jonesiskt

Alla inlägg under april 2016

Av Henrik - 14 april 2016 23:08

I morgon fredag är det exakt tjugofem år sen jag började min första anställning efter mina studier. Ett kvartssekel. Ordet får en inte direkt att känna sig ung och fräsch. Att inse att så pass många år faktiskt har gått sen den där dagen skapar också en viss existentiell ångest. Så värst länge sen var det väl egentligen inte sen jag klev in på socialkontoret i Finspång? Har inte tiden rullat på obegripligt snabbt sen den där dagen? Låt oss räkna lika långt FRAMÅT i tiden. Då är jag sjuttiofyra år gammal. Om jag ens lever. Även om jag skulle göra det och vara vid relativt god hälsa så är jag gammal på riktigt då.


Det sänder en liten ilning av obehag längs ryggraden.


Samtidigt innebär det här fjärdedels århundrandet att man börjar få lite perspektiv på saker och ting som har med arbete och den offentliga sektorn att göra. Jag har arbetat med en rad olika uppgifter i en mängd olika konstellationer av människor. Jag har sett värderingar och prioriteringar utvecklas och förändras hos både ledning, medarbetare och alla dem (ni, vi) som vi arbetar för. En hel del till det bättre, annat mer tveksamt. Som i resten av samhället har det skett en rent otrolig IT-utveckling som jag kunnat följa på nära håll. På socialkontoret 1991 var det bara jag, min kollega och några chefer som hade PC. Resten hade terminaler som gick mot en ”stordator” som stod i en skrubb mitt emot mitt kontorsrum och brummade. Eller så hade de inte ens det, utan skrev på maskin. Många register och rutiner fördes helt för hand i kortlådor och pärmar. Idag har vi systemstöd för nästan allting man kan tänka sig.


Historien om min första offentliga anställning är också en påminnelse om hur mycket här i livet som styrs av slump och tillfälligheter och hur bra och dåliga saker för oss åt håll som kanske inte var dit vi tänkte oss men ändå visar sig vara rätt.


År 1986 hade jag ett halvår efter studenten innan jag skulle rycka in i lumpen. Jag fick sommarjobb på en konsumbutik och var ”i princip” lovad att få förlängt hösten. Men någon kom tillbaka från sin militärtjänst tidigare än beräknat och i augusti fick jag veta att jag tyvärr inte kunde få fortsätta. Med fyra månader kvar till inryckning var jag helt villrådig och gick till arbetsförmedlingen. På den tiden fanns något som hette ungdomslagsarbete. Man fick arbeta 4 timmar om dagen och fick ut runt tretusen kronor efter skatt. Förmedlaren erbjöd mig ett arbete som assistent åt en kvinna på kommunen som arbetsledde barnskötare som gick hem till sjuka barn.


Det jobbet gav mig referenser som hjälpte mig att ordna ett eftertraktat sommarjobb som kanslist under sommarloven på universitetet. Sista året kom en studiekamrat som jobbat på samma kontor och föreslog att vi skulle söka som socialbidragshandläggare istället, eftersom det var bättre betalt. Vi fick jobbet bägge två och arbetade också extra under den sista terminen.


Utan den meriten vet jag inte hur det hade gått för mig. För medan jag slutförde mina studier till ”personalvetare” så började den jättelika lågkonjunkturen så smått att göra sig gällande och mängden lediga personaljobb rasade snabbt. Bara några få av oss femtitalet studenter lyckades. Själv sökte jag en hel mängd och var på några intervjuer utan att få napp. Då, medan jag och min vän Magnus skrev på C-uppsatsen, började jag också söka socialsekreterarjobb. Och i en kommun sex mil bort från mitt studentrum i Linköping fick jag napp. Kommunen skulle starta en verksamhet med budget- och skuldrådgivning med två nya medarbetare. Min chef ville ha in en yngre kille i sitt arbetslag och lyckades övertyga en skeptisk socialnämndsordförande att ge mig chansen.


Jag är otroligt tacksam för det än idag. Jag känner folk som istället blev arbetslösa i flera år, det kunde lika gärna ha varit jag.

       

Från min första anställning. Bilden användes i en personalkatalog eller någon form av informationsmaterial


Rådgivarjobbet lärde mig mycket om hur både samhället och människor fungerar. Efter några år, när jag kände att det var dags att röra på mig, blev det språngbrädan till en anställning på Kronofogden i Stockholm. Skuldsaneringslagen var helt ny och på enheten ville man bland annat ha in någon med erfarenhet från just det jag arbetat med.


Det jobbet lärde mig också mycket och ledde dessutom till att jag idag har två fina, om än något tonårstruliga söner. Men allt har sin tid och efter några år började jag känna att jag måste komma vidare. En dag när jag var lite uttråkad surfade jag på myndighetens då helt nya intranät. Av en ren slump fick jag syn på en annons att Riksskatteverkets IT-avdelning rekryterade ett antal trainees från verksamheten. Jag hade aldrig tidigare på allvar övervägt att ”jobba med data”, men fick för mig att jag ju alltid kunde slänga in en ansökan.


Snart nitton år senare och ett antal olika projekt senare sitter jag och försöker klura ut hur vi ska kunna översätta och synkronisera all information i Kronofogdens urgamla system för indrivning till det nya system vi bygger som ska ta hand om alla ärenden. Var jag hade varit om det inte hade varit för den där personalaren på Konsum som svek sitt mer-eller-mindre-löfte eller för lågkonjunkturen 1991 har jag ingen aning om.


Men det hade knappast varit just här i alla fall.


