jonesiskt

Alla inlägg under juli 2017

Av Henrik - 31 juli 2017 12:00

(DISCLAIMER: Som framgår av rubriken handlar den här bloggposten om ett brott med ett barn som offer. Ett litet barn. För att ge vad jag bedömer är en rättvisande skildring av fallet har det varit nödvändigt att ta med händelser och fakta som säkert kan upplevas som både otäcka och upprörande att ta del av. Att jag ändå valt ut det beror på att det bäst av alla jag känner till illustrerar hur de anhöriga till ett mordoffer påverkas för så lång tid framåt, både av mordet som sådant och i de fall det blir ett dödsstraff av själva rättsprocessen. Dessutom ville jag skildra ett fall med en kvinnlig dödsdömd, även om de utgör färre än 2% av det totala antalet fångar med dödsdomar i USA)

 

Pflugerville är en förstad till Austin i mellersta Texas. Den har vuxit mycket snabbt de senaste decennierna, men år 1994 bodde där fortfarande färre än 10 000 personer. Bland invånarna fanns Eryn och Melissa Baugh: Ett ungt par som flyttat dit några år tidigare och under den tid som gått sen dess blivit föräldrar till två barn. En drygt två år gammal flicka och tre månader gamla babyn Brandon.


USA har som bekant inte de förmåner vi har i form av längre föräldraledighet, så Melissa hade nyligen varit tvungen att återgå till sitt arbete.  När en av grannarna hörde om deras dilemma kring hur barnomsorgen skulle lösas erbjöd hon sig att ta hand om barnen på dagtid i deras eget hem. Den 37-åriga kvinnan gjorde ett mycket sympatiskt och övertygande intryck. Hon skulle ha kunnat sälja snö till en eskimå sa Eryn Baugh senare. Kvinnan hade själv tre döttrar och skulle ha med sig den yngsta av dem när hon passade Baughs barn. Hon både verkade och framställde sig själv som helylle på alla sätt och vis. Självklart hade hon en licens för att arbeta som dagbarnvårdare i kommunen som hon visade upp.


Kvinnans namn var Cathy Lynn Henderson. Den 21 januari 1994 hade hon bara arbetat åt familjen i ett par veckor. När den första av föräldrarna kom hem från sitt arbete på eftermiddagen var huset tomt. Det fann inget meddelande, ingenting. Både Cathy själv, hennes dotter och Baughs bägge barn var som uppslukade av jorden. De oroliga föräldrarna började åka runt och leta, tillsammans med vänner och bekanta. Till slut kom de till ett hus i utkanten av samhället, där en släkting till Cathy Henderson bodde. Där kom deras dotter springande mot dem. I huset befann sig även Cathys egen dotter och en elvaårig flicka som berättade att hon fått tio dollar av Henderson för att se efter barnen.


Men Brandon var inte där. Både han och Cathy Henderson förblev försvunna.


Ett stort sökpådrag startade och Cathy och Brandon efterlystes på bästa sändningstid i TV. Ett av de spår polisen arbetade efter var att hon kunde ha tagit sig till sin Missouri, staten där hon hade vuxit upp. Eftersom brottsmisstanken kidnappning är ett federalt brott så var FBI inkopplade. En dryg vecka efter försvinnandet greps Cathy Henderson i Kansas City (som trots sitt namn ligger i Missouri). Hon hade färgat håret och uppträdde under falskt namn.


Inledningsvis var hon inte särskilt samarbetsvillig. Nej, hon hade ingen aning om var Brandon befann sig, hon hade lämnat honom hos hans mormor. Förhöret fortsatte. Nu erbjöd hon sig att ge detaljer mot ett beslut om att hon inte skulle lämnas ut från Missouri till Texas. Någon sådan överenskommelse varken kunde eller ville FBI-agenterna göra med henne. Efter ytterligare förhör medgav hon plötsligt att Brandon var död. Det var en olycka sa hon, hon hade begravt kroppen på ett fält ett antal mil därifrån. Den exakta platsen ville hon inte berätta. Senare samma dag ritade hon dock en karta som hon gav till sin försvarsadvokat. På uppdrag av sin klient försökte sen advokaten förhandla fram ett s.k plea agreement  (alltså ett reducerat straff i utbyte mot att den misstänkte erkänner brottet och att det hela aldrig går till rättegång) i utbyte mot kartan. Åklagaren gick inte med på detta och när advokaten vägrade lämna ut kartan gick saken till domstol. Den tvingade henne att överlämna kartan till myndigheterna.

Kartan visade sig vara riktig. Mitt på ett fält i en grund grav låg kroppen efter den tre månader gamla pojken. Begravd i en trälåda som innehållit flaskor med vindrinkar.


Rättsläkaren som fick det säkerligen mycket svåra uppdraget att obducera gjorde en skrämmande upptäckt: Brandons skalle var krossad. Brottet på skallbenet gick hela vägen från nacken och fram till pannan och flera bitar hade helt enkelt lossnat från kraniet. Vid rättegången skulle han senare vittna om att det traumavåld som det lilla barnet utsatts för motsvarade ett fall från andra våningen med huvudet före. Eller att en fullvuxen person med stor kraft hade kastat babyn mot ett hårt golv eller slagit huvudet flera gånger mot en hård bänkskiva.


Cathy Hendersson åtalades för mord. I Texas är mord på barn under sex års ålder en av de omständigheter som kan leda till dödsstraff. Cathy fortsatte dock att neka. Under förhören lämnade hon flera olika förklaringar till vad som hade hänt. Hon hade snubblat på en leksak när hon bar omkring på Brandon och tappat honom i golvet. Hon hade hållit honom med utsträckta armar och försökt gunga honom som i en vagga eftersom han skrek (Obduktionen visade att Brandons mage var tom, varför inte barnvakten gett honom mat blev aldrig klarlagt) och då tappade hon honom. I en tredje version hade barnet helt enkelt glidit ur hennes grepp.


Om det som sen hände var hon mer entydig. Hon försökte med hjärt- och lungräddning i flera minuter själv, men till slut insåg hon att den lille pojken var död. Eftersom han var död var det ingen mening att ringa 911 tyckte hon. Hon fick panik inför tanken på följderna, stuvade in babyns kropp i den tomma lådan, körde barnen till en släkting och gav sig sen iväg ensam i sin bil. På vägen mot Missouri stannade hon till på en öde plats och begravde Brandon i trälådan.


 

Cathy Henderson i rätten efter sin arrestering.


Under utredningen framkom en hel del annat om kvinnan som inför sina grannar framställt sig som licensierad dagbarnvårdare, skötsam och god kristen och trebarnsmor. Till att börja med var licensen hon visade upp för makarna Baugh förfalskad. Skötsam var hon inte heller. Åklagaren hittade vittnen som kunde intyga att regelbundet använde illegala droger. Hon hade också gripits för innehav vid flera tillfällen de senaste sex-sju åren. Hon hade tagits på bar gärning för stöld av smycken och för rattfylleri. Och hur var hon som mamma? Det visade sig att den mellersta dottern bodde i en fosterfamilj på grund av både misshandel och vanvård från sin mammas sida. Några månader före mordet hade hon gripits av polis efter att ha gett sig på sin make fysiskt. Han hade efter detta lämnat in en ansökan om besöksförbud för att skydda deras gemensamma dotter.


Så kom rättegången. Åklagaren yrkade på dödsstraff. Poliser och rättsläkare vittnade kring omständigheterna runt själva brottet och offrets skador. Cathys egen dotter vittnade för åklagarsidan om de övergrepp hennes mamma utsatt henne för. Juryn köpte inte den åtalade kvinnans bedyranden om att dödsfallet varit en olycka. Efter att först ha förklarat henne skyldig meddelade de den 17 maj 1995 att de i valet mellan livstids fängelse och dödsstraff hade valt dödsstraffet. De ansåg att Cathy Henderson utgjorde ett hot mot samhället.


 

Aktblad som upprättades vid Cathy Hendersons ankomst till Mountain View-fängelset där dödsdömda kvinnor i Texas placeras.


Kvar fanns två familjer i spillror. Cathys döttrar och make, oavsett vilka brister hon haft i sitt beteende mot dem, hade nu en mamma och hustru som satt i en dödscell och väntade på avrättning. Om de ville besöka henne så tilläts bara några få besök per månad och de måste ske i ett besöksrum med en tjock glasruta mellan fången och besökarna.


På andra sidan fanns Brandon Baughs familj. Mor- och farföräldrar, mostrar, morbröder, fastrar och farbröder. Det var en familj med stark sammanhållning och alla hade de påverkats djupt av att släktens yngsta medlem på detta brutala och fullständigt meningslösa vis hade mist sitt liv. Värst var det naturligtvis för föräldrarna. Till allt annat kom självförebråelserna. Varför hade de lämnat bort sin lille pojke? Varför hade de inte sett igenom den totalt falska mask Cathy Henderson hade visat upp?


Det de plågades mest av var känslan av att inte ha fått veta vad som egentligen hänt. Det de önskade mest av allt var att mördaren skulle falla till föga och berätta hur det gått till på riktigt. Då skulle de till och med kunna vara redo att förlåta henne. Men det kom inte något erkännande. Inte ens någon ursäkt för de felaktiga handlingar Cathy Henderson ändå medgivit att hon begått.


Åren gick och fallet rörde sig sakta genom först delstatens och sen de federala domstolorna. Efter drygt tio år såg försvarets möjligheter ut att vara uttömda. I enlighet med det regelverk som tillämpas i Texas satte en domare ett avrättningsdatum några månader framåt i tiden. Det var 2007 och det var vinter.


Fallet hade haft stor massmedial uppmärksamhet, men efter domen sjönk det till en början ner i glömska som de flesta andra. Alla visste ju att det knappast skulle hända särskilt mycket i det än på ett antal år. Rutinmässiga överklaganden om diverse missgrepp under rättegången. Lika rutinmässiga avslag i en rad av domstolar. Men efter några år hände något. Syster Helen Prejean engagerade sig i Cathy och hennes fall.


Syster Helen Prejean blev känd i samband med filmen Dead Man Walking där hennes karaktär gestaltas av Susan Sarandon. Det var en film som grep mig starkt och jag läste senare också hennes bok som filmen baseras på. Jag imponerades av hennes förmåga att se hela bilden: Att kunna fokusera både på lidandet hos de dödsdömda och lidandet hos de anhöriga till deras offer. Jag tror att hon gick in i relationen med Cathy Henderson med de bästa avsikter. 

