År 2018 ger författaren, poddaren, programledaren, nöjesjournalisten m.m Alex Schulman ut romanen ”Bränn alla mina brev”. Boken blir en enorm succé och filmatiseras bara några år senare. Boken handlar om Schulmans morföräldrar: Den på sin tid välkände kulturpersonligheten Sven Stolpe och hans fru Karin. En central del av historien är Karin Stolpes kärleksaffär med Olof Lagercrantz (senare bl.a mångårig kultur- och chefredaktör på Dagens Nyheter) och det mordförsök som Sven Stolpe i ett anfall av svartsjuka och vrede ska ha begått mot sin hustru genom en medveten bilolycka där hon skadades allvarligt.

Alex Schulman har inte förnekat att det är en roman han skrivit: Morföräldrarna är gestaltade karaktärer, dialoger dem emellan påhittade och vissa ändringar har gjorts i kronologin. Samtidigt har han med emfas hävdat att allting som är centralt i berättelsen är korrekt. ”Väldigt noga med att det ska vara sant”. ”Vinnlagt sig om att det ska vara dokumentärt”. Han säger sig ha gjort en omfattande, noggrann genomgång av källmaterial som brev och dagböcker och att allt som händer i boken grundar sig på det.

Alex Schulman. Pressbild från Talaforum.se. Fotograf: Viktor Fremling

Men nu skakar Alex Schulmans bygge betänkligt. Vissa ifrågasättanden av påstådda fakta i hans berättelse har förekommit tidigare, men nu har en kulturskribent gjort en rejäl granskning av sanningshalten i den genom att gå till Schulmans påstådda källor. Det visar sig att brev som Schulman både talat om i intervjuer och inkluderat i berättelsen inte existerar i arkivet. En påstådd besatthet i form av att Sven Stolpe gjort ständiga referenser till och anteckningar om Olof Lagercrantz hittar han inga spår av. Och det dramatiska mordförsöket orsakat av glödande svartsjuka som lämnar Karin Stolpe allvarligt skadad? Ja, bilolyckan hände verkligen, men Karin Stolpe blev inte särskilt skadad. Och det var 1931, innan Karin Stolpe ens träffat Olof Lagercrantz. Karin Stolpe skadades däremot allvarligt vid ett annat tillfälle, mer än tio år senare i samband med att en gasbehållare exploderade när hon lagade mat.

Inte heller tycks Karin Stolpe varit så passionerat förälskad i Olof Lagercrantz på det vis som tydligen är ett centralt tema i romanen (jag har inte läst den). I ett brev några år efter affären (som verkligen ägde rum 1932) skriver hon ganska kyligt till honom att hon snarare dragits med av hans passion och för att rättfärdiga sig själv svartmålat Sven Stolpe. Och hennes slutsats: ” …jag hade inte valt dig och ville inte stå för något alls när det kom till kritan. Däremot hade jag valt Sven. I mitt äktenskap har jag fått mer än jag förtjänat, på alla sätt.”

Sven Stolpe som ung, någon gång kring eller något år innan bilolyckan 1931. Foto från Stockholmskällan

Frågan om hur mycket man kan tulla på sanningen och ändå hävda att man skrivit en berättelse om verkliga händelser och människor är dock långt ifrån ny. I början av genrens historia, som enligt Wikipedias artikel om Non-fiction novel går åtminstone tillbaka till 1920-talet verkade dock pionjärerna mest mötas av entusiasm. Ett exempel är Hiroshima från 1946 av John Hersey som skildrar effekterna av atombomben på marken ur sex olika karaktärers synvinkel.

Men det skulle komma att ändras.

År 1965 gav Truman Capote ut dokumentärromanen In cold blood om ett brutalt mord på en hel lantbrukarfamilj i Kansas och den efterföljande rättsprocessen mot mördarna. Det finns de som hävdar att hans bok bör ses som den verkliga starten på genren. Rent litterärt invänder nog inte många mot att den är ett mästerverk. För mig – som fortfarande har den i min fackbokshylla – är den alltjämt en av mina största läsupplevelser. Problemet ligger i Capotes egna anspråk. I förordet skriver han:

Allt material i denna bok som inte härrör från mina egna observationer är antingen hämtat från officiella dokument eller resultat av samtal med direkt berörda personer

Capote gick till och med så långt att han i en intervju hävdade att vartenda ord i boken var sant. Men kritiska granskningar har ifrågasatt detta. Det är otvivelaktigt riktigt att han utgick från ett mycket stort källmaterial som han, till skillnad vad som verkar kunna vara fallet med Alex Schulman, grundligt hade trängt igenom. Men han har också tagit sig friheter mot det: Händelser som aldrig ägde rum. Påhittade samtal. Åklagaren sa i efterhand att Capote utelämnade den biträdande polischef han menade i själva verket var den som hade störst betydelse för att de bägge mördarna Hickock och Smith kunde bindas till brottet. Även den symboliskt mättade slutscenen i boken där den ledande utredaren i fallet besöker offrens gravar menade denne var ett påhitt av författaren.

Truman Capote Pressfoto av Roger Higgins från 1959 - samma år som morden på lantbrukarfamiljen Clutter inträffade i Kansas och Capote inledde sitt långa arbete med att skapa berättelsen om det.

Ett decennium senare gjorde Alex Haleys bok Rötter stor succé: Haleys släkthistoria ner till den förfader som togs till fånga av slavjägare i Gambia och fraktades på ett slavskepp till USA. Boken klassades visserligen som en roman, men åtminstone i USA placerades den i avdelningen för fackböcker i bokhandlarna (Haley själv använde termen ”faction” som i princip motsvarar Non-fiction). Boken, inspirerad av berättelser han hört från sin farmor under sin uppväxt, var också ett resultat av arkivforskning och resor till Gambia där han så småningom ansåg sig ha funnit tydliga bevis för att han härstammade från en man vid namn Kunta Kinte.

Rötter finns också i min bokhylla och jag både läste den och såg TV-serien med stor behållning som ung. Men historiker och arkivforskare som studerat det material Haley baserar boken på menar att han gjort allvarliga misstag både när det gäller sin egen släkthistoria och i beskrivningen av tiden före inbördeskriget. Slaven Toby som egentligen skulle ha varit Kunta Kinte hade i själva verket varit hos slavägaren minst fem år innan 1767 då han ska ha tillfångatagits i Gambia och de resultat Haley sade sig ha fått vid sina resor dit kunde inte beläggas av forskare som reste dit i samma syfte.  Även en afroamerikansk historiker som var god vän till Alex Haley menade efter hans död att Rötter bör ses som en ren roman och ett verk sprunget ur författarens fantasi snarare än ett historiskt verk.

Tillbaka till Sverige. Naturligtvis är inte Alex Schulman ensam om att ha drabbats av kritik när det gäller sanningshalten i böcker som påståtts vara byggda på och återge verkliga händelser och personer. År 1981 gav Jan Guillou ut Ondskan. Den är visserligen klassad som en roman och karaktärerna är fiktiva. Men Guillou framhöll redan från början att centrala inslag i boken var självbiografiska: Den brutala misshandeln huvudpersonen utsätts för av sin far (I Guillous fall styvfar) och den omfattande pennalismen och händelserna som följer i dess spår på internatet Stjärnsberg (Solbacka i verkligheten) dit huvudpersonen skickas i tidiga tonåren efter att ha slagits i läroverket han går i. Den uttalade verklighetsbakgrunden har garanterat bidragit till bokens framgångar.

Men i samband med att boken skulle filmatiseras i början av 2000-talet kom det fram uppgifter som kraftigt ifrågasatte den bild Guillou presenterat. Flera skolkamrater från Solbacka menade att flera sakpåståenden kring pennalismen på skolan var direkt felaktiga och annat kraftigt överdrivet. Det var ändå Expressens intervju med Guillous mamma och syster som var mest anmärkningsvärd. De menade att det var ett rent påhitt att han skulle ha blivit misshandlad grovt av sin styvfar dagligen i många år. Och bokens slutscen där huvudpersonen kommer hem och misshandlar sin styvfar grovt och som Guillou sagt är helt autentisk kunde inte ha hänt. Styvfadern och Guillous mamma hade nämligen lämnat in ansökan om skilsmässa redan två år tidigare och senast året innan hade han flyttat och sen träffat en ny kvinna.

Vad av detta hände egentligen Jan Guillou?

Hela saken blev ännu mer pikant av att Guillou samma år hade gått till hårt angrepp mot den norska journalisten Åsne Seierstad för hennes succéskildring, reportagboken Bokhandlaren i Kabul som han beskrev som ”påhittad från början till slut”. Guillou var dock långt ifrån ensam journalist om att kritisera sammanblandningen mellan fakta och fiktion som presenterades som en dokumentär. I en efterföljande rättsprocess tvingades hon också betala skadestånd till medlemmar i den afghanska familjen.

Sista exemplet är Liza Marklunds på sin tid mycket uppmärksammade bok Gömda och dess uppföljare Asyl. Boken är skriven i en form som kan betecknas som non-fiction, men placerades i fackbokshyllorna hos bokhandlare och på bibliotek. Den hade också undertiteln En sann historia. Men tio år efter bokens utgivning dök det upp en granskning av en journalist som ifrågasatte många av de bärande sakuppgifterna i den historia som Marklund tillsammans med den kvinna som är bokens huvudperson skildrat. Bland annat nämndes inget om att mannen som förföljt och hotat kvinnan hade blivit grovt misshandlad av kvinnans nya partner, som dömts till ett års fängelse för detta. Det blev en intensiv debatt på nätet. I slutändan stod i stor utsträckning ord mot ord, eftersom en stor del av arkivmaterialet antingen var utredningar som var sekretessbelagda eller enligt författaren inte kunde offentliggöras p.g.a att hon tidigt i processen utlovat kvinnan anonymitet och därmed var bunden av Tryckfrihetsförordningens bestämmelser om förbud mot röjande av identitet. Marklund medgav dock att bokens undertitel var missvisande och snarare borde ha varit ”bygger på en sann historia”. Själva boken flyttades till skönlitteratur.

Tankar

Var går gränsen för hur mycket en berättelse som säger sig utgå från verkliga händelser avvika från vad som verkligen hände?

Alla försök att besvara den frågan tror jag måste börja i insikten att det inte finns och inte kan finnas någon skarp gräns mellan rena berättelser och försök att beskriva verkligheten. Även om det inte hade funnits en genre som non-fiction i litteraturen skulle de glida in i varandra. Författare som skriver rent skönlitterära verk utgår alltid från och inspireras av händelser i det egna livet eller händelser de läst eller hört om. Berättelser som inte är rotade i något vi känner igen och kan förstå från våra egna liv blir inte framgångar hos läsare eller tittare.

Författare som skriver facklitteratur å andra sidan måste också de få till någon slags berättelse, något som hänger ihop och fångar läsarna. Och sovra bland fakta och detaljer, annars blir det oläsbart. De måste i de flesta fall parallellt med det försöka fylla igen luckor: Fakta om det de skriver om som ingen vet eller åtminstone vet säkert hur det förhåller sig med. Det hade kunnat finnas och finns ofta också andra berättelser om samma sak som ser annorlunda ut.

The whole truth and nothing but the truth finns bara i rättssalen och i praktiken inte ens där. Vi kan varken kräva av Truman Capote eller Alex Schulman att deras ”sanna berättelse” ska återge allting precis som det var, inte ens det som går att verifiera.

