jonesiskt

Alla inlägg under mars 2013

Av Henrik - 26 mars 2013 00:20

”Rasfördomar är nåt  fruktansvärt Yossarian. Det är dom faktiskt. Det är nåt fruktansvärt att behandla en anständig, lojal indian som en nigger, jude, dago eller mexikanare.”

 

Om du liksom jag gillar Joseph Heller så känner du kanske igen citatet. Det kommer från ett av de inledande kapitlen i Moment 22 och fälls av en av soldaterna på flygbasen: Hövdingen Vit Halvhavre. Som nästan alltid med Heller så finns det garanterat en allvarlig klangbotten i de skruvade skämten: Fördomar, generaliseringar eller en nedlåtande syn på andra än den egna gruppen är inte ett fenomen som är förbehållet enbart en etnisk majoritet eller de som har den största makten och inflytandet i ett samhälle.


Att vi hyser fördomar och förutfattade meningar är i sig inte ett tecken på att vi lider av något allvarligt fel eller störning i vår tankeapparat. Tvärtom: Fördomar och generaliseringar kan aldrig förstås eller bekämpas om vi inte begriper att de är en naturlig följd av hur vårt tänkande fungerar. Från det vi är små börjar vi automatiskt att klassificera saker och ting omkring oss, samtidigt som vi försöker dra slutsatser om orsak och verkan. Vi lär oss att strumpor, byxor och tröjor alla sorteras in under begreppet kläder. Vi lär oss att man bränner sig om man sätter handen på spisen när den är igång. Vi sorterar, kategoriserar och drar slutsatser om hur omvärlden är beskaffad. Att få studera på nära håll hur den processen går till hos små barn är otroligt fascinerande.  Man häpnar över all kunskap de suger i sig och hur ivrigt deras hjärna arbetar med att bygga ut sin karta över omvärlden. Samtidigt är det lätt att skratta åt de förhastade och felaktiga slutsatser de ändå ofta drar om både samband och kausalitet pga att deras kunskaper och erfarenheter fortfarande är relativt begränsade. Det finns som bekant massor av roliga historier på det temat. Men när vi skrattar så glömmer vi att deras misstag inte skiljer sig på något avgörande vis från våra egna.


 


När vi tar in världen omkring oss, så sker det genom en ständig bearbetning i vår hjärna där sinnesintrycken tolkas och försöker placeras in i den komplicerade väv av kunskaper och erfarenheter som utgör vårt minne. Så långt det är möjligt försöker hjärnan dra snabba slutsatser med den information som finns tillgänglig i ögonblicket och inte kräver en djupare analys. Det vore inte praktiskt möjligt för oss att fungera på något annat sätt, ja vi skulle inte ha överlevt som art om vi försjunkit i grubbel över alla möjliga tolkningar och handlingsalternativ inför synen av en flock lejon som närmar sig oss ute på savannen. Idag handlar det sällan om akut livsfara, men fortfarande saknar vi praktiska möjligheter att lägga tid på en mer medveten och djuplodande analys av varje litet problem vi ställs inför under en vanlig dag. Dessutom kostar det energi som vår redan resurskrävande hjärna förbrukar. Det finns därför ett slags naturligt motstånd i oss mot att aktivera de här kretsarna och verkligen tänka till.


Trots denna skenbara lättja hos vår hjärna träffar vi oftast rätt i våra analyser av omvärlden. Åtminstone så länge vi rör oss inom områden där vi redan har en god mängd kunskaper och erfarenheter att relatera det vi ser och hör till. För även om en vuxens hjärna är mer utvecklad än ett barns så tänker vi inte nödvändigtvis alltid så mycket bättre.  Problemet är att veta när vi behöver kicka igång det mer avancerade, logiska tänkandet. I vissa fall går det automatiskt. Lite svårare räkneuppgifter klarar t ex inte vårt grundsystem och då växlar vi över i det avancerade läget. Men det fungerar inte alltid lika bra. Vi begränsas t ex av en tendens som nobelpristagaren Daniel Kahneman (som jag redan nämnt i flera bloggposter) kallar för WYSIATI; What You See Is All There Is. Vår hjärna vill dra slutsatser från tillgänglig information i första hand och slippa lägga energi på att fundera på om det kan finnas dold information som kan påverka bilden och som vi därför borde lägga tid på att söka efter. Den här tendensen är belagd i mängder av experiment, så det är inte något allmänt tyckande.  Lika svårt eller ännu svårare är det när vi tycker oss kunna passa in det vi upplever i ett redan etablerat mönster.