 


Med Syster Prejean fick Cathy Henderson plötsligt tillgång till ett helt nätverk av människor med resurser att engagera sig i hennes fall. Jag vet inte i viken utsträckning de läste in sig på materialet från förundersökningen. Jag vet inte om nunnan tvivlade inledningsvis. Men efter ett tag gick hon offentligt ut med att hon var övertygad om att Cathy var oskyldig. Det hela var en olycka och Cathy hade bara drabbats av irrationell panik efter den, absolut inte försökt dölja något brott. Hon såg till att en webbsida sattes upp utifrån detta antagande. På sidan presenterades Cathy i mycket positiva ordalag och med smickrande bilder (det fanns en del betydligt mindre smickrande bilder tagna i samband med gripande och rättegång där hon milt uttryckt inte ser särskilt trevlig och snäll ut). Fallet gicks också igenom, men en hel del förtegs. Ingenting om Cathys lögner inledningsvis vid gripandet. Ingenting om hennes vägran att samarbeta med polisen och visa var hon begravt Brandons kropp. Ingenting om hennes lögner om rätten att arbeta med barntillsyn. Ingenting om hennes drogproblem, arresteringar och våld mot egna familjemedlemmar. Ingenting om vad rättsläkaren sagt vid rättegången.

 

Syster Helen Prejean besöker Cathy Henderson. Denna bild var på startsidan av den numer nedlagda webbplatsen som Prejean drev för att få Cathy frigiven.


Det är inte så konstigt att personer som hämtade sin information om fallet från hennes sida fick en positiv bild av Cathy och började tvivla på om domen verkligen var riktig. Jag vet, för jag hade nämligen den ingången själv.

Här finns en anledning att göra ett inpass. Många som kämpar mot dödsstraffet vill bekämpa det på alla tillgängliga sätt. Varje dödsdom är då automatiskt juridiskt felaktig och om inte den dömde är oskyldig så borde hen åtminstone inte ha dömts till döden. I mina ögon är det att blanda ihop två saker. Jag förblir motståndare till dödsstraffet. Men jag måste också kunna medge att i ett system där det är lagens strängaste straff så måste det kunna vara så att inom ramarna för det systemet så finns det fall där det varit helt riktigt att utdela lagens strängaste straff och där den dömde bortom varje rimligt tvivel faktiskt är skyldig.


Jag skulle önska att USA avskaffade dödsstraffet, ovärdigt som det är för ett civiliserat rättssamhälle. Jag skulle önska att det ersattes helt och hållet med livstid, i de svåraste fallen utan möjlighet till villkorlig frigivning. Men givet det måste jag erkänna att det absoluta flertalet av de fall jag studerade under den period jag var som mest engagerad i frågan principiellt föreföll mig helt korrekta: Den dömde var överbevisad som skyldig och brottet var verkligen så hemskt att inget annat än lagens strängaste straff hade varit rimligt.


Som sagt, jag hyste inledningsvis tvivel på Cathy Hendersons skuld. Men via ett forum där i huvudsak förespråkare till dödsstraffet skrev började jag få annan information. Den kom till stor del från människor med förstahandsinsyn i fallet: Anhöriga till det döda barnet. Vad de berättade fanns också att ta del av i andra, oberoende källor. Jag återkommer i slutet till min personliga syn på skuldfrågan och rättsprocessen.


Cathy Henderson skulle avrättas den 18 april 2007. Ett par månader innan fick hon avslag på sin ansökan om prövning i USA:s högsta domstol. Hennes möjligheter tycktes uttömda. Men så kom hennes advokater in med en ny inlaga. De ansökte om ett tillfälligt uppskov då försvaret arbetade på ett nytt överklagande som skulle basera sig på ny bevisning i ärendet. Med hjälp av de resurser syster Prejean ställt till förfogande hade man hittat experter som var villiga att komma med nya uppgifter om tänkbara orsaker till Brandons svåra skallskador.


Två veckor före det utsatta avrättningsdatumet medgav domstolen ett tillfälligt uppskov och flyttade fram avrättningen till den 13 juni. Representanter för åklagaren försäkrade familjen Baugh att det hela bara var en formalitet, det nya överklagandet skulle säkert avslås rutinmässigt.

 

Vid en intervju i fängelset, några veckor innan den planerade avrättningen 2007


Tre veckor före den 13 juni lämnades överklagandet in. Dess huvudtema: Forskningen kring huvudtrauma hos småbarn hade gått framåt och det ansågs numera att skador liknande de som Brandon haft kunde uppstå vid en mycket lägre grad av våld mot huvudet. Man hade förmått rättsläkaren från rättegången 12 år tidigare att lämna ett skriftligt utlåtande. Mannen, nu pensionerad, skrev att han i ljuset av de uppgifter han nu fått inte längre kunde uttala sig lika säkert om graden av våld som orsakat skadorna.


Dagarna gick utan att något hördes från domstolen. Två veckor kvar till avrättningen. En vecka kvar. Fem dagar. Tre dagar. Så – två dagar innan Cathy Henderson skulle föras in i avrättningskammaren och spännas fast vid britsen – kom beslutet. En oenig domstol beviljade ett nytt, icke tidsbestämt uppskov för att utreda de nya uppgifterna och avgöra om Cathy Henderson skulle få en ny rättegång. En av de skiljaktiga domarna skrev en rasande s.k dissent där han i praktiken idiotförklarade sina kollegor. Jag har faktiskt aldrig läst något liknande i någon annan dom.


Det spelade nu ingen roll. Avrättningen var inställd. Ärendet överlämnades till en domare som skulle utreda det vidare. Cathys vänner och supportrar var överlyckliga. Familjen Baugh och deras vänner var lika arga och frustrerade. De hade sett avrättningen som en befrielse, en nödvändig slutpunkt för att på allvar kunna gå vidare i livet. Nu var framtiden plötsligt mycket osäker.


Vid denna tid hade jag som nämnts börjat bli bekant med flera i familjen Baugh. De var inledningsvis skeptiska till mig, jag var ju en ”anti”. De hade tagit en mycket stark ställning för dödsstraffet, inte bara i fallet Cathy Henderson utan också generellt. Brandons far beskrev att han som ung haft en ambivalent inställning, men att det förändrats med mordet på hans son. Bäst kontakt kom jag att få med farmodern. En kraftfull, mycket intelligent kvinna och helt uppenbart sin stora familjs självklara centrum. Hon hade i många år varit socialarbetare med inriktning på misshandlade kvinnor och deras barn och var mycket engagerad i detta. När hon förstått att jag var motståndare till dödsstraffet på principiella och moraliska grunder och inte var där för att jag tyckte synd om enskilda mördare och ville förringa deras brott så blev hon betydligt mer positivt inställd till mig.


När domen mot Cathy ifrågasattes blev hon inte bara upprörd utan också rädd. Hennes stora skräck var att kvinnan skulle släppas fri. Hennes son hade nämligen gjort mycket klart att han då personligen skulle ta livet av Cathy Henderson. Jag såg honom själv skriva det flera gånger och jag tvivlar inte på att han menade allvar. Hans hat mot kvinnan som tagit livet av hans son visste inga gränser.


Mordet på Brandon återkom ur sin medieskugga. Internet hade nu på allvar etablerats som ett verktyg för kommunikation mellan vanliga människor. Det blev familjen Baugh snart varse. Fallet diskuterades på flera ställen och överallt dök det upp supportrar till Cathy som spred missvisande och direkt felaktiga påståenden. Dessutom kom människor de inte ens kände med grötmyndiga uppmaningar till dem om att de måste förlåta och gå vidare. De tog mycket illa vid sig av allt detta och upplevde det som att den mördade pojkens minne fläckades och släpades i smutsen.


Jag läste en del av allt detta och blev illa berörd. Självutnämnda godhetsapostlar som uppenbarligen saknade all empatisk förmåga när det gällde att sätta sig in i hur det måste kännas att förlora ett litet barn på det här viset. Människor som fullständigt struntade i offren och bara tyckte synd om de dödsdömda och såg dem som de egentliga offren.


För mig var det detta fall mer än något annat som fick mig att komma till slutsatsen att jag inte hade någon rätt att lägga moraliska synpunkter på hur anhöriga till mordoffer kände kring mördaren och hans eller hennes straff.

Samtidigt kände jag fortfarande hur djupt sorgligt och destruktivt allt detta hat var. Hur dåligt det fick de drabbade att må. Oviljan att se konsekvenserna för de oskyldiga anhöriga till mördaren om dödsstraffet verkställdes var också väldigt ledsam. Jo, de var medvetna om det, men det menade att det var helt och hållet mördarens fel. Att vi, samhället, hade ett val när det gällde att bestämma straffet ville inte förespråkarna av dödsstraffet vidkännas i vare sig detta eller i något annat fall.


Efter uppskovet hamnade fallet som sagt hos en domare i Texas. Där blev det liggande. Kanske av delvis samma orsaker som i Jack Harry Smiths fall. Domaren hade kontakter med bägge sidor och av den rapportering jag tog del av tyckte han av allt att döma synd om bägge och våndades antagligen över det beslut han måste fatta. Det tog nästan fem år och under den tiden satt Cathy Henderson kvar i dödscellen och väntade. Så, i början av år 2012, kom till slut ett beslut. Domaren rekommenderade utifrån de nya, medicinska uppgifterna från försvaret att dödsdomen skulle upphävas och en ny rättegång hållas. Några månader efter det fattade samma domstol som beviljat uppskovet med avrättningen fem år tidigare ett beslut där de gick på domarens rekommendation. Beslutet kom med minsta möjliga marginal: 5 mot 4.


Hade en enda domare bytt sida hade förmodligen ett nytt avrättningsdatum satts ut inom kort. Det känns absurt att en enda människas personliga åsikt i en juridisk fråga kan vara skillnaden mellan liv och död.


Jag läste det underlag som försvaret lämnade in till prövningen. Återigen insåg jag att det som hävdades på hemsidan och i tidningsintervjuer inte stämde jättebra med verkligheten. Där lät det som att experter menade att skadorna precis lika gärna kunde ha uppkommit genom en olycka på det viset som Cathy Henderson själv beskrivit att det gick till (i någon av sina minst tre olika versioner). Det som experterna egentligen sa var att det inte helt och hållet kunde uteslutas att skadorna under väldigt olyckliga omständigheter kunde uppkomma på det viset, men att ett massivt, kraftigt våld mot huvudet fortfarande var det mest sannolika.


Cathy Henderson satt nu i häkte och väntade på ny rättegång. Väntade gjorde också Brandons anhöriga. Efter något år fick de ett för dem tungt besked av åklagaren: Utifrån det nya bevisläget bedömde man det omöjligt att yrka på dödsstraff igen.


Vi närmar oss nu det sista kapitlet i denna för alla inblandade – hur man än ser på skuldfrågan – tragedi. Åklagarsidan hade, som brukligt är i stora rättegångar i USA, tagit in egna, medicinska experter som motsade försvarssidans experters påståenden om att babyns skallskador kunde vara resultatet av ett vanligt fall från låg höjd. Cathy Hendersons föga sympatiska person och leverne före händelserna den 21 januari 1994 skulle dras i rätten än en gång.

 

Cathy Henderson eskorteras in i rättegångssalen av säkerhetsvakter.


Cathy Henderson hade hela tiden hävdat att hon var oskyldig till något annat än möjligen oaktsamhet och att ha försökt hålla sig undan rättvisan genom att fly med det döda barnet och gömma det. Den bilden hade också hennes supportrar med syster Helen Prejean i spetsen varit övertygade om i alla år att den var sann. Men så plötsligt meddelade domaren att det inte skulle bli någon rättegång med juryn. Skuldfrågan skulle inte prövas. Cathy Henderson erkände sig skyldig till mord av första graden. Det motsvaras i svenska termer närmast av en morddom med 10-18 års fängelse som påföljd, även om det i USA kan ge livstid precis som ”capital murder”.


