Sitta på ett fik i Alvik

Ta en sväng till Bredäng

Vara snäll i Fredhäll

Få en sten i skon på Västerbron

Sitta en stund på marken i Rålambshovsparken

Gå ut med hunden i Tegnérlunden

Upplev stadens skönhetsvärden på Riddarfjärden

Glida fram vid Zinkensdamm

Sitta på en sten i dungen vid Magelungen*

Doppa tårna i sand i Farsta Strand

Bli rund om magen i Bandhagen

Ge upp ett tjut i Blåsut

Bekänna färg i Kristineberg

Vissla senaste slagdängan uppe på Fåfängan

Vara flitig och trägen på Sveavägen

Shoppa loss som satan på Kungsgatan

Slösa bort sista tian i Gallerian

Be om mod och styrka i Klara kyrka

Känn ingen sorg på Norrmalmstorg

Vara grabben eller tjejen hela dan på Odenplan

Hälsa på alla i Akalla

Leka med Meccano i Albano

Umgås med det lokala buset vid Stadshuset

Njuta av livets fröjder på Söders Höjder

Gå på händer i Gamla stans gränder

Ha det flott på Stockholms slott

Spana efter haj på Hammarby kaj

Blåsa i valthornet vid Kaknästornet

Hänga med i dansen på Skansen

Ha kul en stund på Gröna Lund

Få ett span i Vasastan

Vara lagom fräck i Skarpnäck

Springa runt i bara mässingen på Stora Essingen

Bli vild och galen på Centralen

Få en mystisk vink och gå av i Skärmarbrink

Flirta med den söta gossen från Bagarmossen

Kurtisera en vacker mö vid Klara Sjö

Bli full för kärleks skull vid Skanstull

Utväxla värsta pussen vid Slussen

Gå hand i hand längs Norr Mälarstrand

Ta den du älskar i famnen i Frihamnen

Hoppa i sängen i Hökarängen

När du är klar: Lägg huvet på kudden i Aspudden.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -  -

* En sjö i södra Stockholm som utgör en del av gränsen mot Huddinge kommun. Inspiration till rimmet kommer från en klassisk Svea Hund-limerick av Hasse Alfredsson. Äras den som äras bör.

Stockholms slott (Wikipedia, fotograf 'Bin im Garten')

Stockholms stadshus, nattbild (Wikipedia, fotograf Arild Vågen)

För icke-lokalbefolkning: Det finns faktiskt en tunnelbanestation som heter Blåsut, uppkallad efter en krog som en gång låg där. (Wikipedia, fotograf AleWi)

Fåfängan sedd nedifrån (Wikipedia, fotograf Holger Ellgaard)

Stora Essingen, flygfoto. I praktiken rekommenderas inte att springa runt här helt utan kläder. (Wikipedia, fotograf Arild Vågen)

Kaknästornet, numer helt stängt för allmänheten (Wikipedia, fotograf Holger Ellgaard)

Kungsgatan den 7 maj 1945 och det klassiska firandet av freden. (Wikipedia, fotograf Gunnar Lundh (1898-1960))

Mårten Trotzigs gränd i Gamla stan. Som synes en utmaning för eventuella handgångare. (Wikipedia, fotograf Mastad)

Riddarfjärden med Söders höjder i bakgrunden (Wikipedia, fotograf Holger Ellgaard)

Efter lite drygt tre timmar innesluten i en stålcylinder har man flugit 275 mil, från norra till södra Europa. Hur lång tid hade det tagit förr i världen? Det är svårt att att hitta tydliga svar, men för 100 år sen måste tåg ha varit den bästa möjligheten. Med stopp och byten kom man knappast upp i en högre snittfart än 70 km/h och det är optimistiskt. Dessutom garanterat en längre sträcka än flygplanet som kan ta fågelvägen. Säg att man fick räkna med drygt två dagar. Minst. Går man bakåt ett drygt halvsekel till är det i princip segelfartyg som gäller. De kunde under goda förhållanden snitta runt 140 kilometer om dagen. Det innebär åtminstone tjugo dagar till sjöss innan man kunde till slut var framme. I Barcelona. 

