jonesiskt

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Henrik - Onsdag 26 maj 18:20

Jag är en många som intresserar mig för vad som händer i USA, inte minst efter den dramatik som varit vid och efter presidentvalet. Senaste åren har jag också lärt mig mer om hur landet styrs och hur makten är fördelad mellan president och kongress, eller mellan det federala USA och delstaterna. En dag föddes tanken att sammanfatta det på en övergripande nivå i en bloggpost. Det krävde förstås mer research och faktakontroll i ett antal timmar. Resultatet följer här. Du som läser känner säkert till en hel del redan. Men kanske fyller det igen en del luckor du kan ha nytta av när du följer vad som händer i det stora landet i väster. 

 

Här hittar du allt från vilken makt presidenten egentligen har och hur valsystemet till kongressen funkar till övergripande fakta om skatter och de sociala välfärdssystemen. Och så lite smått och gott på slutet.

 

Hittar du något faktafel: Kontakta gärna mig så jag kan rätta till det. 

 

Ett förbund av stater

Precis som namnet antyder är USA en federation. Det är också därför den gemensamma nivån kallas för den federala. De femtio delstaterna har en mycket högre grad av självstyre än exempelvis Sveriges län. Ett kanske banalt exempel är att alla har sina egna hastighetsgränser vid bilkörning. Ja, alla har faktiskt sin helt egen lagstiftning och till med egen författning. Dock måste alla följa USA:s konstitution från 1789 och dess olika tillägg. Mer om det under avsnittet om rättssystemet. Delstaterna har också sina egna valda parlament och motsvarigheten till regeringar under en guvernör.


Delstaterna är i sin tur uppdelade i countyn som motsvarar våra kommuner. Deras ansvar och befogenheter varierar mycket mellan de olika delstaterna. Typiska uppgifter är rättsväsende med lokala domstolar, poliser och åklagare, vägar och annan infrastruktur, skolor och hälso- och sjukvård.


Det politiska systemet

USA:s politiska system bygger i grunden på den franske filosofen Montesquieus idéer om hur makten över ett land skulle delas upp mellan i tre separata grenar: Den verkställande, den lagstiftande och den dömande. Presidenten och hens regering representerar den verkställande, Kongressen den lagstiftande och domstolsväsendet den dömande. En liknande uppdelning hittar man också i delstaterna. En bärande tanke är att de tre grenarna ska vara jämnstarka, så att inte någon kan dominera en annan. Därför är maktdelningen mer än bara ord på papper: Systemet är uppbyggt så att alla parter har tämligen klart definierade ansvarsområden som gör det svårare för någon enskild part att tillskansa sig så stor makt att den kan missbrukas för personliga eller politiska syften som inte gagnar landet.


Över allting svävar USA:s konstitution. Ursprungsdokumentet från 1789 har genom åren kompletterats med 27 författningstillägg (amendments) som har den största praktiska och juridiska betydelsen idag. Konstitutionen föreskriver egentligen allt av större betydelse för hur republiken USA ska styras och hur de demokratiska och juridiska processerna ska fungera.


 

Första sidan (av fyra totalt) av USA:s konstitution från år 1789 (bild från Sandra Day O'Connor Institute)

 

Presidenten


USA:s president har omfattande maktbefogenheter jämfört med de flesta andra statschefer i demokratiska länder. Dock kanske inte fullt så stora som många i Sverige tror. Numera kan han eller hon bara sitta två mandatperioder, detta slås fast i det 22:a författningstillägget från år 1951.


Presidenten utses i allmänna val, men röstas formellt fram av elektorer som speglar majoriteten i respektive delstat. Antalet elektorer styrs av delstatens folkmängd. Enkelt uttryckt väljer i praktiken varje delstat vem man vill ha som president och det är summan av de valen som avgör vem som vinner, inte rösterna totalt i hela USA. Den som vill fördjupa sig mer i ämnet kan gå till denna bloggpost: http://jonesiskt.bloggplatsen.se/2016/11/11/11385424-presidentvalsmatte-eller-vem-vann-egentligen/


Presidentens makt har ökat över tid, i takt med att den federala maktapparaten och de frågor som avgörs på den nivån har vuxit sig allt större och fler.


Konstitutionen slår fast att presidenten har makten att godkänna eller lämna in veto mot lagar som röstats igenom i kongressen. Presidenten kan utfärda direkt styrande order och direktiv för olika delar av den federala verksamheten på departement och myndigheter. De får då samma rättsliga ställning som om de vore lag. Han eller hon kan också utfärda olika typer av benådningar. Presidenten har en vidsträckt rätt att utse personer till olika statliga befattningar. Utnämningar av domare måste dock godkännas av senaten.


Den verkligt stora makten för presidenten ligger dock på det utrikespolitiska området. Presidenten är som statschef ansvarig för USA:s relationer med andra länder, alltså helt enkelt den utrikespolitik USA bedriver. Han eller hon kan ingå olika typer av internationella avtal, men dessa måste i vissa men inte alla fall godkännas av två tredjedelar av senatens ledamöter. Presidenten utser också personligen ambassadörer och flera andra diplomatiska poster.


Presidenten är vidare befälhavare över landets väpnade styrkor. Hen kan besluta om olika typer av militära insatser, även omfattande. Däremot kan bara de folkvalda ledamöterna i kongressen officiellt förklara krig. Med tanke på de militära resurser, inklusive kärnvapen, som USA förfogar över är det knappast orimligt att säga att presidentämbetet ger en makt som inte någon annan position eller person i någon av världens demokratiska länder ens är i närheten av.


Presidentens makt i inrikespolitiska frågor beskärs av delstaternas omfattande självstyre. Åtgärder som ses som försök att gå förbi det kan väcka ont blod även bland partikamrater. George HW Bush försökte intervenera i Texas 2007 i ett fall som gällde en dödsdömd man med mexikanskt medborgarskap och få till ett uppskov med avrättningen. Mannen hade inte erbjudits att kontakta Mexikos konsulat för att begära rättslig hjälp där, något som bröt mot en konvention från 1963 som USA undertecknat. Bush fick ett mycket syrligt svar från styrande republikaner i den stat han själv varit guvernör i och i den rollen undertecknat över 150 order om avrättning. Innebörden var ungefär ”Sköt du dina angelägenheter så sköter vi våra, Texas är inte bundet av era överenskommelser i Washington med FN” Och därvid blev det efter att Högsta domstolen kom fram till att delstaten hade rätt. Så alla aspekter av ett internationellt avtal är alltså inte automatiskt tillämpliga även i delstaternas rättsskipning.


 
Joe Biden - USA:s fyrtiosjätte president (officiell pressbild, Vita Huset)


Kongressen och valsystemet


Kongressen (U.S Congress) är det officiella namnet på USA:s federala parlament. Det är ett tvåkammarsystem, uppdelat i senaten och representanthuset (House of representatives eller bara House). Kongressen sammanträder i sessioner om två år och varje session avslutas med nya val. Den kan inte upplösas genom nyval, varken av presidenten eller någon annan. Bägge kamrarna kräver amerikanskt medborgarskap, men till skillnad från presidenten behöver inte en ledamot vara född i landet.


Alla ledamöter i kongressen väljs i sina egna delstater i majoritetsval. Först måste de dock nomineras av sitt parti, vilket i regel sker genom primärval. Alltså precis som när presidentkandidater utses. Även oberoende kandidater kan ställa upp, men när en sån person någon gång lyckas vinna sin valkrets så brukar de ha en mer eller mindre stark anknytning till antingen Demokraterna eller Republikanerna. Här kan också påpekas att varken Dem eller Rep är partiorganisationer i en svensk bemärkelse med partiledare och medlemmar som betalar avgifter till en central partiorganisation. De är av tradition mer löst sammansatta intressegemenskaper, vilket också innebär att pressen att stödja det egna partiets förslag i varje omröstning är mindre än i Sveriges riksdag.


Kongressens stiftar och godkänner ny lagstiftning. Dess ledamöter kallas ofta ”lawmakers” i dagligt tal, men officiella benämningar är ”senator”, respektive ”representative”, alternativt ”congress(wo)man”. Lagförslaget måste få majoritet i bägge kamrarna. Presidenten har dock som nämnts möjlighet att lägga in veto mot lagförslag. Vetot måste gälla hela förslaget, så presidenten kan inte använda det för att göra justeringar enligt sina egna åsikter. Presidentens veto kan upphävas om två tredjedelar av ledamöterna i både senaten och representanthuset röstar för det. Utifrån hur majoriteterna sett ut historiskt sker det förstås väldigt sällan. Men både Obama och Trump fick under sin ämbetsperiod varsitt veto nedröstat.


Kongressen har totalt 535 ledamöter.


Senaten


Senaten har exakt etthundra ledamöter, två för varje delstat. Senatorerna väljs på sex år, men mandatperioderna är utspridda så att ungefär en tredjedel av dem väljs om vid varje ordinarie valtillfälle.


Vicepresidenten i USA, för närvarande Kamala Harris, är också ordförande i senaten, men har normalt inte rösträtt. Däremot har hon, vilket är oerhört betydelsefullt i denna session av kongressen, utslagsröst i händelse av att en omröstning slutar 50-50. Eftersom det råkar vara exakt fördelningen mellan senatorer som är republikaner respektive demokrater så kan man utgå från att det kommer att ske i ett antal omröstningar.


Senaten ska godkänna internationella fördrag och avtal som USA ansluter sig till. De ska också godkänna utnämningar av ministrar, domare i Högsta domstolen, ambassadörer och ett antal andra befattningshavare. Den genomför också eventuella riksrätter mot presidenten, vicepresidenten eller annan person med ledande befattning i den federala administrationen. Vissa beslut i senaten kräver två tredjedels majoritet, vilket var orsaken till att riksrättsåtalet mot Donald Trump efter den 6 januari ogillades trots att fler än hälften av senatorerna röstade för att fälla honom.


Representanthuset

Representanthuset (RH) har 435 platser, där varje ledamot representerar en delstat. Till skillnad från senaten görs fördelningen av platser mellan delstaterna efter folkmängd. Justering sker normalt vart tionde år, efter en officiell folkräkning. Varje delstat är garanterad minst en plats.


En viktig funktion i RH förutom att rösta om lagförslag är att de initierar alla förslag som innebär att skatter, avgifter, tullar och andra federala finansieringssystem höjs eller att nya tillkommer. I övrigt har dock inte RH samma maktbefogenheter som senaten. De röstar igenom om någon ska ställas inför riksrätt i senaten (enkel majoritet räcker). Dessutom ger konstitutionen dem den udda makten att välja president om två kandidater skulle vinna exakt lika många elektorsröster. Mycket av det faktiska arbetet bedrivs i kommittéer med ansvar för olika politikområden, ungefär som utskotten i Riksdagen och där ledamöterna utses från respektive parti.


Ledamöterna i RH väljs på endast två år, vilket innebär att alla platser står på spel även vid mellanårsvalen (se vidare nedan). Fler än hälften av delstaterna har en majoritet republikanska kongressledamöter. Men då Demokraterna är starkare i flera av de folkrikaste staterna så har de en liten, men säker majoritet just nu.


Det parti som har majoritet utser en talman (speaker of the house) som är ordförande då RH sammanträder. För närvarande är Demokraternas Nancy Pelosi. Det största partiet garanteras också majoritet av platserna i de olika kommittéerna.


Kongressens officiella symbol/sigill

 

Mellanårsval


Midterm elections syftar på de val som äger rum halvvägs in i den sittande presidentens mandatperiod. För ledamöterna i representanthuset gäller i grunden samma villkor som när det också är presidentval: Deras platser sätts på spel varje gång det är val och de måste först besegra eventuella utmanare i det egna partiet i primärval och därefter få flest röster i sin valkrets. Den senator som väljs i samband med ett presidentval kommer att få kandidera för omval igen vid ett mellanårsval och vice versa.


Mellanårsvalen är ändå mycket viktiga. Historiskt har det ofta blivit så att det parti som har presidentposten och då inte sällan även fått majoritet i bägge kamrarna tenderar att förlora den i en kammare vid nästa mellanårsval. Eller i värsta fall bägge. Det hände både under Bill Clinton (1994) och George H.W Bush (2006). Under Barack Obama förlorade Demokraterna först Representanthuset 2010 och därefter år 2014 även Senaten.


Ett parti som har majoritet i bägge kamrarna och presidentposten kan i stora stycken ”tuta och köra”. Men det räcker med att förlora en kammare för att det ska bli problem. Lagförslagen ska ju godkännas i både senaten och representanthuset. En president som har en eller bägge kamrarna emot sig kan få mycket svårt att uträtta större saker, framför allt på den inrikespolitiska arenan. Det var det öde som drabbade Barack Obama, som också fick uppleva en rad politiska nederlag under sin andra mandatperiod. 


Det är också av det här skälet som Republikanernas främsta fokus just nu är valen i november 2022, inte nästa presidentval. Och varför Joe Biden och Demokraterna har så bråttom med beslut och lagförslag inom olika områden. Bägge vet att ställningen är extremt jämn, både i mandat och i de ”swing states” och valdistrikt där striden i praktiken avgörs. Faktiskt var det också så att Demokraterna trots framgångarna i presidentvalet och senaten backade i representanthuset. 


För långsiktighet eller helt enkelt för att lösa de svåra politiska lägen som kan uppstå när det är olika majoriteter i Senaten och Representanthuset söker båda partierna ibland kompromisslösningar, precis som i andra parlament. Termen för detta är bipartisan, medan beslut som ett parti utnyttjar sin majoritet i kamrarna för att få igenom utan det andra partiets samtycke är partisan.


Rättssystemet


I USA finns ett system med delstatliga domstolar på flera nivåer och ett federalt med liknande uppbyggnad. Merparten av alla brottmål och civilmål behandlas i det delstatliga domstolarna. De federala domstolarna hanterar civilmål mellan parter från olika delstater och brott som antingen begåtts på en plats som är federal egendom eller definieras som ett federalt brott av andra skäl. Ett exempel är den berömda lag som stiftades efter att flygaresset Charles Lindberghs och hans frus baby kidnappades och som gör det till ett federalt brott att föra ett offer för kidnappning över en delstatsgräns eller utomlands. I detalj är dock systemet ännu mer komplicerat och svårgenomträngligt. Överklaganden av domar och utslag i de statliga domstolarna kan därför också göras i de federala i vissa fall.


Överst i hierarkin finns USA:s högsta domstol, Supreme Court of the United States (ofta refererad med akronymen SCOTUS) med dess nio på livstid valda domare. SCOTUS är dels högsta instans för federala rättsfall, dels författningsdomstol med makt att med omedelbar verkan ogiltigförklara federal eller delstatlig lagstiftning för att den strider mot USA:s konstitution. Det sker vanligen genom att enskilda fall tas upp och att domslutet prövas mot konstitutionen. Domstolen kan dessutom på liknande grunder upphäva vissa av de beslut som fattas personligen av USA:s president.


Ett av de bäst kända exemplen är Roe mot Wade från 1973 om kvinnors rätt till fri abort. Domstolen kom i sitt avgörande med röstsiffrorna 7-2 fram till att förbud mot abort på delstatsnivå stred mot det fjortonde författningstillägget från år 1868 på den grunden att det kränkte kvinnornas rätt till sitt privata liv och de beslut som fattas inom ramen för det.


Högsta domstolen har i de mål som har en mer politisk dimension länge balanserat mellan en konservativ och en liberal grupp domare. Många viktiga utslag har fattats med minsta möjliga marginal: 5-4. I perioder har en eller par domare utgjort ”swing votes” och röstat ibland med det konservativa blocket, ibland med det liberala. Efter att Donald Trump hade turen att få utse inte mindre än tre domare lutar nu domstolen mer konservativt än på länge. Det är dock ett misstag att tro att det är samma sak som att domarna röstar ”ideologiskt” i alla frågor, eller ens för den president som utsett dem. Republikanerna hade inga som helst framgångar i sina försök att få valresultat överklagade och Trump personligen har nu förlorat två ärenden i domstolen som gällt utlämnande av handlingar till åklagaren som utreder hans skatteaffärer.


 

Supreme Court of the United States 2021. I mitten sitter domstolens ordförande, Chief justice John Roberts (officiell pressbild)


Individers rättigheter som de följer av konstitutionen har en oerhört mycket större betydelse i USA:s rättssystem än i det svenska, både politiskt och juridiskt. Termen ”due process” har egentligen ingen svensk översättning som fångar dess fulla innebörd. Den handlar om vars och ens rätt till att få sin sak prövad på ett sätt som inte kränker någon av de rättigheterna. Överklaganden av domar handlar väldigt mycket om att försöka visa på att en sån kränkning har skett. Däremot är möjligheterna att pröva i sak mycket mer begränsade. De högre domstolarna tittar som huvudregel inte på om juryn gjorde en korrekt bevisvärdering eller inte när de dömde någon för exempelvis ett mord.


Kan man däremot visa att något i rättegången utgjorde en verklig överträdelse av de konstitutionella rättigheterna så kan den ogiltigförklaras och man får då rätt till en helt ny prövning. När poliserna rabblar sitt You have the right to remain silent… i amerikanska TV-serier är det resultatet av ett utslag i Högsta domstolen från 1966. Utslaget slog fast att uttalanden som en åtalad person gjort för polisen innan den informerats om sina rättigheter att inte svara på frågor och att ta hjälp av en advokat vid förhör inte var godtagbara som bevisning i en rättegång.


En stor skillnad i brottmålen är också möjligheten för åtalade att göra en plea bargain: En för bägge parter rättsligt bindande uppgörelser där den åtalade erkänner sig skyldig till de åtalspunkter man kommer överens om, mot ett lägre straff. I vissa fall bestäms dock det slutliga straffet formellt av en domare, men en rekommendation från åklagaren som tungt vägande underlag. Uppgörelsen är inte möjlig att överklaga, utom i vissa speciella fall. Någonstans runt 90% av alla brottmål avgörs på det viset i USA och rättssystemet skulle kollapsa om plötsligt större delen av målen skulle prövas i en rättegång som i Sverige.


Skatter


USA har ett av de lägsta skattetrycken bland världens mest ekonomiskt utvecklade länder. Bland de 37 medlemsländerna i OECD var det år 2018 bara fyra som hade ännu lägre. Med 24,3% låg USA nästan 10% under det genomsnittliga skattetrycket i OECD, uttryckt som procent av BNP.


