig för att utföra komplicerade kognitiva uppgifter såsom läsförståelse, inlärning samt logiskt tänkande.

Det finns forskare inom området som går så långt som att hävda att intelligens (i betydelsen: den egenskap vi mäter med intelligenstest) i allt väsentligt är en funktion av hur starkt arbetsminne man har. Den slutsatsen är dock inte oomtvistad. Däremot finns det klara och starka samband mellan det nedsatt funktion i arbetsminnet och olika neuropsykiatriska syndrom som ADHD. Ja, det finns till och med forskare som hävdar att det i mångt och mycket är ett utflöde av samma sak. Problemen att fokusera sin uppmärksamhet skulle då helt enkelt kunna ses som en aspekt av ett dåligt arbetsminne. Som vanligt i en komplicerad verklighet kan man tänka sig att detta fungerar på olika vis. Dels klarar man inte av att koncentrera sig tillräckligt länge för att lösa en viss uppgift eftersom ens arbetsminne helt enkelt inte har den kapaciteten. Dels blir man så trött av den extra fokusering som krävs för att lösa uppgifter som för en person med bättre arbetsminne är enkla att man av det skälet inte orkar hålla det uppmärksamhetsfokus man nu ändå har någon längre stund.

Skulle man då kunna tänka sig att komma runt detta genom att träna upp sitt arbetsminne? Ja faktiskt finns en hel del experimentell forskning som tyder på det. Exempelvis den svenske forskaren Torkel Klingberg nådde bra resultat i en studie med barn med ADHD som fick träna med ett specialdesignat dataspel. Effekterna kvarstod också tre månader efter avslutad träning.

Man får dock inte blanda ihop arbetsminnet med minnesprestationer som har att göra med olika minnestekniker och expertkunskap. Schackspelare på stormästarnivå har en överlägsen förmåga att minnas ställningar på ett schackbräde, men de har inte ett generellt bättre arbetsminne än andra utanför sin ”expertdomän”. De utnyttjar kunskaper de har i sitt långtidsminne till att kunna lagra och komma ihåg mönster av information som är meningsfulla för dem. Ställer man pjäserna i positioner de inte skulle kunna ha i ett riktigt schackparti klarar sig inte stormästarna bättre än vanliga, medelgoda schackspelare. Men nu är vi på väg in i en helt annan del av minnet och dit in hinner vi inte tränga i den här bloggposten. Nästa gång – när motivationen är tillräckligt hög – ska jag skriva om långtidsminnet.

Hej och välkommen till bloggen Jonésiskt. Skulle jag innan du börjar läsa få be dig att besvara några frågor först bara om hur du uppfattar mig och mina bloggposter?

Nej, jag tramsar bara. Det skulle inte falla mig in att trycka upp ett frågebatteri i näsan på mina läsare. Du är naturligtvis välkommen att ge mig feedback på det jag skriver om du vill, både positiv och negativ. Men jag tänker inte tjata på dig om det. Alla tänker dock inte som jag. Du har förmodligen också lagt märke till att mängden ”enkäter”, ”kundundersökningar”, ”klimatmätningar” med mera med mera tycks öka för varje år som går. I de mest skiftande och möjliga och omöjliga sammanhang blir man ombedd att besvara allt från några stycken till ett helt batteri av frågor om hur man uppfattar produkten eller tjänsten man just köpt eller tagit del av.

• Man går in på en hemsida för att läsa någon artikel – och får upp ett blaffigt fönster som lägger sig i vägen för artikeln med uppmaning att ”bara” besvara några frågor först innan man fortsätter.
• Man ringer något företags kundtjänst – och får tillsammans med den allt längre harangen om vilka knappar man ska trycka på för att bli kopplad till rätt ställe också en harang om hur mycket företaget bryr sig om sina kunders åsikter och att de därför gärna vill att man besvarar några frågor eller går med på att bli uppringd efter samtalet. Bla bla bla.
• Man blir uppringd av något marknadsundersökningsföretag som ber en att svara på frågor om någon ny produkt. ”Det tar bara några få minuter” försäkras det alltid.
• Man går på en 2½ timma lång föreläsning en förmiddag om något jobbrelaterad specialgrej. Och blir uppmanad att fylla i en ”kursutvärdering” efteråt.

Att en viss trötthet på allt detta infinner sig är inte så konstigt. I dagens nyhetsflöde rapporteras att SCB – vår myndighet för officiell statistik – har allt svårare att få en tillräcklig svarsfrekvens på sina frågor. http://www.dn.se/nyheter/sverige/sveriges-officiella-statistik-hotar-att-bli-missvisande/ I artikeln spekuleras det om flera orsaker. Själv är jag helt övertygad om att den viktigaste orsaken är just det jag beskriver ovan och som DN kallar ”enkätinflation”.

Det är inte alls bra att det blivit på det här sättet. Precis som det står i artikeln så används SCB:s statistik i många olika sammanhang och utgör en viktig grund för både beslut och planering i samhället. Om siffrorna inte längre är lika tillförlitliga finns en uppenbar risk att besluten blir fel. Det som gör mig mest irriterad är misstanken att andra aktörers lättvindiga inställning till att besvära folk med att ”bara besvara några frågor”, som dessutom ofta är ganska intetsägande (se vidare nedan), leder till att människor inte orkar engagera sig i att besvara frågor som faktiskt är viktiga att besvara. Jag har som de flesta andra några gånger i livet blivit utvald att delta i undersökningar från SCB och Sifo och har alltid försökt besvara dem efter bästa förmåga, även i de fall man inte fått någon ersättning för det. Men jag förstår om andra inte orkar.

