jonesiskt

Alla inlägg under november 2015

Av Henrik - 7 november 2015 18:19

Dagens bloggpost innehåller inget större djupsinne eller försök till skarpsinnig analys. Jag vill bara säga några ord om det positiva med fysisk träning och hur man kan sporra varandra till det. Tänkte att det kanske kan vara någon liten motvikt till det alla bekymmer och allt elände i mediaflödet just nu. För att inte tala om det tilltagande höstmörkret som lätt lägger sig som en blöt filt över humöret så här års.


Det jag har att berätta om mitt eget tränande är inget märkvärdigt, men det är också lite av poängen. Jag kör inga intervall i backar tills jag nästan spyr eller löper på mig stressfrakturer. Jag siktar inte på några Iron men eller maratonlopp. Jag har faktiskt inte ens tänkt springa midnattsloppet eller något liknande, även om det kanske blir av på kul nån gång.


Jag tränar för att må bra helt enkelt. Och jag mår bra av min träning. Fysiskt och psykiskt. Men så har det inte alltid varit.


Som barn ägnade jag mig nästan ingenting åt organiserad träning. Några sporadiska försök väckte ingen mersmak. Däremot rörde jag rätt mycket på mig, uppvuxen som jag är före datorerna. Många, många mil har jag cyklat från och till kompisar och sommarjobb i Kolmårdens branta backar (utan hjälm, men det får väl ses som preskriberat nu). Kommer också från en familj där man alltid gillat att vara ute och ta promenader.


Det där räckte en bra bit, men in i vuxenvärlden kom jag ändå utan att ha någon vana av strukturerad och regelbunden träning. Med nya vanor minskade cyklandet för att till slut nästan upphöra. Inte heller for jag runt i skogen för att fiska eller leta efter svamp som förr. Under åren på universitet började jag ändå köra lite styrketräning med olika kompisar. Det var skönt och jag byggde på mig lite mer muskler. Men oftast var det bara en gång i veckan och det kändes ofta som ett frestande alternativ att vara hemma och softa. Sen flyttade folk och då minskade min träning snart ner till ingenting. Jag hade helt enkelt inte självdisciplinen att fortsätta på egen hand. När jag flyttade upp till Stockholm i mitten på 90-talet återupptog jag styrketräningen med en kompis och i några år och sprang också lite då och då. Spelade innebandy på jobbet en gång i veckan. Men så blev det mer och mer jobb och det kom barn. Samma sak hände för mig som för många andra. Träningen blev i stort sett ingenting.


Jag hade också ett försåtligt och för många säkert lyxproblem: En ämnesomsättning som gjorde att jag inte la på mig extrakilon fast jag i ärlighetens namn var en soffpotatis. Det gör det lättare att se sig själv i spegeln och ägna sig åt självbedrägeriet att man är i hyfsat god form.


Någonstans runt 40 insåg jag ändå att jag behövde komma igång igen. Jag köpte kort på simhallen och började simma. Det var skönt och ibland blev det t.o.m två gånger i veckan. Men det var samma problem som alltid: Varken kroppen eller knoppen pockade tillräckligt envist på det. Så jag gled ur rutinerna på nytt.


Vid den här tiden började mina problem med korsryggen tillta i styrka. Allt kortare blev de stunder jag kunde stå upp utan att få ont. På projektets morgonmöten om en kvart som hölls stående var jag ofta tvungen att sätta mig ner på rummets enda stol efter fyra, fem minuter. Det började också göra ont när jag gick, vilket aldrig hänt tidigare.

Nu köpte jag gymkort igen och började så smått lyfta skrot och göra sit-ups. Det blev lite bättre, men fortfarande var det lätt att låta bli och ställa in träningar när det var mörkt, regnigt eller bara allmänt lockande att sitta hemma framför datorn eller TV:n.


För några år sen började jag ändå successivt hitta in i bättre vanor. Som så ofta i det verkliga livet handlar det inte om några plötsliga och dramatiska omsvängningar. Starten var att jag efter att inte ha orkat förnya mitt gymkort istället började träna med en yngre kollega på vårt lilla gym på jobbet. Denne kollega (Hej Anders om du läser detta!) har bättre disciplin med det mesta än jag, så det blev på ett naturligt sätt en eller två gånger varje vecka. I början var det förstås trögt, men när jag nu faktiskt körde regelbundet så började också resultaten komma. Att gymma är tacksamt på det viset att man får en tydlig återkoppling på att träningen gått framåt när man kan öka vikterna på olika maskiner. Och efter ett tag ser man till och med lite muskler på överarmarna i spegeln.


Ändå blev det lite hackigt med träningen ibland. Jag var också lite slö med att köra de nödvändiga, men tråkiga övningar för bålen och benen som är en nödvändighet för att helheten ska fungera. Nu började jag också för första gången i mitt liv få ont i axlar och nacke. Det är inte synd om mig, snarare är det märkligt att jag med mina dåliga arbetsställningar och envisa användande av musen hade kunnat klara mig i över tjugo år från bekymmer.