Erkännandet var en del i en uppgörelse som tyder på att bägge parter var osäkra på utgången i målet. Uppgörelsen innebar att Cathy Henderson dömdes till 25 års fängelse, varav hon redan avtjänat 21. Hon skulle rentav kunna bli föremål för villkorlig frigivning ganska omgående.


Cathy Henderson erkände till slut. Någon förklaring till vad som hänt ville hon däremot inte lämna i rätten. Inte heller framförde hon någon ursäkt till de anhöriga. Brandon Baughs föräldrar var arga och besvikna. ”Du lämnade oss att vrida oss i svåra plågor” sa Eryn Baugh i domstolen. ”Det finns inget sätt att komma över en sån här händelse. Du skickade oss till helvetet”.


När domen kom skulle Brandon Baugh ha varit 21 år. Jag läste ett känslosamt inlägg hans pappa skrev om allt de själva och han gått miste om: Från första skoldagen till första dejten, körkort och att Brandon flyttade hemifrån för att börja på college. Cathy Henderson hade hunnit bli 58 år. I flera år hade hon haft tilltagande hälsoproblem i fängelset och förflyttade sig med hjälp av kryckor under rättegången. Nu tycktes friheten vara i sikte, inte mer än några få år bort som mest.


Så skulle det dock inte bli. En månad efter att rättegången avslutats drabbades Cathy Henderson av en stroke, med en efterföljande lunginflammation. Den 3 augusti 2015 dog hon på sjukhus. Myndigheterna genomförde en obduktion för att utesluta att det låg något brottsligt bakom dödsfallet. Familjen Baugh upplevde lättnad, men fortfarande hade de kvar känslan av att Brandons mördare inte fått det straff hon borde ha haft. Sorgen skulle de fortsätta att bära med sig i resten av sina liv.


 


EFTERSKRIFT


Det kan tyckas meningslöst att spekulera i skuldfrågan nu: Saken avgjordes ju rättsligt en gång för alla och mördaren (enligt domen) är död. Jag ska ändå redovisa min uppfattning. Det går trots allt att som en del av Cathys supportrar hävda att hon erkände bara för att hon inte orkade med fler rättegångar och för att få en chans att relativt snart få komma ut och hem till sin familj.


I varje brottmål finns två dimensioner av skuld. Det som förefaller sannolikt och det som går att bevisa bortom rimligt tvivel. Oftast sammanfaller de båda och då uppstår inget större dilemma, oavsett om utslaget blir att den åtalade frikänns eller döms som skyldig. I vissa rättsfall uppstår dock en situation där bevisningen tycks peka mot den åtalade när man tillämpar det sunda förnuftet, samtidigt som det finns besvärande luckor i bevismaterialet och frågetecken som inte har kunnat redas ut. Ibland blir det en fällande dom i dessa fall, ibland frikänns den åtalade. Oavsett utgång lämnar de fallen ofta en besk eftersmak och tvivel.


Tittar man på omständigheterna kring Brandon Baughs död och den person som orsakade den så pekar det sunda förnuftet tydligt i en riktning. Skadornas omfattning, beteendet efter dödsfallet och vad som framkom om Cathy Hendersons personlighet i utredningen gör att jag inte kan tro att detta var en olycka. Jag tror att hon var trött, kanske bakfull eller under avtändning och på dåligt humör den där dagen. Kanske gnagde andra och större problem i hennes eget privatliv på henne. Under alla förhållanden var hon gravt olämplig för den uppgift hon åtagit sig att utföra och som bestod i att vårda och ta hand om två små barn.


I detta tillstånd fick hon någon form av vredesutbrott, troligen utlöst av att babyn skrek ihållande. Precis som hon tidigare i sitt liv tycks ha reagerat på aggressionsimpulser genom att ge sig på sina egna barn och sin man tappade hon helt kontrollen över sig själv för några sekunder och utsatte Brandon Baugh för grovt våld mot huvudet. Exakt hur det gick till är meningslöst och motbjudande att spekulera i.


När hon kom till sans försökte hon säkert precis som hon hävdade att rädda hans liv. Hon ringde inte 911, som skulle ha varit varje normal persons reflex i detta läge, eftersom hon var akut medveten om att hon brukat grovt och helt oförsvarligt våld mot ett spädbarn på tre månader. Fullt medveten om hur en sån handling skulle betraktas i Texas rättssystem bestämde hon sig för att fly och försöka dölja spåren av sitt brott. Efteråt försökte hon slingra sig undan ansvar och kom också med flera och motsägande historier om vad som egentligen hänt.


Vi har inget riktigt bra ord för den här typen av plötsliga och svårförklarliga utbrott av grovt våld i svenskan. På engelska säger man att personen ”snapped”. Är det då att betrakta som uppsåtligt? I en mening naturligtvis inte. Jag tror inte att Cathy Henderson medvetet ville ta livet av barnet. Men som barnets vårdare och utan någon allvarlig, psykisk störning borde hon ha insett att hennes handlande kunde få den följden. Det är inte nödvändigtvis någon avgörande skillnad mellan hennes handling och en person som efter ett bråk i vredesmod drar kniv och hugger sin antagonist i bröstet utan att tänka sig för. I ett sånt fall skulle vi även i Sverige normalt döma för åtminstone dråp. Om offret är försvarslöst kan det mycket väl bli en morddom. Att agera som hon gjorde efter barnets död skulle ha vägts in som försvårande även i en svensk domstol.


Kan det då anses bevisat bortom rimligt tvivel att det inte kan ha gått till så som Cathy påstod fram till sitt plötsliga erkännande den sista rättegången? Den frågan har jag också brottats med, vilken uppenbarligen även åklagarsidan i den sista rättegången gjorde. Annars hade de aldrig gått med på en uppgörelse. Jag saknar den medicinska sakkunskapen, även om jag försökte läsa och tolka utlåtandena efter bästa förmåga. Återigen med hänsyn till den totala bevisbilden vill jag nog ändå hävda att det är osannolikt att skadorna skulle ha uppstått enbart genom olycka eller försummelse på det vis försvaret hävdade. Man bör minnas att enbart tvivel i största allmänhet inte räcker för en friande dom, tvivlet ska vara rimligt.


Återstår då frågan om den ursprungliga domen med lagens strängaste straff var rimlig, bortsett då från att själva straffet i sig självt inte är rimligt i ett civiliserat land. Var Cathy Hendersson bland ”de värsta av de värsta”? Jag har inte svårt att förstå att Brandons anhöriga ser det så och det svek hon utsatte det lilla barnet och barnets familj för vet jag inte om det är möjligt att förlåta. Åtminstone inte i ljuset av hur handlade efteråt och att hon förvägrade dem det de mest av allt ville: Att få ett svar på vad som verkligen hände. Men moralisk skuldgrad och rättslig skuldgrad är inte nödvändigtvis alltid samma sak.


Att ta livet av ett barn på det här viset är ett oerhört allvarligt brott. Samtidigt var det inte överlagt på det vis som den man som häromåret tog livet av två av sina egna barn genom att låsa in dem i ett hus och bränna ner det som en hämnd mot sin f.d hustru.


Så vad hade jag ansett om brottet hade ägt rum i Sverige. Hade jag förespråkat livstid, eller ett tidsbegränsat straff för mord? Det ärliga svaret måste bli att jag fortfarande inte kan besvara frågan.


Men jag hoppas att Brandon Baughs familj nu ändå har fått någon slags frid. Och att även Cathy Hendersons familj kan finna någon tröst i att hon inte behöver sitta i fängelse längre och att de slapp uppleva hur hon spändes fast på britsen i avrättningskammaren i Huntsville och fick en dödande injektion.


 

ANNONS
Av Henrik - 29 juli 2017 12:19

(Titeln är en pastisch på Norman Mailers berömda krigsskildring, en av mina favoritromaner)


Vår vilja att leva är stark. Ett fåtal människor väljer att avsluta sitt liv frivilligt, men de allra, allra flesta väljer livet så länge det överhuvudtaget är möjligt. Även vid svår sjukdom, även i de få länder där möjligheten till aktiv dödshjälp finns så är det bara en minoritet som väljer den utvägen. Vi vill leva, nästan till varje pris.


De dödsdömda skiljer sig inte från resten av oss på den punkten. Även de som erkänner sin skuld fullt ut (de är faktiskt inte så få) vill som regel att deras advokater för kampen om deras liv i domstolarna tills alla möjligheter är uttömda.


Kanske säger detta oss ännu mer om man beaktar de villkor de lever under. De är mer eller mindre hårda och deprimerande i alla stater som tillämpar dödsstraff, men värst anses de vara i Texas.


-          De dödsdömda sitter inlåsta i sina celler minst 22 timmar varje dygn.

-          Varje gång de lämnar cellen måste de ta på sig både hand- och fotbojor

-          De tillåts ingen fysisk kontakt med medfångar, utan vid den dagliga ”rekreationstimmen” är de antingen ensamma i ett dagrum eller i en avskild del av rastgården utomhus

-          De fångar som anses skötsamma kan få ha en radio i sin cell. Ingen tillåts ha TV (vilket normalt tillåts bland isoleringsfångar i övriga delstater)

-          Bara några få besök i månaden tillåts och vid dessa sitter den dödsdömde bakom en tjock, skottsäker glasruta.


De kan bara prata med fångarna i de närmaste cellerna - utan att se varandra - eller fångar som rastas samtidigt på rastgården. Den dagliga motionstimmen ställs dessutom regelbundet in när fängelset av säkerhetsskäl (verkliga eller mer eller mindre påhittade) befinner sig i s.k lockdown. De har tillgång till böcker från fängelsebiblioteket och kan läsa tidningar och magasin familj och vänner skickar till dem. Många brevväxlar, men de som saknar ekonomiskt stöd kan ha svårt att ha råd med sånt som frimärken. All post, både in- och utgående, censureras. De flesta upplever att vakterna behandlar dem nedlåtande eller rentav förnedrande.

 

Cell på Texas Death Row, Polunsky unit. Foto taget med övervakningskamera. I cellen: Fånge #889 Roger McGowen. Efter nästan trettio år på Death Row fick han ifjol sitt straff omvandlat till livstids fängelse och flyttades ut ur isoleringen till den allmänna populationen, "gen pop"

 

 

Cell på Death Row, foto taget ungefär vid dörröppningen. Det är strikt reglerat vilka föremål som tillåts att ha i cellen och med jämna mellanrum visiteras cellerna från golv till tak efter "contraband". Notera den specialtillverkade radion till vänster med genomskinligt plasthölje


Många blir deprimerade, passiviserade. Det är inte ovanligt att människor som sitter isolerade under såna förhållanden sover 16-18 timmar per dygn eller mer. Inte så få har redan vid ankomsten allvarliga psykiska symptom eller utvecklar det senare.