Varför har det då blivit så här? Det är faktiskt en intressant fråga. Jag har ett nästan kvarts sekel långt perspektiv från olika anställningar inom den offentliga sektorn och har på den tiden observerat ett par tydliga trender som jag är säker på spelar in:

-          Kraftigt ökande krav på uppföljning av alla tänkbara slag

-          Kraftigt ökat fokus på ”kommunikation” och hur man uppfattas av omvärlden

Det följs upp till förbannelse idag. Ingen liten sidoverksamhet är för obetydlig för att inte utsättas för krav om att generera en större mängd nyckeltal om allt från ärendevolymer och handläggningstider till förbrukning av budgetmedel på atomnivå. Men det stannar inte vid det. Man ska dessutom kunna visa upp siffror på hur ”kunderna” uppfattar den. Det är ju nämligen vad vi numer betraktas som i offentlig verksamhet. Även om skälet till att vi befinner oss i kontakt med den nog så ofta är nödtvång eller rentav äkta tvång. En gäldenär som inte kan betala sina banklån hamnar hos Kronofogden vare sig hen vill det eller inte. Men kund är personen ändå. Och får därmed vara beredd på att bli uppringd eller få ett brev hem med frågor att besvara om hur man tycker det är att vara ”kund” hos myndigheten. Jo tack, bra!?

Dessa undersökningar sammanställs och resulterar i fler nyckeltal. Alla nyckeltalen flödar sen uppåt i organisationen där de granskas och diskuteras på en rad möten. Är värdena bra blir alla glada. Är värdena mindre bra blir man numer inte ledsen eller ens bekymrad, utan konstaterar glatt att man har en ”utmaning” framför sig. Med icke ringa sannolikhet tillsätts någon form av ”förändringsprogram”. Som då följdriktigt också måste följas upp på alla nivåer och genererar nya enkäter eller telefonsamtal som ”bara tar några minuter”

Man ska heller inte underskatta såna här apparaters förmåga att fungera som ett slags självspelande pianon. Under 2000-talet har jag kunnat konstatera hur allt fler tjänster som ”controller” har tillsatts på olika nivåer. Dessa personer har i huvudsak rollen att granska analysera och sammanställa all information som samlas in och fraktas uppåt tills den slutligen landar på generaldirektörens bord. På något vis fungerade verksamheten utan dessa controllers tidigare, men nu verkar de helt oumbärliga. Roller som ”kvalitetsansvariga”, ”samordnare” och liknande garanterar också att organisationen känner ett aldrig sviktande behov av att hitta på nya saker som måste samlas in från medarbetare och ”kunder”

Fixeringen vid att mäta allt skulle i princip ensam kunna förklara enkätraseriet. Men det finns som sagt en trend till som spelar in. Parallellt med framväxten av controllerarmen har en delvis liknande armé av så kallade kommunikatörer invaderat inte bara myndigheterna, utan hela organisationssverige och åtminstone de större företagen. Här handlar det inte bara om att mäta för mätandets skull, utan ett äkta och ibland allt annat överskuggande intresse för organisationens ”varumärke”. Ja, man använder på fullt allvar detta begrepp även på en hel del myndigheter. Ibland kan man få för sig att det viktigaste inte är att utföra den verksamhet som myndigheten är ålagd att utföra, utan att man scorar så högt som möjligt i olika attitydundersökningar från medborgarna. Inte minst vill man ju gärna slå andra myndigheter. Till uppnåendet av dessa mål har man bland annat anställt en stor mängd journalister eller personer med liknande bakgrund som i princip har som enda uppdrag att se till att myndigheten ter sig så positiv som möjligt i mediaflödet och hos medborgarnas ögon. Den tid då ansvariga chefer besvarade frågor från pressen känns ibland nästan förbi. Idag skickar man fram kommunikatören – en person som oavsett hur bra hen må vara på att prata eller skriva oftast inte har varit det minsta inblandad i det beslut eller den fråga som myndigheten fått uppmärksamhet för eller hamnat i skottgluggen på grund av.

Eftersom kommunikatörens enda egentliga uppgift är att bibringa omvärlden en så positiv bild som möjligt så kommer hen förstås att vilja mäta vad denna omvärld egentligen tycker. Resultatet blir förstå ännu fler enkäter och telefonutfrågningar.

Jag raljerar lite, men bara lite. I princip så här är det jag uppfattar att det går till.

Men är det inte positivt också? Ja, naturligtvis är det bra att man intresserar sig för vad folk tycker om ens verksamhet och anstränger sig för att bli bättre. Oavsett om man är en myndighet eller ett företag. Problemet är att jag uppfattar att dessa evinnerliga enkäter ofta blir ett slags alibi. De skickas ut eller kopplas till webbsidor ganska slentrianmässigt. Lika slentrianmässigt sammanställs resultaten och presenteras på några möten. Skulle det vara katastrof blir det förstås oro i leden. Men det är det ju sällan. Man kan också fråga sig vad dessa kvantifierade data egentligen säger. På mitt jobb har vi ett antal år fått besvara undersökningar om hur vi trivs på jobbet och med våra arbetsuppgifter och chefer. Enkätfrågor med fem svarsalternativ som sen graderas 1-5. Ett medelvärde räknas fram och presenteras för alla under den famösa beteckningen NMI: Nöjd medarbetarindex. Det brukar om jag inte missminner mig hamna på runt 3,7, plus/minus någon tiondel. Jaha? Är det dåligt på någon enskild fråga brukar det bli någon slags handlings- eller åtgärdsplan. Som man sen inte hör något mer om.

