jonesiskt

Alla inlägg under september 2014

Av Henrik - 29 september 2014 00:43

Är det inte väldigt märkligt att något så oskyldigt som små pronomen ska kunna bli föremål för så upprörda diskussioner och orsaka både sådan irritation och ren ilska, som frågan om hen och nu även man eller en har gjort de senaste åren? Den här bloggposten har inte för avsikt att ge ännu mer syre till elden, utan snarare försöka förstå båda sidors argument och tänkesätt. Vilket i och för sig inte hindrar att den kommer att ta en klar ståndpunkt i bägge fallen. Är du intresserad och tror dig kunna klara av att jag eventuellt inte håller med dig om det ena eller andra: Häng med som man (!) brukar säga!


Låt oss börja bakifrån, det är nämligen enklast. Ordet ”hen”, i betydelsen ett könsneutralt pronomen för en person med för oss okänt eller betydelselöst kön, föreslogs faktiskt redan på 1960-talet av en viss Rolf Dunås. För tjugo år sen togs det på nytt upp i SVD. Inte mycket hände då, men en bit in på 2000-talet tog det som bekant fart. I de nya vindar som blåste föreslogs det också som ett sätt att i tredje person omtala en person med en könsidentitet som varken är definierat manlig eller kvinnlig. Bruket har snabbt spridit sig i båda varianterna, så mycket att ordet nu kommer in i nästa upplaga av SAOL. Inte för att det spelar någon roll för en inbiten Scrabble- och Wordfeudspelare som en annan: Hen finns redan i betydelsen brynsten. Fast det mesta av det där vet du säkert redan.


Jag var inledningsvis tveksam till ”hen”. Min tveksamhet bottnade i två saker: Ordet skorrade ”konstruerat” i mina öron och jag var också skeptisk till möjligheterna att bara så där utan vidare etablera ett nytt pronomen i språket. Pronomen tillhör nämligen inte direkt de mer rörliga delarna av språket. Det ser vi inte minst på det faktum att vi ännu böjer dem när de står i objektsform, något vi slutade med för vanliga substantiv för länge, länge sen.


Efter moget övervägande kom jag fram till att inget av dessa argument håller. Det första är ett rent känsloargument. Det andra må vara sant, men är inte relevant. Språket är som det alltid har varit ett dynamiskt system, något som är i ständig förändring. Pronomen tillhör de trögare delarna, men också de har förstås tillkommit vid något tillfälle. Det bästa är att överlåta till språkbrukarna och se om ”hen” kan få fäste. Skäl till att det borde det saknas inte. För det första så fyller det faktiskt en språklig lucka. För mig som skriver ganska mycket i jobbet har det mer än en gång varit besvärligt att välja pronomen i texter som t ex handlar om vad handläggare ska göra i interaktionen med ett IT-system. Ska man skriva ”han”, ”hon”, närmast hopplöst klunsiga ”han/hon”, eller ska man tvingas till diverse omvägar för att slippa använda pronomen över huvud taget? Jag har under ett antal år valt att skriva ”hon”, eftersom majoriteten av användarna i de IT-system jag har arbetat med faktiskt är kvinnor. Men det blir inte helt lyckat det heller. Hen löser problemet! Jag valde visserligen att inte använda det i det projekt jag nu arbetar med. Men i nästa nya system jag ska skriva krav till vete sjutton om inte tiden är mogen!


För det andra så är det full rimligt och respektfullt att respektera den som inte känner sig som entydigt man eller kvinna genom att inte omtala hen som det heller. Jag har svårt att förstå varför detta väcker en sådan enorm upprördhet hos många. Vad är det de har problem med egentligen? Hela vreden mot ”hen” – för tror mig, den finns: Gå t ex med i Facebookgruppen ”Anonyma språkpoliser” och sök fram alla gamla grältrådar om saken där – tycks mig både småfånig och missriktad. Låt de som vill använda det använda det. Låt bli själv om du inte vill. Språket självt kommer att som vanligt agera enväldig domare i långa loppet, det kan du inte göra något åt hur mycket du än önskar.


