Covid-19 har inte varit ett plus i tillvaron, det gäller även oss som hittills klarat oss rätt bra genom den. Samtidigt kan det inte förnekas att det varit intressant att följa en så unik händelse i vår moderna historia i realtid. Jag har försökt förstå vad det är som händer när mänskligheten möter ett nytt och på många vis farligt virus. På köpet har jag lärt mig en massa saker jag på sin höjd hade dimmiga aningar om innan. Epidemiologi med R-tal, exponentiella smittkurvor, immunitet och hur allt det där påverkas av vad människor gör eller inte gör på olika nivåer.

Minst lika intresserad har jag varit av den psykologiska sidan av pandemin, även om jag inte skrivit så mycket om den här i bloggen. Lite märkligt eftersom jag faktiskt är beteendevetare, låt vara en snedseglad som hamnat i IT-branschen i stället. Nu ska jag försöka råda åtminstone en viss bot på det.

Det är inte möjligt att i en enda bloggpost fånga alla väsentliga, psykologiska aspekter av det vi levt i och med de senaste två åren. Jag får nöja mig med några saker jag ser som särskilt intressanta och som jag tycker har fördjupat min egen förståelse för vissa mänskliga beteenden. Att strukturera det på ett bra sätt har varit en utmaning som hållit mig tillbaka och fått mig att överge ett tidigare försök. Till sist kom ändå denna idé: I den ordning jag själv blev medveten om olika saker och började fundera på dem. Det stämmer inte helt illa med pandemins egen kronologi och utveckling, vilket läsaren förhoppningsvis märker.

Om inte annat tydligt framgår av det jag skriver så gäller följande: Identifiering av psykologiska mekanismer bakom olika handlingar och attityder innebär inte med automatik att de är felaktiga eller ens att jag tycker det. Det kan finnas vissa eller flera sakliga skäl till dem. Min poäng är att det också varit känslomässiga reaktioner bakom mycket och att många av dessa som jag skrivit om i tidigare bloggposter under kategorin ”Människan” är helt eller delvis omedvetna hos den person som påverkas eller styrs av dem.

Bilden lånad från University of Montana

Rädsla, panik och överreaktion

Jag tar avstamp i mig själv. Med viss oro men fortfarande känslomässig distans började jag följa det som hände i Kina på allvar någonstans i slutet av januari 2020. En dryg månad senare kom rädslan på allvar. Fick svårt att somna, något jag normalt verkligen inte lider av. Vaknade på morgonen i ett tillstånd av oro och spänning. Något som normalt kräver rätt avsevärda personliga problem.

Jag var naturligtvis inte ensam om den där rädslan. Den kom hos många människor över hela världen när de började förstå vad som höll på att ske. Rädslan för det okända har en stark, evolutionär grund. Mot okända faror saknar vi en utprövad strategi och det finns därför ett högt, potentiellt överlevnadsvärde i att reagera kraftigt. Hellre lägga benen på ryggen en gång för mycket än en gång för lite. Om ett okänt föremål läggs in i en voljär med korpar (som är utomordentligt intelligenta djur) så reagerar de först med tydlig rädsla och avståndstagande. Försiktigt, med flera reträtter, närmar de sig sen föremålet. De drivs av en nyfikenhet som sannolikt bottnar både i värdet av att förstå ordentligt vad den eventuella faran består i (kanske måste vi fly ännu längre bort) och i värdet av att förstå det eventuella värdet. Går det att äta? Kan vi bygga bo med det? Rentav använda som verktyg (kråkfåglar, inte minst korpar, är mycket smarta som sagt).

Redan då, vårvintern 2020, och ännu tydligare nu kan jag förstå mitt och många andra människors närmast makabra intresse för det som hände som ett sätt att hantera rädslan. Naturligtvis fanns också de som snabbt började tänka som de nyfikna korparna i steg 2: Kan vi tjäna pengar på det här? Köpa upp all handsprit eller lager med munskydd och sälja vidare till desperata kunder. Starta fabrik för covidtest?

