Blogginlägg som gnäller på politiska åsiktsmotståndare kan vara rätt tröttsamma. Därför tänkte jag idag istället gnälla på mina egna, nämligen Alliansen. För vad 17 är det egentligen för pajaskonster, verklighetsförnekande och fulspel de sysslar med för närvarande?

Redan långt före valet anade man att det kunde bli problematiskt. Annie Lööf trumpetade om att en alliansregering skulle bildas, men utan någon samverkan vare sig med sossar eller sverigedemokrater. Anna Kinberg först och sen Ulf Kristersson svävade på målet om det senare och de andra två var det lite oklart ibland vad de tyckte. Men en alliansregering ville de ha allihop, trots avsaknad av tydlig, gemensam politisk plattform. Trots att absolut inget pekat mot att en sån vore möjlig på de premisserna.

De fyras gäng - bild från Alliansens gemensamma hemsida, Alliansen.se

Nu är baksmällan här och märkliga saker händer. Alliansen förlorade – om än knappt – valet mot det rödgröna blocket. Ändå utropar man sig till segrare och hävdar på fullt allvar att en alliansregering ska bildas. Och premisserna? Tja först var det inga andra än absolut inget samarbete med SD. Sen kom det: Med stöd av Socialdemokraterna! Så riksdagens överlägset största parti, tillika ledare för den största av riksdagens tre politiska falanger i nuläget, skulle alltså agera stödhjul för en borgerlig minoritetsregering?

Det är trams, inget annat än trams. Inte ens centerledaren, som ibland inte verkar riktigt förankrad i verkligheten i sin allmänna, sprudlande optimism, kan ju på allvar tro att S någonsin skulle gå med på något sånt.

I ett mycket märkligt försök att både äta kakan och ha den kvar försöker man få ihop sin argumentation med att säga att det egna regeringsalternativet är större än den tidigare socialdemokratiska regeringen (dvs S+MP) och därför är den naturliga regeringsbildaren. Att man själv krävt att Vänsterpartiet skulle ingå i alla budgetomröstningar föregående mandatperiod och därmed i praktiken räknat dem som en del av regeringsunderlaget gäller plötsligt inte längre. Och om man nu ändå köper matematiken mot allt sunt förnuft: Varför lät man S+MP regera? Även då hade nämligen Alliansen fler mandat än de två partierna.

Lika ologiskt som dumt.

Sen kommer vi till talmansvalet. Här fanns en sen länge etablerad princip att övriga partier respekterar att största partiet i det största blocket får posten som första talman och de nästföljande går till övriga partier efter storleksordning. Igår bröt alliansen den genom att samfällt rösta på sin egen kandidat. Därigenom öppnade man också vägen för övriga att bryta mot principen, med resultat att SD fick en ny politisk offerkofta att lyfta fram. Men det är värre än så. Alliansens ekvation byggde på en förhoppning om att partiet-man-inte-får-prata-med skulle stödja deras talman. Vilket de gjorde. Alla hederliga människor ställer upp på idén om tjänster och gentjänster: Om jag har hjälpt en kompis att flytta en helg så ställer kompisen upp med motsvarande tjänst när jag behöver den om hen överhuvudtaget ha en möjlighet. Reciprok altruism med ett finare ord. Denna princip som grund för moralisk hedervärdhet sket Alliansens fullständigt i: Med undantag för några enskilda ledamöter med moralisk ryggrad la man ner sina röster i samtliga omgångar när det var dags för SD:s kandidat. Som förlorade p.g.a detta. Tack för hjälpen! Inte. Hyckleri på hög nivå.

Och nu har man alltså röstat bort Stefan Löfven som statsminister och tänker sig att… Ja, vilket realistiskt scenario tänker sig egentligen Alliansen? Att man ska få stöd igen av partiet-man-inte-får-prata-med och absolut inte bygga något regeringsunderlag på utan krav på motprestation? Att Löfven redan imorgon gråtande ska erbjuda Kristersson sitt ämbetsrum och all hjälp han behöver framöver?

Trams.

