jonesiskt

Alla inlägg under augusti 2017

Av Henrik - 28 augusti 2017 08:15

Är männen (och de få kvinnorna) på Death Row onda? Det går knappast att besvara utan att veckla in sig i den klassiska, filosofiska frågeställningen om en människa kan anses vara ond i sig själv, eller om det är handlingarna som är onda. Jag är inte överdrivet förtjust i att göra det. Å ena sidan finns det knappast några människor som bara gör onda saker hela tiden och aldrig någonsin är snälla mot någon enda människa. Å andra sidan har jag alltid funnit det väldigt märkligt att man i värderingen av en människa helt skulle bortse från hens handlingar. Det är ju trots allt det vi gör som påverkar andra människors liv positivt eller negativt, inte det vi tänker eller känner. Och om ingen människa kan anses vara ond så blir i konsekvensens namn ingen människa någonsin god heller.


Då är det mer fruktbart att se vad de dödsdömda gjort utöver själva brottet de begick, både före och efter det. I de fall jag genom åren satt mig in i tycker jag att man kan se vissa mönster, men också stora olikheter.


För det första är det knappast någon som bara helt ut ur det blå och helt oväntat begår mord, åtminstone inte mord med så försvårande omständigheter att det leder till ett dödsstraff. Ganska många av de dödsdömda hade inga fängelsedomar innan. Men det finns så gott som alltid en historia av sociala problem, missbruk, svårigheter att kontrollera sitt beteende inklusive aggressioner. Ett typexempel är mannen som inte klarar av att hans fru eller sambo lämnar honom och skjuter ihjäl både henne och hennes barn eller några andra familjemedlemmar.


Nedsatt empati hör nog många gånger till bilden, inte sällan förstärkt av drogmissbruk. Under vissa omständigheter leder det tyvärr till mycket brutala och otäcka brott. Ändå är det uppenbart att många av dessa personer också har andra sidor. På Death Row ställer de inte till med några större problem och försöker leva så gott de kan i isoleringen. Tränar, läser, skriver brev. Väldigt många begick sina brott som unga och mognar under åren i dödscellen. Som jag har skrivit om så finns det också rätt många som ångrar sig uppriktigt. Jag är så ledsen. Jag önskar att jag kunde dö flera gånger för att visa det. De orden yttrades av Karl Chamberlain som under inflytande av droger och personliga problem våldtog och sen sköt en ung kvinna för att han var rädd att hans fru skulle lämna honom om det kom fram att han varit med en annan.


En annan man, David Powell, satt över 30 år på Death Row efter att, under påverkan av ett intensivt drogmissbruk och förföljelsemani, ha skjutit ihjäl en polisman vid en trafikkontroll. Powell hade aldrig visat tecken på våldsamt beteende före mordet och han gjorde det heller aldrig efter. Istället gjorde han sig känd som medlare i konflikter mellan andra intagna, lärde interner att läsa och lånade ut böcker till dem. En medfånge skrev i ett vittnesmål: ”Varje gång han kommer in i ett rum är det som att det lyser upp”. Han åtnjöt respekt även hos personalen och en vakt vittnade t.o.m om sin övertygelse att Powell var rehabiliterad och inte utgjorde ett hot mot någon människa. Till offrens anhöriga skrev Powell före sin avrättning ett brev där han uttryckte sin sorg och ånger över brottet och att det han gjort var oförlåtligt.

 

David Powell, foto taget i besöksrummet Death Row


En hel del av de dödsdömda hör förmodligen till den kategori som alla som kan något lite om kriminalvård känner till: Personer som fungerar bra eller åtminstone hyggligt så länge de är i fängelsets kontrollerade värld med rutiner och övervakning. Men som har svårt att klara av den fria världens alla krav och mer komplexa verklighet. De skulle om de släpptes ut utan tvekan kunna bli farliga igen i en psykiskt pressad situation med droger i kroppen och kanske ett vapen nära till hands. De har nog mer destruktivitet i sig än genomsnittsmänniskan. Men onda? Nej, åtminstone inte i meningen att det skulle vara definierande för hela deras personlighet.


Även männen som lider av psykisk ohälsa av olika slag och de lätt förståndshandikappade har jag svårt att se som onda, oavsett vilka brott de begått under inflytande av sina problem.


Kvar blir ändå ett antal personer, hur många de är totalt vet jag inte, som jag har svårt att känna något medlidande för. Bland de mer intelligenta fångarna finns mycket manipulativa män som är skickliga på att bygga relationer med brevvänner och få inte minst kvinnor att stötta dem både praktiskt och ekonomiskt med olika saker. I flera fall jag känner till har de parallellt lyckats inbilla flera kvinnor att de är kära i just henne.


Det ligger över huvud taget en viss både tragik och ironi i att de mest begåvade bland de dödsdömda, de män och kvinnor som pga det kanske måste anses bära störst moraliskt ansvar för sina handlingar, oftast är de som får mest stöd och sympati från världen utanför. Just på grund av sin förmåga att kommunicera och framställa sig själva i en positiv dager. En förmåga som får människor att helt eller delvis glömma de brott männen faktiskt begått eller tro på ofta dåligt underbyggda påståenden om oskuld. Michael Perry och Thomas Bartlett Whitaker måste bägge räknas dit.


Jag vill, när vi nu närmar oss slutet på den här bloggserien, berätta om några män som i varje fall i min definition av ordet måste anses ha varit onda. Utan att därmed påstå att de alla var onda rakt igenom. Men den psykopatiska känslokyla och grymhet som var en del av deras väsen motsäger i mitt tycke mer optimistiska synsätt om att alla människor är snälla innerst inne och att alla (utom möjligen de mentalsjuka) bör kunna rehabiliteras och släppas fria någon gång. Jag tror för övrigt att människor som hyser den åsikten aldrig konfronterats på närmare håll med en psykopat och heller aldrig förmått ta in den fulla omfattningen av grymheten ett litet antal (lyckligtvis) människor är kapabla till.


Leon Dorsey

Leon Dorseys historia skulle passa perfekt som fallstudie i en uppsats om kriminella psykopater. Vid tio års ålder knivhögg han en skolkamrat och försökte bränna ner barnvaktens hus. Vid fjorton tog han med en laddad revolver till skolan och avfyrande den i klassrummet. Sexton år gammal satt han i sin bil och sköt mot ett par i en annan bil. Han begick stölder som snart övergick i regelrätta rån. Ibland gick han längs gatan med ett avsågat, laddat hagelgevär under jackan som han plötsligt visade fram för folk bara för att det roade honom att skrämma dem. När han var arton år gammal sköt han ihjäl två anställda, bägge unga män, vid ett rån mot en videobutik. Bara ett par månader senare dödade han en femtioårig kvinna vid ett annat rån. För det fick han sextio års fängelse. Några år senare kom bevisning fram som gjorde det möjligt att åtala Dorsey även för det första rånmordet. Han erkände och fick dödstraff. Vid förberedelserna till rättegången sa han bland annat följande i ett förhör:


Jag har knivhuggit folk, jag har dödat folk. Men det gör mig ingenting          

                         

Han kallade sig själv ”Pistol Pete”. I en intervju fick han frågan om de människor han mördat.


Dom är döda nu och allt det där är ett avslutat kapitel för mig. Jag hade kunnat sitta här och säga ”Åh jag är så ledsen för det som hände. Jag är en dålig människa” Men det vore inte att vara ärlig mot mig själv, för det är inte så jag känner.

 

Till offrens anhöriga hade han ett råd: De borde se på förlusten av offren som om de hade förlorat pengar på betting. Sånt händer, det är bara att lägga bakom sig och gå vidare.

 


Under de åtta år Leon Dorsey satt på Death Row drog han på sig inte mindre än 95 rapporter om disciplinbrott av olika slag. Vid ett tillfälle överföll han en vakt och knivhögg honom fjorton gånger med ett egenhändigt tillverkat stickvapen.


Leon Dorsey avrättades 2008. Bara ett par veckor innan hade vakter hittat ett stickvapen i hans cell igen. Han hade framfört hot mot både vakter och andra och tilläts pga det inga intervjuer med media. Fastspänd på britsen sa han att han förlät alla (för vad framgick inte) och slutade med ett ”Vi ses när ni också kommer dit”. Om han med ”dit” syftade på himlen eller en betydligt varmare plats förblir en obesvarad fråga.

James Demouchette


Under sina 15 år på Death Row i Texas var James Demouchette känd under sitt egenpåhittade smeknamn: Doom. Han var också, både bland andra fångar och vakter, känd och fruktad under epitetet The meanest man on Death Row.

 

Den 21-årige Demouchette hade bara varit ute på gatan igen i tre månader efter ett fängelsestraff för inbrott när han och hans bror sköt ihjäl två medarbetare på en PizzaHut-restaurang i oktober 1976. En tredje man sköts också, men överlevde genom att spela död. James Demouchette greps redan nästa dag, efter att hans bror själv angivit sig hos polisen. Knappt ett år senare dömdes han till döden och skickades till Ellisfängelset, där de dödsdömda då förvarades. Där hade de mer rörelsefrihet än idag och fick exempelvis vistas flera stycken i taget i dagrummet och på rastgården.


Där våldtog Demouchette något år senare under knivhot en jämnårig, vit man som nyss anlänt till fängelset och ristade in orden ”Cindy” och ”Good pussy” på hans skinkor. Det var bara en i en lång rad av händelser med honom som förövare och andra som offer. Med egentillverkade knivar högg han både medfångar och vakter vid ett antal tillfällen. En gång hade han på något vis lyckats komma över eller framställa frätande lut som han kastade i ansiktet på en vakt. Hade han inget vapen för tillfället kunde han attackera personalen ändå med sina bara händer och han var känd för att slå sönder allt från TV-apparater till toalettstolar. Han satte också eld på sin cell vid ett flertal tillfällen. Under en vistelse i häktet när hans fall var uppe i domstolen på nytt våldtog han och knivhögg flera medfångar där också.

 


År 1983, efter sex år på Death Row, kom han en dag in i dagrummet och gick efter en kort ordväxling till attack mot en medfånge. James Demouchette slog omkull mannen, satte sig på hans bröstkorg och började hugga honom med sitt hemmagjorda stickvapen. En vakt ropade åt honom att släppa vapnet. Demouchette svarade:


I aint done killing this nigger yet.

 

Så fortsatte han hugga. Mannen dog och Demouchette fick en livstidsdom som skulle ha hållit honom kvar I fängelse om han på något vis hade fått sin dödsdom upphävd. Men det lyckades han inte med. Så efter 15 år, en lång lista av brott mot fängelsereglerna och omgärdad av särskilda säkerhetsåtgärder varje gång han lämnade sin cell fördes han i september 1992 till Huntsville för att avrättas. Han yttrade inga sista ord.

 

Här på fängelsekyrkogården, i en anonym grav endast utmärkt med fångnummer och dödsdatum, slutade James Demouchettes resa. Gissningsvis till lättnad för både vakterna och åtskilliga medfångar på Death Row.