När en rädsla är tillräckligt stark är panik och överreaktioner inte långt borta. Både på det individuella planet och i samhället i stort. Det gäller kanske särskilt när rädslan gäller något som fortfarande är i grunden okänt. Det var nog många som tvättade händerna så intensivt de där första månaderna att de fick sprickor och sår på dem. Vi gick omvägar förbi andra människor även utomhus. En del isolerade sig fullständigt. Jag känner till personer som tvättade mjölkpaket och allt annat de fått hem från mataffären. Eller åkte till byggvaruhus och handlade iförd gasmask. Inte så få isolerade sig totalt, även om de varken var gamla eller hade några särskilda riskfaktorer.

De individuella rädslorna orsakar dock inte mycket skada för andra utom den drabbade individen. Långt värre var det med reaktionerna hos många politiker. Det har varit en svår fråga genom hela pandemin vilka åtgärder och restriktioner som är försvarbara från olika perspektiv. I början hade de styrande i olika länder också rätt lite att gå på när det gällde bedömningen av hur mycket skada och lidande viruset skulle kunna orsaka. Err on the side of caution (det finns ingen riktigt bra svensk motsvarighet) kan då ofta vara en klok strategi. Men det finns gränser för allt och helt uppenbart var de mest extrema åtgärderna inte grundade i rationella beslut. Allra minst om man vägde dem mot andra skadeverkningar man redan från början måste ha insett.

Ta bara utegångsförbuden i många länder i Europa. I de mest extrema fallen fick folk inte gå utanför dörren utom för att handla mat eller medicin. Trots att knappast några experter trodde att viruset skulle spridas i någon omfattning utomhus om man bara undvek trängsel i större folksamlingar. Det var en vettlös panikåtgärd. Beroende på ens egen grad av cynism kan man sen söka orsaken i att politikerna var rädda för att många skulle bli sjuka och dö och överbelasta sjukvården. Eller i att väljarna skulle bli så arga om det hände att de skulle rösta på andra politiker i nästa val.

Handlandet är ändå något mer förståeligt i de länder som fick stora utbrott i pandemins början. Men i Östeuropa? Det är ett så sorgligt exempel på hur starka känslor kan sätta förnuftet ur spel och få oss att fatta beslut där vi egentligen inte hade behövt göra någon enormt djup faktaanalys för att inse att de var om inte rentav vansinniga så åtminstone mycket olämpliga. I flera länder infördes mycket hårda lockdowns trots att man knappt hade några virusfall. Det ”räddade” visserligen dessa länder då. Men sen då? Experter kunde tala om för dem redan från början att det här viruset inte skulle försvinna av sig självt. Något vaccin trodde knappt någon på att det skulle komma fram de närmaste åren (att detta var fel är en annan sak som inte är relevant här). Och dessa länders ekonomier kunde inte klara av stora nedstängningar mer än en begränsad period. Men allt detta bortsåg man ifrån och brände i princip allt krut under våren och i vissa fall en bit in på sommaren. Hösten 2020 var möjligheterna därför mycket mer begränsade, både ekonomiskt, socialt och politiskt. Resultatet har varit en förfärande utveckling. De flesta länderna i öst har med marginal gått om även de länder i väst som drabbats hårt av pandemin både när det gäller allvarliga sjukfall och dödsfall.

Önsketänkande och förnekelse

Myntet har så klart en andra sida, eftersom vi människor är funtade på det viset. Sen många år är den här berättelsen för mig en illustration av förnekelsens enorma kraft: En av de få äldre som överlevde Estoniakatastrofen berättade att han hade befunnit sig i hyttan när fartyget började kränga och luta och när larmet gick. Han delade hytt med en annan äldre man och sa åt honom att de till varje pris måste ta sig upp på däck. Den andre reagerade då med att springa in på toaletten och låsa in sig. Mannen bankade på dörren och skrek åt honom att öppna. Han svarade inte. Mannen hade till slut inget annat val än att lämna hytten och sin hyttkamrat.

