-          Jag trodde ändå inte att det skulle gå så här. Helt uppenbart ett utslag av positivt tänkande, snarare än nykter politisk analys.

-          Folkomröstningar är verkligen ett tveeggat svärd. Å ena sidan kan de ses som den yttersta formen av demokrati: En viktig fråga avgörs direkt av väljarna och människor behöver inte hamna i svåra dilemman när det parti man normalt stöder har en annan uppfattning än den egna. Kanske legitimeras också positiva beslut (att gå med i EU t ex) bättre i folkdjupet.

Å andra sidan: Tenderar inte folkomröstningar ofta att dela upp de röstberättigade i två ganska jämnstora grupper vilket gör att åt vilket håll beslutet än går så är legitimiteten i det på ett djupare plan ganska tveksam. Samtidigt sår de också split på ett helt annat sätt än när vi röstar på partier. Jag tror inte heller att de bidrar till att människor röstar utifrån en balanserad analys av sakfrågan: Snarare polariserar debatten de båda åsiktslägren till att bara fokusera på de egna argumenten och bortse från relevansen i motståndarsidans. För så är det ju i verkligheten: I större frågor som delar en grupp människor så finns nästan alltid rimliga argument för bägge ståndpunkterna. Kanske till och med möjligheten att hitta en kompromisslösning mellan dem. Om vi inte kör fast i skyttegravarna.

-          Ska man överhuvudtaget utlysa folkomröstning i en ”negativ” fråga (att begära utträde ur EU till exempel) så bör det rimligen vara så att man har anledning att tro att det finns en starkare opinion än strax över hälften som kommer att rösta för. Och som verkligen kan förväntas göra det utifrån rimliga premisser och inte bara önsketänkande. Många britter tror uppenbarligen att de kommer att få det bättre i sin vardag av att ”Bryssel” inte lägger sig besluten längre och att polska hantverkare stoppas vid gränsen. Det tror inte jag

-          Oavsett vad man tycker om folkomröstningen så visar dock resultatet att det finns en brist på demokratisk/folklig legitimitet för EU i flera medlemsländer. Kanske framför allt de som inte befinner sig i det geografiska och politiska centrumet och dessutom är nettobidragsgivare. De frågorna har vare sig EU eller nationella politiker lyckats besvara på ett trovärdigt vis. ”What’s in it for us?” Här finns ett betydande pedagogiskt problem. Allt tyder på att den liberala grundidén om att ett fritt flöde av varor, pengar, tjänster och människor är positiva faktorer för en ekonomi på längre sikt. Men det är svårt att för sina väljare kunna peka ut exakt att detta flöde inom EU är en starkt bidragande faktor till den positiva ekonomiska utveckling som de flesta länder i EU ändå haft de senaste decennierna. Inklusive Storbritannien. Det är tyvärr desto lättare att peka på avigsidorna (som de ter sig i mångas ögon):

• Byråkrater i dyra kostymer som sprätter omkring i Bryssel och kostar miljarder
• Beslut som åtminstone upplevs som fåniga och frihetsinskränkande
• Miljarder vi betalar till andra länder i EU samtidigt som vi har egna problem och många egna invånare som har svårt att försörja sig.
• Folk som kommer och jobbar för lägre löner (ofta) och är beredda att jobba längre arbetsdagar och kanske faktiskt konkurrerar ut just mitt jobb
• Tiggare från fattiga länder i det forna öst som sitter framför varje mataffär och slår upp tältläger i skogar och på ödetomter.

-          När sen EU misslyckas totalt att hantera den migrationskris som uppstod förra året (oavsett i vilket åsiktsläger man befinner sig i angående vad unionen exakt borde ha gjort) så bidrar det naturligtvis inte heller till synen på EU som något som ger vanliga medborgare ett bättre liv. Överhuvudtaget har frågan runt både EU-intern migration och flyktingar/asylsökande inte kunnat få en tillräcklig förankring i den rika, västliga delen av EU. Bland annat därför att många politiker glömt bort att i en demokrati så kan man inte bara titta på valresultat här och nu, utan måste också tänka över om man har legitimitet i de frågor som väljarna uppfattar som viktigast. Annars finns risken att populistpartier snabbt poppar upp och skapar en mycket svårhanterlig situation.