Naturligtvis är det precis så här fördomar och generaliseringar uppkommer och befästs. Och de uppkommer hos oss alla, var så säker. Jag kan bara dra ett exempel hos mig själv: I helgen läste jag senaste artikeln i DN:s serie om de rumänska romer som kommer hit och tigger på Stockholms gator. Reportageteamet reser till hembyn för den kvinna de intervjuat och hittar en misär som är svår att föreställa sig. Nästan hela den arbetsföra befolkningen är utan arbete.  Här drog jag en slutsats som skulle kunna formuleras ungefär ”Ja där ser man, de lever helt utanför samhället och så har det väl sett ut mycket länge. Precis som de finska romerna jag kommit i kontakt med bl.a i mitt tidiga yrkesliv.  Tragiskt, men frågan är om det inte till en del också är så att de här människorna inte VILL leva i det organiserade samhället pga sina traditioner som förvärrat utanförskapet. Och nu kommer de hit och tigger när gränserna har öppnats.”


När jag läste vidare i artikeln insåg jag snabbt att min slutsats var ett misstag. De vuxna i byn hade tidigare, under kommunisttiden, arbetat i en närbelägen industri. Många hade haft jobb där i decennier och talade om detta med stolthet och saknad. Under de ekonomiska omvälvningarna efter kommunismens fall hade denna industri lagts ner, liksom så många andra. Romerna hade blivit utan arbete och som andra klassens medborgare och med dålig utbildning i bagaget hade de flesta av dem inte lyckats hitta något nytt arbete hemma. Många av dem, bland annat kvinnan i reportaget, hade istället säsongsarbetat i Spanien med att plocka frukt och dragit sig runt hjälpligt på det. Men sen några år tillbaka har även detta upphört till följd av de ekonomiska problemen i Spanien.


Det var förstås fördomar som styrde in mig på den här förhastade slutsatsen. Att jag har dessa fördomar behöver inte betyda att alla uppfattningar jag har om folkgruppen Romer och deras problem är felaktiga eller rentav rasistiska. Men jag måste uppenbarligen vara extra uppmärksam på mig själv. Exemplet är också ganska välvalt med tanke på att det även innehåller ett annat element som boostar fördomar: Emotioner. I mitt fall är det tråkiga upplevelser från barndomen med vad man på den tiden benämnde som finska zigenare: Min mamma ingrep i ett bråk med en zigensk pojke inblandad på skolan där hon arbetade och vi gick i lågstadiet. Detta ledde till mordhot mot både henne och oss och vi fick vara hemma från skolan i flera dagar. Inget fysiskt våld blev dock följden, men mammas bil fick däcken sönderskurna och vi utsattes för telefonterror en längre tid där det var uppenbart att även äldre släktingar till pojken var inblandade.  Det har tyvärr stannat kvar i mig och ligger på lur nånstans i bakhuvudet varje gång sociala problem och kriminalitet bland romer diskuteras. Att jag är fullt medveten om det är uppenbarligen ingen garanti för att jag kan förhålla mig helt saklig.