Säg dock den inre pronomenjämnvikt som varar för evigt. Knappt hade jag och ”hen” försonat oss och t.o.m blivit goda vänner, förrän jag la märke till något nytt. Facebookvänner och en del andra började plötsligt skriva ”en” istället för ”man”. Varför var ganska uppenbart för en som läst Egalias döttrar i tonåren: Ett försök att bryta den antaget normativa effekten som ligger i att vi använder det ord som också betyder en person med snopp.


I den ilskna man/en-debatten angrips redan detta, själva syftet. Det är något jag anser både okunnigt och naivt. Det står helt klart för mig att liksom vårt tänkande formar språket så formar också språket vårt tänkande. Det har varit känt mycket länge och använts som ett medel i propagandan redan långt före modern tid. Genom att klistra negativa etiketter på exempelvis en grupp människor och associera dem med dåliga, ja rent av motbjudande och äckliga saker så kan man tyvärr få saker och ting att hända i hjärnan på dem som lyssnar. När det görs så infamt skickligt och i precis lagom, försiktig takt som i Tyskland på 30-talet så kan det sluta på värsta tänkbara sätt. Även i mindre dramatiska sammanhang finns mycket som visar på att vårt sätt att uppfatta världen påverkas av vad vi har ord för och vilken laddning dessa ord har. Så tycks t ex hur många olika ord som finns för färgnyanser i ett språk påverka i vilken grad talarna faktiskt skiljer ut och gör distinktioner mellan dem.


Det tycks mig på gränsen till korkat att förneka att det har funnits och ännu finns en slags manlighetsnorm inbyggd i språket. Vi kan ta en så enkel sak som att det inte finns några kvinnliga motsvarigheter till ord som ”manbarhet” och ”mandom”, eller att ”kvinnlighet” är laddad med en helt annan betydelse än ”manlighet”. Vi dras också med rester från ett mer enkönat yrkesliv som orsakar problem med hur vi idag ska benämna vissa yrkesgrupper. Polisman har ganska behändigt ändrats till polis, men hur göra med brandman eller besiktningsman? I andra fall misstänker jag att åtminstone lite äldre människors bild av exempelvis en titel som ”prost” är en något äldre herre med naturlig (manlig) auktoritet. Att bli medveten om detta och sen gå vidare och anpassa språkbruket är inget konstigt eller fel. Tvärtom. Men av det följer inte att varje idé som går i en sådan riktning är bra. De måste provas ur ett praktiskt och språkligt perspektiv också.


Låt oss nu titta på ”man”. Det är ett praktiskt pronomen som kan användas i flera olika sammanhang för att ersätta så vitt skilda subjekt som ”jag”, ”vi”, en obestämd grupp personer, en hel befolkning eller Nämnden för standardiserings- och kvalitetsfrågor (prova att skriva det tre-fyra gånger i ett stycke och se sen hur härligt lättläst texten blir). Det är förvisso också lätt att överanvända och stoppa in för ofta i texter. Eller så osynliggör man subjektet eller gör det åtminstone otydligt vem eller vilka som subjektet utgör. ”Det här är faktiskt något man har irriterat sig väldigt på här i huset!” ”Vilka då man? Har du en lista med personer som gett dig uttryckligt medhåll, eller är det bara du själv och den lika sura grannen Lundström på sjunde våningen? Eller är det rentav bara du själv?” Exemplen kan mångfaldigas. Men det vore etter värre att inte ha något att stoppa in alls.


Här har vi det första och största problemet med idén att ersätta ”man” med ”en”. Det täcker helt enkelt inte in alla betydelser detta pronomen har. Hur göra när ”man” inte betyder ”jag”? Förmodligen har någon funderat över detta, men jag har inte sett något svar ännu. Jag tror inte det finns något bra heller. De förslag jag har sett handlar i allt väsentligt om att snurra in sig i omskrivningar eller passivformer: ”Mötet tog därefter upp punkt 3. Det beslutades att cykelställ skulle installeras i det gamla skyddsrummet”. Språkkonsulter brukar generellt råda oss till att undvika passivformer, eller åtminstone att inte överanvända dem.


