Med ojämna och ganska långa mellanrum kommer det ett inlägg i min blogg. Med ännu längre mellanrum handlar dessa inlägg om mina böcker. Nästan två år sen var det; nu är vi framme vid bokstaven E.

Mellanrum rent fysiskt är det däremot ont om i mina bokhyllor. För att få plats med de böcker jag äger, nästan i varje fall, har jag praktiskt taget tvingats trycka in böcker med skohorn på vissa hyllplan. I somras flyttade jag till en större lägenhet. Man kan ju tycka att det borde ge utrymme för en hylla eller två till. Istället insåg jag vid mitt första besök i lägenheten efter köpet att jag hade färre fria väggytor än i den förra. Jag har i princip tvingats utnyttja alla ställen som står till förfogande, vilket innebär att de fyra billysarna står utspridda på lika många platser: Två i hallen mellan dörrarna till mina söners rum och två i vardagsrummet.

Vid nämnda flytt insåg jag för övrigt vilka enorma dammsamlare böcker är, åtminstone om man inte flitigt går över dem med en dammvippa. Vilket jag ju inte gör eftersom jag inte äger någon. Inte för att jag skulle vippa särskilt mycket om jag hade någon, men ändå. Dessutom kom insikten om dammet först vid uppackningen. Nerpackningen av böckerna hade nämligen skötts i princip helt av den kvinna jag älskar. Hon är förutom alla sina övriga goda egenskaper också en person som är långt mycket mer effektiv än mig. Därför försvann böckerna ner i kartonger innan jag knappt visste ordet av, medan jag själv stod och fumlade med glas, assietter och annat småkrams i köket. Hon hade säkert dammat av dem också om jag haft nödiga tillbehör för detta – trots en viss överkänslighet mot damm. Nu fick jag istället med mig lite av dryga fyra års damm från min gamla bostad som ett minne. En hel del av det sitter nog kvar i böckerna ännu.

Bland dessa böcker hittar vi ett antal av författare vars efternamn börjar på E. Av någon anledning är de inte så många. Varför vet jag inte, det är åtminstone inte fråga om någon medveten diskriminering av E-skribenter. Inte heller om något ogillande av e-böcker; det som antagligen är litteraturens framtid, men som jag ännu inte förmått ta till mig. Jag har tänkt i några år nu att jag ska köpa en läsplatta och börja läsa så också. Några egentliga sakskäl emot har jag inte. Ändå tar det just emot. Jag älskar ju riktiga böcker! Mitt intresse för prylar och saker är tämligen begränsat, men böckerna är ett undantag. I ett nytt hem är det först när jag fått upp mina böcker i bokhyllorna som jag känner mig riktigt hemma. Även om flertalet av dem står där i åratal utan att bli bläddrade i så vill jag ändå ha dem där hos mig. Många är också som jag skrivit i tidigare bloggposter gamla vänner som hängt med mig i tre decennier eller längre vid det här laget. Och gamla vänner kastar man väl inte bort så där utan vidare?

Jag inser att världen förändras och att bokhyllorna troligen kommer att försvinna som dominerande möbler i våra hem (åtminstone i de hem där människor tycker om att läsa). Inte så att den fysiska boken försvinner helt; det kommer säkert att finnas fina, stora böcker med massa vackra färgbilder i. Böcker om mat, konst, arkitektur och annat. Böcker som tjänar lite som medvetna inredningsdetaljer.  Men böcker som främst är till för att läsas, de kommer nog inom inte så många decennier att existera i huvudsak i den digitala världen. Därmed kommer man inte längre att på ett enkelt sätt kunna få en uppfattning om en persons läsvanor genom att sakta vandra längs hans eller hennes bokhylla på det vis jag skrev om i en annan bloggpost. Det känns sorgligt, men den som tror att utvecklingen kan hejdas kan nog oftast lika gärna dra på sig rustningen och gå ut och fäktas mot väderkvarnar. 

Nåväl, det var ju om mina författare på E vi skulle tala. De är som sagt inte så många. Först har vi några deckare av Åke Edwardsson, vars storhetstid väl var i slutet av 90-talet. Jag tyckte på den tiden att de höjde sig en bit över resten av den svenska kriminallitteraturen, som jag å andra sidan redan hade börjat tröttna rejält på. Idag har jag nästan lämnat genren bakom mig och läser nog i snitt inte mer än 1-2 deckare om året, om ens det.