Tim O’Brien är en amerikansk författare som skrivit ett antal romaner som på olika sätt utgår från hans erfarenheter som värnpliktig frontsoldat i kriget i Vietnam. O’Brien har myntat termerna story-truth och happening-truth och experimenterat med den flytande gränsen mellan dem i sina böcker. En berättelse om en händelse i kriget, menar han, kan även om den inte återger sanningsenligt vad som verkligen inträffade vara mer sann i en mänsklig bemärkelse. Genom att lyfta fram vissa aspekter och dramatisera dem kan man fånga den rent känslomässiga upplevelsen. Då kan läsarna bättre förstå hur det var att vara frontsoldat i Vietnam än en aldrig så saklig skildring av fakta kan åstadkomma.

Skillnaden mellan Tim O’Brien och författare av non-fiction är dock att han aldrig sagt något annat än att det han skriver är romaner, byggda på men inte faktamässigt korrekta återgivningar av hans egna bitvis fruktansvärda upplevelser av ett grymt krig. Tvärtom tar han med läsarna på en resa där gränsen mellan verklighet och fantasi blir upplösta. En berättelse skildras som sann, men i nästa kapitel säger författaren att det inte var så det gick till. Kamraten från kriget som kom och hälsade på honom ett antal år senare är inte ens en verklig figur. I en annan bok lämnar en grupp soldater sina eldställningar och beger sig på en vandring till Paris där de sedan tillbringar en tid: Vandrar på gatorna, går på caféer. För att i slutet av boken vara tillbaka på observationsposten de lämnade, nästan som om inget hänt. Lite som ”En kos dagbok” av Beppe Wolgers, för den som minns denna underbara (barn)bok och tecknade film.

Definitivt en läsvärd bok (finns i svensk översättning) om man kan hantera att gränsen mellan vad som är sant och inte flyter

Med non-fiction eller romaner med fiktiva karaktärer och intriger, som författaren likt Jan Guillou säger ändå i det väsentliga skildrar saker som hänt i författarens eller någon annans liv, blir det ändå en annan sak. Jag hävdar att det finns en form av tyst överenskommelse med läsarna om att de centrala sakerna i berättelsen måste stämma. Genrens framgångar bygger ju just på detta att människor hungrar efter ”sanna berättelser”. Det är i mångt och mycket samma hunger tror jag som skickligt har exploaterats i film- och TV-kanaler sen 90-talets början med alla dessa realityserier i olika former. Förmodligen finns det ett samband här med att både den vanliga skönlitteraturen och film och TV-serier i allt mindre grad kommit att handla om mer vardagsnära människor och händelser, medan berättelser om allt från vampyrer till seriemördare och brutala brottssyndikat fyller både bokhyllor och TV-tablåer.

Om den tysta överenskommelsen inte visar sig stämma tror jag många blir besvikna. Om det man trodde vara är en ”sann historia” snarare kan betraktas som det till nästan inget förpliktigande ”based on a true story”. Jag brukar nästan alltid kolla upp verkligheten bakom såna filmer efteråt. Det är på sitt sätt fascinerande hur mycket det kan skilja sig. 

En intressant bifråga är om det finns likheter mellan författarna på det personliga planet. Jag tycker mig nog se en del gemensamma drag mellan Alex Schulman, Jan Guillou (beskriven av Schulman som hans stora idol) och Truman Capote (som jag läst en tjock biografi om). Alla dessa har eller hade i mina ögon rätt typiska ”larger than life”-drag i sina personligheter. Alla vill(e) gärna vara i centrum för människors uppmärksamhet. Alla visar tecken även i sammanhang utanför sina böcker på ett avspänt förhållande till sanningen. Jag tittade häromåret på programmet ”Min sanning” med Schulman där han fick ganska inträngande frågor kring detta. Bland annat hur helt olika han i olika sammanhang skildrat händelser i sitt eget liv. 

Guillou har åtminstone i någon intervju gjort ett halvt erkännande om att hans verkliga minnen från internatskolan i hans huvud nog till viss del ersatts med hans egna berättelser. Och hans mamma och syster menade båda att han redan som barn hade svårt att skilja på fantasi och verklighet. Det är nog fler än jag som också undrat i hur hög grad romanfigurerna Carl Hamilton och Arn är lille Jannes drömbilder av sig själv.

För min del landar jag i uppfattningen att det Alex Schulman ser ut att ha gjort faktiskt är intellektuellt ohederligt på flera sätt. Han har dragit nytta av fördelarna i form av det ofta större intresset för ”sanna berättelser” och samtidigt i skydd av romanformen kunnat ta sig stora friheter mot det verkliga skeende man säger sig skildra. Det är att både äta kakan och ha den kvar. Det är också ganska talande hur han, i likhet främst med Liza Marklund ändrade sin egen beskrivning av sitt verk när han konfronterades med besvärande uppgifter om sanningshalten i det. Från att ha framhållit det dokumentära i alla sammanhang lade han och Marklund plötsligt tonvikten på att det minsann var en roman och därmed inte bunden av de sanningskrav som normalt ställs upp för facklitteratur.

Samtidigt är en roman faktiskt inte är en biografi och ska inte vara det heller. Kanske ligger en del av ansvaret också på oss konsumenter som ropar så ivrigt efter berättelser ur det verkliga livet, samtidigt som vi vill att de ska vara spännande och ha ett tillfredsställande slut. Men en trist egenskap hos verkligheten är att den sällan bjuder på de dramatiska kvaliteter hela vägen som vi är vana vid från film och underhållningslitteratur. Kanske behöver både vi, Alex Schulman och hans medförfattare i det blurriga landskapet mellan fiction och non-fiction ändra inställning. Och mötas någonstans på halva vägen. Var nu det är någonstans.

#AlexSchulman #Non-Fiction

Uppgifterna om sanningen bakom Alex Schulmans bok och saker han sagt om den kommer från en lång artikel i Kvartal.se (https://kvartal.se/artiklar/schulman-och-sanningen/) som dock kräver prenumeration. Övrigt från Wikipedia och olika nyhetsartiklar och debattinlägg.

Böcker är på sätt och vis som människor. Vissa möten med dem lämnar inga spår i oss, även om det kanske varit trevligt för stunden att ta del av deras sällskap. Andra får en viss, men ändå begränsad inverkan på oss. Kanske bär vi med oss minnet av mötet med dem och kommer att tänkta på dem då och då. Kanske låter vi oss också påverkas av dem vid något tillfälle ibland.

Så finns det – kanske – ett litet antal som gör ett bestående intryck. Böcker som verkligen påverkar oss på djupet. Böcker vars insikter och budskap vi kan bära med oss vidare genom livet. Jag vill berätta om tre böcker som på olika sätt blivit så för mig. Alla är facklitteratur, något som dock inte står i motsats till att även en roman eller rentav en diktsamling kan få samma inverkan på mig själv eller på någon annan.

Det här är böckerna jag talar om.

Två av böckerna har varit med ett tag (dock inte längre än att bägge publicerats första gången på 2000-talet). En är som du förmodligen redan vet ganska färsk, den gavs ut i fjol.

Mycket kort om författarna: Olav Hammer är religionshistoriker och professor. Daniel Kahnemann är psykolog som för sin forskning kring hur människor fattar beslut i ekonomiska frågor har fått Nobelpriset i Ekonomi. Hans Rosling var läkare, professor i internationell hälsa och folkbildare.

De här tre böckerna handlar delvis om helt olika saker, men de har också ett gemensamt tema: De tar upp och visar på alla brister vi har i vår kunskap om omvärlden, vår förmåga att förstå den och vår förmåga att fatta viktiga beslut baserade på sunt förnuft och kritiskt tänkande istället för på känslor, förutfattade meningar eller rentav på rena fördomar. Men det finns också ett hoppfullt budskap: Det finns sätt att jobba med de här bristerna, att bli bättre på att förstå och ta bra beslut.

När jag skriver VI menar jag mig själv, dig och alla vi känner. För det är det som är den centrala insikten att hämta ur alla matnyttiga och intressanta fakta som böckerna innehåller. Det här problemet är inte något som bara andra lider av. Det är inte något som är förbehållet naiva vänstersympatisörer, faktaresistenta sverigedemokrater, bokstavstroende religiösa, new age-flummare eller fyrkantigt och okritiskt vetenskapstroende ”fasttänkare” (en term som några medlemmar använde i ett forum jag deltog i för ett antal år sen om personer som ifrågasatte deras övertygelser kring healing, seanser, nära-dödenupplevelser och annat spännande).

Vi lider av det här allihop. Och resan mot en större insikt måste börja med oss själva, inte med andra. Tyvärr upplever jag att den debatt som startade för ett par år sen kring begrepp som faktaresistens, alternativa fakta och fake news rätt snabbt vreds till att handla om fel som ANDRA gjorde. Det blev ännu ett vapen att slå i huvudet på motståndaren. Och visst: Det är förledande enkelt. Det är inte svårt att hitta exempel på hur ”sverigevänner” okritiskt sprider och delar helt felaktiga påståenden om saker och ting och ignorerar upplysningar med trovärdiga källhänvisningar.

Den dåliga nyheten är att det faktum att motståndaren har fel i sak inte automatiskt stärker att jag har rätt. Många gånger är det fullt möjligt att vi har helt eller delvis fel bägge två.

Alla människor fungerar så här: Vi har mer eller mindre bestämda uppfattningar om hur det förhåller sig med olika saker, exempelvis kvaliteten i privat äldrevård. När vår hjärna tar emot olika faktauppgifter som berör en sån sak slår en mekanism till: Den tenderar att ta till sig sådant som stärker vår uppfattning och sila bort sånt som försvagar den. Att vi är medvetna om att det är så innebär inte att mekanismen slås av. Vi kan bekämpa den i viss utsträckning, men det är ett hårt arbete.

Mekanismen har också den luriga egenskapen att den är mycket lättare att se hos andra vars uppfattning i en fråga vi inte delar än hos oss själva och våra meningsfränder. Vi brister också i kritik mot påståenden som kommer från individer vars åsikter vi gillar eller som vi uppfattar som allmänt trovärdiga. Motsatsen gäller också. För mig är det t ex ganska uppenbart att mycket av det ifrågasättande som finns på sina håll mot teorin om global uppvärmning bottnar i att man uppfattar att den kommer från personer vars värderingar och politiska åsikter i övrigt man inte delar. 

Mekanismen hänger också tätt ihop med det grundläggande funktionssätt i våra hjärnor som Daniel Kahneman döpt till ”system 1 och system 2”.  Det handlar om att hjärnan i grunden är ganska lat – eller kostnadseffektiv om man vill ta till en räknenisseterm – och strävar efter att komma fram till svar på frågor med så liten ansträngning som det går. Den använder då system 1, som snabbt söker i våra inre kunskapsbanker och letar efter svar. Processen är i stort sett automatisk, vi behöver inte aktivera den med vår vilja. Den ger också ett rätt eller åtminstone tillräckligt rätt svar på många frågor, annars hade ju inte evolutionen drivit våra hjärnor till att fungera så.

Problemet är att veta när en fråga är mer komplicerad och fordrar att vi tänker efter, anstränger oss mer, söker efter andra, alternativa hypoteser, väger för och emot, ifrågasätter oss själva. När vi gör det använder vi system 2. Allt kritiskt, analytiskt tänkande vi är kapabla till utförs där. Men det är jobbigt, det kostar på. Vi drar oss därför ofta för att aktivera det. Även personer man skulle kunna tro funkade på ett motsatt vis, som t ex universitetsprofessorer.

Ett av de mest elakartade vis det här funkar på är att system 1 ofta lurar oss att svara på en annan fråga än den som egentligen ställs, eller borde ställas. Vad menas med det? Anta att du ska genomgå ett inte livsfarligt, men ändå rätt komplicerat kirurgiskt ingrepp. Du har i undersökningarna innan träffat två läkare. Den ena upplevde du som lite tvär och okänslig. Den andra utstrålade vänlighet och trygghet. Nu ska du välja operatör. Vem väljer du? Risken är stor att du använder system 1. Det svarar då inte på den korrekta frågan ”Vem är den bästa kirurgen”, utan istället på den enklare ”Vem känner jag mig mest trygg och omhändertagen med”. Det svaret finns tillgängligt direkt, medan den andra frågan kräver att du skaffar dig tillgång till operationsstatistik och liknande. Tyvärr är vi ofta inte medvetna om att vi gör så här. Lättjan är så att säga automatisk.