Kenneth McDuff


Kanske är ändå Kenneth McDuff den av alla de som dömts till döden i Texas som kommer närmast föreställningen om den totala ondskan. McDuff är också lite av ett triumfkort för dödsstraffsförespråkarna. Han är nämligen den enda person i Texas som har dömts till döden, blivit frisläppt och därefter dömts igen för nya, brutala mord.


McDuff kom till skillnaden från merparten av de dödsdömda från tämligen välbärgad medelklass. Det finns inga rapporter om misshandel eller missbruk i hans familj. Tvärtom sas det att hans mamma och äldre systrar behandlade honom som en kung och gav honom allt han pekade på. Det blev han dock inte snäll av. I skolan var han känd som en mobbare och han började tidigt missbruka både alkohol och narkotika. Missbruket finansierades med stölder som skickade honom i fängelse redan som 18-åring. Men straffen var kortare då på 60-talet och efter mindre än ett år var han ute igen.


En augustidag 1966 körde den nu 20-årige McDuff omkring i sin Dodge tillsammans med en vän. De fick syn på tre tonåringar, en flicka och två pojkar. McDuff tyckte att flickan var attraktiv. Han gick fram till dem, drog sin revolver och tvingade dem att lägga sig i bagageluckan på sin egen bil. Sen körde McDuff och kumpanen de båda bilarna till ett avsides beläget område. Där tog Kenneth McDuff ut flickan och sköt sen ihjäl de bägge pojkarna, trots att de bad för sina liv. Sen våldtog han den 16-åriga flickan flera gånger innan han kvävde henne med hjälp av ett kvastskaft. De bägge männen försökte sen förstöra alla spår, men medbrottslingen gick snart till polisen och McDuff dömdes till avrättning i elektriska stolen.

 

En ung Kenneth McDuff i rättssalen i den första mordrättegången som skickade honom till Death Row.   


När Kenneth McDuff kom till det dåtida Death Row hade emellertid inga avrättningar verkställts på flera år, till följd av legala problem kring dödsstraffet. Drygt fem år senare kom utslaget i Högsta Domstolen. McDuff och hans medfångar fick sina straff omvandlade till livstids fängelse och skickades ut i den ordinarie fängelsepopulationen. Den storvuxne (190 cm/+100 kg) och brutale McDuff tillhörde snart ledarfigurerna på sitt nya fängelse och blev också förtroendefånge med rätt att disciplinera och bestraffa andra enligt det korrumperade och grymma system som då rådde i Texas fängelser.

 

Efter drygt ett decennium i Texas fängelsesystem.



McDuffs mamma drev en kampanj för att få honom frisläppt. Hon hävdade att han var oskyldig och att kumpanen var den verklige mördaren. Någon framgång i domstolarna hade hon inte, men 1989 kom materialet i händerna på kommittén som fattade beslut om villkorlig frigivning. De blev imponerade av det och förmodligen också av McDuff, en vit man från medelklassen som de kanske hade lättare att relatera till. Texas fängelser var överbefolkade vid denna tid och man var under press att utfärda villkorliga frigivningar. Trots det oerhört brutala trippelmord han dömts för släpptes därför McDuff vid 43 års ålder fri.


I den lilla stad där Kenneth McDuff vuxit upp låste folk sina dörrar med tredubbla lås, släpade tunga möbler framför och laddade sina gevär. Det sas att McDuff lovat att hämnas gamla oförrätter. Polis och åklagare var chockade, de hade aldrig kunnat föreställa sig att mannen skulle släppas ur fängelset. Till en början verkade dock inte så mycket hända. Han arbetade på en bensinstation och påbörjade även studier på college. Samtidigt fortsatte han umgås med gamla bekanta från fängelsetiden, drack sprit och tog narkotika. Efter bara ett år blev han fängslad igen till följd av ett dödshot mot en tonåring. Även denna gång lyckades han dock med bistånd från sin familj och anlitade advokater att bli frisläppt.


Åtta månader senare kidnappade han en prostituerad kvinna som han våldtog och därefter mördade. Denna händelse hösten 1991 blev starten på vad man tror totalt är åtminstone nio fall av kidnappning, våldtäkt och mord på unga kvinnor under ungefär ett halvår. Alla kroppar har inte hittats, men i de flesta fallen har Kenneth McDuff på olika vis kunnat knytas till brotten genom vittnesmål och annan bevisning.


Precis som vid morden 1966 hade McDuff vid åtminstone ett tillfälle en medbrottsling. De överföll och tvingade med sig en ung kvinna vid en biltvätt. Det vittnesmål medbrottslingen lämnade till polisen avslöjade ett fruktansvärt händelseförlopp som jag inte vill redovisa här, men det slutade med att McDuff dödade henne.


Morden ägde rum i olika countyn runt om i Texas, vilket försvårade utredningen till en början. Snart började dock McDuff – som polisen försökt ha under uppsikt sen han blev frigiven – ringas in och han fann för gott att fly Texas. Flykten blev dock inte långvarig. Hans fall presenterades i TV-programmet America’s most wanted. En man i Kansas som arbetade på ett sophämtningsföretag tyckte att bilderna påminde mycket om en ny kollegas utseende och tipsade polisen. Kenneth McDuff greps utan dramatik och fördes tillbaka till Texas. Där blev han så småningom åtalad och dömd för två av morden vid separata rättegångar och fick en ny dödsdom. I mars 1993, tjugo år efter sin förra vistelse, återkom han till Death Row. Denna gång skulle han inte komma därifrån med livet i behåll.

 



Bland alla makabra fakta som kom fram under utredningen och rättegången fanns också en otrolig historia som egentligen sade allt som behövde sägas om mannens totala ondska och känslokyla. Det visade sig att han redan år 1964, 18 år gammal, hade begått en mycket brutal våldtäkt, som han aldrig dömdes för, på en ung kvinna och i princip lämnat henne att dö i ett dike. Kvinnan överlevde emellertid och inte bara det: Hon hade blivit gravid vid våldtäkten och födde efter nio månader en flicka. Tjugo år senare tog denna dotter kontakt med Kenneth McDuff som då fortfarande avtjänade sitt livstidsstraff. Till en början var flickan fascinerad av sin far. Deras relation tog dock slut när McDuff började pressa henne att genomföra en idé han fått: Hon skulle resa till Las Vegas och arbeta som prostituerad och McDuff skulle - förmodligen genom kriminella kontakter - fungera som henes hallick.



Det är knappast förvånande att McDuffs fall väckte en enorm uppmärksamhet och fick ett stort genomslag i opinionen. En journalist sammanfattade mångas syn på saken: Om det någonsin har funnits en person som förtjänar dödsstraffet så är det Kenneth McDuff. Men det stannade inte där. Vreden mot det system som möjliggjort McDuffs villkorliga frigivning bubblade i Texas och drev fram stora förändringar i rättssystemet de närmaste åren. Mängder av nya fängelseplatser kom till i en serie av stora byggprojekt för att man skulle komma runt problemet med att i förtid tvingas släppa farliga fångar pga platsbrist. Reglerna för villkorlig frigivning skärptes starkt och övervakningen av de som ändå släpptes blev väsentlig hårdare.


Hela detta projekt blev t.o.m uppkallat efter honom: The McDuff Laws. Ett kvartssekel senare är det fortfarande i högsta grad en del av verkligheten i Texas rättssystem, numer också kompletterat med bl.a möjligheten att döma till livstids fängelse utan möjlighet till villkorlig frigivning.


Kenneth McDuff nekade länge till alla de mord han anklagats och dömts för. En journalist som fick en intervju med honom på Death Row tyckte att han påminde om en stor rovfågel med sin stora örnnäsa och kalla, tomma ögon. Både polismän som varit involverade i mordutredningen på 60-talet och den på 90-talet beskrev honom som totalt i avsaknad av all empati och medkänsla för andra människor och den mest ondskefulla man de någonsin stött på. Till slut, nästan sex år efter gripandet började han till slut ändå lämna upplysningar till polisen om var kvarlevor efter de offer som inte återfunnits. Då led han av svår leversjukdom, resultatet av ett liv med alkohol- och drogmissbruk, och det var oklart om sjukdomen skulle ta kål på honom innan överklagandeprocessen hade löpts igenom.

 

Kenneth McDuff på Death Row


Hans samarbetsvilja var dock inte betingad av idealism. När kvarlevorna efter kvinnan han kidnappade vid biltvätten hade hittats verkställde myndigheterna sin utlovade motprestation: En systerson till McDuff som satt fängslad för omfattande drogförsäljning fick sitt straff avkortat.


Kanske togs Kenneth McDuffs fall med förtur i domstolarna, det är knappast förvånande om det var så. I varje fall så tog det bara knappt fem och ett halvt år innan ett avrättningsdatum kunde sättas ut. Advokaternas försök att få ett s.k sista-minuten-uppskov misslyckades. Inte heller McDuffs leversjukdom visade sig i slutändan starkare än bödeln. I november 1998 fördes han till Hunstvillefängelset. Inte för att grillas till döds i den elektriska stolen som det föreskrivits i hans första dödsdom, mer än trettio år tidigare. Istället fick den 52-årige McDuff lägga sig på britsen i avrättningsrummet och som 160 andra före honom få en kanyl insatt i armvecket. Fängelsedirektören frågade honom om han hade några sista ord. Mannen som aldrig uttryckt någon form av ånger för sina brott sade bara:


I’m ready to be released. Release me.

 

Några av McDuffs offer. De tre svartvita bilderna är tonåringarna han mördade 1966

ANNONS
Av Henrik - 16 augusti 2017 21:09

Det hade gått ett år och åtta månader sen morden på Kent Whitakers fru och yngste son och drygt ett år sen hans äldste son Bart försvunnit spårlöst. På något vis hade han lyckats hålla sig uppe, stärkt av sin övertygelse att Gud hade en mening med allt som skedde. Barts försvinnande hade raderat ut det mesta av hoppet om att sonen inte var inblandad på något sätt. Fortfarande var det ändå mest frågetecken.


För den ansvarige mordutredaren Marshal Slot och hans kollegor började däremot bilden klarna alltmer. De hade arbetat intensivt med fallet och ringat in två misstänkta personer vid sidan om Bart Whitaker: Hans rumskompis på college, Chris Brashear och en man vid namn Stephen Champagne. Sen flera månader tillbaka bedrev de spaning och hade nyligen fått tillstånd till telefonavlyssning. Det hade än så länge inte fått fram något direkt komprometterande, men var ändå övertygade om att de var på rätt spår.


Var Bart Whitaker befann sig eller om han ens var i livet visste de däremot inte.


Så kom till slut ett riktigt genombrott i augusti 2005. Stephen Champagne tog själv kontakt med polisen. Kanske hade han förstått att nätet sakta drogs åt. Det han hade att berätta var följande: Han hade kört flyktbilen på mordkvällen och hjälpt till med att göra sig av med diverse föremål i en närbelägen sjö efteråt. Det var Chris Brashear som skjutit familjen Whitaker. Han förnekade att han varit medveten om mordplanerna och ville göra en uppgörelse om åtalsimmunitet.


