Idag är Stockholm en modern storstad där en stor del av alla vi som förvärvsarbetar sitter på kontor av olika slag. Och gör vi inte det arbetar vi antagligen inom den moderna servicebranschen eller inom vård och omsorg eller utbildning. Könsfördelningen bland de förvärvsarbetande är helt jämn: lika många män som kvinnor.

Färre än 4% av de arbetande stockholmarna är sysselsatta inom den traditionella industrin, den näringsgren som på SCB-svenska numera kallas för Tillverkning och utvinning. Medan däremot fler än var tionde är sysselsatta inom Information och kommunikation. Det vanligaste yrket idag i huvudstaden enligt vissa uppgifter är att vara systemutvecklare.

 

Men så här har det naturligtvis inte alltid ser ut. Det är lätt att glömma, men går vi bara tillbaka till det tidiga 70-talet när jag var en liten pojke i det växande Stor-Stockholm så arbetade nästan var femte stockholmare inom tillverkningsindustrin. Räknar man med byggbranschen blir det var fjärde. Många arbetade på kontor då med, men på den tiden var långt fler såna jobb ganska okvalificerade och enkla och lönen var naturligtvis därefter.  Man skrev på maskin, sorterade in saker i arkiv, delade ut post eller arbetade kanske som vaktmästare. Bara en mycket liten minoritet arbetade direkt eller indirekt med datorer.

Här är några exempel på hur det kunde se ut för runt 50 år sen på några arbetsplatser i Stockholm!

 

Kockar på restaurang Maison Pierre, Grevgatan 37 (fotograf: Lennart af Peterséns. Digitala stadsmuséet, om inget annat anges för bilder nedan så kommer de också därifrån)

 

 

Sekreterare skriver på maskin. Kontorslokal på Birger Jarlsgatan 5. Ska vi gissa att det är chefens skrivbord som skymtar i höger bildkant? (Fotograf: Ingvar Lundkvist)

 

Vin- och spritcentralen på Reimersholme. Arbetare tillverkar lådor.   (fotograf: Lennart af Peterséns)

 

   

Stansoperatriser på Postens redovisningscentral, Malmtorgsgatan 2. (Postmuseum, fotograf Yngve Hellström)

För hundra år sen

 

Går vi ännu längre bakåt, runt ett sekel ungefär, är det ett ännu mer annorlunda Stockholm som visar sig för oss. Många av yrkestitlarna har en exotisk klang: Grosshandlare! Kuskar! Telefgrafpersonal! Kolutkörare! Bodbiträden! Underofficerare! Litteratörer! Men var tredje yrkesarbetande person är sysselsatt inom det som då benämns som industri och hantverk och över 80% av dem räknas in i gruppen arbetare. Väldigt många, runt tre av tio, är sysselsatta inom handel och samfärdsel. Också där är majoriteten har majoriteten typiska arbetaryrken och andra har lågbetalda och underordnade kontorsjobb.

 

Iskarlen levererar sin vara på Strandvägen. Ett av flera helt försvunna yrken. (okänd fotograf)

Lite fler än 5 000 personer arbetar inom statsförvaltningen och knappt 1 000 inom den kommunala. Räknar man de som pendlar in till Stockholm är antalet idag nästan åtta gånger högre.

Dåtidens ännu mycket mer könsuppdelade arbetsmarknad och sämre möjligheter för kvinnor till vidareutbildning visar sig förstås i siffrorna. Mer än 20 000 män arbetar inom metall- och maskinindustri, men bara knappt 3 000 kvinnor. Inom textilindustrin är siffrorna nästan de omvända. Den kvinnliga delen av arbetskraften består dock till allt övervägande del av ogifta, frånskilda och änkor. Färre än var femte gift kvinna i Stockholm yrkesarbetar och de utgör tillsammans inte ens en tiondel av totalen. Det finns 37 kvinnliga läkare mot 456 manliga. En typisk kvinnobransch är däremot restaurang och hotell: Av de runt 8 500 stockholmare som arbetar med det är nästan 7 000 kvinnor.

 

Operakällarens kök, någon gång under 1900-talets första decennium med en majoritet kvinnlig personal som det ser ut. (okänd fotograf)

Många kvinnor arbetar precis som idag inom vård och omsorg. Den är förstås inte på långa vägar så utbyggd som idag. Men så kallade barnkrubbor där personal med viss pedagogisk utbildning arbetar har funnits sen slutet av 1800-talet. Förskräckande många barn - flera tusen - är fortfarande inskrivna på barnhem, men antalet har börjat sjunka kraftigt.

 

Sällskapet Barnavård drev ett barnhem på Hornsgatan 50. Bild från 1909 (fotograf: Florin)

En stor grupp kvinnor är också sysselsatta med "husligt arbete". Här ryms hembiträden, barnjungfrur, kokerskor och förmodligen en del annat också. Inte sällan bor de på sin arbetsplats, helt beroende av sin arbetsgivare.