Allt detta är känt och förväntat, det är nämligen så vi som människor reagerar på att isoleras från andra. Det pågår också en debatt i USA om det rimliga i att sätta fångar, dödsdömda och andra, i isoleringsceller under längre tid. I några stater har vissa lättnader införts och man arbetar på att minska antalet som hålls isolerade. Dock inte i Texas.

De galna


När jag säger allvarliga psykiska symptom så menar jag inte bara depressioner och självmordstankar. Vi talar om hallucinationer, om paranoida vanföreställningar, om psykoser. Vi talar om personer som kletar in sig själv och sin cell med avföring (inget helt ovanligt beteende på isoleringsavdelningar). Vi talar t.o.m om självstympning. Det mest makabra exemplet jag känner till från Texas tänker jag inte beskriva i denna text, det går att ta del av här för den som möjligen är intresserad.


Många av de som utvecklar de mest allvarliga symptomen hade problem redan innan fängelset och i flera fall är det ytterst svårt att förstå hur rättsapparaten kunde finna dem tillräckligt psykiskt friska för att ställas till svars i en rättegång. Men det är inte ovanligt att också personer utan tidigare historia av psykisk ohälsa blir allvarligt sjuka.

Har någon väl dömts till döden i Texas så spelar det i princip ingen roll hur tokig han eller hon blir efteråt, sin dödsdom kommer de inte undan. Texas är däremot, liksom alla andra stater med dödsstraff, bundna av några utslag i Högsta domstolen som sätter vissa hinder. Det första som kom 1986 förbjuder verkställande av avrättningar av personer som är ”insane” (”mentally ill” går däremot bra). Det här gör att bland annat den person som suttit på Death Row i Texas under längst tid med all sannolikhet aldrig kommer att spännas fast vid britsen i avrättningskammaren i Huntsville.


Mannen heter Raymond Riles, en 67 år gammal afroamerikan dömd för ett rånmord på en bilförsäljare 1975. Redan då fanns det allvarliga frågetecken kring hans mentala hälsa, men det blev både rättegång och dödsdom. En f.d dödsdömd nämner Riles i sin självbiografi, de var under en period i slutet av 70-talet cellgrannar. ”He seemed crazier than anyone I had ever met in my life before.” Riles påstod bland annat att det var Gud som dödade mannen han sköt ihjäl vid rånet.


År 1985 försökte han begå självmord genom att sätta eld på sin cell. Han fick 30%-iga brännskador men överlevde. Efter det drog han tillbaka sina överklaganden och bad om att få bli avrättad. Han blev det också nästan, men bara två timmar före avrättningen skulle ta sin början beviljades ett uppskov. Några år senare kom även åklagaren i det county han dömts i fram till att Riles var ”insane” och därmed inte möjlig att avrätta. Rättsprocessen stoppades tills vidare. Det enda som hänt i hans fall sen dess är regelbundna utvärderingar av hans mentala hälsa för att se om han tillfrisknat tillräckligt för att bli eligible for execution.


Under ett kvarts sekel har de utvärderingarna varje gång kommit fram till samma, nekande svar.

För knappt tio år sen gjorde en journalist en intervju med Riles. Han påstod bland annat att det fanns ett satanistiskt sällskap som styrde hela fängelsesystemet i Texas med hemliga, elektroniska meddelanden och att ledningen försökte tysta honom på grund av hans vetskap om detta.

 

Ibland säger en bild mer än tusen ord. Fånge #541 på Texas Death Row - Raymond Riles

 

Riles är långt ifrån ensam bland de dödsdömda i Texas om att lida av allvarlig psykisk ohälsa. Scott Panetti dömdes till döden för att ha mördat sina svärföräldrar och därefter kidnappat sin f.d fru och treåriga dotter. Till polisen sa han efter gripandet att det var hans alter ego ”Sarge” som begått brotten. Han ville inte ha någon advokat vid rättegången och insisterade på att kalla påven, John F. Kennedy och Jesus som vittnen.


Panetti hade en lång historia av psykiska problem och hade diagnosticerats med schizofreni redan år 1978, 14 år före morden. Trots detta drev åklagaren fallet mot avrättning innan Panettis advokater lyckades med konststycket att få Högsta domstolen att ta upp fallet. År 2007 kom den med ett utslag där den fann att en dödsdömd måste vara medveten om varför han ska avrättas för att dödsdomen ska kunna verkställas och att Panetti under nuvarande omständigheterna inte kunde anses vara det. Efter det låg hans ärende inaktivt ett antal år, men nu driver åklagaren det igen. Parterna tvistar om vem det är som ska bevisa att Panetti fortfarande är för sjuk för att avrättas. Detta trots rapporter från bl.a vakter om ett fortsatt förvirrat beteende med vanföreställningar av olika slag.


Syed Mohammed Rabani, en invandrare från Bangladesh, fick sin dödsdom för nästan trettio år sen för ett rånmord på en butiksanställd han kände och delat rum med. Rabani flyttades enligt uppgift över till en enhet för svårt psykiskt sjuka fångar efter bara några månader. Ingenting händer i hans fall och han är sen många år blockerad från att lämna in stämningar till domstolar. Detta efter att han bland annat anhållit om att ”alla livsformer i alla galaxer” skulle förstöras eftersom han blev torterad av dem och i en annan stämning påstått att han var CIA-chef.


Man kan fråga sig vad sannolikheten är att dessa och åtminstone ett halvdussin andra som konstaterats lida av allvarlig psykisk sjukdom skulle bli tillräckligt friska för att avrättas. Texas rättssystem bryr sig inte om den frågan, männen blir kvar på Death Row år efter år.

 De döda


Christopher Swift hade bara en sak att säga den där januaridagen 2007 när fängelsedirektören frågade om han hade några sista ord: ”No”


Några år tidigare hade Swift först mördat sin gravida hustru och därefter tagit med sig sin femårige son till svärmoderns bostad. Där mördade han henne med. Dagen efter påträffades sonen gående för sig själv i en motellkorridor. När han frågades ut av polisen sa han att hans pappa hade mördat hans mamma.


Christopher Swift greps kort därefter. Vid rättegången erkände han sig skyldig. Efter ett obligatoriskt överklagande som alla dödsdomar i Texas måste genomgå begärde Swift att den fortsatta processen skulle stoppas och att ett avrättningsdatum skulle sättas. Efter att han undersökts av psykiater som inte hittat någon allvarlig psykisk störning hos honom förklarades han vid sina sinnens fulla bruk och fick sin önskan beviljad. Hans advokat sa att detta var vad Swift hade önskat sedan ”dag ett”


Swift hade en längre historia av missbruk och våld, dömd bland annat för att ha misshandlat sin egen mamma och hotat henne med kniv.

 

Christopher Swift

 

Swift var en ”volunteer”: En dödsdömd som ger upp sina överklaganden och begär att avrättningen ska verkställas så fort som möjligt. Som jag skrev ovan vill de allra flesta dödsdömda leva så länge de kan. Trots de hårda och deprimerande förhållandena i isoleringen. Trots att chansen att få dödsdomen upphävd är låg (och när den nån gång upphävs så blir det oftast livstids fängelse i stället). Ändå har ett trettiotal dödsdömda i Texas hittills valt att gå den motsatta vägen. De utgör därmed mer än 5% av alla avrättade i den delstaten sen 1982. Det finns några stater där de enda som avrättats i modern tid är ”volontärer”.


En del ”volontärer” bestämmer sig redan vid rättegången eller dödsdomen för att ge upp eller snarare aldrig börja kampen om sitt liv mot rättssystemet. Andra kommer efter ett varierat antal år på Death Row fram till att de inte ser någon mening i att fortsätta och ber sina advokater att återkalla alla överklaganden. Det förekommer att klienten och advokaterna inte är överens om vad som ligger i klientens intresse. Ibland fortsätter advokaterna att driva överklagandet mot den dödsdömdes uttryckliga önskan, med motiveringen att psykisk ohälsa gör honom ur stånd att inse sitt eget bästa. I de fallen kan det handla om åratal innan man i domstolarna kommit fram till om fången ska få återkalla sina överklaganden och därmed inom kort bli avrättad frivilligt eller inte. I några få fall har dock avrättningar verkställts mindre än ett år efter att personen anlände till Death Row.


Det har gjorts en del analyser av vilka det är som frivilligt låter sin dödsdom gå i verkställighet. Man kan se intressanta paralleller till de problem kring psykisk ohälsa som beskrevs ovan. En studie kartlade bakgrunden hos 106 dödsdömda som avrättades efter att ha avstått från eller återkallat sina överklaganden. Den fann bland annat att hela 88% av dem (alla utom tre var män) hade lidit av psykiska problem och/eller drogmissbruk.


En annan intressant upptäckt i samma studie var den stora överrepresentationen av vita män (enligt den officiella klassificering som görs av alla fångar av de amerikanska fångvårdsmyndigheterna). Medan de utgjorde drygt 45% av den totala mängden dödsdömda i USA så var hela 85% av ”volontärerna” vita och de utgjorde närmare 20% av det totala antalet avrättade vita män. Det kan jämföras med svarta män, där bara tre av över trehundra avrättade i studien hade gått med frivilligt på att låta sig avrättas.


Man kan fråga sig hur skillnaderna kan vara så stora. Kanske finns det till att börja med skillnader mellan de bägge gruppernas bakgrunder. Det verkar inte helt orimligt att anta att fler svarta som dömts till döden har en bakgrund där kriminaliteten mer låter sig förklaras av sociala faktorer (uppvuxen i ett klassiskt utanförskapsområde, föräldrar med drogmissbruk etc), medan de vita dödsdömda oftare hamnar där till följd av kriminalitet som mer bottnar i psykisk instabilitet.


Det skulle också kunna handla om att svarta fångar ofta har bättre sociala nätverk i fängelse, precis som latinamerikanerna. De vita är oftare mer hänvisade åt sig själva och det egentligen enda alternativ som står till buds för någon som vill gå med i någon form av gänggemenskap är Aryan Brotherhood och liknande grupper av ”White supremacists”.


Det verkar som att en ganska stor andel av de frivilliga, en studie pekade på en dryg tredjedel, drivs av föreställningar om att de förtjänar dödsstraffet och att det bästa de kan göra ur olika synvinklar är att låta det verkställas. En sån person var Michael Rodriguez.


Rodriguez deltog i en spektakulär rymning i december 2000 från ett högsäkerhetsfängelse i Texas, där han avtjänade ett livstidsstraff för mord. Tillsammans med de sex andra rymlingarna planerade han att ta sig till Nevada och råna ett kasino. Men först rånade de en affär utanför Dallas där de sköt ihjäl en polisman som kom till platsen, Aubrey Hawkins. Den redan omfattande jakten på männen trappades nu upp till en nivå utan tidigare motstycke i Texas historia. Efter sex veckor greps de av ett jättelikt polisuppbåd utanför Colorado Springs. En begick självmord vid gripandet, övriga sex dömdes till döden. Efter ett par år i dödscellen bestämde sig Rodriguez:


-          Jag anser att det är ett rättvist straff. Jag måste betala tillbaka. Det här är sättet det ska göras på.