Man kan ha olika åsikter om den här delen av det amerikanska rättssystemet. Jag har i tidigare poster tagit upp att det finns mer än ett mordfall där det känns väldigt tveksamt om den som fick dödsstraffet verkligen var den mest skyldige av flera inblandade. Självklart finns en uppenbar risk att människor ljuger i eget intresse. Samtidigt går det inte att blunda för att denna möjlighet att få inblandade mer villiga att vittna mot lägre straff eller rentav åtalsimmunitet leder till att man kan fälla skyldiga personer som annars gått fria. Det ligger också något inte helt osympatiskt i tanken att den som samverkar med myndigheterna kan få åtminstone en viss straffreduktion som tack för hjälpen.


Steven Champagne skulle dra nytta av systemet, men någon åtalsimmunitet skulle det inte bli. Efter ett misslyckat lögndetektortest utsattes han för nya, pressande förhör. Hans historia gick inte ihop. Till slut medgav han en djupare inblandning i mordkonspirationen. Motivet skulle ha varit pengar. Familjen var välbärgad och hade livförsäkringar och Bart hade lovat sina medhjälpare en andel av de pengar han skulle få som enda överlevande i familjen. Både Steven Champagne och Chris Brashear blev nu arresterade.


Naturligtvis skrev tidningarna om de dramatiska händelserna i fallet. Uppmärksamheten skrämde en man som i över ett år burit på en hemlighet. Nu beslöt han sig för att det minst riskfyllda var att själv gå till polisen. Mannen hette Rolando Ruiz. Mot en ersättning på $3000 hade han hjälpt Bart Whitaker att ta sig till Mexiko och dessutom låtit honom låna sina egna identitetshandlingar för att underlätta flykten. Nu befann sig Bart hos hans pappa, i en mindre stad, inte mer än fem-sex mil från den amerikanska gränsen.


För dessa och andra upplysningar samt senare vittnesmål under rättegången skulle Rolando Ruiz få åtalsimmunitet och slippa dömas för skyddande av brottsling.


När Bart Whitaker ett år tidigare kände hur marken började brinna alltmer fattade han ett ganska impulsivt beslut. Det verkar mest ha varit en slump att han kom i samspråk med Ruiz om hur man skulle bära sig åt för att försvinna. När Ruiz visade sig ha en färdig idé hoppade Bart helt enkelt på tåget. Väl i Mexiko tog han arbete som daglönare med låg lön och enkla arbetsuppgifter, en tillvaro långt ifrån det privilegierade liv han var van vid. Ändå gick det bra för honom. Han talade flytande spanska, så några kommunikationsproblem hade han inte. Han vann snart Ruiz familjs förtroende, inledde en kärleksrelation med dottern och betraktades av fadern som en son i huset. Den verkliga anledningen till sin flykt berättade han dock inte om.

 

Thomas Whitaker, foto från vistelsen i Mexico



Efter att pappersexercisen klarats av greps Bart Whitaker i Mexiko och lämnades ut till myndigheterna i Texas i september 2005. För första gången på över ett år mötte han sin far igen, i ett besöksrum på häktet. De satt mitt emot varandra, åtskilda av en ruta av skottsäkert glas. Efter att de hälsat blev det tyst någon minut innan Bart tog till orda.


Jag är ledsen pappa. Allting är mitt fel. Jag vet inte varför. Men jag ska göra vad jag kan för att det här ska gå så snabbt och smärtfritt som möjligt för alla.

 

I det ögonblicket förstod Kent Whitaker att det var en bekännelse.  Hans son låg bakom mordet på sin bror och mamma och mordförsöket på Kent själv.

 

Mugshot taget i samband med Whitakers återkomst till Texas och polismyndigheten på hans hemort


De misstänkta för mordet var nu bakom lås och bom, men rättsprocessen hade bara börjat. Åklagarsidan studerade fakta i fallet för att besluta sig för om man skulle yrka på dödsstraff för någon eller flera. All uppmärksamhet till trots så döms inte särskilt många mördare till döden ens i Texas. År 2004 var det bara 2%, vilket faktiskt är lägre än genomsnittet i USA. De senaste åren har bara något dussin dödsdomar per år utdömts som mest (Som en jämförelse begicks drygt 1200 mord i Texas år 2015). Det beror i allt väsentligt på att det är så otroligt mycket mer komplicerat och kostsamt att driva ett mordmål med dödsstraff i potten. Det har också visat sig att sen möjligheten att utdöma ”LWOP” (Life WithOut the possibility of Parole) infördes har många juryer visat sig mycket mer benägna att välja det alternativet i mål där åklagaren drivit på för dödsstraff.


I december 2015 fattade åklagarna sitt beslut. Steven Champagnes fall skulle inte gå till rättegång. För sitt samarbete med polisen och för kommande vittnesmål mot Whitaker och skytten Brashear fick han en s.k plea deal med 15 års fängelse för medhjälp till mord. Mot Chris Brashear skulle man nöja sig med att yrka på livstids fängelse. Skälet var att han ansågs ha varit under ett starkt, negativt inflytande från Bart Whitaker och inte hade varit kapabel att på egen hand planera och begå ett sånt brott.


Mot Bart Whitaker skulle det däremot bli ett dödsstraffsmål. Trots att han och hans advokater hade erbjudit sig att samarbeta och gå med på en uppgörelse mot en mildare dom, troligen då livstids fängelse. Trots att Kent Whitaker och hans övriga släktingar var emot det.


Men Bart var död.


Det vill säga, fysiskt var han inte död. Men mannen som bland sina vänner och bekanta hade gått under det namnet hade beslutat sig för att en del av en slags själslig reningsprocess var att ta livet av Bart i psykologisk och kanske också moralisk bemärkelse. Thomas Bartlett Whitaker skulle hädanefter tilltalas som Thomas. Han hade enligt sin egen syn börjat ett nytt liv.


För åklagarna var detta totalt likgiltigt. Fallet var ett high profile case. Mord i en välbärgad förort för den övre medelklassen! Mord genom konspiration! Mord en ung man beställt på sina egna familjemedlemmar!

Hela år 2006 förbereddes rättegången. Vintern 2007 tog den sin början. Alldeles innan hade den som begått själva morden, Chris Brashear, gjort en plea deal som innebar att han erkände sig skyldig och dömdes till livstid med möjlighet till villkorlig frigivning tidigast efter 30 år. Thomas Whitaker, nu 27 år gammal, erkände sig inte formellt skyldig. Men det var uppenbart att försvaret inte skulle göra något försök att ifrågasätta hans inblandning. Istället låg fokus på att undvika en dödsdom.


Vid rättegången och efter den presenterades två på flera avgörande punkter olika versioner av Thomas Whitaker och hans motiv och handlingar.


Försvarets version

 

Thomas Bartlett Whitaker var en ung man som aldrig hade känt sig riktigt förstådd och älskad av sin familj, trots sin mycket privilegierade uppväxt. Han upplevde att föräldrarna hade mycket stora krav på honom och kände sig pressad av dem. Samtidigt kände han sig tom och visste inte hur riktiga känslor borde kännas. Osäkerheten fick honom att ta på sig en falsk mask mot omvärlden, samtidigt som hans frustration och vrede växte. Med dem kom idén om att ifall han blev kvitt sin familj så skulle han må mycket bättre och slippa ilskan och hatet. Genom ett olyckligt samspel med andra, trasiga människor han dragits till kom dessa idéer att omsättas i praktisk handling.


Efter morden drabbades han av ånger och samvetskval och genomgick en religiös omvändelse. Av feghet för både sin egen och sin pappas skull klarade han ändå inte av att erkänna. Flykten till Mexico var också den betingad av rädsla. Han hade inte begått några nya brott och kände sig som en helt förändrad, ny människa. Han förstod nu att hans familj i själva verket skänkt honom mycket kärlek och stöd och allt det han känt var en illusion i hans eget, sargade inre.



Åklagarnas version

 

Thomas Bartlett Whitaker var en fullständigt iskall och känslolös sociopat. Den enda person han brydde sig om och förmådde känna empati för var sig själv. Hans motiv för morden var i första hand ekonomiska: Familjens tillgångar var åtminstone värda 1 miljon dollar. Det var också med löfte om del i livförsäkringspengar som han snärjt sina medbrottslingar. I både denna och den tidigare planerade mordkomplotten hade han visat en stor förslagenhet när det gällde att göra sig vän med personer med olika typer av problem som gjorde dem mottagliga för hans manipulations- och övertalningsförmåga.


Händelseförloppet före och under morddagen visade på hans totala känslokyla. Lögnen om examen var bara ett sätt att samla familjen och få dem ur huset så att skytten ostörd kunde ta sig in där och invänta deras hemkomst. Whitaker hade deltagit i alla detaljer i planeringen och på restaurangen hade han uppträtt glatt och till synes helt oberörd av att han räknade med att resten av familjen skulle vara döda inom några få timmar. Även om han inte själv hållit i mordvapnet rådde det inget tvivel om att det var han och ingen annan som låg bakom allt.


Thomas Whitaker ånger var bara ett spel för att utverka fördelar. I själva verket hade han några månader efter mordet sagt till en av kumpanerna att deras jobb ännu inte var färdigt eftersom hans far hade överlevt. Flykten till Mexico var ett kalkylerat beslut för att undgå rättvisan. Och jo, han hade så vitt de kände till levt laglydigt i Mexico. Men vid ett tillfälle hade hans flickvän kommit på honom med att försöka öppna familjens lilla kassaskåp. ”Jag vill se vad som finns inuti”, hade han sagt och tillagt att de två skulle kunna dela på vad som än fanns där inne. En annan gång hade flickvännen haft ett häftigt gräl med sin mamma. Då hade han sagt att hon inte skulle vara arg och att de kunde döda föräldrarna om det var vad hon önskade.


Dessutom hade han skickat ett märkligt julkort till en av åklagarna, strax före början av rättegången. ”Glöm inte bort din familj så här i jultider”. En oskyldig hälsning eller en anspelning på att morden tre år tidigare hade ägt rum ett par veckor före julafton, ett hot i syfte att göra åklagaren osäker? Julkortet togs upp under rättegången. Thomas Whitaker menade att det var helt oskyldigt, han hade ingen anledning att hata åklagaren och hans familj då ju denne bara gjorde sitt jobb. Åklagaren fick honom att medge att han inte haft något verkligt skäl att hata sin familj heller, men att han hade låtit döda dem i alla fall.


 

Från rättegången. Thomas Whitaker tillsammans med sin försvarsadvokat.


Domen och straffet

 

Juryn fann Thomas Whitaker skyldig till morden på sin mamma och yngre bror. I den efterföljande straffprövningen visade det sig att de tagit mer intryck av åklagarens version av den åtalades karaktär än av försvarets. Mot Kent Whitaker, det överlevande offrets uttryckliga önskan förklarade de att Thomas Whitaker var ett framtida hot samhället och därför skulle dömas till döden. Han fördes tillbaka till häktet för att inom kort transporteras till Polunskyfängelset. Dit anlände han den 23 mars, skrevs in och tilldelades avrättningsnumret #999522. Resten av sitt liv skulle han nu tillbringa inlåst 23 timmar om dagen i en cell på 3x2 meter.  Tills den dag då de skulle föra honom till Huntsville för att injicera en dödlig dos av droger i hans blodomlopp.


