jonesiskt

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Henrik - Onsdag 26 maj 18:20

Jag är en många som intresserar mig för vad som händer i USA, inte minst efter den dramatik som varit vid och efter presidentvalet. Senaste åren har jag också lärt mig mer om hur landet styrs och hur makten är fördelad mellan president och kongress, eller mellan det federala USA och delstaterna. En dag föddes tanken att sammanfatta det på en övergripande nivå i en bloggpost. Det krävde förstås mer research och faktakontroll i ett antal timmar. Resultatet följer här. Du som läser känner säkert till en hel del redan. Men kanske fyller det igen en del luckor du kan ha nytta av när du följer vad som händer i det stora landet i väster. 

 

Här hittar du allt från vilken makt presidenten egentligen har och hur valsystemet till kongressen funkar till övergripande fakta om skatter och de sociala välfärdssystemen. Och så lite smått och gott på slutet.

 

Hittar du något faktafel: Kontakta gärna mig så jag kan rätta till det. 

 

Ett förbund av stater

Precis som namnet antyder är USA en federation. Det är också därför den gemensamma nivån kallas för den federala. De femtio delstaterna har en mycket högre grad av självstyre än exempelvis Sveriges län. Ett kanske banalt exempel är att alla har sina egna hastighetsgränser vid bilkörning. Ja, alla har faktiskt sin helt egen lagstiftning och till med egen författning. Dock måste alla följa USA:s konstitution från 1789 och dess olika tillägg. Mer om det under avsnittet om rättssystemet. Delstaterna har också sina egna valda parlament och motsvarigheten till regeringar under en guvernör.


Delstaterna är i sin tur uppdelade i countyn som motsvarar våra kommuner. Deras ansvar och befogenheter varierar mycket mellan de olika delstaterna. Typiska uppgifter är rättsväsende med lokala domstolar, poliser och åklagare, vägar och annan infrastruktur, skolor och hälso- och sjukvård.


Det politiska systemet

USA:s politiska system bygger i grunden på den franske filosofen Montesquieus idéer om hur makten över ett land skulle delas upp mellan i tre separata grenar: Den verkställande, den lagstiftande och den dömande. Presidenten och hens regering representerar den verkställande, Kongressen den lagstiftande och domstolsväsendet den dömande. En liknande uppdelning hittar man också i delstaterna. En bärande tanke är att de tre grenarna ska vara jämnstarka, så att inte någon kan dominera en annan. Därför är maktdelningen mer än bara ord på papper: Systemet är uppbyggt så att alla parter har tämligen klart definierade ansvarsområden som gör det svårare för någon enskild part att tillskansa sig så stor makt att den kan missbrukas för personliga eller politiska syften som inte gagnar landet.


Över allting svävar USA:s konstitution. Ursprungsdokumentet från 1789 har genom åren kompletterats med 27 författningstillägg (amendments) som har den största praktiska och juridiska betydelsen idag. Konstitutionen föreskriver egentligen allt av större betydelse för hur republiken USA ska styras och hur de demokratiska och juridiska processerna ska fungera.


 

Första sidan (av fyra totalt) av USA:s konstitution från år 1789 (bild från Sandra Day O'Connor Institute)

 

Presidenten


USA:s president har omfattande maktbefogenheter jämfört med de flesta andra statschefer i demokratiska länder. Dock kanske inte fullt så stora som många i Sverige tror. Numera kan han eller hon bara sitta två mandatperioder, detta slås fast i det 22:a författningstillägget från år 1951.


Presidenten utses i allmänna val, men röstas formellt fram av elektorer som speglar majoriteten i respektive delstat. Antalet elektorer styrs av delstatens folkmängd. Enkelt uttryckt väljer i praktiken varje delstat vem man vill ha som president och det är summan av de valen som avgör vem som vinner, inte rösterna totalt i hela USA. Den som vill fördjupa sig mer i ämnet kan gå till denna bloggpost: http://jonesiskt.bloggplatsen.se/2016/11/11/11385424-presidentvalsmatte-eller-vem-vann-egentligen/


Presidentens makt har ökat över tid, i takt med att den federala maktapparaten och de frågor som avgörs på den nivån har vuxit sig allt större och fler.


Konstitutionen slår fast att presidenten har makten att godkänna eller lämna in veto mot lagar som röstats igenom i kongressen. Presidenten kan utfärda direkt styrande order och direktiv för olika delar av den federala verksamheten på departement och myndigheter. De får då samma rättsliga ställning som om de vore lag. Han eller hon kan också utfärda olika typer av benådningar. Presidenten har en vidsträckt rätt att utse personer till olika statliga befattningar. Utnämningar av domare måste dock godkännas av senaten.


Den verkligt stora makten för presidenten ligger dock på det utrikespolitiska området. Presidenten är som statschef ansvarig för USA:s relationer med andra länder, alltså helt enkelt den utrikespolitik USA bedriver. Han eller hon kan ingå olika typer av internationella avtal, men dessa måste i vissa men inte alla fall godkännas av två tredjedelar av senatens ledamöter. Presidenten utser också personligen ambassadörer och flera andra diplomatiska poster.


Presidenten är vidare befälhavare över landets väpnade styrkor. Hen kan besluta om olika typer av militära insatser, även omfattande. Däremot kan bara de folkvalda ledamöterna i kongressen officiellt förklara krig. Med tanke på de militära resurser, inklusive kärnvapen, som USA förfogar över är det knappast orimligt att säga att presidentämbetet ger en makt som inte någon annan position eller person i någon av världens demokratiska länder ens är i närheten av.


Presidentens makt i inrikespolitiska frågor beskärs av delstaternas omfattande självstyre. Åtgärder som ses som försök att gå förbi det kan väcka ont blod även bland partikamrater. George HW Bush försökte intervenera i Texas 2007 i ett fall som gällde en dödsdömd man med mexikanskt medborgarskap och få till ett uppskov med avrättningen. Mannen hade inte erbjudits att kontakta Mexikos konsulat för att begära rättslig hjälp där, något som bröt mot en konvention från 1963 som USA undertecknat. Bush fick ett mycket syrligt svar från styrande republikaner i den stat han själv varit guvernör i och i den rollen undertecknat över 150 order om avrättning. Innebörden var ungefär ”Sköt du dina angelägenheter så sköter vi våra, Texas är inte bundet av era överenskommelser i Washington med FN” Och därvid blev det efter att Högsta domstolen kom fram till att delstaten hade rätt. Så alla aspekter av ett internationellt avtal är alltså inte automatiskt tillämpliga även i delstaternas rättsskipning.