Rent språkligt går det i vissa lägen förstås också att ersätta ”man” med ”den” eller ”de”. I många fall går det utmärkt. Men det verkar som det känns onaturligt för oss att beskriva en gruppering som en nämnd, en styrelse eller ett årsmöte som ”den” eller ”det”. Det blir lite som det gamla språkskämtet och ”statsrådet, piggt och krytt på morgonen”. Formellt inget fel, men det låter konstigt. Då kommer ”man” väl till pass.


Det är alltså uppenbart att ett utmönstrande av ”man” ur språket blir ett krig som måste föras på flera fronter. ”En” löser en liten del av problemet, vi måste också använda flera andra pronomen och dessutom konstruera om många meningar för att komma runt problemet. Det här är knepigt nog i skriftspråk, frågan är om det ens är möjligt i talspråket där vi alla – genusmedvetna såväl som icke genusmedvetna – vant oss sen unga år med att stoppa in ”man” på alla möjliga ställen.


Kan det ändå inte vara värt att ta fajten som Kommunal skulle säga? Tja, svaret lär bero på vad man eller en tror sig vinna. Här går förstås åsikterna isär. Först måste man bestämma sig för om ”man” verkligen uttrycker någon slags manlighetsnorm, eller om det helt enkelt är så att det är ett ord vars etymologi visserligen går tillbaka på en individ med snopp men för länge sen ”laddats” ur och numer bara är ett ord som inte för tankarna i någon särskild riktning. Det verkar på mig som språkvetare lutar åt det sistnämnda. Personligen är jag böjd att tro våra hjärnor om lite mer än vissa en-förespråkare tycks göra. Vi har inga problem att hålla isär homonymer i språket. Vi kan småskratta åt sådant som ”Vi är visst ute och åker på en åker”, men så fort orden står i ett tydligt sammanhang får vi inga underliggande associationer till bilar och vägar bara för att någon talar om att man såg en åker som var alldeles nyplöjd.


Jag kan inte se att ”man” idag används i språket på ett vis som skulle göra att tankarna dras i en riktning åt att det manliga skulle vara norm. Om du i en mening som ”Styrelsen har tittat på frågan, men man är inte beredd att ändra rutinerna” ser en samling gubbar i kostym framför dig så är det knappast ”man” som förleder ditt tänkande, utan att ordet ”styrelse” tenderar att väcka associationer till manliga beslutsfattare.


Det finns också andra logiska invändningar: Om vi nu ska ge oss på ”man” – vore det inte lika eller rentav ännu mer rimligt och logiskt att attackera ”människa”, ”mänsklig”, ”humanism” och andra ord med samma etymologiska rot? Där om något framstår väl mannen som norm? Varelsen ur vars revben kvinnan skapades? Jag har helt ärligt väldigt svårt att förstå poängen vid att göra halt vid det lilla pronomenet. Halvt på skämt föreslog jag för ett tag sen i ett facebookinlägg att en-förespråkarna borde säga ”Enniska” och ”ensklig” istället. En verkade faktiskt tycka det var en kul och bra idé på riktigt!    Själv är jag mer skeptisk.


Sen lider ju också ”en” av ett annat problem. För oss som vuxit upp i dialektområden där det verkligen brukas som ersättare till ”jag” så är det dessvärre ofta associerat med ganska bonniga, ofta lite äldre personer. Det är ingen illvilja, men varje gång jag ser någon skriva ”en” så hör jag någonstans bak i skallen hur någon på den mest breda östgötskan skorrar något i stil med ”Jaaa, en får ju gööööre så gott en kan jööh!” Dessutom är det i huvudsak en talspråksform som man nu försöker föra in i skriftspråket. Jag är inte säker på att det är ett särskilt lyckat drag.  Då tror jag faktiskt ett helt nytt ord precis som ”hen” vore att föredra.