Det första tecknet på förnekelse eller åtminstone önsketänkande i pandemin såg vi så gott som genast. ”Det är bara en influensa”. Trots att vittnesmål från både Wuhan och snart från Bergamo, New York och andra platser borde ha gjort det helt klart för åtminstone alla normalbegåvade att detta verkligen inte bara var en influensa. Jag vet inte hur många gånger jag såg den där meningen och annat liknande – ibland lite mer utbroderat – de första månaderna. När folk började dö också i Sverige spekulerades det i om inte statistiken var fel ändå. De hade kanske dött i trafikolyckor? Eller så balanserade de alla redan på gravens rand och råkade få Covid-19 när de ändå hade strukit med vilken dag som helst.

En del av de här fantasierna hade sin rot i ett annat psykologiskt fenomen: Den närmast supernationalistiska uppslutningen kring den avvikande, svenska strategin som fick många människor att irriterat eller rasande angripa ”hobbyepidemiologer” och andra som hade mage att ifrågasätta den. Men rätt mycket uppfattade jag både då och nu som psykologiska försvar mot en otäck verklighet. Om det inte stämmer att så många verkligen dör som en direkt följd av viruset (”Man dör inte AV Covid, man dör MED Covid var en annan fras jag såg ofta i början på sociala medier) så är det kanske inte så otäckt/farligt ändå? Dessutom var stödet för strategin nog i sig själv också en försvarsmekanism hos många. För den sa ju att viruset inte var så farligt och om det var fel så…

De mest grava förnekarna har t.o.m förnekat viruset existens. Säkert för att det passat in i en redan konspiratorisk världsbild (se nästa avsnitt), men förmodligen också i många fall för att det känts tryggare att tro att det inte finns något dödligt virus i omlopp därute. Läkare i olika länder har rapporterat att en del av dem som hade oturen att drabbas av viruset på värsta tänkbara sätt förnekade hela vägen in i döden att det var Covid-19 som höll på att ta livet av dem.

På samhällsnivån såg vi det här också. Föga förvånande från flera envåldshärskare och narcissister. Bolsonaro i Brasilien (”lilla influensan” kallade han Covid-19 hånfullt på portugisiska). Magafuli i Tanzania som förbjöd rapportering om smittfall och hävdade att viruset försvunnit från landet efter en dag av böner. Samme Magafuli som kanske och kanske inte själv dog till följd av viruset i mars 2021. Presidenten i Turkmenistan (97% i senaste valet, det ni!) vars regering på fullt allvar hävdar att landet är fritt från Covid. Och så förstås Donald Trump med sitt: ”It will go away”. Sen kan man visst välja att förklara allt detta med ren, cynisk populism. Men jag är säker på att dessa mäns reaktioner som så ofta med oss människor var mer komplicerade. Naturligtvis insåg de på något plan att viruset kunde hota deras stöd hos åtminstone stora delar av befolkningen. Då ligger inte en rationalisering långt borta för att lugna den oro också en psykopat på tronen kan känna när han tror att hans maktställning kan vara hotad.

Två presidenter som tänkte mest på sig själva och lite eller inget på sin befolkning. Bild från CNBC

Om det låg önsketänkande bakom den initiala svenska strategin? Det lär vi nog aldrig bli överens om. Men jag som följde herrar Gieseckes och Tegnells uttalanden och reaktioner noga i början är övertygad för min del. De valde att tänka positivt: Ett virus som visserligen skulle ta livet av ett antal människor (de var ju inte naiva) och sätta en viss press på sjukvården. Men som flera andra nya virus före det skulle visa sig mindre farligt än det först verkade (prognosmetoden ”Allt blir som det hittills varit har dock långt från 100%-ig träffsäkerhet). Det skulle svepa igenom befolkningen och skapa en immunitet tillräcklig för att ta oss igenom själva den akuta pandemifasen relativt snabbt. Och så skulle vi trots den stora smittsamheten kunna skydda de gamla och sköra på sjukhemmen och i hemtjänsten.

