Dagens bloggpost går rakt på sak: Hur kommer det parlamentariska läget i riksdagen att se ut efter nästa val och hur kommer det att gå ihop med den nuvarande linjen – eller snarare brist på en linje – från Alliansen.

Veckan som gick bjöd ju onekligen på dramatik. Moderaterna fortsatte sin kursomläggning och meddelade att man nu är beredda att förhandla i sakfrågor med Sverigedemokraterna. Centern gick nästan omedelbart ut och förklarade reservationslöst att några förhandlingar med SD blir det inte. Partiets gruppledare i riksdagen använde t.o.m ordet ”aldrig”. Samtidigt har Annie Lööf polemiserat hårt mot Socialdemokraterna och förklarat att det inte är aktuellt att bilda en regering vänsterut om Alliansen ”vinner” valet (Vad innebörden i det ordet är just nu är jag dock osäker på).

Liberalerna uttalade genom Jan Björklund att det varken var aktuellt att förhandla med SD och än mindre regera med aktivt stöd från partiet. Samme Björklund uttalade i höstas att Stefan Löfven borde bjuda in SD till samtal som övriga partier för att inte ge dem ”en onödig martyrroll”, så partiets linje är lite - hm - otydlig.

Att det är oklart vad Alliansen vill eller hur de tänker sig agera i det faktiska politiska landskapet är lite av årets understatement så här långt.

Hur kommer då det politiska landskapet att se ut efter nästa val?

Opinionsundersökningar visar på ganska jämnt läge mellan de traditionella blocken, men det är en falsk bild. Just nu gör nämligen KD:s oförmåga att kravla sig över riksdagsspärren i mätningarna att det mesta tyder på att Alliansens drömmar om att bli större än de rödgröna kommer att stanna vid just det. Sajten Pollofpolls.se publicerar sammanvägningar av alla opinionsinstituts mätningar. Så här skulle det enligt dem se ut i Riksdagen om det var val idag:

Redan det här läget är både intressant och oroväckande, jag återkommer till det. Låt oss anta att KD lyckas skrapa ihop en procent till, som de tar i lika delar från de rödgröna och sina allianskompisar. Eftersom läget redan är så jämnt får vi då plötsligt en alliansmajoritet i riksdagen:

 Fördelat på block skulle det bli så här:

- De rödgröna: 138 mandat

- Alliansen: 145 mandat 

Vad skulle nu Alliansen göra i det här läget? Till det yttre kanske det ser ut som nuvarande riksdag utom att styrkeförhållandena är omvända mellan blocken : Ett block är större än det andra och bägge blocken är fortfarande mer än dubbelt så stora som SD. Men något avgörande har hänt:

S + SD: 94+66 = 160 mandat.

De förutsättningar som den på papperet upphävda men i realiteten fortfarande delvis respekterade ”Decemberöverenskommelsen” byggde på gäller inte längre. Det räcker inte med att det block som befinner sig i opposition låter bli att utmana regeringen med en gemensam budget. Allt SD behöver göra för att skapa en präktig regeringskris är att rösta på Socialdemokraternas budgetförslag.

Varje annan proposition av större eller mindre dignitet från regeringen kan förstås fällas lika enkelt.

Tittar vi på det faktiska opinionsläget enligt pollofpolls ser vi att det ser lika ut, fast tvärtom. En rödgrön regeringskoalition skulle samla 145 mandat. M och SD skulle ha 149.

Det vore väl närmast politiskt självmord att utropa en ny rödgrön regering i det läget för Stefan Löfvén. Men vi ska återgå till Alliansen, för det är deras linje som är huvudämnet idag. Hand upp den som tror att det kommer att bli förenat med vissa svårigheter att bilda en alliansregering utan att förhandla med något eller några partier om ett aktivt stöd. Man skulle rentav kunna hävda att det vore en pyrrhusseger för Alliansen att hamna i det här läget.

