jonesiskt

Alla inlägg under juni 2012

Av Henrik - 22 juni 2012 13:46

Midsommarafton… Årets längsta dag, eller rättare sagt det som var årets längsta dag tills först kyrkan kidnappade midsommardagen till att bli Johannes Döparens dag och infalla den 24:e juni och senare de världsliga myndigheterna på 1950-talet av praktiska skäl beslutade sig för att flytta den till en lördag i slutet av juni. Sommarsolståndet infaller lite olika från år till år, men oftast är det den 21:e juni. Redan för flera tusen år sen hade våra förfäder koll på denna astronomiska tilldragelse; en av många tecken på att de var något mer än bara myror som blint strävade för den dagliga försörjningen och lika blint tillbad idag bortglömda gudar.


I min förra bloggpost skrev jag om stora idrottsmästerskap och hur de fungerar som en slags ankare; hållpunkter i tiden som man kan relatera sitt liv till och som man särskilt kommer ihåg. För oss svenskar är förstås midsommaraftonen också ett sånt ankare. Det är en dag som liksom inte går att komma runt, även om man hatar sill, nubb, sju sorters blommor och får våldsamma nysanfall av allt gräs. Midsommaren är förhoppningar, glädje, mänsklig samvaro och den svenska naturen i sin allra bästa tid. Men den är förstås också motsatsen: Besvikelser, bråk och fylla, regn och blåst som sabbar drömmen om det dukade bordet ute i trädgården som badar i solsken.


Själv sitter jag och väntar på köttet som marineras i en påse i kylskåpet. Om en stund ska vi bege oss in mot stan, hämta upp ett par personer och bege oss till en uteplats i Gröndal där det ska firas och grillas. Medan jag väntar tänker jag på mina egna midsomrar och händelser, tankar och känslor flimrar förbi som maskrospollen i en inte alltför kraftig sommarvind. En midsommar på 70-talet: Solen lyser för en gångs skull riktigt varm. Vi är på en stor gräsplätt i det nybyggda villaområdet dit vi just flyttat. Några män med armmuskler har tillsammans burit ut min mammas gamla orgel och nu sitter hon och spelar Små grodorna och annat medan ungar och vuxna skuttar runt. Några år senare: Jag sommarjobbar på tivolit utanför Kolmårdens Djurpark och cyklar nån gång vid 11-tiden på midsommardagen förbi campingplatsen nere vid Bråviken. På den tiden var den ett ökänt raggartillhåll på midsomrarna och med förundran ser jag spåren från gårdagen: Det ligger folk och sover i buskar och diken och några människor har t.o.m lyckats rubba en hel lyktstolpe så att den lutar i åtminstone 45 grader.  Själv är jag 14 eller 15 år och fortfarande en snäll pojke som sitter med mina tre kumpaner Peter, Johan och Micke och spelar kort och lyssnar på musik istället för att vara ute och röja. Men det kommer andra tider. Några år senare är jag ute på en ö nånstans i Östergötlands skärgård med en av mina allra första flickvänner. Det blir bara strul av alltihop och dagen efter åker jag sur och bakfull hem i min nyinköpta Ford Capri. Året efter är inte bättre. Jag rycker in i lumpen i januari och direkt får vi veta att vår pluton ska ha beredskap under midsommarhelgen! Så stark är midsommarens makt att det redan då, ett halvår innan, skickar ner oss i en kollektiv depression och vi talar ofta och gärna om vår olycka. För min del blir det dock ingen beredskap. Det är något vajsing med min hörsel som visar sig bero på en sjukdom som kräver en lång och komplicerad operation. Jag vill minnas att jag skrivs ut en eller ett par dagar före midsommarafton; fortfarande rätt medtagen och med en känslig läkningsprocess är något rumlande på festplatser inte att tänka på. Nu blev jag ändå inte sittande ensam, för min kompis Micke ringer och berättar att han blivit stucken av ett av pappans bin i läppen och inte vill visa sig bland folk (läs: tjejer). Jag tror han överdriver, men tar tacksamt emot erbjudandet om att fira hemma ihop. När jag träffar honom dagen efter förstår jag att han inte alls överdrivit: Läppen är någonstans 2, 3 gånger normal storlek.


