jonesiskt

Alla inlägg under juni 2018

Av Henrik - 18 juni 2018 23:08

 I teorin är det väldigt enkelt. Allt jag behöver göra är att välja en lördag då det är en särskilt svår omgång på V75. Så svår att ingen prickar in de sju vinnande hästarna. Jag skriver upp deras nummer och färdas sen några timmar bakåt i tiden med min tidsmaskin, loggar in på datorn och lämnar in en enkelrad. Sen återvänder jag till lördagseftermiddagen och lyssnar på nyheterna om hur en ensam vinnare med en enda rad tog hem jackpoten.


Det finns ett litet problem bara: Hur sjutton bygger jag en tidsmaskin? Är det ens tillåtet enligt fysikens lagar?

Idén om tidsresor har populariserats av science fiction, denna av alltför många ”finkulturella” lätt föraktade litterära genre. Tanken som sådan är dock betydligt äldre. Inom flera kulturer finns myter med tusen år eller mer på nacken om människor som på något vis har hamnat utanför det vanliga tidsflödet. Antingen genom att besöka någon märklig plats eller genom att bara somna. När de återvänder till sina hemtrakter upptäcker de att många år, i vissa fall flera hundra, passerat. Ingen kommer ihåg dem, ingen vet vilka de är.


När skönlitteraturen börjar ta fart på allvar i Europa på 1700-talet dyker det efterhand också upp böcker med liknande tema. En av våra mest kända sagor – Charles Dickens ”En julsaga” från 1843 – innehåller faktiskt tidsresor, även om man kanske inte tänker på dem på det sättet. Andarna som hemsöker Ebenezer Scrooge tar ju med honom både till det förflutnas och framtidens jular och låter honom se vad hans snålhet och självupptagenhet orsakat och kommer att orsaka.


Den moderna tidsreselitteraturen, den som inte utförs med hjälp av andar, gudar eller sjusoveri, inleds med H.G Wells roman ”Tidsmaskinen” från 1895. Huvudpersonen är en engelsk vetenskapsman som utifrån insikten att tiden bara är en fjärde dimension konstruerar en mekanisk apparat som kan transportera honom framåt i tiden. Han färdas hundratusentals år framåt och stöter på en märklig kultur, där mänskligheten delats upp i två distinkta raser som lever helt olika liv. Den var en av de första tidsreseberättelser jag läste, lånad från biblioteket.


    


Wells bok handlar bara om resor framåt i tiden. I den flod av tidsresehistorier som följt på hans bok är det dock betydligt vanligare med resor till det förflutna, inkluderat människor från framtiden som reser till vårt nu av en eller annan anledning. Terminatorfilmerna är ett typiskt exempel på det senare.


När författare och senare filmare började utforska tidsresekonceptet närmare insåg de snart att det kunde användas på mer kreativa sätt än att bara ge en metod för att förflytta exempelvis två tonåringar från 1990-talet hamnat i 1300-talets England. För även om den sortens berättelser också innehåller tidsresor så är de mer ett verktyg: Ett sätt att få läsarna att komma närmare den tid som skildras genom att låta dem uppleva den genom sinnena hos människor från deras egen tid.


Tidsreseskildrarna upptäckte Paradoxen. De hade säkert god hjälp av filosofer som redan funderat kring ämnet och den första generationen av fysiker som dök in i Einsteins relativitetsteorier och senare den märkliga kvantfysiken. Men det var författarna som insåg vilken potential som fanns i detta för att skapa spännande berättelser. Om du – vilket är sannolikt – inte tillhör de människor som slukat SF-böcker i mängder när du var yngre, så har du i varje fall säkert sett filmer med det här temat. Mest kända är nog Tillbaka till framtiden-filmerna med Michael J. Fox som Marty McFly, ständig ledsagare till den excentriske men genialiske vetenskapsmannen Emmet ”Doc” Brown.

    


Paradoxen börjar egentligen i en fråga: Jag lever i en nutid som ser ut som den gör beroende på att saker och ting skedde på ett visst sätt i det förflutna. Vad händer då om jag reser tillbaka i tiden och gör saker som leder till att det förflutna inte längre är vad det en gång var? Det intuitiva svaret tycks vara att min egen nutid påverkas av mina handlingar i det förflutna. Det antagandet är centralt i Tillbaka till framtiden. I den första filmen fixar Marty, om än till stor del oavsiktligt, en mycket bättre nutid åt sina föräldrar genom att tillsammans med Doc resa tillbaka till deras tonårstid på 1950-talet och gripa in i det som händer där.