Här någonstans, för ungefär två år sen, trillade slutligen polletten ner. Jag hade kommit igång halvskapligt, men det räckte inte. Jag insåg att nu hade jag att välja mellan att ha ont och springa hos naprapater eller göra ett seriöst försök att hjälpa mig själv istället. Dessutom hade jag en tilltagande kalaskula som jag inte alls gillade.


Jag köpte gymkort igen för att kunna träna hemma och bestämde mig för att det måste bli minst två pass varje vecka. Det har jag i det stora hela hållit sen dess. Det jag tränar är inget som helst märkvärdigt. Oftast kör jag ungefär en timme, lika delat mellan kondition och styrka. Beroende på hur det för tillfället är med mina knän så cyklar eller springer jag på löpbandet. Jag springer aldrig mer än 5-6 kilometer. Har sett alltför många exempel på folk som drar igång ambitiösa träningsprogram som leder till olika fysiska problem som gör att de måste hålla upp med träningen i allt från några veckor till flera månader. Jag tror det är kontraproduktivt. Särskilt som det är lätt att komma ur ”flowet” under de ofrivilliga uppehållen. Och så sitter man där i soffan igen, fast man egentligen är återställd.


Utöver gymtränandet går jag minst en ordentlig långpromenad varje vecka och utnyttjar möjligheter till vardagsmotion som att gå en liten extra sväng på lunchen eller aldrig stå i rulltrappor på väg uppför (den i T-Sundbyberg suger skön must ur benen på morgonen kan jag rapportera).


Inget av det här är ju det minsta märkvärdigt egentligen och jag tränar absolut inte så att jag får blodsmak i munnen eller ligger helt utpumpad efteråt. Men dessa få timmar varje vecka gör att jag mår bättre fysiskt och är i bättre fysisk form än jag varit sen tjugoårsåldern. Och vikterna på gymmet började öka förvånansvärt snabbt bara på det att jag började träna minst två istället för en gång i veckan.


Dessutom märker jag det som flera mer träningsflitiga kompisar berättat för mig under årens lopp: Det blir inte svårare, utan lättare att träna när man ökar träningsdosen. Man kommer över en gräns när kroppen plötsligt själv börjar säga åt en att nu hörru, nu är det dags att träna. Alternativet att stanna hemma är plötsligt inte lika lockande längre. Man tänker heller inte ”puh vad jobbigt” när träningen närmar sig.


Det allra bästa med träningen är dock att mina ryggproblem har minskat med kanske 85-90%. Utan att någonsin egentligen gått in för träningen vetenskapligt på minsta vis, så har jag med lite experiment hittat några övningar som gjort underverk med min svaga korsrygg. En maskin för höftböjaren har gjort att jag numer kan stå upp på en konsert i två timmar utan mer än lite trötthet i ryggen. Inga smärtor när jag går heller, även om jag fortfarande har en stelhet jag förmodligen skulle kunna påverka om jag blir lite bättre på att stretcha. I axlarna känner jag bara att jag är lite stel, ont gör det varken när jag tränar eller sitter vid datorn som nu. Oändligt tacksam för det är jag och det minskar ju inte direkt motivationen att fortsätta träna. För slutar jag kommer det säkert tillbaka.


Musklerna har blivit ännu lite större och hårdare de med. Och lite fåfäng är man ju ändå…   


Självdisciplin är bra, att ha människor omkring sig som kan utöva positivt inflytande är ännu bättre. Lisa och jag promenerar både tillsammans och var och en för sig själv. Minst en träning efter jobbet har vi också som mål att gå tillsammans på när vi har barnfri vecka. Det är också lättare att vara åtminstone lite nyttigare och mer eftertänksam med vad man äter när man känner att man faktiskt är skapligt hälsosam i övrigt.


Dessutom har jag och mina goda vänner sen åren på universitetet upptäckt att ömsesidig uppmuntran och social kontroll i lika doser är ett suveränt motivationsmedel. Vi har en liten facebookgrupp där alla träningspass (minst 30 minuter, promenader i god takt inräknade) rapporteras in fortlöpande. Sen får man likes och uppmuntrande tillrop som belöning. Ibland när jag trots allt segar lite så tänker jag på att det inte skulle se något vidare ut att bara ha en 35-minuterspromenad att bocka av denna vecka. Och så masar jag mig iväg till gymmet ändå. Efter midsommar startade vi om en ny ”Först till 100”-utmaning som löper till årsskiftet. Först att klara strecket blev Magnus som förutom sitt golfande har cyklat nästan varje dag fram och tillbaka mellan sitt hus i Skälby och jobbet ut på Ekerö nästan 1,5 mil bort. Suveränt! Jag skäms inte att säga att jag ligger sist av oss fem, fast jag är yngst i gänget och den ende som inte passerat 50 nu. Igår bokade jag nämligen in pass 60 av 100 och det betyder att jag ändå klarat att hålla ett snitt på tre pass i veckan. Så ett särskilt tack går till Magnus, Uffe, Torbjörn och Stefan!


Dessutom har jag fått med mina söner på ett par pass på sistone och de verkar gilla det också. Och att man mår bra eller åtminstone bättre av att träna regelbundet tror jag är så nära man kan komma en allmängiltig sanning. Så ut i spåret, in på gymmet eller upp på träningscykeln hemma i källaren eller vardagsrummet med dig nu!   

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards