När psalmen med bloggpostens titel gavs ut levde vi i en helt annan tid. Författaren till texten  – Christina Charlotta Lindholm – var folkskollärare och gav år 1872 ut en sångbok för skolbarn. Utgivandet skedde under pseudonym, då det ansågs opassande att kvinnor skrev texter för offentligt bruk. Psalmen blev senare återutgiven i ett antal olika samlingar, däribland i 1937 års psalmbok. I Emil i Lönneberga finns en scen där den framförs av hjonen i fattigstugan.

Egentligen är väl alla i debatten ense om att vi trots allt kommit en bit på väg sen den tiden här i Sverige. Barn dör inte längre av undernäring eller banala åkommor därför att ingen läkarvård finns att tillgå. Det skrivs att barn fryser för att de inte har ordentliga vinterkläder och det stämmer säkert, men de fryser nog knappast på samma sätt som de mest utsatta och fattiga barnen måste ha frusit på fröken Lindholms tid en kall och blåsig vinterdag när inte ens temperaturen inomhus orkade över nollgradersstrecket i den dragiga och utkylda backstugan i Småland eller Västmanland, eller i ett lika uselt skjul bakom något plank i utkanten av Stockholm, Norrköping eller Sundsvall. Att konstatera detta kan tyckas vara att slå in öppna dörrar, men jag tycker ändå att man ändå bör ha med sig det perspektivet någonstans i bakhuvudet när vi diskuterar barns villkor idag i vårt land. Vi behöver ju förresten inte ens gå tillbaka till 1800-talets backstugor och gråa vadmalskläder. Ännu decennierna mellan de båda världskrigen existerade en fattigdom vi svårligen kan föreställa oss idag. Min egen morfar, född år 1918 och en av totalt 12 syskon, växte upp under villkor som i många stycken känns jämförbara med hur barn i de fattigaste utvecklingsländerna lever idag. Sannolikt påverkade det både hans och hans syskons hälsa senare i livet också. Som vuxen var han 162 centimeter lång. Trots att han gifte sig med en ännu kortare kvinna är min mamma nästan en decimeter längre än honom; ett mycket tydligt indicium på att han varit utsatt för under- och felnäring under stora delar av sin uppväxt.

I dagens Sverige har vi ändå ett skyddsnät som garanterar att barnfamiljer ska ha inkomster som i varje fall ger hyran betald, mat på bordet, anständiga kläder och utrymme för en del annat också. Vi har gratis skolgång och fri sjukvård och tandvård av hög kvalitet. Det är långt mycket mer än vad barn i många länder i olika världsdelar har. Man må anklaga mig för brist på empati, men när jag ser den bilden har jag svårt att hålla med om att de upp till kanske en kvarts miljon barn som beroende på räknesätt faller in under olika fattigdomsbegrepp enligt Rädda Barnens och andras definitioner skulle leva under oacceptabla förhållanden. Därifrån är det dock rätt långt till att jag skulle ställa mig i den kör som på Flashback och i andra sociala medium hånar Rädda Barnen och andra organisationer och försöker reducera det hela till en fråga om oansvariga och dumma föräldrar som aldrig borde ha skaffat barn. När ett samhälle utvecklas ekonomiskt så är det nämligen också rimligt att ambitionerna kring levnadsvillkoren för dess medborgare också gör det. Det är inte politik, utan snarare grundläggande etik och moral. Den politiska dimensionen ligger mer i hur detta ska uppnås; Vilka medel i form av t ex fördelningspolitik genom tvångsåtgärder (skatter) är det okej att använda och var dras ansvarsgränsen mellan den enskilde medborgaren och samhället?  

En facebookvän länkade idag till en blogg där ett antal olika mätningar runt barns ekonomiska situation i Sverige presenteras: http://staffanlandin.wordpress.com/2013/01/22/sju-grafer-om-barnfattigdom/  Bra det, för jag tror som han att vi behöver fakta för en meningsfull diskussion. En annan sak är att även statistik kan tolkas olika beroende på vilka utgångspunkter man har. Den som vill se negativa faktorer i utvecklingen kan hävda att inkomststandarden för de fattigaste 10% av befolkningen inte ökat alls de senaste 20 åren, till skillnad från övriga grupper. Den som vill se positiva faktorer kan peka på att sedan 1997 har andelen barn som lever i hushåll med låg inkomststandard i princip halverats, eller att riktade insatser till just barnfamiljer gör att dessa faktiskt har det lite bättre än andra låginkomsttagare. Båda påståendena är riktiga (givet att själva statistiken är det förstås), men förmedlar ganska olika bilder.