Sammanfattningsvis ser jag så många problem och så få poänger att jag är motståndare till en. Till skillnad från hen lär jag inte ändra mig, inte minst med tanke på att det är något helt annat att föra in ett ord som komplement till de som redan finns, jämfört med att försöka byta ut ett som redan är etablerat och ersätta det med flera andra ord och uttryckssätt. Men jag ska också ärligen säga att en del beror på att jag som person inte har någon stark dragning åt symbolhandlingar, eller symboler överhuvudtaget. Jag blir inte provocerad som många tycks bli av att ”feministerna” försöker ändra på språket (Även man/en-frågan har väckt vrede hos de anonyma språkpoliserna). Men jag är inte heller typen som brukar dela ”tänkvärda” små fina citat och uppmaningar på Facebook, tar på mig rosa band, rör inte min-kompismärken eller går i demonstrationståg. Det betyder inte nödvändigtvis att jag är en cyniker, jag ser det snarare som ett personlighetsdrag man har i olika hög eller låg grad. Som med mycket annat är det knappast svart eller vitt heller. Utan tvivel lägger vi människor mycket energi på saker som i grunden är symbolhandlingar utan större värde. Ibland är det till och med så illa att de hindrar oss från att se och ta itu med de verkliga problemen. Men protester och kampanjer som idealister engagerat sig i har också förändrat mycket till det bättre. Att bara avfärda försöket till en en-reform för att den främst är en symbolfråga vill jag därför inte göra.


Jag förstår den goda tanken bakom att göra om man till en och respekterar uppsåtet hos alla er som försöker göra den till verklighet. Men tyvärr, alla fina idéer är inte bra.  Så därför: Tummen upp för HEN, men tummen ner för EN.

ANNONS
Av Henrik - 15 september 2014 23:39

 

Så här dagen efter valet tycks det på något vis ändå vara mindre chock och mer av fundersamhet som dominerar när valresultatet med Sverigedemokraternas närmast exempellösa framgång ska analyseras. Det är bra, men man kan också hävda att det är så dags nu.


Min kära, kloka syster påpekade i ett inlägg på Facebook idag att det inte varit en ”strategi” att hålla SD utanför allt politiskt inflytande i riksdagen, utan en naturlig följd av värdegrunder som inte låter sig förenas. Det har hon förstås helt rätt i. Däremot torde man kunna urskilja en rad andra försök att på olika vis bekämpa partiet som vi nu kan konstatera inte gett önskad effekt:


-          Det fungerade inte att bedriva kampanjer i Aftonbladet och Expressen om hur elaka och hemska SD är och hur mycket man stod på det godas sida bara genom att ta avstånd från dem

-          Det fungerade inte att ordna en massa demonstrationer med människor som stod och skrek ”Vad ska vi göra? Krossa rasismen!” när SD skulle hålla torgmöten eller besöka arbetsplatser

-          Det fungerade sannolikt ännu sämre att kasta ägg på partiets politiker och t.o.m försöka angripa dem fysiskt vid en del av ovannämnda tillfällen

-          Det fungerande inte att med hjälp av en tvivelaktig hackargrupp med kopplingar till brunvänstern gräva fram så mycket skit man kunde om vad enskilda SD-politiker skrivit i olika nätforum och hänga ut dem namn och bild i Expressen. Inte ens ett sista-minutenförsök att utmåla partiledaren som en ansvarslös spelmissbrukare med hjälp av obehörigen lämnade uppgifter från kortföretag verkar ha gjort susen

-          Det fungerade inte heller med alla skriverier på sociala medier och nätforum om hur dumma, korkade, rasistiska och elaka såväl partiet som dess enskilda väljare var. Inte ens hot om att ta bort eller faktiskt radera  människor från vänlistor på Facebook tycks ha övertygat.

-          Det fungerade inte heller att ignorera Jimmie Åkesson i de TV-sända debatterna så mycket man bara kunde i hans försök att tala om andra frågor än invandringspolitiken och råskälla på honom när man väl kom in på denna SD:s huvudfråga.