Varje stat har sina egna skattelagar, det är alltså inte som i Sverige där det bara är själva skattenivån som kommuner och regioner (landsting) har inflytande över. Lagarna varierar en hel del, både av politiska och ekonomiska skäl. I genomsnitt går ungefär 10% av amerikanernas inkomster till skatter i den stat och det county de bor i: Inkomstskatt, fastighetsskatt och försäljningsskatt. Alaska som har lägst statligt skattetryck har bara drygt 7%. I andra änden av skalan hittar vi delstaten New York, vars skattetryck är dubbelt så högt. De betalar t.ex fyra gånger så mycket i fastighetsskatt per person som Oklahomaborna.


På federal nivå tas det också ut en rad olika skatter i ett långt ifrån lättöverskådligt system. Både privatpersoner och företag betalar en statlig inkomstskatt som är nivåindelad. Exempelvis betalar en ensamstående person ungefär 10% i federal inkomstskatt på löneinkomster upp till 10 000 dollar per år. På den delen av inkomsten som är mellan 85 000 och 163 000 dollar är skatten 24%. Högsta marginalskatt är 37%. Till de gemensamma socialförsäkringssystemen (Medicare m.fl) ska både arbetsgivare och arbetstagare betala in mellan 4 och 6% av löneinkomsterna i skatt.

Federal skatt betalas också på vinster från försäljningar av fastigheter, aktier etc. Precis som i Sverige tas en rad punktskatter ut på alkohol, bensin m.m Det finns skatt på både arv och gåvor, tullar och en rad olika avgifter.


Till allt detta kommer dock ett komplicerat system för skatteavdrag på olika grunder som ofta reducerar det som ska betalas in enligt grundreglerna. Som bekant medför det bland annat att förmögna personer ofta kan komma ner i en lägre procentuell skatt totalt. Systemet anses också av vissa ha negativa effekter på den amerikanska ekonomin på grund av att det är just så snårigt och komplext.


Skatteavdrag och med våra mått mätt lågt skattetryck till trots så blir det betydande skatteintäkter i absoluta belopp varje år i USA. År 2019 beräknas den totala intäkten i OECD:s statistik till över 5 200 miljarder dollar (5,2 triljoner). Av den summan kom nästan 2 000 miljarder dollar från privatpersoners inkomstskatter. De största intäkterna i övrigt var från de federala skatterna till socialförsäkringssystemen (1 300 miljarder dollar) och nästan 600 miljarder dollar i delstatliga och kommunala fastighetsskatter.


Trygghetssystem


Ibland har det i svensk media låtit som att det i stort sett inte finns några offentliga välfärdssystem i egentlig mening i USA. Så ser det inte ut i verkligheten. Snarare handlar det om ett ganska komplext och svåröverskådligt system, precis som så mycket annat som rör den offentliga förvaltningen i det stora landet i väster.


Grunden för att bli berättigad till något eller flera av stöden är att hushållets inkomster är lägre än den nationella gränsen för vad som räknas som fattigdom. För en ensamstående person är det på årsbasis knappt 13 000 dollar, medan gränsen för en familj på fyra personer går vid 26 500 dollar. De system som administreras på delstatsnivå kan dock skilja sig åt och i vissa stater är gränserna för rätt till ersättning väsentligt högre för äldre eller personer med allvarligare funktionsnedsättningar.


Hälso- och sjukvård


År 2013 gick 37% av den totala, federala budgeten till trygghetssystemet, inklusive det nationella hälso- och sjukvårdsprogrammet Medicare som ger sjukförsäkring åt cirka 60 miljoner amerikaner. Dels personer över 65 år (med vissa inskränkningar/tillkommande krav om man inte under sin aktiva tid betalat federala skatter till systemet i minst 10 år), dels yngre personer med vissa funktionshinder.


Det andra stora trygghetssystemet inom hälso- och sjukvårdsområdet är Medicaid. Till skillnad från Medicare är det kopplat till inkomst och tillgångar hos individen och behovsprövas därför. Trots det omfattade det inte mindre än 74 miljoner personer år 2019, en stor del av dem barn. I de flesta delstater betalas exempelvis mellan 30 och 50% av all förlossningsvård från systemet. Medicaid administreras på delstatsnivå, men den federala budgeten bidrar till finansieringen. Det är ändå en betydande kostnad för delstaterna, i snitt cirka 17% av deras budgetar. Den årliga totalkostnaden är över 600 miljarder dollar. Eftersom det är ett system kopplat till ekonomisk ställning så måste personer som ingår i det i varierande omfattning betala egenavgifter för t ex läkemedel och i vissa fall direkt till systemet som en årspremie för att få fortsätta vara registrerad. En studie visade att över hälften inte hade råd att hämta ut alla läkemedel de fått på recept.


Storleken på dessa system till trots så står de fortfarande inte för mer än en dryg tredjedel av de totala utgifterna för hälso- och sjukvård i USA. Det beror förstås på att en majoritet av alla amerikaner har sjukvårdsförsäkringar själva eller via sin arbetsgivare. Omkring 30 miljoner är dessutom oförsäkrade.


Ekonomiska ersättningssystem


-          Temporary Assistance for Needy Families (TANF)

  • Kontantstöd till personer med låga eller inga inkomster. Finansieras både med federala och delstatliga medel. Enligt senaste uppgifter (juni 2020) får drygt en miljon hushåll i snitt per månad ersättning från systemet och den uppgår till närmare 500 dollar. Krav ställs på att arbeta parallellt med stödet, annars kan det reduceras eller bortfalla helt. De flesta stater har tidsgränser för hur länge stödet kan erhållas.

-          SNAP Food stamps

  • Stödet riktar sig till personer med låga eller inga inkomster och delar som framgår av namnet ut pengar till mat (numer realiserat som ett betalkort). Fler än var tionde amerikan fick del av stödet år 2018 och fler än vart sjätte barn bodde i hushåll som erhöll matkuponger. Det finns countyn där över 4 av 10 invånare får bistånd från SNAP. Viss hänsyn tas till hushållets utgifter vid biståndsbesluten. Som ett exempel får en familj på tre med egna inkomster som precis ligger på gränsen för fattigdom cirka 250 dollar i månaden.
  • Även i detta system ställs i normalfallet krav på arbete. Kostnaden varierar av naturliga skäl mycket med konjunkturerna. År 2018 uppgick den till drygt 68 miljarder dollar och finansieras nästan helt med federala medel.

 

-          Bostadsstöd (Housing)

  • Egentligen flera olika system. Stöd kan ges genom att man helt enkelt får en lägenhet i en s.k social housing-bostad med subventionerade hyror. Det finns åtminstone 1 miljon såna fastigheter. Systemet har kritiserats för att det förstärker både ekonomisk och raslig segregation och den ökade otrygghet och kriminalitet som följer av det.
  • Man kan också få bidrag till hyran i vanliga bostäder som medför att hushållet inte behöver betala mer än 30% av sina inkomster i hyra.
  • Finansieras med federala medel.

-          SSI (Supplemental security income)

  • Ett särskilt ekonomiskt stöd riktat till personer över 65 år och barn och vuxna med funktionshinder. Prövas mot inkomst och tillgångar. Ungefär 8 miljoner amerikaner erhöll ersättning från det 2019 och nästan 56 miljarder dollar betalades ut.

En viktig del utgör också Social security. Begreppet omfattar federal ålderspension, efterlevandepension och en inkomstförsäkring för personer med allvarligare funktionshinder. Istället för att vara inkomstprövade styrs ersättningens storlek som huvudregel av hur stora inbetalningar som gjorts till den del av den federala skatten som finansierar dessa ersättningar.  Dock får låginkomsttagare en betydligt högre andel av de inkomster de haft när de arbetade i ersättning. Systemen bygger på att personer med högre inkomst förväntas ha kompletterande försäkringsersättningar. I år beräknas 65 miljoner amerikaner få del av social security-ersättningar varje månad. Ålderspensionen uppgår till drygt 1 500 dollar i snitt per person och ersättningen till funktionshindrade till närmare 1 300 dollar.  De totala kostnaderna är dryga 90 miljarder dollar om året.


Utöver detta finns en rad olika större och mindre system för vissa speciella syften och/eller vissa grupper, allt från ersättning vid arbetslöshet till bidrag för skolluncher. Värt att nämna är också EITC – ett omfattande grundskatteavdrag, inriktat främst på låg- och medelinkomsttagare, särskilt barnfamiljer. Det kan ge upp till 6 600 dollar per taxeringsår i avdrag. EITC kostar för närvarande USA 70 miljarder dollar om året


Utbildningssystemet


Grundläggande utbildning


Utbildning motsvarande svensk grundskola och gymnasium är helt och hållet en angelägenhet och ansvar för delstaterna och deras countyn. Varje delstat har sin egen lagstiftning på området och det finns inget i USA:s konstitution som föreskriver något om rättigheter till utbildning eller dess utformning. Trots det och trots att den federala nivån bara finansierar en mindre del av kostnaderna så är mycket ändå standardiserat.


Barn i USA börjar den egentliga skolan vid sex års ålder och går sen i tolv läsår. Ibland räknas också den ettåriga Kindergarten, som ungefär motsvarar Sveriges förskoleklasser, in. Det är dock bara i ett tjugotal stater som den är obligatorisk. Skolsystemet är vanligen indelat i tre huvudnivåer:


-          Elementary school (år 1-5)

-          Middle school (år 6-8) – benämns ibland också Junior high school

-          High school (år 9-12)


Hur länge skolplikten sträcker sig varierar mellan olika stater. I vissa gäller den hela vägen till och med årskurs 12, i andra tillåts avhopp från mellan 14 och 17 års ålder med vårdnadshavarnas tillstånd. Senast tillgängliga uppgifter säger att omkring 7-8% av personer mellan 18 och 24 år gamla saknar examen från high school.  Problemen är långt ifrån jämnt fördelade. En knapp tiondel av alla skolor står för över hälften av avhoppen. Nästan var tredje elev som tillhör en minoritet (enligt officiell klassning) går i någon av dessa skolor, men endast 8% av vita elever. Andelen som inte fullföljer har dock minskat under hela 2000-talet.


All grundläggande utbildning är gratis i de offentliga skolorna där nästan 9 av 10 amerikanska barn går. Övriga går i privata skolor som i huvudsak finansieras genom skolavgifter och av de institutioner (oftast religiösa samfund) som driver dem. Några få procent får också hemundervisning (home schooling).


USA tillhör de länder i världen som lägger mest pengar på grundläggande utbildning i absoluta tal per elev, exempelvis 6,2% av sitt BNP jämfört med 5,2% för snittet av övriga OECD-länder.


Betyg ges redan i elementary school. Det vanligaste är en femgradig betygsskala från A till F där E av någon anledning utelämnas. Federal lagstiftning ålägger också alla skolor att testa att eleverna gör de framsteg de ska med standardiserade tester. Andra tester används som urval vid ansökan till college och universitet, de vanligaste är SAT och ACT. Kritik av olika slag förekommer (förstås) mot såväl principerna för hur betygen sätts som själva testerna.


Högre utbildning


År 2019 hade ungefär en tredjedel av USA:s befolkning en bachelor’s degree (motsvarar ungefär vår kandidatexamen) eller högre. Sex av tio personer har läst åtminstone någon eller några kurser vid ett college. Andelen med högre utbildning har ökat hela 2000-talet, men skillnaderna mellan olika etniska grupper är fortfarande avsevärda.


Det finns cirka 4 500 universitet och college i USA. Däremot ingen officiell definition på vad som är vad.

Universiteten är dock oftast mer prestigefyllda, mer inriktade på forskning och erbjuder därmed flera nivåer av akademiska examina. På college finns ofta bara möjligheten att avlägga en bachelor.


En rad olika huvudmän driver institutionerna för högre utbildning: Delstater, städer, countyn, stiftelser, religiösa och icke-religiösa organisationer. Stanford är ett exempel på ett universitet som drivs av en icke-vinstinriktad stiftelse, medan UCLA har delstaten Kalifornien som huvudman.


Med få undantag måste studenter i USA betala terminsavgifter, även vid offentligt ägda och drivna universitet och college. Läsåret 2018-2019 låg de i genomsnitt på drygt 10 000 dollar per år på allmänna institutioner som erbjöd fyraåriga utbildningar. Motsvarande summa för privata, ej vinstdrivande låg på hela 35 800 dollar. Till det kommer diverse andra kostnader och avgifter för bland annat boende i studentrum på mellan 11 000 och 13 000 dollar. Det är minst sagt en dyr affär att läsa en högre utbildning i USA. Kostnaderna har dessutom av olika skäl ökat under ett antal år.


För den som inte kvalificerar sig för några av de många stipendier som kan finansiera delar av eller rentav hela studierna så är det antingen egna eller familjens besparingar som gäller, eller studielån. Ungefär 60% av de 20 miljoner personer som är inskrivna vid amerikanska institut för högre utbildning varje år lånar till varierande andelar av kostnaden. Dels finns det särskilda, federala lån, dels privata. De privata har generellt sett både sämre ränte- och avbetalningsvillkor, men man har möjlighet att låna högre belopp.


Så gott som alla universitet och college har olika former av stipendier och numera även ekonomiska stödprogram som riktar sig särskilt till studenter från familjer med låga inkomster. Det finns också ett betydande inslag av privatfinansierade stipendier av olika slag. Det är dock bara knappt 20% av alla studenter på grundnivån som får hälften eller mer av sina årliga kostnader täckta av det.


Antagningssystemet är inte alls så reglerat som i Sverige. Istället är det en rad olika underlag som vägs eller kan vägas in: Allt från resultat på de ovannämnda kunskapstesterna i High school till vilka extra kurser man läst, särskilda antagningsuppsatser, intervjuer och rekommendationsbrev från lärare och andra. De flesta universitet har inofficiella nivåkrav på resultaten från SAT, ACT och andra tester som måste uppnås för antagning. Många har också företräde till utbildningsplatser för personer från minoriteter, även om strikta kvot- och poängsystem för det ändamålet inte är tillåtna enligt ett utslag i Högsta domstolen.


Betygssystemen varierar mer mellan olika institutioner. Vanligt är ett bokstavsystem med A, B, C, D, F som kompletteras med + och – för en mer fin indelad skala än i exempelvis High school. Graderna ska motsvara en bedömning av hur stor procentuell andel av kunskapskraven i kursen som studenten uppnått, så att tex 87% ger ett B+. Dessa grader kan också omräknas till betygspoäng (GPA – Grade Point Average).


Försvaret (United States Armed Forces - USAF)


USA:s väldiga militärapparat står som nämnts under direkt befäl av den sittande presidenten, tillsammans med försvarsministern (Secretary of Defense). Dessutom finns en militär post som kan sägas motsvara vår överbefälhavare, även om titeln i direktöversättning mer blir en slags stabschef för de samlade vapenslagen:

  • US Army (armén)
  • US Navy (flottan)
  • US Marine Corps (marinkåren)
  • US Air Force (flygvapnet)
  • US Space Force (militära satelliter, missilvarningssystem m.m.)
  • US Coast Guard (kustbevakningen)

År 2019 låg försvarsbudgeten på närmast ofattbara 693 miljarder dollar, över en tredjedel av de officiella, samlade militärutgifterna i hela världen. Man kan räkna på lite olika sätt, men om även reservpersonal medräknas så är USAF världens största arbetsgivare. Även med ett mer konservativt sätt att räkna kommer man upp i lite drygt 2 miljoner anställda (varav ca 1,35 miljoner är militär personal och övriga civilanställda). En siffra som endast överträffas av Kinas armé och Walmart-koncernen. Av den militära personalen är drygt 15% kvinnor.


USA har ett rent yrkesförsvar. Värnplikt (draft eller conscription) har förekommit i vissa krig, men har inte använts sen Vietnamkriget för snart 50 år sen. Även de vanliga soldaterna är alltså anställda med lön. De vanligaste villkoren för icke-officerare är att man skriver på för en period om åtta år, varav minst fyra år ska vara aktiv tjänstgöring och resten kan tillbringas i försvarets personalreserv. Vid ett militärt krisläge som exempelvis vid Gulfkriget kan emellertid den obligatoriska aktiva perioden förlängas tills vidare. Rekryteringsbonusar, möjlighet till bidrag till collegestudier efter avslutad militär karriär och förmåner som fri sjukvård även för veteraner bidrar till att många söker sig till militären, antingen för en begränsad period eller för hela sin yrkeskarriär.


 

Försvarshögkvarteret Pentagon (Getty images)

 

Smått och gott


  • Pensionsålder
    • Var tidigare 65 år för att få full ersättning från den federala pensionen. Precis som i flera andra länder höjs den gränsen nu successivt utifrån födelseår och är 67 år för personer födda 1960 och senare. Den genomsnittliga ålder personer faktiskt går i pension vid ligger för närvarande på 65 år för män och 63 år för kvinnor.
  • Myndighetsålder
    • Den bestäms av delstaterna, men är med några få undantag 18 år
    • Rösträtt i allmänna val gäller senast från och med 18 år, enligt det 26:e tillägget till konstitutionen från 1971. Vissa stater tillåter något yngre personer att rösta.
    • Även åldern för körkort bestäms på delstatsnivå. I de flesta stater kan ett körkort med vissa begränsningar (t ex tid på dygnet, antal passagerare) utfärdas från 16 års ålder. Ett körkort utan begränsningar kan man sen få efter mellan ungefär sex månader och två år, beroende på delstat.
    •  För alkohol finns ett federalt försäljningsförbud till personer under 21 år. Däremot finns stora variationer mellan olika delstater i regelverken för om det är tillåtet för yngre personer än så att inneha eller dricka alkohol: Från totalförbud till ganska liberala bestämmelser. Efterlevnaden av förbuden är som väl nästan alla vet låg i många fall.

  • Samkönade äktenskap
    • Är sen 2015 tillåtet i hela landet, efter att ett utslag i Högsta domstolen ogiltigförklarade de förbud och begränsningar som fanns i vissa delstater.