Sen följde midsomrar med olika kompisar och på olika platser, men som alla andra blir jag äldre och ett år finner jag mig plötsligt på en flickväns sommarställe med hennes familj och jag återknyter bekantskapen med en helt annan slags och betydligt stillsammare midsommar. Och därvid har det i stort sett blivit. Det som en gång väckte så mycket känslor, drömmar och förhoppningar blir mest ett ”Ja, då var det midsommar igen då. Det är väl okej”. Man äter av artighet en bit sill och dricker av artighet en eller två nubbar trots att man tycker att det smakar fan. Man får barn och återupplever midsommaren genom deras ögon. Inte för att mina barn ens som små visade nån större entusiasm för att dansa runt midsommarstången eller plocka blommor. Men ändå…


Midsommaren är ju egentligen en hednisk högtid, nödtorftigt försedd med en kristen fernissa av en kyrka som insåg att den inte gick att helt bekämpa. I en annan och betydligt mer moraliskt sträng tid var midsommaren ett slags andningshål; en magisk kväll och natt då vanliga regler var upphävda. Vilhelm Moberg skriver om detta i sin ”Min svenska historia”. Många barn kom till på midsommaren, långtifrån alla i den äkta sängen. Det är väl i sin ordning om man tänker på att midsommaren är en fruktbarhetsfest. Det mest tydliga attributet har vi ju fortfarande kvar, även om vi oftast förtränger det obestridliga faktumet att vi faktiskt dansar runt en stor, upprest kuk. Men tänk för allt i världen inte för mycket på det nu, du som ska ut i gröngräset om en liten stund!


Här i Stockholm skiner i alla fall en inte alltför oäven midsommarsol och det ser ut som om regnet tänker hålla sig borta. Glad över detta önskar jag alla och envar en lika glad midsommar!

ANNONS
Av Henrik - 15 juni 2012 20:15

Det torkade visst ut, bloggflödet. Sånt händer, även utan någon särskild anledning. Jag tappade helt enkelt inspirationen. När det inte heller finns någon transpiration så är resultatet knappast förvånande: Exakt noll (0) bloggposter sen den 22 april.


Nu har emellertid en viss, om än blygsam, skrivklåda infunnit sig. Vi befinner oss en vecka in i fotbolls-EM och som vanligt har mitt i vanliga fall ganska slumrande fotbollsintresse vaknat till ganska ordentligt. Det är ju kul att titta på när man väl kommer in i det! Annars har jag nuförtiden bara en översiktlig koll på hur det går i allsvenskan och den internationella fotbollen är det ännu sämre beställt med. Annat var det på 70-talet när jag troget följde Tipsextra och även läste Lars-Gunnar Björklunds roliga faktaböcker om engelska ligan och deras lag från pärm till pärm åtskilliga gånger. Fortfarande minns jag t ex hans beskrivning av Cardiffs stora triumf: FA-cupvinsten 1927 mot Arsenal. Matchen slutade 1-0, efter att Arsenals målvakt släppt in en boll som enligt Björklund (citat ur minnet) ”var så enkel att min gamla mormor i sin gungstol hade kunnat rädda den”.


Jag hade ganska bra timing också med mitt engelska fotbollsintresse. När jag skulle bestämma mig för ett lag att heja på hade jag ännu hunnit plöja Tipsextraböckerna och gick därför (detta var nånstans 1974-75) på det lag i dåtidens division 1 som jag helt enkelt tyckte lät häftigast. Det blev Liverpool, ett lag som då visserligen tillhörde det övre skiktet, men inte hade radat upp särskilt mycket mer än en enstaka FA-cup vinst de senaste 10-15 åren. Med min anslutning till deras supporterskara så inleddes emellertid lagets verkliga storhetstid. På 15 år skulle de rada upp fantastiska 10 ligatitlar, 2 europacupsegrar, 2 FA-cupsegrar och dessutom 4 segrar i ligacupen.


Idag kan jag inte påstå att jag bryr mig nämnvärt om hur det går för Liverpool, även om jag kollar av läget i Premier League med någorlunda jämna mellanrum. Däremot har engagemanget för Hammarby – mitt svenska favoritlag – bestått. Därför har jag nu i några år haft nästan bättre koll på hur det går i superettan. Bajen har jag med mig från födseln, det var en av de saker som min pappa från tidig ålder inpräntade i mig. Och bajare har jag förblivit. Under mina första 10 år i Stockholm höll jag på dem i en miljö som annars dominerades av AIK:are och djurgårdare. När jag sen flyttade ner till Östergötland så blev Bajen det enda stockholmska jag vägrade kapa bort. Efter bara några månader pratade jag en lika ful öschötska som infödingarna för att smälta in och inte bli skälld för ”högfärdig jävla 08:a”. Men vid fotbollen gick gränsen. I en värld där alla andra ungar höll på ”IFK” eller ”Snoka” som en äkta norrköpingsbo vet att klubben kallas på hemmaplan så kostade det på. Men jag övergav inte Bajen och en dag mot slutet av grundskolan sa t.o.m klassens fotbollsstjärna ”Singis” att Bajen ju var ett riktigt häftigt lag. Det var upprättelse det!