I debatten har också begreppen absolut respektive relativ fattigdom använts livligt, ibland i en ganska infekterad stämning. Bloggaren ovan påpekar att de mått som bl.a Rädda Barnen utgått från inte är relativa i egentlig mening som en del påstått: De utgår från vissa givna inkomstnivåer och bryr sig inte om hur långt bort dessa befinner sig från den ekonomiska situation som relativt priviligierade barn som exempelvis mina egna två lever i. Även om han har rätt i detta, så tycker jag inte att man därigenom har löst alla principiella, politiska och moraliska problem som är knutna till denna definition. Till att börja med så har vi ju redan konstaterat att även ”absoluta” definitioner är relativa i någon mån när de sätts i ett isolerat sammanhang, utan hänsyn till någon historisk kontext eller internationella jämförelser. Ett ”fattigt” barn givet denna svenska standard skulle antagligen ses som relativt priviligierat i Bangladesh eller Etiopien. I den mån det existerar någon slags ”absolut” definition av begreppet fattig så skulle jag nog hävda att den innefattar ett antagande att man inte ens har livets nödtorft garanterad. Den som kan få sina basala behov tillfredsställda och har rimlig anledning att tro att den kommer att kunna få det även nästa månad eller om ett år lever inte i min värld i någon absolut, objektiv fattigdom.

Om man tittar på engelska Wikipedia som stödjer sig på en rad källor så har de en liknande definition. De räknar upp mat, vatten, hygienanläggningar, kläder, tak over huvudet, hälsovård och utbildning. Om vi bortser från enskilda fall av vanvård som är svåra att förebygga oavsett ekonomiskt system och ersättningsnivåer så klingar det lite märkligt att hävda att en kvarts miljon svenska barn skulle vara fattiga i någon slags absolut mening.  Vi har också ett politiskt problem inbyggt i definitionen. Ett av de centrala kriterierna utgår från det man ofta kallar för ”skälig levnadsnivå”: en antagen minimistandard som det ska vara möjligt att leva och existera på även under lite längre perioder. Man kan visserligen hävda att socialbidragssystemet inte utformades för att stora grupper skulle vara beroende av det under långa perioder. Men de likartade normer som finns och används av t ex Kronofogden vid utmätning (som kan pågå i åratal) ligger på ungefär samma nivå. Det är svårt att få ihop det logiskt att en ekonomisk nivå som regeringar av olika färger i åtminstone 30 år ansett vara ”skälig” skulle vara liktydigt med att någon som lever på den är fattig i absoluta termer. Det skulle ju innebära att t.o.m socialdemokraterna och vänsterpartiet anser att det är okej att vara fattig i Sverige.

För mig gör det här det uppenbart att den svenska barnfattigdom vi diskuterar bygger på en implicit jämförelse med hur den större gruppen av barn i familjer med mer stabila inkomstförhållanden har det.  Därmed är det ändå när det kommer till kritan mer relativt till sin natur än det är absolut. Det är i sig inget fel, jag är inte en så renlärig liberal att jag vill förneka att också relativ fattigdom är något reellt som också kan orsaka både frustration och olycka. Vi människor är helt enkelt funtade på det sättet att vi har svårt att låta bli att jämföra oss med andra och i den processen fyllas av negativa känslor när vi märker att det går att ha det väsentligt bättre i en eller flera aspekter än vi själva har det. Jag växte själv upp i en tid när årliga utlandssemestrar var lyxkonsumtion och egen TV på rummet vore en fullständig otänkbarhet. Men visst kunde jag ibland känna avundsjuka på ungar som fick dyra märkeskläder eller rentav nya stereoanläggningar i present; saker som min mamma inte hade råd att köpa. Från mitt arbete med skuldsanering på 90-talet minns jag fortfarande en ensamstående mamma med ett ganska lågbetalt arbete som råkade vara bosatt på Östermalm. I en förtvivlad strävan att försöka ge sin dotter saker som skulle göra att skillnaden mellan henne och de priviligierade barn som utgjorde majoriteten av hennes klasskamrater så hade hon tagit sig vatten över huvudet och blivit överskuldsatt. Jag tvivlar inte på att många barn i betongförorter eller bruksorter med låga löner och hög arbetslöshet känner en tidig bitterhet när de läser om alla pojkar och flickor i medelklassen och uppåt för vilka egen, ny dator, senaste spelkonsolen och minst en rejäl utlandssemester om året är självklarheter.