Naturligtvis kan engagemanget man uppbådar för att besvara frågorna efter ett tag bli lite naggat i kanten av såna insikter.

Det finns också något försåtligt hos dessa j-a enkäter. På ytan ser de ut att vara uttryck för vad man brukar kalla utifrån- och-inperspektiv. Att man utgår från vad de som använder ens och produkter och tjänster tycker och vill ha när man analyserar och utformar dem. Men i själva verket känns de lika ofta som motsatsen. Man är mest, nästan narcissistiskt faktiskt, intresserad av att få veta på insidan om ifall de där ute tycker att man är duktig. Man vill ha beröm att sola sig i.

Det är ett rätt dåligt skäl för att skicka ut enkäter till folk. När alla andra dessutom verkar vilja göra samma sak så blir resultatet ibland ganska svåruthärdligt för oss som inte ens kan gå till tandläkaren längre utan att bli uppmanade att ”bara svara på några frågor”

Musikillustrationen till dagens blogg känns ganska given:   

Med ojämna och ganska långa mellanrum kommer det ett inlägg i min blogg. Med ännu längre mellanrum handlar dessa inlägg om mina böcker. Nästan två år sen var det; nu är vi framme vid bokstaven E.

Mellanrum rent fysiskt är det däremot ont om i mina bokhyllor. För att få plats med de böcker jag äger, nästan i varje fall, har jag praktiskt taget tvingats trycka in böcker med skohorn på vissa hyllplan. I somras flyttade jag till en större lägenhet. Man kan ju tycka att det borde ge utrymme för en hylla eller två till. Istället insåg jag vid mitt första besök i lägenheten efter köpet att jag hade färre fria väggytor än i den förra. Jag har i princip tvingats utnyttja alla ställen som står till förfogande, vilket innebär att de fyra billysarna står utspridda på lika många platser: Två i hallen mellan dörrarna till mina söners rum och två i vardagsrummet.

Vid nämnda flytt insåg jag för övrigt vilka enorma dammsamlare böcker är, åtminstone om man inte flitigt går över dem med en dammvippa. Vilket jag ju inte gör eftersom jag inte äger någon. Inte för att jag skulle vippa särskilt mycket om jag hade någon, men ändå. Dessutom kom insikten om dammet först vid uppackningen. Nerpackningen av böckerna hade nämligen skötts i princip helt av den kvinna jag älskar. Hon är förutom alla sina övriga goda egenskaper också en person som är långt mycket mer effektiv än mig. Därför försvann böckerna ner i kartonger innan jag knappt visste ordet av, medan jag själv stod och fumlade med glas, assietter och annat småkrams i köket. Hon hade säkert dammat av dem också om jag haft nödiga tillbehör för detta – trots en viss överkänslighet mot damm. Nu fick jag istället med mig lite av dryga fyra års damm från min gamla bostad som ett minne. En hel del av det sitter nog kvar i böckerna ännu.

Bland dessa böcker hittar vi ett antal av författare vars efternamn börjar på E. Av någon anledning är de inte så många. Varför vet jag inte, det är åtminstone inte fråga om någon medveten diskriminering av E-skribenter. Inte heller om något ogillande av e-böcker; det som antagligen är litteraturens framtid, men som jag ännu inte förmått ta till mig. Jag har tänkt i några år nu att jag ska köpa en läsplatta och börja läsa så också. Några egentliga sakskäl emot har jag inte. Ändå tar det just emot. Jag älskar ju riktiga böcker! Mitt intresse för prylar och saker är tämligen begränsat, men böckerna är ett undantag. I ett nytt hem är det först när jag fått upp mina böcker i bokhyllorna som jag känner mig riktigt hemma. Även om flertalet av dem står där i åratal utan att bli bläddrade i så vill jag ändå ha dem där hos mig. Många är också som jag skrivit i tidigare bloggposter gamla vänner som hängt med mig i tre decennier eller längre vid det här laget. Och gamla vänner kastar man väl inte bort så där utan vidare?

Jag inser att världen förändras och att bokhyllorna troligen kommer att försvinna som dominerande möbler i våra hem (åtminstone i de hem där människor tycker om att läsa). Inte så att den fysiska boken försvinner helt; det kommer säkert att finnas fina, stora böcker med massa vackra färgbilder i. Böcker om mat, konst, arkitektur och annat. Böcker som tjänar lite som medvetna inredningsdetaljer.  Men böcker som främst är till för att läsas, de kommer nog inom inte så många decennier att existera i huvudsak i den digitala världen. Därmed kommer man inte längre att på ett enkelt sätt kunna få en uppfattning om en persons läsvanor genom att sakta vandra längs hans eller hennes bokhylla på det vis jag skrev om i en annan bloggpost. Det känns sorgligt, men den som tror att utvecklingen kan hejdas kan nog oftast lika gärna dra på sig rustningen och gå ut och fäktas mot väderkvarnar. 

Nåväl, det var ju om mina författare på E vi skulle tala. De är som sagt inte så många. Först har vi några deckare av Åke Edwardsson, vars storhetstid väl var i slutet av 90-talet. Jag tyckte på den tiden att de höjde sig en bit över resten av den svenska kriminallitteraturen, som jag å andra sidan redan hade börjat tröttna rejält på. Idag har jag nästan lämnat genren bakom mig och läser nog i snitt inte mer än 1-2 deckare om året, om ens det.