 
Joe Biden - USA:s fyrtiosjätte president (officiell pressbild, Vita Huset)


Kongressen och valsystemet


Kongressen (U.S Congress) är det officiella namnet på USA:s federala parlament. Det är ett tvåkammarsystem, uppdelat i senaten och representanthuset (House of representatives eller bara House). Kongressen sammanträder i sessioner om två år och varje session avslutas med nya val. Den kan inte upplösas genom nyval, varken av presidenten eller någon annan. Bägge kamrarna kräver amerikanskt medborgarskap, men till skillnad från presidenten behöver inte en ledamot vara född i landet.


Alla ledamöter i kongressen väljs i sina egna delstater i majoritetsval. Först måste de dock nomineras av sitt parti, vilket i regel sker genom primärval. Alltså precis som när presidentkandidater utses. Även oberoende kandidater kan ställa upp, men när en sån person någon gång lyckas vinna sin valkrets så brukar de ha en mer eller mindre stark anknytning till antingen Demokraterna eller Republikanerna. Här kan också påpekas att varken Dem eller Rep är partiorganisationer i en svensk bemärkelse med partiledare och medlemmar som betalar avgifter till en central partiorganisation. De är av tradition mer löst sammansatta intressegemenskaper, vilket också innebär att pressen att stödja det egna partiets förslag i varje omröstning är mindre än i Sveriges riksdag.


Kongressens stiftar och godkänner ny lagstiftning. Dess ledamöter kallas ofta ”lawmakers” i dagligt tal, men officiella benämningar är ”senator”, respektive ”representative”, alternativt ”congress(wo)man”. Lagförslaget måste få majoritet i bägge kamrarna. Presidenten har dock som nämnts möjlighet att lägga in veto mot lagförslag. Vetot måste gälla hela förslaget, så presidenten kan inte använda det för att göra justeringar enligt sina egna åsikter. Presidentens veto kan upphävas om två tredjedelar av ledamöterna i både senaten och representanthuset röstar för det. Utifrån hur majoriteterna sett ut historiskt sker det förstås väldigt sällan. Men både Obama och Trump fick under sin ämbetsperiod varsitt veto nedröstat.


Kongressen har totalt 535 ledamöter.


Senaten


Senaten har exakt etthundra ledamöter, två för varje delstat. Senatorerna väljs på sex år, men mandatperioderna är utspridda så att ungefär en tredjedel av dem väljs om vid varje ordinarie valtillfälle.


Vicepresidenten i USA, för närvarande Kamala Harris, är också ordförande i senaten, men har normalt inte rösträtt. Däremot har hon, vilket är oerhört betydelsefullt i denna session av kongressen, utslagsröst i händelse av att en omröstning slutar 50-50. Eftersom det råkar vara exakt fördelningen mellan senatorer som är republikaner respektive demokrater så kan man utgå från att det kommer att ske i ett antal omröstningar.


Senaten ska godkänna internationella fördrag och avtal som USA ansluter sig till. De ska också godkänna utnämningar av ministrar, domare i Högsta domstolen, ambassadörer och ett antal andra befattningshavare. Den genomför också eventuella riksrätter mot presidenten, vicepresidenten eller annan person med ledande befattning i den federala administrationen. Vissa beslut i senaten kräver två tredjedels majoritet, vilket var orsaken till att riksrättsåtalet mot Donald Trump efter den 6 januari ogillades trots att fler än hälften av senatorerna röstade för att fälla honom.


Representanthuset

Representanthuset (RH) har 435 platser, där varje ledamot representerar en delstat. Till skillnad från senaten görs fördelningen av platser mellan delstaterna efter folkmängd. Justering sker normalt vart tionde år, efter en officiell folkräkning. Varje delstat är garanterad minst en plats.


En viktig funktion i RH förutom att rösta om lagförslag är att de initierar alla förslag som innebär att skatter, avgifter, tullar och andra federala finansieringssystem höjs eller att nya tillkommer. I övrigt har dock inte RH samma maktbefogenheter som senaten. De röstar igenom om någon ska ställas inför riksrätt i senaten (enkel majoritet räcker). Dessutom ger konstitutionen dem den udda makten att välja president om två kandidater skulle vinna exakt lika många elektorsröster. Mycket av det faktiska arbetet bedrivs i kommittéer med ansvar för olika politikområden, ungefär som utskotten i Riksdagen och där ledamöterna utses från respektive parti.


Ledamöterna i RH väljs på endast två år, vilket innebär att alla platser står på spel även vid mellanårsvalen (se vidare nedan). Fler än hälften av delstaterna har en majoritet republikanska kongressledamöter. Men då Demokraterna är starkare i flera av de folkrikaste staterna så har de en liten, men säker majoritet just nu.


Det parti som har majoritet utser en talman (speaker of the house) som är ordförande då RH sammanträder. För närvarande är Demokraternas Nancy Pelosi. Det största partiet garanteras också majoritet av platserna i de olika kommittéerna.


Kongressens officiella symbol/sigill

 

Mellanårsval


Midterm elections syftar på de val som äger rum halvvägs in i den sittande presidentens mandatperiod. För ledamöterna i representanthuset gäller i grunden samma villkor som när det också är presidentval: Deras platser sätts på spel varje gång det är val och de måste först besegra eventuella utmanare i det egna partiet i primärval och därefter få flest röster i sin valkrets. Den senator som väljs i samband med ett presidentval kommer att få kandidera för omval igen vid ett mellanårsval och vice versa.


Mellanårsvalen är ändå mycket viktiga. Historiskt har det ofta blivit så att det parti som har presidentposten och då inte sällan även fått majoritet i bägge kamrarna tenderar att förlora den i en kammare vid nästa mellanårsval. Eller i värsta fall bägge. Det hände både under Bill Clinton (1994) och George H.W Bush (2006). Under Barack Obama förlorade Demokraterna först Representanthuset 2010 och därefter år 2014 även Senaten.


Ett parti som har majoritet i bägge kamrarna och presidentposten kan i stora stycken ”tuta och köra”. Men det räcker med att förlora en kammare för att det ska bli problem. Lagförslagen ska ju godkännas i både senaten och representanthuset. En president som har en eller bägge kamrarna emot sig kan få mycket svårt att uträtta större saker, framför allt på den inrikespolitiska arenan. Det var det öde som drabbade Barack Obama, som också fick uppleva en rad politiska nederlag under sin andra mandatperiod. 


