jonesiskt

Alla inlägg under mars 2017

Av Henrik - 30 mars 2017 23:55

På en grusväg ute i ingenstans kom ungefär trettiofem soldater cyklande. De var iklädda grå ylleuniformer, modell 58 och trampade febrilt på sina gamla gröna, oväxlade militärcyklar. Gevären hade de fastspända på ryggen. Efter kom en grönmålad gammal traktor med släpkärra, fullstuvad med utrustning av olika slag.


En scen från beredskapsåren? Nej, det hände faktiskt 1987 och en av soldaterna var jag.


Det låter kanske komiskt. Men skrattet fastnar i halsen om man tänker på att det här var den utrustning vi skulle ha haft om det blivit krig på riktigt. Om det hade hänt och vi hade hamnat i strid är det troligt att flertalet av oss hade slutat på fältsjukhus eller på en krigskyrkogård. Till i princip ingen nytta. Jag ska återkomma till hur våra odds såg ut.


Vad var då vår uppgift (”Uppgift” var åtminstone 1987 ett riktigt militärt buzz word)? Vi ingick i något som kallades lokalförsvarsförband. Man kan säga att vi var en del av en kompromiss mellan motstridiga behov, önskemål och riskbedömningar som präglade det svenska försvaret under det kalla kriget.


Å ena sidan fanns en önskan om att ha ett modernt, högteknologiskt försvar med hög stridskapacitet som skulle kunna avskräcka fienden. Å andra sidan den krassa verkligheten att Sverige är ett stort, glesbefolkat land med en lång och svårförsvarad kuststräcka som vi varken hade pengar eller människor till att täcka med ett förstklassigt försvar. Till det kom en stark, politisk önskan om allmän värnplikt som bas för försvaret. Allmän i den meningen att alla män som inte hade allvarliga hälsoproblem skulle göra militärtjänst och därefter i närmare trettio år ingå i den militära beredskapen, något som krävde regelbundna repövningar.


För arméns del innebar det här att man hade ett antal modernt utrustade förband som skulle kunna stå emot större styrkor, förflytta sig över större områden med bandvagnar och liknande och vid behov även agera offensivt. För det måste även den som bara vill försvara sig mot en angripare kunna göra i den militära verkligheten.


Sen fanns resten, där flertalet av soldaterna hade sina krigsplaceringar. Vi hade som sagt var inte riktigt lika bra grejer. Å andra sidan var tanken att vi skulle kunna mobilisera snabbt och kunna vara snabbrörliga inom ett mindre område.


Genom att cykla. Ibland med hjälp av tolkning efter vår traktor 

 

Tolkning efter traktor. Ett besvärligt och rätt ansträngande vis att förflytta sig, även om det gick något fortare och förbrukade mindre resurser än att trampa själv.

 

Nåja, meningen var som sagt inte att vi modigt skulle gå till anfall över snötäckta fält mot fiendens stridsvagnar. Vår uppgift var att försvara olika platser där fienden eventuellt kunde tänkas vilja rycka fram. Hamninlopp. Öppna fält där luftlandsättning kunde ske. Eller bara lägga oss i bakhåll någonstans och skjuta när fienden åkte förbi. Tanken var att vår existens skulle bidra till att avskräcka fienden från att anfalla. Därför att det skulle ta resurser i anspråk att slå ut oss. För att vi på allvar skulle kunna hålla stånd mot en angripare, det var det ingen som räknade med. Det var knappt ens att man låtsades räkna med det.


På slutövningen åkte vi ut till det ställe i Östergötlands skärgård som just vårt kompani hade som huvuduppgift att försvara. Den major som var krigsplacerad som chef för bataljonen vi ingick i ställde upp oss och höll ett litet tal där han bland annat sa ungefär så här:


Om ni ser fienden komma där borta på fjärden med sina landstigningsbåtar så betyder det att först har flottan misslyckats med att slå ut deras angrepp med sina stridsfartyg. Sen har kustartilleriet på öarna en bit ut misslyckats de också med sina tunga vapen. Och om ingen av dem har lyckats, ja då lär inte ni ha någon chans heller!

Det kan man väl kalla ett motivationsskapande tal?


Trodde vi då att det kunde bli krig? Och vem var fienden? På den första frågan får jag väl svara nja. En viss avspänning hade börjat märkas i det kalla kriget i och med Gorbatjovs inträde på scenen ett par år tidigare. Men fortfarande stod järnridån oanfrätt och bägge sidor skramlade hotfullt med sina kärnvapen. Det var kanske inte helt lätt att se ett scenario där Sverige skulle invaderas, men otänkbart kändes det absolut inte.


På den andra frågan är svaret lättare: Det hymlades inte med vem som var fienden. Även om man vid övningar oftast bara använde ”fienden” eller bara ”fi” så förstod till och med de trögaste och mest politiskt ointresserade bassarna att det var Sovjetunionen vi övade oss att kriga mot. Eller ”ryssen” som man också kunde få höra.


 

Valaffisch från det s.k kosackvalet 1928. Rädsla för rysk expansion/aggression västerut har gamla anor och har också besannats mer än en gång, även om just Sverige sluppit undan sen 1809


Det här var måhända inte helt politiskt korrekt. Men samtidigt var det ju en slags officiell hemlighet, i princip delad av alla utom en del människor längst ut på den politiska vänsterkanten, att Sverige stod på västmakternas sida och bara hävdade vår ”alliansfrihet” som en läpparnas bekännelse. Fast vi vågade aldrig utgå från att NATO skulle komma till vår räddning vid ett eventuellt ryskt anfall och satsade därför betydligt mer pengar relativt sett än idag på vårt försvar.  När jag gjorde min grundutbildning var det 2,5% av statsbudgeten. År 2015 var det 1,1 procent.


Att det sen ofta var mer kvantitet än kvalitet är en annan sak.


I föregående bloggpost beskrev jag hur vi övade alla typer av krigföring man kan bedriva som en trupp med vanliga handeldvapen, ett par kulsprutor och granatgevär. Jag skulle ändå säga att vi blev rätt väl utbildade för vår uppgift. När man låtsaskrigar är det heller inte någon omöjlighet att slå ut både stridsvagnar, fientliga flygplan och marktrupper som anfaller i skogen. Men hur hade det blivit i verkligheten?


I slutet av sommaren 1990, en dryg månad innan vi gjorde vår första repövning i förbandet, invaderade Saddam Hussein Kuwait. I januari 1991 kom motanfallet från de allierade styrkorna. Detta krig visade en del saker som jag tvivlar på att det svenska försvaret hade haft helt klart för sig innan. Bland annat att en fiende med modern utrustning som ger honom ett teknologiskt övertag kommer att genomföra en stor del av sina operationer på natten, i mörker.


Vi hade en (1) s.k nattkikare på hela plutonen. Normalt sett förbehållen plutonchefen. Inte var den särskilt bra heller. På natten var vi i stort sett hjälplösa. Vid ett anfall i en mörk skog tar det några minuter innan ögonen vant sig så att man ser mer än någon meter. Och även när ögonen vant sig hade det varit en hopplös uppgift att strida mot soldater som kunde se i mörkret.


De allierade soldater som deltog i den avslutande markoffensiven i Kuwait hade såvitt jag förstått det både mörkersikten på sina vapen och egna, avancerade mörkerkikare. Saddam Hussein hade visserligen en numerärt stor armé att ställa upp. Men flertalet av dem var inte bättre utrustade än vad vi var.


De blev slaktade. Både bildligt och bokstavligt. Det dog 292 soldater från västmakterna, varav hälften i olyckor och s.k friendly fire (ett helt absurt uttryck). På den irakiska sidan miste runt 35 000 livet.


Nu var den sovjetiska armén kanske inte riktigt så välutrustad som den amerikanska, förutom kärnvapnen. Men vad hade vi i de illa utrustade och föga rörliga lokalförsvarsförbanden kunnat göra mot en större anfallsinsats?


Svaret är antagligen: I princip ingenting. Tillfälligt fördröja framryckningen här och där kanske. Det hade inte spelat någon roll i slutändan. Många av oss hade kanske fått offra våra liv. Kanske hade ett ryskt plan fått syn på oss där vi kom cyklande, helt oskyddade, på någon grusväg. Planet skulle ha dykt rakt mot oss innan vi hunnit ladda de tyngre vapnen och skickat en skur av kulsprutekulor i kolonnen av grönklädda, unga män på gröna cyklar.


Kanske hade jag dött där vid vägkanten, med bröstet genomborrat av en 7,62 millimeters kulspets.


Den här insikten nådde mig som sagt inte riktigt under själva värnplikten. Vi människor överskattar gärna på våra egna förmågor på olika områden. Inte minst kan vi ha svårt att inse att även om vi är hyggligt duktiga på något så finns det nästan alltid många som är ännu mycket bättre. När vi övade så kunde vi ju faktiskt efter ett tag få till ganska effektiva anfall och utveckla en ganska bra eldkraft. Det var lätt att där och då tro att det skulle ha räckt mot en riktig fiende.


Men det hade det sannolikt inte gjort. Och den tanken, att de som verkligen hade koll på läget nog på allvar räknade med att vi skulle bli något annat än kanonmat om det blev krig på riktigt är fortfarande rätt magstark att ta till sig. Dom försöker döda mig, låter Joseph Heller sin hjälte Yossarian säga gång på gång i den klassiska krigsromanen Moment 22. Så var det naturligtvis inte med det svenska försvaret och dess cyklande soldater. Men Dom räknar kallt med att vi såras eller dör om det smäller är inte så roligt att tänka heller. Även om det är en del av den iskalla logik som inte går att undvika i krig så får det ändå finnas gränser. Och mitt bestående intryck i dag är att rent militärt fyllde min och mina kamraters värnplikt nästan ingen funktion alls. De tog 7,5 – 10 månader av våra liv till i stort sett ingen nytta.