Av lite yngre datum är faktiskt en amerikansk deckare av R.J Ellory. Om den är egentligen inget annat att säga än att jag aldrig läste klart den, eftersom jag föll för en synd jag med åren fallit allt oftare för tyvärr: Att bläddra framåt och kika i slutet. Jag vet inte riktigt varför jag ägnar mig åt detta. Ibland gör jag det fast jag tycker att boken är bra och spännande. Det har liksom blivit en vana att vilja ligga lite före den plats jag egentligen befinner mig på i läsandet. Är boken inte tillräckligt bra händer det dock att tjuvtittandet leder till att jag aldrig avslutar boken ordentligt. Och så blev alltså fallet med stackars Ellory.

Därefter är det slut på skönlitteratur och man får gå till fackbokhyllan för att hitta ett gäng till på E. Där står till att börja med Jerzy Einhorns självbiografi ”Utvald att leva”, skriven bara några år före hans bortgång. Det är en nästan ofattbar berättelse: En judisk pojke som mot alla odds lyckas överleva både ghetton och fångläger i andra världskrigets Polen. Bara för att sedan några år senare få höra att nya förföljelser, ja pogromer, brutit i Polen mot de få kvarvarande judarna. Han befann sig då på ett besök i Danmark. Släktingar till både honom och hans fästmö Nina vädjade: Åk inte hem. Istället tog de sig till Sverige och ett nytt liv. Flyktingar för nästan 70 år sen. Båda blev läkare och forskare. Detta trots avsaknad av både SFI och en hel del annat. En stor del av sina studier finansierade han genom att arbeta extra som diskare på kvällar och helger. Till slut blev han en av sin generations mest kända svenskar.

Så har vi den nu avgångne ständige sekreteraren i Akademien: Peter Englund. Hela fem av hans böcker äger jag. När han är som sämst skriver han klunsigt – gärna med egna ordkonstruktioner – och förlorar sig i ointressanta detaljer om fjärran slag. När han skriver som bäst är han en oändligt fascinerande skildrare av både de stora linjerna och de små detaljerna i människan historia. Allra mest tycker jag nog om det senare som kommer fram i hans essäsamlingar.  Han har en förmåga att sätta in även skenbart triviala saker som skruvmejslar och hamburgare i ett större, historiskt perspektiv. Med en massa fascinerande och lagom nördiga detaljfakta på köpet.

Sist i E-raden hittar vi Per Olov Enquists ”Ett annat liv”: En mäktig självbiografi av en människa med en ovanlig berättarförmåga, språkkänsla och självinsikt. En julklapp från mamma vill jag minnas. Tror den stod ett år eller två i bokhyllan innan jag äntligen plockade ner den och började läsa. Sen gick det av sig självt. Han är utan tvekan en av våra allra största, nu levande författare och då menar jag inte rent fysiskt, även om det också stämmer åtminstone vad gäller längden. Flera av hans största romaner har jag också kvar att läsa. Ett av flera borde-projekt på årets läsfront.

Det var det hela på E. En liten rännil av allt i bokväg som författare på E producerat genom tiderna. En rännil som inte har något annat signifikant med sig än att det är just min boksamlings lilla E-flöde. Med det sätter vi punkt för denna gång. Inte en av trycksvärta, vilket kanske varit det mest stilenliga, utan den numer kanske vanligaste sorten: En E-lektronisk.

Är det inte väldigt märkligt att något så oskyldigt som små pronomen ska kunna bli föremål för så upprörda diskussioner och orsaka både sådan irritation och ren ilska, som frågan om hen och nu även man eller en har gjort de senaste åren? Den här bloggposten har inte för avsikt att ge ännu mer syre till elden, utan snarare försöka förstå båda sidors argument och tänkesätt. Vilket i och för sig inte hindrar att den kommer att ta en klar ståndpunkt i bägge fallen. Är du intresserad och tror dig kunna klara av att jag eventuellt inte håller med dig om det ena eller andra: Häng med som man (!) brukar säga!

Låt oss börja bakifrån, det är nämligen enklast. Ordet ”hen”, i betydelsen ett könsneutralt pronomen för en person med för oss okänt eller betydelselöst kön, föreslogs faktiskt redan på 1960-talet av en viss Rolf Dunås. För tjugo år sen togs det på nytt upp i SVD. Inte mycket hände då, men en bit in på 2000-talet tog det som bekant fart. I de nya vindar som blåste föreslogs det också som ett sätt att i tredje person omtala en person med en könsidentitet som varken är definierat manlig eller kvinnlig. Bruket har snabbt spridit sig i båda varianterna, så mycket att ordet nu kommer in i nästa upplaga av SAOL. Inte för att det spelar någon roll för en inbiten Scrabble- och Wordfeudspelare som en annan: Hen finns redan i betydelsen brynsten. Fast det mesta av det där vet du säkert redan.

Jag var inledningsvis tveksam till ”hen”. Min tveksamhet bottnade i två saker: Ordet skorrade ”konstruerat” i mina öron och jag var också skeptisk till möjligheterna att bara så där utan vidare etablera ett nytt pronomen i språket. Pronomen tillhör nämligen inte direkt de mer rörliga delarna av språket. Det ser vi inte minst på det faktum att vi ännu böjer dem när de står i objektsform, något vi slutade med för vanliga substantiv för länge, länge sen.