Som jag ser det finns det tre stora riskbeteenden när det gäller vår benägenhet för fördomar, generaliseringar och förhastade slutsatser.  Det första och största är den förenklade syn på sig själv kontra världen som enklast kan uttryckas som ”Om jag känner så måste det vara rätt”. Många typiska ”vardagsrasister” upplever jag funkar precis på detta sätt. De har någon gång börjat uppleva negativa känslor när de kommit i kontakt med invandrare och flyktingar eller hört/läst om såna frågor. Men de har sällan eller aldrig frågat sig själva om dessa känslor är rimliga. Istället har de simmat i sina egna känslor och därmed låtit dem bli självförstärkande i en spiral där de till slut ”kommer ut” som mer eller mindre fullfjädrade rasister. De använder ofta argument i stil med ”Fy fan vad illa jag mår när jag ser negrer” utan att verka reflektera en sekund över det orimliga i att ta sådant till intäkt för hur man anser att svensk migrationspolitik bör utformas. Det enda positiva är att eftersom de i grunden går på känslor och inte logik så kan de mycket väl hysa en positiv inställning mot enskilda personer som de egentligen borde ogilla pga deras etniska ursprung. I grunden samma underliga inställning som alltför många tyskar hyste mot sina judiska landsmän före och under andra världskriget.


Ett annat stort riskbeteende är att man blir så fäst vid ett högre syfte eller mål att man bygger på fördomar som bekräftar det riktiga i målet. Om målet exempelvis är ett socialistiskt samhälle så kommer den negativt färgade bild av företag och företagande som med nödvändighet hör till en sådan vision att göda fördomar mot hur ”kapitalister” är som efterhand blir allt svårare att värja sig mot. Jag skulle naturligtvis kunna ta upp invandringskritiska personer igen här lika gärna. Att jag väljer ett annat exempel är bara för att visa att mekanismerna fungerar precis likadant även om målet eller syftet vi tror och jobbar mot är något som kanske rentav en majoritet uppfattar som gott i någon mån.


Slutligen har vi den risk som ligger i att man har en självbild av att man är en fördomsfri och vidsynt person. Det finns naturligtvis personer som är bra mycket mer fördomsfria och vidsynta än exempelvis jag är. Men det finns inga fördomsfria människor. Faktum är att man själv lätt kan fastna i generaliseringar och stereotypier när man försöker angripa andras fördomar och otrevliga åsikter.  Är man inte medveten om detta och regelbundet försöker jobba med sig själv är det lätt att gå i fällan. Inte minst så tror jag att många unga, idealistiska människor löper den här risken. Det finns en (stereotyp) bild i samhället av att människor blir mer fördomsfulla och inskränkta ju äldre de blir. Det finns säkert mer än ett korn av sanning i det. Men tänk då också på detta med hur våra hjärnor fungerar. Unga människor har fortfarande en väsentligt mindre bank av kunskaper och erfarenheter till sin hjälp när de ska dra slutsatser om den verklighet som omger dem, jämfört med oss som har hängt med ett litet längre tag. Det snarare ökar än minskar risken att dra felaktiga generaliseringar om alla slags saker. Precis på samma vis som ett starkt känslomässigt engagemang. Att människor ofta överger sin ungdoms mer radikala idéer (radikal här är inte synonymt enbart med ”vänster”) beror inte bara på att de blir trötta och utnötta och tappar sin idealism. De modifierar dem sannolikt lika ofta eller oftare därför att en större fond av kunskaper och erfarenheter får dem att inse att det inte var så enkelt som de trodde eller att det kanske inte ens var som de trodde och tänkte överhuvudtaget.


Lena Andersson – kanske min favoritskribent i DN – publicerade en bra kolumn i helgen som ganska mycket kommer in på de här sakerna. Läs den gärna! http://www.dn.se/ledare/kolumner/den-nya-farglaran. Lena påpekar bl.a det som borde vara fullständigt självklart men som få eller ingen verkar ha uppmärksammat: Att slagord som ”vita kränkta män” är både en ytterst tveksam generalisering och dessutom rasistisk. Att den opinion som – givetvis i stora stycken med rätta – angriper åsikter och debattörer man inte gillar själv använder sig av både de etniska och könsmässiga stereotyper man bl.a angriper motståndarsidan för att hysa.  Precis som Hellers indianske soldat med sitt yttrande visar att man inte automatiskt går fri från fördomar eller rentav rasism bara för att man själv är utsatt för det, så finns det nog fler än en deltagare i den senaste tidens debatt om rasism, sexism m.m som borde fundera över om hen* inte själv borde reflektera lite över sig själv och sina egna premisser också.