Att jag blivit kvar i den ofantliga sektorn och varit statstjänsteman i mer än två decennier är däremot kanske inte en slump. En sanning är att jag varit lite rädd för att prova något helt nytt och ge upp min relativt trygga, statliga anställning. En annan är att jag inte behövt. Att sitta mitt i IT-revolutionen på en av våra allra största myndigheter har inneburit en mängd intressanta uppdrag och arbetsuppgifter. Varje gång jag efter 1-3 år känt att nu är det dags för något nytt så har jag fått möjlighet till det. All kompetensutveckling jag efterfrågat har jag fått och min löneutveckling har varit god. När jag till slut ändå bytte arbetsgivare häromåret, så gick jag för säkerhets skull till en annan myndighet.


Kan jag då se tillbaka på det här kvartsseklet och känna mig stolt över mina egna insatser och den verksamhet jag varit en liten, men ändå del av?


Det mesta man gör i livet kunde man alltid ha gjort lite bättre. Som så många andra antar jag så har jag haft några downperioder när jag haft lite motivationsproblem och kanske ansträngt mig mindre än jag borde. Varje gång har jag dock löst det genom att byta till ett nytt projekt. Då har motivationen och arbetsglädjen återvänt.


Jag tycker mig med gott samvete kunna säga att jag bidragit med något och inte varit ”tärande”, även om min lön hela tiden betalats med skattemedel. Jag kunde inte hjälpa alla med ekonomiska problem i kommunen. Men en del kunde jag åtminstone hjälpa att lösa de mest akuta svårigheterna för. Några till och med att komma helt på fötter även på lång sikt. Flera gånger bidrog jag till att rädda personer från vräkning genom att använda det förtroende jag byggt upp hos de största hyresvärdarna till att få dem att gå med på avbetalningsplaner även för större hyresskulder.

Som handläggare avslog jag ansökningar om skuldsanering för människor som kanske borde ha fått det redan där och då. Men jag beviljade också en hel del och kunde därmed bidra till att människor kunde komma ur hopplösa skuldfällor och starta ett nytt liv.


Det är jag övertygad om har gagnat även samhället i stort.


Och som ”IT-människa” då? Efter några år i början då jag faktiskt programmerade och testade en del, så har jag i huvudsak arbetat med att utreda och skriva krav på hur nya system och applikationer ska fungera. Jag har tagit fram stöd för exekutiv fastighetsförsäljning och digitaliserat den dryga miljon anmälningar om ny folkbokföringsadress som varje år kommer in till Skatteverket. Jag har arbetat med elektronisk ärende- och dokumenthantering och varit med om att ta fram portalen Verksamt.se för företagare. Jag har gjort ett ärendehanteringssystem för att de över 500 handläggarna på Skatteverket som svarar på era frågor om allt mellan himmel och jord via telefon eller e-post ska kunna hjälpa er effektivare. Och en rad andra saker. Inget av det gjorde jag ensam, jag var en i en grupp av engagerade människor som arbetade ihop mot ett gemensamt slutmål. Jag tror och känner att jag har lämnat bidrag av värde varje gång.

 

Författaren pekar med hela handen. Klottret på whiteboarden handlar om ett litet system för administration av bl.a konsultavtal. 


Den offentliga sektorn har som sagt förändrats på många plan under mitt kvartssekel i den. Idag är det självklart att den är till för medborgarna och inte tvärtom. Service är ett ledord som genomsyrar det mesta. Mycket har blivit effektivare också, kanske för effektivt ibland. Det är många som blir utbrända även på myndigheter. Förändringsbenägenhet betonas och det är ofta bra. Men ibland går det lite för långt, liksom fixeringen vid att placera sig högt i de regelbundet återkommande popularitetsmätningarna.


Man ska inte glömma bort att många myndigheter faktiskt har ett uppdrag som inte bara går ut på att göra alla nöjda och glada. Skatteverket SKA kontrollera människors deklarationer och bidra till att människor som undanhållit skatt blir eftertaxerade och i vissa fall även straffade. Det ligger inte nödvändigtvis alltid ett egenvärde i att så många som möjligt ska tycka bra om en. Ibland kommer också myndighetsperspektivet bort när det ska ageras ”affärsmässigt”, inte minst därför att det finns chefer och andra ansvariga som drömmer om att vara något de inte är.


Allt det där till trots så tvekar jag inte att säga att jag efter tjugofem år ser mig själv både som en stolt och lojal offentlig tjänsteman. Valet av ordet tjänsteman (som jag betraktar som helt könsneutralt) är för mig också en markering av att jag ser mig som en del av en lång och positiv tradition i Sverige. I rollen som tjänsteman för mig ingår förutom hederlighet och ansvarstagande också lojalitet med uppdragsgivaren som är både arbetsgivaren och medborgarna. Det är inte bara tomma ord och det gäller skulle jag hävda de flesta av mina kollegor också. Vi vill göra bra saker för medborgarna. Men vi vill också motverka slöseri och ineffektiv användning av våra skattepengar. Det är långt ifrån ovanligt att idéer blir kritiserade och avfärdade just därför att vi inte anser att kostnaden står i proportion till nyttan med dem. Det är skönt att inte tvingas till att göra saker som är dåliga för att maximera någons vinst och att jag känner så är säkert också en av anledningarna till att jag fortfarande är kvar i det allmännas tjänst. Efter tjugofem år som gått obegripligt fort. 

 

Statstjänstemannens emblem får utgöra slutkläm på dagens blogg.

ANNONS

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ jonesiskt med Blogkeen
Följ jonesiskt med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se