 

År 1918. På Villagatan 13 arbetar Lova som hembiträde åt en konsul och hans familj. Här serverar hon julkaffe. (Nordiska muséet, fotograf Axel Malmström)

Vilka villkor har då den dryga kvarts miljon huvudstadsbor som arbetar på fabriker, kontor, i affärer och annat i början av 1920-talet? Något anställningsskydd i lag finns inte, men på andra områden har ändå samhället börjat röra sig i riktning mot mera moderna synsätt. Det finns en cirka tio år gammal lag om arbetarskydd som gäller alla branscher. Arbetstagarna har fått rätt att utse ombud för arbetarskyddet, föregångarna till våra dagars skyddsombud. Samtidigt är förstås arbetsmiljön för många långt mycket mer både smutsig, skadlig och farlig än för oss.

 

Sotare på ett tak någonstans i Stockholm, någon gång 1905-1920. Få yrken var väl smutsigare och farligare än detta, allt från brännskador när man gick ner i skorstenarna till att halka och ramla ner från taket kunde de råka ut för. (okänd fotograf)

 

 

Arbetare gräver ner kabel på Arsenalgatan, mot Nybrohamnen i centrala Stockholm. (fotograf: Axel Malmström)

De enormt långa arbetsdagar som bara några decennier tidigare var så vanliga har kortats ner ordentligt och för industri- och transportanställda har det införts 48-timmarsvecka. För anställda inom handeln kan dagarna fortfarande vara längre, liksom för tjänstemännen. De sistnämnda har dock i praktiken ofta bättre villkor och en hel del har redan fått en eller ett par veckors semester. För de allra flesta stockholmare är dock semester fortfarande en utopi och det kommer att dröja till 1938 innan lagstadgad semester införs i Sverige.  

 

Bageriarbetaren Fritz Bergqvist, anställd på Karl Petterssons bageri på Högbergsgatan 51. Fotot taget av bagaren Karl själv. Bagarna var ett av de traditionella skråen, i Stockholms stads bevarade arkivmaterial nämns det första gången redan i slutet av 1400-talet. Traditionen levde kvar i decennier efter att själva skråväsendet avskaffats i mitten av 1800-talet, så det är ganska troligt att Fritz var gesäll och Karl bagarmästare. Bagarna hade enlig P A Fogelström länge särskilt långa arbetstider med sjudagarsvecka och ständigt nattarbete.

 

 

Sömmerskor på Gunnar Collijns konfektionsfabrik på Lilla Nygatan i Gamla stan för ganska precis 100 år sen. Den här personalen bör ha omfattats av 48-timmarsveckan. (fotograf: Anders Wiklund)

Om man rör sig ute i folkvimlet en vanlig vardag i 1920-talets Stockholm är det nog inte så svårt att avgöra samhällsklass på dem man möter. Det syns på arbetskläderna eller på kvaliteten.

 

Flyttkarlar i sina grova arbetskläder, någon gång mellan 1912 och 1925. (Okänd fotograf)

 

Byggnadsarbetare på brobygget som ska leda Regeringsgatan över Kungsgatan, som i sin tur sprängts ner genom berget några år tidigare och ersatt den backiga Lutternsgatan med sina gamla kåkar och skjul. (fotograf: Oscar Lindahl)

 

 

Uniformsyrkena var också många. Konduktören Stig Waering står på trappsteget och bredvid honom bussföraren på linje 4. 1920-tal. (okänd fotograf)

 

 

Det kanske mest typiska kvinnliga uniformsyrket. Sjuksyster på Sabbatsberg. (okänd fotograf)

För ett sekel sen har både arbetare och tjänstemän naturligtvis väsentligt lägre reallöner än vi har idag och de flesta har inte råd att efterfråga ens den tidens lyxvaror som finns tillgängliga. Lönegapet mellan tjänstemän och arbetare är högre än idag, men den stora skillnaden är mellan män och kvinnors löner. Kvinnor tjänar runt 60% av vad männen gör och ännu i flera decennier kommer särskilda "kvinnolöner" att vara inskrivna i många kollektivavtal. Många av de allra sämst betalda jobben saknas i huvudstaden, men en typisk arbetare tjänar kanske runt 3 000 om året om han är man och runt 2 000 om hon är kvinna. 

 

Tjänstemän på Stockholms transport och bogsering AB. (fotograf: Axel Svinhufvud)

 

 

Butiksbiträden på Heimans varuhus på Drottninggatan 25. Lönerna i handeln låg i genomsnitt något lägre för både män och kvinnor än i industrin. (fotograf: Axel Malmström)

 

 

Personal i den butik som Reisenhofs bageri hade på Götgatan. 1910-tal. (fotograf: Bröderna Harling)

Någon kanske saknar fabriksarbetare - lugn, jag har inte glömt bort dem! Däremot är det rätt sorgligt att se hur lite som verkar ha bevarats åt eftervärlden i form av fotografier på hur det egentligen var. Vanligare än själva arbetet och fabrikslokalerna för hundra år sen eller mer är gruppfotografier på personalen utanför fabriken/industrin. Som det här från Pharmacia (jo det fanns då med) från 1920-talets början. Taget utanför lokalerna på Lövholmsvägen 5-7 vid Liljeholmen.

