Normalisering har – åtminstone enligt min upplevelse – seglat upp som lite av ett modebegrepp i den svenska samhällsdebatten de senaste åren. Det är många som oroar sig över att saker ska normaliseras: Allt från Sverigedemokraternas politik till dödsskjutningar i förorten.

Om jag lyckats fatta saken rätt så härstammar uttrycket från den kände, franske filosofen Michel Foucaults (1926-84) begrepp normaliseringsprocess. Med det avsåg han dock främst en delvis annan aspekt, nämligen anpassning till normen. Ett av hans exempel var hur militären har ett stort regelsystem som soldaterna förväntas följa. Som nyinryckt har man kanske liten eller ingen kännedom om det och har till en början svårt att acceptera sådant som att stå i givakt eller putsa skorna varje morgon. Men gradvis, om nödvändigt genom disciplinering, vänjer man sig vid och börjar följa systemets regler. En normaliseringsprocess har då ägt rum. Vilket för övrigt var precis vad jag upplevde under min egen tid i det militära som jag beskrev i bloggen härom året.

Norm och normal hör ihop. Det vi betraktar som normalt, t ex att borsta tänderna på morgonen, ser vi oftast också som en norm: Ett beteende eller en uppförandekod som man bör följa. Men det normala kan också helt enkelt vara en observation av ”hur det är”. De flesta av oss betraktar stölder som något oundvikligt och orkar inte bli upprörda över att vi måste låsa våra hem och våra bilar och ständigt att ha tillsyn över våra saker när vi rör oss utomhus bland andra människor. Förr i världen såg man däremot mycket mer allvarligt på stöld och länge kunde man bli hängd även för rätt obetydliga egendomsbrott. Processen därifrån och till idag skulle man kunna beskriva som att stöld till viss del har normaliserats. Som alla såna processer har den ägt rum på två nivåer: Hos enskilda individer och i samhället som helhet.

I mångt och mycket är normalisering bara ett finare ord för att vänja sig eller anpassa sig till en förändrad omgivning. Det här tror jag är en central insikt. Även om begreppet används i huvudsak i negativa sammanhang så är processen som sådan neutral. Det är varken bra eller dåligt i sig själv att anpassa sig, det är vad man anpassar sig till eller vänjer sig vid som betyder något.

Normaliseringsprocesser pågår hela tiden i oss som individer, men också på samhällsnivån. Där är det som sker ibland resultatet av ett medvetet arbete med att ändra våra attityder. Det som brukar kallas för normkritik kan egentligen lika gärna ses som en normaliseringsprocess i ordets dubbla bemärkelse. De som arbetar med det, även innan begreppet var uppfunnet, försöker dels att förändra våra normer kring exempelvis homosexualitet och dels få oss att sluta se saker som avvikande och därmed onormala – ett ord som i sin negativa laddning avslöjar det positiva som vi oftast tillskriver det vi betraktar som normalt.

RFSL-demonstration 1977 - en del av början på normaliseringsprocessen kring sexuella läggningar och könsidentiteter (QX.se)

Bara under de ungefär fyra decennier som mitt minne kan överblicka som någorlunda medveten, tänkande varelse så har det skett flera mycket framgångsrika såna normaliseringsprocesser. Just inställningen till homosexualitet och homosexuella är ett mycket bra exempel på det. Jämförelser mellan attitydundersökningar i början av 1980-talet och 2010-talet visar på stora mycket stora skillnader. För cirka 35 år sen hade den äldre generationen en i huvudsak negativ attityd och endast de som var i 20-årsåldern var övervägande positiva. Nu väger värderingarna över mot det positiva i alla dessa åldersgrupper och i min egen generation syns nästan inga homofoba åsikter i de studier som gjorts. Trots att jag minns att såna kommentarer var vanliga när jag var yngre. Det handlar alltså inte bara om att nya generationer med mer fördomsfri inställning ersätter de gamla, utan många individer har också ändrat sina värderingar med åren.

Liknande normaliseringsprocesser ser vi inom en rad områden, från jämställdhet till inställningen till funktionshinder. Min personliga bild är att det normala i största allmänhet täcker ett mycket bredare spektrum idag i de flesta människors världsbild. Det handlar inte i första hand om att vi blivit mer toleranta mot det avvikande, vi betraktar helt enkelt färre saker som avvikande.