Efter moget övervägande kom jag fram till att inget av dessa argument håller. Det första är ett rent känsloargument. Det andra må vara sant, men är inte relevant. Språket är som det alltid har varit ett dynamiskt system, något som är i ständig förändring. Pronomen tillhör de trögare delarna, men också de har förstås tillkommit vid något tillfälle. Det bästa är att överlåta till språkbrukarna och se om ”hen” kan få fäste. Skäl till att det borde det saknas inte. För det första så fyller det faktiskt en språklig lucka. För mig som skriver ganska mycket i jobbet har det mer än en gång varit besvärligt att välja pronomen i texter som t ex handlar om vad handläggare ska göra i interaktionen med ett IT-system. Ska man skriva ”han”, ”hon”, närmast hopplöst klunsiga ”han/hon”, eller ska man tvingas till diverse omvägar för att slippa använda pronomen över huvud taget? Jag har under ett antal år valt att skriva ”hon”, eftersom majoriteten av användarna i de IT-system jag har arbetat med faktiskt är kvinnor. Men det blir inte helt lyckat det heller. Hen löser problemet! Jag valde visserligen att inte använda det i det projekt jag nu arbetar med. Men i nästa nya system jag ska skriva krav till vete sjutton om inte tiden är mogen!

För det andra så är det full rimligt och respektfullt att respektera den som inte känner sig som entydigt man eller kvinna genom att inte omtala hen som det heller. Jag har svårt att förstå varför detta väcker en sådan enorm upprördhet hos många. Vad är det de har problem med egentligen? Hela vreden mot ”hen” – för tror mig, den finns: Gå t ex med i Facebookgruppen ”Anonyma språkpoliser” och sök fram alla gamla grältrådar om saken där – tycks mig både småfånig och missriktad. Låt de som vill använda det använda det. Låt bli själv om du inte vill. Språket självt kommer att som vanligt agera enväldig domare i långa loppet, det kan du inte göra något åt hur mycket du än önskar.

Säg dock den inre pronomenjämnvikt som varar för evigt. Knappt hade jag och ”hen” försonat oss och t.o.m blivit goda vänner, förrän jag la märke till något nytt. Facebookvänner och en del andra började plötsligt skriva ”en” istället för ”man”. Varför var ganska uppenbart för en som läst Egalias döttrar i tonåren: Ett försök att bryta den antaget normativa effekten som ligger i att vi använder det ord som också betyder en person med snopp.

I den ilskna man/en-debatten angrips redan detta, själva syftet. Det är något jag anser både okunnigt och naivt. Det står helt klart för mig att liksom vårt tänkande formar språket så formar också språket vårt tänkande. Det har varit känt mycket länge och använts som ett medel i propagandan redan långt före modern tid. Genom att klistra negativa etiketter på exempelvis en grupp människor och associera dem med dåliga, ja rent av motbjudande och äckliga saker så kan man tyvärr få saker och ting att hända i hjärnan på dem som lyssnar. När det görs så infamt skickligt och i precis lagom, försiktig takt som i Tyskland på 30-talet så kan det sluta på värsta tänkbara sätt. Även i mindre dramatiska sammanhang finns mycket som visar på att vårt sätt att uppfatta världen påverkas av vad vi har ord för och vilken laddning dessa ord har. Så tycks t ex hur många olika ord som finns för färgnyanser i ett språk påverka i vilken grad talarna faktiskt skiljer ut och gör distinktioner mellan dem.

Det tycks mig på gränsen till korkat att förneka att det har funnits och ännu finns en slags manlighetsnorm inbyggd i språket. Vi kan ta en så enkel sak som att det inte finns några kvinnliga motsvarigheter till ord som ”manbarhet” och ”mandom”, eller att ”kvinnlighet” är laddad med en helt annan betydelse än ”manlighet”. Vi dras också med rester från ett mer enkönat yrkesliv som orsakar problem med hur vi idag ska benämna vissa yrkesgrupper. Polisman har ganska behändigt ändrats till polis, men hur göra med brandman eller besiktningsman? I andra fall misstänker jag att åtminstone lite äldre människors bild av exempelvis en titel som ”prost” är en något äldre herre med naturlig (manlig) auktoritet. Att bli medveten om detta och sen gå vidare och anpassa språkbruket är inget konstigt eller fel. Tvärtom. Men av det följer inte att varje idé som går i en sådan riktning är bra. De måste provas ur ett praktiskt och språkligt perspektiv också.

Låt oss nu titta på ”man”. Det är ett praktiskt pronomen som kan användas i flera olika sammanhang för att ersätta så vitt skilda subjekt som ”jag”, ”vi”, en obestämd grupp personer, en hel befolkning eller Nämnden för standardiserings- och kvalitetsfrågor (prova att skriva det tre-fyra gånger i ett stycke och se sen hur härligt lättläst texten blir). Det är förvisso också lätt att överanvända och stoppa in för ofta i texter. Eller så osynliggör man subjektet eller gör det åtminstone otydligt vem eller vilka som subjektet utgör. ”Det här är faktiskt något man har irriterat sig väldigt på här i huset!” ”Vilka då man? Har du en lista med personer som gett dig uttryckligt medhåll, eller är det bara du själv och den lika sura grannen Lundström på sjunde våningen? Eller är det rentav bara du själv?” Exemplen kan mångfaldigas. Men det vore etter värre att inte ha något att stoppa in alls.

