jonesiskt

Alla inlägg under maj 2017

Av Henrik - 30 maj 2017 08:08

I den förra bloggposten berättade jag om min egen historia som deltagare i debatter, diskussioner och regelrätta gräl på sociala medier. Jag listade också ett antal mekanismer jag tror ligger bakom väldigt mycket av det vi ser av det dysfunktionella sätt att kommunicera med andra som alltför många människor dras in i på nätet. Nu ska vi titta på dem i lite mer detalj.


De som tycker mest skriver mest

Vid sidan av anonymiteten och lättheten i att posta ett inlägg är den kanske viktigaste insikten att de åsikter som bryts mot varandra på sociala medier inte är ett representativt urval av alla människors uppfattningar. De typiska kombattanterna i en diskussion om t ex bensinskatt är inte två individer som är oense om skatten borde höjas med 12 eller 25 öre litern. Det är snarare en mångårig medlem i Motormännen och en körkortslös miljöaktivist. Den förstnämnde anser att skatten istället ska sänkas rejält, medan den sistnämnde tycker att bensin gott kunde kosta 25 kronor litern.


Ju längre vi står från varandra i en sakfråga, desto svårare blir det att föra ett meningsfullt samtal om den. Det handlar förstås inte bara om den rent tekniska svårigheten att hitta en kompromiss, eller ens några likheter i synsätt. I många, kanske de flesta, sakfrågor handlar mycket av våra krockar om underliggande värderingar.


Värderingar sitter mycket djupare i oss än åsikter och låter sig inte ändras i första taget. Vi kan lätt bli starkt provocerade när någon ifrågasätter dem. Jag deltog en gång i en intressant övning på en ledarskapsutbildning som blottlade det här. Dock på ett så försåtligt vis att vi inte förstod först vad det var fråga om. I min grupp hamnade vi flera stycken i ett riktigt ordentligt gräl när grundläggande moraluppfattningar krockade.


Ju starkare åsikter, desto starkare är troligen de underliggande värderingarna. Därmed ökar också sannolikheten att debattören blir provocerad på ett personligt plan av det motparten skriver.


Ju starkare åsikter, desto lättare är det också att bli vass, kategorisk, ja fördömande i sina formuleringar. Detta gäller givetvis inte alla människor, jag vet personer som alltid håller sig lugna och korrekta. Men många av oss som har starka åsikter i olika frågor lider av detta.


I många forum och sakfrågor driver det här fram ett debattklimat där många redan från början går in i en diskussion med taggarna utåt mot verkliga och inbillade motståndare. Även den som försöker formulera en något mindre kategorisk, lite mer mot motståndarsidan försonlig ståndpunkt blir angripen och nästan betraktad som en fiende. Har sett flera intressanta exempel på det nyligen efter Jonas Gardells krönika han skrev efter att ha träffat Marcus Birro.


Extrema åsikter sätter tonen

Att människor med starka åsikter är överrepresenterade i nätdiskussioner leder inte bara till fler och värre konflikter mellan meningsmotståndare. Det påverkar hela samtalsklimatet och tonen bland övriga deltagare också.


Försök stå och tala i normal samtalston när de två andra personerna i samtalet står och skriker. Försök fånga människors uppmärksamhet för din idé att man ska utreda möjligheten till skärpta straff för rån mot gamla när det står någon bredvid och högljutt propagerar för att rånarna borde kastreras och låtsas in i ett övergivet gruvhål. Det lär inte gå bättre om det samtidigt dyker upp en person som hävdar att rånarna är offer för det kapitalistrasistiska utsugarsamhället och borde få stödsamtal och ekonomiskt stöd för att slippa råna för att få ihop till försörjningen av sin stackars familj.


Jag är helt övertygad om att det är en vanlig, mänsklig egenskap att vår uppmärksamhet lättare fångas av det anslående, det överdrivna och extrema. Hur mycket mer uppmärksamhet fick inte Trump i valet jämfört med sin motståndare? Visst – mycket av den var negativ. Men det hjälper dessvärre inte den som vill föra en sansad diskussion i DN:s kommentarsfält. Det lugna, resonerande inlägget hamnar i skuggan av de som skriker och framför olika extremståndpunkter.