-          Stad/landsbygdskonflikten är naturligtvis en faktor i detta också. Varken här eller i England har vi lyckats bromsa utvecklingen som gjort skillnaderna mellan dem i både ekonomiskt välstånd, subjektivt framtidstro och värderingar allt större. Den driver fram ett ökat motstånd och misstro mot både EU och det politiska etablissemanget i stort. Ser man det från synvinkeln hos de politiker och tjänstemän i GB som nu mister sin lukrativa plats vid EU:s köttgrytor så kan jag inte säga att jag tycker särskilt synd om dem.

-          Cameron gjorde fel, men resultatet är ett faktum. Nu måste både EU och de enskilda medlemsstaterna fundera över både konsekvenser och slutsatser. En del frågor blir sannolikt mycket svåra. Att låta Storbritannien kvarstå i någon slags priviligierad halvsituation där man står utanför men ändå inte (t ex får ha kvar alla frihandelsavtal men slipper betala pengar och slipper den fria rörligheten) kan driva fram starka opinioner för utträde i fler länder bland dem som i realiteten försörjer EU. Att vara mer njugg kan skada hela Europas ekonomi.

Jag avundas inte dem som ska fatta dessa svåra beslut de närmaste åren. 

För några år sen skrev jag lite om honom i en bloggpost om vårt konstiga efternamn. http://jonesiskt.bloggplatsen.se/2013/02/10/9448664-historien-om-jons/ Idag, när det på dagen gått tjugofem år sen han plötsligt lämnade oss, vill jag plocka fram minnet av honom.

Jag har många, positiva minnen av min farfar. Han hade en stark personlighet och jag beundrade honom på många sätt när jag var liten. Han var en farfar som tyckte om att göra saker: Ta med en ut på svampplockning eller bara en skogspromenad. Åka ut med båten och fiska (Hur spännande var inte det!). Åka till djurparken. Och när man inte gjorde det: Berätta och diskutera. Om allt mellan himmel och jord. Han var en god berättare, vilket också inkluderar en förmåga att skarva lite här och var. Men han gillade inte bara sin egen röst, utan kunde verkligen konsten att diskutera och ge och ta argument. Säkerligen hade hans förmåga vässats genom alla samtal med min mycket intelligenta och allmänbildade farmor. Fick han mothugg som han köpte åtminstone delvis kom bekräftelsen i form av ett ”Hållräjt”, naturligtvis framfört på det nordskånska idiom han behöll livet igenom.

Min farfar, Stig Jonés, föddes  den åttonde mars 1909 i Höganäs, i en tid som nu känns mycket avlägsen. Uppväxten med en mestadels frånvarande far formade säkert en del av hans personlighetsdrag. Föräldrarna hade stora planer för honom, planer som bland annat bestod i att han skulle studera. Såvitt jag vet är han den förste i släkten som får chansen att gå i läroverk och 1927 tog han studenten i Helsingborg med betyg som i varje fall var tillräckligt goda för att bli antagen som medicinarstudent i Lund.

Farfar vid sex månaders ålder med sina föräldrar. Hans pappa måste ha återvänt till Sydamerika ganska snart efter att kortet togs.

Vid runt två års ålder.

Nybakad student från Helsingborgs högre allmänna läroverk för gossar         

Samma år tog Stig också körkort. Han berättade för mig att han tagit en eller två körlektioner som bestått i att nödtorftigt manövrera en bil på något slags inhägnat område. Sen hade hans uppkörning bestått i att han kört ett varv runt kvarteret. Några år senare skaffade han en motorcykel och jag vet att han åtminstone vid något tillfälle körde omkull på ett sätt som kunde gått illa. Men han hade tur, som med så mycket annat i sitt liv.