Det är också av det här skälet som Republikanernas främsta fokus just nu är valen i november 2022, inte nästa presidentval. Och varför Joe Biden och Demokraterna har så bråttom med beslut och lagförslag inom olika områden. Bägge vet att ställningen är extremt jämn, både i mandat och i de ”swing states” och valdistrikt där striden i praktiken avgörs. Faktiskt var det också så att Demokraterna trots framgångarna i presidentvalet och senaten backade i representanthuset. 


För långsiktighet eller helt enkelt för att lösa de svåra politiska lägen som kan uppstå när det är olika majoriteter i Senaten och Representanthuset söker båda partierna ibland kompromisslösningar, precis som i andra parlament. Termen för detta är bipartisan, medan beslut som ett parti utnyttjar sin majoritet i kamrarna för att få igenom utan det andra partiets samtycke är partisan.


Rättssystemet


I USA finns ett system med delstatliga domstolar på flera nivåer och ett federalt med liknande uppbyggnad. Merparten av alla brottmål och civilmål behandlas i det delstatliga domstolarna. De federala domstolarna hanterar civilmål mellan parter från olika delstater och brott som antingen begåtts på en plats som är federal egendom eller definieras som ett federalt brott av andra skäl. Ett exempel är den berömda lag som stiftades efter att flygaresset Charles Lindberghs och hans frus baby kidnappades och som gör det till ett federalt brott att föra ett offer för kidnappning över en delstatsgräns eller utomlands. I detalj är dock systemet ännu mer komplicerat och svårgenomträngligt. Överklaganden av domar och utslag i de statliga domstolarna kan därför också göras i de federala i vissa fall.


Överst i hierarkin finns USA:s högsta domstol, Supreme Court of the United States (ofta refererad med akronymen SCOTUS) med dess nio på livstid valda domare. SCOTUS är dels högsta instans för federala rättsfall, dels författningsdomstol med makt att med omedelbar verkan ogiltigförklara federal eller delstatlig lagstiftning för att den strider mot USA:s konstitution. Det sker vanligen genom att enskilda fall tas upp och att domslutet prövas mot konstitutionen. Domstolen kan dessutom på liknande grunder upphäva vissa av de beslut som fattas personligen av USA:s president.


Ett av de bäst kända exemplen är Roe mot Wade från 1973 om kvinnors rätt till fri abort. Domstolen kom i sitt avgörande med röstsiffrorna 7-2 fram till att förbud mot abort på delstatsnivå stred mot det fjortonde författningstillägget från år 1868 på den grunden att det kränkte kvinnornas rätt till sitt privata liv och de beslut som fattas inom ramen för det.


Högsta domstolen har i de mål som har en mer politisk dimension länge balanserat mellan en konservativ och en liberal grupp domare. Många viktiga utslag har fattats med minsta möjliga marginal: 5-4. I perioder har en eller par domare utgjort ”swing votes” och röstat ibland med det konservativa blocket, ibland med det liberala. Efter att Donald Trump hade turen att få utse inte mindre än tre domare lutar nu domstolen mer konservativt än på länge. Det är dock ett misstag att tro att det är samma sak som att domarna röstar ”ideologiskt” i alla frågor, eller ens för den president som utsett dem. Republikanerna hade inga som helst framgångar i sina försök att få valresultat överklagade och Trump personligen har nu förlorat två ärenden i domstolen som gällt utlämnande av handlingar till åklagaren som utreder hans skatteaffärer.


 

Supreme Court of the United States 2021. I mitten sitter domstolens ordförande, Chief justice John Roberts (officiell pressbild)


Individers rättigheter som de följer av konstitutionen har en oerhört mycket större betydelse i USA:s rättssystem än i det svenska, både politiskt och juridiskt. Termen ”due process” har egentligen ingen svensk översättning som fångar dess fulla innebörd. Den handlar om vars och ens rätt till att få sin sak prövad på ett sätt som inte kränker någon av de rättigheterna. Överklaganden av domar handlar väldigt mycket om att försöka visa på att en sån kränkning har skett. Däremot är möjligheterna att pröva i sak mycket mer begränsade. De högre domstolarna tittar som huvudregel inte på om juryn gjorde en korrekt bevisvärdering eller inte när de dömde någon för exempelvis ett mord.


Kan man däremot visa att något i rättegången utgjorde en verklig överträdelse av de konstitutionella rättigheterna så kan den ogiltigförklaras och man får då rätt till en helt ny prövning. När poliserna rabblar sitt You have the right to remain silent… i amerikanska TV-serier är det resultatet av ett utslag i Högsta domstolen från 1966. Utslaget slog fast att uttalanden som en åtalad person gjort för polisen innan den informerats om sina rättigheter att inte svara på frågor och att ta hjälp av en advokat vid förhör inte var godtagbara som bevisning i en rättegång.


En stor skillnad i brottmålen är också möjligheten för åtalade att göra en plea bargain: En för bägge parter rättsligt bindande uppgörelser där den åtalade erkänner sig skyldig till de åtalspunkter man kommer överens om, mot ett lägre straff. I vissa fall bestäms dock det slutliga straffet formellt av en domare, men en rekommendation från åklagaren som tungt vägande underlag. Uppgörelsen är inte möjlig att överklaga, utom i vissa speciella fall. Någonstans runt 90% av alla brottmål avgörs på det viset i USA och rättssystemet skulle kollapsa om plötsligt större delen av målen skulle prövas i en rättegång som i Sverige.


Skatter


USA har ett av de lägsta skattetrycken bland världens mest ekonomiskt utvecklade länder. Bland de 37 medlemsländerna i OECD var det år 2018 bara fyra som hade ännu lägre. Med 24,3% låg USA nästan 10% under det genomsnittliga skattetrycket i OECD, uttryckt som procent av BNP.


Varje stat har sina egna skattelagar, det är alltså inte som i Sverige där det bara är själva skattenivån som kommuner och regioner (landsting) har inflytande över. Lagarna varierar en hel del, både av politiska och ekonomiska skäl. I genomsnitt går ungefär 10% av amerikanernas inkomster till skatter i den stat och det county de bor i: Inkomstskatt, fastighetsskatt och försäljningsskatt. Alaska som har lägst statligt skattetryck har bara drygt 7%. I andra änden av skalan hittar vi delstaten New York, vars skattetryck är dubbelt så högt. De betalar t.ex fyra gånger så mycket i fastighetsskatt per person som Oklahomaborna.