*Härmed begick jag inofficiell världspremiär i text med det nya pronomenet. Man är aldrig för gammal för att ändra sig   

ANNONS
Av Henrik - 21 mars 2013 00:05

Snart har årets vårdagjämning passerat. Någon vår låter dock ännu inte förmärka sig. Istället skapar den envist kvardröjande vintern besvikelse, för att inte säga bitterhet hos många av oss som ogillar kyla och mörker och ser fram emot den ljusare och varmare delen av året. Denna bitterhet saknar förstås all poäng, för vem finns det egentligen att bli bitter på? Vädret är som det är och om vi tror att det har någon avgörande inverkan på vår lycka och vårt välbefinnande så har vi dessutom fel i det; en eventuell vårdagjämmer är helt poänglös. Psykologen och nobelpristagaren Daniel Kahneman gjorde tillsammans med en kollega en undersökning där de jämförde det allmänna välbefinnandet hos en grupp kaliforniska studenter å ena sidan och en grupp studenter från mellanvästern å den andra. Trots att den förstnämnda gruppen gillade sitt klimat lika mycket som den andra gruppen ogillade sitt eget så uppmättes ingen skillnad alls i allmänt välbefinnande. Ändå trodde de flesta i bägge grupperna (liksom för övrigt Kahnemans egen hustru) att kalifornierna skulle vara lyckligare. Men så är alltså inte fallet.


Eftersom vädret alltså inte är något att bekymra sig om, borde man istället skänka en tanke till själva fenomenet dagjämning. Det är ju egentligen något väldigt fascinerande! Två gånger om året är dag och natt lika långa överallt på jorden. Själva dagjämningen är dock inte ett specifikt datum utan den tidpunkt då solskivans centrum passerar gränsen mellan den norra och södra himmelshalvan. I detta ögonblick så lutar jordaxeln varken mot eller bort från solen, utan solens strålar faller in rakt emot ekvatorn. Sen kommer den från vår observationspunkt sett att fortsätta sin vandring norrut på himlavalvet (i själva verket är det förstås vårt eget klot och dess lutning som förändras) tills den runt den 21 juni når kräftans vändkrets kring den 23:e latituden. Då vänder den igen och påbörjar sin vandring åt andra hållet. Fast i själva verket beror ju allt på det faktum att vår jord lutar, eller för att tala svengelska är en aning ”tiltad”. Jag försökte för ett par år sen visa mina söner detta och hur det påverkar temperaturer och längden på natt och dag med hjälp av vår jordglob och en lampa. Hur mycket de tog in vet jag inte riktigt. Den pedagogiska idén i sig var nog inte så dum, men min förmåga att förklara det hela tydligt handikappades av att mina egna kunskaper om fenomenet var så ytliga. Något som bevisar den gamla sanningen att för att kunna förklara något på ett enkelt sätt måste man ofta själv ha mycket djupare kunskaper om det.


 


Vårdagjämningen är också den punkt då solen äntligen stiger över horisonten vid Nordpolen. Eller äntligen och äntligen. Det finns ju inte särskilt många levande varelser där just då som har anledning att bry sig om saken. Efter att ha läst på lite mer om saken kan jag berätta för den som eventuellt dragits med samma kunskapsluckor som jag själv att det inte riktigt är så dramatiskt som att det är natt i 6 månader och dag i 6 månader vid polen. Perioden kring dagjämningarna kännetecknas snarare av flera veckor med ett slags skymnings- eller gryningsljus både före och efter att solen brutit horisontlinjen i den ena eller andra riktningen. Jag har själv fortfarande många minnen från den resa till Nordkap jag gjorde med familjen år 1980 som trettonåring. I norra Sverige upplevde jag första gången midnattssol, några dagar efter midsommar. Det var fantastiskt nog, men man såg dock ändå att det var natt. Längre norrut, på Mageröya där Nordkapsklippan ligger, fanns det däremot ingen möjlighet att avgöra vad klockan var. Vi anlände mitt i ”natten” efter att ha hört en väderleksrapport om att klart väder förväntades över Nordkap – något som relativt sällsynt. Solen strålade som vore det dag och vid små sjöar vi passerade låg folk och solbadade.