Efter Gulfkriget började – om än av andra orsaker – det svenska försvaret på allvar att krympas ner. Regementen försvann och förband som våra blev efter några år avrustade och upplösta. Man hade insett att den militära nyttan med att utbilda och utrusta nästan alla män i varje årsklass inte stod i proportion till kostnaden. Världen såg också under några år ut att bli en allt tryggare plats.


Idag är läget som bekant ett annat och värnplikten på väg att återinföras. Men några cyklande soldater med traktor och ylleuniformer på vintern får vi nog inte se igen. Vi tillhör historien. Tack och lov för det. 

ANNONS
Av Henrik - 24 mars 2017 01:06

Jag låg på mitt liggunderlag och frös. Frös som jag aldrig gjort tidigare i mitt liv. Stockvedsbrasan värmde inte mycket mer än den del av kroppen man hade närmast elden.  För tillfället var det huvudet. Jag hade provat att ligga tvärtom också. Då blev man visserligen hyggligt varm om fötterna i kängorna, men frös desto mer i ansiktet. Det var klar och iskall februarinatt. Kvicksilvret hade än en gång, denna isande vinter, sjunkit ner mot eller rentav under minus tjugo.


Vi var ute på en två dagar lång övning. Den gick ut på att simulera intensiv stridsberedskap i vintermiljö. Man kan väl säga att befälen hade haft tur med vädret.


Vi hade satt upp en postering som krävde att ungefär en tredjedel av oss stod på vakt runt om den lilla lägerplatsen där de som för tillfället hade frivakt låg hopkrupna runt brasan. Alla skulle vara tvungna att ta åtminstone två vaktpass under natten a’ en timme och få vila max två timmar emellan. Sova var i princip omöjligt, det var för kallt.

Naturligtvis var det bättre att ligga vid brasan än att stå något hundratal meter ut i skogen tillsammans med en lika frusen annan soldat i gruppen. Eller snarare: Något mindre eländigt. Vi var dessutom slutkörda efter en lång och ansträngande dag ute i skogen och hade inte fått särskilt mycket att äta heller.


Jag låg med huvudet tryckt mot stocken som avgränsade brasan. Det värmde ändå rätt skönt just där. Plötsligt kände jag att det började bli extra varmt mitt uppe på huvudet. Sen blev det hett. Jag ryckte till, eller var det någon annan som ropade? Slet av mig mössan. Det rök och osade bränt. Jag hade legat så nära elden att det hade blivit ett brännhål. Det sved i skallen, men några riktiga brännskador hade jag åtminstone inte fått.


Allt det där var utbildning.


Den militära utbildningen hade inte många likheter med den utbildning jag fått under mina tolv år i skolan. Därmed inte sagt att den saknade en pedagogisk tanke eller var helt felaktigt utformad. Det handlade snarare om att de kunskaper och färdigheter vi skulle inhämta skilde sig väldigt mycket ifrån de kunskaper man fått lära sig under grundskolan och en treårig, teoretisk gymnasielinje.


Jag har redan skrivit lite om den militära drillen. Allt det där med att gå i takt, stå i enskild ställning, hälsa på rätt sätt, knäppa översta knappen på uniformsjackan och alltid ha mössan på utomhus men aldrig inomhus. Det satte vi igång med omedelbart vid inryckningen, men egentligen var det en ganska liten del av den totala utbildningen. Inte minst för min pluton som aldrig fick gå högvakten. Kan inte påstå att vi var avundsjuka när vi såg andra soldater gå och springa runt på kaserngården i de till synes fullständigt meningslösa och löjliga mönstren som skulle utföras vid vaktombyten och liknande.


Det mesta av vår utbildning handlade om att lära oss kriga. Det kan låta som ett självklart påstående för någon som utbildas till soldat, men så enkelt är det inte. En armé består av flera olika vapenslag, med olika huvuduppgifter. En del vapenslag, som trängen och ingenjörstrupperna, har inte till uppgift att strida. De ska sköta sjukvård, leveranser av mat och andra nödvändigheter, bygga broar m.m Även inom de vapenslag som ska strida finns mängder av funktioner som sysslar med olika former av stöd och underhåll. Allt från att köra lastbilar till att laga mat. Alla dessa soldater får grundläggande utbildning för att kunna försvara sig själva, sina kamrater och sin förläggning om de skulle råka ut för ett anfall. Men den mesta tiden ägnar de åt att lära sig och öva på sin huvuduppgift, vare sig det är att reparera trasiga fordon eller skriva rapporter på en stab någonstans.

På varje stridande soldat går det åtminstone två, tre som sysslar med dessa andra saker.


Jag och de andra på plutonen var däremot riktiga infanterisoldater. På många sätt kan man säga att det är runt såna hela armén är uppbyggd. Det var vi som skulle strida i direkt kontakt med fienden. Skjuta honom med våra gevär eller kulsprutor. Kasta handgranater in i värnet där han tagit skydd. Spränga honom med minor eller dynamit när han kom åkande i sin jeep på en skogsväg. Alla andra skulle på olika vis understödja och möjliggöra det, vare sig det handlade om att skjuta granater över huvudet på oss och in i fiendetruppen eller köra bort oss i ambulanser när vi blivit sårade.


Att vara infanterist kan inte jämföras i hårdhet med att vara en riktig elitsoldat: En Navy Seal, Spetsnaz eller rentav en svensk kustjägare. Men det var ändå en tuff och hård utbildning för en uppgift som på engelska Wikipedia beskrivs så här:


…the infantry are the tip of the spear of a modern army, and continually undergo training that is typically more physically demanding and psychologically stressful than that of any other branch of the combat arms

 

 

Svenska skyttesoldater övar (Källa: Försvarsmakten)

 

Blir det krig löper naturligtvis infanterisoldaten en statistiskt betydligt högre risk än de flesta andra att bli skadad eller rentav dödad. En del av krigets iskalla taktik och logik har ofta varit att sätta in infanteriet i situationer där man vet att många kommer att dö och skadas. Kanonmat som det ibland uttrycks.


Om försvaret 1987 var en manlighetens värld i största allmänhet så var det förstås i än högre grad så hos oss. Det återspeglade sig som jag skrivit i attityden hos våra befäl och även mellan de värnpliktiga. Vi vars utbildning och uppgift verkligen gick direkt ut på att döda andra människor. Även om så krävdes på nära håll.


Vad var det då vi gjorde? Till att börja med lärde vi oss att skjuta med våra gevär, AK4:orna. Första gången på skjutbanan, ett par dar efter inryckning, hoppade vi alla högt när ett befäl la sig ner och sköt av en salva. Helvete vad det lät! Men vi vande oss snabbt. Vi sköt inte bara på skjutbana, utan även ute i terrängen i s.k stridsskjutningar. Självklart var det lite si och så med respekten för vapnet på vanliga övningar när vi hade lös ammunition. Men när man går på linje genom en tät skog med skarpladdade vapen, då kan jag lova att man är noga med att varken komma för långt fram eller bakom resten av soldaterna.


Vi sköt också med våra kulsprutor och granatgevären. Vi kastade skarpa handgranater. Vi sköt s.k lysgranater. Vi övade oss i att lägga ut och aptera minor, däribland den klassiska truppmina 12 med den surrealistiska texten på. Den utlöstes med en s.k försåtminering och kastade då ut ett stort antal stålkulor. Numer kräver internationella konventioner att det måste vara en soldat som utlöser laddningen manuellt. En slags krigets fair play?


 

bildbevis: Det står faktiskt "Denna sida mot fienden"


Förvånansvärt fort vande man sig vid denna mycket konkreta aspekt av utbildningen: Hur man på olika sätt kunde döda eller åtminstone allvarligt skada fiendesoldater. Det förblev på något vis ändå abstrakt. Jag kan tänka mig att det är annorlunda i en armé i ett land som relativt nyligen varit i krig och där befälen som utbildar själva varit i riktig strid.


Det ligger naturligtvis något absurt i att utbilda människor i att döda. Men det är en del av krigets logik. Vill vi kunna försvara oss mot ett angrepp så är det enda rimliga att utbilda de som ska sköta försvaret så till att kunna göra det så effektivt som möjligt. Och effektiviteten ligger i att slå ut fiendens trupper. Som en sergeant säger i en klassisk krigsroman: Vårt mål är att överleva och slå ut fienden. Låt dom andra jävlarna dö för sitt land!

Den moraliska frågan om vilken skuld de soldater man eventuellt sårar eller dödar i den processen har, de kanske är tvångsrekryterade och tycker lika illa om alltihop som man själv, var inget jag kan minnas någonsin diskuterades eller ens togs upp av våra officerare.


Sen ingick ju en massa andra praktiska saker också. Hur man förflyttar sig på olika vis i terrängen så effektivt som möjligt och ändå håller ihop gruppen och plutonen. Hur man bygger olika typer av försvarsanläggningar som skyttevärn. Hur man maskerar sig själv och utrustningen hela vägen upp till traktorn. Hur man orienterar efter karta. Sjukvård. Jag var som jag tidigare berättat gruppens sjukvårdsman. Det innebar att jag fick tre veckors extra utbildning i olika aspekter av akutsjukvård: Lägga första förband, spjäla brutna ben, rensa blockerade luftvägar. Det var väl egentligen den enda del av utbildningen jag upplevde som meningsfull och intressant för egen del. Dessutom var sjukvårdsofficerarna betydligt mer avslappnade och normala än våra infanteribefäl.