På federal nivå tas det också ut en rad olika skatter i ett långt ifrån lättöverskådligt system. Både privatpersoner och företag betalar en statlig inkomstskatt som är nivåindelad. Exempelvis betalar en ensamstående person ungefär 10% i federal inkomstskatt på löneinkomster upp till 10 000 dollar per år. På den delen av inkomsten som är mellan 85 000 och 163 000 dollar är skatten 24%. Högsta marginalskatt är 37%. Till de gemensamma socialförsäkringssystemen (Medicare m.fl) ska både arbetsgivare och arbetstagare betala in mellan 4 och 6% av löneinkomsterna i skatt.

Federal skatt betalas också på vinster från försäljningar av fastigheter, aktier etc. Precis som i Sverige tas en rad punktskatter ut på alkohol, bensin m.m Det finns skatt på både arv och gåvor, tullar och en rad olika avgifter.


Till allt detta kommer dock ett komplicerat system för skatteavdrag på olika grunder som ofta reducerar det som ska betalas in enligt grundreglerna. Som bekant medför det bland annat att förmögna personer ofta kan komma ner i en lägre procentuell skatt totalt. Systemet anses också av vissa ha negativa effekter på den amerikanska ekonomin på grund av att det är just så snårigt och komplext.


Skatteavdrag och med våra mått mätt lågt skattetryck till trots så blir det betydande skatteintäkter i absoluta belopp varje år i USA. År 2019 beräknas den totala intäkten i OECD:s statistik till över 5 200 miljarder dollar (5,2 triljoner). Av den summan kom nästan 2 000 miljarder dollar från privatpersoners inkomstskatter. De största intäkterna i övrigt var från de federala skatterna till socialförsäkringssystemen (1 300 miljarder dollar) och nästan 600 miljarder dollar i delstatliga och kommunala fastighetsskatter.


Trygghetssystem


Ibland har det i svensk media låtit som att det i stort sett inte finns några offentliga välfärdssystem i egentlig mening i USA. Så ser det inte ut i verkligheten. Snarare handlar det om ett ganska komplext och svåröverskådligt system, precis som så mycket annat som rör den offentliga förvaltningen i det stora landet i väster.


Grunden för att bli berättigad till något eller flera av stöden är att hushållets inkomster är lägre än den nationella gränsen för vad som räknas som fattigdom. För en ensamstående person är det på årsbasis knappt 13 000 dollar, medan gränsen för en familj på fyra personer går vid 26 500 dollar. De system som administreras på delstatsnivå kan dock skilja sig åt och i vissa stater är gränserna för rätt till ersättning väsentligt högre för äldre eller personer med allvarligare funktionsnedsättningar.


Hälso- och sjukvård


År 2013 gick 37% av den totala, federala budgeten till trygghetssystemet, inklusive det nationella hälso- och sjukvårdsprogrammet Medicare som ger sjukförsäkring åt cirka 60 miljoner amerikaner. Dels personer över 65 år (med vissa inskränkningar/tillkommande krav om man inte under sin aktiva tid betalat federala skatter till systemet i minst 10 år), dels yngre personer med vissa funktionshinder.


Det andra stora trygghetssystemet inom hälso- och sjukvårdsområdet är Medicaid. Till skillnad från Medicare är det kopplat till inkomst och tillgångar hos individen och behovsprövas därför. Trots det omfattade det inte mindre än 74 miljoner personer år 2019, en stor del av dem barn. I de flesta delstater betalas exempelvis mellan 30 och 50% av all förlossningsvård från systemet. Medicaid administreras på delstatsnivå, men den federala budgeten bidrar till finansieringen. Det är ändå en betydande kostnad för delstaterna, i snitt cirka 17% av deras budgetar. Den årliga totalkostnaden är över 600 miljarder dollar. Eftersom det är ett system kopplat till ekonomisk ställning så måste personer som ingår i det i varierande omfattning betala egenavgifter för t ex läkemedel och i vissa fall direkt till systemet som en årspremie för att få fortsätta vara registrerad. En studie visade att över hälften inte hade råd att hämta ut alla läkemedel de fått på recept.


Storleken på dessa system till trots så står de fortfarande inte för mer än en dryg tredjedel av de totala utgifterna för hälso- och sjukvård i USA. Det beror förstås på att en majoritet av alla amerikaner har sjukvårdsförsäkringar själva eller via sin arbetsgivare. Omkring 30 miljoner är dessutom oförsäkrade.


Ekonomiska ersättningssystem


-          Temporary Assistance for Needy Families (TANF)

  • Kontantstöd till personer med låga eller inga inkomster. Finansieras både med federala och delstatliga medel. Enligt senaste uppgifter (juni 2020) får drygt en miljon hushåll i snitt per månad ersättning från systemet och den uppgår till närmare 500 dollar. Krav ställs på att arbeta parallellt med stödet, annars kan det reduceras eller bortfalla helt. De flesta stater har tidsgränser för hur länge stödet kan erhållas.

-          SNAP Food stamps

  • Stödet riktar sig till personer med låga eller inga inkomster och delar som framgår av namnet ut pengar till mat (numer realiserat som ett betalkort). Fler än var tionde amerikan fick del av stödet år 2018 och fler än vart sjätte barn bodde i hushåll som erhöll matkuponger. Det finns countyn där över 4 av 10 invånare får bistånd från SNAP. Viss hänsyn tas till hushållets utgifter vid biståndsbesluten. Som ett exempel får en familj på tre med egna inkomster som precis ligger på gränsen för fattigdom cirka 250 dollar i månaden.
  • Även i detta system ställs i normalfallet krav på arbete. Kostnaden varierar av naturliga skäl mycket med konjunkturerna. År 2018 uppgick den till drygt 68 miljarder dollar och finansieras nästan helt med federala medel.

 

-          Bostadsstöd (Housing)

  • Egentligen flera olika system. Stöd kan ges genom att man helt enkelt får en lägenhet i en s.k social housing-bostad med subventionerade hyror. Det finns åtminstone 1 miljon såna fastigheter. Systemet har kritiserats för att det förstärker både ekonomisk och raslig segregation och den ökade otrygghet och kriminalitet som följer av det.
  • Man kan också få bidrag till hyran i vanliga bostäder som medför att hushållet inte behöver betala mer än 30% av sina inkomster i hyra.
  • Finansieras med federala medel.

-          SSI (Supplemental security income)

  • Ett särskilt ekonomiskt stöd riktat till personer över 65 år och barn och vuxna med funktionshinder. Prövas mot inkomst och tillgångar. Ungefär 8 miljoner amerikaner erhöll ersättning från det 2019 och nästan 56 miljarder dollar betalades ut.