Det må kännas fortsatt otänkbart att sätta sig vid ett förhandlingsbord med SD. Om inte partiet lägger om sin utlovade kurs i regeringsfrågan är det dock svårt att se hur det ska undvikas. Få S att avstå från att lägga en motbudget? Förhandla om aktivt stöd i de flesta frågor vänsterut? Frågan är bara om det då vore meningsfullt att tala om en ”alliansregering” Varför skulle de fyra allianspartierna överhuvudtaget sätta sig i en så otacksam och svårmanövrerad situation?

Men det finns knappast något annat sätt att lösa det på om man gör det aktiva valet att alltid, i varenda fråga räkna bort 20% av riksdagsmandaten i sina försök att få majoritet.

Det är alltid förenat med risker för politiker att ställa ut absoluta löften om sitt partis agerande i framtiden. Minns Birgitta Dahls ”oåterkalleliga” löfte om att stänga två kärnkraftreaktorer. Centern och Liberalerna kan hamna i en liknande eller värre situation. För hur skulle de kunna ta sig ur klämman utan att bryta centrala utfästelser? De skulle kunna välja att inleda samtal med S om en mittenregering. Men i ett läge där Alliansen ändå har ”vunnit” över de rödgröna skulle det uppfattas som ett jättesvek av många väljare och medierna skulle naturligtvis inte vara sena med att påminna vad som tidigare yttrats i frågan.

Vi ska också komma ihåg att de här siffrorna inte alls är några worst casescenarion. SD är fortfarande ”bara” tredje största parti och når inte över den magiska 20%-gränsen. Några procent till och vi kan ha en situation där även en mittenregering kan fällas enbart genom att SD röstar med M. En ”mittenregering” som då plötsligt skulle tvingas söka aktivt stöd från vänsterpartierna i Riksdagen istället. Plus då den psykologiska effekten av att SD t ex skulle gå förbi M. Eller så måste S och M svälja all stolthet och regera tillsammans. Men skulle de våga det? Vad skulle väljarna säga?

Jag vet att jag inte är ensam om att tycka att det svenska, politiska klimatet inte sällan präglas av en storvulen idealism som också innehåller klara drag av en övertygelse om att vi är bättre, eller åtminstone lite bättre än andra länder. Inklusive våra grannar. Trots smärtsamma krockar med verkligheten. Många är de debattartiklar och uttalanden jag läst genom åren på temat hur olämpligt både Danmark, Norge och Finland betett sig när de etablerade partierna gått in i aktiva regeringssamarbeten med högernationella partier. Men är det så enkelt att undvika?

Sällan eller aldrig snuddar den som skriver vid följande insikt: Parlamentarism innebär förvisso att inget parti som får mindre än hälften av mandaten är garanterat ett uns inflytande över politiken. Men av det följer inte att det är enkelt att åstadkomma det för övriga partier. Ju större ett parti är, desto svårare blir det. Särskilt om partiet ligger utanför de vanliga blocken och aktivt försöker spela ut övriga mot varandra. Det kan kräva oheliga och svårmanövrerade allianser som har svårt att enas kring en politisk linje. Förtroendet hos väljarna riskerar då att gröpas ur ytterligare. Vilket det parti man ville isolera troligen kommer att tjäna ännu mer på.

Har man sen parallellt med försöken att isolera ett parti försökt att bedriva blockpolitik och övertyga väljarna om att det i princip inte finns på världskartan att man ska samarbeta med det andra blocket – ja då kan man vakna upp med en rejäl huvudvärk på morgonen efter valdagen.

Blir det verkligheten för Alliansen måndagen den 10 september 2018?

De senaste två åren har diskussionens vågor gått höga kring om Sverige blivit mer otryggt, eller om det tvärtom blir allt tryggare att leva här. Gårdagens Agenda i SVT innehöll en slags avläggare till debatten: Det faktum att Brottsförebyggande Rådet (BRÅ) sen 2005 inte redovisat hur stor del av de som döms för olika brott i Sverige som har någon form av utländsk bakgrund. Jag såg det inte själv, men tydligen har en upprörd debatt följt på Twitter.