Hur ofta funderar vi över de här sakerna egentligen, istället för på vardagens småttigheter i form av senaste appen vi laddat ner på vår smartfån, vem som tar hem årets schlageruttagning, hur det ska gå i Champions League eller vad vi ska äta till middag? Våra liv styrs av de här sakerna på ett vis som borde fascinera de flesta som tar sig lite tid att fundera på eller läsa om dem. Även alla de personer som i likhet med mig saknar en grundläggande, naturvetenskaplig utbildning värd namnet. Jag misstänker att åtskilliga, fullt normalbegåvade vuxna inte ens vet att det är jordaxelns lutning som ger oss årstiderna, än mindre att cykeln av istider och interglacialer som beror på variationer i hur mycket jordaxeln lutar. Om den plötsligt (vilket vissa forskare verkar anse möjligt) tiltar över lite mer så kan villkoren för det liv vi känner idag här uppe i Norra Europa förvandlas mycket snabbt och drastiskt, all global uppvärmning till trots. Det blev som sagt aldrig någon naturvetare av mig, ett faktum jag ibland sörjer samtidigt som jag anklagar mig själv för den lättja och släng av feghet som fick mig att välja en annan bana. Men jag har åtminstone behållt en barnslig förmåga att fascineras av och vilja veta mer om hur världen runt omkring oss är uppbyggd.


När jag tänker på detta med hur jorden snurrar runt solen och hur dess strålar träffar oss så tänker jag också på Erastosthenes  och hur min idol Carl Sagan beskrev honom i sin TV-serie Kosmos som gick i SVT i början av 80-talet. Han levde och verkade i Alexandria i nuvarande Egypten för mer än 2200 år sen; chef för det stora biblioteket och verksam inom allt från historia och poesi till geografi och astronomi. Erastosthenes hade liksom andra astronomer på den tiden redan solcykeln på solstånd och dagjämningar fullt klar för sig. Men i hans tid ansåg fortfarande många vetenskapsmän att jorden var platt. Erastosthenes fick höra talas om att längst ner i södra Egypten så kastade lodräta stänger ingen som helst skugga vid sommarsolståndet. Än sen då? Solen stod ju rakt över den platta jorden.  Men Erastosthenes tänkte ett steg längre. Vid nästa sommarsolstånd kollade han upp hur det förhöll sig med stänger och skuggor i hans egen hemstad. Och ser man på – de kastade en  tydlig skugga även då. Vad kunde förklaringen vara? Erastosthenes insåg att det enda rimliga svaret måste vara att solstrålarna faller in från olika vinkel – ett fenomen som bara är möjligt om jorden är rund. Men hans tankar stannade inte där. Han förstod att skillnaden i skuggvinkel måste öka ju större krökningen är. Erastosthenes lejde en man att stega sträckan mellan Alexandria och södra Egypten och fick svaret att det var ungefär 800 kilometer. Skillnaden i skugglängd beräknade han till sju grader utmed jordytan. Då en cirkel har en omkrets på 360 grader borde således hela jordens omkrets vara ungefär 50 gånger den uppmätta sträckan, eller 40 000 kilometer. Detta är med en avvikelse på några få, futtiga procent rätt svar! Berättelsen fascinerar mig lika mycket idag som den gjorde när jag var fjorton år och en i sanningens namn ganska fjunig konfirmand.


