I den förra bloggposten berättade jag om min egen historia som deltagare i debatter, diskussioner och regelrätta gräl på sociala medier. Jag listade också ett antal mekanismer jag tror ligger bakom väldigt mycket av det vi ser av det dysfunktionella sätt att kommunicera med andra som alltför många människor dras in i på nätet. Nu ska vi titta på dem i lite mer detalj.

De som tycker mest skriver mest

Vid sidan av anonymiteten och lättheten i att posta ett inlägg är den kanske viktigaste insikten att de åsikter som bryts mot varandra på sociala medier inte är ett representativt urval av alla människors uppfattningar. De typiska kombattanterna i en diskussion om t ex bensinskatt är inte två individer som är oense om skatten borde höjas med 12 eller 25 öre litern. Det är snarare en mångårig medlem i Motormännen och en körkortslös miljöaktivist. Den förstnämnde anser att skatten istället ska sänkas rejält, medan den sistnämnde tycker att bensin gott kunde kosta 25 kronor litern.

Ju längre vi står från varandra i en sakfråga, desto svårare blir det att föra ett meningsfullt samtal om den. Det handlar förstås inte bara om den rent tekniska svårigheten att hitta en kompromiss, eller ens några likheter i synsätt. I många, kanske de flesta, sakfrågor handlar mycket av våra krockar om underliggande värderingar.

Värderingar sitter mycket djupare i oss än åsikter och låter sig inte ändras i första taget. Vi kan lätt bli starkt provocerade när någon ifrågasätter dem. Jag deltog en gång i en intressant övning på en ledarskapsutbildning som blottlade det här. Dock på ett så försåtligt vis att vi inte förstod först vad det var fråga om. I min grupp hamnade vi flera stycken i ett riktigt ordentligt gräl när grundläggande moraluppfattningar krockade.

Ju starkare åsikter, desto starkare är troligen de underliggande värderingarna. Därmed ökar också sannolikheten att debattören blir provocerad på ett personligt plan av det motparten skriver.

Ju starkare åsikter, desto lättare är det också att bli vass, kategorisk, ja fördömande i sina formuleringar. Detta gäller givetvis inte alla människor, jag vet personer som alltid håller sig lugna och korrekta. Men många av oss som har starka åsikter i olika frågor lider av detta.

I många forum och sakfrågor driver det här fram ett debattklimat där många redan från början går in i en diskussion med taggarna utåt mot verkliga och inbillade motståndare. Även den som försöker formulera en något mindre kategorisk, lite mer mot motståndarsidan försonlig ståndpunkt blir angripen och nästan betraktad som en fiende. Har sett flera intressanta exempel på det nyligen efter Jonas Gardells krönika han skrev efter att ha träffat Marcus Birro.

Extrema åsikter sätter tonen

Att människor med starka åsikter är överrepresenterade i nätdiskussioner leder inte bara till fler och värre konflikter mellan meningsmotståndare. Det påverkar hela samtalsklimatet och tonen bland övriga deltagare också.

Försök stå och tala i normal samtalston när de två andra personerna i samtalet står och skriker. Försök fånga människors uppmärksamhet för din idé att man ska utreda möjligheten till skärpta straff för rån mot gamla när det står någon bredvid och högljutt propagerar för att rånarna borde kastreras och låtsas in i ett övergivet gruvhål. Det lär inte gå bättre om det samtidigt dyker upp en person som hävdar att rånarna är offer för det kapitalistrasistiska utsugarsamhället och borde få stödsamtal och ekonomiskt stöd för att slippa råna för att få ihop till försörjningen av sin stackars familj.

Jag är helt övertygad om att det är en vanlig, mänsklig egenskap att vår uppmärksamhet lättare fångas av det anslående, det överdrivna och extrema. Hur mycket mer uppmärksamhet fick inte Trump i valet jämfört med sin motståndare? Visst – mycket av den var negativ. Men det hjälper dessvärre inte den som vill föra en sansad diskussion i DN:s kommentarsfält. Det lugna, resonerande inlägget hamnar i skuggan av de som skriker och framför olika extremståndpunkter.

Det är inte konstigt om många själva efter hand skruvar upp tonen för att nå genom bruset. De flesta som skriver föredrar förmodligen negativ respons från vissa framför ingen respons alls. Dessutom brukar det alltid finnas supporters för alla sidor i diskussioner som gärna trycker på Gilla-knappen till alla polemiska och svartvita inlägg.

Jag tror att de verkliga extremisterna, de totalt svartvita och oförsonliga på bägge sidor, inte är fullt så många som det verkar. Däremot tror jag att deras närvaro påverkar andra att låta på ett likartat vis. Och att det i de alltmer polariserade och hätska diskussionerna också uppstår en rörelse mot ytterkantsåsikter hos andra skribenter. Alltså inte bara att man skriker högre för att bli hörd, utan faktiskt blir påverkad av sitt eget skrikande i en mer extrem riktning.

Själv känner jag i varje fall att varje gång jag stannar upp, lugnar mig lite och försöker se på en sak lite mer varierat så glider jag ofta mot en mindre tvärsäker ståndpunkt. Ser fler nyanser. Förstår lite bättre andra människors bevekelsegrunder för att tycka motsatt mot mig.