Såvitt jag kan bedöma var åtminstone Tegnells chock och förfäran när dödstalen bland de äldre steg upp på tresiffriga nivåer i den första vågen helt äkta. Han hade verkligen inte trott detta.

Grupptänkande

Tidigt stod det klart att i princip hela den svenska strategin utformades av en liten grupp människor som kände varandra väl och gillade varandra. Dessutom med optimisten Giesecke som en guru som de andra såg upp till. Grupptänkande (groupthink) är ett annat välkänt psykologiskt fenomen och jag tror att det är en del av förklaringen. Det gav modet att stå fast vid en strategi som avvek rejält från i stort sett alla andra utvecklade länders. Har hela världen blivit galen, undrade Tegnell. Oförmögen att se det som så många andra såg: Var det verkligen möjligt att nästan alla andra länders experter samfällt kunde ha fel och just lilla Sverige rätt? (oaktat då att många enligt ovan också överreagerade)

För mig som arbetat ett kvarts sekel på stora myndigheters huvudkontor och haft en skaplig insyn i många centrala beslutsprocesser är det uppenbart att förklaringar till hur det här kunde ske också står att finna i den svenska förvaltningskulturen. Konformitet och vilja till samförstånd är enligt teorin andra viktiga faktorer bakom att grupptänkande kan uppstå. Och det är sannerligen något som präglar myndigheter. Det kan sägas vara en förstärkt version av den allmänna, svenska samförståndskulturen och ogillandet av öppna konflikter. Fanns det verkligen ingen i Folkhälsomyndighetens lilla gäng som pratade ihop sig de där vinterdagarna som kände tvivel och oro till en början? Det fanns det säkert. Förmodligen luftades det också i början. Men när den djärva och samtidigt positiva strategin vann alltmer terräng i gruppen segrade driften till samförstånd och konfliktundvikande. Den sista tvivlaren tystnade.

Grupptänkande leder ofta till överoptimistiska analyser av ett läge. Här fick det troligen också hjälp på traven av ett annat fenomen som ökat kraftigt under 2000-talet i myndighetsvärlden: Det positiva tänkandet. Vi ska se möjligheter. Problem är utmaningar om de nu ens påtalas. Allt löser sig med ständiga förbättringar. Chefer uppträder inte sällan som en slags optimistkonsulter. Vi ska fokusera på det som är bra och ständigt tänka på myndighetens varumärke (Ibland verkar det viktigare att vinna popularitetstävlingar hos befolkningen än att utföra sitt uppdrag enligt de ramar och föreskrifter som man har fått genom den demokratiska styrprocessen från regering och riksdag). Även denna del av dagens myndighetskultur tror jag hade åtminstone en viss inverkan och bidrog säkert också till att politikerna köpte strategin med som det verkar få eller inga ifrågasättanden. Den var ju så positiv! Och så skulle lilla Sverige få chansen att äntligen glänsa igen på den internationella scenen.

Det var nog mått av grupptänkande inblandat i det där också, åtminstone en rejäl dos önsketänkande som fick även vanligtvis mer nyktra själar att förtränga riskerna. Som vanligt går olika psykologiska fenomen och brister i det mänskliga tänkandet in i och överlappar varandra.

Självklart har det grupptänkts även i andra länder. Förhastade beslut om avveckling av restriktioner och deklarationer om seger över viruset som man fått äta upp med råge har vi sett på många håll. När man är i desperat behov av att komma med positiva nyheter och beslut till sina väljare är det säkert ännu lättare än i vanliga fall att intala varandra att något är både rätt och säkert, utan att ha mycket på fötterna för det.

Söka trygghet hos auktoriteter

Egentligen en trivial observation. I tider av nöd och kris har människor alltid en tendens att söka tryggheten i form av en stark ledare eller ledning som man hoppas ska kunna föra ut oss ur tunneln till ljuset på andra sidan. Då är man också ofta beredd att acceptera saker man normalt inte skulle gå med på om det är priset för trygghet. Utan det här fenomenet hade det sannolikt inte gått att genomföra de hårda åtgärder vi såg i många länder i pandemins början. Naturligtvis går det ännu lättare om den eller de högsta ledarna har förmåga att utstråla auktoritet och lugn.