Att flyga är att utan någon egentlig mental förberedelse förflytta sig från ett sammanhang till ett helt annat. Hjärnan kan inte på allvar greppa detta, så varje gång man stiger av ett plan på en plats man inte redan är bekant med så är det en slags kognitiv överrumpling. "Va, var är vi nu nånstans? Nyss var det elva grader varmt och mulet, nu är det 28 och gassande sol. Nyss var det granar, ett flackt av många inlandsisar nednött landskap och välbekanta språkljud från människor runt omkring mig. Nu är det palmer, dramatiska berg bara någon mil bort och jag förstår inte vad människor säger" Okej, det där sista kanske inte gäller helt om du åker charter och slussas vidare i en transferbuss full med andra svenskar och en "skandinavisk" guide. Men annars så.

Vi landar i Barcelona, en plats på Jorden jag aldrig tidigare i mitt drygt femtio år långa liv besökt. I mitt huvud har den hittillls bara som varit en abstraktion. Trots att jag känt till stadens existens sen jag var liten. Trots att jag vet att det bor ungefär fyra och en halv miljon människor i storstadsområdet och att det är en expansiv region med stark ekonomisk tillväxt och ett av världens allra bästa fotbollslag. 

Messi med lagkompisar poserar på fasaden till Camp Nou - den jättelika arenan för laget som är en mångmiljardindustri. 

Mängder av människor lever och har levt sina liv här genom tiderna. För dem är eller var Barcelona en fullständigt självklar verklighet, deras plats på Jorden. Men inte för mig. Det är först nu, när jag stiger av flygbussen och tillsammans med mina söner börjar promenera genom stadens centrala delar ner mot vårt hotell som Barcelona går från det abstrakta till det konkreta. Min hjärna drar slutsatsen att Barcelona verkligen, bortom alla tvivel, existerar. Någon medveten slutsats handlar det knappast om. Jag bara "vet". Eller kanske snarare "känner".

När jag kommer till en ny plats har min hjärna ett mycket tydligt budskap till mig: "Nu ska vi lära oss hitta här!" Jag måste i princip ge mig ut till fots så snart det bara är möjligt för att orientera mig om var jag befinner mig och lära mig att hitta åtminstone i närområdet. I ett växelspel mellan läsning av en karta (om platsen inte är så liten att det räcker att gå till sig kunskapen) och egna strövtåg fram och tillbaka bygger vi - min hjärna och "jag" - steg för steg upp en inre karta. Efter en eller några dagar börjar jag känna att jag hittar hyggligt och känner då ett ökat lugn. Skulle jag stanna en längre tid skulle jag däremot inte nöja mig, utan utöka sökområdet. När jag flyttade till Stockholm 1994 var det en process som pågick i åratal. Jag lärde mig områdena där jag bodde, arbetade eller ofta besökte av andra skäl. Men så länge det fanns vita fläckar emellan på den inre kartan måste de kompletteras och fyllas igen med vetskap. 

Ganska tidigt insåg jag att inte alla människor har den här drivkraften. Har de någon som orienterar åt dem är de nöjda och använder sin hjärnkapacitet till annat. Så även mitt resesällskap till Barcelona, trots att jag i åratal har försökt uppmuntra dem att börja bygga på sina inre kartor och utveckla ett lokalsinne. 

