Makt korrumperar. Absolut makt korrumperar absolut.

Dessa två meningar skrev den brittiske aristokraten Lord Acton i ett brev 1887. Han var inte den förste som tänkte i de banorna. Redan i antikens Rom, före Julius Caesar, fanns ett politiskt system som byggde på idéer om att sprida makten för att minska risken att envåldshärskare och despoter grep den. Med upplysningen började föreställningen om att enskilda män inte hade någon gudomlig rätt att härska och bestämma över allt och alla i ett samhälle vinna alltmer terräng. Utvecklingen av demokratiska samhällssystem är ett naturligt utflöde ur det.

Men tyvärr finns envåldshärskarna kvar. Furstarna som sitter på troner, övertygade om sin rätt att förtrycka andra. Säkra på sin absoluta rätt till makten. Inte sällan blir de alltmer hårda, för att inte säga brutala, ju längre tiden går. Vad som från början kanske ändå hade inslag av idealism och god vilja blir till slut bara tyranni: En kontrollapparat byggd på hot och våld vars enda syfte är att hålla fursten kvar vid makten.

Alla vi som har det minsta intresse av modern historia kan lätt rada upp namn: Stalin, Hitler, Pol Pot, Ceausescu, Idi Amin, Ghadaffi, Robert Mugabe, Saddam Hussein, Kim Jong Il.

Och nu om inte förr skulle de allra flesta utan att tveka addera ett namn till listan om de inte redan gjort det: Vladimir Putin.

Vladimir Putin. Envåldshärskare och furste år 2022 (Die Welt)

Auktoritära ledare kan vi hitta på många nivåer i samhället, men när vi pratar om riktiga furstar är det nog mer rimliga att börja på nivån ledare för storföretag eller kanske chefer för stora offentliga organisationer. Men den verkligt klassiske fursten och despoten är ledare för ett helt land, litet eller stort. Tvärtemot på senare år alltmer populariserade föreställningar måste en sån furste inte vara renodlad psykopat, framför allt inte från början. Troliga ingångsvärden är dock en stark vilja till makt, en mycket stark till orubblig tro på sig själv och sin förmåga och ett dogmatiskt sinnelag, åtminstone när det gäller de stora och viktiga frågorna. Kör det där i en mixer och du får någon med en stark vilja att ha kontroll över andra. Händelsevis så visade en psykologisk kartläggning av Putin som gjordes av ett amerikanskt forskningsinstitut för ett antal år sen ungefär en sån profil.  

Ändå är det i första hand alla vi andra, inte furstarna själva, som möjliggör dem. Som extremt sociala däggdjur är vi oerhört angelägna om att få tillhöra gruppen. Vi är väl medvetna om hierarkier och om vi inte själva är alfahannar eller honor så faller det sig oftast naturligt för oss att foga oss efter starkare individers vilja. Vi är rädda för sanktioner och bestraffning av olika slag som kan utdelas av de som står i högre rang. Den rädslan är lätt att förstå om vi arbetar för Stalin eller Saddam Hussein och vet att det bokstavligen sker med livet som insats. Men även när risken vi löper inte ens är att få sparken, utan bara en tillrättavisning inför våra kollegor och kanske sämre arbetsuppgifter en tid framöver så hålls vi ofta effektivt i schack av en chef som vill ha makten och kontrollen.

I mönstret ingår att många av oss lätt grips av en stark beundran, ibland ren dyrkan, av starka, beslutsamma ledare. Särskilt i orostider tycks vi vara benägna att ge upp mycket av vårt självbestämmande och självrespekt, i utbyte mot trygghet, verklig eller inbillad som vi tror en ”stark ledare” kan ge oss. Tyvärr en väldigt bra grund för furstar att bygga sin makt på.

Den som är eller ska bli en furste kan som sagt till en början förutom sin makthunger även drivas av andra och mer idealistiska motiv. Om inte annat så tycks även de människor vars handlingar måste betraktas som genuint onda oftast behöva ett personligt moralsystem som gör dem övertygade om att de har en rätt att göra som de gör som inte endast utgår från deras styrka och maktresurser. I en intervju med amerikansk journalist strax före sin död hävdade den kommunistiske massmördaren Pol Pot, på vars direkta eller indirekta order mer än en femtedel av Kambodjas befolkning dödades eller svalt ihjäl, att hans samvete var rent. Han erkände att vissa misstag begåtts, men hävdade att allt han hade gjort hade han gjort för sitt lands skull.