Två år senare, när farfar avverkat det mesta av sin militärtjänst och var igång med medicinstudierna i Lund, så dog hans pappa och lämnade ett ganska rejält arv efter sig att dela på för hans änka och ende son. Enligt uppgift, som jag dock aldrig själv fick tillfälle att prata med honom om, så slösade farfar på en relativt kort tid bort pengarna på en kombination av nöjen, prylar och dåliga investeringar. Han var inte särskilt ekonomiskt lagd längre fram i livet heller: Snart hade en ordning etablerat sig där farmor tog hand om hans lön och gav honom fickpengar.

Stig skötte dock sina studier någorlunda väl, även om de såvitt jag förstår tog lite längre tid än de kanske borde ha gjort. Dessutom lär han i slutskedet tagit ett årslångt uppehåll för att arbeta med 1934 års Lundakarneval. Ett par år senare får han till slut ut sin läkarexamen och gifter sig med min farmor som han träffat några år tidigare i Lund. Trots den fördelaktiga position han redan skaffat sig i ett samhälle där de allra flesta inte ens läst på gymnasium så väntade till en början inga sötebrödsdagar. Han måste skaffa sig praktik och fick till en början kuska runt i landsorten mellan vikariat där han i vissa fall inte ens fick något betalt utöver mat och husrum. Med farmor som obetald sköterska, hänvisad till att genom självstudier i Norstedts stora läkarbok biträda honom. Dessa studier fick hon nytta av senare i livet. Farfar ville nämligen inte behöva agera läkare hemmavid när barnen blev sjuka eller gjorde sig illa, utan förlitade sig helt på att farmor skulle klara det. Vilket hon också gjorde.

Förmodligen från åren kring krigsutbrottet. Farfar hade kanske fallit dåtida rasbiologer väl i smaken med sitt utseende och härstamning - tills de fått veta att han gifte sig med en kvinna med judisk far. Mina farföräldrar var beredda på att gå under jorden vid en eventuell tysk invasion.    

Under krigsåren blev Stig pappa till min pappa och hans yngre bror Krister. Själv växlade han mellan underläkartjänster och beredskapstjänstgöring som militärläkare. Ofta frånvarande från sin familj. Här uppstår också en kris i äktenskapet som mina farföräldrar ibland kunde snudda vid som vore det en lustig episod i deras gemensamma liv. Farfar tjänstgjorde omgiven av i huvudsak kvinnlig personal, ibland unga kvinnor. Han hade en personlighet som man idag kanske skulle kalla ”happy-go-lucky”: Lättsam, inte besvärad av blyghet och såg dessutom bra ut. I den speciella stämning som tycks ha rått under beredskapsåren fick han chanser som han tog. En av dem utvecklade sig dock tydligen till något mer allvarligt och på något vis kom det till farmors kännedom, hur vet jag inte. Det slutade dock med försoning och ett beslut att tillverka ett ”kärleksbarn” en liten bit efter krigsslutet. Resultatet blir min faster. Hon höll på att dö under en dramatisk förlossning, men farfar som var med räddade hennes liv.

Nu började också hans läkarkarriär bli mer framgångsrik, även ekonomiskt sett. Efter några år som provinsialläkare i Lysekil fick han i slutet av 40-talet tjänst som företagsläkare på Höganäsbolaget och återvänder alltså till sin födelsebygd. Den banan fortsatte han på i resten av sitt yrkesliv.

På sin läkarmottagning, några år in på 50-talet.

Farfar får en gåva av fackklubben på Höganäsbolaget i samband med att han slutar där, ungefär lika gammal som jag är nu.

När mina och farfar Stigs vägar korsades – jag var hans första barnbarn – så hade han flyttat till ostkusten och en tjänst på järnverket i Oxelösund. Glad att ha fått en sonson var han, men intresset för att gulla med bebisar var nog inte så stort. När jag blev lite äldre blev utbytet större som jag redan beskrivit. Farfar tog gärna med mig på olika aktiviteter och jag följde lika gärna med. Farfar hade leklynnet kvar och samtidigt talade han till mig som om jag vore betydligt större och klokare än jag faktiskt var. Som det lillgamla och ofta grubblande barn jag var uppskattade jag det oerhört. Samtidigt hade jag en oerhörd respekt för farfar, helt enkelt för att han hade en så självklar auktoritet i sin person. Sa han nån gång till så lydde man.