 


I avrättningsrummet, fastspänd vid britsen lade han till att hans straff inte var någonting jämfört med den smärta och det lidande han själv orsakat och uttalade en förhoppning om att offrens anhöriga skulle kunna finna frid. Han ansåg sig inte kunna be om förlåtelse eftersom han inte ansåg sig värd att få någon.

  

#999413 Michael Rodriguez. Av en slump blev han också den 413:e personen att avrättas i Texas i modern tid.


 

Den mördade polismannen med sin son.

 

De andra närmare trettio i Texas som frivilligt gick i döden, assisterat självmord som vissa kritiker kallar det, var en skara män med skiftande bakgrunder och skiftande brott som skickat dem till Death Row. Här är avslutningsvis tre exempel:


-          George Lott var knappast en typisk dödsdömd. Han var betydligt äldre än snittet (45 år) och som tidigare advokat hade han långt bättre utbildning än de flesta av sina medfångar eller mördare överhuvudtaget. Det hindrade honom inte från att en julidag 1992 storma in på domstolen i sin hemstad och skjuta ihjäl två anställda. En tredje anställd sårades svårt. Lott tog sig därefter till en lokal TV-station där han erkände brottet för en reporter och berättade att han varit rasande efter att ha förlorat en vårdnadstvist några år tidigare. Han företrädde sig själv under hela rättsprocessen, men gjorde ingenting för att överklaga sin dom och fick därför den dödliga dosen kemikalier drygt två år efter dödsdomen. Han hade inga sista ord till vare sig offer eller sina egna anhöriga.


-          Ynobe Matthews våldtog och dödade en kvinna han följde med hem efter en fest. Han nekade inledningsvis och kom med diverse bortförklaringar till de tekniska fynd som knöt honom till brottet. Efter dödsdomen erkände han så småningom att han våldtagit och mördat en annan kvinna tidigare. Ett år efter att han anlänt till Death Row meddelade han myndigheterna att han ville återkalla alla överklaganden och låta dödsdomen verkställas. Sen tog det ytterligare ett drygt år innan alla legala hinder röjts undan och han avrättades efter nyårshelgen 2004. Han hade inga sista ord, men formade med läpparna ”I love you” till sina anhöriga som bevittnade avrättningen. Matthews var en av ytterst få afroamerikanska ”volontärer”


-          Daniel Lopez var den person som senast avrättades som ”volontär” i Texas, det skedde 2015. Lopez var 21 år gammal när han en kväll stoppades av polis för en trafikkontroll. Lopez hade narkotika och illegala vapen i bilen och ville inte låta sig visiteras eller kontrolleras. Han gjorde fysiskt motstånd mot polismannen och lyckades slå sig fri och fly i sin bil, trots att polisen både sprejade pepparsprej och sköt med en s.k taser (elektrisk pistol) mot Lopez. Under den jakt som följde körde Lopez på en annan polisman som höll på att lägga ut ett spikhinder för honom. Polismannen dog av skadorna och Lopez dömdes till döden, trots att han själv och hans advokater menade att han inte avsiktligt kört på polisen, utan tappat kontrollen över sin bil. Lopez bestämde sig ganska snart för att återkalla alla överklaganden, bland annat därför att hans mamma oroade sig så över hur han hade det. Han menade också att de tre barn han redan hunnit få med olika kvinnor nu hade andra män som fadersfigurer i sina liv och att det var bättre för alla inklusive honom själv att han avrättades så snart som möjligt. Trots det drog processen ut flera år, eftersom hans egna advokater motsatte sig hans val. I avrättningsrummet uttalade han en förhoppning om att hans död skulle hjälpa både offrets familj och hans egen och bad om förlåtelse, även om han vidhöll att han inte haft för avsikt att orsaka polismannens död.

ANNONS
Av Henrik - 23 juli 2017 23:07

Någon gång under våren 1955 stod en ännu inte myndig tonårspojke inför en domstol i Houston, Texas. Han var åtalad för rån och stölder. Pojken var ganska kortvuxen – bara 167 cm lång – och spensligt byggd. Sannolikt försökte han kompensera det med ett tufft uppträdande. Situationen var inte obekant för honom. Redan flera år tidigare hade han hamnat i trubbel med rättvisan och dömts till ungdomsvårdsskola. Den här gången skulle det bli ett riktigt fängelsestraff: Sju år. Trots att han ännu inte fyllt arton.


Sextio år senare befann han sig fortfarande i Texas fängelsesystem. Under all den tid som gått hade han varit på fri fot i sammanlagt två år. I närmare fyrtio år hade han suttit i dödscell.


Mannen hette Jack Harry Smith, tilltalsnamn Jack. Hans öde är också en berättelse om ett förslösat liv.


Naturligtvis har alla dödsdömda i någon mening förslösat sina egna liv. En del dömdes när de fortfarande bara stod med en fot i vuxenvärlden och hann på något vis aldrig börja leva på riktigt. Av de övriga har många har ändå levt ett liv med fler normala inslag innan de begick handlingen eller handlingarna som gjorde att de hamnade i dödscellen. Ganska många har haft familj och barn. De har haft arbeten. Jack Smith var aldrig gift och fick aldrig några barn. I hans personakt från Death Row står det att hans yrke är svetsare. Han kan dock knappast ha hunnit arbeta i yrket särskilt länge. Hans ”karriär” sammanfattas i några lakoniska meningar i personakten:


-          Den 30/5 1955: Anländer till fängelset med en dom på sju år för rån och stöld. Fångnummer #133858

-          Den 9/10 1958: Villkorlig frigivning till Harris County (Houston)

-          Den 13/1 1960: Anländer till fängelset med en livstidsdom för grovt rån. Nytt fångnummer: #154244

-          Den 8/1 1977: Villkorlig frigivning till Harris County

-          Den 9/10 1978: Anländer till Death Row med en dödsdom för mord. Dödsnummer: 615 (De dödsdömda i Texas har ett eget nummersystem, skilt från övriga fångars. Se vidare nedan)


Från den andra villkorliga frigivningen förflöt det på en dag när exakt ett år till nästa arrestering. Den skedde samma dag som Smith tillsammans med en medbrottsling rånade en närbutik. Under rånet dök det plötsligt upp en man genom en bakdörr. Mannen var liksom rånarna beväpnad och drog sin egen pistol mot dem. De sköt honom två gånger och flydde sen med sitt rånbyte och den mördade mannens pistol. Men bara några timmar senare greps de i en lägenhet där polisen också hittade en del av pengarna och pistolen.


Den döde var en femtiosexårig man vid namn Roy Deputter. Han bodde i ett rum bakom butiken och brukade hjälpa ägaren. Det finns uppgifter om att männen kände varandra, eller åtminstone rörde sig i samma kriminella kretsar. Jag har letat information om honom, men det enda jag hittat är en uppgift om var han är begraven och att han härstammade från Nederländerna.


Precis som i fallet med Michael Perry och hans medbrottsling slutade den rättsliga processen med att en av männen dömdes till döden, medan den andre fick livstids fängelse. I det här fallet avgjordes det hela av att den andre rånaren, Jerome Hamilton, vittnade om att det var Smith som med sin pistol sköt Deputter efter att denne först skjutit mot Hamilton som tog skydd bakom en hylla. Flera andra personer som befann sig i eller vid affären vid rånet identifierade också Smith som en av rånarna. Smith själv nekade de få gånger han fick en chans att uttala sig om saken offentligt.


När Jack Smith anlände till Death Row hösten 1978 var det beläget i Ellisfängelset. Hans dödsnummer – 615 – har en historia som går tillbaka till år 1923. Det året beslöt sig Texas för att centralisera all hantering av dödsdomar, dödsdömda och avrättningar. Den första dödsdomen utdelades till en svart man, Mack Matthews, som fick dödsnummer 001. Han avrättades i elektriska stolen i februari 1924 tillsammans med fyra andra. Systemet rullade sen på i fyrtio år med regelbundna avrättningar som sällan ägde rum senare än något år efter dödsdomen. I vissa fall benådades dock den dödsdömde och fick straffet omvandlat till livstids fängelse.


År 1964 stoppades i praktiken alla avrättningar i USA. Texas fortsatte dock att utfärda dödsdomar och år 1972 väntade ett femtiotal dödsdömda på vilket deras öde skulle bli. Då kom ett utslag i Högsta Domstolen som förklarade dödsstraff i sin dåvarande from som en ”grym och ovanlig” (cruel and unusual) bestraffning och därmed i strid med Förenta Staternas konstitution. Alla dödsdömda fick sina straff omvandlade till livstids fängelse. Den sist dömde av dem hade dödsnumret 506.


Året efter hade dock ett antal åtgärder vidtagits som gjorde det möjligt att återinföra dödsstraffet i Texas strafflagar och i början av år 1974 anlände den förste fången – nummer 507 – till det nyöppnade Death Row. Han hängde sig i sin cell efter bara några månader, men nya fångar kom in i snabb takt och vid Jack Smiths ankomst satt det alltså redan drygt 100 män där. Ännu hade dock ingen avrättats, för det nya systemet tillät betydligt fler överklaganden och möjligheter att överklaga.


När man läser de dödsdömdas aktblad (allt finns tillgängligt på fängelsemyndighetens hemsida) så slås man av hur unga många var när de dömdes. Fram till 1995 kunde även sjuttonåringar få dödsstraff och åtskilliga var de fångar som begått de mord de dömdes för som tonåringar. Många hade inga tidigare erfarenheter av fängelselivet innan de fick sin dödsdom. Den nu fyrtioårige Jack Smith var en garvad veteran i jämförelse med flertalet av sina medfångar. Kanske var det hans erfarenheter av hur hårt och många gånger brutalt livet var i Texas fängelser som fick honom att visa upp det där bistra ansiktsuttrycket när han fotograferades strax efter ankomsten till Death Row?


 



Det där fotot påverkade min bild av honom, men var det hela sanningen? År 1979 tilläts filmaren Bruce Jackson och hans fru att göra en dokumentär inifrån Death Row (något som hade varit otänkbart idag). I filmen och den bok de långt senare gav ut med stillbilder förekommer Jack Smith på några ställen. På bilderna finns inget av hårdheten från det ”officiella” fotot. Han berättade för filmarna att han arbetade med ett överklagande, men det var svårt eftersom han inte kunde läsa särskilt bra. På aktbladet står också mycket riktigt att hans skolgång bara varade i sex år. En fånge i cellen bredvid brukade hjälpa honom så gott det gick.

 

Jack Smith i sin cell på Ellisfängelset 1979. Där de dödsdömda nu sitter har de ståldörrar med endast en liten lucka på låg höjd. Luckan används för att leverera matbrickan. När fången ska släppas ut ur cellen måste han sätta sig på huk med ryggen vänd mot dörren och föra ut sina händer ur samma lucka så att en vakt kan ta på honom handbojor innan dörren öppnas.