  • Medborgarskap
    • Fortfarande gäller – eftersom det följer av konstitutionen – att alla barn som föds inom USA:s gränser blir amerikanska medborgare automatiskt
    • År 2014 var ungefär 7% av USA:s befolkning inte medborgare i landet, medan 87% var födda med amerikanskt medborgarskap.
    • För att få medborgarskap måste man ha bott i minst 3-5 år permanent och med uppehållstillstånd i USA
    • Man måste också kunna läsa, skriva och tala engelska på en grundläggande nivå och visa på kunskaper om USA:s historia och styrelseskick.
    • På begäran svära en trohetsed mot USA
    • Med medborgarskap följer också skyldighet att tjänstgöra i jury vid rättegångar och att lämna upplysningar vid den folkräkning (census) som genomförs vart tionde år.

  • Vapen
    • Rätten att bära vapen är inskriven i konstitutionen (Andra tillägget, 1791)
    • I senare utslag har Högsta domstolen bl.a slagit fast att det inte är ett brott mot konstitutionen att kräva särskilt tillstånd för att bära ett dolt vapen på allmän plats.
    • Särskilda inskränkningar finns också för exempelvis dömda brottslingar och psykiskt sjuka. Förbud mot att bära vapen gäller på vissa platser, t ex i skolor.
    • År 2008 ogiltigförklarade Högsta domstolen en lokal bestämmelse i District of Columbia som förbjöd handeldvapen och krävde att jaktgevär och liknande förvarades oladdade och antingen isärmonterade eller försedda med avtryckarlås.
    • Regleringen varierar kraftigt mellan delstaterna. Vissa kräver både tillstånd för inköp och vapenlicens för alla vapen, i andra stater är vapeninnehav i stort sett helt oreglerat.

  • Minimilöner
    • USA har en minimilön om för närvarande 7,25 dollar per arbetad timme i sin federala lagstiftning. Vissa stater har beslutat om ytterligare högre nivåer.

Länkar

https://www.taxpolicycenter.org/briefing-book/how-do-us-taxes-compare-internationally

https://eu.usatoday.com/story/money/2020/04/19/taxes-2020-states-with-the-highest-and-lowest-taxes/111555224/

https://stats.oecd.org/Index.aspx?DataSetCode=REVUSA

https://en.wikipedia.org/wiki/Powers_of_the_president_of_the_United_States

https://edition.cnn.com/2021/02/17/politics/where-dc-statehood-legislation-stands/index.html

https://en.wikipedia.org/wiki/United_States_congressional_apportionment

https://en.wikipedia.org/wiki/United_States_Congress

https://www.thebalance.com/welfare-programs-definition-and-list-3305759

https://en.wikipedia.org/wiki/Social_programs_in_the_United_States

https://en.wikipedia.org/wiki/Supplemental_Nutrition_Assistance_Program

https://en.wikipedia.org/wiki/Medicaid

https://fas.org/sgp/crs/misc/RL32760.pdf

https://www.cbpp.org/research/food-assistance/the-supplemental-nutrition-assistance-program-snap

https://www.ssa.gov/news/press/factsheets/basicfact-alt.pdf

https://en.wikipedia.org/wiki/Supplemental_Security_Income

https://en.wikipedia.org/wiki/Education_in_the_United_States

https://www.dosomething.org/us/facts/11-facts-about-high-school-dropout-rates

https://nces.ed.gov/fastfacts/display.asp?id=16

https://www.forbes.com/sites/michaeltnietzel/2021/02/22/new-from-us-census-bureau-number-of-americans-with-a-bachelors-degree-continues-to-grow/?sh=205783457bbc

https://en.wikipedia.org/wiki/Student_loans_in_the_United_States

https://www.savingforcollege.com/article/college-scholarships-statistics

https://en.wikipedia.org/wiki/United_States_Armed_Forces

https://www.thebalancecareers.com/what-the-recruiter-never-told-you-3332715

https://en.wikipedia.org/wiki/Driver%27s_licenses_in_the_United_States

Av Henrik - Söndag 2 maj 23:30

Innehåll i denna post:

- Har Sverige högst smittspridning i Europa?

- De svenska dödstalen i jämförelse med andra länders

- Flockimmunitet - blir det verklighet?

- Arbetslivet efter pandemin

---------------------------------------------------------------------------------------------


Kanske är den på väg att vika nu, den tredje vågen. Kanske ser vi nu snart det riktiga ljuset där tunneln slutar och vi kan återgå till en mer normal tillvaro. Kanske.


Mutationer, vaccinmotstånd och den allmänna osäkerhet som från början präglat allting runt detta virus står där fortfarande som frågetecken. Blir det verkligen möjligt att leva alldeles som vanligt framåt hösten? Eller måste vi fortfarande vara vaksamma? Ha publiktak på konserter och fotbollsmatcher? Uppmana till avstånd och munskydd åtminstone under det som förr kallades influensasäsongen och nu kanske får ett tillägg: Influensa- och covidsäsongen?  Läs mer under kapitlet om flockimmunitet. 



HAR SVERIGE HÖGST SMITTSPRIDNING I EUROPA?


Trots att vaccineringen hunnit en bra bit i EU är det fortfarande höga smittal i flera länder. I veckan som gick kunde vi läsa braskande rubriker om att Sverige nu hade högst antal smittade i hela unionen. Är det verkligen så?


Som bloggen tidigare tagit upp så måste man vara försiktig när man jämför all statistik mellan länder och det gäller inte minst antal smittade. Det finns så oerhörda variationer i både omfattningen av tester och strategier för test. I ett land som Indien utgör de konstaterade smittfallen bara en liten del av det verkliga antalet infektioner, trots att de närmar sig 20 miljoner. I verkligheten visar antikroppstester att redan innan denna tredje våg hade mellan 15 och 30% av befolkningen på olika platser i landet haft Covid-19. Det kan innebära någonstans mellan 250 och 300 miljoner personer, lågt räknat. Men även inom EU finns stora skillnader. Här följer uppdaterade siffror (fram till och med 25 april) för sjukhusinläggningar som ger ett mycket bättre mått på den verkliga smittspridningen. Dock bör man vara medveten om att sådant som befolkningens åldersstruktur, allmän folkhälsa och skillnader i när man bedömer att en sjuk person behöver läggas in också påverkar siffrorna. Korrelationen med rapporterade dödstal (som i hela EU efter första vågen kan bedömas som ganska korrekt när man jämför med statistik för överdödlighet) är också hög, vilket visar att sjukhusinläggningar är ett bra mått för att bedöma verklig smittspridning.


Den här gången jämför vi i tre diagram Sverige med olika grupper av länder inom unionen, samt som nykomling Kanada. Mer om det nedan. Vi börjar med att titta på Sverige kontra ett antal länder i Östeuropa:


 

Vi ser här att flera länder, t ex Slovakien och Slovenien, som tidigare hade en väsentligt högre belastning på sin sjukvård har närmat sig Sverige under den senaste 1,5 månaden. Generellt sett pekar dock patienttalen på en högre smittspridning fortfarande.  I Bulgarien som kanske har den värsta situationen i hela Europa just nu har man heller inte ens genomfört ens hälften av de tester per 1 000 000 invånare som exempelvis Sverige gjort. Eftersom tilldelningen av vaccin är ungefär densamma kan det knappast heller vara en väsentlig förklaring till att något land har högre eller lägre antal patienter som vårdas p.g.a Covid-19. 


Vi går vidare och jämför Sverige med några länder i södra Europa som alla är mer eller mindre tätbefolkade och liksom Sverige har internationellt sett höga officiella dödstal i pandemin. (OBS! Annan skala jämfört med föregående diagram)


 


Tyvärr saknar Spanien officiellt sammanställd sjukvårdsstatistik, men dödstalen efter den kraftiga andra våg Spanien upplevde från slutet av december och en bit in i Februari indikerar att läget är bättre än i grannlandet Frankrike och nästgrannen Italien, troligen ungefär som i Sverige. 


I relativa tal ser Sverige ut att ha fler smittfall nu än samtliga dessa länder, men sjukhusinläggningarna talar ett annat språk, även om skillnaderna långt ifrån är så stora som mot länderna i Östeuropa. Dock har särskilt Italien en väsentligt äldre befolkning och därmed fler i de särskilt sårbara grupperna. Det har också förekommit mediauppgifter om att prioriteringar av äldre och särskilt sårbara har frångåtts i en omfattning som kan påverka antalet som behöver sjukvård. Vi kan nog dra slutsatsen att med undantag för Portugal så har vi i vart fall inte en högre och troligen en bit lägre smittspridning än dessa länder.


Hur ser det då ut om vi jämför Sverige med de länder som är mest lika oss? Stabila, nord- och mellaneuropeiska stater med välutbyggda välfärdssystem och generellt hög tilltro till staten och följsamhet mot regler bland medborgarna? Jag har här även inkluderat Kanada som har mycket gemensamt med denna grupp länder. (OBS! Annan skala även här)


 


Här är plötsligt bilden en annan. Sverige är sämst i klassen sen vi nu nyligen även passerat Österrike. Tyskland har tyvärr inte officiell statistik för alla sjukhusinläggningar p.g.a Covid, men kan att döma av dödstalen ligga på ungefär samma belastning som Sverige och Österrike. Särskilt tydlig är skillnaden mot våra nordiska grannar. Finland som inte är med i diagrammet har ungefär samma siffror som Norge och Danmark. Vi har i relativa tal fler än fyra gånger så många sjukhusinläggningar som dem, en trend vi egentligen sett under hela pandemin. Inte ens under den smittopp som Danmark fick under december 2020 hade de fler än hälften så många patienter p.g.a Covid-19 som vi.


Svaret i korthet verkar alltså bli: Nej, Sverige har inte högst smittspridning i Europa nu och i den tredje vågen. Men vi ligger högst jämfört med länder som åtminstone på papperet borde ha mest likartade förutsättningar för att hålla tillbaka smittan och minska allvarlig sjukdom och död.


DE SVENSKA DÖDSTALEN I JÄMFÖRELSE MED ANDRA LÄNDERS.


Antalet döda i Covid-19 i Sverige var högt i internationella jämförelser efter den första vågen. Som bloggen redan skrivit om är bilden åtminstone delvis en annan efter den andra och tredje vågen. Det har blivit tragiskt tydligt hur mycket svårare det är för länder med sämre ekonomiska och strukturella förutsättningar att hålla viruset någorlunda under kontroll. Denna graf över utvecklingen av totalt antal döda i ett antal länder i Östeuropa och på Balkan jämfört med Sverige illustrerar det:


 

I vissa länder, t ex Polen, syns också tecken på underrapportering av döda i pandemin. De med sämst underlag (Ryssland, Ukraina, Vitryssland) har jag inte ens tagit med p.g.a detta. Några exempel finns dock på länder som verkar ha lyckats bättre än Sverige, även om det till största delen handlar om att viruset aldrig fick något riktigt fäste i denna del av Europa under våren 2020. Med början i oktober i fjol börjar istället den kumulativa kurvan att stiga brant. Oförsiktig strategi, brister i sjukvården, folkhälsa och i viss mån en åldrande befolkning är nog alla delförklaringar. 


Höga officiella dödstal ser vi också bl.a i en rad länder i Syd- och Mellanamerika. Brasilien, Mexico och Peru ligger alla högre än Sverige och länder som Colombia, Chile och Argentina ligger på ungefär samma nivå. Men ingen av dessa länder kan jämföras ekonomiskt eller välfärdsmässigt med Sverige. Vi ligger t ex på plats 16 i IMF:s senaste uppskattning av BNP per capita. Bäst i den delen av världen är Chile på plats 56, med en BNP per capita som knappt är hälften av Sveriges. 


Jämför man istället Sverige igen med länder med liknande förutsättningar är det inte direkt nöjdhet med den svenska coronastrategin i Stefan Löfvéns anda som fyller en. För tyvärr intar Sverige en ganska klar tätplats här.


 

Särskilt i jämförelse med våra nordiska grannländer kan väl ingen tycka att det är en framgång? Om man nu inte som Folkhälsomyndighetens generaldirektör på en presskonferens jag råkade avlyssna umgås med hypoteser om att skillnaderna i utfall bara beror på slumpen. 


Låt oss också komma ihåg att det finns fler länder som klarat den här pandemin lika framgångsrikt som övriga Norden. Några har helt klart haft fördel av isolerade geografiska lägen, främst tänker jag på Australien och Nya Zeeland här. Men man har också med stor beslutsamhet slagit ner initiala utbrott och som ett resultat av det absolut inte behövt ha lockdown ett år i sträck. Här är fler exempel:


Alla dessa länder i Asien har lyckats överraskande väl med att hålla tillbaka virusets spridning. Tidigare erfarenhet av farliga virusepidemier, väl utbyggd och organiserad smittspårning, befolkningar som i hög grad respekterar de restriktioner som lagts på dem. Allt det utan omfattande lockdowns eller ens något i närheten därav annat än kortvarigt och regionalt. 


Visst finns det inslag av slump i alla epidemiska förlopp. Det är t ex känt att digerdöden trots dess oerhörda spridning hoppade över vissa områden i Europa, däribland delar av Polen och trakterna runt Bryssel. Men att ett antal klassiska västerländska välfärdsstater, särskild då nordiska länder, och klassiska tigerekonomier i Asien har klarat sig så mycket bättre än genomsnittet... NEJ, jag tror inte på slumpen här som någon central förklaring. 


Jag kan inte se att statsministern, socialministern och höga företrädare för Folkhälsomyndigheten har fog för sin relativa belåtenhet. Sverige borde ha kunnat bättre. Det är lite som att en tränare i ett Premier Leauge-lag har en av de tre klart högsta spelarbudgetarna. När laget sen ändå slutar bara tia i serien så säger han att det var ju ändå ett ganska bra resultat, vi hamnade ju i mitten och vissa åkte faktiskt ur. Kanske var det bara slump, stolp- och ribbträffar och motgräs som gjorde att man inte hamnade i toppen där man borde ligga.


Tror ni att en sån tränare skulle belönas med förtroende att leda laget nästa säsong? Själv tror jag på sparken. Jättesparken. Det sannolikt välförtjänt. För något måste vara fel med så goda förutsättningar.


Här blir det ingen djupare analys av det dåliga svenska resultatet i form av över 14 000 döda där våra närmaste grannländer i öster och väster inte ens har 1 000 var. Men jag tror att den tillbakalutade, "balanserade" strategin i början inte bara orsakade högre smittspridning rent faktiskt initialt. Den skapade också ett mindset hos tillräckligt stora delar av befolkningen att så farligt var väl ändå inte det här viruset. Det har i sin tur möjliggjort det ofta sena och passiva agerandet under hösten och vintern där man låtit smittspridningen växa till nivåer som är mycket svårare att få bukt med en de relativt låga nivåer som utlöst åtgärder hos mer framgångsrika länder både i vår närhet och på andra håll i världen. Och fler personer som agerat olämpligt har gett oss fler smittfall än man haft i exempelvis Finland, där riskerna med viruset och betydelsen av att hålla det i schack betonades mycket hårdare från första början. 


FLOCKIMMUNITET - BLIR DET VERKLIGHET?

 

Frågan är om inte ordet flockimmunitet - herd immunity - var det begrepp som allra bäst trängde igenom det pandemiska informationsbruset under 2020. Från början fanns här och var en optimism om att med vissa åtgärder på plats för att undvika alltför stora toppar av smitta skulle kunna låta viruset löpa genom befolkningen och relativt snabbt få en immunitet som skulle sakta av spridningen. Oavsett vad som nu sägs är det helt klarlagt att såna tankar styrde den lilla klick personer på Folkhälsomyndigheten som under ledning av den 70-årige epidemiologen Johan Giesecke drog upp linjerna för Sveriges strategi. 

 

Drömmarna visade sig dock vara just drömmar. Både teoretiska modeller och faktiska utfall på hårt drabbade platser visade att kostnaden i form av sjukdom och död var alldeles för hög för att kunna accepteras i de länder som hade lyxen att kunna välja. Och när hösten kom och den andra vågen rullade in så visade det sig att även områden som hade haft högt antal sjuka under den första vågen kunde drabbas hårt på nytt. 

 

Exakt när flockimmunitet är uppnådd verkar vara lite oklart i ordets definition. Men som ett minimum kan man se det som den punkt där antalet immuna individer i populationen blir en så stark bromsande faktor för spridningen att det s.k R-talet sjunker under 1, även utan begränsande åtgärder som social distansering. Då börjar smittspridningen avta av sig själv, även om relativt många fortfarande kommer att hinna smittas innan den helt sjunker undan. 

 

För något år sen menade vissa experter att flockimmunitet för Covid-19 uppkommer redan kring 40% smittade, eller t.o.m lägre. Senare har en dominerande uppskattning handlat om 60-70%. Det skulle i så fall vara möjligt att uppnå åtminstone i länder med en åldersstruktur som den vi har i Sverige om kanske 80% av den vuxna befolkningen vaccineras. Även med hänsyn till att inte ens de mest effektiva vaccin i praktiken ger skydd till varenda vaccinerad individ.

 

Tyvärr har tvivel börjat komma in även kring den siffran. Det handlar både om faktiska observationer av styrkan i andra vågen på olika platser som drabbades hårt redan i den första och om teoretiska beräkningsmodeller. I ekvationen finns också att de nya varianter av viruset som tar över successivt är bättre på att infektera och i vissa fall kanske också ta sig förbi tidigare uppnådd immunitet. R-talet hos Covid-19 är helt enkelt högre nu och då krävs också en högre nivå av immunitet i befolkningen för att verkligen effektivt bromsa smittspridningen så att den klingar av. En relativt ny studie från Pasteurinstitutet i Frankrike uppskattar att över 90% av den vuxna befolkningen måste vara vaccinerad till slutet av sommaren för att effektivt stoppa smittan och nya större utbrott. Siffran kan sänkas om vaccin kan börja ges även till barn och ungdomar under 18. Men den punkten ligger i bästa fall ännu flera månader bort, då ingen av de studier som pågår kring befintliga vaccin har hunnit så långt. 