Allt övades under så realistiska förhållanden som möjligt. Förutom riktigt krig då. En av huvudpoängerna med det var att vi skulle kunna utföra våra uppgifter även när vi var dödströtta, hungriga och frusna. Det är förstås fullt rimligt: I en krigssituation kommer inte en fiende ta någon hänsyn till såna saker. Det kommer inte att gälla några arbetstidsregler.


Allt det där insåg även mitt tjugoåriga jag. Det betydde inte att jag gillade det. Jag fick inga kickar av att stå ut med strapatserna, kände inte att det gjorde mig mer manlig eller modig. Dessutom hade jag svårt att se nyttan med mitt bidrag. Jag var en vanlig soldat, en ganska medioker sådan, som sällan anförtroddes några svårare uppdrag eller överhuvudtaget fick uppgifter som krävde något annat än att bara orka springa, åla, krypa och klättra utan att snubbla och falla allt för ofta och utan att komma på efterkälken.


Det här var en kanske nödvändig, men inte desto mindre själsdödande aspekt av alltför många övningar. Jag insåg att vi vanliga soldater ofta var mer övningsmaterial än någon som själv fick ut särskilt mycket av exempelvis ett simulerat eldöverfall. Det var befälen på olika nivåer, allt från våra egna, värnpliktiga gruppchefer till den löjtnant, kapten eller rentav major som ledde låtsasstriden som var de som verkligen övade: Att ge order, bedöma läget och eventuellt komma med nya order. Att anpassa sina egna order till de order som kom uppifrån. Att koordinera åtta, trettiofyra, tvåhundra eller åttahundra soldater till anfall eller försvar.


Vi soldater sprang mest åt det håll vi fick order att springa och sköt mot den pappfigur eller låtsasstridsvagn som vi fick order att skjuta mot. Eller så väntade vi bara, en aspekt av soldatlivet som inte alltid kommer fram i krigsfilmer men är välkänd av alla som upplevt det. Vänta på transport, vänta på utspisning, vänta på order om framryckning, vänta på anfall. Det gick lättare att stå ut med när den iskalla vintern 1987 äntligen släppte greppet i början av april. Men det var tråkigt och fick tiden att gå ännu långsammare. Våra hjärnor efterfrågades helt enkelt inte av militären.


Ändå skulle jag efter utbildningen känna att det fanns erfarenheter i utbildningen som varit nyttiga och utvecklande för mig. Inte själva det militära hantverket, det förblev likgiltigt för mig. Men insikten att man orkar mycket mer och mycket längre än man tror. Att det går att springa några hundra meter till fast man är så jävla trött, har så ont i hela kroppen och skavsår på både fötter och höfter (efter stridsselen). Att det går att hålla igång en hel dag fast man totalt fått mindre än tio timmars sömn de föregående tre nätterna. Och så inte minst: Att samarbeta och samverka med andra personer som man inte har världens bästa personkemi med. Även under extremt stressande och tröttande förhållanden. Att resa tältet tillsammans och snabbgräva ett skyttevärn klockan tolv på kvällen fast alla är helt slut och egentligen bara vill slänga sig ner på marken och sluta ögonen. Att skjuta på de svagaste soldaternas cyklar i uppförsbackarna för att klara soldatmarschen på tid. Att bära en del av deras utrustning.


Vi kunde bli irriterade och förbannade, folk kunde t.o.m hota varandra med stryk. Men vi fortsatte. Och tog ett kollektivt ansvar för att lösa uppgiften.


Det jag lärde mig av dessa erfarenheter har jag definitivt burit med mig genom livet.


Hur slutade den kyliga övningen med stockvedsbrasan då? Tja, det blev morgon till sist i varje fall. Vi blev dock kvar i skogen hela dagen. Någon gång framåt kvällen fick vi äntligen sätta oss på cyklarna tillbaka mot regementet. Efter en kilometer eller två märkte jag att jag nickade till hela tiden, även om jag vaknade efter en sekund eller två. Trots att jag satt och trampade på en cykel, fullhängd med tung utrustning och i tjugogradig kyla. Cykeln vinglade, men jag körde inte omkull. När vi kommit hem, packat upp utrustningen och gjort höger, vänster om marsch så duschade jag, tog på mig mina egna, civila kläder och gick ner till soldathemmet. Där köpte jag chips, godis och läsk och satt sen och bara njöt av att vara inomhus i värmen. Och den kvällen var det t.o.m skönt att krypa ner i den skrangliga våningssängen på logementet. Under det rutiga påslakanet.  

ANNONS
Av Henrik - 16 mars 2017 22:43

Mina tidigare poster har i huvudsak handlat om mig själv som värnpliktig soldat. Känslorna. Tankarna. Upplevelserna som inte liknade något annat jag varit med om.


Det är förstås långt från hela sanningen om min lumpartid. Jag genomlevde ju de här månaderna tillsammans med en rad andra personer. Människor som skulle ta sig igenom den precis som jag själv. De allra flesta hade lika lite som jag valt att vara där. De längtade också hem. Till sina vanliga liv med jobb, flickvänner, fotboll, meka med bilar, musik, framtida studier.


Ödet, eller snarare Värnpliktsverket hade fört oss samman. Drygt trettio unga killar som förutom just detta att vi var unga killar hade lite eller ibland inget gemensamt. Trots detta var vi tvungna att leva tillsammans och lära oss samarbeta, ibland under både fysiskt och psykiskt pressande förhållanden.


Låt oss börja med min grupp. Den som själv gjort lumpen vet att gruppen är alltings utgångspunkt. Jag har tidigare gjort en del narr av militär pedagogik, men faktum är att inom områden som ledarskap och gruppdynamik har försvaret länge legat långt framme.


Någonstans mellan åtta och tio personer brukar nämnas som övre gräns och i min grupp var vi just åtta. Trettio år efter inryckningen och mer än ett kvarts sekel sen jag senast träffade någon av dem skulle jag kunna räkna upp namnen även om jag väcktes mitt i natten: Lindwall, Hellman, Nilsson, Pettersson, Ljung, Jardstål, Johannessen. Och så jag då.


Varför efternamnen? I det militära tilltalas man med sitt efternamn i alla sammanhang av befälen. Soldaterna tar efter det sinsemellan. Flera av de andra killarna i plutonen lärde jag mig faktiskt aldrig förnamnen på.

Även om just jag själv var van att tilltalas med mitt konstiga efternamn i olika varianter så upplevde jag att det bidrog till en distans mellan oss lika mycket som reglerna om att tilltala befäl med deras grad. (Fänrik! Menige Jonés anhåller om att få gå på toaletten.)


Apropå namn och militärens fäbless för förkortningar så hade kompanichefen en namnbricka (både officerare och soldater måste alltid bära en sån) med den lakoniska texten: C8 Nilsson. C8 stod för chefen för åttonde kompaniet.


Gruppens betydelse är extra stor i en sån typ av tjänstgöring som jag gjorde. Vissa uppgifter i försvaret är mer individuella: Köra bilar, meka med flygplan eller sitta på en stab nånstans och skriva. För en infanterisoldat är däremot gruppen allt. Ensam har man litet eller inget stridsvärde. En stor del av militär taktik och strategi handlar om hur enheter på olika nivåer – plutoner, kompanier, bataljoner o.s.v – ska samverka för att lösa en gemensam stridsuppgift. Ytterst hänger allt på att de enskilda soldaterna och deras befäl vet hur de tillsammans ska lösa sin lilla del av helheten. Även gruppens egen chans att överleva i en stridssituation ökar om man klarar detta.


Av de här skälen så utgick nästan alla övningar från samverkan inom gruppen. Det förekom inga käcka ”Nu ska vi blanda om er lite så att ni får lära känna era andra kamrater lite bättre!”


I gruppen uppstod efter ett tag både gemenskap och lojalitet. Trots att vi långt ifrån var bästa vänner allihop eller ens gillade alla de andra. Med de andra soldaterna i plutonen var det inte alls samma sak. Efter ett tag hade man ändå ett ganska bra grepp om de allra flesta: Vilka var vänliga och trevliga, vilka kunde vara spydiga och komma med taskiga kommentarer. Vilka var roliga pratmakare, vilka var tystlåtna?


Tar vi ett kliv upp i den militära hierarkin, till kompaniet, så var de cirka 150 soldaterna på de andra plutonerna mestadels bara ansikten och namnbrickor. Kanske bytte man några ord i en matkö eller om man råkat hamna intill varandra vid vägkanten vid en rast. Mer var det inte.


Soldaterna vid andra kompanier var i stort sett helt anonyma. Våra vägar korsades sällan eller aldrig, om det inte var någon man råkade känna i det civila.


Den gemenskap vi levde i på plutonen och i gruppen präglades framför allt av detta: Det var en enkönad, manlig miljö där maskulinitetsnormer rådde och där mjukare värden och beteenden hade liten eller ingen plats. Det var fullständigt otänkbart att någon efter en ansträngande övning skulle lägga armarna om nån kompis axlar och säga ”Hur var det idag, var det jobbigt?” Om någon ändå beklagade sig över hur jobbigt allt var fick den vara glad om det kom ett instämmande ”Ja fy fan”. Men det kunde lika gärna komma en hånfull kommentar.


Och hur vi kände djupt inom oss, det höll vi för oss själva. En dryg månad efter inryckning fick vi ett tydligt bevis på det.


