jonesiskt

Alla inlägg under juni 2017

Av Henrik - 14 juni 2017 00:45

Fotografen trycker på avtryckaren och fångar ett ögonblick i tidens eviga ström. Skapar en illusion av att det som egentligen redan är förbi och aldrig ska komma tillbaka ändå finns kvar och kan återskapas när vi tittar på bilden. Från min kusin får jag en länk till en sida med färgbilder från slutet av 1930-talet. Även om de första färgfotografierna togs redan på 1800-talet var det fortfarande väldigt ovanligt, då för nästan 80 år sen. Det är väl först på 1950-, 60-talet det börjar bli lite mer allmänt förekommande. Vi som föddes då minns också att både svartvita foton och svartvit film fortsatte att vara vanliga åtminstone en bra bit in på 80-talet. Inte av konstnärliga skäl, utan för att det var billigare och enklare.


Men de här bilderna är alltså i färg. Jag tittar, alltmer fascinerad på ett vardagsliv som utspelar sig åren före krigsutbrottet. Ja, jag säger utspelar, inte utspelade sig. För det är så det känns jag när ser på bilderna. De nästan åtta decennier som ligger mellan dem och mig löses upp. Jag ser människor fångade i vardagliga situationer. Ett ungt par sitter på en bänk och njuter av solskenet och kanske varandras närvaro. Kvinnor sitter och dricker kaffe på en terrass. Två barn leker på en brygga.

 

Fotograf: Gunnar Lundh (1898-1960) - denna och alla övriga bilder i bloggen.



På vissa foton är inte tidsmarkörerna jätteuppenbara heller. Det skulle faktiskt nästan kunna vara nu. Vårt nu.

Nutiden pockar på min uppmärksamhet och slungar mig tillbaka till 2017. Men bilderna ligger kvar i mitt medvetande. Jag tar fram och tittar på dem igen. Vad är det som får mig att känna så extra starkt för dem?


Jag antar att jag inte är ensam om att bära på en föreställning om att världen förr i tiden var i svartvitt. Det är en envis illusion som skapas av det faktum att det allra mesta vi ser i form av bilder och film saknar färg. Jag undrar om det också bidrar till en känsla av att detta förflutna, vårt DÅ, ligger längre tillbaka i tiden än det egentligen gör?

 

Två unga flickor står vid Stadshusets kaj och tittar ut över Riddarfjärden och Riddarholmen.


Kanske bidrar också den typ av bilder vi oftast ser till att det ofta inte känns så levande. Folk poserar på familjefotografier uppklädda och med strama ansiktsuttryck. Andra foton visar bara byggnader och byggnadsverk av olika slag. Människor ser man på sin höjd i bakgrunden, sällan på nära håll. Så är det ofta i journalfilmerna också.


På färgbilderna träder något helt annat fram. Och för första gången i mitt liv känner jag att jag fullt ut inser detta: Deras liv, där borta i 1938 och 1939 var lika verkligt som vårt eget. De var precis lika levande som vi. Deras NU var inte mindre NU för dem än vad NU är för oss 2017. De som var unga, var unga. Fulla av liv och framtidstro. De människor jag minns från min uppväxt och tidiga vuxenår som sextio-, sjuttio-, åttioåringar var tjugo, trettio då. På riktigt.

 

Ändå är de borta. Liksom nästan alla som var vuxna, eller nästan vuxna när bilderna togs. Illusionen av NU i bilderna försvinner lite när jag tänker på det. Även om flera på bilderna är ganska unga är chansen mycket liten att någon av dem skulle vara i livet. Och är de det så är de mycket gamla. Så där gamla att man som barn och ung inte kan föreställa sig att de någonsin varit unga själva. Inte på riktigt.


Nära – och ändå långt borta. Min hjärna kan inte sortera ut tidsperspektiven. Inte så konstigt egentligen: Jag upplever ungefär samma sak med de personliga minnen som nu ligger flera decennier bakåt i tiden. Även närmare händelser som barnens första skoldag känns som nästan nyss på ett vis och som längesen på ett annat.