Jag har ibland i samtal tagit min vana att äta mitt bröd utan smör och pålägg som exempel. När jag växte upp blev jag ständigt utsatt för kommentarer om detta från både barn och vuxna, ofta i en ifrågasättande ton. ”Vaarfööör haru inge smööör på mackan???” Det fanns helt enkelt en tydlig norm kring vad en smörgås var och om något gick utanför den väckte det folks misstänksamhet och ibland också löje. Idag höjer ingen på ögonbrynen, jag tror få personer ens tänker på vad deras kollegor och vänner har eller inte har på sin macka till lunchen.

norm en gång i tiden

Normalisering verkar från den punkt vi själva befinner oss på, vilket betyder att den kan se olika ut från person till person på ett visst område. Ett bra exempel är närvaron av tiggande romer från det forna Östeuropa i Sverige. För några år sen ökade antalet snabbt på kort tid och utlöste en polariserad debatt där många människor reagerade starkt från olika utgångspunkter. En del kände medlidande och obehag över deras förnedring och fattigdom, andra kände obehag och ilsket avståndstagande: Tiggarna hade inget här att göra. Många i den första gruppen gav pengar. En del ville att vi skulle ge bostad och socialbidrag åt tiggarna, andra att de skulle skickas hem till Rumänien.

Idag är det uppenbart att en normaliseringsprocess har ägt rum som påverkat bägge grupperna. Vi har – på gott och ont – vant oss vid tiggarna. Debatten är inte död, men har avtagit. Till och med på Flashback är varken ilskan eller aktiviteten i tråden om tiggeri som förr. Tiggarna är också färre och det är uppenbart att verksamheten inte ger lika stora intäkter som för några år sen. Många av de människor som gav i början ger inte längre och jag är övertygad om att en del av förklaringen är att den känslomässiga reaktionen inte är lika stark längre. Därför att åsynen av fattiga, tiggande människor blivit en del av vardagen.

Att den blir det är inte så konstigt. Vår perception får oss att reagera på avvikelser i vår omgivning. Både för att upptäcka faror och för att upptäcka möjligheter. Föreställ dig några jägare/samlare som går i djungeln på jakt efter mat eller något annat användbart. De söker efter något som bryter mönstret. Ett prassel, ljudet av grenar som knäcks, en speciell sorts växt med flikiga blad. Allt som är som det brukar har vi en stark tendens att sortera bort, tänk bara på hur lite synintryck du faktiskt registrerar när du är i din normala omgivning. Du ser inte tavlan på väggen, bokhyllan eller vardagsrumsmattan fast de faktiskt är i ditt synfält. 

Det handlar också om emotion. Att bearbeta sorg, trauman och överhuvudtaget alla händelser som får oss att må dåligt är också en normaliseringsprocess. Sömnforskaren Matthew Walker skriver i sin bok Sömngåtan – en av årets mest läsvärda fackböcker – om hur den processen verkar vara sammanlänkad med sömn. Forskning visar att personer med bättre och längre sömn bearbetade trauman bättre och fortare. Det tycks vara så att en av sömnens funktioner är att gradvis ladda ur traumatiska minnen deras känslokomponent. Att mista en förälder är för så gott som alla av oss som råkat ut för det en starkt omskakande upplevelse, oavsett vilken relation vi hade. Första tiden kan sorgen och chocken uppta det mesta av vår energi och uppmärksamhet. Efterhand blir sorgen lite lättare att bära och en dag, kanske ett eller ett par år in i framtiden, är det som återstår en saknad som kommer upp till ytan ibland och ett visst vemod. Förlusten av föräldern har, hur krasst det än må låta, blivit normaliserad i vårt psyke. Det är bara vid otillräcklig eller störd bearbetning av traumat, kanske för att man aldrig rett ut sår från uppväxten, som traumat blir kvar. Det är en psykologisk process, men ytterst är den rotad i våra fysiska hjärnfunktioner och de fungerar som de gör till stor del utanför vår kontroll.

Människan har en enorm förmåga att vänja sig även vid det som verkar omöjligt att vänja sig vid. Vi kan leva med sjukdomstillstånd som för en icke drabbad verkar orimligt att de skulle innebära något annat än lidande och sorg. Även i nazisternas läger existerade en slags vardag och fångarna kunde t.o.m känna glädje över den korta ledigheten på söndagen då man kunde hälsa på vänner i en annan barack och kanske till och med spela och sjunga en stund.  