Varför detta spel när matematiken kring mandaten ger ett så tydligt besked? Det finns inte stöd i riksdagen för en ”alliansregering”. Det finns antingen stöd för någon form av ickerödgrön regeringskoalition där två eller flera partier kan ingå och övriga ickerödgröna stöder den vid budgetomröstningar. Förmodligen, vilket är naturligt i varje form av samarbete, mot någon form av gentjänst. Eller så finns det stöd för någon form av mittregering där socialdemokraterna i så fall måste ingå, för annars kan SD rösta ner den regeringen genom att stödja S budgetförslag.

Det är de realistiska alternativ som står till buds för allianspartierna på riktigt om de vill vara med och regera. Om nu en eller två inte vill lämna den förstås och bli stödhjul åt någon slags rödgrön regering.

Personligen ser jag ingen rimlighet i en alliansregering som är beroende av aktivt stöd av SD i varje fråga inklusive budgeten och med tanke på att två av partierna inte gör det heller så är den enda rimliga slutsatsen att projektet Alliansregering läggs ner här och nu och att man istället sätter sig ned med Socialdemokraterna och börjar föra samtal kring hur landet ska kunna styras på ett konstruktivt vis de närmaste fyra åren.

Kanske kommer vi dit till sist, men tyvärr fyller det som sker nu mig med negativa känslor. För ingen av de förklaringar jag kan se till varför Kristersson – han som vill vara den vuxne i rummet - &Co beter sig så här ter sig särskilt smaklig:

-          Antingen tror de på fullt allvar att de kan uppnå sina politiska målsättningar. Då är de skrämmande naiva och saknar i den här så viktiga frågan helt verklighetskontakt.

-          Eller så är det här bara en slags cynisk charad: Ett sätt att trassla sig ur alla orealistiska och motsägelsefulla löften som gavs före valet i hopp om att vi, deras väljare, ska tro dem när de säger att de minsann gjort och försökt allt för att bilda regering men att tyvärr var de andra partierna så dumma att de inte förstod hur rätt och rättvist och bäst det var med en alliansregering.

-          Vill man öka cynismnivån ett steg till kan man spekulera i att alla redan vet att Kristersson kommer att bilda en konservativ regering med stöd av SD i slutändan som kan regera genom att Liberalerna och Centern lägger ner sina röster i budgetomröstningar och att det nu bara handlar om att rädda ansiktet så mycket det går på alla fyra innan man kommer dit.

Så: Naivitet eller en tämligen föraktfull cynism mot sina väljare (fast kanske går den hem hos fler än jag tror). Pest eller kolera.

Inte roligt.

Visst måste man acceptera att det finns ett inslag av spel och markering i politik. Men det måste finnas en gräns. Alliansen har gått över den gränsen och bidrar därmed – de är inte ensamma oskyldiga i denna soppa – till att våra demokratiska processer och vårt parlament framstår i dålig dager just nu. De borde ta ett kliv tillbaka och erkänna att störst faktiskt ska gå först här, det är Socialdemokraternas uppgift som största parti och huvudföreträdare för den största grupperingen i riksdagen att försöka få till ett hållbart regeringsunderlag. Kanske med en flerpartiregering där ett eller flera borgerliga partier ingår, kanske som en ren S-regering som gör överenskommelser med ett antal partier om budgeten och andra stora frågor. Självklart ska inte alliansen lägga sig platt där som man gjort de senaste fyra åren, men det är en helt annan spelplan än den man nu gör sig till åtlöje på.

Och för guds skull Jan Björklund: Inga fler taffliga påtryckningsförsök mot Sossarna med nyvalshot om de inte kommer till förhandlingsbordet på låtsasmajoriteten Alliansens premisser. De som kan vinna på ett sånt är i vart fall inte Alliansen, utan mer troligt de politiska ytterkanterna. Särskilt partiet-man-inte-får-tala-med, också känt som partiet-som-flera-partiledare-fortfarande-försöker-låtsas-som-de-inte-existerar-fast-de-nästan-har-en-femtedel-av-mandaten-i-riksdagen-nu