Säkert blir det lättare om det redan finns en sån jordmån. Kina är uppenbart ett exempel på det. Även om man nu kanske börjar skönja ett visst motstånd mot effekterna av ”nolltoleransen” mot viruset så finns tydligen fortfarande ett starkt stöd hos befolkningen.

Också här i Sverige är det inte svårt att se förtroendet för och personkulten kring Anders Tegnell framför allt i pandemins början som ett tydligt exempel. Det hade sannolikt inte fungerat lika bra om statsepidemiologen i stället varit en yngre kvinna i välsydda dräkter och korrekt, men lite stelt uppträdande. Även om hon hade varit långt mer medicinskt meriterad än den rufsige Tegnell i sina ylletröjor och trygga, jordnära utstrålning. Och socialdemokraterna gick upp flera procentenheter i opinionen under pandemins första månader.

Ideologisering och projicering av pandemin

Viruset har på flera ställen och bland många människor blivit en projektionsyta för olika föreställningar om världen och värderingar man hade redan innan. Vårt tänkande drivs alltid av att vilja passa in nya företeelser i vår befintliga världsbild. Idag är kanske den bilden också mer ideologiserad och politiserad hos många människor än någonsin tidigare i historien (”Allt är politik”).

På det enskilda planet syns det tydligast i vaccinationsmotståndet. En redan innan stark rörelse har stärkts ännu mer och fått många nya anhängare som reagerar mot vad de tycker är ett försök till oberättigad styrning, kontroll och rentav tvång uppifrån. Uppblandat med en allmän skepsis mot myndigheter, läkemedelsbolag (”Big pharma”) och vetenskap i största allmänhet. En känslomässigt betingad oro för vad som händer när ett ämne förs in i ens kropp finns förvisso också och ”anti-vaxxers” är en långt från homogen skara. Men för mig står det helt klart att utan det starka symbolvärdet som Covid-vaccinen har fått hade kraften i motståndet aldrig blivit så stark. Överlappningen är också stor med de grupper och människor som protesterat mot restriktioner av olika slag, ibland våldsamt.

Många människors motstånd mot vaccin drivs också av de bias i mänskligt tänkande som gör att vi har svårt att värdera och väga risker mot varandra på rationella vis. Det påverkar också oss att på sedvanligt vis söka efter argument som bekräftar vår rädsla för den ena risken (biverkningar av ett nytt vaccin i detta fall) och på olika vis förtränga och förneka argumenten som talar för motsatsen. Det skrev jag dock en separat bloggpost om för knappt ett år sen och går därför inte in närmare på här.

Pandemin har också rent allmänt varit ett tacksamt fokus för udda och ofta marginaliserade människor med paranoida eller åtminstone rejält misstänksamma personligheter. Den som vill ha en provkarta kan gå in på Flashback och se vad de skriver i någon av alla trådar som handlar om Covid-19. De mest bisarra konspirationsteorier florerar och människor tror på dem på fullaste allvar. Många av dem mår förmodligen kortsiktigt bättre i sitt projicerande, övertygade som de är om att de tillhör en liten, intellektuellt överlägsen skara som har genomskådat alltihop. Naturligtvis är de motståndare till vaccinet allihop.

Värst är kanske ändå hur hela frågan om virusets hantering har blivit ideologiserad i USA. Republikaner har uppfattat helt eller i huvudsak medicinskt och epidemiologiskt grundade rekommendationer och beslut som ett försök att föra på dem en politik och en syn som formulerats av Demokraterna. Att vägra vaccinera sig har blivit en motståndshandling mot sittande federala eller delstatliga makthavare. Tiotusentals människor har dött helt i onödan, påverkade av detta och diverse lögnpropaganda mot vaccinerna. Däribland minst fyra lokalt välkända radiopratare som själva hetsade mot masker, restriktioner och vaccin innan de blev sjuka, hamnade på IVA och dog. En läkare berättade i en podd jag lyssnade på att många ovaccinerade patienter i höstens stora deltavåg uppträdde på ett annat vis än tidigare: Ilska mot personalen, anklagelser. Som om de kunde hjälpa att personen valt att inte ta vaccinet. Men de såg helt enkelt läkare och sköterskor som en del av fienden: Det av Demokraterna kontrollerade etablissemang som ville förstöra livet för amerikaner som de själva som inte ställde upp på deras idéer.