 

(okänd fotograf) Vissa industrigrenar var som nämnts utpräglat manliga arbetsplatser, men här var det blandat.

Några foton från fabriksarbete i Stockholm går dock att hitta i arkiven:

 

 

Arbetare på AB Svenska Spiralfabriken i Stockholm 1925 (Tekniska Muséet, okänd fotograf)

 

 

Tillverkning av multipelmattor (fråga mig inte vad det är/var) på L M Ericssons fabrik på Tulegatan 15-19 år 1926 (Tekniska muséet, okänd fotograf)

 

 

Rörstrands porslinsbfabriker 1925, tillverkning av schackels (byglar). Ett år senare revs fabriken och tillverkningen flyttade till Göteborg. (Tekniska muséet, fotograf Axel Malmström)

 

 

I Hammarbyhamnen öppnade General Motors en fabrik för biltillverkning 1928. Foto från samma år, montering av karosser m.m Fabriken fanns kvar till 1970-talet. (Nordiska muséet, okänd fotograf)

 

 

Liljeholmens stearinfabrik vid mitten av 1920-talet.  (Tekniska muséet, okänd fotograf)

 

Avslutning - ännu längre tillbaka i tiden.

 

Vi har en hel del historiska skildringar av de hårda arbetsvillkoren i Stockholm på 1800-talet och ännu längre bakåt i tiden. Även om arbetsmiljö, löner och annat var dåliga för hundra år sen så hade ändå utvecklingen gått framåt en hel del på bara några decennier. Tyvärr finns det få fotografier från den tiden, men vi avslutar med några jag lyckats jaga rätt på i de digitala arkiven. Hoppas du fann den här bloggposten intressant och tyckte att fotona var lika fascinerande att titta på som jag tyckte under min jakt på dem!

 

Barnängens tekniska fabriker 1894, tvålpressning (fotograf: Axel Rydin)

 

 

Gustav Piehls nya bryggeri, tillverkning av vagnshjul någon gång 1895-1897 (Tekniska muséet, okänd fotogfraf)

 

 

Stora bryggeriets sköljhall i Hornsberg. 1894 (okänd fotograf)

 

 

Stenläggning av Birger Jarlsgatan 1898. Inte många maskiner eller tekniska hjälpmedel här inte. Observera att bilden är spegelvänd! (okänd fotograf)

 

 

Rivningsarbete av fastigheten Skeppsbron 18 år 1890. Ur inget annat foto jag sett skiner nöden och fattigdomen så starkt igenom (okänd fotograf)

 

Källor:

Statistisk årsbok för Stockholm 1904-2006 ( https://sok.stadsarkivet.stockholm.se/Databas/statistik-arsbok-1904-2006/Sok?sidindex )

Hundra år av ojämlikhet - LO ( https://www.lo.se/home/lo/res.nsf/vRes/lo_fakta_1366027478784_hundra_ar_av_ojamlikhet_pdf/$File/Hundra_ar_av_ojamlikhet.pdf )

Historisk lönestatistik ( https://www.gu.se/handelshogskolan/ekonomi-samhalle/industriarbetare )

Digitala stadsmuséet ( https://digitalastadsmuseet.stockholm.se/fotoweb/ )

Digitalt museum (https://digitaltmuseum.se/)

Wikipedia

 

Innehåll - en blandning av positiva och mindre positiva nyheter och fakta för Stockholms och Sveriges del:

- Stockholm: Fortsatt minskning av allvarligt sjuka och döda

- Stockholm: Insatser i äldreomsorgen minskar sjukfallen, nu också statistiskt belagt (?)

- Stockholm: Troligen fortsatt långt till flockimmunitet

- Sverige: Osäkert läge inför sommaren

- Sverige: En jämförelse med Tyskland 

- Skadar lågkonjunktur och isolering mer än själva sjukdomen?

 Stockholm: Fortsatt minskning av allvarligt sjuka och döda

(en fortsättning av info som tidigare publicerats på min Facebook var 14:e dag sen april. Uppgifterna bygger främst på statistik från Stockholms läns landsting)

I avsaknad av säkrare uppgifter om hur många som egentligen smittas totalt anser Folkhälsomyndigheten att antalet personer som får intensivvård p.g.a Covid-19 är den bästa indikation vi har på hur epidemin utvecklas i Sverige. För Stockholms läns del (+2,3 miljoner invånare) ser vi glädjande nog en fortsatt minskning av antalet inlagda på IVA vid länets sjukhus:

 

Som synes når antalet patienter en peak kring mitten av april och ligger sedan kvar på den nivån ett par veckor till innan det börjar sjunka. Strax innan månadskiftet maj/juni är antalet som IVA-vårdas per dag halverat mot toppen och någon vecka senare går regionen ner under 100. Just nu vårdas ett sjuttiotal patienter och trenden är fortsatt minskande.

Stockholm står för runt 45% av minskningen av intensivvårdsfall p.g.a Covid-19 som varit den senaste månaden.

Ofta glöms övriga patienter som inte får IVA-vård för sin Covid-infektion bort. Men många av dessa är mycket svårt sjuka och i gruppen ingår de flesta som avlidit. De är betydligt fler och har därför utgjort en minst lika stor belastning för länets sjukvård som patienterna på IVA. Kring mitten av april vårdades som mest ungefär 900 patienter, inkluderat personer som fick vård på sitt äldreboende. 