Farfar trodde på learning by doing och var som jag nämnt inte någon nervöst lagd person. Därför var det helt naturligt för honom att en av de somrar jag var på västkusten – jag tror jag var åtta eller nio år – räcka mig styrningen på sin lilla utombordsmotor (Man skulle åka LUGNT på sjön – farfar brukade knyta näven åt racerbåtar och den värderingen är jag fortfarande påverkad av) och säga åt mig att köra båten. Vi var på väg till Lysekil för att handla. Det gick bra och ute på Gullmarens ganska lugna vatten var det inte så läskigt när jag väl vant mig. När vi närmade oss hamnen tittade jag på farfar och utgick från att han skulle ta över. Men han skakade bara på huvudet och sa åt mig att fortsätta. Du klarar det! Och det gjorde jag, trots rejäla fjärilar i magen, hela vägen in till kajen mellan flera andra båtar.

På Finnsbo 1974, farfar badar i bleckbaljan under överinseende av min syster Erika

Hos farmor och farfar rådde annars en i princip fri regim. Man var fri att komma och gå som man önskade och äta frukost och lunch (oftast någon form av plockmat) när man önskade. Ville man följa med på en aktivitet gjorde man det. Ville man sitta och prata med dem så hade de så gott som alltid tid för ett samtal om vad man nu än kunde tänkas vilja prata om. Den enda heliga punkten på dagen var middagen som intogs klockan sex och alltid var mycket vällagad. Dock inte med några större insatser från farfar förrän de sista åren, då farmors tilltagande skröplighet gjorde det nödvändigt för honom att kliva fram. Och det gjorde han.

När farfar gick i pension fick han möjlighet att odla och upptäcka fler intressen. Han var en av de mest mångsidigt intresserade människor jag känt, lika förtjust i att spela golf och trimorientera som att fiska, måla tavlor, släktforska och ständigt tränga in i nya kunskapsområden med hjälp av facklitteratur om de mest skilda saker. Samtidigt fick han förmånen att trappa ner sitt yrkesliv stegvis. Han arbetade ett par dagar i veckan på sin mottagning på järnverket flera år efter fyllda sjuttio.

Stig Jonés var en man med starka åsikter, som dessutom gärna fick dem att låta starkare än de faktiskt var. Han hade inget emot att provocera med idéer som att de mest förhärdade brottslingarna skulle skickas ner i den nerlagda Höganäsgruvan och stanna där. Dock med leverans av mat och andra förnödenheter. Som man kanske kan vänta sig hade han ganska konservativa åsikter och det han exempelvis hade att säga om Palme var inga vackra saker. På äldre dar var han barnsligt förtjust i att försöka komma på olika skattetekniska finter (inom lagens råmärken). Samtidigt fanns en empati och medkänsla som doldes bakom hans ibland bullriga yttre. Såvitt jag förstår var han omtyckt av sina patienter. Sin charm behöll han.  

Dessutom kunde han överraska med att plötsligt ändra uppfattning i frågor där han alltid gett uttryck för tvärsäkra uppfattningar. Under hela min uppväxt gjorde farmor alltid potatis åt honom när det serverades ris till middagen (Man är väl ingen jävla kuli). Men så en helg när jag hälsade på dem, farfar hade åtminstone passerat sjuttiofem, så såg jag till min förvåning hur han lassade upp ris på tallriken. Förbluffad frågade jag vad som hade hänt. Helt lugnt svarade farfar att han kommit på att han haft fel i alla år, ris var visst gott och tjänligt som människoföda även för en europé.

Ju äldre jag blev, desto större utbyte hade jag av samtalen med farfar. Jag tror också att hans ödmjukhet ökade med åldern. Med sin lugna grundtrygghet hade han aldrig känt behov av religion av något slag. Men en kväll efter att vi sett något naturvetenskapligt program sa han plötsligt att han förundrades över alla avancerade mekanismer hos naturen och att han ju äldre han blivit börjat tänka mer och mer att det ändå fanns någon slags medveten skapare bakom. Och han fortsatte att intressera sig för nya saker, han blev aldrig gammal i sinnet.