Det är inte konstigt om många själva efter hand skruvar upp tonen för att nå genom bruset. De flesta som skriver föredrar förmodligen negativ respons från vissa framför ingen respons alls. Dessutom brukar det alltid finnas supporters för alla sidor i diskussioner som gärna trycker på Gilla-knappen till alla polemiska och svartvita inlägg.


Jag tror att de verkliga extremisterna, de totalt svartvita och oförsonliga på bägge sidor, inte är fullt så många som det verkar. Däremot tror jag att deras närvaro påverkar andra att låta på ett likartat vis. Och att det i de alltmer polariserade och hätska diskussionerna också uppstår en rörelse mot ytterkantsåsikter hos andra skribenter. Alltså inte bara att man skriker högre för att bli hörd, utan faktiskt blir påverkad av sitt eget skrikande i en mer extrem riktning.


Själv känner jag i varje fall att varje gång jag stannar upp, lugnar mig lite och försöker se på en sak lite mer varierat så glider jag ofta mot en mindre tvärsäker ståndpunkt. Ser fler nyanser. Förstår lite bättre andra människors bevekelsegrunder för att tycka motsatt mot mig.


Mycket vore vunnet tror jag om vi kunde ge dessa extremister mindre utrymme. De kommer inte att ändra sig, det ligger inte i deras natur, så det är alla vi andra som måste göra jobbet med oss själva.


Förenkling och förnekande av komplexitet

Om du av någon obegriplig anledning skulle hamna i diskussion med någon som försvarade aktiv pedofili så är din position enkel. Allting tyder på att är djupt skadligt för barn att utsättas för sexuella handlingar från en vuxen och det är en kränkning av barnets självklara rätt till sin fysiska och psykiska integritet. Det varken behövs eller ska vara några nyanser i den ståndpunkten.


Det finns föralldel en del andra frågor som har lika enkla eller nästa lika enkla svar för varje hederlig och moralisk person.


Det finns betydligt fler frågor som inte har det, fast vi gärna vill inbilla oss motsatsen. I själva verket är så gott som alla stora politiska och moraliska stridsfrågor som delar mänskligheten mer komplexa än vad väldigt många av oss förmår medge i en diskussion. Det är just det komplexa i dem som gör att människor kommer till så olika slutsatser och sen gemensamt ägnar sig åt att låtsas som att allt i själva verket är väldigt enkelt.


I en nätdiskussion blir bara det här ännu mer övertydligt.


Ta bara en av de mest grundläggande politiska stridsfrågorna: Frihet eller trygghet. De flesta av oss har en preferens åt ena hållet som tenderar att föra oss antingen åt vänster eller åt höger på den politiska skalan. Även om vi inte hamnar långt ut i ena ändan har vi ofta svårt att medge att det finns en grundläggande konflikt inbyggd mellan trygghet och frihet. Det är så mycket enklare att hävda att tryggheten kommer av sig själv (åtminstone för alla som förtjänar den) om vi bara maximerar allas frihet. Eller att frihet i själva verket är att ha en maximerad trygghet för alla, även om det innebär att ingen får starta företag eller flytta dit den önskar.


Det här innebär inte att det skulle saknas en verklig motsättning, men diskussioner förs ofta utifrån det här förenklade och falska perspektivet. Ingendera sidan kan erkänna att det finns problem med den egna ståndpunkten. Även organisationer och individer som förespråkar en mix mellan trygghet och frihet argumenterar ofta utifrån ett förenklat perspektiv, där just deras egna avvägningar är det ideala och oproblematiska.


I det verkliga livet hittar ju ofta politiska partier en gemensam grund för att kunna göra kompromisser i någon av alla frågor som går längs denna linje. Men i nätdiskussionen blir det lätt bara skyttegravskrig där ena sidan slår sin förenklade och idealiserade bild av sin egen ståndpunkt i huvudet på den andra och inte erkänner några brister och problem. Eller att det kan ligga något åtminstone i en del av motpartens uppfattningar.