Ändå är det en långt mycket svårare fråga i vilken grad och på vilket sätt samhället ska arbeta mot relativ fattigdom. Till att börja med tror jag att man måste erkänna att i ett samhälle som ändå till någon grad ska bygga på individens frihet så är den omöjlig att komma runt. Vissa människor är bättre utrustade att klara sig i konkurrensen och därmed skaffa sig högre inkomster och större förmögenheter. Olika typer av färdigheter efterfrågas till olika hög grad i en marknadsekonomi som i grunden ändå styrs av våra egna önskningar och behov (oavsett hur mycket vi försöker låtsas som att det är någon slags anonym ”marknad” som vi själva inte har någon påverkan på eller ansvar för). Strukturella förändringar gör att villkor snabbt förändras; en del lyfts uppåt och andra hamnar i bakvatten. Människor förmår också olika väl ta ansvar för sig själva och sina familjer. Jag tror inte att det vore ens praktiskt möjligt att bygga ett samhälle som utjämnar alla skillnader mellan barn som följer ur sådana faktorer. För mig är det inte heller önskvärt, eftersom ett sådant samhälle samtidigt skulle innebär att det mesta av både vårt ansvar för våra egna liv och vår frihet att utforma det efter våra egna önskningar skulle inskränkas på ett oacceptabelt sätt.

Det finns förstås också reella ekonomiska och praktiska problem om man vill angripa relativ barnfattigdom enligt dagens mått. Om vi höjer nivån med exempelvis 1000 kronor per barn så kommer andelen människor som plötsligt blir berättigade till kompletterande socialbidrag att öka. Ännu fler kommer att hamna nära normen och då får vi problem med olika marginaleffekter som uppstår i olika bidrags- och ersättningssystem.  Höj en tusenlapp till och plötsligt kanske en tredjedel av Sveriges barnfamiljer inte når upp till ”skälig levnadsnivå” av egen kraft. En sådan situation tror jag vore politisk omöjlig att försätta sig i, t o m för ett socialdemokratiskt parti med både starkare väljarstöd och bättre konjunktur i ryggen.  Ändå vill jag säga att så länge man bottnar relativ fattigdom i något som inte känns orimligt att åtminstone beskriva som en icke ekonomiskt priviligierad tillvaro så är jag i alla fall beredd att fortsätta diskussionen runt det när det gäller barn. Skulle mina barn någon gång klaga när de jämför sig med några Djursholmsbrats, skulle jag sannolikt skälla ut dem. Att det barn som vuxit upp i en sliten förortstrea utan några nya datorer, Canada Goose-jackor eller vintersemestrar i Thailand känner sig fattig kan jag däremot mycket väl begripa och känna empati för.

Ett litet fattigt barn jag är,
men glad jag är ändå.
Jag vet att min gode Fader kär
bär omsorg om de små.

Han älskar mig, han till mig ser,
han i sin vård mig tar.
Hans kärlek ger mig mycket mer
än allt vad världen har.

I fjol skrev jag en bloggpost om världens äldsta människor. Sen dess har det förstås hänt en del i dessa märkliga rekordlistor, inte minst i listan över världens äldsta, nu levande människor.  I december avled den drygt 116 år gamla amerikanskan Besse Cooper, den sista kända och verifierade personen i världen född år 1896. Ledarplatsen övertogs av amerikansk/italienska Dina Manfredini, född år 1897. Hon dog emellertid bara ett par veckor senare. Med det så övertogs ”titeln” av japanen Jiroemon Kimura som jag nämnde redan i förra posten. Kimura har sen dess inte bara fyllt 115 år utan även passerat dansken Christian Mortensen som den äldste man som någonsin levat. Och nu är han också den äldsta, levande människan! Bara vid ett fåtal tillfällen har det varit en man. Hög ålder är nämligen en gren där kvinnorna triumferar eftertryckligt.  På den lista som förs av Gerontology Research Group finns just nu 63 levande personer som är 110 år eller äldre och kunnat styrka detta med 3 stycken olika dokument. Av dessa är bara 5 män. Varför det är så vet man inte riktigt, men det speglar förstås i grunden kvinnors allmänna tendens att leva längre än män. Märkligt nog tyder dock en del studier på att de få männen i de högre åldrarna faktiskt är något piggare i genomsnitt än kvinnorna. En spanjor med det poetiskt klingande namnet Joan Riudavets Moll kunde kort före sin död vid 114 års ålder år 2004 både gå själv och t.o.m cykla.