Farfar och jag i Oxelösund, 1983. Kanske inte en slump att jag imiterar hans sittposition.

Min farfar Stig var en morgonmänniska. Varje morgon, även efter pensionen, började med BBC:s morgonnyheter klockan 06:00. Åtminstone hela sommarhalvåret gick eller åkte han sen ner till havet och tog ett morgondopp. I ur och skur. Han älskade stora frukostar och lärde sig aldrig att jag inte ville ha något kokt ägg till min betydligt mindre.

Guldbröllop 1986. Mina farföräldrar var gifta i 55 år. Ett äktenskap med toppar och dalar som de flesta andra, men byggt på ömsesidig respekt och tror jag mig förstå en starkare kärlek än de gav uttryck för i ord.   

Farfar var en ovanligt levande person. Fast åren gick och även han åldrades så verkade det på något vis otänkbart att det skulle kunna vara på något annat sätt. Han behöll också sin goda hälsa. Fortfarande blev man hämtad av honom vid järnvägsstationen och det blev alltid en promenad eller två. Det var min älskade farmors skröplighet som oroade både honom och oss. Allt mindre orkade hon och allt mer fick han lägga sin ärligt talat lite mansgrisiga inställning till hushållsarbete åt sidan. Till slut kom också en cancerdiagnos. Farfar hade i alla år halvt på allvar sagt att han tänkte skjuta sig om farmor skulle gå bort före honom. Nu var han ändå, vid åttiotvå års ålder, beredd att acceptera faktum. De talade om hur livet skulle bli för honom efteråt, de sa upp gravplatsen på kyrkogården i Brunnby, ett par kilometer från den gård därifrån farfar och därmed även jag härstammar, och skaffade en i Oxelösund istället. Dit skulle farfar kunna gå sen, när farmor var borta.

Men livet låter sig inte alltid styras av våra planer. Den fjortonde juni 1991 hade mina farföräldrar besök av min farbror. Farfar hade klippt gräset för att det skulle vara snyggt och prydligt. Med gemensamma krafter tillredde de en middag som de åt tillsammans alla tre och drack vin till. Farmor mådde någorlunda. Farfar var på gott humör. Efter maten gick han upp för att titta på TV. Farmor och min farbror satt kvar i vardagsrummet och pratade. Efter en stund undrade ändå min farbror om inte farfars program var slut och han skulle ansluta. När han kom upp satt farfar hopsjunken i tevesoffan med slutna ögon. Min farbror, som också är läkare, gick fram och försökte väcka honom. När han rörde vid sin pappa insåg han att han var död. Sannolikt någon form av hjärtflimmer och sannolikt en helt smärtfri död.

Det finns ett Jonésiskt vis att förhålla sig till livet när man talar om det som jag skrev lite om i startposten till den här bloggen. Min farbror är en mästare när han vill det på att klä det i ord. Det gjorde han också här: Han levde sitt liv som en stor, lycklig skit och tamejfan fick han inte dö som en stor lycklig skit också. Ordvalet är inte avsett att vara nedsättande, däremot en god karaktäristik för en personlighet precis lagom självupptagen för sitt eget bästa.

Jag kände mig alldeles bedövad efter beskedet om farfars död. Några dagar senare anlände jag tillsammans med pappa och min syster för att ta hand om farmor i några dagar. Jag kände mig fortfarande egendomligt avstängd. Det gick inte att ta in, det var inte konkret fast farfars frånvaro i huset på Femöresundsvägen i högsta grad märktes. Vi tittade på en hög med böcker om romer som farfar lånat på biblioteket kort innan. Just det ämnet kan jag inte minnas att vi någonsin diskuterat och enligt farmor var det något han nyligen blivit intresserad av och vid åttiotvå bestämt sig för att tränga in i på djupet. Nu skulle han aldrig få läsa böckerna.

Fortfarande fylld av en overklighetskänsla gick jag till slut in på hans rum, mina farföräldrar hade haft skilda sovrum ända sedan fyrtiotalets slut. Jag tittade på alla föremål som jag kände så väl. Till slut föll min blick på träkistan där han förvarade diverse saker. Och där ovanpå låg de, hans glasögon. Glasögonen han alltid brukade ha på sig när vi träffades.