Det är helt uppenbart att debatten kring brott har eldats på av de senaste årens dödsskjutningar i Sveriges storstäder. Även sådant som stenkastning mot räddningspersonal och folk som skjuter nyårsraketer mot både hus och människor har fått stor medial uppmärksamhet. Ingen kan ju förneka dessa händelser, men innebär det att det generellt sett blivit mer otryggt i Sverige?

Debatten har som så ofta polariserats i två läger, där det ena lite tillspetsat hävdar att Sverige håller på att bli ett laglöst gangstersamhälle, medan det andra lika säkert hävdar att Sverige aldrig varit så tryggt som nu. Brottsligheten ökar! Nej, den minskar! Den gamla sanningen att med statistik kan man bevisa vad som helst tycks gälla, ty båda sidor åberopar siffror som stöd för sin uppfattning. Det är också uppenbart att valet av sida har en hög korrelation till vilken uppfattning man har om Sveriges migrationspolitik de närmaste åren.  

Ska man försöka se nyktert på det så hoppas jag att de flesta kan hålla med om att det är olyckligt att på det här viset koppla ihop sin uppfattning i två frågor som självklart inte har något absolut samband med varandra. Risken är uppenbar att man kommer att tolka alla siffror på ett sätt som stöder den slutsats man vill komma fram till.

Vad ska vi då utgå från? Anmälda brott? Fällande domar? Människors egna rapporter om brott de utsatts för? Hur trygga eller otrygga de känner sig? Alla är behäftade med tolkningsproblem och risk för mätfel. Exempelvis är bortfallet i de attitydundersökningar BRÅ årligen genomfört sen 2006 stort. Det mest rimliga verkar vara att triangulera och jämföra resultaten.

Vi börjar med själva upplevelsen: I den nyligen publicerade NTU-undersökningen från BRÅ kan vi bland annat se följande för 2016:

-          Att de flesta (80%) känner sig trygga eller ganska trygga när de rör sig utomhus sent på kvällen i sitt eget bostadsområde. Siffran sjönk något från året före, men är inte lägre än när mätningarna startade.

-          Drygt 30% av kvinnorna känner stor otrygghet eller går inte ut kvällstid till följd av oro, en ökning med 6% från året innan.

-          Nästan 80% oroar sig i viss eller stor utsträckning för brottsligheten i samhället. Den siffran har varit ganska konstant sedan mätningarna startade.

-          Andelen som oroar sig ofta eller ganska ofta över att närstående ska drabbas av brott ökade från 24 till 29% och närmar sig därmed de nivåer som rådde när mätningarna startade.

Bloggens slutsats: Resultaten tyder inte på att vi blivit otryggare under de senaste tio åren. Men vi har inte blivit tryggare heller och det senaste året noteras negativa förändringar som inte noterats i mätningarna tidigare.

Nästa punkt är vad människor själva rapporterar när det gäller utsatthet för brott av olika typer. Den har som nämnts kritiserats för stort bortfall, som också misstänks vara högre bland grupper som troligen är mer utsatta för brott (unga, personer med invandrarbakgrund). Det är svårt att bedöma vad som ligger i det. Siffrorna gäller 2015.

Vad vi ser när det gäller brott mot person (misshandel, sexuella övergrepp m.m.) är en svagt ökande trend när det gäller självrapporterad utsatthet. Den enda brottstyp där en tydlig, minskande trend kan utläsas är misshandel. Nedan siffror för 2005, 2014 och 2015 (procent av alla tillfrågade som blivit utsatta):

För tre av brottstyperna – hot, sexualbrott och bedrägerier – noterades ett ”all time high” för år 2015. Den högsta, tidigare siffran för sexualbrott var 1,3 (2013).