-          Och det verkade heller inte fungera att låta bli att tala om integrationsfrågor så mycket man bara kunde i valrörelsen från övriga partier. Ja, inte ens det största partiets beslut på sin kongress att inte ens låta integration vara ett eget politiskt område tycks ha fått vissa halsstarriga individer att låta bli att ändå intressera sig för frågan.


Man kan studera punktlistan som ett monument över ett misslyckande, om man nu inte tillhör de som tycker att valresultatet var BRA. All denna ansträngning – och resultatet? Partiet mer än fördubblade sitt väljarstöd och är nu med bred marginal Sveriges tredje största. Något som blir så mycket mer besvärligt när man ser det svåra parlamentariska läget och det faktum att vi idag har inte mindre än fem partier som inte kan ses som något annat än småpartier som inte i något fall kan känna sig på tryggt avstånd från att börja lindansa runt 4%-spärren.


Skärskådar man listan lite mer så bör en annan slutsats infinna sig: Den utgör en märklig, närmast schizofren blandning av angrepp och undvikande. I ena stunden attackerade man SD och gjorde sitt bästa för att demonisera dem så mycket det bara gick. I andra stunden vände man dem ryggen och försökte lika demonstrativt låtsas som de inte existerade. Och det värsta av allt som jag redan varit inne på: Det gällde inte bara partiet och dess företrädare, utan också deras väljare.


Idag ser vi resultatet.


Jag säger inte att vi hade lyckats kicka SD ur riksdagen om vi försökt på ett annat vis. Men inte tror jag att det hade behövt sluta så här.


Det är något som inte stämmer här. De allra flesta av oss, inte minst de ”oss” som utgörs av den priviligierade och välutbildade medelklassen i storstadsområdena (antagligen huvuddelen av er som läser detta) har lärt oss att i nästan alla sammanhang är dialog och lyssnande att föredra framför konfrontation och ignorerande. I varje fall om det är konstruktiva resultat man är ute efter. Men här försökte vi inte ens. Det verkade viktigare att få visa omvärlden hur mycket man själv stod på det godas sida.


I vår iver att fördöma; gjorde vi inte på sätt och vis samma generaliseringar och demoniseringar, samma fördomsfulla avfärdanden av en grupp människor och deras ursprung och värderingar som vi själva anklagade SD och deras anhängare för? Med vilken rätt ansåg vi oss inte ens behöva lyssna – bara dela gulliga upprop för tolerans (om vi tillhörde de mindre eldfängda) eller skrika ”inga rasister på våra gator” (om vi tillhörde de mer eldfängda)?


Det kom redan på valnatten analyser både från höger och vänster om orsakerna till SD:s stora framgång. En del skyllde på det politiska motståndarlägret, andra talade om rädsla för arbetslöshet och social otrygghet. Några få valde att inte krångla till det mer än att det faktiskt kan handla om vad det till det yttre ser ut att handla om: En misstro och rädsla runt invandringspolitiken och problem med att integrera de nya invånarna ekonomiskt och socialt.


Det finns inga enkla svar på svåra frågor. SD kan inte längre avfärdas som ett litet ytterkantsparti med stöd hos inskränkta skåningar och marginaliserade människor på småorter i Sverige. Med detta val gör partiet sin entré i nästan alla Sveriges kommuner. Även i större städer och i välbärgade områden där rädslan och oron för den egna situationen borde vara begränsad har man nått resultat som överträffar eller åtminstone tangerar vad fem av de sju övriga riksdagspartierna nådde totalt. Det finns nu människor med alla tänkbara typer av social och utbildningsmässig bakgrund som röstat på partiet. Är det ens rimligt att tala om den typiske SD-väljaren längre? Den unge killen från bruksorten som sitter och skriver rasistiska inlägg på Flashback och Avpixlat? Den medelålders kvinnan från den större staden med akademikerjobb som bara vågat tala med sina allra närmaste om sin oro och ängslan över vart Sverige är på väg och hur det egentligen ska fungera med att integrera alla dessa människor som kommer? Jobbaren som alltid röstat på sossarna tidigare men tröttnat på att politikerna inte verkar lyssna på ”vanligt folk” och media som bara ljuger och mörkar?