Några av offren för de röda khmerernas och Pol Pots skräckvälde. Foto från Wikipedia.

Låt oss nu föreställa oss en ny ledare på en hög post. Som de flesta som nått dit har han en förmåga att charma människor, eller åtminstone få dem att frivilligt och med glädje vilja följa honom och hans idéer. Han gillar för all del att bestämma, men har också visioner han drömmer om att förverkliga. Hur gott självförtroende han än har inser han för det mesta att som ny på jobbet klarar han inte att fatta alla viktiga beslut enbart från sitt eget omdöme. Inställningen till medarbetarna är därför välvillig och han är benägen att lyssna och ta in också synpunkter och uppfattningar som inte stämmer med hans egna. Inom rimliga gränser åtminstone, han är ju ändå chef.

Tyvärr varar inte det här tillståndet och det beror på flera saker, varav ett par kan tyckas säga emot varandra.

Ju säkrare chefen känner sig i sin nya roll, desto mer benägen blir han att tro att han själv vet bäst när det gäller alla större beslut. Därmed börjar han lyssna mindre på andras råd och i samma grad minskar hans tolerans för avvikande uppfattningar bland hans medarbetare. Den naturliga driften i hans person till makt och kontroll, också på andras bekostnad, tar över i allt högre grad. De storslagna visionerna kan finnas kvar, allt måste inte bara handla om hans egen makt. Men de kan vara mer känsliga än något annat att ifrågasätta, särskilt om någon vågar påpeka att de står i konflikt med verkligheten.

Parallellt med den ökade självsäkerheten pågår dock en annan process. Chefen råkar som alla andra ut för besvikelser, fler ju längre tiden går. Sällan eller aldrig lyckas alla hans stora projekt och planer. I omvärlden hörs kritik, kan hans ställning vara hotad? Det blåser överst på toppen och chefen vet att genom historien har allt från hockeytränare och VD:ar till presidenter störtats från sina troner. I kulissen väntar alltid människor som gärna skulle vilja ta över makten.

Den psykiska pressen tenderar att göra människor på höga positioner alltmer misstänksamma med åren om de inte var det redan från början. Mer och mer kraft läggs på att försvara sin position, kanske både med lagliga och olagliga medel. Utrensningar är inte ovanliga och naturligtvis tenderar chefen att bli mer och mer på sin vakt mot vad han uppfattar som tecken på bristande lojalitet eller rentav aktiv opposition. Det blir allt farligare att inte göra som fursten säger eller säga emot honom.

Någonstans här är det rimligt att börja tala om den höga chefen som en furste. Oavsett om han heter P.G Gyllenhammar (ett känt exempel) eller Gustaf Vasa.

Eller Vladimir Putin.

Vid det här laget har processen också fått stora inverkningar på människorna i furstens närhet. En del har försvunnit för att de själva inte står ut i det alltmer auktoritära klimatet. Andra har som sagt rensats ut. I grunden är det samma mekanismer, oavsett om utrensningen sker genom ett ”ta en årslön och dra åt helvete” av en något mer civiliserad furste eller genom att den misshagliga individen fängslas och skickas till Gulag eller avrättas. Gustaf Vasa – som var lika patologiskt självsäker som han var misstänksam – tog livet av ett flertal personer under sin kungatid. Några hade varit hans nära medarbetare.

Gustav Eriksson Vasa. Sveriges egen furste. Narcissist, lögnare, tjuv och mördare - länge gloriefierad i svensk historieskrivning. (Målning av David Frumiere. Foto Kungliga slotten)

Kvar blir de så kallade jasägarna. Antingen de var det från början, eller lärde sig att bli det som en överlevnadsstrategi. De håller med fursten i allt, utom kanske i någon detalj där opposition fortfarande kan tolereras. De bekräftar hans ego som därmed växer sig ännu större, tillsammans med övertygelsen om att han har rätt. Fursten är den lysande strategen, geniet, ja den allvise inom sitt område.

Problemet är förstås att detta sällan eller aldrig stämmer särskilt väl med verkligheten. Chefen som blivit en furste har förlorat mycket eller i värsta fall nästan allt av sin självinsikt. Han ser inte längre sina begränsningar och ingen annan upplyser honom om dem heller. En sån chef kan fatta väldigt dåliga beslut och därigenom orsaka mycket skada. För dem han leder eller för andra. Eller bägge delarna samtidigt.

