jonesiskt

Alla inlägg under december 2015

Av Henrik - 20 december 2015 23:10

Så hette ett på sin tid mycket populärt program som gick i Sveriges Radio åren för runt 75 år sen. Två herrar (naturligtvis) satt och konverserade utifrån två helt skilda perspektiv på livet. Om den ene berättade hur glad han var för att det var sommar, så klagade den andre på dåligt väder och all mygg.

 

Kontrasten mellan människan som ser allting i ljust och tror att allt ska ordna sig till det bästa och människan som bara ser elände och väntar på att allt slutgiltigt ska gå åt helvete är välbekant för oss alla. Redan som barn snappar vi upp när de vuxna omkring oss pratar om andra vuxna som optimister eller pessimister. Inte sällan med en kritisk eller åtminstone ironisk udd. Om pessimisten är en gnällspik som kan förstöra stämningen på vilket tillställning som helst så är optimisten å andra sidan en naiv figur som inte kan ta till sig livets realiteter.


På senare år har jag reflekterat ganska mycket över hur mycket av människans tillvaro som formas i spänningsfälten som utmärker ett antal egenskaper vi har både som art och som individer. Vi är rationella och lösningsorienterade – men också benägna till vidskeplighet, magiskt tänkande och att vägra se verkligheten som den är. Vi har en stor förmåga till empati, medmänsklighet och samarbete. Men vi är också självupptagna, småsinta och ibland rentav grymma. Vi pendlar mellan att leva ut våra lustar, slösa och frossa och asketisk självdisciplin och ren försakelse av grundläggande behov. Och vi tror både på en lysande framtid och den totala undergången i både det stora och det lilla perspektivet.


När jag skriver ”som art och som individer” menar jag att de här egenskaperna är normalfördelade bland individerna i populationen, men att väldigt, väldigt många av oss också pendlar genom hela våra liv på flera av skalorna. Ibland beroende på omständigheterna. Ibland därför att vi helt enkelt verkar ha pendlandet inbyggt i våra personligheter.

Så är det förstås också med optimism och pessimism.


Låt oss börja med normalfördelningen. De flesta av våra egenskaper, som längd och vikt, bildar en kurva i befolkningen med en hög topp i mitten som sen sjunker ganska snabbt åt bägge håll. De flesta av oss är alltså ganska genomsnittliga. Om vi utgår från att även optimism/pessimism är en i grunden genetiskt styrd egenskap så kan vi förvänta oss att en mätning av vår benägenhet för det ena eller andra skulle ge en likartad kurva.


Psykologiska egenskaper är visserligen inte lika entydigt resultat av arv som fysiologiska. Vi kan utgå från att både sådant som vilka upplevelser av framgång/misslyckanden vi haft under våra liv och den allmänna, kulturella attityden påverkar oss. Men vi vet att mycket av vårt temperament är medfött, och vår benägenhet att vara optimistiska eller pessimistiska är helt klart en aspekt av det. De ”miljöfaktorer” jag tog som exempel kan därför väntas knuffa toppen på kurvan åt ena eller andra hållet, beroende på hur samhället i stort ser ut. Men den kommer knappast att förändra kurvan till ett rakt streck.


Naturligtvis finns det inget som säger att kurvans mitt måste ligga på en personlighet som är perfekt neutral, varken optimist eller pessimist. Några studier har gjorts som pekar mot att en majoritet av oss faktiskt drar åt det optimistiska hållet, någonstans mellan 60 och 80 %. Jag tycker att det är ganska logiskt. Under större delen av vår historia har våra livsvillkor varit osäkra och katastrofen har ofta lurat runt hörnet. Det hade nog inte gått något vidare för oss som art om de flesta av oss sett allt i svart. Ja, det är faktiskt så att en av våra mest utmärkande egenskaper som art tyder på en klar dragning åt optimism: Vår lust att migrera. Det finns knappt något hörn av världen förutom Antarktis dit inte några av våra förfäder har begett sig i små grupper för att utforska och i hopp om att få ett bättre liv.


Genom studier av dagens människor vet man att de flesta av oss är optimister när det gäller såna saker som olyckor och sjukdomar. Vi underskattar helt enkelt risken att vi personligen skulle drabbas av cancer eller någon annan allvarlig sjukdom. Och även om vi kan oroa oss mycket för att olyckor drabbar våra närmaste så tänker vi som regel inte att det verkligen kommer att hända. Det här är ett sunt förhållningssätt, så länge det inte leder till att vi blir oförsiktiga där det lönar sig att vara försiktig.


Att det är bra för vår hälsa och allmänna mående att vara optimistiska är också belagt i studier. Det verkar faktiskt som att optimister både mår psykiskt bättre, har en bättre fysisk hälsa och lever längre. Dock är det inget trollspö. Långtidsöverlevnaden för lungcancerpatienter eller AIDS-drabbade har inte visat sig ha någon korrelation med den drabbades personlighet.