 

Allt det här och kvarstående frågetecken på en rad andra punkter leder till en osäkerhet vi kommer att få leva med ett tag till. De flesta har nog förstått vid det här laget att viruset SARS-COV-2 inte kommer att utrotas och försvinna från jordens yta. Men vad det innebär för oss, DET vet vi inte mycket om nu. Ganska troligt verkar ändå att vi inte ska behöva genomgå något lika omfattande och dramatiskt vad gäller sjukdom, dödsfall och olika inskränkningar i våra vanliga liv som vi behövt uppleva det senaste dryga året. Mycket kommer att avgöras av virusets förmåga att ta sig igenom det skydd vaccinet ger genom nya mutationer, hur sjuka vi i så fall blir och hur snabbt modifierade vaccin kan komma fram och distribueras. 


Skulle jag göra en killgissning så blir det att vi här i den rika västvärlden kommer att märka av viruset i vår vardag åtminstone något år till och att vi även efter det kommer att ha det som en mindre bemärkt, men ändå följeslagare. Att vi kommer att behöva komplettera med mer vaccin, kanske inte varje säsong men kanske varannan, var tredje. Men det är verkligen en gissning. Det kan mycket väl visa sig att jag antingen underskattat eller överskattat virusets påverkan på oss på 3-5 års sikt. 


I de fattigare delarna av världen är nog tyvärr virusets framfart inte på allvar bromsad än på något år. Det kommer att ta tid att nå ut med vaccin och på åtskilliga ställen kommer det att finnas hinder av olika slag mot att få människor vaccinerade. Även om de rikare länderna tar sitt ansvar och på olika vis hjälper till med att säkerställa att vaccin når ut till hela världens befolkning. Så en global flockimmunitet är nog även i ett best case scenario minst ett par år borta.

 

https://www.nature.com/articles/d41586-021-00728-2

https://www.jhsph.edu/covid-19/articles/achieving-herd-immunity-with-covid19.html

https://www.cnbc.com/2021/04/15/herd-immunity-experts-discuss-if-its-possible-to-reach-covid-immunity.html

https://www.bbc.com/news/health-56722186  (där man kan läsa om att smittan fortsätter sjunka i Israel trots att samhället nu öppnat upp alltmer efter att mer än halva befolkningen vaccinerats och ytterligare ett antal procent har naturlig immunitet efter genomgången infektion)


ARBETSLIVET EFTER PANDEMIN


Här i det rika Sverige med sin högautomatiserade och högspecialiserade arbetsmarknad kunde många av oss i mars i fjol bidra till att "platta till kurvan" genom att helt enkelt ta våra datorer och gå hem. Väldigt många av oss har blivit kvar på våra "hemmakontor" med bara enstaka gästspel på det riktiga. Själv har jag i skrivande stund inte varit inne på jobbet sen början av oktober. 


Mycket har skrivits och spekulerats om vad som kommer att hända efter pandemin. Men det är mer än så. På många ställen pågår nu både planering och åtgärder för ett delvis förändrat arbetsliv med mindre fysisk närvaro på kontoret än tidigare och större möjligheter att arbeta på distans. Även på längre avstånd. Både på min egen och min livskamrats arbetsplatser planeras nu för en minskad lokalyta och övergång till s.k aktivitetsbaserade platser. Med det menas att du inte längre har något eget skrivbord när du är på kontoret, utan får sätta dig där det finns plats. När du inte längre behöver sitta och jobba vid skrivbordet så ska du, utom för kortare möten, flytta dina grejer så att någon annan kan sitta där istället. Det finns nämligen inte heller skrivbord åt alla anställda samtidigt. Man räknar med att en stor del av arbetsstyrkan vid varje givet tillfälle är på någon typ av möte eller förrättning, arbetar hemifrån eller är frånvarande p.g.a VAB, sjukdom eller annan ledighet. 


På vissa sätt är det en rimlig tanke. Jag har suttit i stora kontorslandskap rätt många år nu och det känns ofta ännu mer sterilt och opersonligt när man stirrar ut över en lokal där mer än hälften av skrivborden står tomma. Och där ikring ligger tydligen också ofta snittbeläggningen enligt forskning. 


Men det finns också problem och frågetecken. Forskningen kring aktivitetsbaserade kontor har visat på både positiva och negativa effekter. En del större arbetsgivare som infört det har fått göra ganska stora modifieringar efterhand och delvis återgå till mer fasta arbetsplatser, Swedbanks huvudkontor är ett exempel. Nu är vi också i en ny situation när det ska kombineras med ett för många anställda relativt omfattande arbete hemifrån. Min arbetsgivare räknar med att vi kommer att arbeta hemifrån i snitt 40%. Även där finns garanterat både plus och minus. Kan man arbeta hemifrån ett par dar i veckan kan man förhoppningsvis planera in så att man kan utföra mer av det mer intellektuellt krävande ensamarbetet som för många kräver mer ostördhet och där forskningen visat att kontorslandskap försämrar produktiviteten. Då går det kanske lättare med en ännu mer stimmig och tätbefolkad kontorsmiljö. Men hur blir det om man inte får sitta ihop med sina närmaste kollegor? De personer vars relationer med oss ofta har en stor betydelse både för vårt arbetsresultat och vår allmänna trivsel och välmående. Både på och utanför jobbet.


Hur ska det fungera med den personliga utrustning som många är beroende av för att hålla problem med axlar, nacke och liknande i skick? Stolar, rullmöss och annat. Helst skulle man vilja ha arbetsplatser där all utrustning var "intelligent" och anpassade sina inställningar till den som loggade in på den. Även stol och skrivbord. Det mesta av de tekniska förutsättningarna för att åstadkomma det finns nog redan, men vi är inte där än i praktiken.


Alla legala aspekter kring ökat hemarbete är heller inte lösta. Pandemin var ett slags undantagstillstånd, men nu pågår vad jag förstått ett intensivt utredningsarbete på Arbetsmiljöverket med påtryckningar utifrån om att lösa ut ett antal frågor om allt från arbetsgivarens ansvar för arbetsmiljön i hemmet till försäkringsskydd. 


Jag måste tyvärr säga att jag just nu ser mer risker än möjligheter. Det kan vara ett attitydproblem från en gammal räv i arbetslivet. Men det kan också vara trettio års erfarenheter av olika typer av förändringar och hur det har känts innan när mina farhågor och invändningar senare visat sig vara till stor del berättigade (vilket de naturligtvis inte alltid har varit). Samtidigt vill jag gärna ha möjligheten att arbeta hemifrån ett par dar i veckan, alltså ungefär som min arbetsgivare önskar. Men också kunna träffa mitt team och andra jag jobbar mycket med åtminstone några dar i veckan. Den sortens fysiska interaktion och närvaro tror jag för de flesta av oss aldrig kan ersättas helt av aldrig så bra teknik för digitala möten.


https://e2b2.se/aktuellt/genomforda-moten/200416-kunskapslunch/ 

https://www.chalmers.se/sv/institutioner/ims/nyheter/Sidor/Darfor-fungerar-bara-vissa-flexibla-kontor.aspx

https://www.finansliv.se/artikel/sa-har-swedbank-forandrat-sitt-kontor/

Av Henrik - Måndag 15 mars 00:06

Rädd för vaccinet? – så lurar din hjärna dig


Känns tanken på vaccinet mot Covid-19 obehaglig? Funderar du på riskerna du kan utsätta dig för?


Jag ska avslöja en sak. Jag tycker det känns lite obehagligt. Fast jag är 100% övertygad om att det är rätt sak att göra både för mig som person och för det samhälle jag lever i att jag tar sprutan.


Jag kan avslöja en sak till. Jag vaccinerade mig aldrig mot svininfluensan. Mina barn fick vaccinet men själv tyckte jag att det kändes lite onödigt och känslan var att jag – som säkert skulle klara en eventuell influensa – utsatte mig för en onödig risk för biverkningar.


Idag har jag sen länge kommit fram till att jag hade fel. Jag gick på magkänsla istället för på fakta. Nu vet jag att det fanns både personliga och samhälleliga skäl för mig att ta vaccinet. Även om vaccinet var bristfälligt testat och virusets farlighet något oklar så talade allt för att det skulle visa sig råda samma förhållande som för andra vaccin: Att eventuella risker i form av biverkningar ändå skulle vara mycket mindre än riskerna med att drabbas av själva sjukdomen. Och att det är oerhört viktigt att så många som möjligt vaccinerar sig för att uppnå flockimmunitet, vilket gagnar alla i samhället.


Nå, även om jag längtar efter vaccinet som de flesta andra så finns det lite oro där inför tanken på det. Så klart blir den starkare när man läser om blodproppar som yngre människor drabbats av i nära anslutning till sin första dos. Men jag vet också vad det är som händer i min hjärna. Jag är offer för ett s.k kognitivt misstag, ett av många som vi kan råka ut för.


Trots bergsklättrare, rallyförare, bungyjumpare och pokerspelare som spelar potter om hundratusentals dollar till trots så är vi människor i grunden riskundvikare. Vi är mer benägna att vilja undvika risker än att ta risker för att uppnå fördelar, något som påvisats i en rad listigt upplagda experiment genom åren.


I vår strävan att undvika risker tenderar vi dock att fokusera på aktiva handlingar. Våra hjärnor har väldigt svårt att förstå att det inte är någon logisk skillnad på risktagande genom aktiv handling och risktagning genom passivitet. Tanken på att t ex frivilligt genomgå ett medicinskt ingrepp med vissa risker (som alla såna har) ger därför ofta ett större orospåslag än tanken på de risker som följer av att låta bli och lämna en skada eller ett sjukdomstillstånd obehandlat.


Det är uppenbart för mig att det är precis detta kognitiva misstag som förklarar mycket av vaccinmotståndares handlande. Jag hörde en intervju för ett tag sen med en ung amerikansk mamma som var ett sorgligt exempel på det. Hon kunde helt enkelt inte ta in att hon utsätter sina barn för en mycket större risk om de drabbas av själva sjukdomen hon inte vill vaccinera dem mot än den mycket lilla risk vaccineringen innebär. Inte bara på grund av ideologiskt färgade vanföreställningar utan för att hon inte hade förmågan att intellektuellt inse att detta att INTE ge barnen vaccin logiskt är precis lika mycket ett beslut som innebär risker för dem som att ge dem vaccin.


Vi känner det vi känner och vi behöver inte skämmas för att vi ibland känner saker som inte är rationella. Det väsentliga är att vi förmår sätta oss över känslor vi vet inte är rationella när vi tar viktiga beslut. Och då talar allt, precis allt, för att det rätta för oss alla oavsett ålder är att ta vaccinet när vi erbjuds det.


Men om det nu faktiskt finns allvarliga biverkningar? (AZ-vaccinet och blodpropparna)

 



Självklart blir de flesta av oss oroliga när vi läser om att relativt unga sjukvårdsanställda i Norge har hamnat på sjukhus med blodproppar kort efter att ha fått vaccinet. Oron blir inte mindre när vissa länder stoppar nya vaccinationer för att ”utvärdera”. Samtidigt som andra säger att det inte finns några bevis för att det skulle vara relaterat till vaccinet.


Här måste vi börja med att ta ett djupt andetag och påminna oss själva om ett annat av våra allra vanligaste kognitiva misstag: Att förutsätta kausalitet när saker inträffar i nära anslutning till varandra. Våra hjärnor är byggda för att leta efter samband mellan händelser i vår omvärld, det är en enormt viktig överlevnadsfaktor för oss. Det kan därför ofta vara svårare för oss att inse när saker INTE hänger ihop.


Vid massvaccineringar är det här ett känt problem. Om hundratusentals eller rentav miljoner människor immuniseras med ett vaccin under en kort tidsperiod så kommer ett antal av dem att drabbas av allvarligare sjukdomar eller t.o.m dö i nära anslutning till att de fick sin spruta. Men det bevisar i sig ingenting. Av en miljon människor i blandad ålder kommer ungefär tiotusen att dö inom ett år. Det är nästan 30 om dagen i snitt. Det betyder att vi statistiskt kan förvänta oss ett antal dödsfall nära inpå vaccinationer utan att det behöver vara kopplat till själva vaccinet på något vis.


Samma sak gäller förstås för sjukdomar och det här är en av de svåra sakerna med att avgöra om vaccin verkligen har biverkningar. I det enskilda fallet kan det ofta i princip vara omöjligt. Det vi kan se är om vissa sjukdomstillstånd uppträder väsentligt oftare än vad som är statistiskt förväntat.


Jag har inga medicinska sakkunskaper, men jag kan orientera mig lite i databaser. I Socialstyrelsen statistik för vårdtillfällen p.g.a olika sjukdomstillstånd kan jag se att under 2019 fick drygt 6 000 patienter mellan 20 och 59 år vård för någon typ av blodproppar (tromboser) i antingen artärer eller vener. Dödligheten i dessa åldrar verkar som tur är vara väldigt låg, liksom risken att en enskild person drabbas (närmare 5 miljoner människor ingår i den här åldersgruppen). Men varje vecka blir det i snitt över 100 nya patienter i arbetsför ålder.


Om man som nu runt om i Europa vaccinerar även en hel del yngre personer som arbetar i vård och omsorg varje vecka så är det alltså inte alls osannolikt att några av dem helt av en slump råkar ut för någon typ av blodpropp strax efter att de fått sin vaccindos. Så när experter säger att de inte kan se någon överrisk hittills så finns det ingen anledning att tro att de måste ha fel. 


Till misstagen vi gör när vi försöker förstå sannolikheter hör också att vi underskattar hur ofta klusterbildningar uppstår. Ett klassiskt exempel är udda/jämnt eller rött/svart i roulette. Många är de personer som spelat bort alla sin marker på föreställningar om att det inte rimligen kan inträffa att t ex rött kommer upp åtta gånger i rad. Men si, det är just precis vad som händer ibland. Vi har en tendens att tro att sammanträffanden som har låg statistisk sannolikhet inte kan bero på slumpen. Men slumpen slumpar fram det också.


Kim Källström drog ett lustigt exempel i sitt sommarprat för några år sen. Varje ny årskull i Sverige genererar i snitt 2-3 nya herrlandslagsspelare som blir någorlunda etablerade i truppen. Så liten är chansen för alla tusentals killar som drömmer om att bli proffs. Året har som bekant 365 dagar och fotbollsspelare fostras från sydligaste Skåne till Lappland. Så vad sägs då om att två av våra mesta landslagsspelare – Andreas Isaksson och Zlatan Ibrahimovic – bägge kommer från Skånes sydöstra hörn och bägge är födda den 3 oktober 1981!


Ibland trollar slumpen fram såna kaniner ur hatten och ibland orsakar den tragiska sammanträffanden som ändå bara är en slump. Precis det är vad som troligen hänt när flera sjukvårdsanställda i Oslo drabbats av blodproppar efter vaccinering på väldigt kort tid. Så länge vi inte kan se en statistiskt säkerställd högre relativ frekvens av fall av blodproppar bland nyligen vaccinerade än bland resten av befolkningen så får vi faktiskt utgå från att det är just tragiska sammanträffanden och inget annat.


Men självklart ska det undersökas väldigt noga.


Fast OM det nu ändå kan fastslås en viss överrisk för blodpropp? Ja, då gäller det att hålla fast vid ett vetenskapligt perspektiv och komma ihåg att det inte finns någon logisk skillnad mellan att utsätta sig för risker genom aktivt eller passivt handlande.


Anta – bara som ett exempel – att vi kan se att på en miljon vaccinerade i blandade åldrar så kommer det att inträffa 400 fall av blodproppar och av dem kommer 4-5 att vara dödliga. Det vore förstås väldigt illa. Men det är fortfarande bara risken vid aktivt handlande. Vid passivt handlande – inte ta något av vaccin alls – så kan vi säga att om säg en tiondel av denna miljon människor kommer att drabbas av Covid-19 inom ett år så kommer åtminstone runt 400-500 personer att dö. Hundratals andra kommer att behöva svår intensivvård och tusentals vanlig sjukhusvård. Åtminstone några tusen kommer att drabbas av ”långcovid” och åtskilliga av dem kommer fortfarande ett år senare vara helt arbetsoförmögna. Dessutom är det sen länge väl känt att även sjukdomen i sig orsakar blodproppar hos många patienter och särskilt i början dog också åtskilliga av detta.


Nu är ekvationen mer komplicerad än så även i mitt fiktiva exempel. Man måste t ex slå fast att inte biverkningarna slår i stor utsträckning mot åldersgrupper som har väldigt låg risk att drabbas av allvarliga symptom av själva sjukdomen. Och väga risken med att vänta in leveranser av ett annat vaccin utan denna biverkning. Men rent principiellt så handlar det om att väga risker mot varandra, både för samhället och för mig som enskild som blir erbjuden vaccinet. En risk på 2 500 att drabbas av blodpropp (som jag sannolikt överlever och blir helt återställd från) om jag tar vaccinet mot en risk på kanske 1 000 (just för mig utifrån kön och ålder) att dö, eller en risk på kanske 50 att hamna på sjukhus och/eller drabbas av långcovid.


Men så har vi psykologin. För tyvärr blir den en realitet när såna här saker inträffar. Människor blir rädda och rädslan blockerar deras förmåga att tänka rationellt. Risken är uppenbar att större grupper av personer kommer att fatta irrationella beslut för både sig själva och samhället i stort. Jag önskar att jag hade en bra idé om hur det kan förebyggas och förhindras. Men det har jag tyvärr inte. Det närmaste är nog att hålla fast vid vaccinpass och liknande incitament för att ta vaccinet och göra det besvärligt på olika vis för personer som ändå väljer att avstå utan giltiga skäl. Tyvärr kan det bli svårare om en starkare, vaccinskeptisk opinion skulle blåsa upp i flera länder.

Vi får följa utvecklingen, mycket annat val har vi ju knappast heller som enskilda medborgare.

Vaccinleveranserna och vaccinationsmålet


Jag har redan tjatat om det här i två långa poster på Facebook. För att sammanfatta så var Sveriges målsättning och den prognos om leveranser den byggde på svår att förstå redan innan beskedet om minskade leveranser från Astra Zeneca. Varför har Sverige bedömt att vi kan vaccinera hela vår vuxna befolkning innan juni månads utgång när EU som helhet har ett mål om att 70% av befolkningen ska ha fått vaccin i slutet av sommaren. Vi får ju inte mer vaccin än något annat EU-land. Hur har prognosen på över 12 miljoner doser april-juni (numera drygt 9,5 miljoner) beräknats när flera EU-källor har uppgett att bedömningen för hela EU är 300 miljoner doser samma tid? Sverige får lite drygt 2% av allt vaccin som kommer och det blir ju bara drygt 6 miljoner. Men fortfarande har vi inte officiellt övergivit vårt mål, trots att det kräver över 16 miljoner doser att vaccinera alla svenskar över 18 år. Varför? You tell me.