Det var en onsdag. Vi var lediga på kvällen, men istället för att åka hem som flertalet av oss brukade så hade vi varit på Lorry, ett ställe av en typ som fanns i varje garnisonsstad. Stället dit lumparkillarna gick på onsdagar. Någonstans runt midnatt kom vi tillbaka till logementet. En del var ganska berusade. Om bara runt sex timmar skulle det vara väckning.


Plötsligt tog en kille till orda. Det var en lång och långhårig hårdrockare, en av de meniga soldaterna. Han var den typen som inte sa jättemycket, men helt uppenbart hade respekt med sig och ansågs som cool. Han brukade le eller småskratta rätt ofta. Det gjorde han nu också när han yttrade denna enda replik:


”Nä grabbar. Nu skiter jag i det här”

 

Med de orden öppnade han sitt skåp, packade ner sina privata saker i väskan. Sen gick han sin väg.


Vi såg honom en enda gång till: En dag ett par månader senare var han tillbaka för att lämna in sin utrustning. Klädd i civila kläder. Någon hade hört att en officer hade försökt övertala honom att åtminstone bära den s.k grötrocken när han avrustade. Han hade tvärvägrat. Hur det gick för honom, om han fick frisedel av psykiska orsaker eller blev straffad för vapenvägran fick vi aldrig veta.


Han hade aldrig sagt något till någon om de känslor han uppenbarligen måste ha kämpat med precis som jag själv. Hur många fler hade mer eller mindre haft samma tankar?


Nu fanns det andra och något mindre drastiska sätt att komma undan åtminstone de jobbigaste inslagen i tjänstgöringen. Att vara sjuk hemma var svårt: Man måste ha ett läkarintyg på att man var för sjuk för att inte inställa sig på regementet. En kille i gruppen struntade i detta en gång när han mådde dåligt efter en helg och stannade hemma en dag till. Resultat: Kompaniförbud hela nästkommande helg. Däremot var det relativt sett enklare att gå till sjuksköterskan eller läkaren och få s.k inre tjänst för en verklig eller påstådd krämpa. Det betydde att man kunde stanna på logementet när de andra var ute i skogen och inte behöva göra så mycket mer än att städa och kanske rengöra någon utrustning en timme eller två.


Det är naturligtvis inte konstigt att vissa tog chansen till det. Snart märktes ett mönster där ett par, tre stycken i stort sett alltid blev sjuka så snart vi skulle ut på fältövning.


Militär verksamhet är lagarbete. En militär enhet har en viss uppgift att lösa och den ska den lösa, oavsett om ett antal soldater sårats eller dött. Det gäller på alla nivåer. Plutonen och dess grupper har som jag skrev i förra inlägget en viss mängd vapen och utrustning som den måste föra med sig. Den har sin andel av vaktpass som måste göras.

Blir det färre personer i plutonen så blir det större bördor för övriga. Både bildligt och bokstavligt.


Om man till det lägger kontrasten mellan att vara ute i skogen och frysa och vara trött mot att sitta inne i sköna stugvärmen på logementet med lite städning och vård av utrustning som enda plikt under dagen… Jag tror ni som läser kan föreställa er vilka känslor det väckte mot smitarna, så snart mönstret stod klart. Vilket det gjorde efter bara tre-fyra fältövningar.


Reaktionerna varierade. Men det här var som sagt en mansvärld där finkänslighet inte var en dygd. Huvudskakningar. Sarkastiska flin. Elaka kommentarer. Och så då den yttersta förolämpningen: Sandberg, din jävla fi… (givetvis uttalades hela ordet)


Samma killar som halvt skrytsamt, halvt längtansfullt kunde tala om hur härligt det skulle bli att få komma hem till flickvännen på helgen och ha sex använde detta ord för att uttrycka det djupaste förakt.


Skulle befälen ha ingripit om de hört ordvalet? Jag tvivlar. Det här var en tid då det fortfarande var riskfritt, åtminstone i en sån här miljö, att komma med slippriga, sexuella skämt eller allmänt nedsättande kommentarer om kvinnor. Vi kunde definitivt få höra av kapten att vi uppförde oss som kärringar om vi inte ansträngde oss tillräckligt mycket på någon övning.


Det var som sagt en mansvärld. Med förakt för svaghet och hyllande av tuffhet och hårdhet som naturliga ingredienser.


Smitarna med Sandberg i spetsen var ändå en liten minoritet. Den stora majoriteten kämpade på och rätt många missade inte ett enda av de drygt 50 dygn som vi låg ute i fält.  Så även de mindre trevliga killarna. Varför? Grupptryck antar jag om jag går till mig själv. Men också lojalitet. Insikten att ens kamrater fick det ännu värre om man själv lyckades bli sjukskriven. Och så samma moral som får de flesta människor att gå till jobbet även de dagar det tar emot. Självbilden tål helt enkelt inte att man smiter undan. Hur frestande det än är.


Tillbaks till kulturen som präglade oss. Den hade naturligtvis inte kommit med själva lumpen. Snarare förstärkte miljön de mönster som vi redan hade med oss. En kille skulle vara tuff. Inte gnälla. Klara utmaningar. Tåla att bli utsatt för skämt, även handgripliga, utan att klaga. Misslyckades man med något kom spydiga eller nedlåtande kommentarer ofta som ett brev på posten. Själv fick jag min beskärda del. Jag har aldrig varit särskilt praktiskt lagd och hade därför särskilt i början svårt att få grepp om hur man skulle sätta ihop geväret eller montera upp kaminen i tältet. Det fick jag höra och det bidrog ju inte direkt till att jag trivdes bättre med militärlivet.


Gruppbefälen var trevligare än de andra meniga soldaterna. De hade ju också ett ansvar att leda oss och föregå med gott exempel. Ibland märkte man dock att de fick lägga band på sig, som när plutonens mest valhänte soldat misslyckades för trettionde gången med att sätta ihop sitt gevär på den föreskrivna tiden. Och när det var som mest jobbigt: När vi var som mest trötta, hungriga och frusna, ja då kunde även de fara ut i ilskna utfall.


I manlighetskulturen ingick förstås också mycket sexsnack. Jag minns att det en gång hyrdes en ovanligt explicit, äcklig porrfilm som ett större gäng bänkade sig runt på ett av de andra logementen. Jag var inte inne där många sekunder innan jag kände att det här vill jag inte se på, men jag minns hur uppenbart det var att vissa skulle sitta där och göra högljudda kommentarer för att visa hur tuffa och okänsliga de var. Knappast någon kan ha fått ut något sexuellt av det.


Det fanns en tydlig social skiktning mellan värnpliktiga befäl och soldater. De flesta befälen hade gått en teoretisk gymnasieutbildning. Det är knappast en slump att våra bägge kompanibefäl, en utbildning som leder till att man blir värnpliktig officer, senare läste till civilingenjör och läkare (Nyfiken som jag är har jag förstås kollat upp det :-) ) Soldaterna däremot hade nästan alla typiska jobbaryrken. Den killen jag kom bäst överens med arbetade som styckare. Jag var på det viset en främmande fågel bland dem och kunde få pikar på det temat också. Den jag kände att jag kanske hade mest gemensamt med var ett av kompanibefälen, . Men i hans roll ingick att hålla en viss distans till oss, även om det märktes att han i grunden var en snäll och hygglig person. Så någon riktig vänskap fanns inte möjlighet att utveckla. Jag kände också en klar samhörighet med ett av de tre gruppbefälen. Det stod tidigt klart att vi hade samma syn på det militära. Vi kunde förbryllas och småskratta åt det allvar vissa kunde gå in med i vissa övningar. Som att ligga och sikta när man sköt med lösa skott. Vi hade också en förmåga att reflektera kring saker i utbildningen på en nivå som jag inte kände att det gick att hålla sig på med de andra.


Vid ett tillfälle visade det sig också att vi hade samma syn på var självrespektens gräns går.


Våra befäl, de stamanställda, kunde ibland bryta av de vanliga, formella hälsningarna vid avlämningarna med något lite skämtsamt. Typ: Ugh ugh, tramp- och traskindianer, varpå vi skulle svara Ugh ugh store hövding.

En eftermiddag var det kapten Larsson själv som tog hand om uppställningen. Han kom in i sin vanliga, stela stil med nollställt ansikte, ställde sig öga mot öga med truppen och skrek sen:


-          God eftermiddag stridskukar!

 

Som svar fick han bara ett tveksamt mummel. Han sa något om att det där dög inte och upprepade sin hälsning igen. Lite högre denna gång, några soldater svarade nu God eftermiddag kapten. Det var dock långt ifrån den vanliga kraft vi vant oss vid att svara honom med. Jag knep ihop munnen.


Nu såg man att kaptenen blev arg på riktigt. Han spände ögonen i oss och förklarade att vi var skyldiga att hälsa vid avlämningar och att han tänkte fortsätta tills vi gjorde det ordentligt. Hotet var tydligt.


I det här läget kände jag att nej, här gick min gräns. Ingen som kallade mig för en stridskuk skulle få ett svar tillbaka. Särskilt inte när det så uppenbart var en maktdemonstration. Så jag stod lika tyst när han för tredje gången klämde i med sitt God eftermiddag stridskukar! Denna gång fick han en ordentlig hälsning i retur. Den var inte riktigt i klass med vad vi brukade åstadkomma, men fick ändå godkänt.


När jag senare på kvällen talade Magnus som han hette och berättade vad jag känt och gjort så sa han att han också förblivit tyst och tänkt att han hellre skulle stå där resten av eftermiddagen och kvällen än låta sig förnedras genom att svara.