En viktig del utgör också Social security. Begreppet omfattar federal ålderspension, efterlevandepension och en inkomstförsäkring för personer med allvarligare funktionshinder. Istället för att vara inkomstprövade styrs ersättningens storlek som huvudregel av hur stora inbetalningar som gjorts till den del av den federala skatten som finansierar dessa ersättningar.  Dock får låginkomsttagare en betydligt högre andel av de inkomster de haft när de arbetade i ersättning. Systemen bygger på att personer med högre inkomst förväntas ha kompletterande försäkringsersättningar. I år beräknas 65 miljoner amerikaner få del av social security-ersättningar varje månad. Ålderspensionen uppgår till drygt 1 500 dollar i snitt per person och ersättningen till funktionshindrade till närmare 1 300 dollar.  De totala kostnaderna är dryga 90 miljarder dollar om året.


Utöver detta finns en rad olika större och mindre system för vissa speciella syften och/eller vissa grupper, allt från ersättning vid arbetslöshet till bidrag för skolluncher. Värt att nämna är också EITC – ett omfattande grundskatteavdrag, inriktat främst på låg- och medelinkomsttagare, särskilt barnfamiljer. Det kan ge upp till 6 600 dollar per taxeringsår i avdrag. EITC kostar för närvarande USA 70 miljarder dollar om året


Utbildningssystemet


Grundläggande utbildning


Utbildning motsvarande svensk grundskola och gymnasium är helt och hållet en angelägenhet och ansvar för delstaterna och deras countyn. Varje delstat har sin egen lagstiftning på området och det finns inget i USA:s konstitution som föreskriver något om rättigheter till utbildning eller dess utformning. Trots det och trots att den federala nivån bara finansierar en mindre del av kostnaderna så är mycket ändå standardiserat.


Barn i USA börjar den egentliga skolan vid sex års ålder och går sen i tolv läsår. Ibland räknas också den ettåriga Kindergarten, som ungefär motsvarar Sveriges förskoleklasser, in. Det är dock bara i ett tjugotal stater som den är obligatorisk. Skolsystemet är vanligen indelat i tre huvudnivåer:


-          Elementary school (år 1-5)

-          Middle school (år 6-8) – benämns ibland också Junior high school

-          High school (år 9-12)


Hur länge skolplikten sträcker sig varierar mellan olika stater. I vissa gäller den hela vägen till och med årskurs 12, i andra tillåts avhopp från mellan 14 och 17 års ålder med vårdnadshavarnas tillstånd. Senast tillgängliga uppgifter säger att omkring 7-8% av personer mellan 18 och 24 år gamla saknar examen från high school.  Problemen är långt ifrån jämnt fördelade. En knapp tiondel av alla skolor står för över hälften av avhoppen. Nästan var tredje elev som tillhör en minoritet (enligt officiell klassning) går i någon av dessa skolor, men endast 8% av vita elever. Andelen som inte fullföljer har dock minskat under hela 2000-talet.


All grundläggande utbildning är gratis i de offentliga skolorna där nästan 9 av 10 amerikanska barn går. Övriga går i privata skolor som i huvudsak finansieras genom skolavgifter och av de institutioner (oftast religiösa samfund) som driver dem. Några få procent får också hemundervisning (home schooling).


USA tillhör de länder i världen som lägger mest pengar på grundläggande utbildning i absoluta tal per elev, exempelvis 6,2% av sitt BNP jämfört med 5,2% för snittet av övriga OECD-länder.


Betyg ges redan i elementary school. Det vanligaste är en femgradig betygsskala från A till F där E av någon anledning utelämnas. Federal lagstiftning ålägger också alla skolor att testa att eleverna gör de framsteg de ska med standardiserade tester. Andra tester används som urval vid ansökan till college och universitet, de vanligaste är SAT och ACT. Kritik av olika slag förekommer (förstås) mot såväl principerna för hur betygen sätts som själva testerna.


Högre utbildning


År 2019 hade ungefär en tredjedel av USA:s befolkning en bachelor’s degree (motsvarar ungefär vår kandidatexamen) eller högre. Sex av tio personer har läst åtminstone någon eller några kurser vid ett college. Andelen med högre utbildning har ökat hela 2000-talet, men skillnaderna mellan olika etniska grupper är fortfarande avsevärda.


Det finns cirka 4 500 universitet och college i USA. Däremot ingen officiell definition på vad som är vad.

Universiteten är dock oftast mer prestigefyllda, mer inriktade på forskning och erbjuder därmed flera nivåer av akademiska examina. På college finns ofta bara möjligheten att avlägga en bachelor.


En rad olika huvudmän driver institutionerna för högre utbildning: Delstater, städer, countyn, stiftelser, religiösa och icke-religiösa organisationer. Stanford är ett exempel på ett universitet som drivs av en icke-vinstinriktad stiftelse, medan UCLA har delstaten Kalifornien som huvudman.


Med få undantag måste studenter i USA betala terminsavgifter, även vid offentligt ägda och drivna universitet och college. Läsåret 2018-2019 låg de i genomsnitt på drygt 10 000 dollar per år på allmänna institutioner som erbjöd fyraåriga utbildningar. Motsvarande summa för privata, ej vinstdrivande låg på hela 35 800 dollar. Till det kommer diverse andra kostnader och avgifter för bland annat boende i studentrum på mellan 11 000 och 13 000 dollar. Det är minst sagt en dyr affär att läsa en högre utbildning i USA. Kostnaderna har dessutom av olika skäl ökat under ett antal år.


För den som inte kvalificerar sig för några av de många stipendier som kan finansiera delar av eller rentav hela studierna så är det antingen egna eller familjens besparingar som gäller, eller studielån. Ungefär 60% av de 20 miljoner personer som är inskrivna vid amerikanska institut för högre utbildning varje år lånar till varierande andelar av kostnaden. Dels finns det särskilda, federala lån, dels privata. De privata har generellt sett både sämre ränte- och avbetalningsvillkor, men man har möjlighet att låna högre belopp.


Så gott som alla universitet och college har olika former av stipendier och numera även ekonomiska stödprogram som riktar sig särskilt till studenter från familjer med låga inkomster. Det finns också ett betydande inslag av privatfinansierade stipendier av olika slag. Det är dock bara knappt 20% av alla studenter på grundnivån som får hälften eller mer av sina årliga kostnader täckta av det.


Antagningssystemet är inte alls så reglerat som i Sverige. Istället är det en rad olika underlag som vägs eller kan vägas in: Allt från resultat på de ovannämnda kunskapstesterna i High school till vilka extra kurser man läst, särskilda antagningsuppsatser, intervjuer och rekommendationsbrev från lärare och andra. De flesta universitet har inofficiella nivåkrav på resultaten från SAT, ACT och andra tester som måste uppnås för antagning. Många har också företräde till utbildningsplatser för personer från minoriteter, även om strikta kvot- och poängsystem för det ändamålet inte är tillåtna enligt ett utslag i Högsta domstolen.