 

Antalet i annan vård har inte sjunkit riktigt lika mycket som IVA-vården, men är nu snart halverat från toppen. 

Trenden är fortsatt sjunkande. Vad som dock är viktigt att komma ihåg är att det inte är samma sak som att det slutat läggas in nya patienter. Tvärtom: Fortfarande tas ett sextiotal personer in i sjukvården varje dag i snitt p.g.a svåra symptom av viruset. Ännu fler kämpar med svåra symptom i sina hem. Många är eller kommer att bli i behov av omfattande rehabilitering. Än vet vi inte de långsiktiga effekterna av de allvarliga sjukdomsförlopp som många tusen stockholmare redan har drabbats av. Hur många vet vi inte. Men nästan 5 000 personer har vid det här laget varit intagna för sjukhusvård för Covid-19 och skrivits ut. 

Människor fortsätter att dö av Covid-19 i Stockholm, men även antalet avlidna fortsätter att sjunka.

 

Trots att beräkningen bygger på rullande sjudygnsmedelvärden (d.v.s. antalet döda en dag beräknas utifrån medelvärdet av antalet avlidna denna dag, 4 dagar före och 2 dagar efter) så gör ryckigheten i rapporteringen att det blir variationer som mest troligt inte beror på verkliga upp- och nedgångar. 94 döda den 16 april är den högsta rapporterade siffran, men som synes har det genomsnittliga antalet döda varit cirka 60 som högst. Nu ser det ut att ligga runt 10. Dödstalen i Stockholm har sjunkit snabbare än i resten av Sverige (vi återkommer till detta). Den 26 april var mer än hälften av de avlidna i Sverige i pandemin från Stockholms län. Nu har andelen sjunkit till ganska exakt 45%. Totalt har 2 185 personer i länet registrerats som avlidna hittills. 

Stockholm: Insatser i äldreomsorgen minskar sjukfallen

Coronaviruset har slagit hårt mot äldreboendena i Stockholm. Runt 15% av de som provtagits positivt för Covid-19 kommer från s.k särskilda boenden för äldre i länet (SÄBO) och av de avlidna hittills var över 40% från ett sådant äldreboende. Av närmare 380 permanent- och korttidsboenden har nästan 240 haft minst ett diagnosticerat fall av Covid-19. Bristen på skyddsutrustning och brister i rutiner för att minska smittrisken har orsakat mycket stora problem. Samtidigt ska man inte glömma att dödligheten är mycket hög på dessa boenden även i vanliga fall, därför att de i huvudsak bebos av sköra, äldre människor som befinner sig i livets slutskede. 

Nu har även dödstalen på äldreboendena sjunkit tack och lov. I mitten av april registrerades 50-60 nya smittade om dagen och dödligheten bland dessa var åtminstone 30%. Den siffran har sjunkit ordentligt och senaste veckorna varierar det mellan 10 och 15 personer om dagen. Frågan är bara om det beror på bättre rutiner för att skydda de boende mot smitta, eller om det mer handlar om att den allmänna nivån av smittspridning i Stockholms län har sjunkit. För att undersöka det har jag jämfört antalet patienter på IVA med antalet nya fall från de särskilda boendena, en statistik som går att studera från mitten av april och framåt. 

 

Den här grafen kräver en lite mer detaljerad förklaring. Vi antar enligt ovan att antalet inlagda på IVA ganska väl speglar hur stor smittan är i samhället totalt. Vi räknar om IVA-fallen till en konstant som vi sätter till 100 (helt godtyckligt värde). Sen jämför vi registrerade smittfall på äldreboenden under perioden på samma skala (detta värde är därför också helt godtyckligt och fungerar bara som en relativ jämförelse). 

Om antalet smittade på äldreboendena bara beror på hur stor smittan är i samhället totalt (d.v.s. hur många bland personalen som är smittade och för infektionen vidare till patienterna) så borde den blå kurvan ligga på eller mycket nära 100-linjen hela tiden. Men det gör den inte. Som vi kan se är det relativt sett många fler fall som provtas i början av tidsperioden. Sen sjunker den blå kurvan brant och hamnar under den gröna linjen en vecka in i maj. 

Även om man ska vara försiktig att dra för långtgående slutsatser av detta är slutsatsen ändå klar för mig: Arbetet på äldreboendena i länet har givit resultat och det är nu en betydligt lägre andel av de smittade som kommer från sådana. Det är givetvis mycket positivt och bidrar också förstås till de sjunkande dödstalen. 

Stockholm: Troligen fortsatt långt till flockimmunitet

Stockholm är den utan jämförelse hårdast drabbade regionen i Sverige av viruset. Det har funnits förhoppningar både hos Folkhälsomyndigheten och vissa forskare att det ändå ska betala sig genom att en så stor del av befolkningen fått immunitet genom att ha haft viruset att s.k flockimmunitet närmar sig.

