Ska vi eller ska vi inte förbjuda bränning och annat vanhelgande av religiösa symboler? Var drar vi gränsen i så fall för vilka symboler som ska skyddas och var gränsen går för när något ska räknas som vanhelgande?

Sverige har diskuterat det här i månader nu. Har vi kommit närmare ett svar? Tveksamt. Om jag förstår saken rätt utreds nu i varje fall en ändring eller tillägg i Ordningslagen som skulle ge möjlighet att stoppa demonstrationer och manifestationer som kan utgöra ett hot mot rikets säkerhet. Med reservation för de svåra gränsdragningar det kan innebära kan jag absolut se det rimliga i det här. Det finns redan en paragraf som ger möjlighet att neka tillstånd av säkerhetsskäl:

10 §  Tillstånd till en allmän sammankomst får vägras endast om det är nödvändigt med hänsyn till ordningen eller säkerheten vid sammankomsten eller, som en direkt följd av den, i dess omedelbara omgivning eller med hänsyn till trafiken eller för att motverka epidemi.

En lagändring här skulle ge Sverige en möjlighet att stoppa manifestationer som verkligen bedöms kunna öka risken för attacker av olika slag i Sverige eller mot svenska organisationer eller intressen utomlands. Men den skulle inte besvara huvudfrågan i debatten.   Där svenskarna, infödda och hitflyttade, tycks delade i sina åsikter. En färsk opinionsundersökning från Novus visade att fyra av tio vill förbjuda bränning av heliga skrifter. Men många andra håller hårdnackat emot och menar att det är något av en symbolfråga: Oavsett vad vi personligen tycker om att bränna böcker som andra håller heliga som ett sätt att skapa opinion så är det centralt för yttrandefriheten i Sverige att den som vill har möjligheten att göra det. Och skulle vi nu ändå förbjuda det skulle de religiösa fundamentalisterna eller bara folk som vill röra upp bråk och social oro hitta andra saker som skulle kunna ge samma effekt: Exempelvis karikatyrteckningar av en viss medeltida köpman från Mecka.

De allra flesta som skriver, från twittrare med många följare till vanliga människor i kommentarsfält, verkar väldigt säkra på sin sak. Oavsett om de är för eller emot ett förbud.

Jag önskar jag kunde känna detsamma. Oavsett i vilken riktning känslan skulle föra mig.

En del i att mogna i sitt tänkande och små försök att förstå världen är att komma till insikten att i väldigt många frågor där människors åsikter går mycket isär är anledningen att de är mycket svåra att besvara. Oftast saknas faktiskt rätta svar. Eller så beror de på vilka premisser man utgår från. Premisser som i sig själva är ännu svårare att säga om de är objektivt rätt eller fel. Vad är viktigast i ett samhälle, att maximera tryggheten eller att maximera friheten? Vilken av dem väljer man när man måste välja i en konkret sakfråga? Kan du verkligen vara så tvärsäker på att just ditt val är det rätta? Och att din meningsmotståndare därmed har Fel! Fel! Fel! ?

Vart människor landar i frågan om att bränna heliga skrifter (man kan dock med visst fog hävda att det är en dimridå, detta handlar till 85-90% om bränning av just Koranen och reaktioner på det i den muslimska världen) tror jag handlar väldigt mycket om var någonstans man generellt hamnar på värderingsskalan trygghet-frihet. I flera enskilda skribenters fall är det helt uppenbart. Som liberal har jag inte svårt att förstå att andra liberaler eller liberalkonservativa hårdnackat försvarar rätten att genomföra bränningarna med hänvisning till yttrandefriheten. Men som obehagligt berörd av de uppenbart destruktiva och respektlösa försök till medvetna kränkningar av människors känslor utan något vettigt syfte bakom kan jag förstå det andra perspektivet också. Likaså när jag som många andra oroar mig för vad som kan hända när uppretade människor, särskilt våldsbejakande islamister riktar aggressionen mot Sverige och svenskar.

Jag är också övertygad om att den primära känsloreaktionen styr mycket vad man tycker. De aggressiva och bitvis hotfulla reaktionerna kan väcka antingen en stark aggression tillbaka, eller mer rädsla och att vilja fly hotet. Fight or flight. Jag drar själv mer åt det aggressiva hållet. Här ska fan ingen jävel komma och hota oss med att vi inte får göra som vi vill i Sverige. Vårt land är ingen jävla islamistisk republik. Etcetera. Det här syns hos vissa debattörer minst lika tydligt som det principiella motståndet mot att begränsa yttrandefriheten. Medan andra helt uppenbart bara vill att situationen ska ta slut. ”Ni får som vill bara ni slutar bråka och hota oss”. Någonstans lever väl också skräcken kvar i botten av många av oss för islamistiska terrorattentat. Inte minst att någon ensam, patetisk idiot som Akilov ska få för sig att göra något i tron att han ska bli hjälte.

Det går naturligtvis inte heller att bortse från att en allmänt negativ inställning mot Islam och muslimer spelar roll. Den nationella högerns inställning till yttrandefrihet är inte lika entydigt positiv alla gånger när de ser sina egna ”heliga” värden bli angripna, men när det gäller skydd för att få säga vad man själv vill darrar man inte på manschetten. Även här finns en antites. Svagare som allmän tendens än för några år sen, men inte helt borta. Jag kallar den lite medvetet provokativt för ”Man får inte vara dum mot muslimer-reflexen”. Välmenande och/eller ängsliga personer som inte för död och pina vill(e) säga eller skriva något som kunde tolkas som rasistiskt eller islamofobiskt. Med påföljd att man gick till storms även mot saklig kritik mot exempelvis kvinnosynen hos företrädare hos muslimska organisationer i Sverige. De som fortfarande reagerar efter det här mönstret letar efter argument för att gå arga och kränkta muslimer till mötes, även om man naturligtvis som alla andra blir illa berörda av våldsamma protester och att en pöbel tillåts storma en svensk ambassad.