Ivrigt påhejade av min hjärna sätter vi alltså igång att utforska den katalanska huvudstaden till fots. När man kommer till en helt ny plats i ett annat land fylls man alltid av en annorlunda känsla jämfört med hemma. Det är väl till stor del därför vi gillar att resa tänker jag. Fast den där känslan vi söker går aldrig att hålla kvar. Vår stora anpassningsförmåga gör att vi snabbt tar in den nya platsen med sin främmande arkitektur, dofter och atmosfär. Efter bara några dagar känns det inte så exotiskt längre. Stannar vi en längre tid blir till slut det främmande vardag och välbekant. Fast det säkert fortfarande är mycket vi inte förstått och mycket vi har kvar att upptäcka.

En av hundratals gator i Barcelona att promenera på. Denna låg i stadsdelen Barceloneta. Öppningen vid gatans slut är havet och en av stadens stränder.

Som turist skrapar man sällan mer än på ytan. Vi går runt bland Barcelonas kändaste platser: Den stora katedralen från 1200-talets slut, den pulserande gågatan La Rambla, Gamla stan med dess vindlande gränder, de fullproppade beacherna, Picassomuséet, FC Barcelonas arena, de stora torgen och avenyerna... Men vad säger allt det där om Barcelona egentligen? Lika mycket eller lite som vad Vasamuséet, Riddarholmskyrkan och Västerlånggatan säger om hur det är att leva i Stockholm för oss som gör det.

Arc del Triomf - byggd till världsutställningen i Barcelona 1888 där den fungerade som huvudentré

En av Barri Gotics (Gamla stans) vindlande gränder. I bakgrunden tornet till katedralen från slutet av 1200-talet

Bloggaren, som vanligt besatt av utsikter, tog förstås chansen att åka upp på katedralens tak och se sig omkring.

Ciencia y caridad (Vetenskap och välgörenhet), målad av Picasso vid 16 års ålder. En av många exempel på muséet på hur hans geni framstod klart redan vid tidig ålder.

Hustak i Barcelona - målad i början av 1900-talet under konstnärens "blå period".

En tavla mer i den stil jag antar att de flesta av oss förknippar Picasso med

När jag besöker en ny plats eller nytt land har jag åtminstone en ambition att lära mig något om dess historia och nutid. Det försöker jag också förmedla till mina söner. Minns min första längre resa, år 1989, när jag bland annat besökte Fiji. När vi var där förstod vi efter ett tag att det fanns något annat under den paradisiska ytan och bakom människornas leenden: En militärkupp hade nyligen ägt rum i landet och det var stora spänningar mellan landets bägge stora befolkningsgrupper. Då kände man sig verkligen som den naiva turisten. 

Barcelona är huvudort i den autonoma regionen Katalonien. Katalanerna har sitt eget språk, närmare släkt med italienskan än spanskan. Under inbördeskriget gjorde staden motstånd mot Francos trupper och bombades. Efter det var förtrycket stort och regimen gjorde uppenbara försök att "förspanska" regionen. Efter diktatorns död och Spaniens demokratisering blev det självstyre och mycket bättre. Den ekonomiska tillväxten i framför allt Barcelona har varit mäktig. Men drömmen om ett eget land finns kvar. 2017 hölls en mycket omdiskuterad folkomröstning om att bryta sig loss från Spanien. Kort därefter utbröt politiskt kaos. Flera ministrar flydde utomlands och andra arresterades och sitter nu fängslade, anklagade för olika brott mot staten. 

 
Katalanska flaggor och banderoller som protesterade mot den spanska regeringen hängde på många fasader. Denna på engelska: En tydlig önskan om att besökare ska uppmärksamma frågan.

Allt detta läser och begrundar jag igen på plats i Barcelona. Gör det mig till en mindre naiv turist? Kanske en aning åtminstone?