Men det stannar inte vid det. För en del av processen i ja-sägeriet är att det inte bara är kritik som inte kommer fram. Också information från de nedre delarna av den pyramid fursten tronar överst i silas och förtigs i allt högre grad. Därför att ju mer isolerad och ju mindre lyssnande fursten blivit där uppe på toppen, desto mindre tål han också dåliga nyheter. Detta lär sig hans medarbetare också och anpassar sig efter. Sannolikt ofta både medvetet och omedvetet.

Om informationen är dålig eller rentav felaktig kan också en rationell ledare fatta dåliga beslut. Det är inte svårt att föreställa sig hur ännu mycket sämre de kan bli om man dessutom lägger till ett allt sämre omdöme och allmänt bristande verklighetskontakt i ekvationen.

Nu är det ändå inte möjligt att stoppa all information som kan göra fursten upprörd eller rentav rasande. Men det finns flera skyddsvallar kvar som kan låta fursten leva kvar i sin fantasivärld.

-          Han har sin confirmation bias: Att i huvudsak eller bara ta in fakta som talar för den världsbild han redan har och bortse från uppgifter som talar emot den.

-          Om något ändå tränger över den första skyddsvallen uppstår kognitiv dissonans (se förra bloggposten). Den hanterar han med all säkerhet nästan alltid genom att hitta på olika bortförklaringar som gör att han ändå kan bortse från den.

-          Hans kotteri av jasägare hjälper honom gärna på traven att sopa det obehagliga under mattan.

Jasägarna kan drivas av ren opportunism, men många gånger kan de också vara nästan religiöst hängivna beundrare av fursten. De kan falla för samma illusioner och önsketänkande som han själv, inte minst för att de ofta nog lever med insikten att om fursten faller så faller de också. Därmed är vägen ännu mer jämnad för groupthink: Den process där det blir viktigare att hålla med varandra än att analysera och kritiskt granska fakta. Resultatet kan bli dåliga eller rentav katastrofala beslut.

Vissa furstar har vid det här laget förlorat nästan alla andra ambitioner än att hålla sig kvar vid makten. Andra kan ha kvar också sina starka visioner, som i Vladimir Putins fall ett starkt och mäktigt Ryssland som utövar inflytande långt utanför sina egna gränser. Men vad än visionen är så är den personliga makten viktigare.

Det sista steget på det sluttande planet är att fursten utvecklats till en äkta tyrann. Då är det sista av vad som ändå kan ha funnits kvar av samvete och sunt förnuft utöver det kalla egenintresset borta. Kvar finns bara en fullständigt självupptagen despot som kan tänka sig att göra nästan vad som helst för att behålla makten och uppnå sin vision. Han går bokstavligen över lik, ibland miljontals, om han tycker att det krävs.

Den enda trösten för alla de som hamnar under tyrannens välde är att de mekanismer jag räknat upp ovan innebär en stor risk för hans fall. Så många tyranner genom historien har störtats i olika former av kupper eller mördats i sammansvärjningar och uppror.

Putin

Så hur väl stämmer då det här in på Vladimir Vladimirowich Putin? Väldigt mycket skulle jag säga. Läsaren kanske tänker att jag modellerat beskrivningen efter honom, men så är det inte. Grundtankarna, utvecklade på främst det psykologiska planet, kommer från journalisten och författaren Åke Ortmarks utmärkta bok ”Ja sägarna: medlöpare och nickedockor kring Gyllenhammar, Karl XII, Kreuger och andra furstar”. Han tar inte ens upp Putin. Nej, det är snarare så Putin bara är ännu en i raden av maktfullkomliga män genom historien som med åren blivit alltmer uppfyllda av storhetsvansinne och tagit allt större risker som en följd av det, samtidigt som de blivit alltmer misstänksamma och rädda om sin maktställning.