Här har vi det första och största problemet med idén att ersätta ”man” med ”en”. Det täcker helt enkelt inte in alla betydelser detta pronomen har. Hur göra när ”man” inte betyder ”jag”? Förmodligen har någon funderat över detta, men jag har inte sett något svar ännu. Jag tror inte det finns något bra heller. De förslag jag har sett handlar i allt väsentligt om att snurra in sig i omskrivningar eller passivformer: ”Mötet tog därefter upp punkt 3. Det beslutades att cykelställ skulle installeras i det gamla skyddsrummet”. Språkkonsulter brukar generellt råda oss till att undvika passivformer, eller åtminstone att inte överanvända dem.

Rent språkligt går det i vissa lägen förstås också att ersätta ”man” med ”den” eller ”de”. I många fall går det utmärkt. Men det verkar som det känns onaturligt för oss att beskriva en gruppering som en nämnd, en styrelse eller ett årsmöte som ”den” eller ”det”. Det blir lite som det gamla språkskämtet och ”statsrådet, piggt och krytt på morgonen”. Formellt inget fel, men det låter konstigt. Då kommer ”man” väl till pass.

Det är alltså uppenbart att ett utmönstrande av ”man” ur språket blir ett krig som måste föras på flera fronter. ”En” löser en liten del av problemet, vi måste också använda flera andra pronomen och dessutom konstruera om många meningar för att komma runt problemet. Det här är knepigt nog i skriftspråk, frågan är om det ens är möjligt i talspråket där vi alla – genusmedvetna såväl som icke genusmedvetna – vant oss sen unga år med att stoppa in ”man” på alla möjliga ställen.

Kan det ändå inte vara värt att ta fajten som Kommunal skulle säga? Tja, svaret lär bero på vad man eller en tror sig vinna. Här går förstås åsikterna isär. Först måste man bestämma sig för om ”man” verkligen uttrycker någon slags manlighetsnorm, eller om det helt enkelt är så att det är ett ord vars etymologi visserligen går tillbaka på en individ med snopp men för länge sen ”laddats” ur och numer bara är ett ord som inte för tankarna i någon särskild riktning. Det verkar på mig som språkvetare lutar åt det sistnämnda. Personligen är jag böjd att tro våra hjärnor om lite mer än vissa en-förespråkare tycks göra. Vi har inga problem att hålla isär homonymer i språket. Vi kan småskratta åt sådant som ”Vi är visst ute och åker på en åker”, men så fort orden står i ett tydligt sammanhang får vi inga underliggande associationer till bilar och vägar bara för att någon talar om att man såg en åker som var alldeles nyplöjd.

Jag kan inte se att ”man” idag används i språket på ett vis som skulle göra att tankarna dras i en riktning åt att det manliga skulle vara norm. Om du i en mening som ”Styrelsen har tittat på frågan, men man är inte beredd att ändra rutinerna” ser en samling gubbar i kostym framför dig så är det knappast ”man” som förleder ditt tänkande, utan att ordet ”styrelse” tenderar att väcka associationer till manliga beslutsfattare.

Det finns också andra logiska invändningar: Om vi nu ska ge oss på ”man” – vore det inte lika eller rentav ännu mer rimligt och logiskt att attackera ”människa”, ”mänsklig”, ”humanism” och andra ord med samma etymologiska rot? Där om något framstår väl mannen som norm? Varelsen ur vars revben kvinnan skapades? Jag har helt ärligt väldigt svårt att förstå poängen vid att göra halt vid det lilla pronomenet. Halvt på skämt föreslog jag för ett tag sen i ett facebookinlägg att en-förespråkarna borde säga ”Enniska” och ”ensklig” istället. En verkade faktiskt tycka det var en kul och bra idé på riktigt!    Själv är jag mer skeptisk.

Sen lider ju också ”en” av ett annat problem. För oss som vuxit upp i dialektområden där det verkligen brukas som ersättare till ”jag” så är det dessvärre ofta associerat med ganska bonniga, ofta lite äldre personer. Det är ingen illvilja, men varje gång jag ser någon skriva ”en” så hör jag någonstans bak i skallen hur någon på den mest breda östgötskan skorrar något i stil med ”Jaaa, en får ju gööööre så gott en kan jööh!” Dessutom är det i huvudsak en talspråksform som man nu försöker föra in i skriftspråket. Jag är inte säker på att det är ett särskilt lyckat drag.  Då tror jag faktiskt ett helt nytt ord precis som ”hen” vore att föredra.

Sammanfattningsvis ser jag så många problem och så få poänger att jag är motståndare till en. Till skillnad från hen lär jag inte ändra mig, inte minst med tanke på att det är något helt annat att föra in ett ord som komplement till de som redan finns, jämfört med att försöka byta ut ett som redan är etablerat och ersätta det med flera andra ord och uttryckssätt. Men jag ska också ärligen säga att en del beror på att jag som person inte har någon stark dragning åt symbolhandlingar, eller symboler överhuvudtaget. Jag blir inte provocerad som många tycks bli av att ”feministerna” försöker ändra på språket (Även man/en-frågan har väckt vrede hos de anonyma språkpoliserna). Men jag är inte heller typen som brukar dela ”tänkvärda” små fina citat och uppmaningar på Facebook, tar på mig rosa band, rör inte min-kompismärken eller går i demonstrationståg. Det betyder inte nödvändigtvis att jag är en cyniker, jag ser det snarare som ett personlighetsdrag man har i olika hög eller låg grad. Som med mycket annat är det knappast svart eller vitt heller. Utan tvivel lägger vi människor mycket energi på saker som i grunden är symbolhandlingar utan större värde. Ibland är det till och med så illa att de hindrar oss från att se och ta itu med de verkliga problemen. Men protester och kampanjer som idealister engagerat sig i har också förändrat mycket till det bättre. Att bara avfärda försöket till en en-reform för att den främst är en symbolfråga vill jag därför inte göra.