Att vara turist i Barcelona är inte att vara unik. Trots alla som bor här känns det ibland som minst hälften av människorna som rör sig på gatorna är här på besök precis som en själv. Överallt hör man engelska och andra för landet främmande språk. Mycket av kommersen riktar sig förstås uppenbart till turisterna. Som alltid fylls jag av ett visst medlidande och vemod över hur hård konkurrensen alltid är inom områden där det egentligen inte krävs särskilt mycket av kunskap och erfarenhet. Från de små souvenirbutikerna och slätstrukna tapasställena med några få besökare till männen och kvinnorna från Afrika som kantar gågator och stränder med sina skor, klockor, väskor och andra falska märkeskopior. Allt ofta utlagt på ett tygstycke med en sinnrik anordning av rep som tillåter dem att snabbt lyfta upp allt, göra om det till ett knyte och ge sig iväg om polisen kommer. Och så allra längst ner: De luggslitna männen (romer?) som försöker sälja halvliters vattenflaskor till törstiga turister. Vad kan de tjäna på en dag netto? 

Men jag köper inget, för vad ska jag med dessa saker till? Och vattnet dricker vi hemma hemma på hotellrummet eller när vi äter lunch på restaurang. 

Barcelona har som många andra städer vuxit utåt i allt vidare ringar.. Den innersta cirkeln är Barri Gotic och några omgivande stadsdelar som en gång omslöts av en stadsmur. I mitten av 1800-talet revs den för att ge staden möjligheten att på allvar börja expandera. Ambitionerna var höga: I det nya, perfekta rutnätet av gator skulle trädgårdar och grönområden ligga överallt mellan husen som inte fick vara högre än fyra våningar för att släppa ner ljus överallt. Rutnätet blev av, men nästan allt som var tänkt att bli grönt blev  hus istället. Högre än stadsplanearkitekten tänkt också. Barcelona är en kompakt stad, inget att åka till för den som vill ha mycket ljus, luft och natur. Men uppe på Montjuic där Olympiastadion från 1992 tronar hittar vi lugn och grönska och lite avkoppling från tempot i city bara ett par kilometer bort.

Museu Nacional d'art de Catalunya - en av flera andra pampiga byggnader på Montjuics sluttningar.

Till slut: Sagrada Familia. Det har varit en sån där lite mytisk plats jag haft en önskan om att besöka sen jag som den syntpopare jag en gång i tiden var först lyssnade på The Alan Parsons Project suggestiva sång om kyrkan när den kom ut 1987. Jag tycker också om att besöka kyrkor i största allmänhet, så hedning jag är. Ändå blir jag överraskad över vilket intryck byggnadsverket gör på mig. Redan när man närmar sig slås man av dess storslagenhet och kontrasterna mellan dess olika delar. När vi går in och bekantar oss närmare med kyrkan med hjälp av en audioguide förstår jag mer om arkitekten Gaudis geni och djupet i hans vision om och för Sagrada Familia. Trots myllret av människor känner jag faktiskt en andlig känsla när jag vandrar inne i byggnaden och tittar på fasadernas utsmyckningar. 

Det är utan tvekan den mest fantastiska byggnad jag besökt och jag tvivlar på att jag får uppleva något liknande igen.

Allting i kyrkans utformning har en tanke bakom - ofta både religiös, praktisk och estetisk. Fönstren på respektive sidor är färgade så att de på bästa sätt utnyttjar de olika ljusförhållandena som kommer av att det är morgon/förmiddagssol på katedralens östra sida och eftermiddags-/kvällssol på den västra.

Pelarna bär upp den väldiga konstruktionen på ett väldigt sinnrikt sätt. Gaudi var lika praktisk och kunnig i byggnadsteknik och material (han härstammade från en släkt av skickliga smeder) som han var konstnärlig.

Alla resor har ett slut. Efter fem dagar i Barcelona promenerar vi på morgonen upp till Placa de Catalunya, det stora torget som är en av stadens verkliga knutpunkter. Vi bordar flygbussen och lämnar staden och människorna bakom oss. Lite mer än sex timmar senare är vi på svensk mark igen, tillbaka i vår egen vardag och verklighet. I Barcelona fortsätter förstås livet precis som vanligt, precis som det gör på tusen och åter tusen platser i världen som vi aldrig kommer att besöka. Det självklara men samtidigt overkliga i detta faktum kommer jag nog att fortsätta reflektera över vid återkommande tillfällen så länge jag lever och min hjärna fungerar. Den hjärna som nu får ägna sig åt andra saker än att greppa gator och torg i Barcelona och känslan av att vara i en storstad i Medelhavet. Långt hemifrån om det inte vore för flygmaskinerna.