En äkta bajare vet att det går upp och ner i den grönvita fotbollens värld. Med jämna mellanrum får man följa med sitt lag ner en division och hämta nya krafter. Det är inte roligt, men väl uthärdligt. När AIK för ett antal år sen faktiskt fick göra samma resa verkade många AIK-fans närmast bedövade av chocken att faktiskt kunde hända dem. Vi däremot, vi har varit med om det förr och vi vet att det kommer bättre dagar igen. Lustigt nog är motsatsen svårare. När Hammarby efter så många år äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN fick sitt SM-guld 2001 så vågade så många fans nästan inte hoppas på att det verkligen skulle bli verklighet. Jag umgicks med några riktiga urhammarbyare på den tiden, killar med säsongskort och söner i klubbens ungdomsverksamhet som närmast bott på Söderstadion sen de var små. Särskilt en av dem var ändå in till det lyckliga slutet övertygad om att något skulle skita sig i sista stund, som det gjort förr när Bajen varit nära triumfen. Och det var ändå en glad och positiv kille som verkligen inte hade några problem att se tillvaron i ljusa färgar annars!


Men nu är det som sagt EM och om någon timme ska Sverige spela sin ödesmatch mot England. Hur det går? Fan vet, men någon bra känsla har jag inte. Mina betydligt mer fotbollstokiga kollegor Janne och Erik som jag brukar luncha med på fredagarna var mer positiva, så vi får väl hoppas att deras större kunskaper kommer visa sig vara rätt. Men nog känns det som att vi nästan mer än vanligt har överskattat vårt blågula landslags möjligheter i denna turnering! Den enorma fixeringen runt Zlatan ser jag närmast som ett sjukdomstecken, ett bevis för hur pass anonymt och tämligen medelmåttigt (i dessa sammanhang) resten av laget är. Ser vi utan rosa glasögon med blågula bågar så inser vi nog att det är sällan som ett lag som är så beroende av en enda frälsare lyckas göra verkligt bra ifrån sig. Men ingen blir gladare än jag om mina dystopiska profetior kommer på skam!


De stora mästerskapen är också en slags tidsankare som man kan följa sitt eget åldrande och allt längre tidsperspektiv med. VM 1974 är det första större idrottsevenemang jag har klara minnen av. Det är som en annan värld: Vi var på landet hos farfar och farmor och gick till grannen för att titta på dennes nyinköpta färg-TV. Farfar och farmor hade ingen nämligen, de hade inte ens dusch eller varmvatten. VM 1978 minns jag ännu bättre. Av någon anledning höll jag på Argentina, jag tyckte att de förtjänade att vinna sin egen hemmaturnering. Jag minns fortfarande uppgiften att förbundskaptenen Menotti rökte 70-80 cigaretter på en match. Med den press han måste ha haft på sina axlar är det nästan begripligt. Han är fortfarande vid liv, nu 75 år gammal, så jag antar att han antingen har robust fysik eller har lagt om sina rökvanor sen dess.


Annars har jag oftast hållit på Frankrike vars klassiska mittfält från 80-talet med Platini, Giresse och Tigana fick mig att beundra fransk fotboll. Lite märkligt, för utanför fotbollen är jag inte det minsta frankofil. Men glad var jag när de äntligen fick vinna ett mästerskap på hemmaplan 1998 och Zidane – den komplette fotbollsspelaren så när som på att han sades inte kunna nicka – avgjorde VM-finalen med två nickmål! Nu har de 2-0 mot Ukraina och OM vi mot förmodan skulle vinna mot England så är det kanske bra för oss i den sista ronden. Går det inte vägen kan ju åtminstone jag trösta mig med ett litet Vive la France!


 

ANNONS

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ jonesiskt med Blogkeen
Följ jonesiskt med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se