Jag förstår den goda tanken bakom att göra om man till en och respekterar uppsåtet hos alla er som försöker göra den till verklighet. Men tyvärr, alla fina idéer är inte bra.  Så därför: Tummen upp för HEN, men tummen ner för EN.

Så här dagen efter valet tycks det på något vis ändå vara mindre chock och mer av fundersamhet som dominerar när valresultatet med Sverigedemokraternas närmast exempellösa framgång ska analyseras. Det är bra, men man kan också hävda att det är så dags nu.

Min kära, kloka syster påpekade i ett inlägg på Facebook idag att det inte varit en ”strategi” att hålla SD utanför allt politiskt inflytande i riksdagen, utan en naturlig följd av värdegrunder som inte låter sig förenas. Det har hon förstås helt rätt i. Däremot torde man kunna urskilja en rad andra försök att på olika vis bekämpa partiet som vi nu kan konstatera inte gett önskad effekt:

-          Det fungerade inte att bedriva kampanjer i Aftonbladet och Expressen om hur elaka och hemska SD är och hur mycket man stod på det godas sida bara genom att ta avstånd från dem

-          Det fungerade inte att ordna en massa demonstrationer med människor som stod och skrek ”Vad ska vi göra? Krossa rasismen!” när SD skulle hålla torgmöten eller besöka arbetsplatser

-          Det fungerade sannolikt ännu sämre att kasta ägg på partiets politiker och t.o.m försöka angripa dem fysiskt vid en del av ovannämnda tillfällen

-          Det fungerande inte att med hjälp av en tvivelaktig hackargrupp med kopplingar till brunvänstern gräva fram så mycket skit man kunde om vad enskilda SD-politiker skrivit i olika nätforum och hänga ut dem namn och bild i Expressen. Inte ens ett sista-minutenförsök att utmåla partiledaren som en ansvarslös spelmissbrukare med hjälp av obehörigen lämnade uppgifter från kortföretag verkar ha gjort susen

-          Det fungerade inte heller med alla skriverier på sociala medier och nätforum om hur dumma, korkade, rasistiska och elaka såväl partiet som dess enskilda väljare var. Inte ens hot om att ta bort eller faktiskt radera  människor från vänlistor på Facebook tycks ha övertygat.

-          Det fungerade inte heller att ignorera Jimmie Åkesson i de TV-sända debatterna så mycket man bara kunde i hans försök att tala om andra frågor än invandringspolitiken och råskälla på honom när man väl kom in på denna SD:s huvudfråga.

-          Och det verkade heller inte fungera att låta bli att tala om integrationsfrågor så mycket man bara kunde i valrörelsen från övriga partier. Ja, inte ens det största partiets beslut på sin kongress att inte ens låta integration vara ett eget politiskt område tycks ha fått vissa halsstarriga individer att låta bli att ändå intressera sig för frågan.

Man kan studera punktlistan som ett monument över ett misslyckande, om man nu inte tillhör de som tycker att valresultatet var BRA. All denna ansträngning – och resultatet? Partiet mer än fördubblade sitt väljarstöd och är nu med bred marginal Sveriges tredje största. Något som blir så mycket mer besvärligt när man ser det svåra parlamentariska läget och det faktum att vi idag har inte mindre än fem partier som inte kan ses som något annat än småpartier som inte i något fall kan känna sig på tryggt avstånd från att börja lindansa runt 4%-spärren.

Skärskådar man listan lite mer så bör en annan slutsats infinna sig: Den utgör en märklig, närmast schizofren blandning av angrepp och undvikande. I ena stunden attackerade man SD och gjorde sitt bästa för att demonisera dem så mycket det bara gick. I andra stunden vände man dem ryggen och försökte lika demonstrativt låtsas som de inte existerade. Och det värsta av allt som jag redan varit inne på: Det gällde inte bara partiet och dess företrädare, utan också deras väljare.

Idag ser vi resultatet.

Jag säger inte att vi hade lyckats kicka SD ur riksdagen om vi försökt på ett annat vis. Men inte tror jag att det hade behövt sluta så här.

Det är något som inte stämmer här. De allra flesta av oss, inte minst de ”oss” som utgörs av den priviligierade och välutbildade medelklassen i storstadsområdena (antagligen huvuddelen av er som läser detta) har lärt oss att i nästan alla sammanhang är dialog och lyssnande att föredra framför konfrontation och ignorerande. I varje fall om det är konstruktiva resultat man är ute efter. Men här försökte vi inte ens. Det verkade viktigare att få visa omvärlden hur mycket man själv stod på det godas sida.

I vår iver att fördöma; gjorde vi inte på sätt och vis samma generaliseringar och demoniseringar, samma fördomsfulla avfärdanden av en grupp människor och deras ursprung och värderingar som vi själva anklagade SD och deras anhängare för? Med vilken rätt ansåg vi oss inte ens behöva lyssna – bara dela gulliga upprop för tolerans (om vi tillhörde de mindre eldfängda) eller skrika ”inga rasister på våra gator” (om vi tillhörde de mer eldfängda)?