Vad hade hänt om den vetgirighet och positiva inställning till vetenskap som präglade Antiken inte hade fått ett allvarligt grundskott av politiska omvälvningar, krig och senare kyrkan med sin religösa dogmatism som la sig som en våt filt över mycket av kritiskt och verkligt kreativt tänkande under mer än 1000 år? Frågan är naturligtvis omöjligt att besvara med annat än gissningar, men jag hörde en gång en spekulation om att vi kanske tappat runt 600-700 år. Hade utvecklingen fått fortsätta från Grekland och senare det tidigare romarriket så hade vi då kanske uppnått dagens teknologiska och kunskapsmässiga nivå redan på 1300-talet! Tanken svindlar var vi hade varit idag då. Jag funderar också som jag ibland brukar över varför så många människor verkar ha ett aldrig sinande behov av att rikta sin mentala uppmärksamhet mot fantasier och mer eller mindre påhittade och ounderbyggda tankesystem när det finns så många spännande saker i den verkliga världen att ta in. Ingen har exempelvis nånsin presenterat några övertygande bevis för att det skulle finnas spöken. Däremot finns det en massa spännande och helt verkliga och välbevisade saker ute i rymden. Kvasarer, svarta hål, nebulosor, jordliknande planeter som kanske är bebodda. Varför vill inte fler ta in lite mer om de här fantastiska sakerna istället för att sitta och titta på barnsliga program i TV7 om tomtar som jagar ”spöken”?


Nåja, vårdagjämningen är passerad och även om det är kallt nu så kommer snart även den meteorologiska våren. Lite gladare tänker jag nog att både jag själv och de flesta av er andra som lever här uppe skrämmande nära polcirkeln blir när det blir ljusare och varmare. Oavsett vad Daniel Kahneman säger. Glad blir jag också när jag tänker på att vetgirigheten och vetenskapen ändå har en hyfsat stark ställning här hos oss och att det finns så många spännande saker att lära sig mer om. Nu tänker jag läsa senaste numret av Forskning&Framsteg i sängen en liten stund innan jag släcker och somnar. Glad vår på dig också kära läsare!


 

Solen skiner över Nordkapsklippan. Den vetgirige vet dock att detta inte är Europas nordligaste punkt, det är istället den närbelägna knivskjeloudden. Tar man dessutom hänsyn till att båda ligger på en ö, så blir det istället Kinnarodden cirka 70 kilometer österut som vinner.

ANNONS
Av Henrik - 3 mars 2013 17:54

Det första som slår mig när jag åter lyfter blicken mot min bokhylla bakom datorskärmen är att jag inte lytt rådet från bibliotekarien Björn om att O’Briens bok Soldatens drömmar borde flyttas till O. Det väcker en liten, men dock skamkänsla. Jag tycker att man normalt bör lyssna till råd från sakkunniga. Det är nog rent allmänt dags för ett litet omflyttnings- och rensningsprojekt.  En del böcker ligger ovanpå andra och sen sist har jag äntligen gjort slag i saken och skaffat ett eget exemplar av Linnas torpartrilogi. Efter ännu en omläsning (den tredje i ordningen) ligger de nu och tar upp plats på mitt nattduksbord. Så kan vi inte ha det. Eftersom plats saknas och jag just nu inte vill köpa någon ny bokhylla, får jag ändå ta mig i kragen och rensa ut några titlar. Finns någon kandidat i hyllans CD-sektion månne? Min blick faller på Winter av Len Deighton; en av de böcker jag räddade från förgängelsen efter min bokläsande pappas död för snart tio år sen. Det har aldrig blivit av att läsa den, men något skäl måste jag ha haft för att plocka med den. Baksidan talar om för mig att det är en familjeroman som utspelar sig i Berlin under åren 1899-1945. Romaner som skildrar en plats under en längre tid och ”släktkrönikor” var en genre både pappa och jag gillade. Varför har den då blivit stående så länge? Den får åka upp på läslistan och någon gallring blir det inte tal om.