Det som slog honom vid ankomsten var den kompakta tystnaden. Inga fångar som skrek på honom när han eskorterades till sin cell av vakterna. Ingen som dunkade i några galler. Inte ens hans celldörr lät som de celldörrar han var van vid från häktet, ljudet när den gled på plats och i lås var mjukt. 


I samtalen med sin far hade Thomas blivit uppmanad att skriva om sina upplevelser. Kent Whitakers tro var att det skulle kunna fungera som ett själsligt reningsbad. Och Thomas började skriva. Han skrev om sina känslor vid ankomsten till Death Row. Han skrev om skuld, om samvetskval. Om känslan att allting var för sent, att de insikter han nu nått inte skulle hjälpa honom efter att dörren till dödscellen slagit i lås. Om det djupa hål inuti sig själv dit han så många år tagit sin tillflykt och där han stoppa undan alla känslor där. Bara för att upptäcka att en slags omvända gravitationens lag gällde här: Skiten föll uppåt och fyllde hans sinne igen.


Kent Whitaker för sin del kom upp ur sitt hål. Han fann att hans tro och den väg han upplevde att Gud pekat ut verkligen hjälpte honom. Han kunde förlåta sin son. Han kunde älska honom villkorslöst. Han träffade en kvinna som han blev kär i och som blev kär i honom. De gifte sig. Varje vecka besöker de Thomas Whitaker på Polunskyfängelset.

Två år efter dödsdomen gav Kent ut en bok om morden och sina egna upplevelser. De åker runt i USA och föreläser.

 

Kent Whitaker och hans fru besöker Thomas på Death Row


Kent Whitaker tror att hans son verkligen har genomgått en förändring på djupet, även om han samtidigt säger att han aldrig kan veta det helt säkert. Men det centrala för honom var aldrig att Thomas skulle erkänna sin skuld och förklara sin kärlek till sin pappa. Det som verkligen helade honom var beslutet att ge en villkorslös förlåtelse, istället för att riskera att gå under av smärta och hat. Nu blev förlåtelsen och övertygelsen om att allt hade en mening det ljus i tunneln som förmådde honom att ta sig igenom den oerhörda sorgen och till slut komma ut på andra sidan.


Av Thomas Whitakers skrivande blev det en blogg. Av bloggen blev det så småningom ett projekt större än honom själv: När han fick rapporter om att bloggen hade många läsare började han låta andra fångar med dödsdomar och långa fängelsestraff skriva gästinlägg. Numer är han bara en av många som skriver regelbundet på den. Sen ett tag tillbaka är han i färd med en slags självbiografi om tiden i Mexiko. Han har också ägnat sig åt aktivism och försöker skapa opinion mot dödsstraffet. Dessutom har han – utan framgång – drivit en rättslig process mot Texas fängelsemyndigheter för mer humana levnadsvillkor för de dödsdömda.

 

Utsnitt från Thomas Whitakers blogg (minutesbeforesix.blogspot.com)


Drygt tio år har förflutit sen dödsdomen. Ännu har inget avrättningsdatum satts ut, men Thomas Whitaker har som det ser ut snart inte några juridiska möjligheter kvar. Tidigare i våras förlorade han ett överklagande i en federal domstol och det brukar vara början på slutet för väldigt många dödsdömda.


Om alla andra möjligheter är uttömda och ett avrättningsdatum är utsatt har Thomas Whitaker en sista möjlighet: Att ansöka om benådning och omvandling av straffet till livstids fängelse. En särskild kommitté kommer då att behandla hans ansökan och lämna en rekommendation till guvernören Texas som fattar det slutliga beslutet. De säger  alltid nej till nåd och inget Whitaker själv säger eller gör lär kunna ändra på det. Men det här fallet är ju ändå särpräglat på så vis att det överlevande brottsoffret har en stark och uttrycklig önskan att hans sons liv ska sparas. En man som också är en respekterad samhällsmedborgare som ingen har något negativt att säga om. Kanske är det inte helt självklart att de inte kommer att bry sig om hans budskap om förlåtelse och vädjan om att få behålla sin son.


Skulle allting ändå sluta med att Thomas Whitaker transporteras till Huntsville för att spännas fast vid britsen i avrättningsrummet så har Kent Whitaker lovat honom att han kommer att finnas på plats för att ge honom sitt stöd att ta sig igenom dessa sista ögonblick i sitt liv.


En fars sista tjänst till sin son.


Efterskrift – sanningen om Thomas Whitaker

 

Så vem är då egentligen Thomas Whitaker? Är det åklagarens bild av den iskalle, samvetslöse sociopaten som är den rätta? Eller är det försvarets version, den om den trasige unge mannen som kände sig oälskad och utanför och byggde upp ett irrationellt hat som han nu har förstått var just det. En syndare som gjort botgöring och nu – enligt hans fars tro – får komma till himlen när han dör.


Hur ofta drivs vi inte av en önskan att kunna sätta entydiga etiketter på människor? Att klassa dem som antingen goda eller onda. Trots att de flesta av oss med tiden förmodligen inser att livet ofta är mer komplicerat än så. SS-officeren som misshandlade och dödade oskyldiga fångar på kvällen och sen gick hem och lekte med sina barn och tog hand om sin hund, vilket var hans verkliga jag? Är det möjligt att en människa faktiskt kan rymma såna motsättningar inom sig? Är det möjligt att människor som på många vis saknar empati i en djupare mening ändå kan ha ett samvete och en vilja att bete sig moraliskt?


Under sin tid i häkte och fängelse har Thomas Whitaker genomgått flera psykiatriska undersökningar och tester. Dessa pekar mot att han har en personlighetsstörning med psykotiska, narcissistiska och anti-sociala inslag. Han är också utan tvivel en intelligent och handlingskraftig person. Ser man till det och det faktum att han planerade och genomförde en ovanligt hemsk mordkomplott mot sin egen familj så är det svårt att säga emot åklagarens beskrivning av honom som en sociopat.


En kvinnlig journalist som studerar sociopater som dömts för mycket allvarliga brott har brevväxlat med Thomas Whitaker. I ett brev skrev han att han kanske inte har en empatisk förmåga som gör det möjligt för honom att göra det rätta mot sina medmänniskor baserat på medlidande och känslor av omtänksamhet. Han menade dock att det gick kompensera genom att ställa upp höga, moraliska ideal för sig baserat på filosofiska, etiska och logiska resonemang. Sen analyserar man i varje situation intellektuellt vad som är det rätta att göra och får en tillfredsställelse av att sen handla efter det.


Kan det verkligen funka så? Kanske. I en annan intervju menade han att oavsett om han är en person som kan känna kärlek eller inte så känner han djup respekt för sin pappa utifrån dennes val att förlåta och våga tro på att även människor som begått mycket onda handlingar kan förändras.


Särskilt i de poster han skrev i början av sitt bloggande resonerar dock Whitaker som att han faktiskt har förmåga till äkta känslor och empati, det var bara det att han begravde dem så djupt under sitt tidigare liv. Men när jag nu läser om en hel del så förblir jag kluven. Om det han skriver inte är uttryck för en äkta vilja att förstå sig själv och göra någon slags botgöring för det onda han gjorde så är han väldigt skicklig och har lagt ner väldigt mycket energi på att manipulera sina läsare, inklusive sin egen pappa. Härom året skrev han en slags nekrolog över sin bäste vän på Death Row efter dennes avrättning. Nog kändes det på mig som att han där gav uttryck för äkta känslor.


Samtidigt går det inte att blunda för att han enligt vittnen även efter sin påstådda omvändelse har talat om att döda både sin pappa och sin flickväns föräldrar. Det finns också saker i hans bloggar jag reagerar mot. Ett förakt och ett hat mot både fängelsesystemet i Texas och de vakter och personal på olika nivåer som representerar det. Ett förakt mot rättssystemet och människorna i det för att det inte beter sig exakt som Thomas Whitaker tycker att det borde göra. I de stunderna syns inte mycket av empati eller inlevelseförmåga.


Efter tio år är det heller inte så mycket kvar av den ödmjukhet och ånger som kännetecknade det han skrev i början av sin vistelse i dödscellen. En hel del av det material från andra fångar han publicerar går i samma stil också. De flesta är mycket, mycket bättre på att ömka sig själva och sina fängslade kompisar än de offer och deras lidanden som en gång skickade dem till fängelset för lång tid eller kanske för alltid. Ett ganska överlägset intellektualiserande hör också till bilden, dock tycks han inte sakna självinsikt om att det draget lätt kan framstå som osympatiskt.


Mitt motstånd mot dödsstraffet är generellt, men jag hoppas särskilt i detta fall att Thomas pappa Kent Whitaker ska slippa uppleva sin sons avrättning och att Texas till slut ska respektera hans önskan om att sonen ska få ett livstidsstraff istället. Skulle jag då hypotetiskt våga släppa ut Thomas Whitaker ur fängelset?


Det finns utan tvekan människor i dödscellerna som skulle kunna släppas ut utan risk för vare sig samhället eller enskilda. Människor vars brott berodde på en sällsynt olycklig kombination av olika omständigheter och som mognat i fängelset till en person som aldrig skulle begå ett allvarligt rott mer. Jag vill tänka att Thomas Whitaker tillhör dem, men jag känner mig ändå inte helt säker. Om det fanns ett sätt för honom att komma ut ur fängelset och fly nånstans dit rättvisan i Texas inte kunde nå honom – vore han då villig att döda säg två eller tre fängelsevakter för att uppnå sitt syfte? Vad skulle han kunna tänka sig att göra som fri för att skaffa sig nödvändiga ekonomiska medel?


Jag kan inte besvara den frågan.


Jag tror att Thomas Whitaker åtminstone på flera plan verkligen har önskat ändra sig själv och jag tror att mycket av det han skrivit om sina grubblerier runt sin moraliska skuld i varje fall är väldigt nära sanningen. Men jag tror också att han har de där andra dragen kvar och att det finns kvar betydligt mer mörka sidor i hans person som han inte visar upp.


Och jag kan inte komma runt att han faktiskt arrangerade av ett mord på sin egen familj. Av inget annat skäl än att han ansåg att det låg i hans intresse att de dog.  


Post scriptum (mars 2018)


Hösten 2017 satte domstolen på åklagarmyndighetens begäran ett avrättningsdatum för Thomas Bartlett Whitaker till den 22 februari 2018. I ärendet som hade rört sig förhållandevis snabbt (trots att det alltså tog 10 år!) i domstolarna var alla legala överklagandemöjligheter nu uttömda. Det sista som återstod var en nådeansökan. Den skickades in till den nämnd i delstaten Texas som prövar alla såna. Samtidigt skrev människor till guvernören och vädjade om en benådning för Thomas Whitaker.


Texas Board of Parole and Pardons behandlade ansökan i början av februari. Den hade inte på tio år rekommenderat benådning i något fall rörande dödsstraff. Bara några få dagar före det planerade avrättningsdatumet var det därför överraskande när det meddelades att nämnden enhälligt rekommenderade benådning och omvandling av straffet till livstids fängelse utan möjlighet till villkorlig frigivning. Den främsta anledningen till beslutet var naturligtvis fadern och tillika brottsoffret Kent Whitakers vädjan för sin sons liv. Det slutliga beslutet låg nu i guvernör Greg Abbotts händer.