Befälen uppträdde väl annars bortsett från den här typen av snack i stort sett korrekt. Kollektiv bestraffning förekom däremot vid minst ett tillfälle, trots att det då förbjudits sen några år tillbaka. 


Kapten Larsson fick jag aldrig någon riktig kläm på som människa. Det lågmälda, lugna och lyssnande jag han visade vid utvärdering av gjorda övningar eller när man hade militärens motsvarighet till utvecklingssamtal med honom stod i för stor kontrast till mannen som skrek åt oss på avlämningar eller ute i skogen. Jag minns att någon av oss vid en utvärdering framförde att han gav mycket mer negativ feedback än positiv. Han höll med om att det nog kunde vara så, men någon ändring blev det väl inte.


Kapten gifte sig under vår grundutbildning. Någon hade en tidning där bröllopskortet var infört. Bara detta att se honom civilklädd kändes väldigt konstigt. Sista kvällen i det militära åkte vi tillsammans hela plutonen och spelade minigolf. Det var första gången jag såg honom i civila kläder på riktigt. En helt annan person. Jag tror att vissa militärer har lite av en dubbelidentitet där en hel del attityder och beteenden sitter i uniformen och försvinner med den varje gång den tas av.


När jag tittar på gruppfotot av oss minns jag mer. Bondsonen som körde vår traktor och var lika rädd om den som om det varit hans egen. Killen som hade sån fotsvett att vi skrek i tältet när han tog av sig kängorna på kvällen. Han som alltid spelade pajas och tog det mesta med en klackspark, men som en gång räddade tummen på en ung kille som fick den avsliten i en mopedolycka just när vi kom förbi. Han var den där typen som man hade en känsla av skulle bli en av de bästa soldaterna om det blev krig på riktigt. Gruppbefälet som hade en karisma man även kände som heterosexuell kille och som fick tjejer att flockas runt honom. Min egen gruppchef som vi kallade Bulldozer på grund av hans okuvliga, positiva energi som han gick in i varje uppgift med. . Killen som rökte och vars enda träning bestod av lite korpfotboll. Men som sprang 10 kilometer på 36 minuter, flera minuter bättre än någon annan. Killen som alltid åkte på att tömma dasstunnorna när vi var ute i skogen, därför att han märktes genom sin längd, långa hår och höga röst. (Själv lyckades jag genom en blandning av tur och uppmärksamhet att undvika det uppdraget hela lumpartiden igenom).


Och så alla de andra De som snackade jämt. De som nästan aldrig sa något. De som gnällde högljutt, det fanns några få. De som bar den tunga utrustningen mer än de andra utan att klaga. De som bara var.

 

Dessa killar och yngre män levde jag med i nästan åtta månader. Med tiden slipades en del kanter av och mot slutet kändes det som att stämningen mellan oss blev bättre. Kanske hängde det lite samman med att det är lättare att uthärda livet i skogen när det är sommar och sol än när det är tjugo grader kallt och flera decimeter snö man får pulsa runt i dagarna i ända. Kanske också att det snart var slut.


Tre år efter muck samlades vi igen, till en första repövning. Nästan alla var på plats. När vi drog på oss uniformerna ute i skogen, vid mobförrådet var det som att åren som gått bara försvann. Vi gled in i våra roller och inbördes mönster igen under den dryga vecka övningen varade. Drygt trettio unga män, födda runt mitten av sextiotalet. Värnpliktiga i ett annat Sverige. 

Av Henrik - 10 mars 2017 00:55

Efter min andra vecka i lumpen mådde jag fortfarande inte bra. Det var svårt att överhuvudtaget hitta något positivt i den livssituation jag befann mig i. Tankarna på att ta kontakt med militärläkaren och be att få bli hemskickad var fortfarande starka. Men jag sköt dem framför mig.


Den tredje veckan. Det började uppstå någon slags tillvänjning. Inte så att jag vantrivdes mindre. Det gick bara lite lättare att stå ut med och acceptera vantrivseln.


Jag började också kunna suga ut lite positiv energi ur mer ljusa stunder. Vi var inte längre tvungna att vara kvar på regementet över natten. Vissa kvällar var det ”kvällstjänst”, men några dar i veckan slutade vi precis som på ett vanligt jobb vid halvfemtiden. Då bytte jag om till civila kläder och tog tåget hem till pappa i Norrköping. Kontrasten var väldigt skön. Att få känna sig som en vanlig människa för en stund. Det var värt varenda minut, fast man var tvungen att gå upp kvart över fem för att hinna tillbaka i tid till regementet.


Men så kom den första fältveckan.


Vi hade hunnit med en hel del besök ute i skogarna och på fälten runt regementet under de inledande tre veckorna. Provat på att sätta upp tält. Sprungit med gevären. Ålat och hasat på den frusna marken. Övat oss i att ”ta skydd” (Man skulle slänga sig raklång med ansiktet rätt ner i den iskalla snön, vi höll på tills befälen var nöjda med allas sätt att göra det på). Nu skulle vi vara ute en hel vecka i sträck. Under så kallade fältmässiga förhållanden och stridsberedskap. Givetvis väntades ingen riktig fiende gå till anfall mot oss. Men vi skulle låtsas att det kunde göra det.


Den iskalla kylan – mer än tjugo grader kallt som dagstemperatur – som rått de första veckorna hade tillfälligt gett med sig och när vi kom ut i skogen var det bara ett par minusgrader.


Det var ungefär allt positivt som fanns att säga.


Hur ska man beskriva en typisk dag i fält i infanteriet? Någon gång runt klockan sex senast var det väckning. Trött och frusen vacklade man ut ur tältet med geväret i ena handen och ”snuskburken” i den andra. Förmodligen låg man förlagd några hundra meter från kompaniets tross där kompaniköket fanns. Tysta och sura gick man på led genom en mörk skog där man till en början knappt såg handen framför sig. Det rådde ljud- och ljusdisciplin, så att försöka sig på att tända en ficklampa kunde resultera i att en officer som råkade se fick ett vansinnesutbrott. Eller så kunde någon mer fosterlandssinnad soldat i plutonen börja väsa åt en.


Väl framme fick man vad som nu serverades till frukost denna dag av kockarna. Jag minns knappt vad det brukade vara. Mackor, gröt. Jag hoppades alltid på varm fruktsoppa. Man fick sen välja mellan att försöka hitta en sten eller stubbe att sitta på och halvt frysa arslet av sig. Eller äta stående. Frös gjorde man då med.


Vad hände sen? Tillbaka till tältet och ta på sig all utrustning.


Den jävla utrustningen.


Att vara soldat i en armé är att bära och släpa. Att vara stridande soldat i botten av pyramiden är att bära och släpa mest. På fötterna hade vi kängor. Rejäla, men tunga. Inte bekväma att springa i precis. Sen var det kläderna. Uniformen vägde bara den en del. På vintern hade man också en snödräkt ovanpå, som kamouflage och extra skydd mot kylan. Sen var det stridsselen. Den innehöll flera fickor där man skulle förvara magasin till geväret och diverse mindre utrustningsgrejer. På selen satt också en vattenflaska som alltid skulle vara fylld. Bak på ryggen hade den en hake där en hopfällbar spade skulle sitta. Totalt vägde den flera kilo och hade en benägenhet att skava ordentligt på både höfterna och axlarna. Jag vet inte hur många gånger jag rättade till den i ett fåfängt försök att minska smärta och irritation.


Jag hatade den. Att äntligen få kränga av den på kvällen var en oändlig lättnad.


 

Stridsselen. Den ser kanske beskedlig ut, men jag lovar: Fullt packad var den ett mindre tortyrredskap. Numer ersatt av modernare och gissningsvis betydligt bättre stridsvästar.


Sen var det ju hjälmen på huvudet.  Tung och klumpig och hur effektivt skydd den egentligen gav vet jag inte. Den skulle bäras både av säkerhetsskäl och som ett led i själva övningarna. Den skavde den med, halkade gärna på sned när man sprang och gjorde en trött och spänd i nacken.


Och så var det förstås geväret. Som soldater med direkt strid som huvuduppgift hade vi AK4, ett stort och ganska klumpigt gevär som väger drygt 5 kilo. Geväret skulle man alltid ha med sig och man fick egentligen bara lägga det ifrån sig när man hade rast. Då aldrig utom syn- och grepphåll. Att bryta mot det kunde ge allvarliga konsekvenser om ett befäl fick syn på en. Vi brukade skämta om att skriva en så kallad AFSE – en anmälan om borttappad utrustning – på den. Men i verkligheten hade ingen velat vara i den situationen. Det hade kunnat leda till ersättningskrav på tusentals kronor och i värsta fall civil rättegång. Beroende på vad man sysslade med så kunde geväret antingen bäras i en rem på ryggen, eller så skulle man bära det i händerna. Vilket som så var det alltid i vägen och tyngde.


 

AK4. Den går att montera isär i förvånansvärt många delar. Som sen ska kunna sättas ihop också på tid. Det krävdes en hel del övning för att klara det. Det låter utav helvete när man skjuter med det. Att det faktiskt är ett i högsta grad dödligt vapen tänkte man snart inte på.   


Inte sällan skulle man också bära stridspackning. En ryggsäck som såg ut att höra hemma på ett museum och satt därefter på ryggen och som reglementsenligt packad vägde runt fyra kilo till.


Och det var bara den personliga utrustningen.