För ett par månader sen blev jag nyfiken på bävrar efter en skogspromenad i Tyresta nationalpark, där vi passerade mängder av bäverfällda och gnagda träd. Hur och när och varför kan detta beteende ha uppkommit egentligen? När jag kom hem började jag googla. Jag lärde mig bl.a att bävrar tar hjälp av vädrets makter för att fälla träd. Åtminstone en del större exemplar gnager de inte ner helt och hållet. Istället får trädet stå där och vänta på en större storm som knäcker det. Och då är bävern där.

Varför bygger då bävrar dammar? Det enkla svaret är att bävern behöver lugnt vatten kring sin hydda. I strömmande vatten saktas flödet ner av att bygga en fördämning och hyddan riskerar då inte att spolas bort. Dammen ger också det nödvändiga vattendjupet för att hyddan ska fungera effektivt som skydd mot rovdjur, vilket förstås är en bidragande orsak till att bävrar bygger dem. Bävrarna använder dessutom dammen som ett skafferi: De blöter grenar och större trädstycken så att de sjunker. Sen simmar de under isen på vintern från hyddan och hämtar dem. Om vattnet är djupt och lugnt av sig själv är det inte säkert att de bygger någon damm. Bävrar kan också välja att bygga sina bon i flodbankar om de erbjuder ett tillräckligt bra skydd mot både rovdjur och kyla. I hyddan föder sen honan i det monogama bäverparet sina ungar på vårkanten.

Bävrar går inte i ide, eller hibernation som det heter på vetenskapligt språk. I de nordligare delarna av deras utbredningsområde tillbringar de däremot i huvudsak de kallaste vintermånaderna i hyddan.

 Allt det där är ju nog så intressant. Men om man vill förstå hur beteendet uppkom kunde måste man gå ett steg längre: Till evolutionsbiologin. Hur kunde det naturliga urvalet frambringa det här märkliga beteendet hos dagens bävrar? Det är ganska lätt att inse att en lätt förvuxen gnagare som spatserade omkring och åt kvistar och växter inte bara plötsligt en dag tänkte ”Men om man skulle ta och bygga sig en hydda ute i vattnet, fälla träd och sen fixa en damm”. Beteendet måste ha uppkommit i steg, precis som avkomman till en urtida, blind varelse inte plötsligt föddes med ett färdigutvecklat öga.  

Nyligen läste jag den här mycket intressanta och underhållande boken om bin:

En av de frågor författaren tar upp är hur honungsbins mycket komplicerade sociala struktur kan ha uppkommit. Det troliga svaret kan hittas bland några av dagens många vilda biarter. De flesta bin är solitära: Honan bygger ett bo där hon sen lägger ägg och fyller på med pollen som föda. Bara ett mindre antal arter gör honung. En del lever däremot i en slags löst sammanfogade kolonier i jordhålor, trädstammar eller liknande. Humlesamhällen liknar delvis honungsbinas, men består av mycket färre antal individer. Deras specialisering är inte lika uttalad. Det är inga större skillnader i storlek och ”arbetshumlorna” kan t ex lägga ägg som den dominanta drottningen då dödar.

Exemplen är typiska mellanformer som hjälper oss att förstå hur den märkliga organisationen hos honungsbin har uppkommit i steg. Vi behöver inte föra in någon ”intelligent designer” som en dag placerade färdiga honungsbin lite här och var på Jorden i ekvationen.