Bara några timmar för den utsatta avrättningstiden meddelade Abbott i ett skriftligt beslut att han beslutat följa nämndens rekommendation och utfärda en benådning. Hans motivering var dels nämndens enhälliga beslut, dels att personen som avlossat de dödliga skotten kom undan med livstid, dels att Thomas Whitaker frivilligt förklarat sig beredd att avstå från alla framtida möjligheter till frigivning och dels att Kent Whitaker vädjat för sin sons, hans enda återstående nära familjemedlems, liv. 


Det var den första av över 30 avrättningar under Abbotts period som guvernör som han stoppat.


Thomas Whitaker har nu lämnat Death Row och kommer efter utredning att få en slutlig placering på någon av de slutna högsäkerhetsanstalter som finns i Texas. 


Man kan väl konstatera att det var de speciella omständigheterna i fallet som ledde till den ovanliga utgången. Jag är glad för Kent Whitakers skull.

ANNONS
Av Henrik - 12 augusti 2017 17:15

Den 10 december 2003. Den 23-årige Bart Whitaker hade just berättat för familjen att han klarat av slutproven på sitt college och nu skulle få ut sin examen. Självklart skulle detta firas med en middag ute!


Familjen Whitaker bodde i Sugar Land, en välmående förort ungefär fyrtio minuters bilresa från centrala Houston. Familjen var välmående själva också: De var en typisk övre medelklassfamilj med god ekonomi och god hälsa. Som så många andra amerikaner var de troende och gick regelbundet i kyrkan. Familjen bestod förutom Bart av pappa Kent, mamma Tricia och lillebrodern Kevin som gick sitt första år på college. Det var ett gästfritt hus där sönernas vänner ofta var på besök. Särskilt Kevin hade ett stort umgänge och var populär bland både kamrater och hos tjejer. Bart var en typisk idrottskille, vältränad och framgångsrik med sina studier. Folk tyckte att han var rolig. 


Om något inte var som det skulle i familjen så var det i varje fall inget som märktes utåt.

 

Familjen Whitaker. Från vänster: Bart, Kent, Tricia och Kevin


Denna kväll åt alltså familjen ute. Bart fick en Rolexklocka av föräldrarna som examenspresent. När middagen var färdig åkte de hem tillsammans till villan. Den nittonårige Kevin öppnade ytterdörren och gick in med sin mamma alldeles bakom. Kent Whitaker hörde ett mycket högt ljud utan att förstå vad det var. Bara ett ögonblick senare hörde han sin fru ropa ”Oh no”. Så – ett nytt högt ljud. Kent Whitaker tog några steg och såg nu in genom dörröppningen.


Där stod en man iklädd en skidmask. En tanke for igenom Kent Whitakers huvud: Det måste vara någon av Kevins dumma kompisar som har iscensatt något slags practical joke med ett paintballgevär.


I nästa ögonblick kände han hur han träffades av något med oerhörd kraft i ena axeln.  Han kastades bakåt och åt sidan och landade på rygg. En grym smärta strålade ut från armen och han förstod att den måste vara bruten. För fjärde gången hördes det höga ljudet och Kent Whitaker förstod nu att det var skott från ett vapen han hörde. Nästa tanke: Vi har blivit skjutna. Vi har alla blivit skjutna. Han tänkte att han kanske var på väg att dö.


I förvirringen och chocken hade han inte noterat att Bart hade sprungit in i huset. Han hade dock rätt i sin förmodan att alla i familjen var skjutna: Det fjärde skottet hade träffat Bart.


Kent Whitaker låg skjuten på sin egen uppfart. Efter en oklar tidsrymd, kanske ett par minuter, dök en granne upp. Han slet av sig sin tröja och pressade den mot skottsåret i axeln. ”Försök ta det lugnt, hjälp är på väg”. Kent Whitaker varnade grannen för att angriparen kunde vara kvar i huset och sa åt honom att ge sig iväg. Grannen försvann. Några minuter senare dök det första utryckningsfordonet upp. Snart var hela gatan utanför fullproppad av polisbilar och ambulanser. Beväpnade poliser ryckte försiktigt fram mot huset som låg försänkt i mörker. Någon lyste med en ficklampa. Efter bara någon minut bekräftades det att huset var säkrat: Angriparen var inte kvar.


Ambulanspersonal störtade fram och två stycken började genast arbeta med Kent Whitaker.

Mitt i alla ljud och allt kaos, omtöcknad av smärta och chock hörde han plötsligt en mening: What do you want to do about the DOA?

 

I den bok Kent Whitaker senare skulle komma att skriva om händelserna denna kväll och efterspelet till dem beskrev han sin egen reaktion på de där orden: My heart froze.

 

Kent Whitaker visste nämligen innebörden av uttrycket DOA: Dead On Arrival. Minst en i familjen var död.


Ljudet av en helikopter hördes. Kent Whitaker började skaka okontrollerat. Någon berättade för honom att helikoptern skulle ta hans fru till sjukhuset. Då levde hon! Men det betydde å andra sidan att minst en av sönerna var död. Ambulanspersonalen försökte lugna honom. Det skulle strax komma en ny helikopter och flyga honom till sjukhuset? Var han alltså så illa däran?


Väl framme på sjukhuset fick han behandling av ett helt team med vårdpersonal. När de akuta åtgärderna vidtagits berättade någon att hans son Bart var på väg i en vanlig ambulans. De skulle ta in honom i samma akutrum. Ingen sa något om Tricia och Kevin. Vad betydde det? Kent Whitaker var tvungen att få veta. Han vände sig till en kvinna från sjukhusadministrationen som just anlänt. ”Jag tror att min fru och min yngste son är döda, är de det?”


Kvinnan tittade länge på honom. Till slut nickade hon och sa att det tyvärr var så.


Strax därefter kördes Bart in. Han var skjuten i vänster arm och hade precis som Kent själv brutit den. Han verkade vara i chock. För Kent Whitaker sjönk verkligheten långsamt in, bit för bit. Mitt i sorgen och chocken kände han också en närvaro och ett stöd från Gud. Olika bibelverser dök upp i tankarna.

 

Bart, Tricia och Kevin Whitaker.


När han lite senare rullades ut till ett besöksrum där mer än trettio vänner och släktingar väntade var det han som tröstade dem istället för tvärtom.


Det gick några dagar. Far och son var kvar på sjukhuset och genomgick några mindre, kirurgiska ingrepp men bägge var utom fara. Så kom polisen för att prata med Kent Whitaker. De hade ännu ingen gripen och ingen formellt misstänkt. Fast de hade en sak att berätta: De hade gjort en rutinkontroll av Bart Whitakers studieresultat. Han var inte alls klar på sin examen. Faktum var att han inte ens var inskriven på colleget.


Vad betydde det där? ”Vi följer upp alla tänkbara spår”, sa detektiven.


Kent Whitaker tog sig till sonens sjukrum. Han var upprörd och orolig. Han frågade Bart om hur han hade kunnat ljuga om detta och varför. Förstod han inte att det gjorde att polisen nu fått för sig att han på något vis kunde vara inblandad i morden? När han studerade sin sons reaktioner tyckte han sig se en märklig mix av känslor på en och samma gång: Sorg, skam, ånger, fruktan. Sen återvann sonen balansen och försäkrade sin pappa att han absolut inte hade något med morden att göra. Han bad om ursäkt för lögnerna om examen. Han hade inte velat göra föräldrarna besvikna genom att erkänna sina misslyckanden. Det hade varit så mycket på jobbet, han hade inte orkat.

   

Far och son fick åka hem. Hem till det hus som nu också var en brottsplats där hälften av familjen Whitaker hade mist livet. Bart tillbringade det mesta av sin lediga tid med sin pappa. Han studerade bibeln och gick i kyrkan, han som tidigare inte delat den starka tro övriga familjen hade. Kent Whitaker hade för sin del fattat ett beslut redan på sjukhuset. I ett tillstånd av sorg, vrede och tvivel kände han sig stå vid en slags korsväg. Ge efter för de känslorna eller förlåta mördaren eller mördarna, vilka de än var. Efteråt sa han att det verkligen hade kunnat gå åt vilket håll som helst. Men hans starka tro segrade och han bestämde sig för att förlåta, utan att för den skull acceptera handlingarna i sig.


Samtidigt rullade mordutredningen på. Den leddes av en man vid namn Marshall Slot. Slot och hans medarbetare följde upp spår efter spår, men hamnade bara i återvändsgränder. Mordvapnet hade hittats i huset med ett avtryck på sig, men det var inte tillräckligt tydligt för att kunna användas för identifiering. I huset hade flera skåp, lådor och garderober öppnats, men de verkade inte ha blivit genomsökta. Det enda föremål som visade sig saknas var Bart Whitakers mobiltelefon. Varför, undrade utredarna?


Så fanns också en episod från ett par år tidigare. Någon hade hört Bart hota sina föräldrar till livet i ett samtal med sin rumskompis på college. Saken hade följts upp, men avfärdats som ett missförstånd. Vittnet hade varit berusad och de andra två hade givit en tillfredsställande förklaring till vad samtalet egentligen handlat om.


Nu kände sig inte polisen lika övertygade om saken längre. Men de hade inga bevis. Och Kent Whitaker då? Medan tiden gick växte hans tvivel på sonens oskuld sakta. Samtidigt kände han sig alltmer övertygad om att det fanns någon högre mening med att skytten inte lyckats döda honom. Om Bart var oskyldig var det oerhört viktigt att Kent gjorde allt för att hjälpa honom att inte bli oskyldigt anklagad för brottet. Om Bart var skyldig så var han, Kent Whitaker, kanske personen som Gud skulle använda för att få Barts hjärta att mjukna och få honom att inse Guds ovillkorliga kärlek och förlåtelse.

 

Kent Whitaker


Ett halvår förflöt. Sommaren 2004 bad mordutredarna att få tala med Kent Whitaker igen. Det de hade att säga var trots de misstankar han redan hade en chock. De berättade att en av Barts tidigare vänner hade kontaktat polisen och berättat att de hade planerat att mörda Barts familj för livförsäkringspengar ett par år tidigare. Vännen var tilltänkt som skytt. Väldigt mycket i planen påminde om det faktiska brottet. Av olika skäl hade dock planen ställts in i sista stund.


Detektiverna var rakt på sak: De ansåg sig fortfarande ha för lite bevis för att arrestera Bart Whitaker. Men de menade att hans far inte borde bo under samma tak som honom. ”Ditt liv är i fara”.


Vad skulle Kent Whitaker göra? Frågan fick en lösning utan hans egen inblandning. Bara tre dagar efteråt försvann Bart Whitaker. Utan ett spår och utan att lämna något meddelande. Levde han? Var han död? Det skulle dröja mer än ett år innan de frågorna blev besvarade.