CD börjar annars med Truman Capote, denna märkliga blandning av narcissist och skarpögd iakttagare och lyssnare. Först kommer Bönhörd – ett postumt publicerat fragment av den ”stora roman” som Capote arbetade med under de sista två decennierna av sitt liv men till följd av skrivkramp, alkoholism och andra personliga problem aldrig förmådde färdigställa. Den består av några berättelser med vissa beröringspunkter. Jag har glömt det mesta, men Capotes briljanta språkförmåga och berättartalang lyser även i den. Den kan dock inte mäta sig med In cold blood – dokumentärromanen som skildrar ett mord på en lantbrukarfamilj i Kansas år 1959 och den efterföljande, rättsliga processen fram tills att de bägge mördarna hängs år 1965. Om någon skulle tvinga mig att producera en lista över 10 romaner man borde läsa så skulle den definitivt hamna på den, det må sen säga mer om luckorna i min beläsenhet än om Med kallt blod. Men det är en fullständigt lysande roman, skriven med saklig, nästan torr prosa som ändå fångar läsaren redan på de allra första sidorna. Den har också haft betydelse för mitt intresse för och motstånd mot dödsstraffet. Innan jag läste boken såg jag som tonåring filmatiseringen med en ung Robert Blake (”Baretta”) i rollaren som mördaren Perry Smith. Få om några filmer har skakat om mig så mycket som den. Dels för brutaliteten och grymheten i mordet på den oskyldiga familjen Clutter, men också för insikten om det grymma, meningslösa och ociviliserade i att avrätta människor.


Jag har också en biografi om Capote som jag köpte efter att ha sett filmen om honom med Philip Seymour Hoffman i huvudrollen. Det är svårt att sammanfatta en så komplex människa som Capote var, så jag får nog nöja mig med att säga att även den i allra högsta grad är läsvärd. Inte minst ger den intressanta inblickar i Capotes personliga engagemang i mordet och mördarna och de dubbla känslor han hyste för dem och deras öde.


 

En ung Truman Capote på en berömd bild

 

Det slumpar sig också så att jag på C har ett par andra böcker där dödsstraffet är ett centralt tema: Caryl Chessmans Dödscell 2455 och Kerry Max Cooks  Chasing justice. Båda är självbiografier och beskriver författarnas öden efter att ha blivit dömda till döden. I Chessmans fall slutade hans resa till slut i gaskammaren år 1960 efter att han längre än någon annan dödsdömd lyckats förhala sin avrättning. Cook, dömd till döden för ett mord på en kvinna i Texas år 1977 som han av allt att döma är oskyldig till, lyckades efter nästan 20 år bli försatt på fri fot och så småningom få sin dödsdom upphävd. Jag hoppas återkomma till både dem och till frågan om dödsstraffet i kommande bloggposter.


Efter en Raymond Chandler följer 2010 Andra rymdodyssén av Arthur C Clarke (1917-2008). Om man ska ha en enda Clarke i sin bokhylla finns väl egentligen bättre val  (2001 eller kanske Möte med Rama till exempel). Clarkes eftermäle är lite solkat av rykten om ett intresse för väldigt unga pojkar. Några handfasta bevis verkar dock inte finnas. Bevis finns däremot för att Clarke redan år 1945 föreslog ett system med satelliter för kommunikation. Nästan ännu märkligare och framsynt är det svar den mycket tekniskt intresserade Clarke gav i en intervju år 1974 på frågan om hur livet skulle gestalta sig för intervjuarens son några decennier in i framtiden:


“He will have, in his own house, not a computer as big as this, [points to nearby computer], but at least, a console through which he can talk, through his local computer and get all the information he needs, for his everyday life, like his bank statements, his theater reservations, all the information you need in the course of living in our complex modern society, this will be in a compact form in his own house ... and he will take it as much for granted as we take the telephone."