En trupp som förflyttar sig för en stridsuppgift har andra saker att kånka på också. Utrustning som måste fördelas mellan soldaterna. Jag var gruppens sjukvårdsman och bar därför alltid en särskild sjukvårdsväska som adderade ett par kilo till. Sen fanns det bårar som visserligen var lätta, men obekväma att bära även när de var isärmonterade. Tyngst och jobbigast var dock kulsprutan. Oftast hade vi en i vår grupp på åtta man som vi turades om att bära. Den vägde drygt tio kilo. Att gå med den och samtidigt ha sitt eget vapen på ryggen var ingen sinekur direkt, allra minst i djup snö och tät skog. Dessutom fanns det ammunitionslådor på några kilo till som inte gick att bära på annat vis än en i varje hand.


Slutligen pansarskotten.


Dessa pansarskott är en perfekt illustration av den militära pedagogiken, i varje fall den som rådde 1987. I original är de egentligen inte mycket mer än ett plaströr med en avfyrningsmekanism som man stoppar en granat i, slänger upp på axeln och sen bränner av ett skott mot en stridsvagn eller något annat tyngre bestyckat fientligt fordon. Originalen fick vi dock aldrig se. De användes inte i fredstid, det sas att ett av hundra i snitt exploderade när de avfyrades. Med inte särskilt trevliga konsekvenser för skytten. Istället hade vi en övningsvariant som användes vid stridsskjutningsövningar och laddades med en liten kpist-kula. Men de flesta övningar sköt vi med lös ammunition. Dock inte med pansarskottet. Det var bara en attrapp, ett grönt plaströr på någon dryg meter som vi hade några stycken av på plutonen och skulle turas om att bära.


Bara för att vänja oss vid att bära på dem.


Allt det där hade vi fått på oss när klockan var ungefär sju. Precis som på kasernen var det morgonuppställning. Dock efter vad jag minns det mindre skrikigt eftersom vi inte skulle röja oss för fienden.


Sen bar det iväg. Till fots eller på den härliga, oväxlade armécykeln som vägde ett ton. Man visste att framför en låg åtminstone fjorton timmar av bärande, springande, skjutande, kravlande. Att svettas och frysa om vartannat. Alla moment var förstås inte lika jobbiga och ibland fick man faktiskt sitta ner en stund medan kaptenen eller någon annan föreläste om någon stridsteknik eller hur utrustningen skulle hanteras. Sen var det dags att smyga i skogen mot något påhittat mål eller rusa skrikande över ett snöigt fält, skjutandes med löspluggen för att slå ut en osynlig fiende som förskansat sig på en liten kulle hundra meter bort. Det var inte svårt att föreställa sig hur det skulle ha gått för oss om det hade varit verklighet.


Och tiden gick långsamt. Så ooootrooooligt låååångsamt.


Någonstans vid niotiden på kvällen brukade det ändå vara slut för dan. Kanske. Det var ju övning, så vi måste vara beredda på att vi kunde bli anfallna på natten. Ibland var det full stridsberedskap, då skulle vi ligga fullt påklädda med kängorna på och geväret bredvid. Men man fick i alla fall krypa in i tältet. Där var kallt och rått till en början, men när vår kaminspecialist Hellman fått fyr blev det snart varmt. Om vi inte fått hett vatten så gick det att värma ovanpå kaminen i snuskburken och så kunde man dricka lite te eller fruktsoppa ur sin kåsa. De flesta av oss hade massor av godis med oss, den enda tröst som egentligen fanns där ute i skogen. Det här var ju också före mobilernas tid, så det gick varken att förströ sig med något eller att kontakta någon därhemma.


 

Militärtält. Under övning var vi dessutom tvungna att ha ett maskeringsnät över det. 


Ganska snart la vi oss tillrätta på våra liggunderlag, alla var dödströtta. Liggunderlagen var tunna, så det gällde att ladda med mängder av granris under, eftersom tälten stod direkt på den frusna marken. Ändå var det väldigt obekvämt. Sovsäck hade bara de tre värnpliktiga kompanibefälen. Vi andra fick rulla in oss i vindrocken bäst det gick. Det brukade gå okej i början, men längre fram på natten blev tältet oftast kallare och då var det standard att vakna flera gånger och frysa. Om man nu fick ligga och sova. En person måste sitta eldpost, vakta kaminen och vara beredd att rädda oss vid en brand. Det gick an, även om det inte var något vidare att bli väckt klockan fem i tre av den man skulle avlösa. Men så var det vaktposterna.


Som en del i övningen skulle vi alltid ha vaktposter ute när vi var i förläggningen. Vi fick själva fördela vaktpassen mellan oss. Det betydde minst ett pass om en timme, var vi få kunde det i värsta fall bli ett till. Hade man tur fick man passet alldeles i början av kvällen, eller sista timmen på morgonen före väckning. Men det kunde förstås bli klockan två också.


Att stå ensam på natten i en mörk och kall skog med geväret i händerna och spana mellan trädstammarna är ingen vidare roligare sysselsättning. Här slogs alla rekord i långsamt framkrypande tid. Jag brukade försöka låta bli att stirra på klockan för ofta. Men det var svårt att låta bli.


När man stod där och glodde rakt ut i skogen var det lätt att inbilla sig saker som inte fanns där. I en riktig krigssituation måste det vara verkligt skrämmande och det har också skildrats ingående i flera av de stora krigsromanerna. Men även när det bara var övning kunde det vara läskigt. Och det kunde ju faktiskt komma en ”b-styrka” också med uppgift att göra ett anfall mot oss. Då var det bara för alla i tältet att rusa upp, kränga på sig uniformen och springa ut med geväret i högsta hugg. Trots att man inte såg något till en början. Mer än en gång fick jag rejäla och smärtsamma smällar av grenar i ansiktet vid såna tillfällen.


Allt som allt brukade man i snitt få sova runt tre, fyra timmar. Sällan i ett sträck. Det bidrog förstås till att man blev alltmer psykiskt utmattad och allmänt låg och på dåligt humör ju längre veckan gick. Självklart ledde det till konflikter och gräl mellan soldaterna.


Den första fältveckan tog ändå slut. Någon gång vid lunch på fredagen kom vi tillbaka till regementet. Trötta och smutsiga – ingen hade duschat på hela veckan. Nu väntade flera timmars jobb med att ”vårda” utrustningen. Tvätta, borsta, polera. Värst var geväret. Att få det rent inne i loppet och pipan kunde ta rejält med tid. Att låta bli var inget alternativ. Befälen visiterade allting och stack in fingret eller en hoprullad trasa. Var det svarta stänk av krut på dem blev det anmärkning och ny rengöring. Och allt skulle fixas, både den egna utrustning och våra gemensamma grejer som tält och annat. Till och med spaden skulle torkas av och smörjas in med vapenfett.


Till slut fick vi ändå byta om till civila kläder, ställa upp och göra höger och vänster om marsch. Jag hade aldrig njutit så av att krypa ner i sängen hemma mellan rena, fräscha lakan som jag gjorde den kvällen. Väldigt tidigt för att vara mig. Jag tror jag sov fjorton timmar i sträck.


Och hur påfrestande denna första fältvecka än varit så hade tankarna på att ge upp och begära att skickas hem kommit ännu längre i bakgrunden. Och jag hade ju faktiskt gjort en månad snart, mer än en åttondel av grundutbildningen.


Kanske skulle det gå att stå ut i alla fall.

Av Henrik - 6 mars 2017 00:49

-          Avdelning framåååt…. Marsch!

-          Vänster, vänster, vänster, hööger, vänster!

 

Vi marscherade fram och tillbaka på kaserngården. Det var mer än tjugo grader kallt. Ett par killar fick faktiskt tillåtelse att gå inomhus efter ett tag. De hade börjat få vita nästippar, ett förstadium till rena förfrysningsskador.

Hände det här verkligen? Gick jag fram och tillbaka över asfalten tillsammans med ett gäng på runt tjugo andra nyinryckta killar, iklädda likadana, gröna uniformer mitt i smällkalla vintern? För att vi skulle lära oss att gå i takt och starta och stanna på kommando? Vad i helvete var det för mening med det? Var det inte absurt nog att vi skulle utbildas till att döda andra människor? På vad sätt skulle vi för övrigt bli skickligare på det av att lära oss marschera i takt?


Jag var i full färd med att på allvar göra bekantskap med den militära pedagogiken. Då, 1987, var den en märklig blandning av modernt nytänkande (försvaret hade länge legat i framkant vad gällde ledarskap, gruppsykologi m.m.) och gammaldags auktoritet och traditioner som inte fick ifrågasättas.


Om vi inte hade fattat det innan så tog det inte många dar innan det stod klart för oss.


Alla dessa regler och ritualer var på blodigt allvar. Det fanns ingen glimt i ögat under uppställningarna som åtminstone skedde tre gånger om dagen. Ingen antydan till att den visiterande officeren tyckte att det kanske var lite överdrivet att ge en soldat en tillrättavisning för att det fanns några små skrynklor på den bäddade sängen. Vikten av att hälsa på rätt sätt. Att omedelbart fara upp i enskild ställning när det ropades Givakt! Hur man gjorde korrekt honnör. Att aldrig, aldrig, aldrig någonsin gå utomhus utan uniformsmössan påtagen (Det kunde mycket väl få en för en själv fullständigt okänd officer att skrika på en, även om det också fanns de som ignorerade detta fruktansvärda brott mot militär etikett längre fram i utbildningen)


Det var för övrigt i stort sett lika illa att inte ta av sig mössan när man kom inomhus.


