jonesiskt

Alla inlägg under december 2012

Av Henrik - 23 december 2012 18:41

Så här dan före dopparedan så borde man förstås ha något djupsinnigt om julen att säga. Det är dåligt med det dock. Jag har åkt på en julförkylning som jag har misskött pga att jag som vanligt fnattat runt efter skinka, gran och julklappar i sista minuten. Resultatet blev att jag i dag trots en häxblandning av pamol, enchineagard och avsvällande tabletter inte orkat med något annat än att slå in lite paket. Julköttbullarna jag skulle göra har jag varit tvungen att säga ifrån mig, både pga den allmänna orkeslösheten och uppenbar smittorisk. Den som snörvlar och hostar mest hela tiden bör ägna sig åt något annat än kocksysslan.


I vår alltmer stressade värld är dessutom julen nästan ett uttjatat ämne redan innan den börjat.  Julen har snackats sönder i diverse pratprogram i TV och radio, julmat har lagats i alla de stora kanalerna,  julsakerna reas ut till halva priset och folk har laddat upp tillräckligt med julgrans-, knäck- och glöggbilder på Facebook för att det ska räcka till ett dussin jular.  Mitt lilla, futtiga försök att parera detta överväldigande flöde av julighet blir därför att inte skriva mer om saken och önska att du kan njuta och vila i ögonblicket när den väl kommer istället. Frågan är bara vilka förutsättningar vi har för sådant nuförtiden, upptagna som vi är med att ständigt göra saker eller åtminstone konsumera information.


För att vila i ögonblicket utan att ta hjälp av yogaklasser, avslappningsband eller kurser i ”mindfulness” så tror jag att man måste ha förmågan att ha tråkigt och göra ingenting. Men hur många av oss har det idag? Vi har i flera decennier med hjälp av TV, video och datorer blivit alltmer ovana vid att bara vara. Och de sista 5-10 åren har också de sista tråkighetszonerna gradvis försvunnit. De ögonblick vi förflyttar oss mellan olika punkter eller väntar på något; ett tåg, en tandläkartid, en vän vi stämt träff med är inte längre en tid vi bara låter tankarna vandra och inte göra något särskilt på. Orsaken är förstås mobiltelefonerna, särskilt de smarta lurarna. Plötsligt finns alltid snabb och enkel förströelse tillgänglig när vi än behöver det. Det är numera närmast standard i tunnelbanan att alla fyra människorna som sitter på två säten mittemot varandra är djupt försjunkna i varsin smartphone. Alltmer sällan ser man folk som läser eller gör något annat än att fippla med sin lilla telefon.


Problemet är att verklig avkoppling med all sannolikhet hämtas ur andra källor än de snabba, men ytliga kickar vi ger vår hjärna med angry birds, wordfeud, skojiga videoklipp eller lite tomt chattande. Särskilt knepigt blir det med den sorts avkoppling som just kräver en förmåga att nollställa sig, att bara vara här och nu och vara nöjd med det. För att i fulla drag kunna njuta av att sitta en solig eftermiddag i en berså och dricka en kopp kaffe så behöver man ha åtminstone en viss vana vid att ha tråkigt. Det måste finnas referenspunkter: som ett tungt och tråkigt arbete eller åtminstone allmän uttråkning som gör att hjärnan förmår uppskatta det i grunden positiva i situationen: Jag gör något jag tycker om, under trevliga, yttre förutsättningar. Har man däremot vant hjärnan vid ständiga stimulikickar så kommer den dessvärre troligen att reagera med rastlöshet: Ska det inte hända något snart?  


Att de som är unga idag fångas i det här mönstret är inte så konstigt. De vet ju inget annat. Mer sorgligt är det med min egen generation inte verkar kunna stå emot det heller; den sista som faktiskt hade en barndom där man fick skapa det mesta av underhållningen själv.  Vi hade troligen tråkigare oftare, men jag tror inte att vi var på långa vägar så uttråkade, om ni förstår vad jag menar.  Jag vet i alla fall att jag även som barn många gånger kunde uppskatta stillhet och lugn. Att bara ligga på en säng och inte tänka på något särskilt. Att sitta på en brygga och spana ut över vattnet.  Trots att jag som ung hade fler problem och ofta mådde sämre än jag någonsin gör nu så var jag på samma gång lugnare och mindre splittrad och oftare i harmoni med tillvaron. Ändå verkar jag lika lite som de flesta andra förmå mer än halvhjärtade försök att bryta trenden. Mobiltelefonen åker fram ändå på tunnelbaneresan, jag sätter mig datorn och surfar runt eller sätter på ännu en TV-serie istället för att bara njuta av tystnaden och en bok.