Är då Kimura verkligen världens äldsta, levande människa? Är Jeanne Calment med sina 122 år den äldsta någonsin? Det kan vi förstås inte veta. Möjligheten finns alltid att någon urgammal person någonstans i ett mindre utvecklat land faktiskt passerar dem. Särskilt troligt är det dock inte. Antalet verkligt gamla är nämligen precis som medellivslängden något som är starkt kopplat till den allmänna levnadsstandarden i ett land. Det räcker att titta på vårt eget land för att få den bilden bekräftad. Går vi bara några decennier tillbaka i tiden så var 100-årsdagar fortfarande något tämligen exklusivt och ovanligt. Går vi tillbaka till tiden för andra världskriget så var det kanske bara 15-20 människor årligen som fick fira tresiffrigt. Faktiskt var det så ovanligt att Statistiska Centralbyrån i sin annars helt igenom siffersprängda årsbok över befolkningen presenterade en lista på de personer på 100 år och äldre som avlidit under året.  Orsakerna är förstås flera, men viktigast kanske är att dödligheten i tidigare åldrar i olika sjukdomar var så mycket högre. Många människor med de rätta generna för att bli riktigt gamla dog i åkommor som vi idag betraktar som triviala eller i vart fall inte särskilt allvarliga. Många fick heller aldrig chansen att utveckla en god grundhälsa pga undernäring och dåliga hygienförhållanden under uppväxten.

Naturligtvis måste det finnas ett antal människor även i länder som Kina, Indien och Indonesien som uppnått sin 110-årsdag och lite mer än det. Man ska dock vara medveten om hur otroligt ovanligt det är att bli så här gammal. Medan det i välutvecklade länder idag kanske är ungefär 1% av de som föddes för ett sekel sen som fortfarande är i livet och får fira sin 100-årsdag, så har man beräknat att bara 1 på 6 miljoner människor blir 110 år gammal. Och då gäller det som sagt länder med bättre levnadsförhållanden. Dödligheten är förstås också hög. De flesta som fyller 110 kommer inte att få uppleva sin 111:e födelsedag.

Hur blir det då i framtiden? Ja, både medellivslängden och den grupp man brukar kalla ”äldre äldre” har ju stadigt fortsatt att öka de senaste decennierna. På sistone har vi i flera tidningar kunnat läsa uttalanden av experter om att kanske hälften av de flickor som föds idag kommer att få fira sin 100-årsdag. Om den profetian uppfylls lär nog traditionen att kungen skickar ett födelsedagstelegram till alla hundraåringar få avskaffas. Redan nu har den sysslan som vi redan varit inne på blivit avsevärt mycket mer betungande för majestätet. En grupp forskare fick faktiskt för några år sen tillåtelse att gå igenom telegram som skickats från hovet i detta ärende. När kungen tillträdde år 1973 så fanns det bara knappt 200 personer i Sverige som var 100 år eller äldre. Runt millennieskiftet sprängdes 1000-vallen och idag närmar vi oss snabbt 2000-strecket. Åtminstone hälften av dessa är så pass pigga att de klarar av sitt dagliga liv med endast viss hjälp. En fjärdedel bor faktiskt fortfarande kvar hemma.

Hur det verkligen blir är förstås svårt att veta. Forskarna tittar på trender, men de påpekar också att trenderna kan sakta av. Personligen är jag ganska skeptisk till prognosen. Idag får nästan tre av fyra människor uppleva sin 75-årsdag, men när man passerar 80-strecket ökar dödligheten snabbt och det är en trots allt ganska liten del av de människor som föddes i början av 1920-talet som får uppleva sin 90-årsdag som min mormor. Att vi skulle gå från runt 1% som lever till 100 till 50% låter rätt otroligt på mig om det inte sker några väldigt genomgripande medicinska framsteg. Dessutom  verkar ju alla forskare idag överens om att enbart att leva sunt och få bra hälso- och sjukvård inte kan hjälpa någon till 100-årsdagen; Man måste ha speciella genetiska förutsättningar. Man vet heller inte ännu om längre medellivslängd innebär att fler människor kommer att vara sjuka och vårdkrävande längre, eller om det vi brukar kalla skröplighet också skjuts högre uppåt i åldrarna och i snitt debuterar senare. Det finns inga data ännu som säkert pekar i någon riktning.