Men om nu nutiden ändras av att det förflutna gör det, vad händer då om jag utför en handling i det förflutna som kommer i logisk konflikt med mina tidigare handlingar? Den frågan födde ”farfarsparadoxen”. Vad händer om jag åker tillbaka i tiden och har ihjäl min egen farfar innan han hunnit bli far till min egen pappa? I en mindre drastisk variant hindrar jag honom bara från att ha sex vid det där tillfället min pappa blev till. Om jag nu har hindrat min pappas existens så existerar jag inte längre. Men hur har jag i så fall kunnat utföra handlingen?

 


Det finns mer positiva varianter av paradoxen också. Amerikanen Mack Reynolds skrev på 50-talet novellen Compounded interest (”Ränta på ränta”). År 1300 dyker en märklig främling upp på ett italienskt handelshus för att investera en mindre summa hos dem. Han ger ett antal anvisningar om hur de ska hantera investeringen i framtiden, baserat på saker han förutser ska hända. Råden följs och visar sig bra: Investeringen ger mycket bra avkastning. Hundra år senare får handelshuset åter besök av en främling som åberopar kontraktet ett hundra år tidigare. Nya anvisningar lämnas. Nya framgångar.


Så där fortsätter det. Den mystiske främlingens och hans efterföljare förmögenhet bara växer och växer. På 1900-talet är den så stor att den i praktiken direkt eller indirekt kontrollerar hela världsekonomin. Då dyker den mystiske främlingen/ägaren upp igen. Nu utan investeringsråd. Tvärtom: Han vill ta ut hela förmögenheten. Den chockade direktören i företaget undrar varför. Jo, svarar främlingen. Jag behöver pengarna för att kunna bygga en tidsmaskin så att jag kan resa tillbaka i tiden och göra investeringen år 1300 som möjliggör för mig att bygga tidsmaskinen.


Filosofer och teoretiska fysiker har förstås ägnat sig åt de här frågorna också och föga förvånande kommit till olika slutsatser. Såvitt jag kan begripa som hopplös lekman ger dagens teoretiska förståelse av området inte något helt säkert svar åt något håll om det går att resa bakåt i tiden eller inte. Vissa forskare hävdar att det förflutna inte existerar – det som varit har farit. Det omöjliggör givetvis allt tidsresande i den riktningen. Andra menar att det är principiellt möjligt, men att det inte skulle förändra någonting. Vårt förflutna är summan av allt som skett i det, inklusive eventuella tidsresenärers handlingar vid sina besök där. Ett sånt synsätt möjliggör scenariot i Compounded interest, även om det onekligen slår knut i hjärnan när man försöker bedöma det utifrån sin vanliga uppfattning om orsak och verkan. Däremot besvarar det inte hur farfarsparadoxen skulle vara möjlig.


Teorin har dock en vidareutveckling, då det finns fysiker och filosofer som menar att naturlagarna helt enkelt hindrar den sortens paradoxer. Om du hade dödat din farfar skulle du inte existera, alltså kommer varje försök att eliminera honom i det förflutna att misslyckas. En ännu mer långtgående idé är att en tidsresenär inte skulle kunna ändra något i det förflutna. Det har faktiskt gjorts en Kalle Anka-serie på det här temat som jag läste som barn. Kalle och Knattarna reser på något vis bakåt i tiden, bara för att upptäcka att de inte ens kan böja ett grässtrå, eftersom allting redan har hänt som det har hänt.


Ett klassiskt argument mot tidsresor är att om de vore möjliga så borde vi ha träffat människor från framtiden redan. Denna idé har dock ifrågasatts av själve Stephen Hawking, som menade att det kan finnas goda skäl för eventuella tidsresenärer att dölja sin verkliga identitet. Det finns hur som helst inget känt sätt för oss att avgöra om agenter från exempelvis 3200-talet befinner sig i vår egen tid just nu.

 


Nu vore inte fysiker och filosofer just fysiker och filosofer om det inte fanns fler teorier. Om vårt eget förflutna inte kan ändras, beror det kanske på att en resa bakåt i tiden som på något vis ändrar historiens gång skapar ett alternativt, parallellt universum. Det ligger väl i linje med de teorier om parallella verkligheter som bland annat den svenske fysikern Max Tegmark tror på. För mitt travprojekt är det inte goda nyheter. Om Max och andra har rätt så skulle jag inte själv kunna njuta frukterna av min tidsresa. När jag återvänder till nutiden, några timmar framåt, återvänder jag nämligen till min egen verklighet: Den där ingen hade alla rätt på veckans V75. Att jag har skapat ett parallellt universum där mitt alter ego kan njuta av miljonerna är en klen tröst för mig själv. Eller: Kommer jag till det alternativa universum där raden slår in och lämnar mitt alter ego i den verklighet där raden aldrig blev inlämnad?