Tyvärr har de mätningar som genomförts hittills inte bekräftat detta. Det finns fortfarande ett ganska stort mått av osäkerhet, p.g.a att det saknas riktigt omfattande testning av befolkningen. Men det står klar att huvudstaden inte är i närheten av de kanske 50-60% smittade som det talats om för att viruset på allvar ska tappa förmågan att sprida sig i befolkningen. 

Den senast analyserade mätningen (från 11-17 maj) gav ett resultat på drygt 10% med antikroppar (https://www.folkhalsomyndigheten.se/contentassets/6561cbb8fcb8435788fb69f5fd1b4356/seroepidemiologiska-studier-genomgangen-covid-1-delrapport-1.pdf). Det är mindre än hälften av vad myndigheten räknat med i tidigare skattningar av viruset spridning. Mätningen bygger dock på ett litet antal prover, så det finns anledning att tolka försiktigt. Själv tror jag att den verkliga siffran kan ha legat runt 15% för några veckor sen. Jämför man med registrerade dödsfall ger det en dödlighet på runt 0,6 - 0,7% i snitt för alla åldersgrupper. Det ligger rätt väl i linje med de uppskattningar som gjorts av olika forskargrupper i olika länder. 

Kan det då vara så att det finns andra faktorer som kommer att begränsa epidemins omfattning i Stockholm? Det talas om att vissa smittade inte utvecklar antikroppar, men troligen kommer att kunna bekämpa viruset effektivt ändå p.g.a immunsystemets "minne" om de skulle oturen att återinfekteras. Det handlar främst om s.k T-celler. Förutom att fler i så fall varit smittade så finns  så fall också fler bland den ännu inte smittade delen av invånarna i länet som i vart fall inte är mottagliga för att bli allvarligt sjuka.

En annan hypotes är s.k korsimmunitet. Det finns ett antal andra coronavirus som cirkulerar i befolkningen och sällan ger värre symptom än en ordinär förkylning. Tydligen är det inte alls en speciellt långsökt hypotes att dessa virus är så pass genetiskt lika SARS-COV-2 att en person som haft dem inte alltför många år bakåt i tiden skulle kunna vara helt immun på det nya viruset. 

Slutligen finns teorier om att vissa personer har något slags genetiskt skydd som gör att viruset inte kan tränga in i deras celler. Kan det stämma? Jag vet inte, jag saknar helt kunskaper i molekylärbiologi. 

Beroende på omfattningen kan man då tänka sig att även om bara runt 10-15% i Stockholms län haft infektionen än, så är det färre än 85% som teoretiskt kan infekteras och bli sjuka och/eller smitta andra vidare. Professor Jan Albert, en av de främsta experterna i Sverige inom området, sa för ett par veckor sen i en TV-intervju att han hade svårt att förstå storleken på nedgången av virusinfektioner i Stockholm om det inte fanns en sån faktor med och påverkade. 

Man kan vara optimistisk, men behöver också vara realistisk. Förra veckan kom resultatet av en stor antikroppsstudie från Bergamo i Italien, det troligen hittills hårdast drabbade området i världen. Studien visade att 57% av befolkningen hade antikroppar och alltså varit sjuka i Covid-19. Fortfarande smittas ett antal människor varje dag i regionen som har cirka 1 miljon invånare. Så länge vi inte har fakta som talar för att det ser helt annorlunda ut i Stockholm måste vi alltså utgå från att en majoritet av befolkningen fortfarande är mottaglig för viruset.

Sverige: Osäkert läge inför sommaren

Folkhälsomyndigheten publicerade den 12 juni en analys av det s.k reproduktionstalet - R - för Covid-19 i Sverige:

https://www.folkhalsomyndigheten.se/contentassets/4b4dd8c7e15d48d2be744248794d1438/riket-skattning-av-effektiva-reproduktionsnumret-2020-06-12.pdf

Studien visar att R ligger väldigt nära 1. 

Om du känner dig osäker på vad R betyder så är det i princip hur många nya personer som en smittad person i genomsnitt infekterar. Om R är större än 1 kommer antalet som är smittade samtidigt att öka och så småningom skjuter kurvan i höjden så att sjukvården inte kan hantera alla allvarligt sjuka. Om R är lägre än 1 kommer antalet nya sjukfall stadigt att minska. Ju lägre, ju snabbare går minskningen.

Att Sverige ligger så nära den kritiska gränsen innebär att även en liten förändring kan få epidemin att ta fart igen och antalet nya fall öka. Vi pratar alltså inte bara om att det blir fler fall i största allmänhet, utan att vi kommer in i det farliga läge där epidemin börjar växa exponentiellt och sjukhusen bli överfyllda igen med patienter om man inte inför nya åtgärder för att hindra smittan att sprida sig.

Vi ser redan tecken på sämre fysisk distansering mellan människor i olika sammanhang. När Folkhälsomyndigheten nu tillåter semesterresor i landet kan det innebära risk för trängsel på fler platser. Det är inte heller riktigt bra ur ett smittspridningsperspektiv att människor lämnar sina vanliga sociala sammanhang och interagerar med andra personer. Ju fler olika personer en smittsam individ har kontakt med, desto mer smitta kan spridas. Idealiskt vill man egentligen att vi alla begränsar våra närmare kontakter till ett mindre antal människor. 