När vi råkar ut för ett trauma eller livsförändring som omkullkastar vår vanliga tillvaro så reagerar de flesta av oss med en önskan om att så fort som möjligt återvända till det ”normala”: Att få ett jobb igen, att sluta vara ledsna för separationen, att bli frisk från den allvarliga sjukdomen. Går det inte försöker vårt psyke ofta med det näst bästa: Att skapa en vardag av den nya situationen. Det är lika lite som normalisering i allmänhet något bra eller dåligt i sig självt. Allt handlar om hur det får oss att handla konkret. Att acceptera att man blivit av med arbetet och se framåt istället för bakåt är bra. Att bygga upp en ny identitet som arbetslös och efter ett tag börja skygga för tanken att gå ut i arbete igen är det sannolikt inte.

Exemplen här handlar om i huvudsak processer hos enskilda individer. Men den normalisering av i grunden negativa företeelser som många är rädda för är något som kan verka både på ett individuellt plan och på ett kollektivt. Om vi t ex vänjer oss vid att unga män regelbundet skjuter ihjäl varandra i gängkonflikter så skulle det kunna leda till att samhället lägger mindre fokus och resurser på de mekanismer som bidrar till att gängen uppstår.

Problemet borde vara uppenbart om du orkat läsa så här långt: Vi kämpar mot naturliga processer som ”vill” få oss att slippa reagera så starkt. Det rör sig också om gradvisa förändringar, både hos oss själva och på samhällsnivån. Det är inte ens säkert längre att en dödsskjutning i Rosengård hamnar bland de översta nyheterna på Aftonbladets och Expressens webbsidor.

Det finns också en annan intressant aspekt av normalisering. Två amerikanska forskare har undersökt vad som styr vad vi betraktar som normalt. (https://www.nytimes.com/2017/01/28/opinion/sunday/the-normalization-trap.html ) De kom fram till en intressant slutsats: Vad vi ser som normalt tenderar att ligga någonstans mitt emellan vad vi ser som det ideala och hur vi uppfattar att verkligheten ser ut. Det här bekräftar till viss del oron för att exempelvis Donald Trumps grova propaganda och lögner ska normaliseras. Det kan vara mycket svårt för oss att upptäcka det: Idealet finns ju kvar och vi reagerar fortfarande på de värsta övertrampen. Men utan att vara medvetna om det har vi flyttat fram gränserna för det acceptabla. I värsta fall kanske vi förändrar vårt eget beteende i negativ riktning.

normaliserad? 

Ett annat problem är att vad som är funktionellt på den ena nivån inte nödvändigtvis är det på den andra. De flesta av oss klarar inte av att ta in hur mycket elände som helst. Vi fungerar inte i vardagen om vi ska gå och må dåligt över skjutvapenvåldet, den globala uppvärmningen, rasismen eller hat och hot i sociala medier mer eller mindre konstant. Vi behöver helt enkelt få normalisera det till viss del åtminstone. För att sen – förhoppningsvis – kunna engagera oss i det på ett sätt som skapar mindre negativ energi och oro i oss. Men för samhället är det förstås inte alls bra om de flesta människor bara resignerar inför problemen och istället flyr till trygga världar långt bortom den verkliga.

För den som ändå förmår hålla ett levande och starkt känslodrivet engagemang i en eller flera frågor, som inte vant sig vid klimathotet eller Sverigedemokraterna tänker jag att det är en svår avvägning också. Jag ser i mitt eget sociala flöde människor som kännetecknas av det. Som åtminstone periodvis skriver många inlägg och delar många artiklar om dessa eller något annat ämne. Ofta utan så många reaktioner, trots att många i deras nätverk utan tvivel håller med dem i sak. Hur hantera detta? Hur hantera om man dessutom känner att många har normaliserat hoten så till den grad att de inte ens tar dem på allvar (Eller förnekar dem, men då talar vi om en annan process än normalisering)?

Jag har tyvärr inga färdiga svar på de frågorna. Dock tror jag att man gör bäst i att erkänna normalisering som en naturlig kraft på ont och gott som verkar i människor och inte som något dysfunktionellt som ska bekämpas. Och för sin egen skull välja sina strider. Jag tror t ex inte att normaliseringen av SD kan stoppas, den har redan kommit längre än vad många förstår och kommer att fortsätta. Däremot är nog förutsättningarna för klimatfrågan bättre.

Men de sakerna hör hemma i en helt annan bloggpost. Nu tar bloggen jullov!