Det kom redan på valnatten analyser både från höger och vänster om orsakerna till SD:s stora framgång. En del skyllde på det politiska motståndarlägret, andra talade om rädsla för arbetslöshet och social otrygghet. Några få valde att inte krångla till det mer än att det faktiskt kan handla om vad det till det yttre ser ut att handla om: En misstro och rädsla runt invandringspolitiken och problem med att integrera de nya invånarna ekonomiskt och socialt.

Det finns inga enkla svar på svåra frågor. SD kan inte längre avfärdas som ett litet ytterkantsparti med stöd hos inskränkta skåningar och marginaliserade människor på småorter i Sverige. Med detta val gör partiet sin entré i nästan alla Sveriges kommuner. Även i större städer och i välbärgade områden där rädslan och oron för den egna situationen borde vara begränsad har man nått resultat som överträffar eller åtminstone tangerar vad fem av de sju övriga riksdagspartierna nådde totalt. Det finns nu människor med alla tänkbara typer av social och utbildningsmässig bakgrund som röstat på partiet. Är det ens rimligt att tala om den typiske SD-väljaren längre? Den unge killen från bruksorten som sitter och skriver rasistiska inlägg på Flashback och Avpixlat? Den medelålders kvinnan från den större staden med akademikerjobb som bara vågat tala med sina allra närmaste om sin oro och ängslan över vart Sverige är på väg och hur det egentligen ska fungera med att integrera alla dessa människor som kommer? Jobbaren som alltid röstat på sossarna tidigare men tröttnat på att politikerna inte verkar lyssna på ”vanligt folk” och media som bara ljuger och mörkar?

Människor är olika, inte bara pga bakgrund och uppfostran, utan också av rent genetiska skäl. En del har en mer öppen, nyfiken och utforskande personlighet. Förändring älskar de, nya saker är ”utmaningar” att lösa. Andra är mer ängsliga, har ett större behov av kontroll och tycker inte om förändring. Jag är övertygad om att vi hittar väldigt många SD-väljare i den gruppen. De ser världen förändras omkring sig, de ser människor de inte förstår. De vet inte varför det har blivit så här, ingen har ju frågat dem. Men Sverige var ju ett bra land förut, var det inte? Varför gjorde man detta – varför ska allting ställas på ända och förändras i grunden? Ängslan och oron växer och så söker man sig till platser och människor där man bara får den mer och mer bekräftad. Det blir en ond cirkel. Och något stöd utanför cirkeln finns inte att få, för där tycker de bara att man är överdriven eller rentav en ond rasist. Och den som är rädd blir ofta också arg – för vem fan vill gå omkring och vara rädd?

Där någonstans tror jag man hittar mycket av svaret på frågan om de 13 procenten.

Integration används oftast i betydelsen hur ursprungssvenskar och människor från annan bakgrund ska mötas. Men handlar det inte egentligen om hur ALLA i samhället ska kunna fungera tillsammans? Alla kan inte tycka lika och det är omöjligt att undvika att människor helt eller delvis är missnöjda med den rådande ordningen. Men det här är något allvarligare: Tre kvartsmiljoner människor som känner sig så fullständigt svikna av de etablerade partierna, som känner sig oroliga för denna enda fråga att den överskuggar allt annat och får dem att rösta på vad som för bara 10 år sen betraktades som en liten grupp extremister utan alla chanser till politisk makt och inflytande. 13 procent av väljarna som känner att de inte blivit lyssnade på, inte fått svar på sina frågor, inte fått något gehör för sin oro utan bara blivit förlöjligade eller på sin höjd som en FB-vän skrev: Klappade nedlåtande på axeln. Borde vi inte fundera på hur DE ska kunna integreras i vårt gemensamma Sverige igen?

Jag tror vi står inför ett val denna kommande mandatperiod. Vi kan fortsätta som hittills i allt väsentligt. Visst: 87% röstade INTE på SD, deras väljare är fortfarande en rätt liten minoritet i det stora hela. Men gör vi det så gör vi det också med risken att skyttegravarna kommer att bli ännu djupare. Och med sämre tider ekonomiskt och känslan av ökande problem (verkliga eller ej) så är risken uppenbar att vi nästa gång kanske har var femte väljare i ett parti med ett delvis nazistiskt förflutet.

Eller… så försöker vi åtminstone börja lyssna och sluta skrika. Låter människor ställa sina frågor runt integrationspolitiken, låter människor framföra sina farhågor. Visar att vi tar människors oro på allvar, utan att nödvändigtvis bekräfta alla deras påståenden. Fördömer inte automatiskt alla som inte tillhör de där öppna, tillitsfulla, positiva människorna som älskar förändring och aldrig känner en osäkerhet eller tveksamhet för det främmande och ovana. Accepterar att alla inte kan älska den förändring Sverige har genomgått de senaste 20 åren lika mycket. Gör något konkret åt bostadsfrågan, skolor i utsatta områden och annat som faktiskt har en koppling till fortsatt invandring hur mycket man än försöker förneka detta. Då kanske det, kanske finns en möjlighet att vända utvecklingen. Att inte lika många människor är lika rädda och arga. Att fler återvänder till rimliga politiska alternativ i nästa val.

Valet är vårt – vilken väg kommer vi att välja?