Det har gjorts både berättelser och filmer på detta tema, men det är förstås mer tacksamt att skapa berättelser där tidsresenärens handlingar i det förflutna ger återverkningar i den egna nutiden. (Om begreppet nutid verkligen är relevant i en värld där det går att resa både bakåt och framåt i tiden)


En annan klassisk paradox är vad som händer om man reser i tiden till en tidpunkt och plats där en tidigare eller senare upplaga av en själv redan befinner sig. Har man duplicerat sig själv då? Eller träder någon kosmisk lag in som förhindrar även detta?


Om jag reser fysiskt bakåt i tiden så kommer de elementarpartiklar min kropp ytterst består av nu plötsligt att finnas i två upplagor, även om jag väljer en tid långt innan jag själv existerade. Förmodligen har fysiker ett svar på den frågan, men det snurrar ändå i huvudet när man funderar på den.


Även om nu naturlagarna tillåter att olika upplagor av samma person kan vara på samma tid och plats samtidigt är inte frågorna slut. Anta att en tjugoårig kvinna – låt oss kalla henne Stella - en dag får besök av en dubbelt så gammal kvinna som verkar vagt bekant på något vis. De talar om olika saker som har med Stellas liv och framtid att göra. I slutet av diskussionen avslöjar den äldre kvinnan att hon i själva verket är en äldre upplaga av Stella – Stella II, en tidsresenär från 20 år in i framtiden! Vad får det här för konsekvenser för den yngre kvinnans framtid?


Besöket från Stella II skulle kunna peka mot att Stella I:s framtid är determinerad. Vad hon än tar sig för de kommande 20 åren så leder det obönhörligt fram till det ögonblick då hon av någon anledning gör en tidsresa bakåt för att prata med sig själv. Hon kan inte göra något som förhindrar detta att ske, för i så fall skulle ju besöket aldrig ha ägt rum!


Även denna paradox kan förstås lösas med Max Tegmarks räddningsplanka om man vill: Om Stella vägrar att företa tidsresan när det väl blir dags så skapas två parallella verkligheter. En där hon reste bakåt och en ny där hon inte gjorde det. Den Stella som inte reser kommer dock i så fall att ha ett som det verkar falskt minne av att ha träffat sig själv som ung. Eller?


Anta att Stella I och Stella II:s samtal hade spelats in på en videokamera? Skulle inspelningen på något mystiskt vis bara blekna bort och försvinna, ungefär som saker gör i Tillbaka till framtiden när det förflutna har ändrats? Kan det rent av vara så att Stellas beslut att inte göra tidsresan innebär en ändring av hennes eget förflutna som gör att hon inte längre kan minnas besöket av sitt äldre alter ego?


Tanken på ett förflutet som faktiskt kan ändra sig på det viset är rätt obehaglig. Om det skulle vara så finns inget sätt för oss att upptäcka det. Om vi vaknade en dag till en värld en tidsresenär orsakat att Donald Trump vann presidentvalet 2016 så skulle... eller vänta förresten.


Tidsresenären som skjuter Hitler är en annan klassiker. Den illustrerar också vad olika ändringar av det förflutna skulle innebära. Andra världskriget hade så genomgripande påverkan på vår verklighet att det troliga är att flertalet av oss skulle upphöra att existera i samma ögonblick som tidsresenären säg år 1930 låter skottet som genomborrar Hitlers skalle brinna av. Betänk att varje människas existens är ett resultat av enorma tillfälligheter. Våra föräldrar måste i princip ha haft sex vid exakt samma tidpunkt som i den verklighet där WW2 ägde rum. Av alla miljontals spermier måste just den som kom först i den tidigare verkligheten vinna racet i den alternativa verkligheten också. Men i en värld utan kriget skulle många av de personer som blev föräldrar tillsammans aldrig ens ha träffats. Många som dog skulle ha överlevt och fått barn som inte existerar i vår verklighet.


Det här kan man också göra ett intressant moraliskt dilemma av. Att skjuta Hitler skulle troligen rädda livet på miljoner och åter miljoner människor. Men fler ändå skulle upphöra att existera. Troligen också tidsresenären själv – och då är vi dessutom tillbaka till en ny variant av farfarsparadoxen. Det finns mer än en SF-berättelse om vådan av att försöka ingripa i och förändra avgörande händelser i det förflutna.


Andra förändringar skulle sannolikt bara få mer lokala effekter. Men kan vi veta säkert att inte ett böjt grässtrå kan påverka ett viktigt förlopp? I en tidsresenovell av Ray Bradbury färdas en grupp tidsreseturister hundratals miljoner år bakåt i tiden. De är strängt tillsagda att inte röra eller skada något, så att nutiden inte påverkas. Av misstag råkar en av dem ändå ha ihjäl en liten fjäril. Han är orolig när de återvänder till nutiden, men allting verkar vara precis som han minns det. Tills han råkar öppna en bok och läser något i stil med: Dett vaar enn gånng enn liiten prinnzeza som bode i ett slått. Dessutom visar det sig att det senaste presidentvalet fått en annan utgång.