Som om det här inte vore nog så dras vi också med en besvärande defekt till som stör ut vår förmåga att vara smarta på riktigt: Vi har oerhört svårt att erkänna för oss själva hur begränsade och fragmentariska våra kunskaper om omvärlden i själva verket är.

Att inte förstå skapar ofta otrygghet i oss. Våra hjärnor söker ständigt efter sammanhang och samband. Det är väl belagt att vi är duktiga på det, men att det också får oss att se samband och mönster som inte finns på riktigt. I ett mer övergripande perspektiv tycks vi alla ha behov av en slags livsberättelse om oss själva och en berättelse om hur vår omvärld ser ut. Kunskapsluckorna tenderar vi att ignorera eller fylla ut med mer eller mindre lösa antaganden.

Det här sätter också ner vår förmåga till kritiskt tänkande. Vi vet redan hur det är, alltså behöver vi inte aktivera system 2. Särskilt inte om risken är att vi kommer ut på andra sidan med en insikt om att vi visste mycket mindre än vi trodde oss veta. Och ändå upplever ju ofta människor som tränger djupt in i ett kunskapsfält just detta: Man går igenom stadier då man tror sig ha greppat det centrala, bara för att sen när kunskapen växer inse hur otroligt mycket mer att lära och förstå det finns.

Verkligt kunniga människor bär därför inte sällan på en förvånande ödmjukhet. Nobelpristagaren Kahneman är ett mycket bra exempel på det. Han är också generös med exempel i boken på felslut och missar han själv gjort, trots alla sina fackkunskaper inom området mänskligt tänkande och beslutsfattande. Även Rosling och Hammer ger i sina böcker intressanta och illustrativa exempel på hur de själva gjort allvarliga misstag på grund av att de varit påverkade av förutfattade meningar eller att känslostyrda reaktioner blockerat det kritiska tänkandet.

Slutsatserna är alltså på sätt vis inte så upplyftande:

-          Vi (jag och du och alla andra) vet mycket mindre än vi tror

-          Vi har en stark tendens att hålla fast vid våra befintliga åsikter och tränga bort fakta som talar emot dem (Vi är alla mer eller mindre faktaresistenta)

-          Vi är lata av naturen när det gäller tänkande och låter oftast bli att aktivera den förmåga till kritiskt, analytiskt tänkande vi ändå har. Det får oss att fatta beslut baserade på känslor snarare än på fakta.

Den goda nyheten är att om jag är medveten om att även jag själv lider av detta, inte bara andra människor jag tycker är dumma och okunniga, så blir mina möjligheter att tänka bättre större. Men det är ingen vaccination, inget definitivt botemedel. Bristerna finns kvar och det kommer att krävas medveten ansträngning varje gång för att minska risken att trilla dit. Sen blir det förvisso lättare att se bristerna också i andras tänkande och slutsatser, men det ska inte leda till den så lättkomna tanken att eftersom de har fel så måste jag automatiskt ha rätt.

Vi måste heller inte tänka logiskt om allt. Vi måste inte köra in vår kärlek till fotbollslaget X, förhoppningen om att fånga gammelgäddan den här semestern, drömmen om jackpoten på V75-systemet för 120 kronor vi lämnar in varje lördag eller tron på någon form av gud och ett liv efter detta i system 2:s processor.

Det gäller bara att veta skillnaden. De här tre böckerna kan hjälpa dig en bit på vägen. På köpet kommer du att lära dig en massa intressanta saker om både mänskligt tänkande och fakta om världen i stort som du inte visste innan.

 I teorin är det väldigt enkelt. Allt jag behöver göra är att välja en lördag då det är en särskilt svår omgång på V75. Så svår att ingen prickar in de sju vinnande hästarna. Jag skriver upp deras nummer och färdas sen några timmar bakåt i tiden med min tidsmaskin, loggar in på datorn och lämnar in en enkelrad. Sen återvänder jag till lördagseftermiddagen och lyssnar på nyheterna om hur en ensam vinnare med en enda rad tog hem jackpoten.

Det finns ett litet problem bara: Hur sjutton bygger jag en tidsmaskin? Är det ens tillåtet enligt fysikens lagar?

Idén om tidsresor har populariserats av science fiction, denna av alltför många ”finkulturella” lätt föraktade litterära genre. Tanken som sådan är dock betydligt äldre. Inom flera kulturer finns myter med tusen år eller mer på nacken om människor som på något vis har hamnat utanför det vanliga tidsflödet. Antingen genom att besöka någon märklig plats eller genom att bara somna. När de återvänder till sina hemtrakter upptäcker de att många år, i vissa fall flera hundra, passerat. Ingen kommer ihåg dem, ingen vet vilka de är.

När skönlitteraturen börjar ta fart på allvar i Europa på 1700-talet dyker det efterhand också upp böcker med liknande tema. En av våra mest kända sagor – Charles Dickens ”En julsaga” från 1843 – innehåller faktiskt tidsresor, även om man kanske inte tänker på dem på det sättet. Andarna som hemsöker Ebenezer Scrooge tar ju med honom både till det förflutnas och framtidens jular och låter honom se vad hans snålhet och självupptagenhet orsakat och kommer att orsaka.

Den moderna tidsreselitteraturen, den som inte utförs med hjälp av andar, gudar eller sjusoveri, inleds med H.G Wells roman ”Tidsmaskinen” från 1895. Huvudpersonen är en engelsk vetenskapsman som utifrån insikten att tiden bara är en fjärde dimension konstruerar en mekanisk apparat som kan transportera honom framåt i tiden. Han färdas hundratusentals år framåt och stöter på en märklig kultur, där mänskligheten delats upp i två distinkta raser som lever helt olika liv. Den var en av de första tidsreseberättelser jag läste, lånad från biblioteket.

Wells bok handlar bara om resor framåt i tiden. I den flod av tidsresehistorier som följt på hans bok är det dock betydligt vanligare med resor till det förflutna, inkluderat människor från framtiden som reser till vårt nu av en eller annan anledning. Terminatorfilmerna är ett typiskt exempel på det senare.

När författare och senare filmare började utforska tidsresekonceptet närmare insåg de snart att det kunde användas på mer kreativa sätt än att bara ge en metod för att förflytta exempelvis två tonåringar från 1990-talet hamnat i 1300-talets England. För även om den sortens berättelser också innehåller tidsresor så är de mer ett verktyg: Ett sätt att få läsarna att komma närmare den tid som skildras genom att låta dem uppleva den genom sinnena hos människor från deras egen tid.

Tidsreseskildrarna upptäckte Paradoxen. De hade säkert god hjälp av filosofer som redan funderat kring ämnet och den första generationen av fysiker som dök in i Einsteins relativitetsteorier och senare den märkliga kvantfysiken. Men det var författarna som insåg vilken potential som fanns i detta för att skapa spännande berättelser. Om du – vilket är sannolikt – inte tillhör de människor som slukat SF-böcker i mängder när du var yngre, så har du i varje fall säkert sett filmer med det här temat. Mest kända är nog Tillbaka till framtiden-filmerna med Michael J. Fox som Marty McFly, ständig ledsagare till den excentriske men genialiske vetenskapsmannen Emmet ”Doc” Brown.

Paradoxen börjar egentligen i en fråga: Jag lever i en nutid som ser ut som den gör beroende på att saker och ting skedde på ett visst sätt i det förflutna. Vad händer då om jag reser tillbaka i tiden och gör saker som leder till att det förflutna inte längre är vad det en gång var? Det intuitiva svaret tycks vara att min egen nutid påverkas av mina handlingar i det förflutna. Det antagandet är centralt i Tillbaka till framtiden. I den första filmen fixar Marty, om än till stor del oavsiktligt, en mycket bättre nutid åt sina föräldrar genom att tillsammans med Doc resa tillbaka till deras tonårstid på 1950-talet och gripa in i det som händer där.

Men om nu nutiden ändras av att det förflutna gör det, vad händer då om jag utför en handling i det förflutna som kommer i logisk konflikt med mina tidigare handlingar? Den frågan födde ”farfarsparadoxen”. Vad händer om jag åker tillbaka i tiden och har ihjäl min egen farfar innan han hunnit bli far till min egen pappa? I en mindre drastisk variant hindrar jag honom bara från att ha sex vid det där tillfället min pappa blev till. Om jag nu har hindrat min pappas existens så existerar jag inte längre. Men hur har jag i så fall kunnat utföra handlingen?

Det finns mer positiva varianter av paradoxen också. Amerikanen Mack Reynolds skrev på 50-talet novellen Compounded interest (”Ränta på ränta”). År 1300 dyker en märklig främling upp på ett italienskt handelshus för att investera en mindre summa hos dem. Han ger ett antal anvisningar om hur de ska hantera investeringen i framtiden, baserat på saker han förutser ska hända. Råden följs och visar sig bra: Investeringen ger mycket bra avkastning. Hundra år senare får handelshuset åter besök av en främling som åberopar kontraktet ett hundra år tidigare. Nya anvisningar lämnas. Nya framgångar.

Så där fortsätter det. Den mystiske främlingens och hans efterföljare förmögenhet bara växer och växer. På 1900-talet är den så stor att den i praktiken direkt eller indirekt kontrollerar hela världsekonomin. Då dyker den mystiske främlingen/ägaren upp igen. Nu utan investeringsråd. Tvärtom: Han vill ta ut hela förmögenheten. Den chockade direktören i företaget undrar varför. Jo, svarar främlingen. Jag behöver pengarna för att kunna bygga en tidsmaskin så att jag kan resa tillbaka i tiden och göra investeringen år 1300 som möjliggör för mig att bygga tidsmaskinen.

Filosofer och teoretiska fysiker har förstås ägnat sig åt de här frågorna också och föga förvånande kommit till olika slutsatser. Såvitt jag kan begripa som hopplös lekman ger dagens teoretiska förståelse av området inte något helt säkert svar åt något håll om det går att resa bakåt i tiden eller inte. Vissa forskare hävdar att det förflutna inte existerar – det som varit har farit. Det omöjliggör givetvis allt tidsresande i den riktningen. Andra menar att det är principiellt möjligt, men att det inte skulle förändra någonting. Vårt förflutna är summan av allt som skett i det, inklusive eventuella tidsresenärers handlingar vid sina besök där. Ett sånt synsätt möjliggör scenariot i Compounded interest, även om det onekligen slår knut i hjärnan när man försöker bedöma det utifrån sin vanliga uppfattning om orsak och verkan. Däremot besvarar det inte hur farfarsparadoxen skulle vara möjlig.

Teorin har dock en vidareutveckling, då det finns fysiker och filosofer som menar att naturlagarna helt enkelt hindrar den sortens paradoxer. Om du hade dödat din farfar skulle du inte existera, alltså kommer varje försök att eliminera honom i det förflutna att misslyckas. En ännu mer långtgående idé är att en tidsresenär inte skulle kunna ändra något i det förflutna. Det har faktiskt gjorts en Kalle Anka-serie på det här temat som jag läste som barn. Kalle och Knattarna reser på något vis bakåt i tiden, bara för att upptäcka att de inte ens kan böja ett grässtrå, eftersom allting redan har hänt som det har hänt.

Ett klassiskt argument mot tidsresor är att om de vore möjliga så borde vi ha träffat människor från framtiden redan. Denna idé har dock ifrågasatts av själve Stephen Hawking, som menade att det kan finnas goda skäl för eventuella tidsresenärer att dölja sin verkliga identitet. Det finns hur som helst inget känt sätt för oss att avgöra om agenter från exempelvis 3200-talet befinner sig i vår egen tid just nu.