Det borde komma någon slags motreaktion på det här snart, det brukar ju fungera så i människans värld. Frågan är bara hur den kommer att ta sig ut.  En sak är jag dock säker på: Vägen till lycka lär inte gå genom ännu smartare smartphones, häftigare spel, snabbare uppkopplingar och information som sköljer över oss i ett flöde så intensivt och konstant att vi aldrig hinner stanna upp och fråga oss vad vi egentligen vill med det enda liv har.

För att ändå återknyta till jultemat: Här en påminnelse om vådan av att fastna i julhetsens ekorrhjul, lika giltig idag som den var när den skrevs för 30 år sen.


ANNONS
Av Henrik - 17 december 2012 01:15

Egentligen verkar det ganska futtigt att återuppväcka bloggen ur sin törnrosasömn för att diskutera detta ämne. Inte minst med tanke på det ofattbart hemska som inträffade i Newtown, Connecticut. Men när jag tänker på dessa döda barn och deras föräldrar så vet jag inte vad jag kan säga. Jag får fly till det lilla, mer gripbara istället. Min enda ursäkt är att jag knappast är ensam om att ha gjort den flykten denna helg.


Låt oss alltså sätta pannlampan på Disneys beslut att klippa i sin klassiska film från tomteverkstaden. Att de gör det är inte så konstigt. Det är helt enkelt bad business idag att förknippas med något som kan tolkas som rasism eller etnisk diskriminering. Även om det handlar om en film med 80 år på nacken.  Jag tycker inte att det är mycket att säga om det, förmodligen hade jag stött beslutet om jag varit anställd på bolaget. Med tanke på hur amerikaner närmast verkar springa benen av sig för att lämna in stämningar för mångmiljonbelopp är det närmast egendomligt att inga chassider eller afro-amerikanska flickscoutgrupper dragit Disney inför domstol för psykiskt lidande.  Nej, jag är inte sarkastisk, möjligen lite drastisk.


Nu var det ju inte vilken film som helst Disney gav sig till att klippa i, åtminstone inte med svenska ögon sett. Generationer av barn, de äldsta redan pensionärer, har sett den varje julafton. Filmen har visserligen redan bortklippta scener och de som nu rykt för saxen har varit bortklippta i tidigare versioner också. Den indignationsstorm som brutit ut på diverse sociala medium och genererat en tråd med över 1200 inlägg på Flashback kan därför tyckas både aningen märklig och överdriven och verkar mer bestå av känsloargument än sakliga invändningar. Personligen irriterar jag mig mer var jul på klippet som las in i på 80-talet i Kalle Ankas fotografiska expedition och skapar ett obegripligt hack i handlingen (plötsligt hänger den gråtande hackspetten  i ett rep utan att man begriper varför). Att Flashbackrasisterna går igång på saken lika mycket som de gråter över att inte ostört få säga ”negerboll” är dock inget att förvåna sig över. För dem är det här bara ännu ett bevis för den mångkulturella sammansvärjningen.


Allt det här är synd, för det här är en intressant fråga om man bara orkar lyfta man blicken till en mer principiell nivå. Flera av mina facebookvänner har länkat en blogg som försöker göra just detta: http://carnebro.se/blogg/internet/tintin-pepparkaksgate-och-disney-rena-tomteverkstan/


Carnebros bloggpost saknar verkligen inte poänger och då menar jag inte bara hennes syn på SD-lobbyns gråtmilda gnäll som vi ju tycks dela fullt ut. Jag köper också det hon skriver om att kulturen inte är statisk; Bara för att någonting var okej för 30, 50 eller 100 år sen är det inte nödvändigtvis okej nu, inte ens för bevarandet av gamla heliga ”traditioner”. Eller att tolkningsföreträdet för vad som är en kränkning av en minoritet rimligen inte kan ligga hos den priviligierade majoriteten. Alltså bör vi som de goda, empatiska medmänniskor vi vill vara rensa ut allt ur äldre tiders kultur som kan ha den effekten (Carnebro säger visserligen inte det rent ut, men det måste rimligen vara den logiska följden av hennes ståndpunkt). Men finns det verkligen inget mer att säga i frågan?