 



Åttio år… Ni levde, ni fanns. Fotografen fångade ett litet ögonblick av er tid. Säkert undrade de flesta av er vem som skulle titta på bilderna. Men kunde ni föreställa att människor skulle sitta och stirra på dem i en mystisk, flimrande skärm eller platta åttio år senare? När ni själva och allt som var ni var borta: Era tankar, era känslor, era minnen, era hjärtan som pumpade runt blodet i era kroppar? Att ni själva en gång inte skulle befinna er i tiden längre?

 

Medborgare, om etthundra år
finns du ej längre till.
Då har nån annan tagit din stol
- det vet du inte av.
Du känner varken regn eller sol
ner i din mörka grav.

 

Kan vi själva föreställa oss samma sak? Hur någon vid nästa sekelskifte överför ett gäng gamla Instagrambilder från 2017 som hennes vänner förundrade tittar på i sin VR-utrustning. De blinkar en gång och nästa bild visas, kanske skickligt konverterad till ett tredimensionellt hologram. ”Min mormorsmor hade säkert ett sånt där konto. Hon fyllde hundra förra hösten. Bor fortfarande hemma, hemtjänstroboten klarar det mesta hon behöver hjälp med, men min mormor kommer förbi flera dar i veckan. Mamma och jag pratar ofta med henne i holon

 

Människor fikar på PUB-varuhusets terrass.


En dag är vårt NU också ett DÅ, så långt bort i tiden att nästan ingen längre har personliga minnen från det längre.

1938 har sjunkit ner i tidens brunn. Dit ska vår egen tid också ska sjunka, medan tiden flyter vidare? Eller – gör den verkligen det?


Enligt Einstein är tid som vi uppfattar den egentligen en illusion. En mer riktig bild är att föreställa sig hela rumtiden som en oerhört lång korridor där alla tider och alla platser existerar parallellt i en näst intill oändligt lång sekvens. Vi kan bara uppleva en skiva i taget av den från vår observationspunkt och med våra sinnen. För en annan individ med en annan observationspunkt, kanske ombord på ett rymdskepp som rör sig nära ljusets hastighet, blir skivan skuren på ett annat vis och upplevelsen därmed inte den samma.


I den meningen existerar det förflutna fortfarande, det är inte mindre reellt än vårt upplevda NU. Vi befinner oss bara vid olika observationspunkter: Människorna i 1938, vi själva i 2017 och personerna som tittar på våra foton år 2100 med apparater vi lika lite kan föreställa oss som människorna år 1938 kunde föreställa sig surfplattor och smarta mobiler.


Den tanken tröstar mig, jag vill gärna tänka mig att flickan i sin fina, röda baddräkt ska gå och ta sig ett riktigt härligt sommardopp i morgon.

 

Taget någonstans i Stockholm (Eriksdalsbadet?) sommaren 1938.


ANNONS
Av Henrik - 4 juni 2017 14:11

Inte igen.


Jo, igen.


Man vaknar, sätter på radion, teven eller datorn. Möts än en gång av de svarta rubrikerna.


 

Gårdagskvällens attentat i London.


Motstridiga känslor rusar genom kroppen: Rädsla, sorg, vrede, uppgivenhet. Inne i mig ekar frågor: Börjar jag bli känslomässigt avtrubbad? Orkar jag inte ta in detta fullt ut längre? Skjuter jag det ifrån mig, så länge som det inte sker i mitt eget absoluta grannskap?


Jag utgår från att väldigt många andra människor känner ungefär samma sak. Och visst har det väl hänt något? Sociala medier fylls inte längre av flaggor och ”Je suis” efter dåd i europeiska grannländer. Människor skriver inte i samma utsträckning om hur ledsna och upprörda de är.


Inte ens den där gruppen skribenter som alltid måste börja räkna pinnar och jämföra mord på oskyldiga med högerextrema brandattentat mot tomma flyktingförläggningar, prata om sprängdåd i Kabul eller Bagdad eller rentav påminna om hur många amerikaner som årligen dör i olyckor med gräsklippare orkar skriva så mycket längre.