De flesta av oss borde enligt ovan varken vara några extrema optimister eller pessimister. Möjligen då att vi har en viss benägenhet att ändå hoppas på det bästa. Men självklart finns det ändå gott om personer med en stor förmåga till positivt tänkande och tro på möjligheter på livets alla områden. Vi som inte riktigt är där själva (själv har jag funderat i många år på om jag är en optimistisk pessimist eller en pessimistisk optimist utan att komma till något säkert svar) kan ibland förundras över dem. Hur gör de? ”Olyckorna rann av honom som vatten”, sa min farbror i sitt begravningstal över min farfar som var en typisk optimist.


När jag tänker på den här sortens mer extrema optimism så ser jag den som ett tveeggat svärd (vilket jag naturligtvis inte skulle göra om jag vore en riktig optimist).


Å ena sidan ligger denna optimism bakom väldigt mycket av mänsklighetens landvinningar och framsteg. Nästan alla stora företag har en gång startats av en enda människa som hade tron på att just hans eller hennes stora och ofta för samtiden oprövade idé skulle visa sig bli en framgång. De som mot dåliga odds kämpade för frihet och demokrati för hundra år sen. De stora idrottsmännen och kvinnorna. Stora projekt som blir lyckade.


Vore alla pessimister eller lite försiktigt lagda halvoptimister så hade det inte blivit mycket av sånt.


Å andra sidan så är baksidan av optimism att den så gott som alltid underskattar svårigheterna och att väldigt många misstag och misslyckanden, ibland oreparerbara, följer i dess väg. Daniel Kahnemann ägnar ett kapitel åt saken i Tänka snabbt och långsamt. Det som är intressant här är att vår optimism inte bara ger oss ett känslomässigt försvar mot att se verkligheten. Den förvränger också de riskbedömningar vi faktiskt försöker göra. Ett av de tydligaste exemplen är just företagande. Ser man i det stora hela är det faktiskt ingen vidare idé att starta ett nytt företag. Inom fem år har mellan 60 och 70 % försvunnit, inte sällan genom konkurs och personliga ekonomiska förluster för de som var med. Men människor som startar företag tror inte att siffrorna gäller dem, även om de känner till oddsen. Det är därför vi kan se den fjärde ägaren på fem år till en restaurang med lite dåligt läge som ingen av de tidigare ägarna lyckats få lönsam.


Samma sak gäller förstås människor som till ingen nytta offrade sig i frihetsrörelser med liten eller ingen möjlighet att lyckas. Eller – om än inte på ett lika dramatiskt vis – för alla de som gav allt för att bli fotbollsproffs, men inte kom längre än till reservbänken i ett svenskt division 2-lag. Vi läser om de förlorarna ibland, men de skapar aldrig lika kraftfulla bilder inom oss som en Martin Luther King, en Zlatan eller en Ingvar Kamprad. Därför minns vi dem mycket sämre.


Även om de flesta människor har en naturlig aversion mot att ta risker så kan långt fler än de renodlade optimisterna ryckas med när en positiv atmosfär och förväntan uppstår kring något. Här är också en intressant aspekt av optimism/pessimism som har kunnat beläggas i forskningsstudier. Vi har våra grundpersonligheter, men kan både träna oss till eller påverkas till att bli mer eller mindre optimistiska i enskilda situationer eller sammanhang. Det är åtminstone min känsla att renodlade optimister driver fram exempelvis börsrallyn som slutar med krascher. Sett i efterhand framstår de klart för de flesta som vad de verkligen var. IT-bubblan runt millenniumskiftet var just en sådan. Företagen som haussades hade nästan ingen substans alls. Det var fromma förhoppningar runt en marknad som i stort sett inte fanns och en teknik som inte alls var redo för de krav som ställdes. I centrum stod typiska superoptimister som Jonas Birgersson och Johan Staël von Holstein. Men kraschens omfattning var också resultatet av att mer ”normala” människor lät sig ryckas med och blundade för tecken på att kejsaren var naken.


Å andra sidan hade vi aldrig varit där vi varit med vår stora och framgångsrika IT-industri om vi inte hade gett en rad optimister chansen vid olika tillfällen att utveckla och prova idéer som för de flesta framstod som science fiction eller åtminstone verklighetsfrämmande. Återigen: Det tveeggade svärdet.


Kan man koppla optimism/pessimism till politisk uppfattning och människosyn? Jag har inte hittat något forskningsstöd, men att optimism kan kopplas till idealism är väl knappast en vild gissning. Idealism handlar ju väldigt mycket om tron att det är möjligt att övervinna stora hinder och genomföra stora förändringar i människors livsvillkor på lokal eller rentav global nivå. Inte sällan väldigt snabbt också. Sambanden är garanterat inte perfekta, men vi lär hitta fler optimister i idealistiska eller rentav utopiska ideologier på vänsterkanten. Här finns naturligtvis också ett element av den större optimism många av oss hyser som yngre och som beror på att vi inte har konfronterats med verklighetens begränsningar i tillräcklig grad.