Folkhälsomyndigheten har säkert gjort simuleringar där de kommit fram till att vi ska kunna göra det här utan att smittan ökar igen. Men det är en vansklig balansgång. Viktigt att förstå är att vi är i ungefär samma situation på den här punkten som alla länder som nu lättar på sina restriktioner. Ingen vet helt säkert vad det leder till och ett stort ansvar ligger på enskilda människor att bete sig förnuftigt. Det hela känns ändå som lite av ett vågspel.

Sverige och Tyskland - en jämförelse

För två månader sen hade Tyskland med 82 miljoner invånare fler än 10 gånger så många registrerade smittade och drygt tre gånger så många registrerade dödsfall som Sverige.

Idag är samma siffror ungefär 3½ gånger fler smittade och 1 2/3 (alltså inte ens dubbelt) så många dödsfall. Varför har det blivit så?

Epidemin tog fart i Tyskland något före Sverige, men inte mycket. Tyskland vidtog mycket snabbt en rad åtgärder utifrån en nationell plan vars främsta mål var att "Minska sjuklighet och dödlighet". Tyskland har inte haft någon regelrätt lockdown, men däremot strängare restriktioner än Sverige på flera punkter:

- Stängning av restauranger och verksamhet som innebar nära fysisk kontakt (t ex frisörer)

- Stängning av skolor och förskolor

- Förbud mot sammankomster med fler än två personer (undantaget familj/hushåll)

- Obligatoriskt att hålla avstånd om minst 1,5 meter till andra på allmän plats. 

Några delstater har haft temporära utegångsförbud, som dock varit något mildare än i länder som Spanien och Italien. Precis som i Sverige varierar smittspridningen mycket. Värst drabbat är södra Tyskland, medan bl.a huvudstaden Berlin har klarat sig förhållandevis lindrigt.

Om vi tittar på de bägge ländernas statistik över antal intensivvårdade patienter för Covid-19 de två senaste månaderna syns effekten av de hårdare restriktionerna tydligt:

 

Från att ha haft mer än fem gånger så många inlagda patienter på toppen av kurvan är nu Tyskland nere på under 500 patienter och har inte ens dubbelt så många inlagda som i Sverige. Då ska man komma ihåg att Tyskland är ett mycket mer tätbefolkat land med fler stora befolkningscentra där all erfarenhet säger att smitta sprids lättare.

Förutom dessa åtgärder har Tyskland redan från början arbetat mer med kontaktspårning även vid mindre utbrott. I de dagliga rapporterna från deras motsvarighet till vår folkhälsomyndighet redovisas i stort sett alla såna. Uppenbarligen har det gett resultat. Tyskland har nu hävt flertalet av ovannämnda restriktioner och återöppnat sina skolor. Kvarstår gör kravet på att hålla 1,5 meters distans och dessutom har det tillkommit en bestämmelse om att ansiktsmask måste bäras i lokaltrafiken och i alla affärer. 

Det effektiva reproduktionstalet (R) sen epidemins peak i mitten av april beräknas i Tyskland i snitt ha legat på 0,87. Om det stämmer så är det ytterligare en indikation (se ovan) på att Sverige ligger mycket närmare det kritiska värdet 1, eftersom minskningen av nya, allvarliga sjukfall gått långsammare här.

Här också en graf över antalet rapporterade döda de senaste två månaderna:

 

Även här ser man mycket tydligt hur utfallet påverkats av de olika strategierna. Det bör påpekas att de tyska siffrorna anger de dödsfall som rapporterats angiven dag, medan de svenska avser faktisk dödsdag. På grund av eftersläpning är därför värdena den senaste dryga veckan för Sverige ofullständiga, så tendensen att Sverige åter har lägre dödstal är troligtvis inte riktig. 

Tyskland har också trots alla åtgärder en hög andel döda från äldreboenden, nästan 40% (Sverige har 48%). Åldersfördelningen av dödsfallen är mycket lika mellan länderna. Det är mängden smittade totalt som gör den stora skillnaden i utfall, inte att Sverige fått in mer smitta på sina äldreboenden.

I Tyskland övervakar man nu noga att de lättade restriktionerna inte medför att R-talet går över 1 igen. I praktiken kommer man att tolerera att det håller sig däromkring och därmed tillåta en viss smittspridning. På det sättet befinner sig länderna nu ungefär i ett likartat läge i pandemin. Bortsett då från att Sverige fortfarande har en mycket högre mängd smittade och sjuka och därmed även dödsfall per capita.

De hårdare restriktionerna gav ett snabbare utslag på den tyska ekonomin, som föll med 2% redan i Q1 2020. Sverige fick samma period en liten, men ändå tillväxt om 0,4. Framåt är prognoserna osäkra. Att Sverige skulle få en väsentlig fördel av sina mildare restriktioner tror åtminstone inte SEB:s prognosmakare. I en rapport från förra månaden bedömer de att BNP i både Sverige och Tyskland faller med 6-7% år 2020. Alla uppskattningar måste ännu ses som mycket osäkra.