Samtidigt är det knappast förvånande. I en annan bloggpost skrev jag om experiment som visat att många amerikaners attityder till ett politiskt förslag inte i första hand styrs av sakinnehållet. I stället är det från vilken sida det kommer som avgör om de tycker att det är bra eller dåligt. Tyvärr påverkas alla parter negativt i en sån här politiseringsprocess. Åtminstone tycker jag att man kan se att Demokraterna och många av deras väljare har reagerat med att försvara restriktioner och bärande av ansiktsmask med ett närmast religiöst nit. Handlingen blir till slut viktigare än den reella verkan den kan tänkas ha. Det är ju inte heller så att den oro och kritik som många republikaner lyft mot verkningar av olika restriktioner saknar all grund och kan avfärdas utan vidare. I USA som på alla ställen har det varit mycket svåra avvägningar mellan hur mycket sjukdom och död som kan tolereras kontra den ekonomiska, sociala och troligen också psykiska skada som för många och för långa restriktioner och begränsningar i människors rörelsefrihet leder till.  

Normalisering

I den här bloggposten - http://jonesiskt.bloggplatsen.se/2018/12/21/11580644-normalisering-vad-ar-det-egentligen/ - skrev jag om den process som får oss att oftast vänja oss vid saker efter hand, åtminstone till viss del. Den är naturligtvis i högsta grad tillämplig på pandemin.

I inledningen tog jag upp rädslan för okända faror. Dess motsats är att när faran inte längre är okänd så avtar i regel också rädslan. Detta oavsett om det finns rationella skäl eller inte. Då kan vi bli oförsiktiga, trots att det fortfarande rent objektivt är farligt. Förra vinterhalvåret, innan vi kunde vaccinera oss, tycker jag man såg det tydligt i Sverige. Trots höga smittotal, många på IVA och många dödsfall så trängdes folk i butiker och blev allmänt allt sämre på att hålla avstånd. En del av det här kan förklaras med att vi helt enkelt inte orkade. Det är/var trots allt jobbigt att behöva tänka på sånt hela tiden och i grunden är det ett väldigt onaturligt beteende för de flesta av oss att medvetet undvika andra människor. Men som sagt: Vi hade vant oss vid vad som från början varit en konstig och skrämmande undantagssituation, olikt något annat vi hade upplevt tidigare. Vi var inte lika rädda längre.

Jag lyssnade förra vintern på ett avsnitt av Vetenskapsradion där en beteendevetare konstaterade att det här var helt förväntat. Däremot verkade medvetandet om det vara lågt hos Folkhälsomyndigheten och därmed insikten om att det påverkade hur de själva borde agera. En förfrågan från journalisten visade att de inte hade haft någon beteendevetare eller annan psykologisk expertis inkopplad vid vare sig utformningen av själva restriktionerna och rekommendationerna eller vid kommunikationen av dem. Mycket dåligt, men förvånade tyvärr inte mig.

Vid nya virusvarianter kan jag både själv känna tillfälligt ökad oro och studera samma reaktion hos andra. Mitt intryck är dock att det släpper fortare varje gång. Psykologiskt går man tillbaka till normalläget. Även om det är ett nytt normalläge som kanske är mindre harmoniskt och stabilt än det var innan februari-mars 2020.

Självklart hade det varit väldigt jobbigt för oss om vi hade gått omkring och känt oss lika oroliga och rädda nu efter två år som i början (och de som antagligen fortfarande gör det är det därför väldigt synd om). Men både vi själva och myndigheterna kan nog behöva tänka på det här ibland, så länge som viruset fortfarande härjar på de nivåer det gör i skrivande stund.