När Sverige på söndag går till val så gör vi det i ett politiskt landskap som inte liknar något vi haft tidigare. Vi gör det också i en atmosfär av oro och rädsla starkare än någonsin förr. Frågan är om något tidigare svenskt val har präglats så mycket av det. Jag vill gärna rekommendera den här podden från Sveriges radio:

https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1140963?programid=793 (”En tickande bomb”)

Forskning visar att förekomsten av ord som rädsla och risk har ökat i omfattning i offentliga texter under flera decennier. En del menar att vi lever i en rädslokultur. Den norske filosofen Lars Fr H Svendsen talar om att vi upplever världen genom ett slags rädslans prisma. Inför nya saker, inför förändring tenderar vår första fråga att bli ”Kan det här vara farligt?”, inte ”Kan det här vara något bra”. Inte så få tycks uppleva det som en personlig kränkning att på något vis exponeras för risk. Reaktionen på ”larm” av olika slag blir ibland närmast måttlös. Ett mindre fabrikationsfel som under extremt olyckliga omständigheter skulle kunna innebära en liten risk för olycka eller ohälsa leder inte sällan till att hundratusentals eller rentav miljontals produkter återkallas och förstörs. Vår tid är full av ”nollvisioner” kring allt från trafikdöd och arbetsolyckor till mobbning och rasism, inte sällan parad med stark oro och upprördhet för att det ändå förekommer. Allt detta fast vi totalt sett lever i en tryggare och säkrare värld än någonsin tidigare i historien. Och fast de flesta av oss nog inser att det ligger i själva livets villkor att risker inte helt kan elimineras och att människan alltid kommer att stå inför olika problem och hot som måste hanteras.

Politiken präglas förstås av det här också. Visst, vi har alltid varit rädda för olika saker. På 1910- och 20-talen påverkades det politiska klimatet av rädslan hos vissa grupper för en revolution liknande den som ledde till inbördeskrig i Finland. På 70- och 80-talen var många rädda och arga p.g.a kärnkraften och risken för haverier.  Ofta gällde det dock en fråga och rädslan genomsyrade inte hela väljarkåren.

Jag skulle tro att åtminstone någon som läst så här långt ser Sverigedemokraterna och deras katastrofretorik för sin inre syn. Det gör den förstås alldeles rätt i. Men SD är inte så unika i det här avseendet som en del verkar vilja tro. Hela det politiska samtalet just nu är präglat av undergångstänkande och rädsla som vi exponeras av från alla håll. Det är inte bara det att flertalet partier hakat på SD:s retorik om hur illa ställt det är med lag, ordning och trygghet i Sverige. De fortsätter att lansera sin egen, alternativa version av Harmagedon: Den om allt fruktansvärt som ska hända om SD tillåts fortsätta växa av väljarna och om de skulle få minsta politiskt inflytande. Till det kommer miljöfrågan där det också målats upp katastrofscenarion i grälla färger efter att sommarens torka och värmebölja fört upp frågan igen.

Observera att det här är en beskrivning av den politiska verkligheten, inte en värdering av allvarlighetsgraden och behovet av åtgärder i respektive scenario. Vad man som enskild, liten människa skulle behöva tänka på tror jag är dock detta:

-          Vi människor har en dragning åt det dramatiska och övertydliga som gör oss mottagliga för överdrifter och svartmålning av verkligheten

-          Det finns alltid politiska krafter i alla läger som medvetet försöker utnyttja det för att stärka sin egen position

-          När vi blir rädda och oroliga så fungerar vårt tänkande och omdöme sämre än annars.

Historiskt sett har de flesta av alla undergångsscenarion som följt oss genom vår historia visat sig vara överdrivna eller rentav felaktiga. Mänskligheten gick inte under på 1900-talet av ett globalt atomkrig. Milleniumbuggen ledde inte till utslagen el och störtade flygplan. Svininfluensan var på det stora hela taget inte värre än de normala, årliga influensaepidemierna. Mycket lite talar för att klimatförändringarna även om de inte stoppas skulle leda till en global civilisationskollaps, att det svenska samhället är på väg att falla ihop eller åtminstone förvandlas till ett nytt Colombia eller att vi är på väg mot en fascistisk diktatur med statlig censur, etnisk rensning och koncentrationsläger.