Nu vore inte fysiker och filosofer just fysiker och filosofer om det inte fanns fler teorier. Om vårt eget förflutna inte kan ändras, beror det kanske på att en resa bakåt i tiden som på något vis ändrar historiens gång skapar ett alternativt, parallellt universum. Det ligger väl i linje med de teorier om parallella verkligheter som bland annat den svenske fysikern Max Tegmark tror på. För mitt travprojekt är det inte goda nyheter. Om Max och andra har rätt så skulle jag inte själv kunna njuta frukterna av min tidsresa. När jag återvänder till nutiden, några timmar framåt, återvänder jag nämligen till min egen verklighet: Den där ingen hade alla rätt på veckans V75. Att jag har skapat ett parallellt universum där mitt alter ego kan njuta av miljonerna är en klen tröst för mig själv. Eller: Kommer jag till det alternativa universum där raden slår in och lämnar mitt alter ego i den verklighet där raden aldrig blev inlämnad?

Det har gjorts både berättelser och filmer på detta tema, men det är förstås mer tacksamt att skapa berättelser där tidsresenärens handlingar i det förflutna ger återverkningar i den egna nutiden. (Om begreppet nutid verkligen är relevant i en värld där det går att resa både bakåt och framåt i tiden)

En annan klassisk paradox är vad som händer om man reser i tiden till en tidpunkt och plats där en tidigare eller senare upplaga av en själv redan befinner sig. Har man duplicerat sig själv då? Eller träder någon kosmisk lag in som förhindrar även detta?

Om jag reser fysiskt bakåt i tiden så kommer de elementarpartiklar min kropp ytterst består av nu plötsligt att finnas i två upplagor, även om jag väljer en tid långt innan jag själv existerade. Förmodligen har fysiker ett svar på den frågan, men det snurrar ändå i huvudet när man funderar på den.

Även om nu naturlagarna tillåter att olika upplagor av samma person kan vara på samma tid och plats samtidigt är inte frågorna slut. Anta att en tjugoårig kvinna – låt oss kalla henne Stella - en dag får besök av en dubbelt så gammal kvinna som verkar vagt bekant på något vis. De talar om olika saker som har med Stellas liv och framtid att göra. I slutet av diskussionen avslöjar den äldre kvinnan att hon i själva verket är en äldre upplaga av Stella – Stella II, en tidsresenär från 20 år in i framtiden! Vad får det här för konsekvenser för den yngre kvinnans framtid?

Besöket från Stella II skulle kunna peka mot att Stella I:s framtid är determinerad. Vad hon än tar sig för de kommande 20 åren så leder det obönhörligt fram till det ögonblick då hon av någon anledning gör en tidsresa bakåt för att prata med sig själv. Hon kan inte göra något som förhindrar detta att ske, för i så fall skulle ju besöket aldrig ha ägt rum!

Även denna paradox kan förstås lösas med Max Tegmarks räddningsplanka om man vill: Om Stella vägrar att företa tidsresan när det väl blir dags så skapas två parallella verkligheter. En där hon reste bakåt och en ny där hon inte gjorde det. Den Stella som inte reser kommer dock i så fall att ha ett som det verkar falskt minne av att ha träffat sig själv som ung. Eller?

Anta att Stella I och Stella II:s samtal hade spelats in på en videokamera? Skulle inspelningen på något mystiskt vis bara blekna bort och försvinna, ungefär som saker gör i Tillbaka till framtiden när det förflutna har ändrats? Kan det rent av vara så att Stellas beslut att inte göra tidsresan innebär en ändring av hennes eget förflutna som gör att hon inte längre kan minnas besöket av sitt äldre alter ego?

Tanken på ett förflutet som faktiskt kan ändra sig på det viset är rätt obehaglig. Om det skulle vara så finns inget sätt för oss att upptäcka det. Om vi vaknade en dag till en värld en tidsresenär orsakat att Donald Trump vann presidentvalet 2016 så skulle... eller vänta förresten.

Tidsresenären som skjuter Hitler är en annan klassiker. Den illustrerar också vad olika ändringar av det förflutna skulle innebära. Andra världskriget hade så genomgripande påverkan på vår verklighet att det troliga är att flertalet av oss skulle upphöra att existera i samma ögonblick som tidsresenären säg år 1930 låter skottet som genomborrar Hitlers skalle brinna av. Betänk att varje människas existens är ett resultat av enorma tillfälligheter. Våra föräldrar måste i princip ha haft sex vid exakt samma tidpunkt som i den verklighet där WW2 ägde rum. Av alla miljontals spermier måste just den som kom först i den tidigare verkligheten vinna racet i den alternativa verkligheten också. Men i en värld utan kriget skulle många av de personer som blev föräldrar tillsammans aldrig ens ha träffats. Många som dog skulle ha överlevt och fått barn som inte existerar i vår verklighet.

Det här kan man också göra ett intressant moraliskt dilemma av. Att skjuta Hitler skulle troligen rädda livet på miljoner och åter miljoner människor. Men fler ändå skulle upphöra att existera. Troligen också tidsresenären själv – och då är vi dessutom tillbaka till en ny variant av farfarsparadoxen. Det finns mer än en SF-berättelse om vådan av att försöka ingripa i och förändra avgörande händelser i det förflutna.

Andra förändringar skulle sannolikt bara få mer lokala effekter. Men kan vi veta säkert att inte ett böjt grässtrå kan påverka ett viktigt förlopp? I en tidsresenovell av Ray Bradbury färdas en grupp tidsreseturister hundratals miljoner år bakåt i tiden. De är strängt tillsagda att inte röra eller skada något, så att nutiden inte påverkas. Av misstag råkar en av dem ändå ha ihjäl en liten fjäril. Han är orolig när de återvänder till nutiden, men allting verkar vara precis som han minns det. Tills han råkar öppna en bok och läser något i stil med: Dett vaar enn gånng enn liiten prinnzeza som bode i ett slått. Dessutom visar det sig att det senaste presidentvalet fått en annan utgång.

Att det är just en fjäril är förstås ingen slump. Tidsreseskildrare har gjort sin egen version av fjärilseffekten – att en fjärils vingslag på en plats i världen kan starta en kedja av händelser som leder till storm på en annan plats några dagar senare. Bland de mer sevärda filmerna om tidsresor finns just The butterfly effect från 2004, med Ashton Kutchner som den unge man som upptäcker att han kan färdas bakåt i tiden och påverka sitt yngre jag att välja alternativa sätt att hantera en viss händelse på. Men det får oanade konsekvenser varje gång när han återvänder till sin egen nutid.

I SF-litteraturen har alltid novellen haft en viktig plats och ofta passar det formatet bättre för den typ av berättelser som blir riktigt bra science fiction. Självklart finns det mängder av noveller om tidsresor. En av de skickligast utförda jag läst är By his bootstraps, av Robert Heinlein, på svenska översatt till Lyft dig i håret. För att förstå titelns fyndighet måste man läsa hela berättelsen själv. Den är också en skickligt utförd övning i att skildra samma händelser från olika perspektiv, ett litterärt grepp som knappast var särskilt vanligt eller utvecklat när den skrevs år 1941. Den finns att läsa på engelska här: https://archive.org/stream/Astounding_v28n02_1941-10#page/n7/mode/2up.

Det har gått 120 år sen H.G Wells skrev Tidsmaskinen. Egentligen har vi inte kommit närmare någon förståelse för hur det praktiskt skulle gå till att bygga en i verkligheten, vi vet inte ens om det är möjligt i praktiken. Skulle det gå kanske ändå naturlagarna i universum stoppar mig från att ändra det förflutna genom att lämna in den där V75-kupongen som ger mig jackpot. Och om det går, skulle jag verkligen vilja resa i tiden?

Resa framåt? Tveksamt. Att resa ett år eller två är knappast någon poäng, då är det mesta sig ändå rätt likt. Reser jag längre kommer jag antagligen att känna mig mer och mer främmande och bortkommen för varje år som läggs till. Skulle jag ställa in maskinen på exempelvis år 2150 är risken uppenbar att jag och mina erfarenheter, kunskaper och syn på livet är lika hopplöst föråldrade som de skulle vara för en artonhundratalsmänniska som landade i vår egen tid. Dessutom finns alltid risken att man upptäcker att hemska saker kommer att inträffa i framtiden; en kunskap som inte skulle vara så upplyftande att bära när man återvände till sin egen tid.

Resa bakåt då? Nej, det tror jag inte. Det förflutna var på det stora hela taget en bra mycket sämre plats än vår nutid. Bara 100 år bakåt levde den absoluta majoriteten i eller nära nöd, utan tillgång till exempelvis antibiotika och annat vi betraktar som självklart idag. Samhället var också generellt hårdare, konformistiskt och mer intolerant mot det avvikande. Dessutom, vilket man kanske inte tänker på, så vore mina kunskaper i stort sett lika oanvändbara år 1900 som de förmodligen skulle vara år 2150. Jag skulle knappt klara mig som fabriksarbetare med skift på 12-14 timmar, än mindre som hantverkare eller bonde.

Och jag skulle definitivt inte vilja ställas inför Skjuta Hitler-dilemmat, eller något liknande.

Inte ens tidsresor i form av någon slags kamera in i det förflutna vet jag om det vore så trevligt om man tänker efter. Kanske för att få en blick in i människor vardagsliv, men vill man verkligen se berömda historiska ögonblick med tanke på att de så ofta handlar om våld och död? Att se människor förblöda på riktigt på historiens slagfält? Slavar släpa sig till döds i en obarmhärtigt stekande sol med att släpa stenblock till Egyptens pyramider? Människor slitas i stycken av rovdjur på Colosseum?

Nej, det förflutna passar nog bäst som att förbli just det förflutna. Fast spännande och fantasieggande är det ändå att läsa om och fundera kring tidsresor. Skulle jag välja en enda av de litterära och filmiska figurer som rest i tiden så skulle det, trots att hans berättelse egentligen inte innehåller några paradoxer vad jag kan minnas, bli Billy Pilgrim, Kurt Vonneguts antihjälte från Slakthus 5, en märklig kombination av antikrigsroman, psykologisk studie och science fiction som nästa år fyller 50. Jag minns fortfarande välbehaget jag kände när jag såg den första meningen efter förordet:

Hör här: Billy Pilgrim är spastisk i tiden. (I original: Listen: Billy Pilgrim has come unstuck in time.)

En sån bok måste man ju bara fortsätta läsa!

I den med ojämna mellanrum återkommande introspektionen av min något dammiga boksamling är turen idag kommen till G.

Dammig ja. När jag skrev om E i fjol så nämnde jag den rent fysiska dammigheten. Men i sanningens namn är min boksamling lite dammig även när man tittar på dess genomsnittsålder och antalet nyförvärv. Visst blir det några nya böcker varje år, men merparten är från 80- och 90-talen och en hel del är arvegods. Det speglar också mitt läsande som inte är vad det en gång var. Jag kan inte påstå att jag följer med i floden av nya böcker och de gånger jag läser något nytt så är det ofta mest av en slump.

I år har jag dock gjort ett medvetet beslut och inhandlat en av årets nobelpristagares, Svetlana Aleksijevitj, böcker. Men A har vi redan avverkat, så den blir det inte mer om här. Låt oss istället hoppa till Stig Hadenius. Vadå Hadenius, vi var ju på G? Svaret är att det handlar om hans biografi om Gustaf V och biografier sorteras som bekant på den biografin avhandlar och inte på författarnamnet.