Rationalisering – nyorientering

…de grymma,
då läget tvingar dem därtill,
lika bra att inte veta
ens på ett ungefär

(ur dikten Bidrag till statistiken, av Wislawa Szymborska)

Vi är framme vid det sista avsnittet i den här långa posten. Det är kanske också det som är mest aktuellt nu, januari 2022 mitt under brinnande Omikron.

Pandemin har tvingat mänskligheten och våra beslutsfattare till ständiga val mellan pest och kolera. Ibland har de inte orkat göra dem. Ibland har de ändå ganska rakryggat stått för dem. Som när Boris Johnson i somras vid avvecklingen av alla restriktioner förklarade att det oundvikligen skulle leda till fler svårt sjuka och döda britter, men att alternativet av en rad skäl var ännu sämre.

Ofta har dock andra i hans situation flytt in i olika rationaliseringar. Bortförklaringar av effekter som inte är så trevliga att dra fram i ljuset. Enklaste sättet att rationalisera är att helt enkelt inte låtsas om de negativa konsekvenser som oundvikligen följer av de beslut man tar. Jag använder här begreppet rationalisering på ett lite annat vis än det etablerade, där man normalt talar om förklaringar som görs i efterhand till en handling. Men psykologiskt är det i stor utsträckning samma sak.

Rationaliserar gör vi alla i mer eller mindre utsträckning. Det har vi också sett massor av exempel på i debatten. Inget är lättare än att säga att vi inte kan ha restriktioner som drabbar barn på olika sätt, t.ex genom inställd träning eller distansundervisning. Betydligt svårare är att tala om hur stor ökning av svårt sjuka och döda som i så fall kan accepteras. Man kan naturligtvis lika gärna vända på argumentet: Hur många fler barn som far illa och till slut går ut grundskolan utan godkänt i alla ämnen kan vi tolerera för att rädda livet på X antal gamla och svårt sjuka i 1, 5 eller 10 år till?

Det är säkert ännu lättare att rationalisera när vi känner att våra egna intressen står på spel. Den som vill ha ett illustrativt exempel kan söka fram Jonas Gardells gnälliga utspel i Expressen om hur hårt artister drabbades av restriktionerna.

Nu ska i sanningens namn också sägas att alternativkostnadsresonemang verkar vara en typ av tänkande som många människor är väldigt ovana vid eller knappt förstår vad det är. Men i många fall har det definitivt varit rationalisering med i spelet.

På senare tid har vi kunnat se mängder av rationalisering från båda lägren i den svåra frågan om hur människor som inte vill vaccinera sig ska hanteras och i vilken utsträckning särbehandling kan vara motiverad och på vilka grunder.

Januari 2022 och vi är som sagt i ännu ett nytt läge för oss. Två år har vi levt med ständigt nya vågor av viruset. Nu har vi fått en som är kraftigare än någon tidigare och ännu mycket svårare att stoppa. Samtidigt orsakar denna nya variant färre allvarliga sjukdomsfall och här i den rika världen har vi också förmånen av vacciner som skyddar oss. De som inte vaccinerat sig har haft många chanser att göra det. Vi har till slut förstått att helt kan vi inte bli av med den här skiten. Vi måste som det så vackert heter lära oss leva med Covid-19.

Denna delvis nya spelplan tycker jag märks i debatten, både internationellt och här hemma i Sverige. En ny ton har kommit in i den, en nyorientering som andas mer av Boris Johnson och väldigt mycket mindre av hans kollegor i Norge och Australien och andra som velat trycka tillbaka viruset för att rädda liv och hälsa även till mycket höga priser. Jag noterar tonen också från håll som förvånar mig, senast häromdagen. Jag noterar den hos mig själv också och försöker kritiskt granska den, utan att vara säker på att jag lyckas helt.