För egendomsbrott är trenden antingen ganska stillastående eller (för fordonsstölder av olika slag) sjunkande.

Bloggens slutsats: Den typ av brott som rimligen genererar störst känslor av otrygghet har utom vad gäller misshandel en stigande eller oförändrad tendens enligt egenrapporteringen. Det är inte självklart att vi kan dra slutsatsen ur detta att samhället blivit otryggare. Den motsatta uppfattningen verkar däremot kunna uteslutas på ganska goda grunder. I absolut bästa fall råder någon slags status quo. Om vi bortser från sexualbrotten. Varför vi nu skulle göra det.

Så kommer vi då till statistiken för anmälda brott. Här kom också alldeles i dagarna en rapport med preliminär statistik för 2016. Vad säger då den, jämfört med våra jämförelseår 2005 och 2015?

Låt oss börja med det totala antalet anmälda brott:

2005:                  1 241 843

2015:                  1 495 556

2016:                  1 502 023

Det totala antalet anmälda brott är naturligtvis ett väldigt trubbigt instrument. Här ryms ju allt från företag som släpper ut skit i en å, folk som anmäler varandra för ärekränkning etc till mord på öppen gata. Men något säger det väl ändå. När vi jämför siffrorna måste vi ta hänsyn till befolkningsökningen. 2005 hade Sverige drygt 9 miljoner invånare, vilket innebär att vi är ungefär 10% fler idag. Enligt BRÅ:s egna siffror var det 13 753 brott per 100 000 invånare 2005, mot 15 247 i fjol.

Det känns inte helt självklart att utifrån den siffran hävda att folk som säger att brottsligheten ökar är faktaresistenta. Inte heller begriper jag riktigt tvärsäkerheten hos den BRÅ-forskare som i samband med gårdagens program uttalade att brottsligheten minsann minskade i Sverige.

Relativt sett har antalet anmälda brott under alla förhållanden ökat med mer än 10% under de här 10 åren. Från i fjol ser vi dock en liten, relativ minskning. Å andra sidan var det en ökning med 4% från 2014.

Mycket mer intressant är förstås att titta på brottstyper. Här kan vi se att mellan 2015 och 2016 var det förvisso ett antal typer av brott som minskade och i vissa fall ganska ordentligt. Frågan är bara om det är sådant som förfalskningsbrott, falsk tillvitelse, olaga diskriminering, tjänstefel och försvårande av skattekontroll som får människor att uppleva en större trygghet i sin vardag och utbrista i ett glädjerusigt ”Hurra!”

Det är nämligen på den här typen av brott vi hittar det mesta av nedgångarna. I de brott som riktar sig mot enskilda personer ser vi ingen minskning. Allra minst i de brottstyper som rimligen är de som oroar oss vanliga individer mest, oavsett om vi heter Kalle, Kerstin, Ramona eller Mahmoud.

Så här ser det ut (fortfarande gäller siffrorna anmälda brott):

-          Mord, dråp och misshandel med dödlig utgång       +11%

-          Försök till mord eller dråp                                    +7%

-          Misshandel                                                           +4%

-          Brott mot frihet och frid                                       +9%

-          Sexualbrott                                                          +13%

-          Rån                                                                     +1

Som synes är det ökningar som långt ifrån är obetydliga. Vi vet förvisso att anmälda brott inte är detsamma som begångna brott, det gäller inte minst mord/dråp där många så småningom avskrivs som naturlig död. Men att ökningen i allt väsentligt skulle bero på något annat än att de faktiska brotten inom de här olika brottstyperna har ökat känns ganska oseriöst att påstå. För mord och dråp VET vi dessutom att en ganska lång trend med under 100 om året har brutits och att vi av allt att döma nu noterat tre år i rad med över.