Sammanfattningsvis så verkar de flesta känna väldigt mycket. Tyvärr blir vi inte bättre på att fatta rationella beslut när vi har starka känslor. Tvärtom faktiskt. Vi blir mer benägna till tunnelseende, mer benägna att i första hand lyssna till det inre bruset. Med nobelpristagaren Daniel Kahnemans ord/begrepp riskerar vi att falla offer för substitution: Vi ersätter en svårare fråga som System 2 med möda måste söka svaret på med en som kan besvaras enkelt av System 1. Något i den här stilen:

-          Verklig fråga: Hur ska Sverige bäst hantera den svåra konflikt som uppkommer mellan vår grundlagsskyddade yttrandefrihet och de reaktioner det leder till bland muslimer i vårt eget land och utomlands. Reaktioner som både kan öka motsättningar i samhället och alienation och innebära säkerhetsrisker för Sverige.

-          Fråga som ersätter: Vad känner jag inför att Koranen bränns på allmänna platser och att det leder till kränkning, ilska, upplopp och våld som i värsta fall kan drabba även mig eller personer jag älskar.

Med det här vill jag dock inte säga att nästan alla som försöker ta sig an frågan lite mer seriöst landar i känslobaserade beslut om vad de tycker. Vad jag däremot tycker mig se tydligt är att man har svårt att medge poänger i den motsatta ståndpunkten. Så gör vi förstås ofta i debatter, men här tror jag att det är en ytterligare faktor i spel också. En faktor jag för mig själv i många år kallat den goda lösningens illusion.  (GLI)

Jag upptäckte eller insåg GLI:s existens på allvar när jag arbetat ett par år inom socialtjänsten med ekonomisk rådgivning. Ibland hade mina klienter så stora problem med sin ekonomi att det inte fanns någon riktigt bra lösning på dem. Det kunde leda till väldigt smärtsamma konsekvenser, som att sälja sommarstugan man älskade eller sluta betala på ett lån som föräldrarna gått i borgen för. Men när alla beslutsalternativ var mer eller mindre dåliga blev människor ofta blockerade. De blev handlingsförlamade, eller stack huvudet i sanden. De hade väldigt svårt att släppa tanken på att det ändå måste finnas en bra eller åtminstone rimligt bra lösning på deras situation. De blev ett offer för den goda lösningens illusion.

Senare erfarenheter i livet har bara bekräftat min observation mer. Vi är dåliga på att inse att det ibland inte finns en god lösning på våra problem och att det då gäller att hitta den minst dåliga. Ett sätt att hantera det är att helt enkelt förtränga det mesta dåliga med det alternativ som känns minst jobbigt. Det jag sett i alla debatter i den här frågan under året har tyvärr fått mig att känna att det är väldigt mycket det som sker. Och det gäller båda sidor.

Så var landar jag då själv i denna svåra fråga? Sanningen är att jag själv är om inte offer för den goda lösningens illusion så i varje fall väldigt vilsen när jag betraktar de uppenbara problem som tornar upp sig med varje handlingsalternativ. Yttrandefriheten (där mötes- och demonstrationsfrihet ingår) är för mig som liberal helt central i en demokrati och rättsstat värd namnet. Men jag kan samtidigt tycka (vilket jag skrivit tidigare om i bloggen) att det inte är självklart att det offentliga, gemensamma rummet ska få användas fritt för manifestationer som bara har till syfte att kränka och skymfa andra och provocera fram motreaktioner. Och att säkerhetsaspekten faktiskt är viktig, inte minst i de orostider vi lever i sen Rysslands invasion av Ukraina (Ryssland som också mycket väl kan ha ett finger med i spelet i det som händer nu)

Jag hade en lång diskussion om saken nyligen med henne vars omdöme jag litar mest på här i världen i de flesta ting. Vi vände och vred, men blev inte mycket säkrare. Särskilt inte jag. Det retar mig också att det är provokatörer med ont mjöl i påsen som dragit igång stormen. Det retar mig att vissa debattörer framställer det nästan som lans för yttrandefriheten att gå ut och bränna upp ting som betyder väldigt mycket för andra. Vad gott kan det komma ut av det? Men jag retar mig också på attityden hos vissa att vika ner sig för våld och hot och tro att det kommer att lösa alla problem. Och jag retar mig på att nästan alla tillfrågade svenska imamer, som kommit hit bl.a för att slippa förföljelse och få utöva sin tro fritt, vill ha omfattande inskränkningar i alla vi övrigas rätt att uttrycka oss vanvördigt eller ens kritiskt mot deras trossystem. Ett system som inte är vårt och som vi rimligen måste ha rätten att få förhålla oss till precis som vi önskar.

Allra mest av allt retar jag mig på de hycklande makthavare i flera muslimska länder som själva är som bäst korrumperade, inkompetenta uslingar och som värst samvetslösa, ondskefulla mördare som förtjänar att utplånas från jordens yta. Men jag vet att vi måste tänka i termer av säkerhet och de-eskalering också. Och att ibland kan man behöva erkänna att man inte är störst och starkast i en konflikt och anpassa sitt handlande efter det. Jag hoppas att våra politiker utifrån de perspektiven kan finna en lösning. Den minst dåliga lösningen åtminstone.