Pandemiläget i Europa – tredje våg eller inte?


Vad är en ”våg” och inte i coronapandemin? Det är helt uppenbart en definitionsfråga. Men oavsett om det är smittsammare mutationer, trötthet på restriktioner eller något annat så är läget i Europa nu betydligt mer osäkert och instabilt än i mitten/slutet av januari (http://jonesiskt.bloggplatsen.se/2021/01/25/11704985-covid-19-trender-i-europa-hur-manga-har-smittats-i-sverige-egentligen-biter-vaccinet/)


Vi tittar först på officiell smittostatistik. Kom ihåg att olika omfattande testning i olika länder gör själva antalet fall svåra att jämföra rakt av. 


 

Ett flertal länder har nu svagt uppåtlutande kurvor, däribland våra grannar Danmark och Norge. Andra befinner sig på någon slags platå på relativt hög nivå. Flera länder har stora individuella skillnader mellan olika regioner, precis som fallet är i Sverige nu. Det fåtal länder som har fallande tendens har varit uppe på höga smittal och därefter vidtagit betydande nedstängningar som fortfarande är i kraft. 


I förra posten konstaterade vi att sjukhusinläggningar är ett säkrare mått på hur situationen är i olika länder jämfört med varandra. Här släpar tyvärr statistiken efter en vecka, men fram till 7 mars såg det ut så här:

 

Vi ser här alltså ett dussintal länder i Västeuropa samt USA. Sverige är den övre gröna. Två länder sticker ut negativt: Italien och Frankrike som inte får ner belastningen och i Italiens fall dessutom ser en ökande trend. I Frankrike kommer man nu att börja flytta IVA-patienter från den återigen hårt drabbade Paris-regionen till andra sjukhus i landet med bättre kapacitet. Notera hur både Storbritannien och Portugal lyckats minska den enorma press man hade på sin sjukvård kring och efter årsskiftet. Britternas kurva har fortsatt falla även den senaste veckan. Frågan är förstås hur mycket vaccinering spelar in här och i vad män den vaccinering som ändå hunnits med bland äldre i EU-länderna kan göra att en lägre andel av de smittade kräver sjukhusvård. 


Det är hur som helst mycket tydligt att faran långt ifrån är över än. Men hur ser det ut i Östeuropa?


 

OBS! Ungerns konstiga kurva beror på saknat data för de sista dagarna. 


Nästan ännu tydligare än i förra bloggposten ser vi skillnaden till våra östeuropeiska grannars nackdel. Det vi också kan se på dödstalen. Kroatien och Slovenien har lyckats pressa ner sina kurvor hyggligt och hade i varje fall för en vecka sen en stabil trend. Men de andra kämpar med ökande belastning på sin sjukvård från en redan hög nivå. I Bulgariens fall är läget kanske särskilt allvarligt, för där ökar fortfarande antalet nya smittfall. Det betyder att en vändning i utvecklingen är minst några veckor bort. Bulgarien ligger också i botten av EU-listan över vaccinationer och har tydligen en stor skepsis i befolkningen trots att man är så hårt drabbade. 


Läget i Stockholm

 

Tyvärr vände den positiva utvecklingen i Stockholm i februari och antalet nya smittfall per dag har fördubblats sen dess. 

 

 

Man kan välja att se det här på olika sätt. Som synes är smittutvecklingen inte lika dramatisk som i höstas, vilket betyder att R-talet är lägre än då, trots att mer smittsamma mutationer nu av allt att döma dominerar. Inte heller är Stockholm värst drabbat av landets regioner. Men en ökande smittkurva är en ökande smittkurva med frågetecken om hur mycket belastningen på sjukvården kommer att öka och var det hela stoppar. Att vaccineringen på äldreboendena är klar är bra. Men fortfarande är de allra flesta övriga äldre ovaccinerade och därför finns tyvärr en stor risk för både fortsatt ökning av allvarlig sjukdom och död. 

 

Det orättvisa men som vi inte kan göra något åt är att med mer smittsamma virusstammar i omlopp så krävs mer av oss för att hålla R-talet på eller under 1 och stoppa smittökningen. Många har smittats i Stockholm, men den immunitet som finns hjälper nog som bäst till för att hålla ökningstakten nere något. Den stoppar den inte. Vi vill alla kunna återvända till något som åtminstone är närmare det liv vi levde innan mars 2020. Tyvärr kan vi inte göra det riktigt än utan allvarliga följder för många människor. Klarar vi inte av att ta ansvar själva hamnar vi kanske i ett läge där den nya lagen verkligen används för att stänga caféer, gym och många butiker helt. 

Av Henrik - Söndag 21 feb 15:18

Just nu pågår en situation som också hotar framtiden för en av Sveriges tre krisande småpartier: Kristdemokraterna. Det handlar förstås om partiledaren Ebba Busch fastighetsköp och reaktionerna på hur hon hanterat det. För den som har dålig koll på de faktiska omständigheterna finns en bra sammanfattning här:

https://www.expressen.se/dinapengar/ebba-busch-stammer-esbjorn-81/

https://www.expressen.se/dinapengar/bostad/ebba-buschs-experter-domer-ut-att-esbjorn-bolin-inte-forstod-affaren/


I korta drag är alltså läget följande: En kvinna, som också råkar vara partiledare för ett riksdagsparti, ligger i skilsmässa och behöver en ny bostad åt sig själv och barnen. Helst i närheten av barnens pappa. Hon tar kontakt med en äldre man som äger ett tämligen förfallet hus som han inte bor i, men ibland besöker. Efter flera samtal går han med på att sälja huset till henne. Köpekontrakt undertecknas och kvinnan betalar handpenning. Men kort därefter ångrar sig mannen och vill häva affären. Kvinnan vägrar och en rättsprocess inleds. I processen förekommer motstridiga uppgifter både om mannens psykiska hälsa och om de ekonomiska villkoren för affären. Någon av mannens släktingar går till pressen eftersom kvinnan är en kändis och snart är det hela en allmän snackis på sociala medier. Affären har också blivit en politisk ”affär” av den sort som fällt mer än en politiker under årens lopp.


Hur ska vi se på det här då? Jag menar att det är en fråga som har flera bottnar och alls inte är så enkel som många verkar tycka. Därmed blir den också väldigt intressant i mina ögon. Vi ska nu titta på den från flera perspektiv och börjar med


Det juridiska perspektivet


Frågor som delvis handlar om juridik leder tyvärr ofta till en delvis förvirrad debatt och missriktade anklagelser. Många människor saknar grundläggande insikt i juridik. Ett vanligt fel är att hoppa på fel person. Man anklagar domare och domstolar för domslut där de bara dömt utifrån hur lagen och allmänna rättsregler är formulerade. Eller så riktas ilskan mot politiker när det istället handlar om hur domstolar väljer att tillämpa t.ex straffmätning.


I Ebba Buschaffären behöver man förstå några centrala saker innan man skaffar sig en åsikt. Det första är att regelverket kring fastighetsköp är mycket tydligt: Om ett köpekontrakt har upprättats och undertecknats och köparen därefter erlagt handpenning så är avtalet bindande för bägge parter. Det finns ingen ”ångervecka” eller liknande för säljaren.


Lagar anses av de flesta ge uttryck för någon slags allmän moraluppfattning i ett samhälle, åtminstone om de är demokratiskt beslutade. I det här fallet vilar lagen på en generell rättsprincip: Pacta sunt servanda. Avtal ska hållas.


Samtidigt förutsätter lagen att parterna i ett avtal är vid sina sinnens fulla bruk och att ingen agerat under hot och tvång. I Avtalslagen finns bestämmelser som ger en möjlighet att häva avtal under vissa förutsättningar. Det är i praktiken dessa säljaren Esbjörns advokat måste stödja sig. Bland annat genom att hänvisa till ett intyg från en psykolog som hävdar att han lider av en mildare kognitiv svikt. Den bedömningen ifrågasätts nu av experter som Ebba Busch anlitat, men det spelar inte nödvändigtvis någon roll. Det ska mycket till för att en vuxen person i Sverige ska anses ha förlorat det som kallas rättshandlingsförmåga. Endast i undantagsfall beviljas ett s.k förvaltarskap. Normalt används istället godmansförordnanden för personer som av olika skäl inte klarar att sköta sin egen ekonomi och andra viktiga angelägenheter. Det är dock helt frivilligt och inskränker inte personens rättshandlingsförmåga. Säljaren av fastigheten hade inte ens en god man.


Jag är inte jurist, men min bedömning är ändå att för att verkligen lyckas häva avtalet måste nog säljaren kunna komma med annan bevisning än att han ibland har lite svårt att minnas. En möjlig väg är förstås om det går att påvisa att den mäklarvärdering som försäljningspriset baserades på är uppenbart felaktig och att han därmed kan anses ha blivit förd bakom ljuset. Det finns anklagelser om det, men såvitt jag förstår är det inget som hittills har kunnat beläggas. Andra hus i närområdet har sålts till högre pris, men här rör det sig såvitt jag förstår om något som minst sagt är ett ”renoveringsobjekt” på mäklarsvenska och dessutom kräver omfattande sanering av tomten som är full av skrymmande bråte.


En annan väg är att hävda att säljaren på något vis blivit psykologiskt manipulerad och pressad till att ingå affären av en påstridig Ebba Busch. Men också här måste man inse att vissa påtryckningar eller tjat om man så vill om att ingå ett avtal inte automatiskt gör det oskäligt och därmed möjligt att häva. Inte heller att den missnöjda parten är en äldre man och den andra parten en yngre, viljestark kvinna.


I lagens och därmed också den allmänna moralens mening har vi alltså ett vidsträckt ansvar för de överenskommelser vi ingår med andra även när vi är gamla och lite krassliga. Vi får i normalfallet ta konsekvenserna av de beslut vi fattar, även om vi ångrar oss sen. Inte minst i fastighetsaffärer, ofta bland de viktigaste avtal vi ingår under våra liv.


I ljuset av det är det i nuläget inte möjligt att hävda säkert att köpet borde hävas.


Det politiska perspektivet


Att saker och ting inte är olagliga eller ens otillåtna innebär inte att de inte kan skada en politikers karriär allvarligt.


År 1996 fick den f.d landshövdingen och LO-mannen Sigvard Marjasin närmast löpa gatlopp i medierna och åtalades bl.a för grov trolöshet mot huvudman utifrån hur han hade hanterat representationskvitton som han fått ut ersättning för under sin tid som landshövding. Både hans namn och rykte släpades i smutsen, men rättsligt slutade även detta i en fullständigt friande dom där rätten slog fast att inga fel hade begåtts. Ingen påstod att Laila Freivalds – då justitieminister – gjort något brottsligt då hon köpte sin hyreslägenhet när Stockholms stad påbörjade utförsäljning av delar av allmännyttan. Men kritiken från andra socialdemokrater och vänsterdebattörer var hård och till slut avgick hon i vredesmod i september 2000. Mona Sahlin och tobleronen minns alla som var följde nyheterna på 1990-talet.


Exemplen kan mångfaldigas och på senare år har även andra arenor än de klassiska som handlar om tvivelaktiga ekonomiska transaktioner och brott blivit riskfyllda också. Flera politikers karriärer har krossats av anklagelser om sexuella kränkningar och häromåret kom den populäre premiärministern i Canada, Justin Trudeau, i blåsväder efter att någon nosat upp ett nästan tjugo år gammalt foto av honom med ett s.k blackface som han målat på i samband med något studentikost festande.


I Ebba Busch fall är det dock det gamla klassiska ”tvivelaktiga affärer” som seglat upp. Dock med en tydlig och för just henne särskilt olycklig twist: Att motparten är en gammal man.


Det är aldrig bra för en politiker att uppfattas som omoralisk, men särskilt illa är det om det gäller något som egna och potentiella väljare verkligen uppfattar som omoral. En moderat kan sannolikt hantera anklagelser om skatteplanering mycket bättre än en socialdemokrat. En sverigedemokrat klarar säkert anklagelser om att vara ”transfob” utan större problem, men för en vänsterpartist skulle det kunna vara förödande.


En av KD:s starkaste grenar har traditionellt sett varit omsorgen om de äldre. I flera av de senaste årens mätningar som Novus har gjort har KD kommit på delad första plats med Socialdemokraterna när det gäller vilket parti som har bästa politiken på området.  Att riskera att betraktas som någon som är elak mot gamla och försvarslösa människor är allvarligt för nästan vilken politiker som helst. Men för en partiledare i KD kan det bli förödande.


När en politikers moral ifrågasätts finns det olika tänkbara sätt att hantera det på. Ett är givetvis att erkänna, be om förlåtelse och lova att det aldrig mer ska upprepas. Det är en strategi som används förvånansvärt sällan och jag tror det är ett misstag. Vi är ofta villiga att förlåta andra deras snedsteg om bara ångern känns uppriktig. Det kan till och med få någon att framstå som mer mänsklig.


Ett annat sätt är att förneka anklagelserna. Det kan förstås vara en effektiv taktik om bevisläget är oklart. Är omständigheterna komplicerade och politikern är en skicklig retoriker kan oddsen bli ännu bättre. Se på Carl Bildt som har överlevt även allvarliga anklagelser relaterade till hans roll i Lundin Oil och deras inblandning i folkrättsbrott i Etiopien.


Sämst är antagligen att medge anklagelserna i sak, men försvara sig med något slags motangrepp eller helt enkelt hävda att det man gjort inte är något fel. Dåvarande justitieministern Ove Rainer anklagades 1983 av en äldre socialdemokratisk riksdagskvinna för att ha ägnat sig åt avancerad skatteplanering i samband med en större aktieaffär. Rainer menade att han inte hade gjort något olagligt och gick till motangrepp mot riksdagsledamoten med uppmaningar till andra socialdemokrater att ta avstånd från henne. Det föll inte alls i god jord och han tvingades kort därefter avgå.


Ebba Busch är ledare för ett parti som tappat i opinionen en tid och åter börjar komma i farlig närhet av riksdagsspärren. Hon har också varit i blåsväder tidigare med festande under pågående pandemi. Det sista hon och partiet behöver är en skandal som dessutom ifrågasätter dem i en av deras verkliga paradgrenar. Anta att hon istället hade backat när den gamle mannen ångrat sig och sen fått någon kvällstidning att skriva ett snyftreportage om hur hon nu riskerade att stå utan bostad, men att hon inte kunde ha den gamle mannens sorg och ånger på sitt samvete. En potentiell PR-förlust hade istället blivit en PR-vinst och en höjning av hennes kanske något tveksamma image!


Nu gjorde hon inte det och det tror jag att hon kommer att få betala för. Även om hon får huset till slut.


 

Ebba Busch. Bild från Riksdagens bildgalleri över nuvarande riksdagsledamöter.


Den moraliska dimensionen

Det finns också en moralisk dimension bortom vad som uttrycks i lagar och förordningar. De allra flesta av oss känner nog att det finns beteenden som inte kan försvaras även om de har lagen på sin sida.


Ebba Busch har föga förvånande angripits av redaktörer och debattörer med vänsterprägel. Men hur hade det låtit om det istället varit exempelvis socialminister Lena Hallengren som varit köparen som ville hålla fast vid det skrivna – och normalt bindande – köpekontraktet?


Även om vi vill föreställa oss att vår moraluppfattning är absolut så är sanningen att människor har en klar tendens att döma samma handling hårdare när den utförs av någon man inte identifierar sig med än någon man finner sympatisk eller rent av tycker om. Vi styrs av emotioner snarare än av en förnuftsmässig värdering av det som hänt. Vi kan se det hur tydligt som helst när någon mer känd person med tydlig ideologisk profil har gått över gränsen på sociala medier. Upprördhet och fördömanden från det politiska motståndare. Tystnad, lama ursäkter eller rentav försvar för beteenden man i vanliga fall starkt tar avstånd ifrån från det egna laget.


Nu tror jag som jag skrev ovan att säkert även sympatisörer har tagit illa vid sig av hennes agerande och till synes bristande medkänsla för den gamle mannen. Men är det verkligen så enkelt att fälla en dom här? Vi har redan konstaterat att utifrån den moraluppfattning som kommer till uttryck i juridiken är det inte konstigt att man vill hävda att ett ingånget avtal, särskilt ett av så stor betydelse, ska hållas. Inte heller att man utgår från att en person som verkar fullt klar i huvudet, om än kanske lite udda, faktiskt är det. Det är tråkigt att någon ångrar en så stor affär efteråt. Men finns det i så fall någon åldersgräns för när en köpare bör respektera det, trots lagen och trots de problem det kan medföra för köparen? Går den vid 80? Vid 70? Vid 60?


Det är ju inte heller så att det handlar om en gammal man som nu måste flytta från sitt hem på ålderns höst efter ett ogenomtänkt beslut. Han bor inte där längre och det är ett halvförfallet hus på en tomt full av avfall och bråte som kommer att kosta mycket pengar att sanera. I bakgrunden finns också släktingar som kan ha påverkat mannen av egna, privata skäl.


 

Det är svårt att hitta bra bilder på huset tvisten gäller. På denna bild från Twitter ser man i alla fall att verandan milt uttryckt sett bättre dagar.


Vilken rätt har vi som människor att se till vår egen familjs intressen? Ebba Busch är mamma till två barn. Hon har som alla vi andra föräldrar en önskan om en bra uppväxtmiljö för dem. När man skiljer sig vill man ofta om det är möjligt hitta bostäder i närheten av varandra för att underlätta vardagen och göra det lite lättare för barnen. Har hon inte rätt att agera för deras bästa? Hon vet att det finns ett hus alldeles i närheten som i princip står tomt i bostadsbristens Sverige. Är det fel att hon tar kontakt med ägaren? Fel att hon återkommer i samma ärende?


Om hon nu hamnat i en sån situation där hon måste välja mellan en gammal mans önskan och sina barns bästa: Är hon moraliskt skyldig att välja den gamle mannen trots att hon troligen har lagen på sin sida?