Den som är intresserad av kalenderbiteriet runt åldersrekord och lite nationalistisk lagd kan glädja sig åt att vi fick en egen 110-åring i Sverige i höstas; stockholmska Ruth Engström. Jubilaren gav en ganska förtjusande liten intervju till flera tidningar och berättade om sitt liv. Hon berättade att hon bl.a uppskattat att dansa i högklackat och dricka sherry i vackra glas. Rökt har hon aldrig gjort, men i övrigt har hon varken ätit eller motionerat på något speciellt sätt som skulle kunna förklara hennes höga ålder.  Men som jag skrev om i förra bloggposten på samma tema så verkar det vara svårt att hitta något entydigt bevis för att dessa extrema åldersrekord är kopplade till någon extrem eller ens särskilt nyttig livsföring.

Sveriges för närvarande äldste man heter Eric Andersson och bor i Varberg. I oktober fyllde han 107 år. Hans minne är fortfarande gott och han kan t ex i detalj berätta om de stora radiomaster han var med och byggde på 1920-talet. Kanske var det den hänförelse han upplevde när föräldrahemmet fick elektricitet år 1919 som fick honom att välja elektrikerbanan. De svenska åldersrekorden innehas annars av Astrid Zachrisson som blev 113 år och Anders Engberg som blev lite dryg 111. Kanske kommer de inte att framstå som så märkliga längre om några decennier. Och när mina barns generation blir gamla på allvar kanske vårt ”ja man han leva uti hundrade år” inte längre klingar ett dugg exotiskt.

Vet du varför svarta har så platta näsor?

Jag vet inte om den här ”roliga historian” har försjunkit i glömska numera, men jag gissar att åtminstone ni som är min ålder plus/minus sisådär en tio år har hört den. Skrattade ni åt den? Det gjorde jag. Jag skrattade också åt varianten där svaret är två lätt krökta fingrar och repliken ”Kom med här nu”. Jag var också mer än bara en passiv konsument. I min ägo har jag fortfarande avgångstidningen från min gymnasieskola år 1986. Då jag har en viss förmåga att sätta ihop rim när inspirationen flödar till så föll det sig naturligt att jag stod för rätt mycket av verssnickrandet för klassens killar. Min kompis Johans (i vars familjs källare jag brukade sova över när vi var ute och festade) vers började jag så här:

Ur Nisses stora negertrut                                         

Det hemska garv jämt kommer ut

… vilket som jag minns det hälsades med stor tillfredsställelse även av versföremålet självt. Han var visserligen inte mer exotisk än att han ägde ett par tämligen fylliga läppar. Eftersom han skrattade ofta, högljutt och ganska speciellt,  var det kanske en rätt träffande beskrivning. Åtminstone om man håller i minnet att det här var ett ganska typiskt gäng killar i övre tonåren med en umgängeston som man med en av alla dessa eviga klichéer brukar beskriva som ”rå men hjärtlig”. Dessutom var epitetet ”negertrut” inte påhittat eller associerat med Johans mun av just mig. Det hindrar inte att ingen av de här sakerna känns sådär jätteroliga att tänka på idag, ett kvartssekel senare.

Var vi då rasister, jag och mina kompisar? Nej, åtminstone kan jag inte minnas att det förekom några diskussioner på det temat. Inte ens det faktum att vi tillhörde den förmodligen första generationen svenska killar där risken att få stryk av adrenalinstinna, unga invandrarkillar med en särskild förkärlek för ”svennar” blev en obehaglig realitet och att ett par av oss även råkade ut för det vid minst ett tillfälle skapade någon allmän, rasistisk eller invandrarfientlig attityd i gänget.

Trots detta försvar för mitt eget, yngre alterego så har jag svårt att se helt kritiklöst på honom idag. Man kan försöka skylla på aningslöshet, men var han verkligen så aningslös? Det här var ju 80-talet, när media fylldes av rapportering från apartheidens Sydafrika. Flera av mina favoritartister var engagerade i kampen mot den vita förtryckarregimen. Jag läste romaner av den vite sydafrikanen André Brink där det djupt omänskliga för alla parter i apartheidsystemet ställdes i blixtbelysning. Segregationens USA låg också relativt nära i tiden fortfarande. Jag läste Richard Wrights romaner om det djupa förtryck och det ständiga hot om våld och övergrepp som den svarta befolkningen i sydstaterna levde under ännu på 50- och 60-talet. Jag läste Martin Luther Kings ”Vägen heter icke-våld” och greps djupt av hans budskap. Jag läste ”Rötter” och såg senare TV-versionen. Så jag var långt ifrån omedveten. Dessutom var jag som barnbarn till en älskad farmor med rötter i det judiska folket mycket väl medveten om hur det kändes inuti en när folk drog skämt om judar och askkoppar.