Av lite yngre datum är faktiskt en amerikansk deckare av R.J Ellory. Om den är egentligen inget annat att säga än att jag aldrig läste klart den, eftersom jag föll för en synd jag med åren fallit allt oftare för tyvärr: Att bläddra framåt och kika i slutet. Jag vet inte riktigt varför jag ägnar mig åt detta. Ibland gör jag det fast jag tycker att boken är bra och spännande. Det har liksom blivit en vana att vilja ligga lite före den plats jag egentligen befinner mig på i läsandet. Är boken inte tillräckligt bra händer det dock att tjuvtittandet leder till att jag aldrig avslutar boken ordentligt. Och så blev alltså fallet med stackars Ellory.

Därefter är det slut på skönlitteratur och man får gå till fackbokhyllan för att hitta ett gäng till på E. Där står till att börja med Jerzy Einhorns självbiografi ”Utvald att leva”, skriven bara några år före hans bortgång. Det är en nästan ofattbar berättelse: En judisk pojke som mot alla odds lyckas överleva både ghetton och fångläger i andra världskrigets Polen. Bara för att sedan några år senare få höra att nya förföljelser, ja pogromer, brutit i Polen mot de få kvarvarande judarna. Han befann sig då på ett besök i Danmark. Släktingar till både honom och hans fästmö Nina vädjade: Åk inte hem. Istället tog de sig till Sverige och ett nytt liv. Flyktingar för nästan 70 år sen. Båda blev läkare och forskare. Detta trots avsaknad av både SFI och en hel del annat. En stor del av sina studier finansierade han genom att arbeta extra som diskare på kvällar och helger. Till slut blev han en av sin generations mest kända svenskar.

Så har vi den nu avgångne ständige sekreteraren i Akademien: Peter Englund. Hela fem av hans böcker äger jag. När han är som sämst skriver han klunsigt – gärna med egna ordkonstruktioner – och förlorar sig i ointressanta detaljer om fjärran slag. När han skriver som bäst är han en oändligt fascinerande skildrare av både de stora linjerna och de små detaljerna i människan historia. Allra mest tycker jag nog om det senare som kommer fram i hans essäsamlingar.  Han har en förmåga att sätta in även skenbart triviala saker som skruvmejslar och hamburgare i ett större, historiskt perspektiv. Med en massa fascinerande och lagom nördiga detaljfakta på köpet.

Sist i E-raden hittar vi Per Olov Enquists ”Ett annat liv”: En mäktig självbiografi av en människa med en ovanlig berättarförmåga, språkkänsla och självinsikt. En julklapp från mamma vill jag minnas. Tror den stod ett år eller två i bokhyllan innan jag äntligen plockade ner den och började läsa. Sen gick det av sig självt. Han är utan tvekan en av våra allra största, nu levande författare och då menar jag inte rent fysiskt, även om det också stämmer åtminstone vad gäller längden. Flera av hans största romaner har jag också kvar att läsa. Ett av flera borde-projekt på årets läsfront.

Det var det hela på E. En liten rännil av allt i bokväg som författare på E producerat genom tiderna. En rännil som inte har något annat signifikant med sig än att det är just min boksamlings lilla E-flöde. Med det sätter vi punkt för denna gång. Inte en av trycksvärta, vilket kanske varit det mest stilenliga, utan den numer kanske vanligaste sorten: En E-lektronisk.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ska vi eller ska vi inte förbjuda bränning och annat vanhelgande av religiösa symboler? Var drar vi gränsen i så fall för vilka symboler som ska skyddas och var gränsen går för när något ska räknas som vanhelgande?   Sverige har diskuterat det hä...

År 2018 ger författaren, poddaren, programledaren, nöjesjournalisten m.m. Alex Schulman ut romanen ”Bränn alla mina brev”. Boken blir en enorm succé och filmatiseras bara några år senare. Boken handlar om Schulmans morföräldrar: Den på si...

Natten mot den 24 februari 2022. Rysslands president, Vladimir Putin, ger den slutliga ordern. Mängder av ryska militärfordon korsar gränsen mot Ukraina på ett antal olika platser. Robotar skjuts mot flera platser. Framryckande artilleri börjar skjut...

Har vi alla i grunden likadana känslor? Upplever vi glädje, sorg, skam, avundsjuka, stolthet, ilska på samma vis, oberoende på varifrån vi kommer och vilken kulturell kontext som omger oss?   I populärkulturen har svaret på den frågan länge varit...

Välkommen till bloggen Jonesiskts eftervalsanalys. Här hittar du en hel del intressanta uppgifter om hur det röstades i det här valet och jämförelser med tidigare val. Det första avsnittet bygger i huvudsak på SVT:s vallokalundersökning (VALU 2022). ...