Man kan se det som ett spel som bägge parter går med på att spela. Frågan om bensinskatten ovan kan reduceras till ett val mellan ekonomisk ruin för Sveriges privatbilister och en totalförstörd miljö. Betyg i skolan blir till ett val mellan sönderstressade och deprimerade elever eller lektioner med elever som pratar i mobilen och totalt skiter i sina skolresultat.


Det är inte en bra förutsättning för en meningsfull diskussion. Däremot är det lätt att börja gräla och anklaga sin motståndare för både de ena och det andra. De är ju inte riktigt kloka som tycker så där i en fråga som i själva verket är så enkel att man bara kan tycka på ett vis i den – så som man själv tycker!


Det begränsade utrymmet

Förr kunde människor brevväxla om en moralisk eller politisk fråga. I brev efter brev möttes och bemöttes olika argument. Det fanns både utrymme och tid att tränga in i frågan och både förstå sin motpart bättre och få fram det man själv tänkte och tyckte tydligt. Även idag kan vi sitta över en öl eller ett glas vin och tala i timmar om ett ämne vi kanske inte tycker riktigt lika i. Och ibland nå fram till större förståelse för varandras åsikt på kuppen.


Hur många rader kan vi skriva om ett ämne i en Facebooktråd? Hur länge har vi på oss innan hela diskussionen sjunker under händelsehorisonten? En dag, ett par på sin höjd? Ibland rör det sig om timmar. Vad får vi fram på den tiden och det utrymmet?


Jag har själv behövt hjälp på traven för att inse vidden av det här problemet. Jag har skrivit för långt, eller trott att det går att få fram det väsentliga på några få rader. Men i svåra ämnen går det sällan. Det blir missförstånd. Det blir inlägg som utväxlas utan att man egentligen kommer in i någon vettig diskussion innan tråden sjunkit ner i glömska.

Ändå försöker folk t.o.m debattera och gräla på Twitter!


Det är klart att det finns forum som är mer utformade för riktiga diskussioner, med bättre layout och mer utrymme. Men även där begränsas alla av att vår uppmärksamhet och uthållighet på nätet är begränsad. Viljan att verkligen läsa och sätta sig in i någons långa inlägg är begränsad. (Ja, jag är fullt medveten om att det gäller denna blogg lika mycket som någon annan).


Om vi inte har platsen att förklara oss själva och inte tiden och uthålligheten att lyssna och ta in vad de vi försöker samtala med har att säga: Vilka förutsättningar finns då för att få en diskussion som inte bara urartar i att angripa varandras inlägg mer eller mindre våldsamt? Eller bara föra fram vår egen åsikt utan att ens bry sig om att bemöta den andres? Inte sällan både förenklad och t.o.m vulgariserad för att varken det fysiska eller tidsliga utrymmet räcker till för det vi egentligen borde säga.

**************************************************
**************************************************
********************************


Det var de fyra första punkterna på listan. Skriver jag fler här orkar nog inte ens de mest uthålliga läsa mer. Så vi spar resten till en annan dag. Stay tuned!

ANNONS
Av Henrik - 25 maj 2017 23:31

Få saker i det ständiga flödet av åsikter och uppfattningar lämnar något bestående intryck hos mig. Men i fjol såg jag en intervju med Paul Simon hos Skavlan. De talade bl.a om konflikterna inom det demokratiska partiet under presidentvalskampanjen och konfliktlinjerna som skär genom hela USA idag. Simon sa:


The country has become addicted to anger.

 


De här få orden, tillsammans med några tankar om vikten av att försöka undvika att underblåsa vrede och att inte fatta beslut i ett tillstånd av vrede träffade mig. På ett personligt plan kring min egen vrede. På ett samhällsplan kring oron för att det offentliga samtalet idag driver fram en allt djupare polarisering mellan olika grupper i samhället. Att greppa hela det ämnet i en enda bloggpost är dock en övermäktig uppgift. Istället begränsar jag mig till frågan om vad det egentligen är som händer på sociala medier och vad det gör med oss.