 

Av Henrik - 8 augusti 2017 07:30

I augusti 1992 var Anthony Graves 27 år gammal. Han var född och uppvuxen på en mindre ort i sydöstra Texas. Han hade inga speciella intressen utöver musik och att festa med sina kompisar. Anthony, äldst av fem syskon, hade själv blivit pappa för första gången redan vid femton års ålder och hade nu tre barn med tre olika kvinnor.


Anthonys mamma arbetade på fabrik och hade alltid tagit hand om sin familj. Sämre var det med hans pappa, en spelare som hade för vana att dyka upp hos familjen och försvinna lika snabbt. Anthony tyckte ändå att pappan var cool, men när han var tonåring dödades pappan i ett bråk i Houston.


Vid 22 års ålder hade Anthony Graves dömts till tio års fängelse för försäljning och innehav av narkotika. Det var inte fråga om några större mängder, men åklagaren var känd för att utfärda hårda domar mot unga, svarta brottslingar. Större delen av straffet var dock villkorligt och Graves frigavs redan efter fem månader. Några år senare åkte han dit för rattonykterhet och ett mindre innehav av hasch, men det påverkade inte den villkorliga frigivningen.


Sammanfattningsvis kanske man kan säga att Anthony Graves var en typisk representant för den ganska stora grupp av unga, afroamerikanska män i USA som har svårt att skapa sig en ordnad tillvaro och lever ett liv där trassliga familjerelationer, droger och fängelsevistelser för drogrelaterade brott är en del av vardagen. 

 

Anthony Graves med två av sina söner


Den 18 augusti 1992 kallas brandkåren till en övertänd villa i Somerville, ett par mil från det samhälle där Anthony Graves bor. När de fått kontroll över elden gör de en fruktansvärd upptäckt: Inne i huset finns sex döda människor. Fyra av dem är barn som ännu inte fyllt tio år. Men det är inte branden som har dödat dem. Redan på plats ser poliser och brandmän tecken på skador som verkar tillfogade av yttre våld. De obduktioner som görs de närmaste dagarna bekräftar misstankarna. Offren har knivhuggits och skjutits ihjäl. En har också misshandlats svårt med ett trubbigt föremål.

 

Den delvis nerbrända villan där morden begicks

 

 


Den mördade Bobbie Davis. Hon var en respekterad och omtyckt kvinna. Flera av de döda barnen var hennes barnbarn


Några dar senare begravs offren i en kyrka på orten. Bland begravningsgästerna finns en man som har brännskador i ansiktet och på en hand. Polisen som är på plats blir misstänksamma och beslutar sig för att kolla upp honom. Det visar sig att mannen är indragen i en underhållstvist med en av kvinnorna som dog i branden. Tvisten gäller det yngsta av mordoffren, en fyraårig pojke. Mannen kallas till polisstationen nästa dag, dit han får skjuts av sin fru.


Polisen börjar fråga ut honom. Inledningsvis påstår han att brännskadorna uppkommit när han bränt skräp hemma på tomten. Efter flera timmars hårda förhör erkänner han att han varit på platsen för morden och mordbranden. Merparten av det grova våldet mot offren har dock en medbrottsling stått för. Denne kallar han inledningsvis för ”Kenneth”. Flera hårda förhör följer. Till slut säger han att medbrottslingen är Anthony Graves, kusin till hans fru.


Utredarna är nöjda. Mängden offer och de olika vapen som använts gör att de är övertygade om att det finns minst två gärningsmän. Anthony Graves anhålls och häktas. Graves nekar dock till allt. Han har inte varit där, han äger inga vapen. Han uppger dessutom alibi för mordkvällen och natten, som han säger sig ha tillbringat i sällskap med sin bror och sin flickvän. 

 

Anthony Graves, foto taget av polisen i samband med häktningen

 

Samtidigt fortsätter förhören med den andre häktade, Robert Carter. Vad har Graves haft för motiv att begå morden tillsammans med honom undrar polisen. Carter uppger att Graves varit arg på den mördade kvinnan för att hon fått en befordran som han anser borde ha gått till hans mamma. Utredarna är dock inte nöjda. De misstänker nämligen att en tredje person deltagit vid brotten och de tror att den personen kan ha varit Carters fru. Men detta vill inte Carter medge.


Det som nu händer är en märklig process där Carter ändrar sig flera gånger. Han säger att det bara var han själv och Anthony Graves och att Graves var den som begick alla morden. Han säger att det deltog en tredje person som han bara kan namnge med förnamn. Så ändrar han sig igen: Anthony Graves är oskyldig, han har begått brotten ensam. Detta säger han inför den jury som fattar beslut om häktning och åtal. Han har bara angivit Graves för att polisen erbjudit honom en uppgörelse.


Anthony Graves själv fortsätter envist att hävda sin oskuld. Men han hålls kvar i häktet och blir så småningom också åtalad. Först ut i rätten är Robert Carter. Han har fortsatts att pressas av utredarna angående sin hustrus inblandning i morden. Men han vägrar fortfarande att medge något den vägen. Till slut erbjuder åklagaren en slags uppgörelse: Vittna mot Anthony Graves så väcker vi inte något åtal mot din fru.


I domstolen står nu Robert Carter och erkänner att han själv dödat ett av de sex offren och hävdar sen att Graves mördat de övriga fem. Någon tredje person nämns inte. Juryn förklarar honom skyldig och dömer honom till döden.

 

#999091 Robert Earl Carter, aktblad upprättat vid inskrivning på Texas Death Row (När man i början av 90-talet nådde fram till avrättningsnummer 999 fortsatte man av någon anledning inte på 1000, utan startade en löpnummerserie från #999000. Fången som fick just det numret är f.ö fortfarande kvar på Death Row efter 26 år. Den som senast dömdes till döden i Texas har nummer 999606)

 

Kort därefter är det dags för Anthony Graves. Vad har åklagaren mot honom? De har Robert Carters utpekande. De har ett påstått motiv: Hans mammas uteblivna befordran. De har en kvinna i en servicebutik i Somerville som säger att Graves handlat hos henne kvällen mordet begicks, detta har hon dragit sig till minnes efter hypnos. Men ingen annan som arbetade i butiken den kvällen kommer ihåg Graves. Och så har de häktespersonal som säger sig ha hört graverande samtal mellan Carter och Graves. Dessa ska ha gått ut på att de bägge männen sagt till varandra att Carters fru, Anthony Graves kusin, inte får bli indragen i det hela. Slutligen har de en man, en missbrukare, som har gett en kniv till Graves, trots att denne i förhör nekat till att någonsin ha ägt skjutvapen eller knivar. Graves alibi underkänns och hans flickvän vittnar inte ens. Åklagaren har hotat med att åtala henne för någon form av medhjälp eller mened om hon gör det. Någon teknisk bevisning som knyter den åtalade till mordplatsen, mordvapen eller något av offren finns inte.


Även Anthony Graves befinns skyldig av en enig jury och får dödsstraff. Han förs till Death Row som vid den här tiden (1994) fortfarande är på Ellisfängelset. Hans familj är förtvivlade, men de kan inget göra.


Det går några år och fallet har hamnat i glömska hos alla utom de inblandade. Då dyker det plötsligt upp en videofilm. Den är inspelad av Robert Carter och hans advokat. I den säger Carter att Graves är helt oskyldig. Carter har pekat ut honom, först i ett försök att komma undan själv och sen för att skydda sin fru. Det är bara det första av en rad försök från Carters sida att rentvå Anthony Graves. Men talar han sanning?

 

Ett av de brev Robert Carter skrev under sin sista år på Death Row


Robert Carters sista yttrande i frågan kommer när han ligger fastspänd på britsen i avrättningskammaren i Huntsville år 2000. Han ber de anhöriga till den mördade familjen om förlåtelse. Han säger att han utförde brotten ensam. Han upprepar att Anthony Graves är helt oskyldig.


Nu börjar Anthony Graves fall uppmärksammas även i bredare kretsar. TV-kanalen NBC gör ett inslag om honom, tidningar skriver artiklar. Viktigast av allt: Några kände och erkänt skickliga advokater tar sig an hans fall. Vid rättegången hade han en offentlig försvarare utan erfarenhet så allvarliga mål som ett mordåtal. Människor börjar gräva i omständigheterna kring utredningen och rättegången. Man hittar starka indikationer på att åklagaren Charles Sebesta har undanhållit bevisning för försvaret och att vilseledande och direkt felaktiga uppgifter lagts fram för juryn vid Graves rättegång. Men tiden går och han blir kvar i sin dödscell. Dagar blir månader som blir till år. År 2006 har Anthony Graves suttit på Death Row i tolv år och har inte varit ute i friheten på fjorton.

 

Anthony Graves i besöksrummet på Death Row. Som alla sina medfångar är han tvungen att sitta bakom ett skottsäkert pansarglas och tala med sina besökare via en väggtelefon.


Då, då det händer det. Texas appellationsdomstol är inte direkt känd för att tolka lagar och regler till dömdas fördel. Men nu kommer de med ett utslag där de upphäver Anthony Graves dödsdom. Och inte bara det. De riktar skarp kritik mot åklagaren som de anser har gjort sig skyldig till grovt tjänstefel i sin hantering av fallet.


Anthony Graves är inte längre under hot om avrättning. Men han är inte heller fri, för misstankarna mot honom kvarstår. Han flyttas visserligen från Death Row till ett häkte där han slipper sitta isolerad och där förhållandena är lite bättre. En domare avdelas för att hantera hans fall och undersöka vilka eventuella fel som begåtts vid den förra rättegången. Domaren är dotter till den domare som presiderade över Graves mordrättegång!


Beslutet kritiseras naturligtvis, men domaren hävdar att hon är helt objektiv. Särskilt bråttom att ta sig an Graves fall verkar hon dock inte ha. Precis som i det svenska rättssystemet finns två vägar att gå när en dom upphävts av en högre rätt. Antingen kan åklagaren ta fallet till en ny rättegång. Eller, om de kommer fram till att bevisningen inte håller, lägga ner hela åtalet. Dessutom finns möjligheten att göra en uppgörelse med försvaret. I dödsstraffmål är det inte helt ovanligt att den åtalade accepterar ett livstidsstraff med möjlighet till villkorlig frigivning. Något sådant var dock Anthony Graves som fortfarande vidhöll sin oskuld inte det minsta intresserad av.


Återigen går tiden. Inte bara månader, utan år. Åklagarmyndigheten är fast besluten att försöka få till stånd en ny dödsdom. De anlitar Kelly Siegler en åklagare som anses vara en av de absolut skickligaste i delstaten för att nå det målet. Hon har ett flertal mordfall som alla slutat i fällande dom och i flera fall dödsstraff bakom sig. Siegler börjar tillsammans med en kollega att studera utredningsmaterialet, hela 19 kartonger med vittnesförhör, olika bevisföremål m.m De arbetar oberoende av varandra för att inte påverkas av den andres uppfattning för tidigt. Anthony Graves är dock pessimistisk. Siegler har ett rykte som tuff och hård och har redan tidigare lyckats få till stånd nya dödsdomar mot personer som fått tidigare dom upphävd p.g.a olika rättegångsfel. Skall hon verkligen se objektivt på hans fall?