Hur många av oss har rätt att sätta sig till doms över hennes förmenta egoism egentligen om vi granskar vårt eget handlande? En av hennes belackare på sociala medier är en f.d journalist och EU-parlamentariker som dömdes för bokföringsbrott ungefär ett år in på sin mandatperiod. När hon uppmanades av sitt parti att lämna sin plats vägrade hon och satt kvar som politisk vilde. Sen var hon tydligen ändå inte särskilt mycket på plats, hon hade lägst närvaro och aktivitet av alla svenska EU-parlamentariker. Men lyfte förstås sitt arvode, som skattebetalare i hela Europa slitit ihop till och betalat på löner som i de flesta fall bara är en skärv av vad en ledamot i parlamentet kan lyfta.


Jag kan ju tycka att med den bakgrunden har man kanske inte så stor moralisk rätt att sitta och klanka på hur någon annan handlar i frågor som rör ömsesidiga avtal och ekonomiska transaktioner.


Hur många av oss har agerat på ett vis som inte varit helt schysst mot andra för att se till våra egna och andras intressen? Var går gränsen mellan när det är försvarbart egenintresse och kallhamrad egoism? När har vi verkligen på fötter för att kasta första stenen?


Jag vill poängtera här att jag inte har hela bilden. Jag vet inte om den gamle mannen ändå kan ha viss kognitiv svikt som Ebba Busch kan ha märkt av under deras samtal. Jag vet inte hur påstridig och eventuellt manipulerande hon kan ha varit under deras kontakter, eller hur många de var. Jag vet inte om värderingen som köpet byggde på är rimlig. Jag vet inte vilka andra för barnen och henne rimliga bostadsalternativ som stått till buds i närområdet.


Men det vet å andra sidan inte heller de som reservationslöst angriper Ebba Busch heller. Lika lite som de vet om det kan ligga något i uppgiften om att mannens ånger är ett resultat av manipulation från släktingar som kanske i huvudsak handlar i sitt egenintresse och inte av omsorg om honom.


Det personliga perspektivet


För några år sen skrev jag ett par blogginlägg om Sverigedemokraterna. I ett av dem konstaterade jag att jag hade svårt för deras ledargarnityr på ett personligt plan: De kändes inte snälla.


Ungefär samma sak känner jag för Ebba Busch. Hon känns som den tuffa och självsäkra tjejen som var lite av drottning i högstadiet och duktig på att höja sig själv genom att platta till andra. En självsäker person som inte tycker att hon behöver lyssna särskilt mycket på andra. När jag KÄNNER snarare än TÄNKER förmår jag därför inte känna sympati för henne. Det finns förstås en bakgrund här av att delvis ha varit utsatt för den sortens personer under min egen uppväxt. Nu VET jag ju dock inte om min analys av hennes personlighet verkligen stämmer, men känslan att det gör det påverkar mig.


Jag kan också ha problem med vad jag uppfattar som ett starkt hävdande av sina egna intressen. Här finns en inre konflikt i mig som säkert skiner igenom i texten. På ett ideologiskt plan är jag ju liberal och motståndare till alla ismer som sätter kollektivets intresse framför individens. Vi har rätt att se till vårt eget bästa. Samtidigt är det något djupt ner i magen som vänder sig mot vad jag ser som krämarmentalitet eller utpräglad karriärism. Eller känslan av att vissa människor i sitt relationsbyggande styrs till inte så liten del av vilka bekantskaper de tror att de kan ha nytta av.


För ett par år sen fick min livskamrat och jag genom en kontakt möjlighet att komma och titta på ett sommarhus ägt av en äldre kvinna som funderade på att sälja det. Det var jättefint och vi var klart intresserade. Samtidigt var kvinnan tveksam, hon slets mellan en insikt (enligt sig själv) om att hon inte orkade med både sommarhuset och sin villa i stan och en stark kärlek till den plats där hon upplevt så mycket fint och där både barn och barnbarn lekt. Hon hade inte bestämt sig för om hon ville sälja.


Vi försökte naturligtvis göra ett gott intryck, för vi förstod att skulle den här kvinnan bestämma sig för att sälja så skulle det vara till någon hon kände sympati för. Även efter visningen hade vi lite kontakt. Men kvinnan var fortsatt villrådig.


Jag inser att inte så få människor skulle ha fortsatt ligga på i den situationen. Bearbeta kvinnan och få henne att fatta det beslut hon ändå måste ta förr eller senare. Antagligen är Ebba Busch just precis en sån person. Men varken jag eller Lisa, min partner, är det. Det krockar för mig med något mycket grundläggande och först på senare år ser jag tydligt vad: Insikten om att ingen av mina föräldrar skulle drömma respektive ha drömt om att bete sig på det viset. Det handlar mindre om vad de sagt under min uppväxt än om vad de faktiskt gjort och inte gjort. Därför sitter dessa värderingar djupt i mig.

Så vi backade undan. Men om det hade varit ett permanentboende vi verkligen behövde? Den där gången när jag skulle skiljas och det stora fastighetsbolaget erbjöd mig en nyrenoverad tvåa alldeles i närheten? Om jag fått veta att det stod mellan mig och en mamma med låg inkomst som var tvungen att flytta iväg med barnen från en kontrollerande och hotfull man? Hur hade jag agerat då?


Slutord


Säkert har du som orkat läsa hit anat att denna långa bloggpost inte kommer att avslutas med en tvärsäker dom mot Ebba Busch. Vad jag känner är en sak. Vad fakta säger är en annan. Vad allmänna funderingar kring moral och rätt och fel leder fram till en tredje. Det enda som verkar någorlunda klart är att politiskt har KD-ledaren knappast agerat särskilt smart.


Alla frågor om vad som är rätt och fel mynnar inte ut i ett ”å ena sidan si å andra sidan så”. Men fler än vad vi oftast vill och orkar med att inse. Hur något passar in i den världsbild vi redan har kommer att styra hur vi förhåller oss till det. Och när det gäller frågor kring moral är det nog oftast så att det är känslorna mer än förnuftet som avgör vem vi friar och vem vi fäller i vår personliga lilla domstol.

Av Henrik - Måndag 25 jan 00:00

I förra veckans bloggpost konstaterade vi att belastningen på sjukvården är ett mer rättvisande mått på läget i olika länder än de officiella smittalen. Jag har därför lagt till ett antal ytterligare europeiska länder med sån statistik tillgänglig för att kunna ge en mer fullständig - men inte komplett - bild av läget i Europa. Siffrorna är en vecka gamla, men såvitt jag känner till har det inte inträffat några stora förändringar i trender. Däremot har trycket på sjukvården förstås ökat ytterligare i länder med stigande tal och vice versa.


Patienter på sjukhus p.g.a Covid-19

 

 

När fler länder tillkommit ser vi ännu tydligare vilka stora variationer det är mellan länderna. Det genomsnittliga antalet inskrivna patienter per miljon invånare och dag förra veckan låg på knappt 400. Men även bortsett från extremfallet Norge har de hårdast drabbade länderna just nu fyra gånger så många inlagda patienter som de - relativt sett - lindrigast drabbade. USA ligger ungefär på ett medeltal av de tjugo europeiska länderna, vilket återigen visar att man inte ska lura sig av absoluta siffror som lätt får läget där att verka ännu värre än vad det faktiskt är.


Överlag är situationen värst i Östeuropa, men också i Storbritannien är läget mycket allvarligt. 


Trender i tryck på sjukvården

 

En kanske övertydlig påminnelse: Läget i sjukvården speglar det epidemiska läget i landet med kring 2-4 veckors fördröjning. Det är en kombination av inkubationstiden för Covid-19, att det ofta dröjer en vecka eller mer från insjuknande till så allvarligt tillstånd att inläggning krävs och att de flesta behöver ett antal dagars vård.


Vi börjar med att titta på vilka länder som har en tydlig, uppåtgående trend:

 

I den här gruppen ingår också Spanien, som saknar statistik dag-för-dag. Hela den iberiska halvön är i ett allvarligt läge där smittan vänt uppåt för en dryg månad sen. Spanien har noterat över 300 000 nya fall de två senaste veckorna och hade i mitten av veckan över 21 000 inlagda patienter. I Portugal kom rapporter och bilder på ambulanser med covidsjuka som köade utanför akutmottagningar. I Irland hade förra söndagen flera sjukhus slut på intensivvårdsplatser. 


Det bör noteras att utifrån vad jag vet är inte utbrottet i Spanien och Portugal kopplat till någon av de nya och befarat smittsammare mutationerna. Vi har ju också redan sett samma trend under hösten i flera länder. Även på brittiska öarna är det för mig uppenbart att allting inte handlar om mutationer, utan om bristande efterlevnad av restriktioner. En läkare i Nordirland berättade i en intervju på BBC att en mycket stor andel av de inlagda patienterna berättar ungefär samma historia när de tillfrisknat tillräckligt: De hade levt i tron att de inte kunde smittas/bli allvarligt sjuka och därför inte varit särskilt försiktiga. I Spanien pågår politiska bråk om hur pass omfattande nya restriktioner ska vara. 


I Storbritannien och Irland har nu också smittkurvorna peakat och vänt - något det tyvärr varit en del missvisande rapporter om i media, även i självaste SVT i veckan där en dåligt påläst korrespondent påstod motsatsen. I Spanien och Portugal syns tyvärr inte motsvarande trend än.


Masstestning ingen väg till framgång (Slovakien)


Veckorna kring och efter månadsskiftet oktober/november genomfördes masstestningar i flera omgångar av befolkningen i Slovakien, i ett försök att därigenom hejda smittspridningen. Slovakien hade då hittills drabbats lindrigare än grannen i norr Tjeckien, men såg en klar uppgång i nya smittfall. 


Målsättningen var att testa hela befolkningen. På kurvan över rapporterade smittfall ser man som en buktning neråt, men ingen skarp minskning. Kring månadskiftet nov/dec vände kurvorna uppåt igen. 


När vi tittar på sjukvårdsbelastningen syns dock inte mycket av detta. Tvärtom så har den fortsatt uppåt i en inte extremt brant, men ändå stadig kurva. Kurvan över dödstal bekräftar utvecklingen. I mina ögon bekräftar det bara att testning ensamt, även i enorm skala, inte är något särskilt effektivt verktyg i virusbekämpningen. Det krävs en mycket effektiv smittspårning och framför allt - tror jag - att inte låta smittspridningen bli för omfattande. Når man en viss nivå av samhällsspridning verkar inte mycket annat hjälpa än en hård nedstängning för att vända kurvorna. Sannolikt för att det finns för många smittkedjor i omlopp.


Sjunkande trend


 

Som synes är det också relativt få av länderna som sett ett tydligt minskat tryck på sjukvården. Dock ligger tre av dem kvar på höga nivåer fortfarande. Teststatistiken är som vi såg i förra veckans post bristfällig i både Ungern och Bulgarien, men det finns åtminstone inga tecken på ökad smittspridning i någon av dessa fyra länder.


Andra länder med klart positiv utveckling just nu är Litauen och Grekland. I Grekland är antalet nya patienter på IVA nu bara en tredjedel av vad det var för 1,5 månad sen. 


Stabil trend

 

De flesta länder befinner sig i ett relativt stabilt läge, som talar för att R-talet legat på eller mycket nära 1 under den senaste dryga månaden eller så. Vidgar man perspektivet till 2 månader (grafen visar 1,5) så ser vi lite större förändringar, flertalet i positiv riktning. 


Det här gäller även flera andra länder som inte är med i grafen, främst för att fullständigt statistiskt underlag saknas. Rumänien har ett i princip oförändrat antal patienter på IVA de senaste veckorna. Tyskland har liksom Sverige en svagt sjunkande trend i patienter på IVA. Schweiz, Finland och Estland ingår också i denna grupp länder.


Danmark hade en dramatisk ökning av nya smittfall veckorna före jul och det har nu också synts de senaste veckorna på betydligt högre dödstal än tidigare i landet. Dock gav de nya restriktionerna snabbt resultat och nu syns även en svag minskning i sjukhusinlagda som kommer att fortsätta eftersom smittalen är nere på låga nivåer igen. 


Osäker trend


I Tjeckien, Lettland och Slovenien är utvecklingen svårtolkad. Deras kurvor är hackiga, det gäller även smittalen. Lettland hade en mycket negativ utveckling under december, men verkar nu vara på något av en platå. I Tjeckien och Slovenien kan man kanske misstänka att ryckigheten i kurvan är ett uttryck för brister i strategin i pandemihanteringen. Något som också återspeglar sig i de höga dödstalen per capita under hösten och vintern i de bägge länderna.


Sammanfattningsvis kanske ändå läget i pandemin i Europa just nu skulle kunna betecknas som "Allvarligt, men stabilt". Åtminstone relativt och i beaktande av att vaccinationerna nu kommit igång på allvar i de flesta länder. Orosmolnet är givetvis de nya mutationerna och vad de kan ställa till med innan tillräckligt många i befolkningen har hunnit vaccineras. 


Hur många har haft viruset i Sverige?  


Det är svårt att få fram uppgifter om hur många som haft Covid-19 i Sverige. Det enda vi vet säkert är att det är minst 547 166 personer (senast tillgängliga data från Folkhälsomyndigheten). Jag hittar inga färska undersökningar när jag googlar och det verkar uppenbart att antikroppstester inte ger en säker bild. De kalkyler som presenterades i våras var uppenbart felaktiga och FHM har också medgivit att de överskattade graden av immunitet i befolkningen.


Vad vi däremot kan göra är att få fram ett trovärdigt golvvärde för minsta antal infekterade. Vi tar hjälp av våra vänner i Danmark. Där har man nämligen förutom Förenade Arabemiraten och ett antal småländer genomfört flest antal tester av pågående infektion per capita i sin befolkning. Därför har man också ett väsentligt lägre CFR (Case Fatality Rate: Andel av bekräftat smittade som avlidit): 0,96% mot 2,01% i Sverige. 


Döda i olika åldersgrupper skiljer sig inte nämnvärt mellan Sverige och Danmark, inte heller åldersfördelningen i befolkningen eller - förstås - levnadsstandard och kvalitet i sjukvården. Vi har därför ingen anledning att tro annat än att risken att dö för en smittad beroende på ålder och hälsa är ganska likartad.


Redan en väldigt grov uppskattning säger alltså att vi kan dubblera det officiella talet och säga att minst 1,1 miljoner svenskar har haft Covid-19. Alltså knappt 10% av befolkningen.


Vi ska dock göra det mer ambitiöst än så, titta på olika åldersgrupper och jämföra med Danmarks motsvarande statistik. Så här såg läget ut officiellt i Sverige per den 21/1 2021:


 

Siffrorna är en påminnelse om hur stark koppling risken att dö har till ålder, där mer än var fjärde testad i åldrarna över 80 år inte klarade sig. Medan risken att dö är försumbar under 50. Vi ser också att andelen i åldersgruppen som testat positivt är lägst mellan 60 och 80. Detta för att färre i den gruppen rört sig ute i samhället eller varit i behov av olika vårdinsatser som ökat risken för at bli smittad. Det är förstås ingen slump att nästan 10% av 90-åringarna och äldre har testat positivt. 


Vi tittar nu på hur många procent av de smittade som avlidit i Danmark. I de yngre åldersgrupperna är de absoluta talen så låga att det inte går att använda. Men för de äldre ser vi följande:

- 70-79 år: 5%

- 80-89 år: 14%

- 90+: 27%


Väsentligt lägre risk alltså, särskilt i de yngre grupperna. Det gör att vi kan utgå från att minst 45 000 personer mellan 70 och 79 år haft Covid i Sverige. Och troligen åtminstone 35 000 i gruppen 80 till 89 år.


När vi tittar på fördelningen av smittade mellan åldersgrupper mellan Sverige och Danmark så finns en del skillnader. Exempelvis kommer mer än 20% av de provtagna fallen från barn (0-19), medan det i Sverige bara rör sig om 12%. Med tanke på att Danmark haft fler nedstängningar av skolor och förskolor verkar det osannolikt att Sverige i verkligheten skulle ha en så mycket lägre andel. Danmark har också en betydligt högre andel i gruppen 20-29. Då många i den gruppen sannolikt har asymptomatiska eller mycket lindriga smittförlopp är det inte konstigt om Sverige har missat fler fall i den. 


En något justerad fördelning med hänsyn till faktiskt observerade dödsfall i de äldre åldersgrupperna ger det här resultatet:


Åldersgrupp

Minsta antal

verkligt smittade

Andel som haft Covid-19

i gruppen

0-19 år220 000

9%

20-29 år200 00016%
30-39 år180 00013%
40-49 år170 00013%
50-59 år160 00012%
60-69 år80 0007%
70-79 år45 0005%
80-89 år35 0008%
90+ år11 00011%

Detta är alltså minimisiffror. Osäkerheten blir särskilt stor i de yngre åldersgrupperna där fallen av allvarlig sjukdom och död tack och lov är så ovanliga att de i praktiken inte kan användas för att kalkylera smittfall med någon rimlig precision. 


I Storbritannien, med en bit högre dödstal än Sveriges, hörde jag häromdagen att experter beräknat att någonstans runt en åttondel av hela befolkningen varit smittad. Vad man bygger det på vet jag inte. Hur många som verkligen har smittats förblir en fråga som inte kan besvaras. Är det 15%, 20%, 25%? Ingen av de siffrorna framstår som på något vis orimliga. Att det skulle vara en väsentligt mycket mer än så, typ att hälften av befolkningen eller mer varit sjuka, kan nog uteslutas. 


Verkliga dödstal år 2020 i de länder där flest dog i Covid-19

Det här avsnittet är en mindre uppdatering av det statistiktunga blogginlägget från i somras där jag med hjälp av olika datakällor försökte göra kvalificerade gissningar av hur många som egentligen dött i olika länder: http://jonesiskt.bloggplatsen.se/2020/07/19/11679497-covid-19-ett-forsok-att-uppskatta-det-verkliga-antalet-dodsoffer-i-olika-lander/


Vi vet inte hur många som verkligen dog i Covid-19 under 2020. I vissa länder har underrapporteringen varit omfattande eller rentav enorm. Bloggen har tidigare skrivit om det här (länk). Här följer en mer kortfattad uppskattning av verkliga dödstal i de länder där flest avlidit i pandemin. Alla uppskattningar är konservativa, verkliga dödstal är i flera fall säkert ännu högre.