Min slutsats runt allt detta kan bara bli att jag borde ha vetat bättre, även om jag som alla andra var ett barn av min tid och dess speciella tidsanda. Må så vara att jag vad jag kan minnas aldrig drog några negerskämt när någon med afrikanskt påbrå var närvarande. Det här tycker jag även om jag anser att man kan se dem i ett lite djupare perspektiv än som enbart ett uttryck för rasism. Humor fungerar ju ofta som en slags avledare eller kanske ett sätt att neutralisera jobbiga känslor vi har inför någonting. Den höjda handflatan och ”No Niggers!” handlar därför inte nödvändigtvis bara om att vi ska skratta åt den dumme svartingen, utan är också ett sätt att minska ångesten de flesta av oss ändå känner inför tanken på att människor förtryckts och utsatts för våld enbart pga sin hudfärg och etniska härkomst. Den är en släkting till lyteskomiken. Jag har aldrig hört någon påstå att den kommer finns för att vi på allvar föraktar blinda och förlamade. Däremot blir den förstås ändå åtminstone lätt nedlåtande och jag förstår mycket väl att den som har ett synskadat barn eller syskon inte skrattar som jag en gång gjorde åt Peter Sellers-sketchen där den blinde tar fel hund efter besöket i pissoaren.

Samma sak gäller förstås sådant som ”Estoniaskämten” som dök upp ganska snabbt efter den katastrof som grep och skakade om de flesta svenskar djupt. Var gränsen går mellan att göra sig lustig över nån annans olycka och att använda humor som ett sätt att i någon liten mån reducera beklämning och ångest inför tragiska saker är inte helt lätt att svara på. Men nog kan jag idag utan att sväva på målet säga att den måste gå en bra bit bortom skämt om svarta människors luktorgan.

Här börjar vi närma oss att kanske kunna knyta ihop den säck vi lämnade kvar i tomteverkstan härom veckan. Jag växte upp i en tid där det fortfarande föll sig ganska naturligt inte bara att säga ”neger”, utan i sanningens namn även att skämta och uttala sig åtminstone lätt nedlåtande om människor med svart hudfärg. Helt säkert hänger det med mig på vissa sätt och vis även idag. Det har dock fallit sig naturligt för mig att sluta använda ordet NEGER och att lära mina söner att det heter chokladbollar och inget annat (Att jag ändå någon gång i tankarna får ordet NEGERBOLL må kanske ändå vara mig förlåtet – jag har med inte så liten njutning förtärt ganska många såna i yngre dagar). Beslutet blir ännu lättare när jag nån gång ibland loggar in på debattsidor som Flashback och ser vilka människor det är som i huvudsak använder N-ordet och framför allt HUR de använder det. Det är tyvärr något mycket värre än den ändå oftast milt nedlåtande laddning ordet hade i Sverige förr. Att det sen kanske finns ett fåtal tillfällen där det blir lite opraktiskt att inte få använda ordet går att leva med. Som alltid gäller det också att ha lite sunt förnuft och inse att allting kan slå över åt andra hållet också. På 90-talet blev det med rätta en viss upprördhet i media när det framkom att en polis i Stockholm hade använt ordet ”blåneger” om en eftersökt, misstänkt brottsling. Det gick ut direktiv till polismännen från ledningen för att stämma i bäcken, direktiv som tyvärr inte gav något bra svar på hur man skulle lämna adekvata signalement om inga referenser till etnisk bakgrund fick göras. Min kompis Stefan (som jag skrivit om i en annan krönika) satte en skrattspegel framför ledningens feghet genom att när han nästa gång fick anledning att efterlysa en misstänkt med rötter från Centralafrika beskriva denne som ”person med extremt stark solbränna”.

Jag är däremot fortfarande inte beredd att säga att varje skämt med någon slags etnisk anspelning borde bannlysas om det finns någon enda person som känner sig kränkt av det. Jag är inte heller säker på att vi gör rätt varje gång vi tilldelar svarta, afrosvenskar eller vad vi nu vill kalla dem en offerroll eller bara tycker synd om dem i största allmänhet. Vi människor har, oavsett hudfärg, en tendens att vilja bortförklara misslyckanden på faktorer som inte har med våra egna eventuella brister och fel att göra. En del av oss är också känsliga bortom vad som kan anses rimligt för vad andra säger och tolkar saker som nedlåtande eller rentav oförskämda även när de inte är det. Det är inte rasism varje gång en person från Kongo eller Somalia inte får ett jobb, får en tillsägelse i skolan för olämpligt beteende eller blir avvisad från en pub för att vederbörande beter sig störande. Men det kan vara både lätt och frestande att skylla på det. För att slippa ta itu med saker man borde ta itu med. Eller för att slippa ta ansvar helt enkelt. Rasism är inte heller ett fenomen som är begränsat till vita människor i västerlandet; den finns mer eller mindre representerad i varje folkgrupp mot andra än dem själva. Fast det där är nog ett ämne för en egen bloggpost nån gång.