I närheten av Smith satt en fånge med psykiska problem som förde oväsen både dag och natt. Flera andra av de dödsdömda påstod att de skulle ha dödat honom om de fick en möjlighet, bara för att kunna få sova. Jack Smith hade en annan syn på saken: ”Jag vill inte anklaga honom för något. Det är ledningens fel. Varför gör inte doktorerna något för honom? Varför gör inte psykiatrikerna något? Jag kan inte ge mig på den där mannen, för jag vet att han inte skulle bete sig som han gör nu om han inte vore sjuk”


Till en början verkade det inte som att det var något särskilt med Jack Smiths fall. Det innehöll inte några speciella, legala problem som borde få det att dra ut på tiden mer än de obligatoriska rundorna i olika domstolar krävde. Runt omkring honom började män som dömts ungefär samtidigt som honom att få avrättningsdatum och 1982 blev den förste verkligen avrättad, efter att det aldrig meddelats det sista-minuten-uppskov som alla förväntat sig än en gång skulle komma.


Mitt i detta, ännu inte femtio år gammal drabbades Jack Smith av en livshotande hjärtsjukdom. Myndigheterna trodde att han skulle dö av den och stoppade därför överklagandeprocessen. Men tiden gick och han dog inte. Istället fick han, så dödsdömd han var, genomgå en stor hjärtoperation. Operationen blev lyckosam och han kunde återvända till sin cell. När hans fall aktiverades igen hamnade det på en kvinnlig domares bord. Där blev det liggande i många år. Man tror att domaren tyckte synd om Smith. Kanske visste hon mer om hans bakgrund och uppväxt än vad jag kan berätta. Under alla förhållanden verkar han ha hamnat snett väldigt tidigt och haft små möjligheter att skapa sig en annan och bättre tillvaro. Dessutom fanns det inga arga anhöriga till mordoffret som pressade på, vilket annars inte är ovanligt när det gäller dödsdömda. Så hon verkar helt enkelt ha valt att inte göra någonting.


När domaren dog i cancer i slutet av nittiotalet hade Smith redan suttit på Death Row i nästan tjugo år, dubbla tiden mot genomsnittet. Nu hamnade hans fall på en ny domares bord, men knappt hade processen dragit igång efter det långa uppehållet förrän Smiths advokat dog. Nya förseningar: Först tog det tid att hitta en ny advokat, sen skulle den personen få tid att läsa in sig på materialet. Det nya milleniet kom. Jack Harry Smith hade nu kommit in i pensionsåldern och drabbades än en gång av allvarlig sjukdom, denna gång cancer. Han fick behandling och tillfrisknade. Hans nya advokat hade inte samma tur när han drabbades av samma sjukdom. Ännu mer tid förflöt.


Till slut kom ändå ett avgörande i en domstol, efter många år i limbo. Smiths överklagande avvisades på alla punkter och ett stort steg på vägen mot ett slutligt avgörande av fallet var taget. Men Jack Harry Smith var nu över sjuttio år gammal och mer än trettio år hade förflutit sen den dag han dömdes till döden. Han kördes nu för det mesta runt i rullstol när han behövde lämna sin cell. På det nytagna fotografi som fängelsemyndigheterna skickat till pressen såg man en gammal man, märkt av sjukdom och alla åren i isoleringscell.

 


Den äldste man som avrättats i Texas var 66 år gammal. Även om ingen från åklagarmyndigheten någonsin medgav det öppet så var deras intresse av att försöka fullfölja den rättsliga processen och få en domare att sätta ett avrättningsdatum för Jack Smith mycket begränsat. Stödet för dödsstraffet är mycket starkt i denna delstat, men risken för dålig publicitet i det här fallet var uppenbar. För att döma någon till döden krävs att juryn kommer fram till att personen utgör ett hot mot samhället även i framtiden. En sjuttiofemåring märkt av hjärtproblem och cancer som måste köras in i avrättningsrummet i rullstol stämmer inte riktigt in på den bilden. Dessutom hade aldrig någon på allvar hävdat att hans brott tillhörde ”the worst of the worst” – ett uttryck som ofta används för att beskriva vilka mord och vilka mördare som hör hemma i dödscellen. Det hade med all säkerhet inte gett dödsstraff idag.


Smith själv, som tidigare hävdat sin oskuld och påstått sig kunna bevisa den, sa sig inte längre komma ihåg vad som hänt eller inte hänt den där januaridagen 1978.


Officiellt hölls fallet öppet, men varken domstolen, åklagarmyndigheten eller försvaret drev det längre i praktiken. Att omvandla hans dödsdom eller rentav benåda honom på grund av hög ålder och dålig hälsa var det dock inte tal om. Smith blev kvar i dödscellen.


Att dömas till döden i Texas är inget framgångsrecept för att uppnå en hög ålder. Om man inte tillhör de få som får straffet omvandlat till livstids fängelse eller de ännu färre som lyckats få hela domen upphävd så är man i genomsnitt 39 år när man avrättas.  Få blir gamla i dödscellen. Jack Harry Smith besegrade de oddsen, kanske den enda seger han vann i sitt misslyckade liv. Trots staten Texas normala beslutsamhet att verkligen verkställa sina dödsdomar, trots allvarlig hjärtsjukdom och cancer så levde han flera år längre än medellivslängden för manliga amerikaner. Slutet kom ändå till sist: Den åttonde april 2016 dog han på fängelsesjukhuset, 78 år gammal.


Det hade gått mer än 37 år sen han fick sin dödsdom. Den dödsdom som aldrig blev verkställd.

 

Den sista kända bilden på Jack Harry Smith


Smiths öde är ovanligt i Texas, även om det finns ett fåtal män med dödsdomar från 70 och 80-talet som fortfarande är kvar i sina dödsceller. För USA som helhet är det inte lika unikt.  Dödsdömda män och i några få fall kvinnor som åldras och dör av sjukdom efter decennier i dödscell. Bara i Florida sitter mer än ett dussin som fyllt sjuttio, några av dem har dödsdomar som ligger mer än 40 år tillbaka i tiden. Ibland handlar det om rättsprocesser som dragit ut i det oändliga, ibland om att den dödsdömde har klassats som inte tillräknelig efter sin dom och därmed i enlighet med ett utslag från Högsta Domstolen inte kan avrättas.


Det sista kapitlet, eller om man så vill epilogen, i den sorgliga historien om Jack Harry Smiths liv ägde rum några veckor efter hans död, på Joe Byrd-kyrkogården. Det är en begravningsplats för interner i de fall de anhöriga inte göra anspråk på att själva begrava den avlidne. Även om de utgör en minoritet så brukar det numera ändå bli ett hundratal varje år och vid det här laget finns över tvåtusen gravar, de äldsta mer än ett sekel gamla.


Inga anhöriga gjorde anspråk på Jack Smiths kropp. Inga anhöriga deltog vid hans begravning. De enda åhörarna till fängelseprästens korta begravningstal var några av de förtroendefångar som arbetar med skötseln av kyrkogården.  Prästen rörde vid kistan, sa Smiths fullständiga namn, ålder, dödsdag och dödsorsak. En kort berättelse ur Gamla testamentet och därefter de avslutande orden:


There is nothing you can do that God will forsake you. He will never walk away - only you can

 

Kistan med Jack Harry Smiths kropp sänktes ner i den nygrävda graven som sen skottades igen av förtroendefångarna. Över graven skulle senare en mycket enkel, liten sten sättas upp. På stenen: Namn, dödsdatum och fängelsenummer.

 


En tragisk men på något vis följdriktig avslutning på ett förslösat liv. Ett liv präglat av brott fast det kom att tillbringas nästan helt och hållet bakom fängelsets taggtråd och murar. 


 

Gravstenar för avlidna fångar från olika fängelser i Texas på Joe Byrd Cemetary.

Av Henrik - 21 juli 2017 17:38

Det var tidig kväll den 24 oktober 2001. Sandra Stotler var ensam hemma i sin villa i Montgomery county, en kranskommun till Houston i mellersta Texas. Stotler var 51 år gammal och arbetade som sjuksköterska. Hon bodde i huset tillsammans med sin sjuttonårige son Adam. Hon hade också en några år äldre dotter. En stund innan hade två unga män ringt på och frågat efter hennes son, men fått beskedet att han inte skulle komma hem förrän vid niotiden.


Plötsligt knackade det på bakdörren. Sandra Stotler gick dit för att titta vem det var. Då öppnades dörren till tvättstugan och en av de unga männen uppenbarade sig. Han hade ett gevär i händerna. Han siktade på henne och sköt. Sandra Stotler föll blödande ner på golvet. När hon rörde sig sköt han henne igen.


Den unge mannen som skjutit henne hette Michael Perry. Han var nitton år gammal. Vid två års ålder hade han blivit adopterad av en vanlig medelklassfamilj eftersom hans narkotikamissbrukande biologiska mor inte ville eller kunde ta hand om honom. Michael visade tidigt tecken på problem. Vid sju års ålder medicinerades han med Ritalina och Prozac. Vid elva fick han första gången vård vid en barnpsykiatrisk klinik. Olika behandlingar prövades under de följande åren, men med klent resultat. Vid tretton rymde han hemifrån första gången. Senare hamnade han på olika typer av ungdomsvårdsskolor och kände sig övergiven och sviken av adoptivföräldrarna. Vid arton års ålder skrevs han ut och hamnade snart mer eller mindre på gatan där han försörjde sig på försäljning av droger som han även brukade själv.

 

Michael Perry - foto taget kort före morden


Perry och hans kumpan Jason Burkett lindade in Sandra Stotlers döda kropp i filtar och körde iväg med den till en närbelägen sjö där de helt sonika dumpade den i vattnet. Sen körde de tillbaka till huset och väntade på Adam Stotler. Perry ville ha hans Camaro, men kunde inte hitta bilnycklarna i huset. När Stotler dök upp hade han en kamrat med sig. Perry och Burkett drog en lögnhistoria om att en annan kamrat hade skjutit sig ute i skogen en bit därifrån och fick med sig pojkarna dit. Där sköt Burkett först den andre pojken och därefter Adam Stotler tre gånger.

Michael Perry tog plånboken och nycklarna till Camaron från den döde. Därefter begav sig han och Burkett hem där de tvättade sig och bytte om. Sen åkte de till en nattklubb. Där skröt de om att de vunnit på lotteri och köpt en ny fin bil för pengarna. De erbjöd t.o.m andra gäster en åktur i Adam Stotlers bil.


Några dar senare stoppades Perry för en trafikförseelse när han körde omkring i Camaron. Han legitimerade sig med den döde Adam Stotlers identitetshandling som han tagit från dennes plånbok och släpptes efter att ha erlagt en mindre borgenssumma.


Dagen efter hittades Sandra Stotlers döda kropp i sjön. Ett intensivt utredningsarbete startade. Ytterligare några dar senare fick polisen syn på Camaron igen och lyckades stoppa den efter en biljakt som slutade med en krasch. Perry och Burkett greps. Perry var skadad i en arm och togs till ett sjukhus där han omedelbart förhördes av polisen.