Betygssystemen varierar mer mellan olika institutioner. Vanligt är ett bokstavsystem med A, B, C, D, F som kompletteras med + och – för en mer fin indelad skala än i exempelvis High school. Graderna ska motsvara en bedömning av hur stor procentuell andel av kunskapskraven i kursen som studenten uppnått, så att tex 87% ger ett B+. Dessa grader kan också omräknas till betygspoäng (GPA – Grade Point Average).


Försvaret (United States Armed Forces - USAF)


USA:s väldiga militärapparat står som nämnts under direkt befäl av den sittande presidenten, tillsammans med försvarsministern (Secretary of Defense). Dessutom finns en militär post som kan sägas motsvara vår överbefälhavare, även om titeln i direktöversättning mer blir en slags stabschef för de samlade vapenslagen:

  • US Army (armén)
  • US Navy (flottan)
  • US Marine Corps (marinkåren)
  • US Air Force (flygvapnet)
  • US Space Force (militära satelliter, missilvarningssystem m.m.)
  • US Coast Guard (kustbevakningen)

År 2019 låg försvarsbudgeten på närmast ofattbara 693 miljarder dollar, över en tredjedel av de officiella, samlade militärutgifterna i hela världen. Man kan räkna på lite olika sätt, men om även reservpersonal medräknas så är USAF världens största arbetsgivare. Även med ett mer konservativt sätt att räkna kommer man upp i lite drygt 2 miljoner anställda (varav ca 1,35 miljoner är militär personal och övriga civilanställda). En siffra som endast överträffas av Kinas armé och Walmart-koncernen. Av den militära personalen är drygt 15% kvinnor.


USA har ett rent yrkesförsvar. Värnplikt (draft eller conscription) har förekommit i vissa krig, men har inte använts sen Vietnamkriget för snart 50 år sen. Även de vanliga soldaterna är alltså anställda med lön. De vanligaste villkoren för icke-officerare är att man skriver på för en period om åtta år, varav minst fyra år ska vara aktiv tjänstgöring och resten kan tillbringas i försvarets personalreserv. Vid ett militärt krisläge som exempelvis vid Gulfkriget kan emellertid den obligatoriska aktiva perioden förlängas tills vidare. Rekryteringsbonusar, möjlighet till bidrag till collegestudier efter avslutad militär karriär och förmåner som fri sjukvård även för veteraner bidrar till att många söker sig till militären, antingen för en begränsad period eller för hela sin yrkeskarriär.


 

Försvarshögkvarteret Pentagon (Getty images)

 

Smått och gott


  • Pensionsålder
    • Var tidigare 65 år för att få full ersättning från den federala pensionen. Precis som i flera andra länder höjs den gränsen nu successivt utifrån födelseår och är 67 år för personer födda 1960 och senare. Den genomsnittliga ålder personer faktiskt går i pension vid ligger för närvarande på 65 år för män och 63 år för kvinnor.
  • Myndighetsålder
    • Den bestäms av delstaterna, men är med några få undantag 18 år
    • Rösträtt i allmänna val gäller senast från och med 18 år, enligt det 26:e tillägget till konstitutionen från 1971. Vissa stater tillåter något yngre personer att rösta.
    • Även åldern för körkort bestäms på delstatsnivå. I de flesta stater kan ett körkort med vissa begränsningar (t ex tid på dygnet, antal passagerare) utfärdas från 16 års ålder. Ett körkort utan begränsningar kan man sen få efter mellan ungefär sex månader och två år, beroende på delstat.
    •  För alkohol finns ett federalt försäljningsförbud till personer under 21 år. Däremot finns stora variationer mellan olika delstater i regelverken för om det är tillåtet för yngre personer än så att inneha eller dricka alkohol: Från totalförbud till ganska liberala bestämmelser. Efterlevnaden av förbuden är som väl nästan alla vet låg i många fall.

  • Samkönade äktenskap
    • Är sen 2015 tillåtet i hela landet, efter att ett utslag i Högsta domstolen ogiltigförklarade de förbud och begränsningar som fanns i vissa delstater.

  • Medborgarskap
    • Fortfarande gäller – eftersom det följer av konstitutionen – att alla barn som föds inom USA:s gränser blir amerikanska medborgare automatiskt
    • År 2014 var ungefär 7% av USA:s befolkning inte medborgare i landet, medan 87% var födda med amerikanskt medborgarskap.
    • För att få medborgarskap måste man ha bott i minst 3-5 år permanent och med uppehållstillstånd i USA
    • Man måste också kunna läsa, skriva och tala engelska på en grundläggande nivå och visa på kunskaper om USA:s historia och styrelseskick.
    • På begäran svära en trohetsed mot USA
    • Med medborgarskap följer också skyldighet att tjänstgöra i jury vid rättegångar och att lämna upplysningar vid den folkräkning (census) som genomförs vart tionde år.

  • Vapen
    • Rätten att bära vapen är inskriven i konstitutionen (Andra tillägget, 1791)
    • I senare utslag har Högsta domstolen bl.a slagit fast att det inte är ett brott mot konstitutionen att kräva särskilt tillstånd för att bära ett dolt vapen på allmän plats.
    • Särskilda inskränkningar finns också för exempelvis dömda brottslingar och psykiskt sjuka. Förbud mot att bära vapen gäller på vissa platser, t ex i skolor.
    • År 2008 ogiltigförklarade Högsta domstolen en lokal bestämmelse i District of Columbia som förbjöd handeldvapen och krävde att jaktgevär och liknande förvarades oladdade och antingen isärmonterade eller försedda med avtryckarlås.
    • Regleringen varierar kraftigt mellan delstaterna. Vissa kräver både tillstånd för inköp och vapenlicens för alla vapen, i andra stater är vapeninnehav i stort sett helt oreglerat.

  • Minimilöner
    • USA har en minimilön om för närvarande 7,25 dollar per arbetad timme i sin federala lagstiftning. Vissa stater har beslutat om ytterligare högre nivåer.