Om vi gemensamt blundar kanske det onda inte syns?


Jag vet bara detta: Här mitt ibland oss finns individer som har avsvurit sig sin egen mänsklighet. De har låtit sina hjärnor förgiftas av en våldsam, ondskefull ideologi. En ideologi som har plockat ut de vidrigaste delarna ur Koranen och sen lagt till en hoper egna, fantasifulla tolkningar. Tolkningar som rättfärdigar övergrepp, våldtäkter och mord på fullständigt oskyldiga människor.


Även barn. De dödar små barn för helvete. I Nice dog bland andra en fyraårig, muslimsk pojke. Här i Stockholm en elvaårig flicka på väg hem från skolan. I Manchester ställde sig terroristen med sitt bombbälte utanför en konsert med en artist med i huvudsak barn och tonåringar som fans.


När barnen och ungdomarna kom ut utlöste han sin bomb.


Ja jag vet, man vill inte ta in det. Men det kommer att hända igen. När går någon in på en skola som Anton Pettersson Lundin, fast med betydligt större beslutsamhet och vapenarsenal?


Blir det i Sverige?


Vad kan vi då göra? Förutom att upprepa mantrat om att våldet och ondskan inte får segra.


I efterspelet till varje dåd kommer det fram historier som har kusligt många likheter. Ofta, väldigt ofta, har terroristen eller terroristen varit känd av säkerhetspolisen för kopplingar av olika slag till militant islamism.


Manchester 22 maj (22 döda) – check.

Stockholm 7 april (5 döda) – check

London 22 mars (5 döda) – check

Berlin 19 december 2016 (12 döda) – check

Brüssel 22 mars 2016 (32 döda) – check

Paris 13 november 2015 (130 döda) – check

Paris 7 januari 2015 (12 döda, ”Charlie Hebdo”) – check


I antalet döda ingår givetvis inte terroristerna själva.


Fler fall finns. En av männen som var inblandade i dådet mot en kyrka i Frankrike i fjol där en präst fick halsen avskuren stod t.o.m på en särskild bevakningslista hos säkerhetspolisen, men bedömdes ändå kunna få gå fri. I andra fall som i Nice (86 döda) var gärningsmannen inte känd för samröre med militanta islamister. Men i utredningen hittade man kopplingar till flera personer i såna grupperingar som på olika vis hjälpt och stöttat terroristen inför dådet.


Flera tycks ha radikaliserats relativt kort före sitt dåd, med hjälp av olika sidor på nätet och kontakter med militanta islamister och IS-rekryterare via olika kanaler.


Hur många fler finns det? Var händer det nästa gång?


Risken att själv drabbas av ett dåd är naturligtvis liten. Men rädslan att det ska hända någon av ens anhöriga eller en själv kommer man inte undan. På tunnelbanan, när man checkar in på flygplatsen. Utanför fotbollsarenan. Förra helgen såg jag att Elton John ska spela på Grönan i sommar. ”Kul, man borde gå dit”, tänkte jag. Sen kom tanken på trängseln och alla människor när det är konsert där. Och en eller två män med bombbälten som smiter förbi vakterna.


Ska vi börja ha poliser med skarpladdade k-pistar utanför konsertlokaler och nöjesställen nu? Det är djupt obehagligt att terrordåden leder till såna åtgärder.


På det här viset så lyckas ju faktiskt de militanta islamisterna med en del av sina målsättningar: De håller oss som en skräckens gisslan och driver fram en kraftigt förhöjd säkerhetsnivå och misstänksamhet i samhället. Allt mer resurser satsas i försöken att förhindra attacker.


Samtidigt tillåts människor som stöder och sympatiserar med detta vidriga våld att gå fria i våra samhällen. När sker nästa felbedömning? När visar sig nästa ”perifera figur” i något nätverk av islamistiska aktivister i själva verket vara en tickande bomb som utlöser sig själv? Med ett antal dödsoffer och mångdubbelt fler anhöriga drabbade av en sorg som kanske aldrig läker ut.