Låt oss börja med det snävaste perspektivet: Disneys eget. Det verkar klart att figurerna rätt väl motsvarar dåtida stereotyper och är återgivna på ett avsiktligt löjligt sätt. Problemet är att det knappast är något unikt utmärkande i Disneys tidiga produktion för just judegubben och negerdockan. Snarare är det så att de flesta figurerna (med undantag för några få hjältar och hjältinnor i de tidiga långfilmerna som Snövit och Askungen) är. Långben är en dum bondlurk, närmast white trash. Kajsa och Mimmi är mer eller mindre fåniga våp. Musen Gus i Askungen är liksom farmor Ankas dräng Mårten Gås föga smickrande stereotyper av överviktiga personer: Snälla kanske, men både lite dumma, tröga och lata. Och så har vi farbror Joakim; seriens representant för alla kapitalister och self-made men. Dagens snåle men ändå i grund och botten hygglige företagare har inte mycket gemensamt med den elake gubbe som gjorde debut i klassikern ”Jul på Björnberget”. Faktum är att så gott som alla, även bifigurer, är tecknade och framställda i en narrspegel. Ska man sätta censurkniven i alla serier där kvinnor, överviktiga, magra, någon yrkesgrupp eller någon etnisk minoritet framställs på ett löjeväckande eller åtminstone mindre smickrande vis så ligger många filmer och tidiga serieäventyr risigt till. Det går i vart fall inte att hålla fram de just i det här fallet borttagna figurerna som några särfall.


Hur blir det för övrigt med den fromma önskan att låta minoriteten avgöra själv om den känner sig kränkt? I klassiska äventyret ”Ali Babas grotta” blir ankorna hypnotiserade och rånade av en akrobattrupp som presenterar sig med ”Allah vare lovad!” Bör man ändra i originalmanuset om tillräckligt många muslimer tycker att det ger en stereotyp bild av dem som ohederliga och tjuvaktiga?


Tyvärr är det ju sen också så att det här inte stannar vid Disney. En mängd av den litteratur som vi idag räknar till klassikerna innehåller definitivt stereotyper och formuleringssätt som vi idag med rätta reagerar på. Ett exempel som brukar nämnas är Huckleberry Finn. Ett annat är Dickens klassiker Oliver Twist där skurken Fagin i originaltexten ofta benämns som ”juden”. Och det finns många fler, de flesta av dom garanterat inte så illa menade.  För det är ju det som är problemet med att titta på det förflutna med vår tids glasögon: Vi ser saker som vi tycker är förskräckliga. Men sanningen är att hade vi levt där och då hade vi inte reagerat, ibland inte ens om vi själva hade varit den part som vi idag upplever utsätts för en oacceptabelt behandling.


Det här är något som kanske tar emot att inse och erkänna; att vad som är eller var kränkande inte alltid kan dömas efter ett universellt och 100% objektivt mått. Att t ex alla kvinnor som ännu på 70-talet blev klappade i baken av en slemmig, manlig kollega eller chef inte kände sig djupt kränkta och diskriminerade utan kanske bara tyckte att det var smålöjligt. Att inte alla afrikanska invandrare tyckte att det var ett uttryck för fördomar och rasism när vi pratade om våra ”negerbollar”.  Att känslan av kränkning faktiskt till stor del kan skapas av att andra talar om för en att man borde känna sig kränkt. Detta sagt utan att på minsta vis vilja bagatellisera diskriminerande och kränkande beteenden mot medmänniskor.


Ser vi det från det perspektivet och börjar fundera lite djupare över hur i all världen vi ska kunna avgöra vad av forna tiders böcker, serier och filmer som ska anses vara okej i nutiden, så blir vi möjligen inte längre lika tvärsäkra på det riktiga i beslutet att börja redigera eller rentav censurera i dem för att inte förbryta oss mot nutidens normer. Självklart finns det exempel som är ren diskriminering och rasism och var det då med. Men allt som befinner sig i gråzonen? Kanske finns det ändå en annan och mildare väg att gå? Kanske kan vi istället diskutera med våra barn och andra vi tycker har behov av det om exempelvis forna tiders kvinnosyn när vi ser någon gammal svensk komedi tillsammans? Kanske vågar vi till och med skratta åt den lilla roliga negerdockan och inse att om den förlöjligar någon så är det möjligen de män som kom på filmsekvensen.


Har någon förresten tänkt på att klippa bort de små kineserna med hårpiskorna som vänder på huvudet mot tittaren på sin marsch mot tomtens säck? Annars kan vi ha en dryg miljard potentiella kränkningsoffer att hantera…

ANNONS

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ jonesiskt med Blogkeen
Följ jonesiskt med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se