Länkar

https://www.taxpolicycenter.org/briefing-book/how-do-us-taxes-compare-internationally

https://eu.usatoday.com/story/money/2020/04/19/taxes-2020-states-with-the-highest-and-lowest-taxes/111555224/

https://stats.oecd.org/Index.aspx?DataSetCode=REVUSA

https://en.wikipedia.org/wiki/Powers_of_the_president_of_the_United_States

https://edition.cnn.com/2021/02/17/politics/where-dc-statehood-legislation-stands/index.html

https://en.wikipedia.org/wiki/United_States_congressional_apportionment

https://en.wikipedia.org/wiki/United_States_Congress

https://www.thebalance.com/welfare-programs-definition-and-list-3305759

https://en.wikipedia.org/wiki/Social_programs_in_the_United_States

https://en.wikipedia.org/wiki/Supplemental_Nutrition_Assistance_Program

https://en.wikipedia.org/wiki/Medicaid

https://fas.org/sgp/crs/misc/RL32760.pdf

https://www.cbpp.org/research/food-assistance/the-supplemental-nutrition-assistance-program-snap

https://www.ssa.gov/news/press/factsheets/basicfact-alt.pdf

https://en.wikipedia.org/wiki/Supplemental_Security_Income

https://en.wikipedia.org/wiki/Education_in_the_United_States

https://www.dosomething.org/us/facts/11-facts-about-high-school-dropout-rates

https://nces.ed.gov/fastfacts/display.asp?id=16

https://www.forbes.com/sites/michaeltnietzel/2021/02/22/new-from-us-census-bureau-number-of-americans-with-a-bachelors-degree-continues-to-grow/?sh=205783457bbc

https://en.wikipedia.org/wiki/Student_loans_in_the_United_States

https://www.savingforcollege.com/article/college-scholarships-statistics

https://en.wikipedia.org/wiki/United_States_Armed_Forces

https://www.thebalancecareers.com/what-the-recruiter-never-told-you-3332715

https://en.wikipedia.org/wiki/Driver%27s_licenses_in_the_United_States

Av Henrik - Söndag 21 feb 15:18

Just nu pågår en situation som också hotar framtiden för en av Sveriges tre krisande småpartier: Kristdemokraterna. Det handlar förstås om partiledaren Ebba Busch fastighetsköp och reaktionerna på hur hon hanterat det. För den som har dålig koll på de faktiska omständigheterna finns en bra sammanfattning här:

https://www.expressen.se/dinapengar/ebba-busch-stammer-esbjorn-81/

https://www.expressen.se/dinapengar/bostad/ebba-buschs-experter-domer-ut-att-esbjorn-bolin-inte-forstod-affaren/


I korta drag är alltså läget följande: En kvinna, som också råkar vara partiledare för ett riksdagsparti, ligger i skilsmässa och behöver en ny bostad åt sig själv och barnen. Helst i närheten av barnens pappa. Hon tar kontakt med en äldre man som äger ett tämligen förfallet hus som han inte bor i, men ibland besöker. Efter flera samtal går han med på att sälja huset till henne. Köpekontrakt undertecknas och kvinnan betalar handpenning. Men kort därefter ångrar sig mannen och vill häva affären. Kvinnan vägrar och en rättsprocess inleds. I processen förekommer motstridiga uppgifter både om mannens psykiska hälsa och om de ekonomiska villkoren för affären. Någon av mannens släktingar går till pressen eftersom kvinnan är en kändis och snart är det hela en allmän snackis på sociala medier. Affären har också blivit en politisk ”affär” av den sort som fällt mer än en politiker under årens lopp.


Hur ska vi se på det här då? Jag menar att det är en fråga som har flera bottnar och alls inte är så enkel som många verkar tycka. Därmed blir den också väldigt intressant i mina ögon. Vi ska nu titta på den från flera perspektiv och börjar med


Det juridiska perspektivet


Frågor som delvis handlar om juridik leder tyvärr ofta till en delvis förvirrad debatt och missriktade anklagelser. Många människor saknar grundläggande insikt i juridik. Ett vanligt fel är att hoppa på fel person. Man anklagar domare och domstolar för domslut där de bara dömt utifrån hur lagen och allmänna rättsregler är formulerade. Eller så riktas ilskan mot politiker när det istället handlar om hur domstolar väljer att tillämpa t.ex straffmätning.


I Ebba Buschaffären behöver man förstå några centrala saker innan man skaffar sig en åsikt. Det första är att regelverket kring fastighetsköp är mycket tydligt: Om ett köpekontrakt har upprättats och undertecknats och köparen därefter erlagt handpenning så är avtalet bindande för bägge parter. Det finns ingen ”ångervecka” eller liknande för säljaren.


Lagar anses av de flesta ge uttryck för någon slags allmän moraluppfattning i ett samhälle, åtminstone om de är demokratiskt beslutade. I det här fallet vilar lagen på en generell rättsprincip: Pacta sunt servanda. Avtal ska hållas.


Samtidigt förutsätter lagen att parterna i ett avtal är vid sina sinnens fulla bruk och att ingen agerat under hot och tvång. I Avtalslagen finns bestämmelser som ger en möjlighet att häva avtal under vissa förutsättningar. Det är i praktiken dessa säljaren Esbjörns advokat måste stödja sig. Bland annat genom att hänvisa till ett intyg från en psykolog som hävdar att han lider av en mildare kognitiv svikt. Den bedömningen ifrågasätts nu av experter som Ebba Busch anlitat, men det spelar inte nödvändigtvis någon roll. Det ska mycket till för att en vuxen person i Sverige ska anses ha förlorat det som kallas rättshandlingsförmåga. Endast i undantagsfall beviljas ett s.k förvaltarskap. Normalt används istället godmansförordnanden för personer som av olika skäl inte klarar att sköta sin egen ekonomi och andra viktiga angelägenheter. Det är dock helt frivilligt och inskränker inte personens rättshandlingsförmåga. Säljaren av fastigheten hade inte ens en god man.


Jag är inte jurist, men min bedömning är ändå att för att verkligen lyckas häva avtalet måste nog säljaren kunna komma med annan bevisning än att han ibland har lite svårt att minnas. En möjlig väg är förstås om det går att påvisa att den mäklarvärdering som försäljningspriset baserades på är uppenbart felaktig och att han därmed kan anses ha blivit förd bakom ljuset. Det finns anklagelser om det, men såvitt jag förstår är det inget som hittills har kunnat beläggas. Andra hus i närområdet har sålts till högre pris, men här rör det sig såvitt jag förstår om något som minst sagt är ett ”renoveringsobjekt” på mäklarsvenska och dessutom kräver omfattande sanering av tomten som är full av skrymmande bråte.