 

Hur man gör korrekt honnör. Även om en vanlig, enskild soldat sällan får anledning att göra det (man hälsar inte med honnör när man ingår i en trupp och heller inte inomhus) så tränade vi även på detta till alla gjorde honnören på rätt sätt (I det militära finns det som regel bara ett rätt sätt att göra en sak på)


Tidigt i utbildningen fick vi en fördjupad lektion om det militära regelverket av regementets rättsvårdsofficer. Jag minns att jag tänkte hur det var möjligt att det kunde finnas så många saker som var förbjudna. Och den som bröt mot någon av dessa regler riskerade bestraffning. Från kompaniförbud (att inte få lämna regementet när övriga hade natt- eller helgpermission) till civilt åtal.


Över allting svävade en outsagd men mycket tydlig begäran och förväntan: Ni ska lyda! Utan att ifrågasätta.

Vi, de nyinryckta, var lägst ner i den mest hierarkiska av organisationer. Vi skulle utbildas till vanliga soldater, kanonmat. Tänkandet, planerandet och besluten skulle andra stå för: Från våra gruppchefer och sen hela vägen upp via pluton-, kompani- och bataljonschefer till regementschefen. Vår uppgift var bara att lära oss att hantera vår egen utrustning och vad som förväntades av oss när olika order gavs. Någon plats för egna initiativ eller ifrågasättande fanns inte.


Allt detta stod plågsamt klart för mig redan denna första vecka i det militära. Liksom hur illa jag skulle trivas med det. Det tog inte många dar innan jag kände det: Jag kommer att få ett psykiskt sammanbrott om jag stannar kvar i det här vansinnet, jag klarar det inte!

 

Det var en absolut insikt, det gick inte att föreställa sig att jag skulle stå ut i sju och en halv månad till. Särskilt inte som tiden gick så outhärdligt långsamt. Ett dygn kändes som en evighet.


Eftersom även armén var tvungen att i viss mån följa med sin tid hade vi ändå redan en av de första dagarna fått träffa nån slags kurator som berättat för oss om regementets personalvård. För den som mådde dåligt fanns möjlighet att träffa en läkare eller om det var en psykolog. Var situationen ohållbar kunde man få något som kallades 300 dagar. Det innebar att man fick åka hem och så att säga stå på tillväxt lite i tio månader. Sen skulle det göras en utredning om man nu var lämplig för tjänstgöring igen.


I min fantasi hade jag redan gått dit flera gånger, haft mitt samtal, fått packa mina saker och åka hem från mardrömmen.


Det fanns dock ett aber: Hela min plan att få undan lumpen så fort som möjligt och sen kunna gå vidare med mitt liv skulle spolieras. Skulle jag börja på universitet den kommande hösten som jag hade tänkt mig och sen få avbryta efter en eller flera terminer när jag vant mig vid det livet för att åka hit igen? Jag skulle fortsätta ha militären hängande över mig som ett mörkt moln.


Och om jag bredde på så att jag fick frisedel då? Ja, då skulle jag oroa mig varje gång jag sökte jobb att frågan skulle komma upp. När det obligatoriska ”var gjorde du lumpen då?” kom när man träffade andra män, skulle man få stå där lätt generad och säga att ”nej jag har inte gjort lumpen”


Bara några år senare skulle det här ändras, när antalet som kallades in i varje årskull började sjunka kraftigt. Men för män i min generation var det faktiskt lite av ett socialt handikapp att inte ha gjort militärtjänst.  Träffade man tio vuxna män i olika åldrar så hade förmodligen nio av dem varit inkallade. Ibland alla tio. En del visserligen i betydligt lugnare befattningar, inom förband och försvarsgrenar där inställningen till militär disciplin inte var fullt lika hysterisk som inom infanteriet. En del hade kanske bara gjort ”gröntjänsten” på någon månad och sen suttit som kontorsbiträde på en skrivbordsstol resten. Men de var ändå en i gänget.


Och frågan kom nästan alltid upp. Kvinnor tyckte naturligtvis att detta lumparsnack var tröttsamt och ibland löjligt. Men jag undrar hur många som förstod vilken viktig roll det spelade som socialt kitt och hur män definierade sig själva och varandra med det.


Idag hade jag kanske kunnat sätta mig över allt det där. Men mitt snart tjugoåriga var påverkad av det i högsta grad. Ändå var jag, Henrik, dessa bitande kalla januaridagar 1987 övertygad om att jag inte skulle stå ut. Till slut bestämde jag mig ändå att jag skulle göra klart den första veckan, åka hem på helgpermis och sen ta kontakt med läkaren/psykologen när jag kom tillbaka till regementet.


Den första, evighetslånga veckan som infanterisoldat tog ändå slut. Vi hade haft aktiviteter varje dag i 14-15 timmar. Exercis, vapenutbildning. Man skulle lära sig att ta isär och sätta ihop geväret på tid. Det fanns för övrigt tidsnormer för nästan allt som skulle klaras av. Det mesta kunde man läsa sig till i det utbildningsmaterial vi fått: Soldaten i Fält och Soldatreglemente för personlig materiel, i dagligt tal kallade SoldF och SoldR Mtrl. Att militären hade pippi på förkortningar hade jag hört innan jag ryckte in och det stämde verkligen. Det verkade som att ingen vanlig militärterm var för kort för att inte förkortas ytterligare i text. Furir blev Fu. Granatgevär Grg. Och militären hade inte varit militären om inte Östergötlands försvarsområde som det var vår uppgift att försvara hade haft en prydlig förkortning om fyra tecken: Fo41.


 

Den upplaga av Soldaten i Fält som gällde när jag gjorde lumpen. En lärobok i konsten att kriga, författad i ett land som inte varit i krig på 200 år. 


Redan när jag låg inkallad hade jag funderingar på om det kunde finnas psykologiska förklaringar till denna extrema förkortningshysteri. Och jag tror nog att det ligger något i det. Förkortningar ger ett formellt intryck. De signalerar ordning, reda och bestämda rutiner. Hörnpelare i den militära världsbilden.


Nå, vi fick äntligen ta på oss civila kläder igen och åka hem. Fast bara för en helg. Senast klockan 07.00 måndag morgon skulle vi vara innanför kaserngrindarna igen. Att komma för sent var inte att tänka på, det hade man gjort klart för oss med all önskvärd tydlighet. Även så lite som en halvtimme kunde medföra att man fick kompaniförbud till klockan 24.00 på fredag kväll. Vi var helt enkelt tvungna att starta vår resa så tidigt att vi var garderade för alla eventualiteter som motorhaverier på bilen och totalstopp i tågtrafiken, det var vårt ansvar mot fosterlandet och armén som värnpliktiga bassar.


Det var naturligtvis skönt att få vara hemma ett par dar. Slippa uniformen, lukten av kaserndamm och den påtvingade närheten till en massa killar jag åtminstone hittills inte kände någon samhörighet med. Men jag hade svårt att koppla av. Insikten om att jag skulle tillbaka hängde som ett mörkt moln över mig. Fast jag skulle ju ta kontakt sjukstugan omgående och förklara att jag inte klarade av detta, skulle jag inte?


Det var med tungt hjärta jag drog på mig uniformen tidigt på måndagsmorgonen. Alltför snart hade helgens frist tagit slut och den tillfälliga friheten gjorde det nästan värre att vara tillbaka i kasernen. Ändå hade jag vid återkomsten fattat ett beslut: Jag skulle försöka kämpa några dar till innan jag gav upp. Som absolut mest den här veckan ut.


Men jag var fortfarande övertygad om att jag inte skulle stå ut här. Och att jag skulle bli tokig om jag ändå försökte. 

Av Henrik - 3 mars 2017 00:49

En kylig måndagsmorgon, den 12 januari 1987 packade sig tre killar in i en drygt tio år gammal Ford Capri för att bege sig drygt sex mil söderut. De var ganska tystlåtna och lite bleka om nosen. Med sig hade de varsitt papper som de allra flesta män i deras generation och många före dem var väl bekanta med.


En order om inställelse till militärtjänstgöring.


Killarna var på väg till Linköping. Där skulle de tillbringa de närmaste två tredjedelarna av året som soldater vid infanteriet och artilleriet.


En av killarna var jag.


Trettio år senare. Jag läser att Sverige ska återinföra värnplikten. Minnena väcks. En annan tid.


Det finns en förhistoria också. En gång var jag en liten kille som tänkte och grubblade mycket. Som kunde oroa sig för saker som låg långt in i framtiden. Att det verkade så svårt att deklarera till exempel. Och en kväll, jag var kanske sju eller åtta år, grät jag för att jag inte ville göra lumpen.


Det är lätt att skratta åt historien, jag brukar själv göra det när jag ibland berättar den. Men barns oro är inte mindre konkret eller plågsam än vuxnas. Den där oron skulle också följa mig under min uppväxt. Visserligen blev jag lite lugnad av att man kunde göra vapenfri tjänst, som min morbror hade gjort. Men det var inte säkert att man blev beviljad det, det krävdes allvarliga samvetsbetänkligheter mot att bära vapen och skjuta mot en eventuellt anfallande fiende.


Jag växte upp och en dag var det dags att mönstra. Vid det laget hade jag tänkt en hel del. Även på den tiden hade jag rätt stränga krav på mig själv om att mina åsikter och handlingar skulle hänga ihop och kunna motiveras logiskt. Mitt tänkande var förstås på många sätt ofärdigt och barnsligt fortfarande. Men jag hade ställt upp ett hypotetiskt scenario: Vad skulle jag göra om främmande soldater invaderat Sverige och kom springande mot familjens hus och jag hade tillgång till ett vapen. Frågan hade fått ett tydligt svar: Jag ansåg mig vara i min fulla rätt, ja rent av att det var min skyldighet att försvara mig och familjen mot inkräktarna. Även genom att skjuta för att döda.