Få saker kan vara så underhållande och intressant att läsa som en riktigt bra biografi. Jag antar att det handlar om en kombination av att biografier ofta skildrar intressanta, historiska skeenden och att en enskild människa är i förgrunden. En människa vi – om det är en duktig biograf – får lära känna med både hennes fel och förtjänster. Och Hadenius är en duktig biograf.

Gustaf V som människa är kanske inte jätteintressant. Han var ingen djupsinnig tänkare, han hade inga intressanta expertkunskaper. Han tycks inte ha haft något särskilt dramatiskt känsloliv heller. Men han var ändå Sveriges kung i mer än 40 år, över två världskrig och i en brytningstid då vi gick från ett konservativt och fattigt bondesamhälle till en modern industri- och välfärdsstat. I början av sin regeringstid sökte han vid några tillfällen spela en politisk roll, men kom efter hand att acceptera att den nya tiden innebar att han skulle träda tillbaka från den arenan och nöja sig att vara en symbolisk statschef utan egen makt.

V-Gurra slår en volley

Som ung var Gustaf blyg och inbunden och hade svårt att få vänner. Med åren blev han mer säker i umgänget och han tycks ha haft en vänlig och välvillig personlighet, i stort sett fri från de divalater man kan vänta sig av någon som ärvt det högsta ämbetet i en stat och i sin ungdom fått höra att det var något som Gud i sin allvishet bestämt. Hans påstådda tyskvänlighet verkar överdriven. För nazisternas antisemitism hade han ingen som helst förståelse. Tvärtom ordnade han på eget initiativ ett möte med Hitler redan 1933 i Berlin där han i skarpa ordalag kritiserade politiken mot landets judar och lär ha gjort Hitler så upprörd att denne efter en stund slog näven i bordet. Hans förmåga till empati med lidande människor tycks överhuvudtaget ha varit stor. Så engagerade han sig även 87 år gammal i den s.k baltutlämningsfrågan efter kriget och försökte bidra till att utverka någon slags nåd från de sovjetiskt håll. Som bekant dock utan framgång.

Det tasslades redan i samtiden en hel del om Gustafs påstådda intresse för unga, vackra män. Själva bilolyckan vid den plats som efter det fick namnet Kungens kurva sades av elaka tungor vara resultatet av att majestätet tafsat på chauffören. Sen kom också den s.k Haijbyaffären, där det efter kungens död uppdagades att hovet betalat pengar till vad som föreföll vara en utpressare som påstått sig ha haft en kärleksaffär med kungen. Hadenius konstaterar att det mesta förefaller vara just rykten och att ganska mycket tyder på att utpressaren faktiskt ljög, men att hovet ville undvika skandal till varje pris och betalade ändå. Idag kan man konstatera att utvecklingen gått framåt och vi kan strunta i vad kungen gillade i sängkammaren.

En klassisk bild. Gustaf med son, sonson och i knäet sonsonson, den nuvarande knugen.

Jag har också en biografi om Gustafs namne och föregångare på den svenska tronen: Gustav Vasa. Den är skriven av historikern Lars-Olof Larsson och kan närmast beskrivas som ett rent karaktärsmord på mannen som generationer svenska skolbarn fick lära sig var ”Sveriges landsfader”. För även om Gustav på många sätt lade grunden till nationalstaten Sverige och var en duglig regent med gott praktiskt förstånd och enorm arbetskapacitet så var han som person även med den tidens mått förskräcklig. Det råder inget tvivel om att de drag han uppvisar skulle kunna klassas som psykopati idag. Våldsam, hämndlysten, egoistisk, oärlig, manipulativ. Bara för att nämna några. Men boken är bra.

Från biografi till självbiografi, för det antar jag att man kan kalla Gunilla Gerlands En riktig människa. En oerhört fascinerande skildring av att växa upp med en autismspektrumstörning som gör att omvärlden framstår som kaotisk, obegriplig och skrämmande. Dessutom i en dysfunktionell familj. Men också om hur viljan kan försätta berg. Efter en svår barndom och traumatisk ungdom med missbruk och män som utnyttjade henne fann Gunilla kraften att inte bara ta sig ur den situationen, utan också arbeta intensivt med att förstå hur ”vanliga” människor tänker och känner. Idag är hon mamma, författare, föreläsare och driver företag. Jag har en oerhört stor respekt för henne.

Ett relativt nyförvärv i bokhyllan är David och Goliat av Malcolm Gladwell, en populärvetenskaplig bok om bl.a saker som är kontraintuitiva, dvs att vår normala logik kommer fram till felaktiga svar när vi försöker tillämpa den. I titelessän visar han att som kampen utspelade sig så hade faktiskt David oddsen på sin sida för att besegra Goliat, inte tvärtom. Han skriver också om sådant som att dyslexi faktiskt verkar vara en fördel när det kommer till att skapa framgångsrika företag och att det inte alls är bäst att satsa på de bästa och mest prestigefyllda universiteten bara för att man kommer in där. I vissa fall handlar det om saker som vi har en viss insikt i, men ändå har svårt att tillämpa på konkreta situationer. I universitetsfallet rör det sig om ordspråket om att det är bättre att vara en stor fisk i en liten damm än tvärtom. Många studenter klarar inte psykologiskt av den stenhårda konkurrensen på de bästa lärosätena och faktum är att den som känner sig sämre än genomsnittet också presterar sämre än vad den hade gjort i ett sammanhang där den hört till de bättre.  

David - inte den underdog i situationen som vi lärt oss att tro

Bara facklitteratur så här långt, men nu är det dags för romaner. En del av det jag har på G är inte mycket att nämna egentligen. Böcker som fått stå kvar mest av letargi eller nostalgiska skäl. Man kan ju gilla en bok i yngre dar, men som vuxen inse att den är rätt ytlig och klichéartad. Så är det t ex med Gerald Greens bok Förintelsen som jag fick i julklapp nån gång alldeles i början av 80-talet. Då tyckte jag den var spännande, även om jag insåg att den var något annat än de biografiska skildringar av överlevare från dödslägren som jag redan läst. Idag skulle jag väl snarast karakterisera den som ”Hollywood goes Holocaust”. Vilket de ju också gjorde, boken filmades och visades som TV-serie på SVT.

Jonas Gardell däremot håller sin plats av kvalitetsskäl. Jag har några stycken, främst av dom sätter jag En komikers uppväxt. Att läsa den första gången var nästan som att få en spark i magen. Herregud, det var ju precis så här det var! De osynliga, men alltid närvarande hierarkierna. Grymheten klassens tuffingar kunde visa. De egna försöken att passa in och få högre status. Kanske inte som clown i mitt fall, men definitivt genom att använda det vapen jag hade: Snabbtänktheten och formuleringsförmågan. Skratta med när någon sa något taskigt.

Det är något konstigt med Gardell. Lika sparsmakad med orden och angelägen om att inte själv ta plats med sitt ego som han är i sina skrivna berättelser, lika pladdrig, självupptagen och ibland närmast självförhärligande förefaller han mig utanför dem. Visst, han kan vara rolig. Men ofta blir det för mycket Gardell och för lite substans. Människor är sammansatta.

Jag läste ju mycket science fiction som ung, men som vuxen har det inte blivit så mycket. Ett undantag är Dmitrij Gluchovskijs böcker om livet i Moskvas tunnelbana efter apokalypsen. Det finns idéer som är så oerhört bra att man nästan blir arg för att någon annan kom på dem. Plotten i Metro 2033 är en sån. Ett massivt kärnvapenkrig föröder det mesta av världen. Men i Moskva har ett antal människor turen att befinna sig i eller hinna fly ner i stadens på många linjer djupt liggande tunnelbanenät som byggdes för att så emot en kärnvapenattack. Där växer efterhand ett helt samhälle fram, med små nationalstater med olika inriktning som ockuperar olika stationer och tunnlarna däremellan. Man lever på saker som modiga personer hämtar på ”ytan” försedda med strålningsdräkter och på svamp man odlar i tunnlarna. Samtidigt har många mystiska varelser uppstått till följd av den enorma strålningen. Den värld författaren skapat är enormt fascinerande, tyvärr är han inte riktigt lika bra på konsten att bygga en intrig och personporträtt.

Så slutligen Giovanni Guareschi och hans böcker om Don Camillo. Också de är julklappar från 80-talet från min mamma. Jag är tacksam för att ha haft två föräldrar som lärde mig uppskatta att läsa och som har satt många bra böcker i händerna på mig. Hade inte mamma gjort det här så hade jag väl sannolikt inte av egen maskin hittat fram till den fattige, men såväl andligen som fysiskt storvuxne lantprästen och hans antagonist, borgmästaren och kommunisten Peppone.

Det är nog få om några böcker jag läst som är så djupt mänskliga och så perfekt balanserar det komiska och det allvarliga. Tyvärr verkar de svåra att få tag på idag, åtminstone i svensk översättning. Guareschi var journalist och flertalet berättelser skrevs från början för tidningar. Böckerna är därför av novellkaraktär, även om det ibland finns teman som spänner över flera kapitel. Don Camillo är en stor idealist och människovän, men han har också sina mänskliga svagheter. Han gillar jakt, ibland olovandes på andras mark. Han är rätt stolt över sin fysiska styrka och han har ett häftigt humör som omgivningen ibland får känna på. Men han är hela tiden i dialog med sitt samvete, eller är det möjligen Kristus själv? Det får vi aldrig veta och det är inte heller viktigt för berättelsen. I varje fall för han en ständig dialog med Kristus på korset i kyrkan och med sin klokskap och större förmåga till förlåtelse, ödmjukhet och förståelse för andra hjälper Kristus prästen att göra det rätta i svåra situationer.

Don Camillo i samspråk med frälsaren.

Hans antagonist Peppone är nästan lika fysiskt imponerande han och också en naturlig ledare. I efterkrigstidens norra Italien där berättelserna äger rum är konflikten mellan kommunismen och kyrkan tydlig och ibland på dödligt allvar. Men trots att de är fiender och ibland i rejält i luven på varandra så har de också en ömsesidig respekt. Och när det väl gäller den lilla byns väl och ve eller något riktigt allvarligt så står de på samma sida.

En del av berättelserna är mest lustiga, andra djupt tragiska. Som när den lille föräldralöse pojken dyker upp hos Peppone på order av sin farmor för att denne skall tillverka och sätta upp ett kors på den okända plats där hans pappa begravts efter att vid krigsslutet ha skjutits av några av Peppones partikollegor. Bara verkligt stora författare med en djup förståelse för människor klarar av att skriva sånt utan att det antingen känns för neutralt och distanserat, eller också för smetigt och känslosamt. Det är en balansgång på en väldigt smal spång, lika svår i böcker som på film. Men när det väl lyckas blir det stor litteratur. Och det är – i all sin enkelhet – Don Camillo. Har du möjlighet att få tag i Don Camillo och hans lilla värld så pröva den. 

I det förra återbesöket skrev jag om de långa mellanrummen mellan nedslagen i min bokhylla. Kanske blev det till en liten sporre, för trots att bara dryga två månader förflutit så är det redan dags igen.

Bokstaven F åstadkommer åtminstone jag genom att sätta de övre framtänderna lätt mot underläppen och samtidigt blåsa ut luft mellan dem. Kanske avslöjar jag här ett pinsamt talfel som jag levt i lycklig okunskap om, men det må vara hänt. F är ju annars i sådana sammanhang en bokstav som mer är känd för att uttalas när den inte borde göra det. Om man lider av en kraftig läspning så tenderar man att läfpa snarare än läspa. Det var en typisk sådan sak som det gick bra att skämta om förr i världen, men som jag misstänker skulle kunna väcka ont blod idag hos vissa. Jag led i varje fall inte av läspning som barn, men trots det så hamnade jag hos talpedagog på grund av mina S. Talpedagogen hette Ingrid Bergman och var som sin namne en tjusig kvinna i 60-årsåldern som därtill var oerhört snäll och tålmodig. Jag har för mig att jag gick hos henne i ett par år och försökte lära mig att bita ihop när jag sa S. Det gick inget vidare tyvärr. Rörelsen kändes helt onaturlig för mig och än idag gör jag den inte när ett Sssss väsande lämnar min mun. Ingen har dock klagat eller ens retat mig för mina S, så helt hopplösa är de väl inte antar jag.