Mycket vore vunnet tror jag om vi kunde ge dessa extremister mindre utrymme. De kommer inte att ändra sig, det ligger inte i deras natur, så det är alla vi andra som måste göra jobbet med oss själva.

Förenkling och förnekande av komplexitet

Om du av någon obegriplig anledning skulle hamna i diskussion med någon som försvarade aktiv pedofili så är din position enkel. Allting tyder på att är djupt skadligt för barn att utsättas för sexuella handlingar från en vuxen och det är en kränkning av barnets självklara rätt till sin fysiska och psykiska integritet. Det varken behövs eller ska vara några nyanser i den ståndpunkten.

Det finns föralldel en del andra frågor som har lika enkla eller nästa lika enkla svar för varje hederlig och moralisk person.

Det finns betydligt fler frågor som inte har det, fast vi gärna vill inbilla oss motsatsen. I själva verket är så gott som alla stora politiska och moraliska stridsfrågor som delar mänskligheten mer komplexa än vad väldigt många av oss förmår medge i en diskussion. Det är just det komplexa i dem som gör att människor kommer till så olika slutsatser och sen gemensamt ägnar sig åt att låtsas som att allt i själva verket är väldigt enkelt.

I en nätdiskussion blir bara det här ännu mer övertydligt.

Ta bara en av de mest grundläggande politiska stridsfrågorna: Frihet eller trygghet. De flesta av oss har en preferens åt ena hållet som tenderar att föra oss antingen åt vänster eller åt höger på den politiska skalan. Även om vi inte hamnar långt ut i ena ändan har vi ofta svårt att medge att det finns en grundläggande konflikt inbyggd mellan trygghet och frihet. Det är så mycket enklare att hävda att tryggheten kommer av sig själv (åtminstone för alla som förtjänar den) om vi bara maximerar allas frihet. Eller att frihet i själva verket är att ha en maximerad trygghet för alla, även om det innebär att ingen får starta företag eller flytta dit den önskar.

Det här innebär inte att det skulle saknas en verklig motsättning, men diskussioner förs ofta utifrån det här förenklade och falska perspektivet. Ingendera sidan kan erkänna att det finns problem med den egna ståndpunkten. Även organisationer och individer som förespråkar en mix mellan trygghet och frihet argumenterar ofta utifrån ett förenklat perspektiv, där just deras egna avvägningar är det ideala och oproblematiska.

I det verkliga livet hittar ju ofta politiska partier en gemensam grund för att kunna göra kompromisser i någon av alla frågor som går längs denna linje. Men i nätdiskussionen blir det lätt bara skyttegravskrig där ena sidan slår sin förenklade och idealiserade bild av sin egen ståndpunkt i huvudet på den andra och inte erkänner några brister och problem. Eller att det kan ligga något åtminstone i en del av motpartens uppfattningar.

Man kan se det som ett spel som bägge parter går med på att spela. Frågan om bensinskatten ovan kan reduceras till ett val mellan ekonomisk ruin för Sveriges privatbilister och en totalförstörd miljö. Betyg i skolan blir till ett val mellan sönderstressade och deprimerade elever eller lektioner med elever som pratar i mobilen och totalt skiter i sina skolresultat.

Det är inte en bra förutsättning för en meningsfull diskussion. Däremot är det lätt att börja gräla och anklaga sin motståndare för både de ena och det andra. De är ju inte riktigt kloka som tycker så där i en fråga som i själva verket är så enkel att man bara kan tycka på ett vis i den – så som man själv tycker!

Det begränsade utrymmet

Förr kunde människor brevväxla om en moralisk eller politisk fråga. I brev efter brev möttes och bemöttes olika argument. Det fanns både utrymme och tid att tränga in i frågan och både förstå sin motpart bättre och få fram det man själv tänkte och tyckte tydligt. Även idag kan vi sitta över en öl eller ett glas vin och tala i timmar om ett ämne vi kanske inte tycker riktigt lika i. Och ibland nå fram till större förståelse för varandras åsikt på kuppen.

Hur många rader kan vi skriva om ett ämne i en Facebooktråd? Hur länge har vi på oss innan hela diskussionen sjunker under händelsehorisonten? En dag, ett par på sin höjd? Ibland rör det sig om timmar. Vad får vi fram på den tiden och det utrymmet?

Jag har själv behövt hjälp på traven för att inse vidden av det här problemet. Jag har skrivit för långt, eller trott att det går att få fram det väsentliga på några få rader. Men i svåra ämnen går det sällan. Det blir missförstånd. Det blir inlägg som utväxlas utan att man egentligen kommer in i någon vettig diskussion innan tråden sjunkit ner i glömska.

Ändå försöker folk t.o.m debattera och gräla på Twitter!

Det är klart att det finns forum som är mer utformade för riktiga diskussioner, med bättre layout och mer utrymme. Men även där begränsas alla av att vår uppmärksamhet och uthållighet på nätet är begränsad. Viljan att verkligen läsa och sätta sig in i någons långa inlägg är begränsad. (Ja, jag är fullt medveten om att det gäller denna blogg lika mycket som någon annan).

Det var de fyra första punkterna på listan. Skriver jag fler här orkar nog inte ens de mest uthålliga läsa mer. Så vi spar resten till en annan dag. Stay tuned!