Omvänt så finns ju undersökningar som visar att SD-väljare i högre grad är misstänksamma, mindre benägna att lita på människor och oftare bor på den ort där de föddes. Själv är jag helt säker på att nationalism av den typ vi nu ser i Europa kan kopplas till pessimistiska personlighetsdrag hos många av sympatisörerna. Vill man påverka några av dem att komma tillbaka till de etablerade partierna måste man sannolikt välja en annan strategi än att utmåla dem som förändringsovilliga och rasistiska bakåtsträvare som inte klarar av att se möjligheterna i alla förändringar som samhället nu genomgår.


Naturligtvis dyker också årets stora politiska fråga upp i sammanhanget. Även här tycker jag mig kunna dra tydliga paralleller till personlighetsdrag, både hos offentliga debattörer och hos människor jag känner. Även om den primära drivkraften är en stark humanism och idealism så krävs det en stark och närmast obändig optimism för att tro att det vore möjligt att ta emot en halv miljon människor eller mer på årsbasis och ordna fram undervisning, bostäder och anpassa all annan samhällsservice inom rimlig tid, särskilt i ett läge där det redan rådde brist på i stort sett alla de kritiska resurserna.  Därför har vi också sett både partier och enskilda personer svänga kraftigt i tron på vilken politik som är möjlig att föra i rådande läge.


I den upprörda debatt som varit under hösten kan jag inte låta bli att tänka att det kanske är lika mycket just skillnaderna i temperament här som gör att människor hamnar på olika sidor och att t.o.m tidigare åsiktsfränder och vänner blivit närmast fiender när. För egentligen ser man ju precis samma fenomen på andra områden också. Jag har själv i huvudsak arbetat inom olika projekt hela 2000-talet. Där blir det ibland rejäla konfrontationer mellan människor som tror att allt är möjligt och människor som ser svårigheter och problem i mycket större grad.



Superoptimisten är inte sällan projektledare eller linjechef av något slag, vi lever ju i en tid där ”positivt tänkande” och ”förändringsvilja” är starkare honnörsord än nästan något annat i både det privata näringslivet och i offentliga sektorn. De har kommit dit de är och valt den banan för att de har en stark tro på att nästan allt är möjligt. De som arbetar på verkstadsgolvet är sällan lika gedigna optimister. Naturligtvis kan det också hänga samman med att den som arbetar med att lösa konkreta problem har svårare att bortse från dem, eller tidigare erfarenheter där det faktiskt gick åt helvete. Inte sällan för att optimister i ledningen vägrade se verkligheten. Jag har sett åtminstone två stora projekt som stannade på niosiffriga belopp sluta på det viset. Men jag har också sett projekt leverera med god hjälp av människor med en stark tro på att det svåra ändå var möjligt.


Hitler och Napoleon var optimistiska fältherrar som störtade sina länder i olycka. Churchill var också en stor optimist, ibland bortom alla rimliga gränser. Han blev hjälte, trots flera dåliga beslut på vägen.


Det finns inget självklart svar på vad av optimism och pessimism som är att föredra. Ibland är det ena rätt, ibland det andra. Att se det man själv inte är som något slags karaktärsfel tror jag är direkt farligt. Tyvärr tycker jag man ser den tendensen både hos mer optimistiskt och mer pessimistiskt lagda idag. Men sanningen är att bägge behövs. I politiken. I arbetslivet. I vår egen, personliga tillvaro.


Vad blir då en balanserad slutkläm på det här? Forskningen pekar mot att både optimism och en viss grad av pessimism har sitt värde för oss som individer. Pessimism får oss ibland att undvika onödiga risker och får oss också att hantera misslyckanden lite bättre. En vis människa sa också att optimismen aldrig får uppleva lyckan i en oväntad framgång. Vi är inte heller slavar under våra gener, utan det finns stöd för idén att vi kan träna oss till ett mer positivt tänkande (fast i svåra fall som buttersmurfen är det väl mer tveksamt om det går). Som en helhet är det troligt att vi har nytta av både optimister och pessimister. Och själva kan vi, beroende på vilken naturlig dragning vi har i vår personlighet, försöka träna oss till att bli bättre på att vara antingen optimistiska eller lite mer realistiska ibland kanske.


Lycka till med det allihop som orkade läsa hela vägen hit! (Förmodligen ett tecken på optimistisk läggning och en tro på att något alldeles extra intressant visdomsord skulle komma här på slutet)


 

ANNONS

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ jonesiskt med Blogkeen
Följ jonesiskt med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se