 

Paul Simon i Skavlans intervjustol. Inte bara en av vår tids mest gudabenådade låtskrivare, utan också en klok och eftertänksam person.


Jag har länge funderat på att skriva om det här. En titel som dök upp i huvudet var Gåvan vi inte var mogna för. Hur den fantastiska möjlighet sociala medier ger att kommunicera med människor var de än befinner sig om allt mellan himmel och jord till stor del har kommit att bli ett allas krig mot alla. Gräl, oförsonlighet, personangrepp, fula retoriska trick. Trakasserier och ren förföljelse. Och så allt detta hat och hot.


Att bara skriva en bloggpost om allt det här som alla redan vet och märker leder dock inte till mycket. I alla diskussioner om klimatet i sociala medier finns också en uppenbar risk att vi fokuserar på extrembeteendena: De som skickar bilder av sin penis, önskar att andra ska bli våldtagna eller rentav dödshotar människor vars åsikter eller uppträdande de ogillar. De personerna är självklart ett stort problem för alla som drabbas av dem. Men de är trots allt inte utmärkande för hur det stora flertalet uppträder när de är ute på nätet. Deras närvaro påverkar dock dynamiken på andra sätt, det ska jag återkomma till.


Men det jag vill tala om är vi andra och hur vi beter oss. Vi som deltar i kriget alltså och det är ju långtifrån alla. Varför blir det som det blir? Kan vi göra något åt det? Jag börjar med att berätta min egen historia. För hur ska man kunna förstå ett fenomen man själv är en del av om man inte förstår sin egen del i det?


Min egen historia


Jag började hänga på olika nätforum i slutet av 90-talet. Har alltid gillat att diskutera politik och samhällsfrågor. Under de här åren genomgick jag också en gradvis omprövning av mina åsikter och rörde mig från en position som någon slags halvcynisk högersosse till – under en period – tämligen idealistisk liberal.


Min grundinställning var att diskutera i sak och undvika personangrepp. Oftast gick det bra, men när jag mötte debattörer som kom med svepande anklagelser och känsloargument så blev jag arg. Ibland ledde det till sarkastiska svar och angrepp på personens bristande förmåga att diskutera på en rimlig, intellektuell nivå. Blev jag riktigt arg urartade även jag i personangrepp och rena idiotförklaringar.


Så här sett i backspegeln kan jag se att det här berodde på flera saker. Min egen korta stubin. Min tendens att se diskussionen som en tävling jag med min starka tävlingsinstinkt ville vinna till varje pris. Min nyvunna starka, politiska tro som för några år ersatte en hel del av mitt vanliga ”Å ena sidan si, å andra sidan så”-tyckande. En tro jag väldigt gärna ville försvara och kämpa mot personer som ifrågasatte. Och ifrågasatt blev jag ju, för både personer med starka vänstervärderingar och nationalister tycker ofta intensivt illa om liberaler.


Motkrafter fanns ändå. En del av dem jag ibland grälade med kom från den community av människor som gillade Scrabble. Folk jag efterhand lärde känna i verkligheten också. Insikten att nästan alla visade sig vara trevliga, sympatiska människor jag tyckte om att umgås med. Så länge vi undvek vissa typer av politiska diskussioner. När vi lärt känna varandra bättre blev dessutom debatterna i det nätforum vi hängde i också mindre vassa och mer öppna för varandras argument.  


Ändå blev jag fortfarande indragen i väldigt polemiska diskussioner där två saker ställdes mot varandra och motståndarsidan mer eller mindre förklarades naiv, okunnig, dum, oemottaglig för fakta etc etc. Jag började inse att i stridens hetta påverkades min egen syn på saker. Den blev mer svartvit, tappade sina nyanser. Även om jag inte övergav min liberala grundsyn så gick den mest entusiastiska perioden över och jag landade väl mer i någon slags ganska standard, allmänborgerlig syn på saker och ting. Men lusten att kasta mig in i en diskussion och få säga mitt, markera mot någons dumma/felaktiga påstående var fortfarande stark. Och jag följde den också ofta, kanske rentav oftast.