Åter till bävrarna.  Jag skickade en fråga till jourhavande biolog på Naturhistoriska Riksmuseet (vilken trevlig funktion det är förresten). Det tog honom lite tid att gräva fram ett svar, men häromdagen damp det ner i min mailbox.

Bävern är den idag enda levande medlemmen av släktet Castoridae. Den amerikanska och europeiska bävern är dock två skilda arter, som bland annat har olika antal kromosomer och därför troligen inte kan få avkomma. I fossiliserat trä från Pleistocen (upp till 2,5 miljoner år sen) har forskare hittat spår av bävrar som gnagt på det. Tandavtryckens form visar att det var nära släktingar till dagens moderna bävrar.

Ytterligare ett par miljoner år bakåt i tiden (4,5) finns det spår av bävergnag i fossiliserat trä som hittats i norra Kanada. De märkena är gjorda av djur ur det numer helt utdöda släktet Dipoides, Vi vet alltså att olika arter av bäver fällde träd redan för flera miljoner år sen.

Vilka slutsatser kan man då dra av det här? En kanadensisk evolutionsbiolog publicerade en uppsats om det här år 2006. Hennes slutsats är att eftersom beteendet har förekommit hos åtminstone två olika släkten av bäver så kan man anta att det i grunden uppkommit hos deras gemensamma förfader: En urbäver som beräknas ha levt för omkring 24 miljoner år sen, under Miocen. Vid något tillfälle har denna förfader eller förmoder till dagens bävrar utvecklat en god simförmåga. Kanske för att komma åt vattenväxter eller grenar på träd som vuxit i strandkanten eller i sumpmark. Utrustad med rejäla tänder redan då har den börjat fälla träd för att komma åt kvistar (bävrarna äter däremot inte själva veden i de träd den fäller).

Med tiden blev det kallare i bävrarnas utbredningsområde. Ett beteende som innebär att man tar hem grenar och pinnar och fodrar sin håla med kan hjälpa till att skydda mot kyla. Bäverns släkting bisamråttan gör samma sak. Men ännu bättre skydd blir det om man bygger en riktig hydda. Det har till och med mätts av forskare. En välbyggd hydda är också i många fall ett bättre skydd mot rovdjur

En kvalificerad gissning är att när dessa bägge beteenden (trädfällning och hyddbygge) var på plats så kom fördämningsbyggandet som sista beståndsdel. Alla steg ger överlevnadsfördelar och är därför rimliga ur ett evolutionärt perspektiv. På vägen kan man ju också tänka sig att bäverns intelligens har utvecklats. För den som eventuellt tror att allt detta är ett blint, instinktstyrt beteende tror fel. Tydligen tillbringar ungdjuren sitt andra levnadsår med att lära sig de olika teknikerna för att bygga och underhålla dammar och kanaler (som de bygger för att minimera de sträckor de måste förflytta sig på land där de är mycket mer sårbara) av sina föräldrar. Sen ger de sig av för att bilda sin egen familj och starta sitt eget byggnadsprojekt på en lämplig plats vid ett vattendrag i närheten.

Evolutionsbiologiska teorier är just teorier, kanske särskilt när det kommer till hur komplexa beteenden har uppkommit. Det är svårt, troligen omöjligt, att bevisa i det enskilda fallet att det verkligen gick till exakt så. Men de är ändå mer än bara spekulationer. De kombinerar fossilfynd av olika slag med vad som kan observeras i nutiden hos olika arter. De har också bidragit till att beteenden som fram till för bara några decennier sen framstod som totala gåtor ur ett evolutionärt perspektiv numera har förklaringar som är fullt rimliga. ”Bäverhypotesen” är ett bra exempel på det. Jag ser det som mycket sannolikt att de ibland träffar helt rätt och andra gånger åtminstone kommer bra nära.

Och så är ju bävrar väldigt trevliga och fascinerande djur också! Se gärna det tio minuter långa filmklippet nedan också. På köpet får du njuta lite av David Attenborough!