Att det är just en fjäril är förstås ingen slump. Tidsreseskildrare har gjort sin egen version av fjärilseffekten – att en fjärils vingslag på en plats i världen kan starta en kedja av händelser som leder till storm på en annan plats några dagar senare. Bland de mer sevärda filmerna om tidsresor finns just The butterfly effect från 2004, med Ashton Kutchner som den unge man som upptäcker att han kan färdas bakåt i tiden och påverka sitt yngre jag att välja alternativa sätt att hantera en viss händelse på. Men det får oanade konsekvenser varje gång när han återvänder till sin egen nutid.


I SF-litteraturen har alltid novellen haft en viktig plats och ofta passar det formatet bättre för den typ av berättelser som blir riktigt bra science fiction. Självklart finns det mängder av noveller om tidsresor. En av de skickligast utförda jag läst är By his bootstraps, av Robert Heinlein, på svenska översatt till Lyft dig i håret. För att förstå titelns fyndighet måste man läsa hela berättelsen själv. Den är också en skickligt utförd övning i att skildra samma händelser från olika perspektiv, ett litterärt grepp som knappast var särskilt vanligt eller utvecklat när den skrevs år 1941. Den finns att läsa på engelska här: https://archive.org/stream/Astounding_v28n02_1941-10#page/n7/mode/2up.


Det har gått 120 år sen H.G Wells skrev Tidsmaskinen. Egentligen har vi inte kommit närmare någon förståelse för hur det praktiskt skulle gå till att bygga en i verkligheten, vi vet inte ens om det är möjligt i praktiken. Skulle det gå kanske ändå naturlagarna i universum stoppar mig från att ändra det förflutna genom att lämna in den där V75-kupongen som ger mig jackpot. Och om det går, skulle jag verkligen vilja resa i tiden?


Resa framåt? Tveksamt. Att resa ett år eller två är knappast någon poäng, då är det mesta sig ändå rätt likt. Reser jag längre kommer jag antagligen att känna mig mer och mer främmande och bortkommen för varje år som läggs till. Skulle jag ställa in maskinen på exempelvis år 2150 är risken uppenbar att jag och mina erfarenheter, kunskaper och syn på livet är lika hopplöst föråldrade som de skulle vara för en artonhundratalsmänniska som landade i vår egen tid. Dessutom finns alltid risken att man upptäcker att hemska saker kommer att inträffa i framtiden; en kunskap som inte skulle vara så upplyftande att bära när man återvände till sin egen tid.


Resa bakåt då? Nej, det tror jag inte. Det förflutna var på det stora hela taget en bra mycket sämre plats än vår nutid. Bara 100 år bakåt levde den absoluta majoriteten i eller nära nöd, utan tillgång till exempelvis antibiotika och annat vi betraktar som självklart idag. Samhället var också generellt hårdare, konformistiskt och mer intolerant mot det avvikande. Dessutom, vilket man kanske inte tänker på, så vore mina kunskaper i stort sett lika oanvändbara år 1900 som de förmodligen skulle vara år 2150. Jag skulle knappt klara mig som fabriksarbetare med skift på 12-14 timmar, än mindre som hantverkare eller bonde.


Och jag skulle definitivt inte vilja ställas inför Skjuta Hitler-dilemmat, eller något liknande.


Inte ens tidsresor i form av någon slags kamera in i det förflutna vet jag om det vore så trevligt om man tänker efter. Kanske för att få en blick in i människor vardagsliv, men vill man verkligen se berömda historiska ögonblick med tanke på att de så ofta handlar om våld och död? Att se människor förblöda på riktigt på historiens slagfält? Slavar släpa sig till döds i en obarmhärtigt stekande sol med att släpa stenblock till Egyptens pyramider? Människor slitas i stycken av rovdjur på Colosseum?


Nej, det förflutna passar nog bäst som att förbli just det förflutna. Fast spännande och fantasieggande är det ändå att läsa om och fundera kring tidsresor. Skulle jag välja en enda av de litterära och filmiska figurer som rest i tiden så skulle det, trots att hans berättelse egentligen inte innehåller några paradoxer vad jag kan minnas, bli Billy Pilgrim, Kurt Vonneguts antihjälte från Slakthus 5, en märklig kombination av antikrigsroman, psykologisk studie och science fiction som nästa år fyller 50. Jag minns fortfarande välbehaget jag kände när jag såg den första meningen efter förordet:


Hör här: Billy Pilgrim är spastisk i tiden. (I original: Listen: Billy Pilgrim has come unstuck in time.)


En sån bok måste man ju bara fortsätta läsa!

 

ANNONS

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2018 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ jonesiskt med Blogkeen
Följ jonesiskt med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se