En sak jag inte riktigt ville se och som jag varit tvungen att få hjälp med att på allvar komma till insikt om är hur svårt, nästan omöjligt det är att diskutera vissa frågor. Särskilt på det begränsade utrymmet som finns i exempelvis en tråd på Facebook. Det är svårt nog på ett anonymt diskussionsforum. Men bland människor som känner eller åtminstone känner till varandra blir det nästan omöjligt att diskutera sådant som väcker starka känslor. Det är också svårt att veta hur en ton uppfattas. Det man själv uppfattar som korrekt, om än kanske inte så vänligt, ser en annan som vasst och otrevligt. Vill vi verkligen se en partner, förälder eller god vän inbegripen i ett gräl när vi loggar in för att se de senaste statusuppdateringarna och läsa om vänners semestrar, husköp eller roliga episoder de varit med om?


Tillsammans med en ökande oro över motsättningarna och åsiktsklyftorna i det svenska samhället så har det fått mig att de senaste åren lägga ännu mer vikt vid vad jag skriver och hur jag skriver. Att inte posta varje gång jag blir upprörd. Att hålla min ton saklig och sträva efter att inte stänga in mig i någon filterbubbla. Att försöka bli bättre på att se saker från flera sidor och låta det återspegla det jag ändå skriver. Att följa Paul Simons kloka ord och bekämpa min egen vrede istället för att låta den styra mig.


Det är min historia.


Krafterna som verkar


Så varför beter sig då alltför många av oss som vi gör på sociala medier, i nätforum eller överhuvudtaget på Internet? Vilka krafter är det egentligen som skapar dynamiken och tonläget när vi möts på Facebook och annorstädes på nätet? Varför havererar diskussionerna, varför visar det sig alltför många gånger att inte heller alla vi någorlunda ”vanliga” kan samtala någorlunda civiliserat?


 

många ställen att gräla på finns det...


Först vill jag säga att jag, vilket jag vet att jag inte är ensam om, upplever tendenser till besinning och tillnyktring. Jag ser fler än mig själv som jag märker har skruvat ner sitt tonläge på sociala medier de senaste åren. Självklart har många andra gått igenom ungefär samma tankeprocess som den jag beskrev ovan hos mig själv. Fler än jag själv sätter sig garanterat på händerna ibland när det kliar i fingrarna att få skriva något ilsket. Men det är inte mer än en början.


Anonymiteten


Den första och sen länge fastslagna insikten är att anonymiteten (verklig eller inbillad) och det faktum att vi inte befinner oss fysiskt i samma rum som den eller de vi kommunicerar får oss att släppa på spärrar vi har i vanliga fall mot att visa öppen aggression mot andra. Det är så självklart vid det här laget att jag inte ser något behov att skriva mer om det.


Enkelheten


Den andra och nästan lika etablerade insikten är att lättheten i att posta ett inlägg på ett nätforum eller skicka iväg ett mail bidrar till mer av osympatiskt beteende mot varandra. Förr var det bara en mindre del som orkade skriva insändare till tidningar eller klagobrev till politiker och andra makthavare. Säkert rann ilskan många gånger av innan man fått fram papper och penna eller skrivmaskin.


Det är inte mycket mer att säga om det heller. Istället går jag in på några inte fullt så etablerade förklaringar som jag menar är lika viktiga för en helhetsförståelse:

Faktorer som skapar det dåliga samtalsklimatet på sociala medier


-          De som tycker mest skriver mest

-          Extrema åsikter sätter tonen

-          Förenkling och förnekande av komplexitet

-          Det begränsade utrymmet

-          Ursäkta sitt eget beteende med andras

-          Illvilliga tolkningar, medvetna missuppfattningar och halmgubbar

-          Demonisering

-          Känslor och känsloargument

-          Megafon istället för telefon

-          Sociala medier som en arena för självförhärligande (självrättfärdighet och självförnuftighet)


Tio punkter, en hel del att avhandla.


Det ska jag göra i nästa avsnitt i bloggen. Stay tuned!

ANNONS

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2017 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ jonesiskt med Blogkeen
Följ jonesiskt med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se