Skadar lågkonjunktur och isolering mer än själva sjukdomen?

 

Ett av huvudskälen bakom den svenska strategin har varit att minimera andra skadeverkningar på folkhälsan som kommer med restriktioner för att minska spridningen av Covid-19. Det har också varit ett argument som anförts ofta av anhängare till strategin i diskussioner på sociala medier. 

Det står helt klart för mig att det är en mycket svår avvägning. För de länder som gick in i en snabb lockdown utan en tydlig "exit strategy" (Tyskland i exemplet ovan hörde inte dit) blev det relativt snabbt klart att detta inte var ett långsiktigt möjligt vis att hantera pandemin. Varken ekonomin eller människors psykiska hälsa klarar att en stor del av befolkningen ska sitta mer eller mindre inlåst i månader. Samtidigt ska vi komma ihåg att det är virusets relativt låga dödlighet som gör denna diskussion möjlig. Hade det varit SARS eller MERS som utvecklats till en pandemi hade vi inte haft mycket annat val.

Att avgöra exakt var den gyllene medelvägen - om det nu finns någon sån - går ser jag i princip som en omöjlig uppgift. Särskilt som vi saknar mycket nödvändig kunskap. När det gäller själva virussjukdomen ser vi oroande tecken på att formellt tillfrisknade personer har fått skador av infektionen som vi ännu inte vet om de kommer att läka med tiden. Särskilt intensivvårdade, men också andra patienter har omfattande rehabiliteringsbehov. Hade vi vetat omfattningen av detta hade kanske avvägningen mot andra negativa hälsoeffekter blivit en annan. Även dödsfallen innebär psykiskt lidande för anhöriga som på något vis måste balanseras mot det ökande lidande som blir följden ju strängare åtgärder som sätts in för att minimera de döda i sjukdomen.

Å andra sidan är det frågan om hur mycket vi vet om vilka skador som blivit följden av mer omfattande nedstängning av samhället. Ett argument som anförts är att många fler människor kommer att dö av självmord och andra sjukdomar som en följd av lockdown och lågkonjunktur. Tyvärr är evidensen för detta inte självklar. Tvärtom finns det inslag som är kontraintuitiva. I höginkomstsamhällen som Sverige vet man att dödligheten historiskt har sjunkit under lågkonjunkturer. 

Jag har tittat på självmord som dödsorsak i Sverige från slutet av 80-talet och framåt. Det går inte att se något samband med den stora lågkonjunkturen i början av 90-talet och allt den förde med sig. Inte heller de mindre men ändå kännbara lågkonjunkturerna första decenniet av 2000-talet lämnar några spår. Trots alla larmrapporter har antalet per 100 000 invånare visat en svagt sjunkande trend under hela perioden och de små variationerna från år till år beror antagligen på slumpen. Det som haft störst effekt är sannolikt de effektivare antidepressiva mediciner som kommit fram. Tragiskt nog finns det självmord som är relativa impulshandlingar. Men troligen är de flesta självmord rotade i en mycket djupare psykisk och social problematik än det som blir följden av exempelvis en längre arbetslöshet under en lågkonjunktur. Det är åtminstone min tolkning.

Hur är det då med ungdomsarbetslöshet och psykisk ohälsa bland unga? En hårt drabbad grupp är de som nu går ut gymnasiet (där både min yngste son och flera vänners och bekantas barn ingår) och får mycket svårare än tidigare årskullar att hitta jobb. Åtminstone på kort sikt. 

Jag har jämfört statistik på ungdomsarbetslöshet (gruppen 16-24 år) från Ekonomifakta med Socialstyrelsen statistik över slutenvård för psykiatriska sjukdomstillstånd för samma grupp under 2000-talet. Jag har tagit bort diagnoser som kan antas vara mindre kopplade till samhällsfaktorer - t ex schizofreni.

 

Värdet på Y-axeln är korrekt för ungdomsarbetslösheten. Vårdtillfällena är omräknade till samma tal för att jämförelsen ska bli enklare och speglar därför inte verkliga värden. Det verkliga värdet varierar mellan 283 och 558 per 100 000 och år. 

Det finns ett visst, positivt samband. Korrelationen är 0,39. Det är inte särskilt starkt och frågan är om det ens är kausalitet det är frågan om, eller mer slumpmässigt variation. Vi ser att vårdtillfällena i slutenvård tragiskt nog har gått uppåt i stort sett hela tiden under perioden. Detsamma gäller förskrivning av antidepressiv medicin till unga som också följer en i stort sett varje år ökande kurva, utan vad man kan se någon tydlig koppling till bättre eller sämre ekonomiska tider. 