Den 27 oktober 2010 får han sitt svar. Distriktåklagaren i det county där morden begåtts möter pressen. Det han har att säga är utan reservationer:


Anthony Graves är oskyldig. Det finns ingen bevisning som kopplar honom till brottet på något vis. Jag har idag lagt ner utredningen mot honom och försatt honom på fri fot därför att det är det enda rätta att göra.

 


Bara några timmar senare är Anthony Graves hemma hos mamma, omgiven av familj och vänner. Under arton år har han inte tillåtits någon fysisk kontakt med vare sig sina barn eller sin mamma. Doris Curry, så heter hans mor, ger en kort intervju till media.


Jag kramade honom och jag kramade honom och jag grät, vi grät båda två. Så kramades vi och grät igen. Han sa till mig: Mamma, i arton år har vi utkämpat den här striden. En lång tid. Nu är det över. Jag har fått upprättelse.

 

Anthony Graves tillsammans med sin mamma och sina två systrar inför sin första barbeque med familjen på 18 år

 

I en intervju efter sitt frikännande sa Anthony Graves att han hört att anledningen till att Carter pekade ut just honom var att han råkat se Graves på vägen till polisstationen där han skulle förhöras och därför hade hans namn i bakhuvudet. När Carter blev pressad drog han därför till med Graves namn. Så kom bollen i rullning. En boll som skulle leda till arton år i fängelse.


När åklagaren Siegler och hennes kollega satte sig in i fallet hade de från början avsikten att hitta en struktur av bevisning och omständigheter som de skulle kunna bygga ett nytt åtal på. Istället såg de hur alltihop rasade ihop som ett korthus ju mer material de gick igenom. Precis som distriktsåklagaren kom de fram till att det inte fanns någon som helst substans. Det var inte bara fråga om att bevisningen var för svag, det fanns ingenting som tydde på att Anthony Graves var skyldig. Han hade bara haft en helvetisk otur och drabbats av allvarlig inkompetens och korruption i rättsväsendet.


Anthony Graves var fri, men processen var ännu inte avslutad. Ett drygt år senare meddelade myndigheterna att han tillerkänts ett skadestånd om 1,5 miljon dollar plus ett månatligt belopp så länge han lever. Ytterligare ett par år senare kom ett utslag mot Charles Sebesta, åklagaren i mordrättegången. Sebesta befanns skyldig till grova felaktigheter och medvetet undanhållande av bevisning. Hans tillstånd att arbeta som jurist vid domstolar i någon form av roll drogs in.


Det har nu gått snart sju år sen Anthony Graves fick besked i häktet att han skulle släppas fri. Han ser inte bara på fängelseåren som något negativt. Isoleringen gjorde också att han fick tid och energi att tänka i andra banor än när han var fri och mest tänkte på att umgås med kompisar och festa. Han lärde via brevväxling och senare besök känna människor han aldrig lärt känna annars. Han intresserade sig för saker han aldrig intresserat sig för tidigare och utvecklade ett djup i sin personlighet som kanske inte riktigt fanns där innan. Men ändå: Allt det där skulle han ha bytt bort mot att få se sina barn växa upp och delta i deras liv i den fria världen, utanför fängelset.


Efter frigivningen har han på olika vis och i olika sammanhang arbetat för ökad rättssäkerhet och hjälp åt andra oskyldigt dömda fångar. Han har numer en stiftelse i sitt eget namn med det syftet.  Ändå har friheten inte bara varit lätt. I en intervju flera år efter att han släppts fri berättade han att han fortfarande inte sovit en hel natt. Under alla åren i dödscellen stördes han alltid av människor som skrek, grindar som öppnades och stängdes, slamrande metallföremål, gråt. Aldrig var det tyst en längre stund.


Allt det där hade förstört Anthonys förmåga att sova mer än två, tre timmar i sträck. Fortfarande grät han ofta på kvällarna. Att bygga upp relationen med de tre sönerna efter alla år då kontakten bestått av ett fåtal besök om året, åtskilda av skottsäkert glas, var en mödosam process, liksom överhuvudtaget att skapa verklig närhet till andra människor. Han hade träffat en kvinna sen ett par år tillbaka, men hade ändå svårt att kalla henne sin flickvän. Det hörde ihop med alla hans år i fängelset:


För att överleva allt vansinne måste du stänga av vissa delar av dig själv. De har varit avstängda väldigt länge. Och samtidigt värker kroppen av längtan att våga ge sig själv till någon, våga öppna upp. Men jag är på min vakt. Fängelsesystemet får se upp med vad de skapar för människor när de tar ifrån oss möjligheten till att ha några som helst relationer. Du kan inte göra det utan att det händer saker med en människa.

 

 

Anthony Graves idag

Efterskrift.

Hur kunde Anthony Graves dömas för mord trots att det enda som fanns i bevisväg utöver några ganska lösa påståenden var ett utpekande från en person som själv var åtalad för morden? Som ändrade sin historia vid flera tillfällen? Som av en hel del att döma agerade som han gjorde för att skydda en tredje person, sin hustru. Hur kunde det ta 18 år för Graves att få upprättelse och släppas ur fängelset?


Graves fall är inte unikt. Det finns fler i Texas, fler i USA. I flertalet av dem ligger domarna minst 20 år bakåt i tiden, men har man verkligen hanterat alla de brister som låg bakom dessa rättsskandaler?


Jag tror verkligen att Graves är oskyldig inte bara de jure utan också de facto , men det spelar ingen roll. I en rättsstat ska det inte vara möjligt att fälla någon på så skakiga grunder oavsett hur det ligger till i den faktiska skuldfrågan. Det ska inte vara möjligt att åklagare gömmer och förvanskar bevis.


Hur kunde det ske ändå? Jag kan se flera förklaringar. Graves själv talar om att hans hudfärg och utseende spelade roll och säkert var det så. Men jag tror det är mer komplext än så och man får inte glömma att även flera vita, protestantiska män har drabbats av samma öde. Den gemensamma nämnare jag ser är att domstolen och juryn sökte efter ”en skyldig”, inte ”den skyldige”. Vad menar jag med det? I sin iver att få ett svar, att hitta någon att straffa nöjde man sig med någon som såg ut som en rimlig kandidat. Hittade man någon med ett lagom suspekt förflutet, någon som på något vis kunde knytas till brottsplatsen och/eller offren så nöjde man sig med det. Visst måste väl den där personen vara skyldig? Anthony Graves såg ut som en typisk, ganska tuff svart förortskille. Han hade begått några mindre brott. Hans levnadsförhållanden var inte riktigt så ordnade som de borde. Och nu säger en annan svart man att han var med på brottsplatsen. Visst måste han väl vara skyldig? Åklagaren och poliserna sa ju att en man omöjligt kunde ha gjort allt detta ensam. Och han ljög ju om att han aldrig ägt en kniv…


Åklagaren lyckades manipulera tolv jurymedlemmar, varav 11 var vita, till att tänka i de banorna. Han gjorde det både med skicklig retorik och genom olagligt undertryckande av bevis. Som andra statsåklagare var han i behov av att visa resultat, annars skulle han kanske inte bli omvald. Över sig hade han andra makthavare som också ville sitta kvar på sina stolar. I USA är det sen länge oerhört viktigt att visa för väljarna att man är tough on crime. Väldigt många oroas över all narkotika, alla rån, allt gängvåld, alla mord. De vill att de kriminella låses in, ju längre desto bättre. Att bli betraktad som någon som är motsatsen – soft on crime – är inte sällan lika med politiskt självmord.


Slutligen finns också den mänskliga tendens till tunnelseende som lätt drabbar oss när vi låst fast oss vid en ståndpunkt. Det kan hända i brottsutredningar också. Det hände här hemma i processen mot de båda läkarna som åtalades för styckmordet på Catrine daCosta. Det hände i Quickfallet. Åklagaren Charles Sebesta har en förvirrad hemsida där han försöker plädera för sin sak, trots att han inte bara förlorade sin karriärs viktigaste mål till slut utan också sin heder och ära som domstolsjurist. När jag läser den dyker Göran Lambertz upp i huvudet. Båda vill fortfarande uppenbarligen tro att deras storskurkar Graves och Quick är skyldiga, trots alla bevis för motsatsen. Förmodligen för att ett erkännande om motsatsen är alltför smärtsamt. Resultatet är sorgligt, patetiskt.


Samtidigt är det heller inte så enkelt som att minsta frågetecken eller motsägelsefulla uppgift i en mordutredning ska leda till friande dom. Att det finns ett antal rättsskandaler och oskyldigt dödsdömda innebär inte att varenda fånge på Death Row som uppger sig vara oskyldigt dömd och utsatt för ett rättsövergrepp har fog för sin sak. Det är till och med så att ett kritiklöst engagemang för en sån person riskerar att skada de som verkligen är oskyldiga.


Verkligheten är sällan svartvit. I några av de tveksamma fall jag studerat åtminstone översiktligt i Texas känner jag att de dödsdöma förmodligen är skyldiga trots allt. Sunt förnuft talar för det när man studerar bevisen. Ändå känner jag mig tveksam till om det var rätt att fälla dem. I några andra fall är min känsla att de nog var ”guilty”, men knappast ”guilty as charged”. Med det menar jag att de var mer eller mindre inblandade i brottet, men att omständigheterna inte var såna att de borde ha dömts till lagens strängaste straff, eller överhuvudtaget för mord.


Det här har i sig egentligen ingenting med dödsstraffet som sådant att göra. Med undantag för en enda men ytterst betydelsefull sak: Om det senare framkommer fakta som talar för att en dom var fel finns möjligheten till upprättelse. Straffet kan reduceras eller upphävas helt. Den dömde kan få kompensation för den tid han eller hon felaktigt tillbringat inlåst. För en avrättad finns inte den möjligheten. Den som är död är oåterkalleligen död och inte ens Högsta Domstolen, USA:s president, FN:s generalsekreterare eller påven kan ändra på den saken. 


(Medan tidigare bloggpposter om dödsstraffet uteslutande bygger på amerikanskt material har jag i den härhär hämtat en hel del information från två böcker av svenska författare:

- Nära döden - Om dödsstraffet, Texas, USA och om oss (Lars Åke Augustsson)

- Sju dagar kvar att leva (Carina Bergfeldt))

Av Henrik - 4 augusti 2017 16:33

Doil Lane tyckte om målarböcker. Inget konstigt med det, särskilt inte med tanke på att han inte lärt sig läsa ordentligt ännu. Det konstiga var att den plats där han satt med sina kritor och fyllde i målarböcker var en isoleringscell. Och inte vilken isoleringscell som helst – den befann sig på Texas Death Row. Doil Lane var nämligen en drygt 40 år gammal man, dömd till döden för att kidnappat och mördat en liten flicka.


Den första kriminalare som talade med Lane efter att han gripits för mordet antecknade efteråt att Lane verkade vara förståndshandikappad. Vid utredningen kom det bland annat fram att han gått i specialskola för barn med begåvningshandikapp som liten och arbetade som diskare. Efter ett avslutat förhör försökte den då trettioårige Lane klättra upp och sätta sig i knäet på en av förhörsledarna. Vid senare överklaganden menade hans advokater att utredarna mycket väl kan ha suggererat den lättpåverkade mannen som beundrade poliser och brandmän att erkänna. Den tekniska bevisningen gav inget klart besked kring hans skuld.