Nå, nu var det ju F vi skulle tala om. Det är en bokstav som jag i de ordspelssammanhang jag alltjämt ganska ofta befinner mig i aldrig har hört någon människa säga något gott om. F brukar ses som en ovälkommen gäst på brickstället som man vill bli av med fortast möjligt. Trots sin allmänna motsträvighet så är den bara värd tre poäng, till skillnad från alfabetskompisar som P, U och Å: fyrapoängare som man däremot oftast blir glad av om man får upp. Denna ovilja mot F hindrar den ändå inte från att vara ganska väl representerad i min bokhylla. Det beror främst på en enskild författare, vilket vi strax ska återkomma till.

Först på F står Howard Fast med romanen Max. Skälet till att den står det är rent nostalgiskt: Fast var en av de författare som min pappa Klas tyckte om. Fast skrev ofta böcker som skildrade livsöden under en längre tid, ibland en hel släkt eller samling av människor under någon brytningsperiod i USA:s historia. Jag läste flera av dem under uppväxten och gillade dem. Men inte så mycket att jag efter pappas död var beredd att upplåta plats åt dem i mina redan överfulla bokhyllor. Dessutom var flertalet av dem pocketar och det går nu inte att komma ifrån att det är trevligare med inbundna böcker. Som jag minns det så drabbades jag ändå av någon slags nostalgi det där sista besöket i pappas lägenhet när min syster och jag tömde den på allt vi ville ha innan städfirman fick ta över och röja ur och slänga eller sälja allt som blev kvar. Resultatet blev att Max – en berättelse om en ung, fattig jude kring förra sekelskiftet som med två tomma händer skapar sig en förmögenhet i biograf och filmbranschen – fick följa med hem till bokhyllan. Och där står han kvar.

Efter Fast är det dags för näste amerikan: Robert L Fish och hans bok Jagad. Trots att det gått över 30 år sen jag läste den första gången så framstår den fortfarande som en av de absolut bästa och mest spännande thrillers jag läst. Idén är lika fantasieggande som genialisk: I andra världskrigets slutskede funderar en ung SS-officer på framtiden. Han är hängiven nazist och sociopat, men också realist. Han förstår att kriget är förlorat och att han själv som högt uppsatt i lägerledningen i ett ökänt koncentrationsläger redan står på de allierades Most wanted-lista. När andra planer spricker beslutar han att sätta sin mest drastiska i verket: Med hjälp av plastikoperationer och falska identitetspapper ska han återuppstå som den judiske lägerfången Benjamin Grossman! Han tänker sig att tillbringa återstoden av kriget i ett ”tryggt” läger under beskydd av någon han har en hållhake på för att sedan efter kriget diskret ge sig av till Schweiz där han har deponerat pengar. Men saker och ting går inte alls som han har tänkt sig och efter att med nöd och näppe ha överlevt de mest fruktansvärda förhållanden så kommer ödet kommer att föra honom till en plats och ett liv som är så rakt motsatt den han en gång var att hans gamla liv framstår som totalt overkligt. Men hans förflutna är på väg att hinna upp honom från flera olika håll… Boken är nog inte lätt att få tag i nuförtiden, men om du vill låna den så finns den här!

Torbjörn Flygt är näste man på tur. Näste man ja. Jag vet att det är dåligt med kvinnliga författare i min bokhylla och jag skäms lite för det. Jag försöker långsamt råda bot på det, bland annat med hjälp av en rad av nobelpristagaren Alice Munros novellsamlingar som jag tycker väldigt mycket om. Men det går långsamt som sagt. Om min Scrabblekompis bibliotekarie-Björn läser detta så kan jag också glädja dig med att jag beställde Gå vilse - en fälthandbok av Rebecca Solnit efter att ha läst din biblioteksblogg. Jag blev djupt fascinerad av den och tänker definitivt läsa mer av henne. Nåväl, Torbjörn Flygt är inte nobelpristagare och inte någon Rebecca Solnits jämlike heller. Men han är en bra författare som med Augustpristagarboken Underdog har skrivit en fin uppväxt- och generationsroman från Malmö. Det är dock inte Flygt som dominerar F i min bokhylla, det är Per Anders Fogelström.

Fogelström (1917-1998) är vår utan jämförelse främste Stockholmsskildrare. Det han inte kunde om staden och dess historia och geografi var nog nästan inte värt att veta. Ett vetande han dessutom tillägnade sig på den tid då information inte fanns ett musklick bort, utan där även ganska enkla upplysningar ofta krävde både slagningar i uppslagsverk och besök i bibliotek. Med åren fick han i och för sig en rätt väl tilltagen egen bokhylla med Stockholmiana att leta i: Hela 80 hyllmeter som nu finns hos Stadsmuséet.

Fogelström började sin litterära bana som journalist och författare av ungdoms- och relationsromaner. En del teman var för den tiden ganska djärva. Från början av 50-talet har jag Medan staden sover – en skildring av ett gäng arbetarkillar på Söder som begår ett inbrott och håller på att hamna riktigt snett. Flertalet av dem beslutar sig dock efter brottets efterspel för att skärpa till sig, men ledaren väljer en annan väg som kommer att sluta i katastrof. Man kan se temat som lite moralistiskt om man vill, men det är också en finstämd och levande skildring av ett antal fattiga ungdomar och deras drömmar.

Efter hand började dock Fogelström på allvar väva ihop sitt historiska intresse med romanskrivandet och på 60-talet utgav han den klassiska Stad-serien: Fem böcker med Mina drömmars stad som den första. De står alla i min bokhylla, liksom de en gång stod i pappas. Där läste jag dem första gången när jag var 11, kanske 12 år. Det har blivit ett antal omläsningar sen dess. Henning, Lotten, Tummen, Emelie, Maj och alla de andra. Helt vanliga människor vars vanliga liv Fogelström ändå lyckas göra spännande och engagerande att ta del av. Hundra år av Stockholmshistoria. Inte minst hans kvinnoporträtt är levande och kraftfulla: Starka, envisa kvinnor som trots fattigdom och svårigheter skapar en dräglig tillvaro för sin familj och också har kraften att hjälpa andra. Man anar en hel del av mamman: Hon som på 20-talet tvingades att ensam och med små ekonomiska medel ta hand om Per Anders och hans syskon när fadern försvann till Amerika för att aldrig återvända.

Ett decennium senare tog Fogelström upp den historiska tråden igen och i en slags prequel till Stad-serien skrev han tre historiska romaner till som utspelar sig i Stockholm från 1700-talets mitt och fram till strax före Mina drömmars stad. Vävarnas barn heter den första. Även dessa böcker är väldigt bra, om än inte riktigt av samma höga klass som den första serien. Jag har också ett gäng Fogelströmmare till, däribland en av faktaböcker han också skrev om Stockholm.

Fogelström på sitt älskade Söder, stående en bit ovanför Slussen.

Efter Fogelström kommer ett nyförvärv: Richard Fords Kanada. Jag hade inte läst något av Ford tidigare och när jag som vanligt shoppade lite pocketar inför en resa föll det sig naturligt att testa den. Jag tyckte om den: En tankfull, stillsam men suggestiv berättelse om två syskon vars trygga liv förändras dramatiskt när deras föräldrar gör något mycket oväntat. Sen står en thriller av Frederic Forsyth som heter Ikon och som jag minns att jag tyckte var spännande, men glömt hela handlingen av sen jag läste den någon gång i slutet på 90-talet.

Till sist på F har vi Jan Fridegård. Mest känd och hågkommen idag är han väl för sin berättelse Trägudars land från vikingatidens Sverige. Den har jag, men också några av hans självbiografiska berättelser om sitt alter ego: Lars Hård. Man måste beundra dessa arbetarförfattare. Ingenting hade de gratis, allting fick de kämpa för. När de väl blev publicerade – ofta efter många refuseringar vilket drabbade inte minst Fridegård – blev de ofta föremål för vass och elak kritik från akademiskt utbildade recensenter i de större dagstidningarna. Men de drevs av en vilja att nå ut med sina berättelser som var starkare än allt annat. I deras böcker ligger många nycklar till förståelse av dagens Sverige också: Varför blev det som det blev? Vilka sociala och ekonomiska omvälvningar var det som lyfte Sverige från ett fattigt och efterblivet bondeland till ett rikt I-land på bara några decennier? Fortfarande ligger detta Fattigsverige, ett land där fattigdomen inte var mörkhyad och hette Ahmed eller Fatima, utan ljushårig och hette Lars eller Märta, mindre än 100 år bort. Det vore synd om de nya generationerna läsare aldrig hittar Fridegård, Moberg, Moa Martinsson och de andra.

Med det är vägen genom F framme vid slutet. Fast just när jag trodde det så mindes jag plötsligt att i den lilla, lilla lyrikavdelningen i bokhyllan så står ju faktiskt en till. Från pappas bokhylla den också: Ett samlingsverk med Nils Ferlins dikter. Ur den får bloggens slutkläm komma idag:

Strof i april

Vägen till kärlekens paradis

Är gammal men evigt ny:

Två händer kan mötas – händelsevis,                                      

Inunder ett paraply.

Två händer kan mötas i glädje

Två händer kan mötas i sorg

Två händer kan mötas för vinnings skull

På världens marknadstorg.

Med ojämna och ganska långa mellanrum kommer det ett inlägg i min blogg. Med ännu längre mellanrum handlar dessa inlägg om mina böcker. Nästan två år sen var det; nu är vi framme vid bokstaven E.

Mellanrum rent fysiskt är det däremot ont om i mina bokhyllor. För att få plats med de böcker jag äger, nästan i varje fall, har jag praktiskt taget tvingats trycka in böcker med skohorn på vissa hyllplan. I somras flyttade jag till en större lägenhet. Man kan ju tycka att det borde ge utrymme för en hylla eller två till. Istället insåg jag vid mitt första besök i lägenheten efter köpet att jag hade färre fria väggytor än i den förra. Jag har i princip tvingats utnyttja alla ställen som står till förfogande, vilket innebär att de fyra billysarna står utspridda på lika många platser: Två i hallen mellan dörrarna till mina söners rum och två i vardagsrummet.

Vid nämnda flytt insåg jag för övrigt vilka enorma dammsamlare böcker är, åtminstone om man inte flitigt går över dem med en dammvippa. Vilket jag ju inte gör eftersom jag inte äger någon. Inte för att jag skulle vippa särskilt mycket om jag hade någon, men ändå. Dessutom kom insikten om dammet först vid uppackningen. Nerpackningen av böckerna hade nämligen skötts i princip helt av den kvinna jag älskar. Hon är förutom alla sina övriga goda egenskaper också en person som är långt mycket mer effektiv än mig. Därför försvann böckerna ner i kartonger innan jag knappt visste ordet av, medan jag själv stod och fumlade med glas, assietter och annat småkrams i köket. Hon hade säkert dammat av dem också om jag haft nödiga tillbehör för detta – trots en viss överkänslighet mot damm. Nu fick jag istället med mig lite av dryga fyra års damm från min gamla bostad som ett minne. En hel del av det sitter nog kvar i böckerna ännu.