Det verkar faktiskt som att de som oroar sig har ett visst fog för sin oro…

Men om man tittar över längre tid då? Mellan enskilda år finns trots allt slumpmässiga, statistiska variationer. Vi vet redan att det totala antalet brott ökade mellan 2005 och 2016. Hur ser det ut i anmälningsstatistiken för de brott som skrämmer oss mest?

Kom ihåg att befolkningsökningen var cirka 10% under perioden. Även med hänsyn till det ser vi ökningar som långtifrån är obetydliga. Värst är sexualbrotten. Förändringen i lagstiftningen gör att det tyvärr inte är möjligt att särredovisa våldtäkter. Vi ser också att övriga, grova våldsbrott ökar och att brotten mot frihet och frid (här ligger sånt som olaga hot, grov kvinnofridskränkning m.m.) också har ökat kraftigt. Den enda kategori där vi noterar en självklart glädjande minskning är rånen.

Det kan också noteras att även om den totala mängden förmögenhetsbrott (allt från inbrott och snatterier till beväpnade bankrån) minskat sista åren så är trenden på tio år med hänsyn till folkökningen i princip stillastående. En grupp som har ökat kraftigt (+76%) är narkotikabrotten. Att en ökad mängd narkotika i samhället även driver annan brottslighet är knappast något djärvt antagande.

En särskild grupp brottsoffer som förtjänar att lyftas fram är våra äldre. Här måste man tyvärr konstatera att de senaste åren inneburit en närmast lavinartad ökning av inbrott, stölder och rena rån mot personer som har det gemensamt att de är gamla och svaga och därför utgör tacksamma offer för samvetslösa ligor som specialiserat sig helt på detta. Enligt en artikel i Expressen ökade antalet anmälningar mellan 2009 och 2016 med 266 procent och det förövas nu tusentals av dessa skändliga brott varje år. En ännu mer aktuell artikel från DN återfinns i källförteckningen.

Bloggens slutsats: Statistiken när det gäller anmälda brott visar inte på någon positiv utveckling när det gäller de typer av brott som har störst inverkan på vår upplevelse av trygghet. Det rör sig om kraftiga ökningar och det är svårt att tro att allt detta skulle kunna bero på exempelvis ökad anmälningsbenägenhet. Att dra slutsatsen att statistiken pekar mot ett tryggare Sverige är givetvis fullständigt omöjligt.

När vi sammanfattar resultaten ovan så talar de faktiskt för att samhället på flera viktiga punkter blivit otryggare. Visst: Sverige är fortfarande ett tryggt land att leva i om man ser det ur ett internationellt perspektiv (risken att bli mördad är t ex mer än 60 gånger större om man bor i Chavez gamla socialistparadis Venezuela). Men därav följer ju inte att allt är frid och fröjd och att vi kan bortse från våra egna problem eftersom andra har det mycket värre (ett argument man ibland hör vissa ekon av)

Tyvärr är jag rädd att oviljan att erkänna de problem som faktiskt finns både från ”officiellt håll” och många enskilda personer i debatten handlar om en rädsla att spela Sverigedemokraterna i händerna. Jag tror att det är en kontraproduktiv inställning, precis som idén att vi inte ska få veta vilken roll migrationen spelar. Att dölja information av den typen fast många efterfrågar den är jag övertygad gör mer skada än nytta. Och det hjälper garanterat inte en millimeter för att bekämpa SD:s framgångar i opinionen.

Källor (samtliga från BRÅ, hemsida http://bra.se ):

Nationella trygghetsundersökningen 2016 (http://www.bra.se/bra/publikationer/arkiv/publikationer/2017-01-10-nationella-trygghetsundersokningen-2016.html )

Anmälda brott 2016 – preliminär statistik

Anmälda brott 2015 – slutlig statistik

Anmälda brott 2005 – slutlig statistik

http://www.expressen.se/dinapengar/har-ar-ligornas-metod-for-att-lura-vara-gamla/

http://www.dn.se/nyheter/sverige/ligor-inriktade-mot-aldre-alltmer-valorganiserade/