 

Perry på sjukhuset efter sin arrestering


Under förhören erkände Michael Perry och talade även om för polisen var de döda kropparna efter Adam Stotler och hans kamrat fanns. Han berättade att de från början tänkt stjäla bilen när ingen var hemma, men på grund av behovet att få tag i nyckel och sen ta sig förbi vakten (det var en s.k gated community) kommit fram till att det enklare att råna familjen och undanröja alla vittnen. Vid den efterföljande rättegången tog han tillbaka sitt erkännande och påstod att det var helt falskt och hade framtvingats under tortyr. Han skyllde allt på sin medbrottsling Burkett, precis som denne skyllde allt på Perry. Michael Perry åtalades dock enbart för mordet på Sandra Stotler, även om en cigarettfimp med hans DNA på hittades under Adam Stotlers döda kropp. Jason Burkett, som före morden hade ett betydligt längre straffregister än Perry, åtalades och dömdes för samtliga tre mord. Ändå blev det han som fick livstid medan Michael Perry dömdes till döden. Det är inte helt enkelt att förstå. En återkommande kritik av dödsstraffet i USA har också varit att det inte går att se något tydligt, logiskt mönster för vilka mord som leder till dödsstraff och vilka som ”bara” ger livstid.


I Texas strafflagar stadgas att det endast är vissa mord som kan bli aktuella att klassas som ”capital murder” och därmed i vissa fall ge dödsstraff. Ett sådant kriterium är att det i samband med mordet även begås andra brott, exempelvis rån eller stöld. Det var stölden av bilen som tillsammans med mordet skickade Michael Perry till Death Row. Kanske var det också det faktum att han mördade Sandra Stotler i hennes eget hem som fick juryn att välja döden framför livstids fängelse, de två alternativ de har att ta ställning till när någon dömts för capital murder (I det amerikanska rättssystemet består rättegången vid så här grova brott alltid av två faser: En där juryn beslutar sig i skuldfrågan och en där de, om de funnit den åtalade skyldig, kommer fram till ett lämpligt straff. I vissa stater kan det vara domaren som sätter straffet, men i Texas är det juryn)


Michael Perry fick sin dödsdom i början av år 2003 och fördes omedelbart till Polunskyfängelset. Där sitter alla manliga dödsdömda i Texas i isoleringscell och väntar på verkställandet av sina straff. Han hade en månad kvar till sin tjugoettårsdag. Håret på hans huvud rakades av och han fick en av de vita overaller som fångarna på Death Row bär.

 

Utdrag från det aktblad som upprättades när Michael Perry anlände till Death Row


Trots att han dömts till döden befann sig Michael Perry inte i någon omedelbar livsfara. Förr i världen tog det oftast bara några månader mellan domen och avrättningen i USA. Numera är det ett komplicerat, juridiskt spel som pågår i åratal mellan åklagarna och försvaret. Domen och olika aspekter av den kan överklagas och prövas i en mängd olika instanser. Både lokala domstolar på delstatsnivå och federala domstolar är inblandade. I en del delstater är domstolarna ovilliga att röja vägen för att avrättningen verkligen ska kunna äga rum. Det är tämligen lätt för den dömde att få uppskov gång på gång. Även i de stater där människor faktiskt avrättas regelbundet drar processen oftast ut på tiden i ett decennium eller ännu mer. Ibland ogiltigförklaras en dom av någon teknisk orsak. Då blir det ny rättegång. Leder den till en ny dödsdom börjar hela kedjan om från ruta ett. Under 2010-talet har två män i Texas blivit avrättade mer än trettio år efter att de fick sina ursprungliga dödsdomar.


För anhöriga till offren måste livet på något vis gå vidare. Sandra Stotlers dotter hade själv småbarn, barn som nu aldrig skulle lära känna sin mormor och sin morbror. Sandra Stotlers egen mor hade heller inget annat val än att försöka acceptera att hennes dotter blivit mördad i sitt eget hus av bekanta till hennes son. Enbart för att de ville ha en ny fin bil. Och mördarens adoptivföräldrar var tvungna att leva med att deras son satt i en dödscell och väntade på avrättning.


Och Michael Perry själv då? Många av fångarna på Death Row har läs- och skrivsvårigheter till följd av bristfällig skolgång, inlärningssvårigheter m.m Det begränsar deras möjligheter att kommunicera med omvärlden, eftersom de inte tillåts telefonsamtal annat än vid dödsfall i familjen och liknande. Perry tycks dock trots sin trassliga uppväxt ha tillägnat sig de färdigheter han behövde. Han hade också hamnat i dödscellen vid en tid då omvärldens intresse mer än tidigare riktades mot dödsstraffet och de dödsdömda i USA. Folk skrev till dem. I Europa fanns hemsidor där de kunde få hjälp att efterlysa brevvänner. Snart hade Perry ett antal supportar som han brevväxlade med och som engagerade sig i hans sak. Det sattes upp facebookgrupper, det gjordes en hemsida. Allting utifrån övertygelsen om att han var helt oskyldig till det brott han dömts för.


Perry skrev själv om sitt fall och kampen i domstolarna för att få domen upphävd. Han ”glömde” dock att berätta såna detaljer som att bilen han körde omkring i när han greps tillhörde ett av mordoffren. Eller att han i den påstått framtvingade och falska bekännelsen talade om var polisen kunde hitta kropparna efter de två mördade pojkarna och att hans DNA fanns på brottsplatsen. Han hade också lämnat flera andra upplysningar som utredarna kunde konstatera att bara den som varit inblandad i och närvarande vid morden kunde känna till. Och om han nu bara var en oskyldig som råkat befinna sig på platsen: Varför gick han inte till polisen och angav mördaren? Varför gick han på nattklubb samma kväll som han bevittnat flera mord? Varför körde han obekymrat omkring i ett av mordoffrens bil flera dagar efteråt?


Hans fall var ett av de jag inledningsvis var tveksam till när jag läste om dem. Var denne unge man, som fortfarande såg ut som en snäll och lite bortkommen pojke, verkligen skyldig till det han dömts för? Mitt misstag var att jag enbart läste hans egen version, samma misstag som många andra gjort i sin iver att arbeta mot dödsstraffet och att göra vad de kan för att förhindra att en oskyldig avrättas. Men hur trovärdig en dömd fånge än verkar måste man inse att det han skriver är en partsinlaga och att han har all anledning att framställa sig själv och sitt eget fall i så positiv dager som möjligt. Den som verkligen vill hjälpa och stödja en dödsdömd i hans eller hennes kamp för att bli frikänd måste gå till oberoende källor och försöka bilda sig en uppfattning om fallet utifrån dem också. Det finns tyvärr åtskilliga fler exempel än Perrys på dödsdömda som sprider vilseledande eller gravt vilseledande och felaktiga uppgifter via de människor som hjälper dem att komma ut på nätet.

 

Perry i besöksrummet på Polunskyfängelset


På hemsidan som fortfarande finns kvar uttryckte han för övrigt inte med ett ord medlidande eller empati med offren för de besinningslösa morden och deras anhöriga. Allting handlade bara om en sak: Michael Perry och det rättsövergrepp han påstod sig vara utsatt för.


Rättvisans kvarnar mal som sagt långsamt när det gäller dödsstraff. En del fall går dock lite fortare. Michael Perrys eget skulle komma att bli ett sådant. Sju år efter dödsdomen satte en domare ett avrättningsdatum: Den 1 juli år 2010. Av de ungefär 25 personer som dömts till döden år 2003 i Texas var han den förste att få ett och idag, sju år senare, sitter fortfarande 15 av de andra kvar i sina dödsceller. Men för Perry var kampen mot rättssystemet slut. Hans sista överklaganden avslogs, det blev inget uppskov med avrättningen. På sin sista levnadsdag transporterades han till Huntsvillefängelset, där alla avrättningar i Texas äger rum.


När Michael Perry låg där i avrättningsrummet fastspänd på britsen och gardinerna drogs ifrån, kunde han bakom den ena lilla glasrutan se sin adoptivmamma. Fadern hade dött kort dessförinnan. Bakom den andra rutan satt Sandra Stotlers mor och dotter.


Perry tillfrågades om han hade några sista ord. Det hade han.


Yes, I want to start off by saying to everyone know that's involved in this atrocity that they are all forgiven by me. Mom, I love you.

(Atrocity = grymhet, vidrighet)


Michael Perry snyftade. Sen sa han till fängelsedirektören att han var redo. Klockan 18:08 började det dödliga giftet pumpas in i hans vener. Vittnena kunde se och höra hur han flämtade till fyra gånger. Sen blev allt tyst. En tår rann från hans högra öga, ner på kinden. Nio minuter senare förklarade fängelsets läkare honom död.


Sandra Stotlers dotter intervjuades av media. Hon sa att det inte var en bra dag för någon och att hon tyckte synd om Michael Perrys familj. Samtidigt uttryckte hon att rättvisa hade skipats genom avrättningen och att hon inte hyste några tvivel om Perrys skuld. Nästan ett decennium efter mordet upplevde hon fortfarande att det hade krossat familjen.

 

Sandra Stotler - skjuten till döds i sitt eget hem av Michael Perry enligt hans egen bekännelse


Michael Perry hade bland annat diagnosticerats med antisocial personlighetsstörning, det som också brukar benämnas psykopati. Var han då det monster han utmålades som? De vänner han skaffade sig under fängelseåren genom brevväxling och besök hade en annan uppfattning. De såg honom som en i grunden snäll kille som haft det svårt i livet, fattat en del dåliga beslut på vägen, men dömts för ett brott han inte begått. Av allt att döma var han kapabel att kommunicera med dem på ett sätt som de uppfattade som vänligt och inkännande. Han väckte medlidande och sympati.


Samme Michael Perry hade dock stulit vid upprepade tillfällen från sina föräldrar. Han hade rymt hemifrån och gjort sig skyldig till förseelser och betett sig på ett vis som hade skickat honom till olika behandlingshem och ungdomsvårdsskolor. Där hade han bl.a hotat personal. Han hade sålt droger och levt under minst sagt oordnade förhållanden.


I samband med att avrättningen verkställdes gjorde distriktsåklagaren ett uttalande i fallet. Han kom med uppgifter som inte avslöjats vid rättegången: Att Perry vid det förhör då han erkände sina brott hade skrattat och varit fullständigt iskall, totalt likgiltig för de dåd han varit inblandad i.


Mindre än ett par veckor före avrättningen träffade Michael Perry den kände, tyske regissören och filmaren Werner Herzog för flera samtal. Herzog arbetade med filmen Into the abyss som hade premiär ett par år senare och skildrar dödsstraffet i USA genom några olika fall, däribland Perrys. Herzog har gjort film i över femtio år och varit i många dramatiska situationer, där han bland annat blivit skjuten. Trots all denna erfarenhet beskrev han den spenslige och pojkaktige Perry som han samtalade med genom en skottsäker glasruta som ”den farligaste man jag någonsin mött”. Han fortsatte med att beskriva mötet med Perry som att stirra ner i en avgrund. Trots att den dödsdömde talade med en mjuk och vänlig röst och fortfarande såg ut som ”en gymnasieelev” och ”en vilsen pojke” så var det intrycket som Herzogs instinkter förmedlade.