Bland dessa böcker hittar vi ett antal av författare vars efternamn börjar på E. Av någon anledning är de inte så många. Varför vet jag inte, det är åtminstone inte fråga om någon medveten diskriminering av E-skribenter. Inte heller om något ogillande av e-böcker; det som antagligen är litteraturens framtid, men som jag ännu inte förmått ta till mig. Jag har tänkt i några år nu att jag ska köpa en läsplatta och börja läsa så också. Några egentliga sakskäl emot har jag inte. Ändå tar det just emot. Jag älskar ju riktiga böcker! Mitt intresse för prylar och saker är tämligen begränsat, men böckerna är ett undantag. I ett nytt hem är det först när jag fått upp mina böcker i bokhyllorna som jag känner mig riktigt hemma. Även om flertalet av dem står där i åratal utan att bli bläddrade i så vill jag ändå ha dem där hos mig. Många är också som jag skrivit i tidigare bloggposter gamla vänner som hängt med mig i tre decennier eller längre vid det här laget. Och gamla vänner kastar man väl inte bort så där utan vidare?

Jag inser att världen förändras och att bokhyllorna troligen kommer att försvinna som dominerande möbler i våra hem (åtminstone i de hem där människor tycker om att läsa). Inte så att den fysiska boken försvinner helt; det kommer säkert att finnas fina, stora böcker med massa vackra färgbilder i. Böcker om mat, konst, arkitektur och annat. Böcker som tjänar lite som medvetna inredningsdetaljer.  Men böcker som främst är till för att läsas, de kommer nog inom inte så många decennier att existera i huvudsak i den digitala världen. Därmed kommer man inte längre att på ett enkelt sätt kunna få en uppfattning om en persons läsvanor genom att sakta vandra längs hans eller hennes bokhylla på det vis jag skrev om i en annan bloggpost. Det känns sorgligt, men den som tror att utvecklingen kan hejdas kan nog oftast lika gärna dra på sig rustningen och gå ut och fäktas mot väderkvarnar. 

Nåväl, det var ju om mina författare på E vi skulle tala. De är som sagt inte så många. Först har vi några deckare av Åke Edwardsson, vars storhetstid väl var i slutet av 90-talet. Jag tyckte på den tiden att de höjde sig en bit över resten av den svenska kriminallitteraturen, som jag å andra sidan redan hade börjat tröttna rejält på. Idag har jag nästan lämnat genren bakom mig och läser nog i snitt inte mer än 1-2 deckare om året, om ens det.

Av lite yngre datum är faktiskt en amerikansk deckare av R.J Ellory. Om den är egentligen inget annat att säga än att jag aldrig läste klart den, eftersom jag föll för en synd jag med åren fallit allt oftare för tyvärr: Att bläddra framåt och kika i slutet. Jag vet inte riktigt varför jag ägnar mig åt detta. Ibland gör jag det fast jag tycker att boken är bra och spännande. Det har liksom blivit en vana att vilja ligga lite före den plats jag egentligen befinner mig på i läsandet. Är boken inte tillräckligt bra händer det dock att tjuvtittandet leder till att jag aldrig avslutar boken ordentligt. Och så blev alltså fallet med stackars Ellory.

Därefter är det slut på skönlitteratur och man får gå till fackbokhyllan för att hitta ett gäng till på E. Där står till att börja med Jerzy Einhorns självbiografi ”Utvald att leva”, skriven bara några år före hans bortgång. Det är en nästan ofattbar berättelse: En judisk pojke som mot alla odds lyckas överleva både ghetton och fångläger i andra världskrigets Polen. Bara för att sedan några år senare få höra att nya förföljelser, ja pogromer, brutit i Polen mot de få kvarvarande judarna. Han befann sig då på ett besök i Danmark. Släktingar till både honom och hans fästmö Nina vädjade: Åk inte hem. Istället tog de sig till Sverige och ett nytt liv. Flyktingar för nästan 70 år sen. Båda blev läkare och forskare. Detta trots avsaknad av både SFI och en hel del annat. En stor del av sina studier finansierade han genom att arbeta extra som diskare på kvällar och helger. Till slut blev han en av sin generations mest kända svenskar.

Så har vi den nu avgångne ständige sekreteraren i Akademien: Peter Englund. Hela fem av hans böcker äger jag. När han är som sämst skriver han klunsigt – gärna med egna ordkonstruktioner – och förlorar sig i ointressanta detaljer om fjärran slag. När han skriver som bäst är han en oändligt fascinerande skildrare av både de stora linjerna och de små detaljerna i människan historia. Allra mest tycker jag nog om det senare som kommer fram i hans essäsamlingar.  Han har en förmåga att sätta in även skenbart triviala saker som skruvmejslar och hamburgare i ett större, historiskt perspektiv. Med en massa fascinerande och lagom nördiga detaljfakta på köpet.

Sist i E-raden hittar vi Per Olov Enquists ”Ett annat liv”: En mäktig självbiografi av en människa med en ovanlig berättarförmåga, språkkänsla och självinsikt. En julklapp från mamma vill jag minnas. Tror den stod ett år eller två i bokhyllan innan jag äntligen plockade ner den och började läsa. Sen gick det av sig självt. Han är utan tvekan en av våra allra största, nu levande författare och då menar jag inte rent fysiskt, även om det också stämmer åtminstone vad gäller längden. Flera av hans största romaner har jag också kvar att läsa. Ett av flera borde-projekt på årets läsfront.

Det var det hela på E. En liten rännil av allt i bokväg som författare på E producerat genom tiderna. En rännil som inte har något annat signifikant med sig än att det är just min boksamlings lilla E-flöde. Med det sätter vi punkt för denna gång. Inte en av trycksvärta, vilket kanske varit det mest stilenliga, utan den numer kanske vanligaste sorten: En E-lektronisk.

Det första som slår mig när jag åter lyfter blicken mot min bokhylla bakom datorskärmen är att jag inte lytt rådet från bibliotekarien Björn om att O’Briens bok Soldatens drömmar borde flyttas till O. Det väcker en liten, men dock skamkänsla. Jag tycker att man normalt bör lyssna till råd från sakkunniga. Det är nog rent allmänt dags för ett litet omflyttnings- och rensningsprojekt.  En del böcker ligger ovanpå andra och sen sist har jag äntligen gjort slag i saken och skaffat ett eget exemplar av Linnas torpartrilogi. Efter ännu en omläsning (den tredje i ordningen) ligger de nu och tar upp plats på mitt nattduksbord. Så kan vi inte ha det. Eftersom plats saknas och jag just nu inte vill köpa någon ny bokhylla, får jag ändå ta mig i kragen och rensa ut några titlar. Finns någon kandidat i hyllans CD-sektion månne? Min blick faller på Winter av Len Deighton; en av de böcker jag räddade från förgängelsen efter min bokläsande pappas död för snart tio år sen. Det har aldrig blivit av att läsa den, men något skäl måste jag ha haft för att plocka med den. Baksidan talar om för mig att det är en familjeroman som utspelar sig i Berlin under åren 1899-1945. Romaner som skildrar en plats under en längre tid och ”släktkrönikor” var en genre både pappa och jag gillade. Varför har den då blivit stående så länge? Den får åka upp på läslistan och någon gallring blir det inte tal om.

CD börjar annars med Truman Capote, denna märkliga blandning av narcissist och skarpögd iakttagare och lyssnare. Först kommer Bönhörd – ett postumt publicerat fragment av den ”stora roman” som Capote arbetade med under de sista två decennierna av sitt liv men till följd av skrivkramp, alkoholism och andra personliga problem aldrig förmådde färdigställa. Den består av några berättelser med vissa beröringspunkter. Jag har glömt det mesta, men Capotes briljanta språkförmåga och berättartalang lyser även i den. Den kan dock inte mäta sig med In cold blood – dokumentärromanen som skildrar ett mord på en lantbrukarfamilj i Kansas år 1959 och den efterföljande, rättsliga processen fram tills att de bägge mördarna hängs år 1965. Om någon skulle tvinga mig att producera en lista över 10 romaner man borde läsa så skulle den definitivt hamna på den, det må sen säga mer om luckorna i min beläsenhet än om Med kallt blod. Men det är en fullständigt lysande roman, skriven med saklig, nästan torr prosa som ändå fångar läsaren redan på de allra första sidorna. Den har också haft betydelse för mitt intresse för och motstånd mot dödsstraffet. Innan jag läste boken såg jag som tonåring filmatiseringen med en ung Robert Blake (”Baretta”) i rollaren som mördaren Perry Smith. Få om några filmer har skakat om mig så mycket som den. Dels för brutaliteten och grymheten i mordet på den oskyldiga familjen Clutter, men också för insikten om det grymma, meningslösa och ociviliserade i att avrätta människor.

Jag har också en biografi om Capote som jag köpte efter att ha sett filmen om honom med Philip Seymour Hoffman i huvudrollen. Det är svårt att sammanfatta en så komplex människa som Capote var, så jag får nog nöja mig med att säga att även den i allra högsta grad är läsvärd. Inte minst ger den intressanta inblickar i Capotes personliga engagemang i mordet och mördarna och de dubbla känslor han hyste för dem och deras öde.

En ung Truman Capote på en berömd bild

Det slumpar sig också så att jag på C har ett par andra böcker där dödsstraffet är ett centralt tema: Caryl Chessmans Dödscell 2455 och Kerry Max Cooks  Chasing justice. Båda är självbiografier och beskriver författarnas öden efter att ha blivit dömda till döden. I Chessmans fall slutade hans resa till slut i gaskammaren år 1960 efter att han längre än någon annan dödsdömd lyckats förhala sin avrättning. Cook, dömd till döden för ett mord på en kvinna i Texas år 1977 som han av allt att döma är oskyldig till, lyckades efter nästan 20 år bli försatt på fri fot och så småningom få sin dödsdom upphävd. Jag hoppas återkomma till både dem och till frågan om dödsstraffet i kommande bloggposter.

Efter en Raymond Chandler följer 2010 Andra rymdodyssén av Arthur C Clarke (1917-2008). Om man ska ha en enda Clarke i sin bokhylla finns väl egentligen bättre val  (2001 eller kanske Möte med Rama till exempel). Clarkes eftermäle är lite solkat av rykten om ett intresse för väldigt unga pojkar. Några handfasta bevis verkar dock inte finnas. Bevis finns däremot för att Clarke redan år 1945 föreslog ett system med satelliter för kommunikation. Nästan ännu märkligare och framsynt är det svar den mycket tekniskt intresserade Clarke gav i en intervju år 1974 på frågan om hur livet skulle gestalta sig för intervjuarens son några decennier in i framtiden:

“He will have, in his own house, not a computer as big as this, [points to nearby computer], but at least, a console through which he can talk, through his local computer and get all the information he needs, for his everyday life, like his bank statements, his theater reservations, all the information you need in the course of living in our complex modern society, this will be in a compact form in his own house ... and he will take it as much for granted as we take the telephone."

Clarke fällde också det tänkvärda uttalandet att moralfrågor hade kidnappats av religionen. Jag har läst ett antal av hans verk, men det känns inte troligt att en omläsning ligger nära i framtiden. Det gör inte heller en rad andra i och för sig bra böcker:  Marika Cobold Hjörnes En alldeles egen skapelse, ett par thrillers av Alfred Coppel, A.J Cronins Citadellet och nobelpristagaren Coetzees Ungdomsår.  För så är det även för en typisk omläsare av böcker som mig: Vissa böcker plockas fram kanske så ofta som en gång om året för att än en gång läsas. Andra står där och samlar damm utan att man ibland riktigt ens begriper varför den ena boken hamnade i en kategori och den andra i en annan.

Med det har vi slutit C och går över till D. Bland populärvetenskapen – som har en egen hylla – hittar vi Richard Dawkins The God delusion. Den är bra, men jag kan tycka att Dawkins blir lite väl rabiat och enkelspårig ibland i sitt motstånd mot religion. Det är inte det att jag i grunden delar hans livssyn, det är bara det att jag inte verkar känna samma behov att polemisera mot folks personliga tro. På en punkt har vi dock samma syn: När ”troende” tar sin tro in på det naturvetenskapliga området och anser sig kunna göra uttalanden om hur den fysiska verkligheten är beskaffad utifrån sina religösa urkunder och idéer så tar tålamodet och respekten slut.