Problemet är att man aldrig kan bevisa icke-existens. Vi kan inte säga säkert att det inte kommer att hända. Och det utnyttjar både de som av olika skäl vill skrämma oss och våra egna hjärnor.

Det är då det gäller att sätta sig ned, ta ett djupt andetag och försöka tänka efter lite istället för att bara ryckas med av känslor. Särskilt i dagens nya verklighet där även små människor som du och jag lättare kan påverka andra genom att dela saker på sociala medier eller skriva egna inlägg där vi boostar våra egna och andras rädslor och ilska. För även ilskan spelar en roll här, den bor granne med rädslan och de kan driva varandra i en destruktiv rundgång.  

Här gäller verkligen två tankar i huvudet samtidigt också. Står vi inför ett stort problem p.g.a den globala uppvärmningen? Ja, sannolikt och det måste vi hantera. Har vi sett en utveckling åt fel håll de senaste åren när det gäller brott och otrygghet? Ja, åtminstone i viss utsträckning. Finns det problem kring integration och migration? Ja, definitivt. Är en fortsatt ökning av de värderingar som ligger bakom åtminstone en del av SD:s framgångar ett problem? Absolut.

Det är bara inte automatiskt samma sak som att vi står vid apokalypsens rand och stirrar ner i avgrunden.

Vi har hanterat massor av problem genom vår mänskliga historia tidigare. Vi har löst dem, eller åtminstone hittat sätt att hålla dem inom rimliga gränser. För det är också en insikt jag tror vi behöver mer av. I den krassa verkligheten är nollvisioner mycket svåra att uppfylla. Om vi mår mer eller mindre konstant dåligt av att mänskligheten orsakar problem med miljön, att vissa människor skriver eller ropar rasistiska slagord, att grova våldsbrott fortfarande inträffar eller att mindre grupper av människor sluter sig samman i antidemokratiska och antihumanistiska grupper så är vi dömda att må dåligt resten av det enda liv vi säkert vet att vi har.

Vi måste försöka hitta en balans mellan att inte sopa saker under mattan och acceptans för att det inte är möjligt att upprätta Utopia. Och att vi i ett öppet samhälle aldrig kan få alla andra människor att tycka och tänka ungefär som vi själva.

Ett annat problem i denna rädslokultur är hur vi hanterar andras rädslor och oro. Vi är inte alla rädda för samma saker. Till en inte så liten del tycks rädslorna kopplade till vilka allmänna värderingar man har. Då är inte nästa steg långt borta: Att förhåna och misstänkliggöra de rädslor man inte själv delar. Medan ens egen rädsla är rationell är den andres styrd av okunnighet, dumhet eller rentav ont uppsåt. Den synen upplever jag är mycket stark i alla åsiktsläger idag. Viljan till samtal, viljan att åtminstone försöka förstå hur en andre tänker och känner är låg. Personligen tror jag att detta är ett större hot än de nationella krafternas frammarsch eller socialt utanförskap, radikalisering och islamisering i våra förorter.

Där min namne Schyffert sa ”Var inte rädd” skulle jag hellre se att vi ställde en fråga: ”Varför är du rädd?” Och försökte lyssna med öppet sinne. Det har hjälpt mig själv en hel del att möta den reaktionen från en klok människa.

I denna valrörelse har som sagt många försökt spela på rädsla. Inte bara SD med sin svartmålning av tillståndet i nationen. Tyvärr framför nu också andra partier argument som går ut på att väljarna istället för att rösta på bästa politik ska rösta efter rädslan för just SD för att minimera risken att de får någon form av inflytande. Det är illa att politiker försöker använda rädslans makt till att få människor att lägga sin röst utifrån negativa val istället för positiva. Jag hoppas att så många som möjligt inte lyssnar till dessa destruktiva budskap, utan väljer det parti man faktiskt tror har den bästa politiken för Sverige och vars värderingar stämmer bäst överens med de egna.