De glasögonen fick bedövningen att släppa och insikten om att farfar var död brusade in i mig med full kraft. Äntligen kom alla tårarna som inte hade förmått komma innan.

Med åren bleknar minnen, det är en ofrånkomlig del av att leva och bli äldre. Men farfars röst med sin trygga, skånska dialekt och tonfall kan jag fortfarande höra när jag vill. Och känslan av att vara ett barn som blir taget på allvar och behandlad med respekt bär jag med mig med den största tacksamhet och kärlek. 

Det här fotot, taget någon gång på 60-talet tror jag, stod inne i farmors rum. Nu står det i hennes och farfars äldste sonsons fotosamling ovanpå hörnskåpet.     

Sverige, det lilla landet långt uppe i norr som kanske ibland överskattar såväl sin storlek som sin betydelse i stora världen. Landet vars existens möjliggörs av något som ligger helt utanför vår egen kontroll, nämligen Golfströmmen. Landet som fram till för bara tio år sen inte hade en egen nationaldag. Detta trots att det är en av världens äldsta alltjämt existerande statsbildningar och egentligen aldrig varit ockuperat. Eller var det kanske just därför?

Idag firar vi i varje fall både valet av Gustav Eriksson till svensk kung år 1523 och regeringsformen år 1809. Trots att den sistnämnda upphävdes för mer än fyrtio år sen och den förstnämnde knappast kan betraktas som något moraliskt föredöme, ens med sin egen samtids mått.

Det finns många åsikter om vad Sverige är och inte är. För några är det bara en teoretisk konstruktion som håller vissa människor fysiskt utestängda och oss som bor här mentalt instängda och hindrar oss från att bli fria världsmedborgare. För andra är det något nästan mytiskt, något heligt som definierar hela deras liv och självbild. Det går nästan inte att tro att det är samma företeelse de talar om.

Vad är då Sverige egentligen? Hur länge har det funnits? Är du lite historieintresserad vet du redan att den frågan inte är särskilt lätt att besvara. Sverige som statsbildning nämns första gången i bevarade källor för runt tusen år sen och vi har sen länge börjat våra regentlängder med Erik Segersäll som var kung vid 900-talets slut över ett område som kan ha bestått av Svealand, Östergötland och Västergötland. Men någon nationalstat värd namnet existerade inte. Exempelvis hade de olika landskapen sina egna lagar och lagmän som uttolkade dem. Av de magra källor vi har kan vi också på goda grunder gissa oss till att dåtidens ”svenskar” knappast såg sig som det själva. De var i första hand svear, götar eller kanske gutar.

På 1200-talet blir förhållandena lite mer stabila under Birger Jarl och Sverige börjar expandera geografiskt: Norrut och österut där Finland ska bli vår ”östra riksdel” i mer än 500 år. Men fortfarande är centralmakten inte särskilt stark. I olika delar av det dåtida riket finns stormanssläkter som driver sina egna agendor och kan liera sig med utländska krigsherrar om de tror att det tjänar deras egna syften.

Med kungen som idag kallas Gustav Vasa börjar ett mer organiserat rike växa fram, med en centralmakt som får allt större möjligheter att kontrollera även mer avlägsna landsändar. Ibland med vapen och våld. Statlig propaganda förhärligar den svenske kungen och svartmålar både inhemska och utländska verkliga och inbillade fiender. Översättningar av bibeln till svenska banar väg för en litteratur på det egna språket, även om den processen tar tid. Stormaktstiden kommer och Sverige växer både nu även söderut och västerut när Danmark i olika fredsfördrag tvingas ge upp Skånelandskapen, Bohuslän, Jämtland och Härjedalen. Dessutom kontrollerar vi under en tid också en stor del av kustlandskapen vid Östersjöns sydkust. En modern statsförvaltning börjar också ta form.