Människor är olika, inte bara pga bakgrund och uppfostran, utan också av rent genetiska skäl. En del har en mer öppen, nyfiken och utforskande personlighet. Förändring älskar de, nya saker är ”utmaningar” att lösa. Andra är mer ängsliga, har ett större behov av kontroll och tycker inte om förändring. Jag är övertygad om att vi hittar väldigt många SD-väljare i den gruppen. De ser världen förändras omkring sig, de ser människor de inte förstår. De vet inte varför det har blivit så här, ingen har ju frågat dem. Men Sverige var ju ett bra land förut, var det inte? Varför gjorde man detta – varför ska allting ställas på ända och förändras i grunden? Ängslan och oron växer och så söker man sig till platser och människor där man bara får den mer och mer bekräftad. Det blir en ond cirkel. Och något stöd utanför cirkeln finns inte att få, för där tycker de bara att man är överdriven eller rentav en ond rasist. Och den som är rädd blir ofta också arg – för vem fan vill gå omkring och vara rädd?


Där någonstans tror jag man hittar mycket av svaret på frågan om de 13 procenten.


Integration används oftast i betydelsen hur ursprungssvenskar och människor från annan bakgrund ska mötas. Men handlar det inte egentligen om hur ALLA i samhället ska kunna fungera tillsammans? Alla kan inte tycka lika och det är omöjligt att undvika att människor helt eller delvis är missnöjda med den rådande ordningen. Men det här är något allvarligare: Tre kvartsmiljoner människor som känner sig så fullständigt svikna av de etablerade partierna, som känner sig oroliga för denna enda fråga att den överskuggar allt annat och får dem att rösta på vad som för bara 10 år sen betraktades som en liten grupp extremister utan alla chanser till politisk makt och inflytande. 13 procent av väljarna som känner att de inte blivit lyssnade på, inte fått svar på sina frågor, inte fått något gehör för sin oro utan bara blivit förlöjligade eller på sin höjd som en FB-vän skrev: Klappade nedlåtande på axeln. Borde vi inte fundera på hur DE ska kunna integreras i vårt gemensamma Sverige igen?


Jag tror vi står inför ett val denna kommande mandatperiod. Vi kan fortsätta som hittills i allt väsentligt. Visst: 87% röstade INTE på SD, deras väljare är fortfarande en rätt liten minoritet i det stora hela. Men gör vi det så gör vi det också med risken att skyttegravarna kommer att bli ännu djupare. Och med sämre tider ekonomiskt och känslan av ökande problem (verkliga eller ej) så är risken uppenbar att vi nästa gång kanske har var femte väljare i ett parti med ett delvis nazistiskt förflutet.


Eller… så försöker vi åtminstone börja lyssna och sluta skrika. Låter människor ställa sina frågor runt integrationspolitiken, låter människor framföra sina farhågor. Visar att vi tar människors oro på allvar, utan att nödvändigtvis bekräfta alla deras påståenden. Fördömer inte automatiskt alla som inte tillhör de där öppna, tillitsfulla, positiva människorna som älskar förändring och aldrig känner en osäkerhet eller tveksamhet för det främmande och ovana. Accepterar att alla inte kan älska den förändring Sverige har genomgått de senaste 20 åren lika mycket. Gör något konkret åt bostadsfrågan, skolor i utsatta områden och annat som faktiskt har en koppling till fortsatt invandring hur mycket man än försöker förneka detta. Då kanske det, kanske finns en möjlighet att vända utvecklingen. Att inte lika många människor är lika rädda och arga. Att fler återvänder till rimliga politiska alternativ i nästa val.


Valet är vårt – vilken väg kommer vi att välja?

ANNONS

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ jonesiskt med Blogkeen
Följ jonesiskt med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se