 

Clarke fällde också det tänkvärda uttalandet att moralfrågor hade kidnappats av religionen. Jag har läst ett antal av hans verk, men det känns inte troligt att en omläsning ligger nära i framtiden. Det gör inte heller en rad andra i och för sig bra böcker:  Marika Cobold Hjörnes En alldeles egen skapelse, ett par thrillers av Alfred Coppel, A.J Cronins Citadellet och nobelpristagaren Coetzees Ungdomsår.  För så är det även för en typisk omläsare av böcker som mig: Vissa böcker plockas fram kanske så ofta som en gång om året för att än en gång läsas. Andra står där och samlar damm utan att man ibland riktigt ens begriper varför den ena boken hamnade i en kategori och den andra i en annan.


Med det har vi slutit C och går över till D. Bland populärvetenskapen – som har en egen hylla – hittar vi Richard Dawkins The God delusion. Den är bra, men jag kan tycka att Dawkins blir lite väl rabiat och enkelspårig ibland i sitt motstånd mot religion. Det är inte det att jag i grunden delar hans livssyn, det är bara det att jag inte verkar känna samma behov att polemisera mot folks personliga tro. På en punkt har vi dock samma syn: När ”troende” tar sin tro in på det naturvetenskapliga området och anser sig kunna göra uttalanden om hur den fysiska verkligheten är beskaffad utifrån sina religösa urkunder och idéer så tar tålamodet och respekten slut.


Egentligen borde jag väl skaffa mig Den själviska genen – Dawkins debut och fortfarande i mitt tycke både det bästa han skrivit och en av de allra bästa böcker jag överhuvudtaget läst inom det populärvetenskapliga området. Men det var ju det där med utrymmet… Istället återvänder jag till romanhyllan och hittar Jeffrey Deavers Tyst gisslan. Det är en riktigt bra thriller: Tre förrymda fångar tar en skolbuss med ett antal döva barn och deras lärare som gisslan. Jag har en till Deaver, men den håller inte riktigt samma klass.


Efter Deaver kommer ett helt gäng Sven Delblanc, de flesta av dem födelsedagspresenter och julklappar från mamma under 80-talet. Den mest kraftfulla av dem är utan tvekan Livets ax – självbiografin han till slut fick kraft att skriva efter att under så många år förtigit det mesta av sin barndom. Fadern kallar han demonen – en man som kunde få sin son att kissa på sig av skräck bara genom att titta på honom på ett särskilt sätt. Väldigt bra är också Samuels bok – första delen i den romansvit vars handling baserar sig på hans mammas familjs öden i slutet av 1800-talet och under 1900-talets första decennier. Berättelsen om den begåvade svenskamerikanske prästen som får uppleva så många besvikelser och till slut drabbas av sinnessjukdom är så stark, så nära.


Efter Delblanc står så slutligen fyra romaner till på D. Två minns jag uppriktigt sagt ingenting av, men de två andra volymerna är ena riktiga omläsningsklassiker: David Copperfield I-II av Charles Dickens. Jag läste dem första gången redan som barn och levde mig så intensivt in i lille Davids olycka i början av böckerna: Den sadistiske styvfadern Mr Murdstone, mammans sjukdom och död, internatskolan där han får stryk varje dag. Eftersom det är en Dickens ordnar förstås allting upp sig till slut: Inte bara för David utan också för de goda och snälla karaktärerna i boken. De onda får däremot mer eller mindre sina gärningars lön allihop. Klicheartat? Javisst, men även de mest hårdnackat rationella av oss behöver sagor där det goda segrar ibland. Dessutom var ju Dickens en stor humorist och som alla stora författare förmår han (oftast) att balansera på den tunna knivseggen mellan tragik och tragikomik.


Ja, med det har vi diskat av CD-sektionen i mina bokhyllor. Om andan faller på blir det kanske ett nytt återbesök ganska snart. I en blogg nära dig, bara ett litet musklick bort.

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ jonesiskt med Blogkeen
Följ jonesiskt med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se