Tonen och budskapet är på ytan nykter och saklig. Omikron är smittsammare än vi kan föreställa oss. Vi kan inte stoppa vågen den genererar ens om vi försöker det hårdaste vi kan. På sin höjd dämpa den lite. Och varför skulle vi det egentligen? Risken att bli svårt sjuk och dö om man blir smittad är ju så mycket lägre nu. Är inte det bästa att den helt enkelt får brinna ut av sig själv? Förhoppningsvis går det relativt fort och sen kommer vi att ha en bättre immunitet än någonsin tidigare. Ja, är det inte så att Omikron kan vara slutet på den här jävla pandemin? Att sen blir det ett vanligt säsongsvirus som vi kan hålla i bra schack med vaccin och nya läkemedel när det ändå sticker upp huvudet.

Lite offer blir det förstås, men man vinner inga krig utan att offra en del människor.

Förnuftigt på många sätt och vis. Att försöka stoppa och dämpa drar kanske bara ut på plågan till liten eller ingen nytta?

Men är det den djupa sanningen till det här som allt fler av oss verkar känna? Är det inte snarare den enorma trötthet vi nästan alla känner nu på restriktioner och rubriker om krisläge i sjukvården och slutkörd personal. De får väl skala upp den med mer folk om det nu ändå blir så att det kommer nya varianter och nya vågor. (fast jag själv inte har för avsikt att dra på mig nån rymddräkt och andningsmask och stå där och svettas bland de medvetslösa covidoffren på IVA)

Har vi inte alla goda anledningar till att det är nog nu? Föräldrarna som måste VAB:a varenda gång barnet är det minsta snorigt. Chefen som inte får teamet att prestera optimalt för att de måste jobba hemifrån igen. Krögaren som återigen ser gästerna utebli till stor del och måste försöka hanka sig fram på att sälja take away. Alla tjugo-nånting som inte får gå på nattklubb. Gubbarna som inte får gå på hockey, tanterna som inte kan åka på sin årliga tjejresa till Gran Canaria. Alla vi som bara vill se ett slut på det här nu, eller åtminstone något som liknar ett slut. Som nu lyckats intala oss att det är för det allmänna bästa. Och naturligtvis tänker oss att det är andra – inte vi själva eller våra närmaste – som får offra hälsan eller i värsta fall livet för detta allmänna bästa. Och de där jävla anti-vaxxarna, de får väl skylla sig själva om det blir dem? Är det på något vis grymt så är det för att läget tvingar oss till det nu. Som den där poeten tydligen sa.

Jag vet inte, men jag tror att det nog ändå är en del av pandemins psykologi efter två år i dess järngrepp med bara kortare andningspauser.  Sen är det kanske ändå rätt på det grymma vis som kommer sig av att själva verkligheten ofta är grym.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ska vi eller ska vi inte förbjuda bränning och annat vanhelgande av religiösa symboler? Var drar vi gränsen i så fall för vilka symboler som ska skyddas och var gränsen går för när något ska räknas som vanhelgande?   Sverige har diskuterat det hä...

År 2018 ger författaren, poddaren, programledaren, nöjesjournalisten m.m. Alex Schulman ut romanen ”Bränn alla mina brev”. Boken blir en enorm succé och filmatiseras bara några år senare. Boken handlar om Schulmans morföräldrar: Den på si...

Natten mot den 24 februari 2022. Rysslands president, Vladimir Putin, ger den slutliga ordern. Mängder av ryska militärfordon korsar gränsen mot Ukraina på ett antal olika platser. Robotar skjuts mot flera platser. Framryckande artilleri börjar skjut...

Har vi alla i grunden likadana känslor? Upplever vi glädje, sorg, skam, avundsjuka, stolthet, ilska på samma vis, oberoende på varifrån vi kommer och vilken kulturell kontext som omger oss?   I populärkulturen har svaret på den frågan länge varit...

Välkommen till bloggen Jonesiskts eftervalsanalys. Här hittar du en hel del intressanta uppgifter om hur det röstades i det här valet och jämförelser med tidigare val. Det första avsnittet bygger i huvudsak på SVT:s vallokalundersökning (VALU 2022). ...