Jag har funderat på det här en längre tid nu.  Det öppna samhället. Yttrande- och åsiktsfriheten som våra västerländska demokratier vilar på. Det motbjudande i tanken på att straffbelägga ”thought crime”.  Att kanske spärra in människor enbart för att de hyser idéer om att med berått mod mörda oskyldiga i kampen för sin teokrati, sitt kalifat.


Men vad är konsekvensen av att fortsätta låta dessa individer gå fria? Trots övervakning lyckas ju inte våra säkerhetstjänster stoppa alla attentat. Det går på sin höjd ett par månader mellan dåden just nu.


Samtidigt fortsätter rekryteringen. Varje militant islamist har möjligheten att påverka släktingar, vänner och bekanta. Få dem att närma sig hans (eller någon gång hennes) svartvita, hatiska och blodbestänkta världsbild. Han kan finnas där när misslyckade och frustrerade människor som mannen som satt bakom ratten på lastbilen i Nice söker efter någon slags mening med sitt usla liv och i det sökandet kontaktar IS-sympatisörer.


Varför ska vi acceptera det? När vi ser resultatet: Fortsatt oro och rädsla. Och med jämna mellanrum fler döda och lemlästade människor. Fler begravningar. Ännu mer bottenlös sorg.


Om de nu är så få borde det väl faktiskt finnas praktiska möjligheter att göra något åt saken? Även om det kräver undantagslagar av en typ som många vis känns djupt obehagliga i ett rättssamhälle.


Det skulle naturligtvis bli många besvärliga gränsdragningar, svåra bevisfrågor. Det finns en svårdefinierad gräns mellan ”vanlig” islamism och militant islamism, där den förra ibland fungerar som inkörsport till den extrema radikalisering det innebär att bli en militant islamist. Ska vi tillåta hatpredikanterna som utan att direkt uppmana till våld ändå sår fröna av avståndstagande mot våra demokratiska värderingar och tron på sekulära samhällen med lika rättigheter för alla oavsett härkomst, religion eller sexuell läggning. Personer som stridit för IS eller liknande grupper i Mellanöstern kommer kanske att säga att de ångrat sig och bara umgås i dessa grupperingar av sociala skäl.


Ja, det kommer att bli svårt med bevisningen och med gränsdragningen. Självklart går det inte att spåra upp alla det handlar om. Men det är inte skäl nog att sitta passiv. Att fortsätta tillåta giftet att sprida sig i Sverige och i Europa. Med nya dåd och dödsoffer som följd.


De här individerna har som jag skrev ovan avsvurit sig sin mänsklighet. Därmed har de också förlorat de rättigheter som normalt tillkommer människor i fria, demokratiska samhällen.


Min ståndpunkt är från och med nu denna: En militant islamist inom det demokratiska Europas gränser ska bara tillåtas att ha något av följande tre tillstånd: Avprogrammerad. Inlåst. Död.


Någon annan plats i våra samhällen ska de inte ha. 


- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - 

Post Scriptum.

Jag funderade på en lämplig bildillustration till denna blogg. Det kan vara frestande att välja en som visar ett blomsterhav - en värdig manifestation av människors sorg, solidaritet och avståndstagande från våld och hat. 


Problemet är att såna bilder utesluter en väsentlig del av sanningen. Sanningen om terrordåden är också det vi oftast inte får se. De skadade och lemlästade människorna. Döda kroppar. Det konkreta resultatet av hatet och terrorn. Samtidigt vill jag inte medverka till att ni som läsare får såna bilder bara uppkörda i ansiktet utan förvarning. Det är inte lämpligt, det är inte rätt. Jag nöjer mig därför med en länk till en bild från en engelsk tidning från Manchester. Skadade människor ligger på ett hårt, kallt stengolv och får hjälp av sjukvårdspersonal. Kanske ligger där också någon som mist livet. Den som vill och orkar kan titta på den. Terrorns verkliga, osminkade ansikte.


https://www.thesun.co.uk/wp-content/uploads/2017/03/nintchdbpict0003260509252.jpg?strip=all&quality=100&w=960 

   

ANNONS

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ jonesiskt med Blogkeen
Följ jonesiskt med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se