När det gäller social och fysisk isolering så är dess negativa effekter väl utforskade. Både ute i samhället p.g.a ofrivillig ensamhet och i de mer extrema situationer som uppkommer när människor hålls isolerade på fängelser och andra institutioner för tvångsvård. Jag har själv lärt mig en hel del om det genom mitt intresse för dödsstraffet i USA. Det är dock inte helt lätt att applicera det på den relativt sett mer i tid begränsade isolering som framför allt människor i länder som haft lockdown p.g.a Covid-19 fått uppleva. Jag tror inte att vi vet så mycket om vilka eventuella långsiktiga skadeverkningar det kan få. Vi vet i och för sig att mer extrem isolering, som att t ex stänga in en frivillig försöksperson i ett mörkt, tyst rum mycket snabbt framkallar obehag och i vissa fall ren ångest. Men är det tillämpligt på den sorts isolering som drabbade t.ex italienare som fick sitta instängda i sina lägenheter i 2 månader eller mer och bara gå ut och handla en gång om dagen. 

Jag vet inte och för mig är just den frågan av mindre vikt, då jag har svårt att se att de här mest extrema åtgärderna som vissa länder vidtog hade någon större effekt på smittspridningen eller överhuvudtaget var nödvändiga. Totalt sett är det nog så att det just nu är mycket svårt att veta hur de långsiktiga effekterna blir och om exempelvis svenska ungdomar kommer att klara sig bättre än andra. Generellt tror jag att människors återhämtningsförmåga efter kriser och trauman ofta är bättre än vad vi föreställer oss. Dock finns det alltid en grupp som får mer långsiktiga svårigheter. 

Avslutning - ett par tips för dig som vill hänga med

- Följ Henrik Brändén på Facebook! Vetenskapsjournalist som också är utbildad inom molekylärbiologi. Skriver balanserat och intresseväckande om olika aspekter av pandemin, inte minst kring hur viruset slår och frågor kring immunitet. 

- Lyssna på BBC Discoverys podd om pandemin. Nytt avsnitt var fjortonde dag där allt från senaste medicinska rön till sociala aspekter belyses med hjälp av framstående experter och lyssnarfrågor från hela världen. 

And hey:

   

 

Sitta på ett fik i Alvik

Ta en sväng till Bredäng

Vara snäll i Fredhäll

Få en sten i skon på Västerbron

Sitta en stund på marken i Rålambshovsparken

Gå ut med hunden i Tegnérlunden

Upplev stadens skönhetsvärden på Riddarfjärden

Glida fram vid Zinkensdamm

Sitta på en sten i dungen vid Magelungen*

Doppa tårna i sand i Farsta Strand

Bli rund om magen i Bandhagen

Ge upp ett tjut i Blåsut

Bekänna färg i Kristineberg

Vissla senaste slagdängan uppe på Fåfängan

Vara flitig och trägen på Sveavägen

Shoppa loss som satan på Kungsgatan

Slösa bort sista tian i Gallerian

Be om mod och styrka i Klara kyrka

Känn ingen sorg på Norrmalmstorg

Vara grabben eller tjejen hela dan på Odenplan

Hälsa på alla i Akalla

Leka med Meccano i Albano

Umgås med det lokala buset vid Stadshuset

Njuta av livets fröjder på Söders Höjder

Gå på händer i Gamla stans gränder

Ha det flott på Stockholms slott

Spana efter haj på Hammarby kaj

Blåsa i valthornet vid Kaknästornet

Hänga med i dansen på Skansen

Ha kul en stund på Gröna Lund

Få ett span i Vasastan

Vara lagom fräck i Skarpnäck

Springa runt i bara mässingen på Stora Essingen

Bli vild och galen på Centralen

Få en mystisk vink och gå av i Skärmarbrink

Flirta med den söta gossen från Bagarmossen

Kurtisera en vacker mö vid Klara Sjö

Bli full för kärleks skull vid Skanstull

Utväxla värsta pussen vid Slussen

Gå hand i hand längs Norr Mälarstrand

Ta den du älskar i famnen i Frihamnen

Hoppa i sängen i Hökarängen

När du är klar: Lägg huvet på kudden i Aspudden.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -  -

* En sjö i södra Stockholm som utgör en del av gränsen mot Huddinge kommun. Inspiration till rimmet kommer från en klassisk Svea Hund-limerick av Hasse Alfredsson. Äras den som äras bör.

 

Stockholms slott (Wikipedia, fotograf 'Bin im Garten')

 

 

Stockholms stadshus, nattbild (Wikipedia, fotograf Arild Vågen)

 

 

För icke-lokalbefolkning: Det finns faktiskt en tunnelbanestation som heter Blåsut, uppkallad efter en krog som en gång låg där. (Wikipedia, fotograf AleWi)

 

   

Fåfängan sedd nedifrån (Wikipedia, fotograf Holger Ellgaard)

 

 

Stora Essingen, flygfoto. I praktiken rekommenderas inte att springa runt här helt utan kläder. (Wikipedia, fotograf Arild Vågen)

 

   

Kaknästornet, numer helt stängt för allmänheten (Wikipedia, fotograf Holger Ellgaard)

 

 

Kungsgatan den 7 maj 1945 och det klassiska firandet av freden. (Wikipedia, fotograf Gunnar Lundh (1898-1960))

 

 

Mårten Trotzigs gränd i Gamla stan. Som synes en utmaning för eventuella handgångare. (Wikipedia, fotograf Mastad)

 

 

Riddarfjärden med Söders höjder i bakgrunden (Wikipedia, fotograf Holger Ellgaard)