Egentligen borde jag väl skaffa mig Den själviska genen – Dawkins debut och fortfarande i mitt tycke både det bästa han skrivit och en av de allra bästa böcker jag överhuvudtaget läst inom det populärvetenskapliga området. Men det var ju det där med utrymmet… Istället återvänder jag till romanhyllan och hittar Jeffrey Deavers Tyst gisslan. Det är en riktigt bra thriller: Tre förrymda fångar tar en skolbuss med ett antal döva barn och deras lärare som gisslan. Jag har en till Deaver, men den håller inte riktigt samma klass.

Efter Deaver kommer ett helt gäng Sven Delblanc, de flesta av dem födelsedagspresenter och julklappar från mamma under 80-talet. Den mest kraftfulla av dem är utan tvekan Livets ax – självbiografin han till slut fick kraft att skriva efter att under så många år förtigit det mesta av sin barndom. Fadern kallar han demonen – en man som kunde få sin son att kissa på sig av skräck bara genom att titta på honom på ett särskilt sätt. Väldigt bra är också Samuels bok – första delen i den romansvit vars handling baserar sig på hans mammas familjs öden i slutet av 1800-talet och under 1900-talets första decennier. Berättelsen om den begåvade svenskamerikanske prästen som får uppleva så många besvikelser och till slut drabbas av sinnessjukdom är så stark, så nära.

Efter Delblanc står så slutligen fyra romaner till på D. Två minns jag uppriktigt sagt ingenting av, men de två andra volymerna är ena riktiga omläsningsklassiker: David Copperfield I-II av Charles Dickens. Jag läste dem första gången redan som barn och levde mig så intensivt in i lille Davids olycka i början av böckerna: Den sadistiske styvfadern Mr Murdstone, mammans sjukdom och död, internatskolan där han får stryk varje dag. Eftersom det är en Dickens ordnar förstås allting upp sig till slut: Inte bara för David utan också för de goda och snälla karaktärerna i boken. De onda får däremot mer eller mindre sina gärningars lön allihop. Klicheartat? Javisst, men även de mest hårdnackat rationella av oss behöver sagor där det goda segrar ibland. Dessutom var ju Dickens en stor humorist och som alla stora författare förmår han (oftast) att balansera på den tunna knivseggen mellan tragik och tragikomik.

Ja, med det har vi diskat av CD-sektionen i mina bokhyllor. Om andan faller på blir det kanske ett nytt återbesök ganska snart. I en blogg nära dig, bara ett litet musklick bort.

Bokstaven B i min bokhylla börjar med ett par ganska lättviktiga titlar: En äventyrsroman och en thriller som jag uppriktigt sagt inte minns särskilt mycket av. Borde jag låta dem gå till pappersinsamlingen? Jag har med viss möda förmått att göra mig av med en mindre mängd böcker som jag aldrig känt någon lust att läsa eller påbörjat men inte tyckt om. Det tog emot, eftersom böcker har en speciell, emotionell laddning för mig. Rent intellektuell har jag inga problem med att göra mig av med dem och tycker egentligen att man kontinuerligt borde göra sig av med alla saker man inte behöver och egentligen inte blir gladare och lyckligare av att äga. Och så är det väl i ärlighetens namn med Yukon gold och Upplopp i slow motion. Men det är som bekant skillnad på teori och praktik, så de lär få stå kvar.

Efter dessa båda titlar står en ensam K Arne Blom. Jag minns inte så mycket av den heller, men den är ändå mer intressant att utbreda sig över en stund. Lundensaren Blom började redan på 1970-talet skriva polisromaner, en sysselsättning han vid den tiden var ganska ensam om vid sidan av Sjöwall&Wahlöö. Jag plöjde under senare delen 80-talet och 90-talet igenom biblioteken där jag bodde på jakt efter det han skrivit. För på den tiden gillade jag nämligen polisromaner nästan lika mycket som de nuförtiden tråkar ut mig. Lite beror nog detta på att jag förläst mig lite på genren, men mest är det nog att det numer går tretton på dussinet som också känns intill förväxling lika varandra. Säkert är jag nu orättvis mot några av dagens svenska deckarförfattare. Min syster påstod vid en gemensam promenad genom stan häromdan att paret Ahndorils deckare under pseudonymen Lars Kepler var riktigt bra. Okej då, kanske ska pröva. Kanske.

Min huvudinvändning mot den nya svenska deckartraditionen är att den förutom att vara övermättad också är överordig intill förbannelse. Bra polisromaner ska vara skrivna på ett rappt, flytande språk. De ska inte vara tegelstenar fyllda av långa utvikningar med ”reflektioner” runt tillståndet i landet Sverige eller mer eller mindre irrelevanta ”miljöbeskrivningar”. Sjöwall&Wahlöö behärskade den konsten till fulländning. Deras böcker blev visserligen alltmer tryfferade med politisk propaganda, men de hade den goda smaken att begränsa den till några meningar i taget. Då är det lättare att helt enkelt bara läsa och glömma bort. Man tappar inte flytet i berättelsen.

Sen föredrar jag också realismen som jag minns både från Bloms böcker, Sjöwall/Wahlöö och en del andra samtida. Merparten av deras mord kände man faktiskt att de skulle kunna inträffa. Nuförtiden verkar majoriteten av deckarna vara på temat bisarra och bestialiska seriemord och seriemördare med de mest långsökta motiv. Det hela blir nästan komiskt när man betänker att vi bara har en handfull kända seriemördare i den svenska kriminalhistorien och att den mest välbekante dessutom visat sig vara mytoman och antagligen inte är skyldig till ett enda av de mord han erkänt. Eftersom jag uppskattar ett skickligt hantverk när jag läser är jag också långt mycket mer imponerad av hur man kan skapa en spännande historia av ett enda och kanske t.o.m ganska banalt mord. Men nu måste jag tillbaka till min bokhylla igen. K. Arne Blom är fortfarande medlem i Svenska Deckarakademin, men han tycks numer ägna sig åt att skriva lokalhistoria om sitt älskade Lund. Kanske läser jag en dag om några av hans polisromaner från ett nu fjärran svenskt 70- och 80-tal.

Ännu mer fjärran bort i tiden är Frans G. Bengtsson. Snart är det 60 år sen han dog, men mycket av det han skrev känns ändå förunderligt levande och fräscht. Detta trots att språket kan kännas en smula antikt vid första bekantskapen, med sina pluralformer på verben (som Bengtsson envist höll fast vid) och sina ibland långa meningar.  Frans är väl idag mest känd för den lysande äventyrsromanen Röde Orm, men egentligen är hans essäböcker minst lika läsvärda. De flesta av dem står i min bokhylla och jag har läst om dem flera gånger. Mer ska jag inte säga nu, för Frans är värd en egen blogg och någon gång ska han få det också. Jag skyndar istället vidare till två tjocka romaner av André Brink; en vit sydafrikan vars berättelser från och om ett land plågat av det förtryck som apartheidsystemet utgjorde hjälpte till att göra mig medveten om det som tonåring. Båda böckerna är för övrigt julklappar.

Den uppmärksamme läsaren har kanske redan märkt att B-böckerna inte verkar anlända i perfekt bokstavsordning. Helt riktigt! Varför det blivit så har jag ingen aning om, inte heller varför jag hoppat över Ray Bradbury som faktiskt står där han ska i relation till Brink. Bradbury, som för övrigt avled ganska nyligen, var en på många sätt djupt originell författare med sina novellsamlingar som ibland förefaller landa i SciFi-genren, ibland verkar vara enkla, men poetiska vardagsskildringar för att sen komma med något som inte går att klassa in i någon genre.  Mest känd är han väl ändå för sin dystopiska roman Fahrenheit 451. I min bokhylla står en av novellsamlingarna. Det är rätt många år sen nu jag plöjde igenom i princip allt av honom som då fanns översatt till svenska. Litegrann undrar jag vad jag skulle tycka om hans böcker nu. Borde jag kanske rentav göra det på engelska? Jag läser numer obehindrat både skönlitteratur och fackböcker inom de områden där jag har hyggliga lekmannakunskaper.  Men tempot är inte långtifrån detsamma som på äran och hjältarnas och det kräver också betydligt mer koncentration.

Två böcker på B återstår att berätta om. Båda är krigsromaner; lite av ett specialintresse hos mig även om jag långtifrån läst allt som finns att läsa. Så gott som alla de stora krigsskildringarna är skrivna av män som själv upplevt krig; inte sällan mer eller mindre de upplevelser de skildrar i sin bok. Jag tror det är svårt att göra det på något annat vis. Kriget är en så speciell erfarenhet, en värld så extrem och så långt bort från det vanliga vardagslivet. Jag har nyligen läst två väldigt intressanta, självbiografiska skildringar av en amerikan och en ryss som jag tänkte försöka återkomma till i en egen post. På B finns en amerikan och en tysk: Tim O’Briens Soldatens drömmar och Lothar-Günther Buchheims Ubåt – förlagan till klassiska och klaustrofobiska filmen Das Boot. Böckerna är intressanta exempel på de fundamentalt olika angreppssätt olika författare valt genom tiderna för att försöka fånga krigets vansinne och skräck. Man kan göra det med kylig och detaljrik realism som Väinö Linna i Okänd Soldat. Man kan göra det genom att ställa upp en absurd narrspegel framför som Joseph Heller i Moment 22. Buchheim är ett exempel på det förstnämnda och O’Brien på det sistnämnda. Buchheim skildrar med skärpa och inlevelse livet ombord på en tysk ubåt som kryssar omkring ute på Atlanten och letar efter konvojer att attackera, samtidigt som man försöker undgå det dödliga hotet från jagare och flygplan. Den säregna blandningen av tristess under långa stormar då ingenting händer och den närmast vanvettiga skräcken och dödsångesten under sjunkbombsanfall är så säkert fångad och stilsäkert berättad att det är en bok jag läst om många gånger sen jag fick den i julklapp som tonåring.

Soldatens drömmar är helt annorlunda. Tim O’Brien tjänstgjorde i Vietnam som vanlig infanterisoldat i slutet av 60-talet. Upplevelserna där präglade honom för livet och han har skrivit ett flertal böcker där han på olika sätt försöker bearbeta och förmedla detta, men på ett helt annat vis än Buchheim. I sin kanske mest kända bok – Allt de bar – skriver han om Story-truth och happening-truth; vad som händer i berättelsen och vad som faktiskt hände i verkligheten. Hans poäng är att den förstnämnda sanningen kan vara mer ”sann” på ett emotionellt plan och därmed vara en sannare skildring av vad man faktiskt upplevde på djupet. Det perspektivet väver han sen väldigt skickligt in i boken där vi egentligen lämnas med en mängd frågor som vi får försöka besvara utifrån våra egna känslor och föreställningar om vad som verkligen hände O’Brien i Vietnam och vad som varit ett sätt att försöka skildra hans verkliga, djupa upplevelser av vansinnet att vara i krig och se både vänner och fiender dö omkring sig. Soldatens drömmar försöker egentligen närma sig frågan på samma vis: En grupp vid en ensam och utsatt postering ger sig iväg för att försöka hinna ifatt en soldat som deserterat. De följer hans spår genom Asien hela vägen till Paris. I bokens slutkapitel är de tillbaka vid posteringen igen. Vad hände egentligen? Vad var en fantasi – ett försök till flykt från krigets hemska verklighet?  O’Brien besvarar inte frågan och det tror jag han gör rätt i.

Därmed har vi färdats även vägen genom B. När andan faller på återkommer jag om du har lust till nästa etapp.