Sverige som begrepp och synen på oss själva som svenskar växer fram på allvar under den här perioden. Däremot finns knappast ett nationalmedvetande av den typ vi idag förknippar med begreppet nationalism. Den är en senare produkt och framträder på allvar först under 1800-talet. Då har Sverige redan förlorat sin stormaktsstatus och sina förläningar. Den stora smällen kommer 1809 när ”Östra riksdelen” måste avträdas till Ryssland efter ett misslyckat krig. Idag är det i stort sett glömt, men historiker vet att man betraktade Sverige-Finland som en helhet. Det som låg på andra sidan Östersjön var inte mindre Sverige, även om de flesta som bodde där talade ett annat språk. Den stormaktstid som en del vurmande nationalister drömmer om var Sverige åtminstone femspråkigt när man räknar in estniskan och tyskan som talades i Östersjöprovinserna och samiskan!

Sen väljer vi rätt sida i nästa krig och lyckas som en kompensation för den stukade självkänslan få överta Norge år 1814. Men den lyckan varar bara i 90 år och 1905 måste den siste unionskungen, Oscar II, på ålderns höst ändra sitt valspråk från Brödrafolkens väl till Sveriges väl. För övrigt efter en uppslitande konflikt där vissa medlemmar i kungahuset ville att Sverige skulle ta till vapen mot de uppstudsiga norrmännen!

Lite mer än hundra år gammalt, äldre är alltså inte det Sverige som många verkar betrakta som något oföränderligt, närmast evigt. Nationalismen, född på allvar under nationalromantiken, har bara något knappt sekel mer på nacken. Den föddes under en tid då Sverige var en fattig avkrok där medborgarrätt hette pengar, där det rådde religiöst tvång och där så småningom en stor del av befolkningen under ungefär 75 år skulle emigrera till USA i hopp om ett bättre liv och framtid. Inte mycket att vara stort över, kan man tycka så här i efterhand.

Men lilla Sverige skulle som vi alla vet ta sig. Med hjälp av Luther, ett antal kluriga uppfinnare och lite tur som höll oss utanför två världskrig. På några decennier steg vi från ett fattigt land i Europas utkant till ett av världens rikaste länder. På vägen byggde vi också upp en riktig demokrati och ett välfärdssystem som utrotade det mesta av den fattigdom och otrygghet som historiskt varit de flestas arvedel. Åtminstone om man räknar alla som levde mer eller mindre i dess skugga också.

Det fanns något annat i den där ekvationen också, som ibland förbises. Samhället då som nu var fyllt av konflikter och motsättningar. Men där det i andra länder blev ibland förlamande politiska strider, våld mellan olika grupper och ibland t.o.m inbördeskrig så lyckades vi i Sverige undvika nästan allt det där. Genom dialog istället för att bara stå och skrika. Genom viljan att kompromissa, även i hjärtefrågor ibland. Genom känslan att samhället faktiskt var till för alla och att fredlig samexistens är att föredra framför att få sin vilja igenom med våld, tvång och hot. Och nästan alla grupper i samhället deltog i den där processen. Utan att bli helt överens i alla frågor. Utan att alla motsättningar upphörde. Fast man ibland blev arg och tyckte att de andra var dumma, trångsynta etc etc.

På det viset och kanske med viss hjälp av en kultur som betonade pragmatism och individer snarare än absoluta sanningar och (folk)grupper så formade vi och byggde tillsammans ett av världens mest öppna, toleranta, fredliga och framgångsrika samhällen.

Det är faktiskt något att vara stolt över idag. Men också något att hålla i minnet. Jag vet att jag inte är ensam att oroas över en tilltagande polarisering. Det är en polarisering som kommit smygande under de senaste decennierna. Den drivs av sådant som ökande ekonomiska klyftor mellan välmående storstäder och landsbygd och en ökad social problematik i slitna förorter där vi misslyckats med att integrera många av de människor som kommit de senaste 10-20 åren. Både socialt och ekonomiskt. Men det räcker inte som förklaring.  