Plac  Land

Beräknat antal

döda

2020

 Officiellt antal

 döda 2020 (ca)

1Indien500 000 150 000
2USA390 000342 000
3Brasilien215 000195 000
4Mexico200 000126 500
5Ryssland180 00057 000
6Indonesien110 00022 000
7Italien93 00074 500
8Storbritannien    86 00074 000
9Iran79 00055 500
10Peru72 00038 000


USA, Brasilien, Italien, Storbritannien och Perus siffror bygger på officiell befolkningsstatistik där i snitt 70% av oförklarad överdödlighet under 2020 lagts till på dödstalen (för USA 50%). Talen för Mexiko och Ryssland baserar sig på erkännanden från officiella källor i respektive land, som bekräftar utomstående bedömningar av hur mycket värre situationen faktiskt var än vad sifforna visade. Iran bygger dels på läckt data från landets regering, dels på uppskattningar av en epidemiolog av iranskt ursprung som utgått från befolkningsstatistik. Indien och Indonesien är grova uppskattningar (med all sannolikhet i underkant) baserade på samma principer som användes i länkad post. För Indonesiens del tillkommer information om att minst 500 sjukhusanställda avlidit efter att ha smittats av viruset, en uppgift som definitivt inte går ihop med en så låg total dödssiffra som den officiella. I Tyskland hade t ex runt årsskiftet cirka 150 dödsfall noterats bland personal i sjukvård och äldreomsorg när den totala dödssiffran låg kring 35 000.


Enbart de här 10 länderna kan beräknas ha haft minst närmare 2 miljoner dödsfall under 2020. Wall Street Journal relaterar till en uppskattning att den verkliga siffran för samtliga länder kan ligga kring 2,8 miljoner. Personligen tror jag att antalet kan vara större än så. Det finns fler länder (se länkad bloggpost) som sannolikt har en betydande underrapportering.


Vaccinering - syns effekter ännu i Israel?


Vi är naturligtvis mycket spända på hur vaccinerna kommer att fungera i skarpt läge. I Europa har än så länge alldeles för få människor fått vaccin, framför allt inte den andra dosen, för att det ska vara möjligt att se några effekter.


Israel har däremot genom förutseende kommit i besittning av stora mängder av Pfizers vaccin och dessutom fått ut det till en imponerande stor andel av sin knappt 10 miljoner stora befolkning: Lite drygt 20% har fått den första dosen och ungefär 5% den andra. Programmet startades mitt i en ny smittvåg med en särskilt brant ökning av nya fall från jul och framåt. Den har också lett till nya restriktioner. 


Under de senaste veckorna har glädjen över vaccineringarna grumlats av att man inte sett konkreta resultat i smittstpridningen som fortsatt att öka, liksom de allvarliga fallen. Dessutom har många som fått sin första dos av vaccinet ändå varit bland de tusentals som testat positivt varje dag. 


När man lyssnar till experterna och tar del av lite andra fakta ljusnar dock bilden. För det första är det inte förväntat att enbart den första sprutan ska ge något fullgott skydd. Pfizer själva har beräknat det till 52%, väsentligen sämre än de 90-95% som uppnådess med två sprutor i fas 3-testerna.


För det andra vet man att det tar några veckor för kroppen i snitt att bygga upp ett effektivt skydd efter immunisering. Så det är inte på något sätt oväntat att många fortsätter att testa positivt i ett läge med omfattande samhällsspridning av viruset.


För det tredje så kom nu i veckan en studie baserad på medicinska journaler för över 200 000 israeler i åldrarna 60 och uppåt. Man jämförde de som fått den första dosen vaccin med de som inte fått det. De två första veckorna såg man ingen skillnad i positiva tester för Covid-19. Men sen minskade antalet positiva tester i den immuniserade gruppen med 33%, en minskning som sen också fortsätter. 


Kanske spelar också det här in på att antalet positiva tester peakade den 17 januari och efter det börjat sjunka ganska brant, även om det också delvis eller till stor del kan bero på nya restriktioner. 


I sammanhanget kan också nämnas att Israel ser en kraftigt ökande andel av den brittiska mutationen och inte minst i den ultrakonservativa delen av befolkningen sett en kraftig ökning av nya smittfall, då den gruppen ofta inte respekterar föreskrifter om fysisk distansering och begränsning av antal personer i sällskap. 


Det blir mycket spännande att följa utvecklingen de närmaste veckorna. 


Vi avslutar med en graf över aktuellt vaccinationsläge. Storbritannien (ca 10 av 100) och USA (drygt 6 av 100) har uteslutits ur grafen för ökad läsbarhet. Att Sverige halkat ner beror sannolikt på att vi återigen har halkat efter med rapporteringen och inte redovisat några siffror på en vecka. 


 





Av Henrik - 13 oktober 2020 00:00

Med bara tre veckor kvar till valdagen i USA närmar sig nu spänningen vad som faktiskt utan allt för stora överdrifter skulle kunna kallas för kokpunkten. Både i omvärlden och i Förenta staterna. Men det är ju inte spänning som inför en spännande fotbollsmatch. Snarare är det hos många en gnagande oro. Visst, Biden leder rätt stort i opinionsmätningarna. Men man minns ju hur det såg ut 2016. Först skulle Donald Trump absolut inte kunna vinna den republikanska nomineringen. Sen skulle han absolut inte ha en chans i själva valet. Och han låg ju under i opinionsmätningarna hela tiden. Men ändå vann han. Och nu har han i snart fyra år haft världens viktigaste ämbete och gjort det till vad väldigt många av oss anser är en skam och projektionsyta för hans patologiska narcissism, lögnaktighet och allmänna opålitlighet och oförutsägbarhet. Oron är stor för vad som skulle hända om han fick fyra nya år i Vita huset.


Jag kan naturligtvis inte lova att så inte blir fallet och även jag känner mig på ett plan nervös. Men jag har ett gäng siffror och fakta som jag menar ändå pekar tydligt mot att Trump faktiskt kommer att bli dumpad av de amerikanska väljarna. Ja, troligen kommer han att förlora valet klart,  om det inte inträffar något extraordinärt som vänder hela spelet nu alldeles i slutet.


Impopuläraste presidenten


Donald Trump har varit en av de mest impopulära presidenterna i landets historia. Undantaget Gerald Ford 1976 så är han den sittande president som vid ingången till året för eventuellt omval haft det lägsta antalet amerikaner som anser honom godkänd som president: Bara 42,6%. Som en jämförelse hade Bill Clinton 52,5% och Ronald Reagan 54,1%. Under hela den period han suttit har aldrig en majoritet av de tillfrågade svarat JA på frågan, vilket är unikt.


Trump hade tur med konjunkturerna de första tre fjärdedelarna av sin mandatperiod. Men sen kom pandemin. Förutom att den skickat ner ekonomin i källaren – alltid ett stort problem för den som vill bli omvald – så har Trumps hantering av den varit sådan att till och med en del av hans egna väljare anser att han inte skött den bra. Senaste siffrorna säger att bara 4 av 10 ger honom godkänt.


Att ställa upp för omval till president anses ofta ge en fördel. Men en titt på historiken under det senaste halvseklet ger inte för handen att det varit en stor fördel:


Omvaldes till en andra presidentperiod:


Richard Nixon (1972)

Ronald Reagan (1984)

Bill Clinton (1996)

George W. Bush (2004)

Barack Obama (2012)


Ställde upp för omval – förlorade


Gerald Ford (1976)

Jimmy Carter (1980)

George Bush sr. (1992)


5-3 alltså bara för omval. Men den verkliga hårdvalutan för prognoser om valutgången är förstås:


Opinionsundersökningar


Ja, Hillary Clinton ledde i de flesta mätningar som gjordes av olika opinionsinstitut. Men inte i alla. Det kom hela tiden mätningar där Trump låg före. Marginalen varierade också mycket och många enskilda mätningar låg faktiskt nere mot de 2% övervikt hon till slut vann ”the popular vote” med.


Joe Biden ser ut att ha en mer stabil ledning i opinionen och trenden sen presidentens möte med Covid-19 och diverse märkliga beteenden i samband med det tycks gå i Bidens riktning. I de mätningar som bygger på utfrågningar under oktober ligger han i snitt på ett övertag om cirka 10% Av de 30 senaste (de gör många mätningar där borta) var det bara två där marginalen var under 8%, bägge dessa visade 5% överläge för den f.d vicepresidenten. I en enda mätning, i mitten av september, har Trump fått fler röster. Tre institut som gör sammanvägningar av alla mätningar har i genomsnitt Biden som ledare med 9,6%. I motsvarande mätningar 2016 hade Clinton som mest en ledning med cirka 6,5%.


I nedanstående sammanvägda mätning har Biden hela tiden haft en ledning med minst 3,5% och denna lägsta marginal noterades så tidigt som i april. Mellan Clinton och Trump varierade samma mätning mycket mer: Både i slutet av juli och slutet av september var Clintons ledning bara en dryg procent. Det var mer än fyra månader sen Bidens ledning var lägre än 7 procent.


 



Kan då Donald Trumps stöd vara underskattat i opinionsmätningarna, precis som i valet 2016? Det kan förstås inte uteslutas. Men opinionsinstitut justerar sina analyser baserat på kunskap och vet mycket mer idag om hur de ska bedöma Trump och hans väljarstöd. Och så stort var inte misstaget när man tittar på de sammanvägda mätningarna. Om hänsyn tas till att bägge kandidater fick fler röster än i prognoserna så visade den sammanlagda mätningen som mest runt fyra procent för lite vid några tillfällen, medan Clintons faktiska röststöd aldrig överskattades.


Vi bör utgå från att den hårt pressade presidenten inte är mer underskattad i mätningarna nu än för fyra år sen när han surfade på en framgångsvåg efter den oväntade vinsten i Republikanernas primärval. Det verkar då rimligt att dra slutsatsen att Trump kommer att göra ett sämre val än 2016 och Biden å sin sida antagligen ett bättre än Clinton. Inget talar för annat just nu än att han kommer att få fler röster än Trump och vinna med en större marginal än de nästan 3 miljoner rösters övervikt som Hillary Clinton noterade 2016. Frågan är bara hur stor skillnaden blir och om det finns någon möjlighet för Trump att ändå ta hem spelet genom det amerikanska valsystemets konstruktion. Vilket för oss till:


Prognoser för elektorröster


För att hänga med i alla svängar här behöver du som läsare förstå hur elektorsystemet fungerar. För en tämligen utförlig förklaring: Läs min bloggpost från förra valet. http://jonesiskt.bloggplatsen.se/2016/11/11/11385424-presidentvalsmatte-eller-vem-vann-egentligen/


Grundförutsättningen är dock enkel: 538 elektorsröster står på spel. 270 krävs för att utses till president vid den formella omröstningen i december. Med några få undantag tillämpar staterna ”Winner takes it all” och ger alla sina elektorsröster åt den kandidat som får flest röster på valdagen, tisdagen den 3 november 2020.

Så här blev resultatet av 2016 års val:


 

I den verkliga omröstningen blev resultatet 304-227 i Trumps favör, beroende på att två av hans elektorer och fem av Clintons valde att stödja andra kandidater. Så många elektorer har inte avvikit från den tänkta rösten på mer än 150 år och då var orsaken att den förlorande kandidaten i valet avled innan omröstningen.


Trumps seger möjliggjordes av att han vann knappa segrar i flera tämligen folkrika stater. I både Wisconsin (10 elektorer) och Pennsylvania (20 elektorer) var hans segermarginal bara runt 0,7% och i Michigan (16 elektorer) var skillnaden bara 0,23%! Hade Clinton istället tagit hem dessa tre stater hade hon fått 278 elektorröster mot Trumps 260.


Så hur ser då prognoserna ut på delstatsnivå? Wikipedia har en utmärkt sammanställning:


 


Vi kan direkt konstatera att Biden enligt prognosen ligger väldigt nära de magiska 270 rösterna. I samtliga de delstater där Hillary Clinton vann leder han i samtliga opinionsundersökningar. Men det är mer än så han leder också i alla undersökningar i två delstater – Pennsylvania och Wisconsin – som Trump tog hem år 2016. Och utöver det slåss han med Trump om sammanlagt 150 elektorröster i de stater som är ljusbruna på kartan. I en stat som Georgia (16 elektorröster) som Trump vann med över 5% har Biden just nu en ledning med 0,6% i de sammanvägda mätningarna. I Michigan leder han med betryggande 7%. Och i viktiga Florida med nästan 30 elektorer på spel är Bidens försprång drygt 2%. I Ohio (+8% till Trump 2016) är det i princip dött lopp mellan kandidaterna just nu.


Inte ens i sydstaterna sydstat Texas där Trump slog Clinton med nästan 10% är det helt kört för Biden, även om siffrorna just nu pekar mot att den sittande presidenten ändå tar hem spelet.


Det är väldigt, väldigt mycket som måste börja rulla Donald Trumps väg dessa sista tre veckor om han ska ha en chans att ändå bli omvald. Men bland många andra problem han brottas med så är tydligen inte hans kampanjkassa så stark som han säkert hade önskat. Demokraterna har fått ihop betydligt mer och har de senaste veckorna också haft betydligt mer TV-reklam i de stater där kampen framför allt står. Vilket också är ett problem för honom, då Demokraterna har fler i praktiken säkrade elektorröster. Exempelvis kan de luta sig tillbaka i Kalifornien, New York, Maryland och Maine som tillsammans samlar ihop över 100 elektorröster.


När jag använder huvudet säger därför mitt sunda förnuft mig att frånsett risken för något väldigt stort och omvälvande i kampanjens slutskede så kommer det här att gå vägen. Vi ska kunna känna oss lugna: Narcissisten och lögnaren Donald Trump kommer inte att väljas om för ännu en mandatperiod som USA:s president. Vilket inte är samma sak som att det inte kan komma att bli jämnt och obehagligt spännande ändå.


Källor:

https://en.wikipedia.org/wiki/Statewide_opinion_polling_for_the_2020_United_States_presidential_election

https://en.wikipedia.org/wiki/Nationwide_opinion_polling_for_the_2020_United_States_presidential_election

https://en.wikipedia.org/wiki/Nationwide_opinion_polling_for_the_2016_United_States_presidential_election

https://en.wikipedia.org/wiki/2016_United_States_presidential_election

https://fivethirtyeight.com/features/trump-is-the-most-unpopular-president-since-ford-to-run-for-reelection/

https://projects.fivethirtyeight.com/trump-approval-ratings/?cid=rrpromo

https://projects.fivethirtyeight.com/2016-election-forecast/national-polls/

https://projects.fivethirtyeight.com/polls/president-general/national/

https://edition.cnn.com/2020/10/06/politics/cnn-poll-biden-trump-2020-election/index.html 

https://www.bbc.com/news/election-us-2020-53657174 (utmärkt sammanställning av opinionsläget stat för stat)

https://www.cnbc.com/2020/09/29/election-money-coronavirus-impact-biden-trump.html


Av Henrik - 8 oktober 2020 23:29

Det kan inte vara särskilt kul att vara part i Januariavtalet. Med lite mindre än hälften av mandattiden kvar till nästa riksdagsval tornar problemen upp sig på alla fronter. Som om det inte räckte med de mer eller mindre självförvållade så har man också fått en pandemi med efterföljande jättelågkonjunkturen Orvar på halsen.


Jag skrev om problemen kring Januariavtalet i början av året (http://jonesiskt.bloggplatsen.se/2020/01/13/11649199-januariavtalet-ratt-id-fel-motiv/ ) och ska inte upprepa mina klagomål här. En sak missade jag dock att ta upp: Att man förutom sin inbördes problematiska överenskommelse dessutom saknar majoritet i riksdagen. Jag är dock i gott sällskap, för det är uppenbart att de inblandade missade det själva.


Man ska aldrig underskatta en motståndare brukar det heta. Men det gjorde de fyras gäng. Nu har de genom dyrköpt och bitter erfarenhet lärt sig. Att riksdagsmajoriteten var uppdelad till höger och vänster om dem innebar inte att de inte kunde göra upp i enskilda sakfrågor. Resultatet har varit särskilt jobbigt för de båda f.d allianspartierna som fått flera av sina utlovade reformer som användes som motivering till att ingå Januariavtalet upprivna.


Och nu hotar en regeringskris när förhandlingarna om reformerad arbetsrätt strandade. Kommer verkligen Socialdemokraterna om det ställs på sin spets orka dra i spaken för en lag som är ett rött skynke för många av medlemmarna och inte minst LO? Samtidigt som oppositionen bidrar till vad som ibland känns som ett politiskt narrspel när partier på fullt allvar funderar på att väcka misstroende mot regeringen för förslag de egentligen tycker är bra. Eller som Vänsterpartiet fälla en regering trots att de därmed riskerar en regering de skulle tycka vara etter värre.


 

Elak men i mina ögon en satirbild som visat sig bli än mer sannspådd än tecknaren kanske föreställde sig när han ritade den (Steget Efter)



Viktor Barth-Kron i Expressen – Sveriges bästa politiska kommentator just nu i mina ögon – sammanfattar det bra:


En regering riskerar att bli avsatt för att den gör det den lovat att göra, trots att den absolut inte vill det, av ett parti som egentligen vill ha kvar regeringen och av andra partier som egentligen stöder löftets innehåll.

 

Nu tycker inte jag att det här är enkla frågor. Raljerande från Viktor, mig och andra får inte skymma grundproblemet: Ett mycket svårt parlamentariskt läge med låsningar som varit och är svåra att dyrka upp.


Men regeringen och dess samarbetspartier har fler problem. Pandemin gav faktiskt ett visst andrum. Frågorna om lag och ordning, migration och integration som plågat regeringen hamnade i skuggan av viruset. Väljarna gjorde som väljare ofta gör i kristider och sökte sig till större partier som uppfattas som trygga och stabila, samt helst sitter vid makten. Socialdemokraterna steg från 24 till nästan 32 procent i den sammanvägda bedömningen av olika opinionsinstituts mätningar hos http://pollofpolls.se  (deras vägda resultat har stämt väldigt bra senaste riksdagsvalen). Tyvärr för S så har pandemieffekten klingat av efter hand. Partiet är nere mot 26% igen, med en fallande trend.