Utdrag från Herzogs intervju med Perry i filmen Into the abyss


Kanske fanns det två Michael Perry: En intelligent och känslig person som under lyckligare omständigheter hade kunnat skapa sig själv ett bra liv med meningsfulla relationer till andra människor. Och så en djupt störd, känslomässigt avskärmad person som i sin frustration och sitt hat mot det samhälle och de människor han gärna ville skylla sina misslyckanden på var i stånd att kallblodigt och utan medlidande mörda en annan människa bara för att han ville åt hennes ägodelar och för att mord framstod som det enklaste sättet att uppnå målet på.


Eller så var han bara en begåvad fullblodspsykopat med psykopatens förmåga att dupera och charma åtminstone delar av sin omgivning.


Vilket som är det rätta svaret kommer vi aldrig att få veta. 


 

Alla offren för Michael Perrys och hans medbrottslings rånmord

 

 

Graven där Sandra och hennes son Adam vilar

Av Henrik - 20 juli 2017 23:20

I ett kalt rum med grönmålade väggar står en brits. På britsen ligger en man fastspänd. I varje arm har en kanyl förts in. Alldeles nyss fördes gardinerna som täckt en av rummets väggar åt sidan och avslöjade två fönsterrutor. Bakom fönsterrutorna sitter människor på stolar i två små rum. I själva rummet finns förutom mannen på britsen två personer till. Vid fotändan står en fängelsepräst och håller sin hand på mannens ena ankel. Någonstans bakom mannen står en man i uniform: fängelsedirektören.


Nu, om bara en liten stund, ska en vätska börja flöda in genom kanylen. Processen kommer att startas av en anonym person, dold för åskådarna, som får 3000 dollar i arvode för sin insats. Vätskan kommer att få mannen på britsen att förlora medvetandet inom kanske trettio sekunder. Kort därefter kommer den att slå ut hans andning och få hjärtat att stanna.  


Vi befinner oss i Huntsvillefängelset i Texas. Scenen vi bevittnar har spelats upp 542 gånger sen 1982. Varje gång med samma slutresultat.


 

Avrättningskammaren där staten Texas har dödat 542 människor med en giftinjektion sen 1982. 


Dödsstraffet är en av de politiska och moraliska frågor som kanske väcker de starkaste känslorna hos människor. En del försvarar dess existens lidelsefullt. Andra är lika starka motståndare. I Europa har vi, Vitryssland och Ryssland undantaget, avskaffat dödsstraffet. I de flesta fall sen decennier tillbaka. I Sverige avskaffades det 1921, för övrigt samma år som både män och kvinnor fick rösta i ett allmänt val. Den sista avrättningen ägde rum i november 1910, på fängelsegården i Långholmsfängelset i Stockholm.


På andra håll i världen finns dödsstraffet däremot kvar. De flesta länder där det dessutom verkställs är mer eller mindre brutala diktaturer: Iran, Kina, Saudiarabien. Men så finns det ett remarkabelt undantag: USA. Även om närmare tjugo stater har avskaffat det så har majoriteten det fortfarande kvar. Även för federala brott kan man fortfarande dömas till döden. Mängden utdömda dödsstraff sjunker visserligen stadigt; Just nu är det bara ungefär en av tvåhundra fällande domar för mord där den åtalade får dödsstraff. Eftersom USA är ett stort land blir det ändå en hel del. Just nu väntar närmare 3000 män och kvinnor på att avrättas. Många av dem befinner sig i stater där det åtminstone just nu är osannolikt eller ganska osannolikt att deras straff någonsin kommer att verkställas. Men i ett antal stater verkställs fortfarande avrättningar, även om också den mängden sjunker. I fjol var det tjugo stycken totalt, mindre än hälften mot fem år tidigare. Sju av dem ägde rum i Texas.


Det är någonting med dödsstraffet som fångar många människors intresse, så även mitt. Redan som mycket ung läste jag på pappas rekommendation boken Dödscell 2455 av Caryl Chessman; en självbiografi av en man som i tolv år kämpade i domstolarna mot sin egen dödsdom för kidnappning och våldtäkt. Och när jag var femton år såg jag filmatiseringen av Truman Capotes dokumentärroman In cold blood. Efteråt var jag ordentligt uppskakad av den brutalt nakna skildringen av ett mord på en hel familj och dess rättsliga efterspel som slutade med att mördarna hängdes.

 

Familjen Clutter - Herb, Bonnie, Nancy och Kenyon - offren i det morddrama i Kansas 1959 som Truman Capote skrev sin berömda dokumentärroman om. 

 

 

Rickard Hickock (t.v) och Perry Smith. De dömdes för morden på familjen Clutter 1960 och avrättades genom hängning 1965


Den känsla filmen lämnade kvar hos mig var ungefär denna: Ja, det finns fruktansvärda brott som det är mycket svårt, kanske omöjligt att förlåta. Men det kan ändå inte rättfärdiga att ett civiliserat samhälle med berått mod tar livet av redan oskadliggjorda och hjälplösa människor.


Den känslan, den övertygelsen är fortfarande kvar 35 år senare.


Att dödsstraffet fortsatt intressera mig tror jag också har att göra med att den på ett så tydligt och avgörande vis ställer upp grundläggande etiska och moraliska frågor. Den som verkligen vill och förmår ta in alla dimensioner i det kan finna att det väcker djupa konflikter och motstridiga känslor och tankar i ens eget inre. Hur ställer man sig som motståndare till exempel när man lärt känna en familj vars barn föll offer för ett brutalt och fullständigt oprovocerat våldsdåd: En familj vars enda önskan är att mördarens dödsstraff ska verkställas så att de kan få någon slags avslut på ett trauma som lämnat outplånliga spår i dem? Hur ställer man sig som förespråkare av dödsstraffet till de lika outplånliga spår som en avrättning lämnar hos mördarens helt oskyldiga anhöriga?


Mikal Gilmore är en amerikansk journalist. Han är också bror till Gary Gilmore, mannen vars avrättning år 1977 innebar slutet på ett mer än tio år långt moratorium för avrättningar i USA. Han skrev boken Skjuten i hjärtat som berättar broderns historia, utan att väja för några detaljer: Varken den fruktansvärda, brutala uppväxt Gary Gilmore hade eller de fruktansvärda brott han själv gjorde sig skyldig till. Framför allt handlar också boken om hur ett antal människors liv slets sönder och påverkades för många år framåt av både själva morden och den efterföljande avrättningen. Boken visar på de oerhörda svårigheter som ligger i att komma fram till ett ärligt svar på frågan om vilket ansvar och skuld människor har för sina handlingar. Å ena sidan hade Gary Gilmore så mycket emot sig. Han växte upp i en alkoholistfamilj och misshandlades brutalt av sin pappa. När han som tonåring kom på ungdomsvårdsskola blev han både misshandlad och våldtagen av äldre interner. Vilken chans hade han egentligen att utveckla empati och ett socialt acceptabelt beteende? Å andra sidan är det ett faktum att ingen av Gary Gilmores bröder gjorde något liknande. De fick andra problem. De mådde dåligt, de drack, de råkade ibland i slagsmål. Men de rånade och mördade inte andra människor. Betyder inte det att Gary Gilmore ändå hade ett fritt val: Ett val han gjorde och fick betala det yttersta priset för?

 

Gary Gilmore vid rättegången


För ungefär tio år sen väcktes mitt intresse på nytt när jag läste Lars-Åke Augustssons bok Nära döden, som handlar om dödsstraffet i USA med fokus på Texas. Jag började läsa mer om flera fall och hittade så småningom till några olika forum där dödsstraff och dödsdömda diskuterades, både av försvarare och motståndare. Eller som de säger själva i USA: Pro-DP och Anti-DP. Självklart var det naturligt för mig att inordna mig bland ”antis”. Tyvärr kom jag med tiden att bli både frågande inför och besviken på många i gruppen. I sin iver att till varje pris bekämpa dödsstraffet och stötta dödsdömda tappade många både perspektiv och sans. Mördares påståenden om sin egen oskuld godtogs utan ifrågasättanden. I de fall det inte rådde något tvivel om skulden förklarades gärna brottet bort med att det varit ”ett misstag”. Allra värst var att många av dem angrep anhöriga till mordoffer och anklagade dem för att vara empatilösa, att de borde ”förlåta och gå vidare” et cetera. Eftersom jag också kom i kontakt med några såna anhöriga så vet jag hur djupt sårande och kränkande detta upplevdes.


Å andra sidan gjorde dödsstraffsförespråkarna exakt det som människor alltid gör för att kunna rättfärdiga grova övergrepp och t.o.m mord på andra människor: De dehumaniserade de dödsdömda. Oftast användes ord som ”monster”, ”skithögar”. Ett återkommande argument var att de p.g.a sina gärningar inte var att betrakta som människor längre och därför inte behövde behandlas med någon som helst humanitet.


De år då jag var som mest aktiv både fördjupade mina kunskaper om dödsstraffet i USA och min syn på det. Jag är alltjämt motståndare, men utifrån lite förändrade grunder. Trots det jag skrev ovan har min förståelse för varför vissa människor vill ha dödsstraffet ökat. Jag kom också att respektera en del av dessa ”pros” jag blev bekant med på några engelskspråkiga forum. Flera av dem var anhöriga till mordoffer eller drevs av en djup, moralisk övertygelse om det nödvändiga i att ha denna yttersta bestraffning för de allra värsta förbrytarna. Jag insåg också att en många motståndare förtränger offren och det fruktansvärda, ibland rent bestialiska i de brott som skickade mördaren till dödscellen.


Det går naturligtvis att avvisa dödsstraffet på principiella, etiska grunder. För mig personligen har det dock varit nödvändigt att ta frågan ett steg längre. Jag ville försöka tänka djupare, ville se alla omständigheter kring mordet, mördaren och offret för att se om jag fortfarande kunde hålla fast vid mitt motstånd när jag hade något som åtminstone närmade sig en helhetsbild. I den processen lärde jag mig en del om mig själv, bland annat att jag inte förmår hysa något som helst medlidande för mördaren i vissa av de värsta fallen. Att jag inte heller ser att de har någon slags moralisk rätt att leva vidare, trots sina brott. Men jag förblir ändå motståndare till dödsstraffet i både teori och praktik.


Den serie av bloggposter som det här inlägget inleder har dock inte som huvudsyfte att gå igenom argument för och emot dödsstraff. Istället vill jag försöka belysa den mänskliga sidan av saken genom att berätta om några konkreta fall. Om människor som dömdes till döden i Texas, USA. Om deras offer och om andra som på olika sätt berördes av brotten. För dig som vill läsa kanske det rentav kan ge en möjlighet att se på frågan på det vis jag försökt göra.


För säkerhets skull: Den här utgångspunkten innebär att jag i några fall också tar upp både obehagliga och rent otäcka fakta kring brotten. Den som vet med sig att den är känslig för sådant bör ha det i åtanke. 

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20 21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2017 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ jonesiskt med Blogkeen
Följ jonesiskt med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se