I det läget kändes det inte särskilt fräscht att ljuga för mönstringsförrättaren om vilken pacifist jag var. Inte heller att försöka fejka på testerna. Att eventuellt få frisedel av någon slags psykologiska skäl ansågs också riskfyllt på den tiden: Många arbetsgivare ville veta lite om ens militärtjänstgöring och att ha fått frisedel av personliga orsaker kunde leda till att man ansågs olämplig för jobbet. Alltså gjorde jag mitt bästa på både de fysiska och intellektuella testen.


När jag så småningom fick prata med psykologen sa jag däremot som det var: Att jag inte kunde anföra några skäl till att jag skulle slippa undan. Men att jag inte hade någon motivation och bara såg det som ett nödvändigt ont att genomlida.


Hos mönstringsförrättaren fick jag välja: Jag hade klarat telegrafistprovet (inte helt lätt) och kunde därför få göra tio månader som telegrafist. Jag skulle dock få vänta nästan ett år från gymnasiet. Eller så kunde jag få rycka in efter ett halvår som skyttesoldat vid infanteriet, den mest traditionella ”lumpen” av alla.


Jag fattade att telegrafistutbildningen nog skulle passa mig bättre. Men jag ville få det militära överstökat så fort som möjligt. Så jag valde skyttesoldat. Och nu var dagen I här. I som i inryckning.


Hur kändes det att ställa ifrån sig bilen på parkeringen utanför regementet och långsamt gå mot kaserngrindarna? Insikten att jag var på väg mot något jag var tvingad till, en ”tjänstgöring” jag inte kunde hoppa av utan att riskera att hamna i fängelse? Att jag skulle tvingas bära kläder jag inte själv valt och lyda order som officerare skulle ge mig? Tvingas leva ihop med andra killar som jag inte själv valt och kanske inte hade något gemensamt med? För en individualist med misstro mot auktoriteter var det inte direkt ett drömscenario.


Det kändes i magen.


Jag minns också hur absurt det kändes att visa upp inkallelseordern och gå in på regementet där killar i uniform – gruppbefälen som ryckt in ett par månader före oss – väntade. Den där dagen som jag tänkt på så länge och som känts både skrämmande och overklig var här nu. På riktigt.


Vi nyinryckta fick ställa upp för första gången. Befäl informerade. Vi skulle gå till förrådet och hämta ut vår utrustning. Efter det skulle vi till ”luckan” – det logement som skulle vara vår fasta punkt under utbildningen. Så marscherade vi iväg.


På förrådet fick vi ut våra saker. En enorm massa saker. Jag hade haft en dimmig bild av att en soldat hade typ en uniform, en hjälm, ett gevär, kängor och en ryggsäck. Det var bara en liten del. Små saker. Stora saker. Saker man inte hade en aning om hur de skulle användas eller till vad. Inte en uniform, utan fyra stycken (om man räknade in ”grötrocken”). Det blev en rejäl säck med utrustning att släpa bort till åttonde kompaniets kasern. Där luktade det gammalt ylle, vapenfett och kaserndamm. Den lukten skulle förfölja en hela tjänstgöringstiden. Även under helgpermissionerna, den satt sig fast i kläderna envisare än någon annan lukt jag upplevt.


Uppe på logementet fick vi order att ta av oss våra civila kläder och ta på oss våra uniformer, modell 59. Det kändes verkligen att det var en order. Vi hade ingen möjlighet att vägra, här bestämde någon annan över oss. Långsamt och ovant krängde vi på oss plagget och fäste ett slags livrem runt magen. Den skulle alltid bäras när vi inte hade stridsselen på oss. Någon praktisk funktion fyllde den inte. Det kändes som att jag berövades på min individualitet. Samtidigt blev det också mer konkret: Nu var jag en militär.


 

Fältuniform m59. Inga coola kamouflagefärger här inte.


Resten av dagen förflöt med genomgångar av utrustningen och en massa andra praktiska saker. Och så regler, regler, regler. Vi fick veta att vi skulle få skriva ett prov om alla dessa regler man måste följa. Detta prov skulle man ha alla rätt på, man fick skriva om det tills man lyckades med det. Intensiteten bedövade i någon mån den miljöchock jag naturligtvis led av. Det här var så fullständigt annorlunda mot allting annat jag upplevt tidigare i mitt snart tjugo år långa liv.


Först någon gång efter klockan nio lugnade det ner sig lite. Vi fick gå upp och sätta oss i ett klassrum. För första gången dök vår kompanichef, kapten Larsson upp. Det var en ljushårig, smal man, strax under trettio. Han såg snäll ut, inte alls tuff. Alla, både nyinryckta soldater, gruppbefälen och de anställda officerarna presenterade sig och berättade lite kort om sig själva. Kapten Larsson talade lågmält och med mild stämma. Han tyckte om att vistas i naturen och spela gitarr.


Efter det fick vi gå och lägga oss. Denna första vecka hade vi ingen nattpermission, så även de som bodde nära fick vackert krypa ner i våningssängarna på logementet. Vad jag kan minnas talades det inte mycket. Det hade inte blivit mycket tillfälle för oss nya soldater att kommunicera denna första dag. Jag var i första pluton, på första grupp. Det lät ju bra, men betydde inte ett dugg i praktiken. I min grupp var vi åtta stycken och alla bodde i logementet längst till höger, längst bort från duscharna och toaletterna som inte hade några ordentliga dörrar. Jag har för mig att de slutade någonstans strax ovanför knähöjd. Privatliv var inte en prioriterad fråga på ett svenskt, militärt förband år 1987. Jag skulle snarare säga att en del av den militära pedagogiken fortfarande gick ut på att beröva oss mycket av det och känslan av att vara fria, självständiga individer. Så att vi kunde bli en i ledet, en kugge som inrättade sig i maskineriet.


Om det verkligen var det bästa sättet att göra bra soldater av oss undrar jag fortfarande. Bättre människor blev vi i varje fall inte av det.


Det kändes enormt konstigt att ligga där i mörkret, omgiven av människor som i stort sett fortfarande var främlingar. Ändå lyckades jag somna efter en stund. Mer än ett halvår senare, när vår utbildning närmade sig slutet, kom vi att prata om denna första kväll och natt. Till min förvåning bekände även flera av de tuffare killarna att de hade haft enormt svårt att komma till ro. Några hade faktiskt inte sovit en blund.


 

Ett typiskt logement på ett typiskt svenskt regemente. Ungefär så här såg mitt ut också, inklusive det blåvitrutiga överkasten.


Första morgonen på regementet. Väckning ungefär vid halv sju. Gruppbefälen jagade på oss: ”Upp, ta på er uniformerna”. De var nervösa, det var deras ansvar att se till att vi kom iväg till frukosten klädda reglementsenligt och sen hann tillbaka och hann göra oss i ordning före morgonuppställningen klockan halv åtta. Det gick lite trögt, vi var fortfarande ovana vid alla detaljer. Uniformsbyxorna skulle hakas fast i kängorna, översta knappen i skjortan och på uniformsjackan knäppas. En halsduk skulle anbringas på ett speciellt sätt. Alla skulle se likadana ut, detta var oändligt viktigt. Eftersom det var vinter och riktigt kallt skulle vi ha vintermössan på oss. Den var fodrad och hade öronlappar. Dessa öronlappar kunde anbringas på tre olika sätt: ”Läge ett”, ”Läge två” och ”Läge tre”. Alla soldater måste ha den i samma läge. Frös man och ville fälla ner lapparna så att de satt runt hakan så fick man i så fall anmäla det till befälet som eventuellt då gick med på att hela plutonen om dryga trettio man skulle sätta mössan i ”läge tre”.


Jag minns inget av denna första frukost, annat än att vi fick marschera dit på kolonn. Men vi hann tillbaka till uppställningen. Klockan halv åtta stod vi i korridoren, varje grupp för sig, i två raka led. Dörren rycktes upp och in kom kapten Larsson med bestämda steg. Han stannade upp mitt emellan andra och tredje grupp och vände sig mot oss.


”Lämna av!”


En av de värnpliktiga befälen tog ett steg fram: ”Kapten, första pluton, samtliga närvarande!”


”Jag tar befälet. God morgon soldater!”


Orden uttalades inte i samtalston. De skreks fram. Vi stod stela i givakt och svarade som vi blivit instruerade:


”God morgon kapten!”


”Jag tar befälet, manöver!”


Av den lågmälde, milde mannen som tyckte om att spela gitarr syntes inte ett spår. Kaptenens ansikte var hårt, allvarligt. Han påbörjade visitationen. Rak i ryggen ställde han sig framför soldaten längst till vänster i det första ledet, på max en halv meters avstånd. Soldaten som blev visiterad skulle ställa sig i enskild ställning. Kaptenen stirrade soldaten rakt i ögonen och höll kvar blick i ett par sekunder. Så sänkte han blicken och mönstrade soldaten från topp till tå.


”Pettersson, halsduken sitter snett. Rätta till efter uppställningen”


”Ja kapten”


Alla de drygt trettio killarna fick samma behandling. Flera av oss nyinryckta fick anmärkningar på olika detaljer. Skoputs, knappar, rakning. Eller att de inte sträckte på sig ordentligt. Jag minns fortfarande känslan när kaptenen kom till mig. Det kändes som ett absurt skådespel. En pjäs jag inte bett om att få vara med i, men ändå nu skulle tvingas spela min roll i. Under nästan åtta månader. 

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2017 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ jonesiskt med Blogkeen
Följ jonesiskt med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se