När jag läser en lång DN-artikel om Putins bakgrund är det inte uppenbart för mig att han var en klassisk psykopat från början. Han tycks ha varit lite av en värsting i nedre tonåren, men skärpte sen till sig med både hård, fysisk träning (judo) och disciplinerade universitetsstudier i juridik. Han har fortfarande kvar flera vänner från dessa ungdomsår som nu ingår i hans inre krets. Inget av det här brukar ses som typiskt psykopatbeteende precis. Från hans år som KGB-agent och senare som assistent åt olika politiker är bilden en hårt arbetande och lojal medarbetare, även om det finns tecken på att redan då började snilla undan pengar med hjälp av några av sina gamla kompisar som blivit oligarker.

Dock kan man nog utgå från att åren i den fruktade hemliga polisen knappast påverkade hans personlighet och värderingar på ett positivt sätt.

När Putin sen stiger uppåt i hierarkin hela vägen till att bli president år 2000, tycks han först ha varit mer försiktig och mindre auktoritär. Den tidens Ryssland var åtminstone jämfört med idag relativt fritt, men en politisk opposition som ännu inte reducerats till en demokratisk kuliss. Men steg för steg har Putin utvecklats till en äkta furste som både tagit ett allt hårdare grepp om makten på inrikesplanet och uppträtt alltmer aggressivt mot sina grannländer. Inte bara i ord, utan också i handling. Föga förvånande kommer också rapporter att han blivit allt hårdare också internt i sin egen maktapparat, allt mindre benägen att tolerera invändningar. Alltmer misstänksam.

Ett annat psykologiskt fenomen jag tror spelar in på både furstar i allmänhet och Putin i synnerhet är att människor ofta tror att andra är ungefär som man själv. Den som är empatisk, ärlig och vänlig själv tenderar att tro andra människor om gott. Medan den som är självupptagen, svekfull eller till och med brutal misstror andra människor och lätt känner sig hotad. En del bedömare menar att Putins tal om att Ryssland är hotat bara är svepskäl för kriget mot Ukraina. Jag tror visst att han använder det taktiskt för att legitimera anfallet för hemmaopinionen, men också att han faktiskt har dessa tankar. Och varför skulle han inte ha det? Mannen som upprepade gånger svikit löften och ingångna avtal när det passat honom. Mannen som startat krig flera gånger redan när det passat hans syften.

Han kan helt enkelt inte föreställa sig att andra människor kan vara fredliga, vänliga och utan lust att utöka sin egen rikedom och makt på bekostnad av andra av andra skäl än att de är svaga och fega. Han kan inte ens se att det finns människor som förvisso vill ha makt och inflytande, men ändå har klara moraliska gränser de inte överträder.

Jag tror att Vladimir Putin år 2022 är en mycket deformerad människa. Att processen kan ha skyndats på av hans långa isolering under pandemin verkar vara en rimlig hypotes, även om den är svår att belägga. Förmodligen är tecknen på en mer obalanserad och obehärskad furste som synts före och efter starten på kriget tecken både på allmän psykisk press, men också på en tilltagande paranoia. Han är rädd: Rädd för viruset, rädd för att folket ska resa sig mot honom, rädd för palatskupper, rädd för NATO. Kanske t.o.m rädd på riktigt för att Ukraina skulle komma och hugga honom i ryggen.

Putins absurda mötesbord. En talande bild av en paranoid och maktgalen människa relatin till omvärlden (NBC News)

Tyvärr hanterar han rädslan genom att höja den egna aggressionen.

Det här är dock inte samma sak som att Putin är ”galen”, eller totalt obalanserad. Att han tappat i omdöme och gått i de fällor som beskrivs ovan när han på dålig information och önsketänkande startat ett i själva verket mycket riskfyllt företag för honom själv och Ryssland är uppenbart. Men hur han kommer att reagera om han blir ännu mer trängd vet vi inte i väst. Jag är inte säker på att hans innersta krets vet det heller. Kanske vet han det inte ens själv. Så hur gärna jag än hade velat sluta denna post med att säga att fursten åtminstone inte blivit en galen tyrann som kan starta ett globalt kärnvapenkrig i tron att han kan vinna det, eller åtminstone förinta både motståndaren och sig själv, så går inte det.

Vi kan bara hoppas. Liksom att vi kan hoppas på att det blir en värld efter Putin där furstarna som förtrycker och förstör för alla oss andra blir betydligt färre än vad de varit genom mänsklighetens våldsamma historia.

Mariupol 2022 (Finska Yle). Den yttersta konsekvensen av att vi låter människor som Putin få makten och behålla den tillräckligt länge för att bli envåldshärskare och furstar.