Något har hänt i Sverige, precis som i många andra länder. Där det förr fanns en rättning åt mitten och en kamp om mittenväljarna så bevittnar vi idag ett både röstnings- och värderingsmässigt flöde ut mot de politiska höger- och vänsterkanterna. Vem kunde ana att en Bernie Sanders med en socialistisk agenda skulle kunna utmana om en presidentkandidatur på allvar i USA? Och vem kunde i sina värsta mardrömmar tro att ett nationalistiskt parti med en smutsig bakgrund skulle få nästan 14% av rösterna i ett riksdagsval? Samtidigt som nästan lika många röstade vänsterut på partier vars åsikter i flera frågor ligger långt eller mycket långt från de som en majoritet av befolkningen hyser?

Oavsett vad som är hönan och ägget så kan vi se en ökad oförsonlighet mot åsikter som inte stämmer med de egna på alla håll. Både partier och enskilda människor driver aggressivt agendor de måste inse skulle skapa en djup splittring och oro om de genomfördes. Motståndare brännmärks som idioter, förrädare eller fascister och nazister. Sociala medier är ett verktyg som vi ärligt talat inte verkar ha varit mogna att hantera, även om jag tycker mig ha sett tendenser till besinning på sistone.

Människor med extrema och svartvita åsikter och världsbilder har alltid funnits. Men jag är rädd att de har fått ett större utrymme i vårt nya informationssamhälle. De når ut på ett vis som de inte gjorde tidigare och vi andra påverkas av dem. Därför att det alltid är förledande lätt att påverkas av människor som predikar enkla och drastiska lösningar. Öppna gränsen helt! Nej, stäng den helt!

Vi ser också att det är så mycket lättare att få likes och följare om man är drastisk och rent av oförsonlig i det man skriver. Och vi påverkas av den insikten när vi själva skriver och bildar egna värderingar. Medvetet och omedvetet. Samtidigt som besinningens och nyanseringens röster ofta drunknar i alla andra inlägg. Eller bara ignoreras.

Jag önskar att jag kunde skriva att det här klimatet inte får så stor inverkan på politiken, men tyvärr tror jag inte det är sant. Eller hur ska man annars förklara att vi t ex har en skolpolitik som med sina möjligheter för vinstdrivande företag tydligen är närmast världsunik? En politik som helt uppenbart många människor är både skeptiska och mycket kritiska till? Hade verkligen en regering för trettio år sen drivit igenom något sådant?

Men till syvende och sist så har vi bara ett land. Det finns bara ett Sverige. Vi har inte samma syn på vad det borde vara och hur det borde se ut. Det kommer aldrig att finnas en politik eller samhällsutveckling som gör alla lika nöjda. Men vi måste ändå söka efter vägar som leder till att människor och grupper inte dras isär ännu mer. Även när det innebär i mångas ögon tråkiga eller på gränsen till oacceptabla kompromisser i olika frågor. För ju mer värderingsklyftorna och upplevelser av orättvisa och att bli ignorerad ökar(det gäller i lika grad metallarbetaren Roger i Munkfors och Amina från Angered), desto mer riskerar vi att tappa de unika egenskaper som gjort Sverige till ett så framgångsrikt, tryggt och politiskt stabilt land.

Våra politiska ledare och andra med inflytande i samhället har ett stort ansvar här. Men också du och jag kan göra något och bör fråga oss själva vad. Kan vi acceptera att vissa betonar gemensam trygghet och andra personlig frihet utan att anklaga varandra för att vara förbudsivrare eller kallhamrade egoister? (för de flesta människor i Sverige är faktiskt ingetdera) Hur kan vi bygga broar istället för att spä på motsättningar? Hur kan vi som lever i urbana storstadsmiljöer med välbetalda jobb försöka leva oss in i livsvillkoren på landsbygden och avfolkningsorter där många idag går med en känsla av att vara helt ignorerade av oss? Kan vi få plats med både människor som känner sig som världsmedborgare, kurder eller kineser i första hand och människor vars identitet hänger samman med en stark känsla av att vara rotade just här på jorden och därför utan att det i grunden bottnar i illvilja känner en oro för att det de betraktar som Sverige och svenskt ska försvinna?

De frågorna – som var och en själv måste besvara – blir min hälsning till Sverige på vår nationaldag!