En titt på opinionsläget – ”om de vore val idag” ger en del kött på benen till gissningar om vad som kommer att styra det politiska spelet framöver:


-          Vänsterpartiet                                       35 mandat (9,1%)

-          Miljöpartiet                                             0 mandat (3,9%)

-          Socialdemokraterna                              101 mandat (26,4%)

-          Centerpartiet                                         30 mandat (8%)

-          Liberalerna                                              0 mandat (3,5%)

-          Kristdemokraterna                                 25 mandat (6,4%)

-          Moderaterna                                          81 mandat (21,1%)

-          Sverigedemokraterna                             77 mandat (20,1%)


Givet vad som väl får betecknas som de nya konstellationerna i svensk politik skulle det ge följande totala mandatfördelning:


-          ”Vänstern” (Vänsterpartiet)                                       35 mandat

-          ”Januaripartierna” (S+C+L+MP)                                 131 mandat

-          ”Nya konservativa blocket” (M+KD+SD)                     183 mandat


Siffrorna - om de stämmer – är naturligtvis rena katastrofen för januaripartierna. Två av dem åker ut ur riksdagen och de två kvarvarande kan inte ens med Vänsterpartiets mandat matcha det konservativa blocket. Stödröstning från de andra två januaripartierna kan rädda kvar både L och MP (de ligger trots allt nära spärren). Men hur det nu än blir med det har fyrklövern som styr Sverige  tappat 5% i väljarstöd sen valet, från 46,8 till 41,8%. Nya konservativa blocket har däremot ökat med 4% och har ett övertag med nästan 6%.


Räknar man in alla procenten finns fortfarande en chans att som det brukar heta ”hålla SD borta från allt politiskt inflytande”. Men då kommer det krävas aktivt stöd även av Vänsterpartiet för budgetar och annat efter nästa val. Om det varit svårt att samla de fyra nuvarande medlemmarna kring en gemensam politik lär det inte direkt bli lättare att få till det med V som tillskott i skaran. Personligen förstår jag inte hur det skulle kunna gå till. Det finns både enorma sakpolitiska skillnader mellan de f.d allianspartierna och V och gammal fiendskap som ligger och pyr.

Antar vi att ett av de två lindansarpartierna klarar spärren, vilket jag tror är ett minst lika sannolikt scenario som att bägge klarar sig, ser det ut att kunna bli väldigt jämnt mellan ”Nya konservativa blocket” och hela resten. Det kan komma att hänga på enstaka mandat om Ulf Kristersson kan bilda en högerregering.


”Fast mycket kan ju hända, det är två år kvar”, kanske du invänder. Det är sant, men tittar man på rörelserna i opinionen i de senaste fyra, fem åren så ser man att undantaget några månader under pandemin så har det varit rätt stabilt när man tittar på nivån som utgörs av de traditionella blocken plus SD.  (http://pollofpolls.se/poll_img/block.svg ) 40-40-20 är en bra sammanfattning av läget.  Det som egentligen hänt sen valet är att det borgerliga och det rödgröna blocket tappat någon procentenhet var till SD (som nu ligger ganska precis där man låg 2016, så egentligen är det inte mycket dramatik i det). Mycket talar därför just nu för att det är kampen runt riksdagsspärren och eventuella interna rörelser mellan de f.d allianspartierna som kommer att avgöra. Där har L och C dessvärre för januarisamarbetet gått kräftgång hela tiden sen valet. Det är uppenbart att den mer lättrörliga delen av alliansväljarna inte lockas av deras insatser som stödhjul åt en socialdemokratisk regering.


 

Om det finns någon bild där ledarna för de fyra partierna i överenskommelsen poserar tillsammans så har jag i varje fall inte lyckats googla fram den. Ett faktum som jag tror säger något om både hur de vill framstå och de faktiska relationerna emellan dem.



Att något av de gamla blocken skulle få egen majoritet i valet 2020 finns det fortfarande absolut ingenting som talar för. Möjligen en jättekatastrof i världen då som skrämmer en hel hord av SD-röstare och vankelmodiga socialliberaler på vänsterkanten in i det (S)tatsbärande partiets trygga famn. Men det kan väl inte ens Sveriges mest hårdföra betongsossar hoppas på?


Tillbaka till här och nu. När höstbudgeten las fram var det uppenbart att det extraordinära läget hade tagits till intäkt för att ge alla i de fyras gäng chansen att plocka lite pluspoäng i opinionen. Borta var alla års ”budgetdisciplin”. Pengar vräktes ut till höger och vänster. Självklart finns det rationella skäl till att satsa i en stor ekonomisk kris, men detta var helt uppenbart något mer. Frågan är om det kommer att få den opinionsmässiga effekt särskilt MP och L är i desperat behov av.


Januaripartierna har flera problem på halsen. Att sitta i regeringsställning eller aktivt stötta en innebär för det mesta redan det ett opinionsmässigt problem i mellanvalsperioderna. Även om man inte sällan ser ett visst flöde av väljare tillbaka från oppositionen när riksdagsvalet närmar sig. Men för S+C+MP+L tillkommer att de regerar på en överenskommelse som åtnjuter en allmän impopularitet hos väljarna. Även deras egna. Det finns därför goda skäl för dem att kasta av sig det ok den innebär opinionsmässigt i god tid före september 2022. Men samtidigt är det viktigt för trovärdigheten att de håller ihop. De har ju beskrivit sitt avtal som en kombination av tvingande nödvändighet för att Sverige överhuvudtaget ska kunna styras och ett bålverk mot både fascism, rasism och socialism (Nåja, den där sista ismen är det främst de två f.d allianspartierna som skriver under på, men politisk isolering av V finns med i avtalet). Ingen av dem ser heller ut att gå stärkta ur ett eventuellt nyval efter en regeringskris.


För att sen ytterligare addera sten på bördan så är ”fel” frågor i fokus i den allmänna opinionen mest hela tiden. Regeringen och dess partners vill helst diskutera de olika satsningar de gör i budgeten på allt från höjda pensioner till infrastrukturella satsningar av olika slag. De vill prata sjukvård, miljö och gärna lite skattesänkningar också (fast bara C och L egentligen där också). Men med undantag för några tunga coronamånader så ligger tonvikten i debatten mest hela tiden på lag och ordning och dess trådar mot både migrations- och integrationspolitik. Dessutom blottade pandemin allvarliga brister i framför allt äldrevården och förvärrade den redan bekymmersamma vårdskulden rejält. Den är visserligen formellt regionernas ansvar, men riskerar att bli en black om foten på riksplanet också om inte en positiv utveckling sker.


Det finns redan och kommer att finnas ännu mer ammunition för oppositionen när valdagen börjar krypa närmare.


Eftersom klämman är så hård och svår blir det också svårt även för större experter på svensk politik än yours truly att bedöma vad som kommer att hända. Det scenario jag skulle skatta som allra mest sannolikt är att överenskommelsen ”halvspricker” före valet. Med det menar jag att en eller flera partier officiellt lämnar samarbetet. Men de fortsätter hjälpa till med att åtminstone baxa igenom den eller de budgetar som återstår. Om väljarna kommer att tycka om en sån konstruktion är ett bevis på att ett sånt parti nu står fritt och inte längre är ett stödhjul i praktiken åt Löfvén och hans parti återstår att se. Jag är som Dr. Dengroth uttryckte saken skeptisk.

Av Henrik - 7 april 2020 18:36

Mängder av amatöranalyser, amatörstatistik och amatördiagram produceras och delas just nu varje dag om Covid-19 och risken att smittas, bli allvarligt sjuk eller rentav dö. Mitt bidrag i den här posten är att med hjälp av lite siffror och diagram visa att risken att faktiskt dö av viruset är ännu mycket starkare kopplat till det allmänna hälsotillståndet än vad som framgår av de siffror du ser. Det handlar om att med professor Hans Roslings ord försöka se bortom de "ensamma siffrorna", alltså uppgifter som inte sätts i tydlig relation till något annat och inte jämförs på ett relevant sätt.


Vi tittar på de dystra uppgifterna om personer som dör i sviterna av coronaviruset. Här är siffrorna från 2020-04-07 (källa: Folkhälsomyndigheten), fördelade på åldersgrupper och ställda i relation till antal diagnosticerade fall:


 


Här har vi visserligen två siffror att jämföra. Men det säger inte mycket. För att förstå den verkliga risken att dö i en viss åldersgrupp måste vi försöka bedöma mörkertalet av smittade. Att göra det just nu i Sverige är i princip omöjligt. Inte heller kan vi bedöma om det skiljer sig åt hur olika åldersgrupper är exponerade för smitta. Vi kan gissa att fler personer i åldersgruppen 20-30 är smittade än den i 70-80. Den förra gruppen rör sig i nuläget garanterat mer ute i samhället och många har jobb som inte kan utföras på distans och är därför mer exponerade för smitta. I gruppen 70-80 år klarar sig många utan samhällets hjälp. De kan självisolera sig och inte riskera att smittas av vård- eller hemtjänstpersonal. Undersökningar tyder på att en stor del också gjort det. 


Vi vet också att uppgiften om smittade lider av en allvarlig skevhet: Vi testar i huvudsak personer som är så sjuka att de måste ha någon form av vård. Antingen för att de fått viruset, eller av något annat skäl. Relationen mellan diagnoser och dödsfall är garanterat inte representativ i någon åldersgrupp. 


Vi kan säga är ändå att mörkertalet måste vara högre ju yngre åldersgruppen är. Helt enkelt därför att färre blir allvarligt sjuka av Covid-19 eller något annat och därför inte kommer att registreras av vården. Anta bara för exemplets skull att 30% av smittade i gruppen 90+, 10% av smittade i gruppen 60+ och 2% av smittade i gruppen 20-29 har varit tvungna att söka vård. Det skulle ge följande, verkliga risker just nu att ha dött av virusinfektionen för de som faktiskt smittats:


20-29: 0,01% (3 av 27 350)

60-69: 0,37% (41 av 10 920)

90+: 6,7% (141 av 1 856)


Mörkertalen är som sagt bara exempel och stämmer inte i verkligheten. Men det här kan vi slå fast: Skillnaden mellan verklig risk och den risk man - ganska meningslöst - kan räkna fram med hjälp av Folkhälsomyndighetens siffror är större ju yngre man är. 


Det finns ett annat minst lika stort problem med siffrorna över avlidna: De är inte satta i relation till hur många personer som ingår totalt i varje åldersgrupp. Vi tänker kanske inte på det, eftersom det syns redan på de absoluta talen att risken är störst att dö när man är riktigt gammal. Men skillnaden är ännu större i verkligheten (även om skillnader i hur många som verkligen smittats i de olika grupperna som sagt är en okänd faktor):


    

Källa: Ratsit.

Som ni själva kan se är de fyra yngsta grupperna ganska jämnstora, men sen sjunker antalet. Gruppen 90-åringar är inte ens en tiondel så stor som exempelvis trettinåntinggruppen. 


Slutsatsen av det här är att det är mycket mer rättvisande att titta på ett relativt mått när vi jämför dödligheten i grupperna. Exempelvis antal döda hittills per 100 000 personer i gruppen:


 

Nu ser vi att de absoluta talen döljer sanningen om hur mycket större dödsrisken faktiskt är ju äldre man blir. Vi ser något annat också, som blir ännu tydligare i ett diagram:


 

Ett uttjatat ord i dessa tider, men ser ni: Kurvan är exponentiell! Den är relativt flack fram till och med gruppen 60-69.


Sen skjuter det fart. 


Det är framför allt i de två äldsta grupperna som de absoluta dödstalen är missvisande låga. Just för att det är så mycket färre personer i gruppen totalt. Nu kan det som sagt till någon del handla om skillnad i hur många som har smittats också. Men låt oss jämföra kurvan med en annan: Hur stor är risken att dö inom ett år från sin födelsedag i olika åldersgrupper (statistisk från år 2019, SCB)?


 

I vårt moderna land med dess kvalificerade sjukvård och goda levnadsförhållanden är risken att dö ung idag oerhört låg. Faktum är att i åldrarna upp till 40 är det per årsklass bara ungefär 1 på 2 000 som dör varje år. (Skillnader mellan män och kvinnor finns förstås). Det som sen händer är att efter 50 börjar risken att öka. Medan den bara är knappt dubbelt så stor (för en låg nivå) mellan 30-nånting och 40-nånting är den nästan tre gånger högre för 50-nånting än för 40-nånting. Ökningen slår förstås inte till i sin helhet efter fyllda femtio, utan sker gradvis. 


En av förklaringarna är att efter 50 så börjar också risken för ett antal kroniska och allvarliga sjukdomar att öka på allvar. Liksom risken för allvarliga biverkningar ifall man redan lider av dem sen tidigare. Och så fortsätter det. Personer i nittioårsåldern har en person nästan 100 gånger så hög risk att avlida det närmaste året som någon i femtioårsåldern har. 


Hur ser det ut om vi jämför kurvorna för döda per åldersgrupp hittills av Covid-19 med döda per åldersgrupp under ett år för 2019? De är inte uttryckta med samma mått, så vi får vara lite ovetenskapliga och räkna om dem. I genomsnitt är siffrorna för döda per 1000 under 2019 1,66 gånger högre. Så vi multiplicerar helt enkelt alla värden för Covid-19 med det. Då får vi följande graf:


 

Man kan som sagt säkert ha invändningar mot det här sättet att räkna. Men den slutsats vi under alla förhållanden bör kunna dra av grafen är att det finns en mycket stark korrelation mellan den allmänna risken att avlida i relativ närtid för en viss åldersgrupp och risken att avlida i Covid-19.


Vad jag tycker att det här visar är att det inte finns någon mystisk faktor X i viruset som oberoende av hälsotillstånd riskerar att ta livet av en massa friska människor. Det här är en sjukdom vars förlopp till en allt övervägande del styrs av de drabbades allmänna hälsotillstånd. Det är som jag skrev inledningsvis inte samma sak som en garanti för att enskilda, sällsynta fall finns där faktiskt helt friska, unga människor drabbas av ett fatalt sjukdomsförlopp och avlider. Men det gäller de flesta sjukdomar vars effekter styrs av den drabbades hälsa eller ohälsa. 


För att illustrera i en sista graf: Låt säga att det var så att 30% av alla dödsfall av viruset var relaterade till ett förlopp styrt av omständigheter där allmäntillståndet hos patienten var betydelselöst, må det sen vara slump eller någon genetisk sårbarhet. Vi konstruerar ett sånt scenario där dessa dödsfall istället fördelas helt proportionellt mellan åldersgrupperna och jämför det med det faktiska:


 

Om det var så här viruset hade fungerat hade det framför allt synts i de äldsta och yngsta åldersgrupperna. Bland unga vuxna hade risken att dö av viruset varit tiodubblad. Den hade fortfarande varit liten i procent, men inte så försumbar som den är nu. Vi skulle ha haft minst ett 30-tal döda i varje åldersgrupp, istället för bara ett par stycken i de tre yngsta grupperna. Vid samma totala dödlighet hade fler äldre klarat sig istället. 


Det gäller dock att komma ihåg att alla de siffror jag presenterat gäller dödsfall. En liten del framför allt medelålders personer blir så allvarligt sjuka att de kräver intensivvård. Enligt alla källor jag tagit del av är överlevnaden ändå hög i denna grupp, framför allt bland dem som inte har någon riskfaktor. Vilken är en minoritet. Det är därför oerhört viktigt att vi håller nere spridningstakten så att vi inte kommer i ett läge där vi inte kan vårda alla med rimliga överlevnadschanser längre. För då kommer vi se ökad andel döda också bland de yngre pensionärerna och bland oss som gör våra sista 10-15 år i arbetslivet.


Även i de äldre åldersgruppern kan vi utgå från att risken är starkt kopplad till allmäntillståndet. Den övergripande statistiken är som alltid bara en teoretisk konstruktion när vi kommer ner på enskilda personer. En 81-åring icke-rökare som fortfarande åker Vasaloppet varje år på 8 timmar och har perfekt blodtryck har mycket bättre chanser att klara av virusinfektionen än en stillasittande 72-åring med KOL och diabetes-2. I genomsnitt. Visserligen försämras immunförsvaret allmänt med åldern och kroppen blir sämre på att klara större påfrestningar. Men det som gör att risken att dö både rent allmänt och av viruset är så mycket högre för 80-plussare än för en 40-åringar är främst att så många fler av dem lider av olika sjukdomar som undergräver deras hälsa och till slut tar livet av dem. Eller åtminstone bidrar till döden.


Men Sverige är ju tidigt i förloppet? Vet vi verkligen att det här stämmer i långa loppet? Ja, vi kan ta Italien som exempel (jag lånar dessa uppgifter från Jennifer Wegerups artikel i Expressen).


I en sammanställning av den italienska hälsomyndigheten som bygger på drygt 12 500 avlidna såg man att:

- Hälften av de döda var över 80 år

- Över 8 av 10 hade fyllt 70 år

- 95% hade fyllt 60 år

- Bara drygt 1% var under 50

- Över 97% av de döda hade minst en underliggande sjukdom 

- Över hälften hade tre eller fler underliggande sjukdomar

- Av de endast 35 personer under 40 år som avlidit (0,3% av det totala antalet döda) var det bara tre som inte hade några sjukdomar. Av de övriga är 18 kartlagda och de led samtliga av allvarliga sjukdomar, inklusive grav övervikt.


Från England rapporteras f.ö att 70% av intensivvårdspatienterna lider av fetma, något som även gäller premiärminister Boris Johnson. Är du normalviktig kvinna under 50 år, ickerökare och frisk är risken för att du skulle hamna i respirator om du blir sjuk så liten att du lika gärna kan oroa dig för att t ex få en stor hjärtinfarkt i år. 


Kom dock ihåg att även för personer i riskgrupperna så visar alla siffror hittills att chanserna att klara sig är mycket större än riskerna att duka under för viruset. Vi ska fortsätta att ta den här situationen på största allvar, men minnas det och att risken för dig som inte är gammal och sjuk att råka riktigt illa ut är väldigt, väldigt liten. 








Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2021
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se