Som avslutning: Simple Minds hyllningslåt till Nelson Mandela, skriven när han fortfarande satt i sitt fängelse och en minoritet styrde över majoriteten med hjälp av orättfärdiga lagar.

I fjol skrev jag en liten bloggpost om bokhyllor, både mina egna och andras.  Jag nämnde ett fåtal av de böcker som jag kan titta ut över när jag sitter vid min lilla dator- och arbetshörna här ute i köket.  I jakt på något att skriva år 2013 första bloggpost om så slog det mig att jag kanske kunde berätta om några till. Inte för att mina läsvanor nödvändigtvis skulle vara mer intressanta än någon annans, utan för att det ger mig chansen att ge en bild av vem jag varit, vem jag är och vad jag tänkt och tänker.  Sen finns där förstås också den lilla på en gång fromma och aningen narcissistiska förhoppningen att jag rent av skulle kunna inspirera någon att läsa något av det jag själv med stor behållning läst genom åren.

Låt oss börja längst upp till vänster. Här står som man kan förvänta sig en författare på A. Ni som känner mig lite närmare vet visserligen att ordning och reda kanske inte tillhör mina mest framträdande karaktärsdrag. Min bokhylla brukar jag dock alltid samvetsgrant plocka upp böckerna i god ordning i varje gång jag flyttar. Det är ett aningen tålamodsprövande pussel eftersom man brukar få flytta om böcker mellan hyllor åtskilliga gånger. Ett skäl till det är att jag aldrig orkat hålla systemet perfekt igång på föregående boplats. Senare införskaffade böcker har därför hamnat lite här och där, eller helt enkelt ovanpå en lätt tillgänglig bokrad om hyllorna börjar bli fulla. Därför dyker de också upp för sent under uppackningsprocessen eftersom de i flyttstressen blivit nedpackade i ”fel” låda. Så kan det gå. Nåja, längs till vänster står i varje fall dansken Martin Andersen Nexös ”Pelle Erövraren” – en tetralogi (4 delar) skriven i förra seklets början.  Trots sin ålder är det ett verk som varken känns gammalt eller mossigt, men det gör ju å andra sidan verkligt bra litteratur sällan eller aldrig.

Nexös böcker kan också användas som en illustration till min uppfattning om den eviga tvistefrågan om konstverket kan betraktas skilt från sin (underförstått mindre sympatiske eller rentav otrevlige) upphovsman. Nexö var i hela sitt vuxna liv övertygad socialist och kommunist och han dog till slut i Östtyskland. Det är inte troligt att han och jag skulle ha varit överens om mycket i en politisk eller ideologisk diskussion (även om vi tar hänsyn till de olika tider och omständigheter vi vuxit upp i). Men Pelle Erövraren är, särskilt de båda första delarna, en berättelse skriven med både stor realism,  knivskarp iakttagelseförmåga och stor inlevelseförmåga och sympati för de gestalter som befolkar den. Inte minst skildringen av Pelle och hans pappa ”Lassefar” och deras relation är en kärlekshistoria med samma djup som Mobergs Karl-Oskar och Kristina.  Förutom förmågan att berätta en historia så tror jag att konsten ligger i att våga berätta historien utan pekpinnar eller intryfferade, egna små politiska predikningar. Nexö litar helt enkelt på att hans skildring av den stora fattigdomen och de stora sociala orättvisorna ska gripa tag i läsaren ändå.  Och det gör de.