Lane dömdes till döden för mordet på flickan. Den dåvarande chefspsykologen i Texas fångvårdssystem lät göra en utvärdering av honom och kom fram till att han utan tvivel var att betrakta som förståndshandikappad. Senare genomförda IQ-tester gav resultat på mellan 62 och 70; den senare siffran betraktas ofta som en slags inofficiell gräns för begåvningshandikapp. Vaktchefen på Death Row uppskattade att Lane intellektuellt befann sig ungefär på en åttaårings nivå.


 

Doil Lane visar upp teckningar han själv ritat för en besökare i Death Rows besöksrum


Kan en person som enligt alla rimliga definitioner är utvecklingsstörd verkligen hållas fullt ansvarig för sina handlingar? Är det rimligt att – oavsett vad man tycker om dödsstraffet i sig självt – döma någon som i många avseenden är att betrakta som ett litet barn till döden?


Uppenbarligen har många domstolar och juryer i USA kommit fram till att det är det. De hade också länge stöd av USA:s högsta domstol som så sent som 1989 slog fast att det inte fanns någon nationell konsensus kring att förståndshandikappade inte fick avrättas och att det därför inte var emot konstitutionen. Men år 2002 kom ett nytt utslag från samma domstol (Atkins vs Virginia) där den gjorde en annan bedömning. Nu fanns – ansåg domstolen – ett nationellt konsensus även om det inte kommit till uttryck i form av ändrad lagstiftning i flertalet delstater ännu. Därmed  var avrättning av förståndshandikappade att betrakta som ”grym och ovanlig bestraffning” och således i strid med USA:s konstitution, åttonde tillägget.


Återstod då frågan om hur det skulle avgöras om någon var att betrakta som förståndshandikappad i ett mordfall. Här har det naturligtvis inte rått någon enighet mellan olika grupperingar i samhället och allra minst mellan åklagare och försvarsadvokater. År 2014 kom ett nytt utslag från högsta domstolen mot delstaten Florida för att ha ett alltför trubbigt bedömningsförfarande. En man som dömts till döden hade förklarats som icke förståndshandikappad eftersom han fått en intelligenskvot på 71 vid testning. Domstolen menade att det måste göras en mycket mer bred och kvalitativ bedömning av den dömdes förmågor och intellektuella och kognitiva brister.


Även Texas har nu fått sig en släng av sleven efter att ett nytt utslag från domstolen i våras. Delstatens metoder för att avgöra om någon kan klassas som så begåvningshandikappad att förbudet i Atkins vs Virginia träder in dömdes i princip ut som i strid med relevant medicinsk forskning och litteratur. Med andra ord ovetenskaplig. Det är ännu oklart om och i så fall hur det kommer att påverka den planerade avrättningen om en knapp månad av en lågbegåvad fånge, mer om det längre fram.


Trots utslaget i Atkins vs Virginia blev Doil Lane kvar på Death Row i nästan fem år till. Texas har som jag förstår saken inte uttryckligen adopterat utslaget i sin lagstiftning och därför är det inte självklart hur frågan ska hanteras i enskilda fall. Men i just Doil Lanes mål var fakta lite för tydliga till och med för den stat som hårdast av alla står upp för sin rätt att avrätta de personer den själv vill avrätta. Att kriminalvårdens egen chefspsykiater bedömt Lane som förståndshandikappad var svårt att prata bort. Därför kom till slut ett beslut från guvernör Rick Perrys kontor: Guvernören utfärdade en personlig benådning för Lane och omvandlade straffet till livstids fängelse.


Då ska man veta att denne Perry gjort sig känd som en hårding till och med med Texasmått mätt när det gäller dödsstraffsfrågor, till och med hårdare än sin företrädare på posten George W Bush.

 

Rick Perry (officiellt foto) Guvernör i Texas 2000-2015 och under den tiden ytterst ansvarig för mer än 300 avrättningar. Sin möjlighet att benåda dödsdömda utnyttjade han bara i en handfull fall


Innan domen i Atkinsmålet hade flera personer avrättats i Texas där utredningar av den dödsdömdes kognitiva förmåga starkt talade för att han hade ett betydande begåvningshandikapp. Så sent som 1999 när åtskilliga andra stater redan hade ändrat sina regler verkställde man avrättningen av Charles Boyd, uppskattad IQ 65. Nu var man tvungen att ta ställning till en rad av överklaganden där Doil Lanes bara var ett i mängden. År 2010 hade ett femtiotal fall prövats på åtminstone deltstatlig nivå i domstolarna.


Naturligtvis förekom överklaganden där påståendena om begåvningshandikapp var uppenbart överdrivna. Förespråkarna av dödsstraffet var ilskna på detta och talade om att advokaterna drog ”the tard card”. Men det hör liksom till rutinen att alla vägar prövas, ofta även desperata chansningar, när det är klientens liv som står på spel. Jag såg vid ett tillfälle ett exempel på ett brev skrivet av en dödsdömd som hade ett pågående överklagande. Det var kanske inte ett alster med litterära kvaliteter, men det var uppenbart att det var skrivet av en person med en begåvning väl inom normalspannet.


Av de fall som enligt ovan prövats fram till 2010 kom domstolen eller i vissa fall åklagarmyndigheten fram till att försvaret hade grund för sitt påstående i tretton ärenden, cirka 28% av det totala antalet. För USA som helhet låg då mängden beviljade upphävanden av dödsdomar på grund av mental retardering på 40%. Såvida inte Texas dödsdömda är smartare än i övriga landet så talar det för att staten gör allt som överhuvudtaget är möjligt för att slippa upphäva dödsdomar.


Ett av de fall som ändå passerade nålsögat gäller den mexikofödde Daniel Plata. Han drabbades av allvarlig syrebrist vid födseln, med en trolig hjärnskada som förr. Dessutom fanns flera andra fall av begåvningshandikapp i familjen. När han var tre år gammal kunde han fortfarande bara säga ”mamma” och ”pappa”. Senare i skolan hade han allvarliga problem med all inlärning, inklusive att förstå reglerna i olika bollsporter. Han hoppade av efter åtta år. Vid 21 års ålder lät han sig övertalas av några vänner att delta i ett rån mot en butik. Inför fullt synliga övervakningskameror sköt han expediten i ryggen.


Plata testades i fängelset av en neuropsykiater. Testet började med att han bad Plata rita och beskriva sin familj. Plata, som inledningsvis ilsket förnekat att han skulle ha någon form av begåvningshandikapp, åstadkom någon slags streckgubbar som såg ut som något ett litet barn ritat. Efter det flera timmar långa testet uppskattade psykiatern Platas IQ till 65. Men åklagarens expert kom genom flera godtyckliga justeringar av testresultat fram till att Platas IQ kunde bedömas till mellan 71 och 77, över gränsen. Fallet hamnade hos en domare som efter ett halvår dömde ut åklagarsidans påståenden som delvis ovetenskapliga och förklarade att Plata måste anses lida av ett åtminstone milt begåvningshandikapp. Han fick sin dödsdom upphävd och omvandlad till livstids fängelse.


Andra hade inte samma tur. År 2015 avrättades Robert Ladd, trots att ett test visade på en IQ på 67. Ladd hade klassats som begåvningshandikappad redan som trettonåring och hade varit anställd hos en välgörenhetsorganisation som gav jobb åt lågbegåvade som hade svårt att klara vanliga anställningar. Tre år tidigare hade 54-årige Marvin Wilson gått samma öde till mötes. Fängelsemyndigheterna hade själva bedömt Wilsons IQ till 61. Han hade inte ens lyckats fullfölja skolan i specialklass och hade problem med så enkla saker som att knyta skorna och räkna pengar. Men åklagaren framställde honom som ”streetsmart”.


När den dödliga drogen började flöda in i hans kropp ropade han ”Jag är inte borta ännu, det måste vara ett mirakel. Jag är ett mirakel!”


Det mest bisarra i det hela är att i det egenutvecklade bedömningsmaterial som använts i flera av fallen i Texas så görs en jämförelse med en fiktiv romankaraktär: Lennie i John Steinbecks berömda roman Om möss och människor. Utfaller den till att fången anses mer mentalt kapabel än Lennie anses det vara ett argument för att begåvningshandikapp inte föreligger.


När John Steinbecks son fick höra talas om saken reagerade han med vrede. Fadern hade skapat figuren Lennie för att visa på mänsklig lojalitet och hängivenhet. Han, menade sonen, skulle både ha skämts och varit arg om han fått se sitt arbete användas på det här sättet.

 

John Malkovich i rollen som den lätt förståndshandikappade Lennie i Möss och Människor


Efter det tidigare omnämnda utslaget i våras från Högsta domstolen är det oklart vad som nu kommer att hända. Uppenbarligen måste Texas göra om sitt bedömningssystem, inklusive jämförelsen med en romanfigur. Men vad händer med redan prövade fall? Närmast i tur att avrättas står en fånge som enligt en blogg har testats fyra gånger med flera års mellanrum. Varje gång blev resultatet 62 eller 63 och han gjorde precis samma typ av fel. Att någon skulle kunna fejka ett sånt resultat verkar både otroligt och osannolikt.


Den dödsdömde, en man vid namn Stephen Long, kan dessutom enligt neuropsykiatrikerns utlåtande antas lida av organiska hjärnskador och/eller posttraumatiskt stressyndrom. Vid rättegången vittnade hans mamma om hur hon försummat honom och hans syskon under uppväxten och det finns en lång historia av märkliga och antisociala beteenden från hans sida.


Ett problem för försvaret är att Long är dömd för ett brott som förmodligen väcker den största avskyn av alla. Han våldtog och mördade en minderårig flicka. Till och med de mest hängivna motståndarna till dödsstraffet kan inte alltid förmå sig att engagera sig i fall som hans. Det finns hemsidor för anhöriga och vänner till dömda fångar där supportrar till dödsdömda förringar, förnekar och vägrar låtsas om de hemskheter som fångarna gjort sig skyldiga till bortom allt rimligt förnuft. Men när en sån som Stephen Long kommer på tal tystnar till och med deras ursäkter. Inte blir det bättre av att Long tydligen också gjort sig skyldig till utåtagerande och aggressivt beteende under sin tid på Death Row.

 

Steven Long. Foto taget i samband med intagningen på Death Row efter dödsdomen 2006


Det är alltså säkert svårt att få medier och allmänhet att engagera sig mot avrättningen, som ska äga rum den 30 augusti. Ändå är det väl precis det som borde göras om man anser att lagen ska upprätthållas och att det precis som Högsta domstolen skrev inte går att utkräva ett fullt moraliskt ansvar för brott när den som begått dem inte har en intellektuell utrustning som tillåter honom eller henne att fungera och resonera som en vuxen individ med förmåga att planera framåt och förutse konsekvenser av sina handlingar. Det borde även en förespråkare för dödsstraffet inse.

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2017 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ jonesiskt med Blogkeen
Följ jonesiskt med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se