Vi färdas vidare på den översta hyllan och passerar en ensam Isaac Asimov – ”Jag robot”.  Tro nu inte att det är min enda bekantskap med honom. Från tonåren och ett antal år framåt plöjde jag igenom det mesta som fanns översatt till svenska av både honom och de andra, stora SF-författarna. Men av all den spänning och inspiration jag en gång fick ut av genren finns det tyvärr inte så mycket kvar. Om det beror på att jag blivit klokare eller bara mer fantasilös vet jag faktiskt inte. Kanske något däremellan? Men visst kan jag idag se att det finns mycket av klichéer och tekniknörderi på bekostnad av personskildringar eller ännu värre en vettig handling. Det händer dock att nån enstaka titel fångar mitt intresse. I fjol köpte jag t ex av en ren ingivelse Dimitrij Gluchovskijs ”Metro 2033” – en fantasieggande skildring av den lilla befolkningsspillra som överlevt ett totalt kärnvapenkrig nere i Moskvas strålnings- och bombsäkra tunnelbanesystem.  Den står för övrigt fel insorterad bredvid min lilla, tunna hylla med lyrik. Men låt oss återvända till A. Egentligen borde jag sortera in ”Vägen genom A” där – Alf Henrikssons smått geniala berättelse om två bokmalars äventyr när de gnager sig igenom första delen av ett stort uppslagsverk. Jag minns fortfarande känslan när jag nån gång vid kanske 11 års ålder sträckläst ut den vid ett besök hos mormor och morfar som hade den i sin bokhylla. Det enda jag önskade var att det skulle finnas en ”Vägen genom B” också. Och så vidare.  Tyvärr skrev inte Henriksson några ”uppföljare”. Men han skrev mycket annat, denne märklige, mångsidige och självlärde man vars bildning och kunskaper säkert överträffade även det absoluta flertalet av samtidens mest spränglärda akademiker. Så ja, boken ska få en hedersplats där och avsluta den lilla A-raden, där annars just nu två böcker av Paul Auster står. Den ena av dem är hans kanske mest kända: ”New York-trilogin”. Få böcker jag läst första gången i vuxen ålder har alstrat en sån stark känsla av magisk läsupplevelse som den. Annars är det nog dessvärre lite grann samma sak med böcker som med musik; Vi upplever dem som starkast och intensivast när vi är unga och ännu inte har nötts ner av vuxenlivets alla erfarenheter, besvikelser och måsten.

Helt kört tror jag dock inte att det är. Med ojämna mellanrum kan jag fortfarande fångas av musik, en bok eller en film nästan som förr.  För drygt sex år sen beslöt jag mig för att jag på en utlandssemester äntligen skulle ge mig i kast med Väinö Linnas trilogi om livet i den lilla byn Pentinkulma under nästan 70 år. Redan då hade mitt läsande tyvärr minskat kraftigt och ersatts av tid framför datorn istället. Men Linnas mäktiga krigsepos ”Okänd soldat” hade ju gripit mig starkt när jag läste den första gången nånstans runt de tjugo. Kanske fanns det en chans att jag skulle känna något liknande för ”Högt bland Saarijärvis moar” och de andra två böckerna. Och tänk! Nästan från första sidan sjönk jag bara ner och in i böckernas eget universum och blev fullständigt uppslukad. Faktum är att semestern delvis blev förstörd av att jag mest längtade till kvällarna då familjen skulle somna och jag skulle kunna lägga mig på soffan i den lilla semesterlägenheten och fortsätta läsa! På köpet lärde jag mig också mycket mer om vårt östra grannlands nutidshistoria och hur mycket mer konfliktfylld, grym och blodig den varit jämfört med här hos oss. Allt skildrat med inlevelse och från flera perspektiv och inte heller utan humor. Har det förresten någonsin skrivits någon riktigt stor litteratur som inte haft åtminstone små understråk av humor och irioni även då den behandlat väldigt allvarliga ämnen?

Nu står inte ”torpartrilogin” som den ibland kallas i min bokhylla, så därför är det väl lite fusk att lobba för den här. Men jag funderar på att försöka hitta den på något antikvariat och i så fall även läsa om den en tredje gång! Dessutom finns förstås förhoppningen att nån av mina söner en gång skall upptäcka den.  Tyvärr finns det ju idag så många fler enklare och snabbare sätt att förströ sig än att läsa tjocka böcker, särskilt såna som inte ens handlar om vampyrer eller seriemördare. Jag har dock ett visst hopp, åtminstone när det gäller den äldste som kan ligga och läsa till långt in på natten om man inte stoppar honom. Det skulle vara roligt i så fall och även skapa en känsla av kontinuitet och en länk till min egen pappa som med framgång satte åtskilliga bra böcker i händerna på mig från bokslukaråldern och framåt.

Med det här så inser jag att jag fyllt utrymmet för en bloggpost som det finns en teoretisk chans att någon ska orka läsa i sin helhet. I likhet med Alf Henriksson så hann jag visst inte längre än bokstaven A! Förhoppningsvis kommer det inspiration för åtminstone några till etapper på vägen genom alfabetet så småningom. Till dess önskar jag dig ett fortsatt, gott år 2013 – som min syster påpekade häromdagen det första sedan 1987 med 4 unika siffror i sig!