En annan väg är att hävda att säljaren på något vis blivit psykologiskt manipulerad och pressad till att ingå affären av en påstridig Ebba Busch. Men också här måste man inse att vissa påtryckningar eller tjat om man så vill om att ingå ett avtal inte automatiskt gör det oskäligt och därmed möjligt att häva. Inte heller att den missnöjda parten är en äldre man och den andra parten en yngre, viljestark kvinna.


I lagens och därmed också den allmänna moralens mening har vi alltså ett vidsträckt ansvar för de överenskommelser vi ingår med andra även när vi är gamla och lite krassliga. Vi får i normalfallet ta konsekvenserna av de beslut vi fattar, även om vi ångrar oss sen. Inte minst i fastighetsaffärer, ofta bland de viktigaste avtal vi ingår under våra liv.


I ljuset av det är det i nuläget inte möjligt att hävda säkert att köpet borde hävas.


Det politiska perspektivet


Att saker och ting inte är olagliga eller ens otillåtna innebär inte att de inte kan skada en politikers karriär allvarligt.


År 1996 fick den f.d landshövdingen och LO-mannen Sigvard Marjasin närmast löpa gatlopp i medierna och åtalades bl.a för grov trolöshet mot huvudman utifrån hur han hade hanterat representationskvitton som han fått ut ersättning för under sin tid som landshövding. Både hans namn och rykte släpades i smutsen, men rättsligt slutade även detta i en fullständigt friande dom där rätten slog fast att inga fel hade begåtts. Ingen påstod att Laila Freivalds – då justitieminister – gjort något brottsligt då hon köpte sin hyreslägenhet när Stockholms stad påbörjade utförsäljning av delar av allmännyttan. Men kritiken från andra socialdemokrater och vänsterdebattörer var hård och till slut avgick hon i vredesmod i september 2000. Mona Sahlin och tobleronen minns alla som var följde nyheterna på 1990-talet.


Exemplen kan mångfaldigas och på senare år har även andra arenor än de klassiska som handlar om tvivelaktiga ekonomiska transaktioner och brott blivit riskfyllda också. Flera politikers karriärer har krossats av anklagelser om sexuella kränkningar och häromåret kom den populäre premiärministern i Canada, Justin Trudeau, i blåsväder efter att någon nosat upp ett nästan tjugo år gammalt foto av honom med ett s.k blackface som han målat på i samband med något studentikost festande.


I Ebba Busch fall är det dock det gamla klassiska ”tvivelaktiga affärer” som seglat upp. Dock med en tydlig och för just henne särskilt olycklig twist: Att motparten är en gammal man.


Det är aldrig bra för en politiker att uppfattas som omoralisk, men särskilt illa är det om det gäller något som egna och potentiella väljare verkligen uppfattar som omoral. En moderat kan sannolikt hantera anklagelser om skatteplanering mycket bättre än en socialdemokrat. En sverigedemokrat klarar säkert anklagelser om att vara ”transfob” utan större problem, men för en vänsterpartist skulle det kunna vara förödande.


En av KD:s starkaste grenar har traditionellt sett varit omsorgen om de äldre. I flera av de senaste årens mätningar som Novus har gjort har KD kommit på delad första plats med Socialdemokraterna när det gäller vilket parti som har bästa politiken på området.  Att riskera att betraktas som någon som är elak mot gamla och försvarslösa människor är allvarligt för nästan vilken politiker som helst. Men för en partiledare i KD kan det bli förödande.


När en politikers moral ifrågasätts finns det olika tänkbara sätt att hantera det på. Ett är givetvis att erkänna, be om förlåtelse och lova att det aldrig mer ska upprepas. Det är en strategi som används förvånansvärt sällan och jag tror det är ett misstag. Vi är ofta villiga att förlåta andra deras snedsteg om bara ångern känns uppriktig. Det kan till och med få någon att framstå som mer mänsklig.


Ett annat sätt är att förneka anklagelserna. Det kan förstås vara en effektiv taktik om bevisläget är oklart. Är omständigheterna komplicerade och politikern är en skicklig retoriker kan oddsen bli ännu bättre. Se på Carl Bildt som har överlevt även allvarliga anklagelser relaterade till hans roll i Lundin Oil och deras inblandning i folkrättsbrott i Etiopien.


Sämst är antagligen att medge anklagelserna i sak, men försvara sig med något slags motangrepp eller helt enkelt hävda att det man gjort inte är något fel. Dåvarande justitieministern Ove Rainer anklagades 1983 av en äldre socialdemokratisk riksdagskvinna för att ha ägnat sig åt avancerad skatteplanering i samband med en större aktieaffär. Rainer menade att han inte hade gjort något olagligt och gick till motangrepp mot riksdagsledamoten med uppmaningar till andra socialdemokrater att ta avstånd från henne. Det föll inte alls i god jord och han tvingades kort därefter avgå.


Ebba Busch är ledare för ett parti som tappat i opinionen en tid och åter börjar komma i farlig närhet av riksdagsspärren. Hon har också varit i blåsväder tidigare med festande under pågående pandemi. Det sista hon och partiet behöver är en skandal som dessutom ifrågasätter dem i en av deras verkliga paradgrenar. Anta att hon istället hade backat när den gamle mannen ångrat sig och sen fått någon kvällstidning att skriva ett snyftreportage om hur hon nu riskerade att stå utan bostad, men att hon inte kunde ha den gamle mannens sorg och ånger på sitt samvete. En potentiell PR-förlust hade istället blivit en PR-vinst och en höjning av hennes kanske något tveksamma image!


Nu gjorde hon inte det och det tror jag att hon kommer att få betala för. Även om hon får huset till slut.


 

Ebba Busch. Bild från Riksdagens bildgalleri över nuvarande riksdagsledamöter.


Den moraliska dimensionen

Det finns också en moralisk dimension bortom vad som uttrycks i lagar och förordningar. De allra flesta av oss känner nog att det finns beteenden som inte kan försvaras även om de har lagen på sin sida.


Ebba Busch har föga förvånande angripits av redaktörer och debattörer med vänsterprägel. Men hur hade det låtit om det istället varit exempelvis socialminister Lena Hallengren som varit köparen som ville hålla fast vid det skrivna – och normalt bindande – köpekontraktet?


Även om vi vill föreställa oss att vår moraluppfattning är absolut så är sanningen att människor har en klar tendens att döma samma handling hårdare när den utförs av någon man inte identifierar sig med än någon man finner sympatisk eller rent av tycker om. Vi styrs av emotioner snarare än av en förnuftsmässig värdering av det som hänt. Vi kan se det hur tydligt som helst när någon mer känd person med tydlig ideologisk profil har gått över gränsen på sociala medier. Upprördhet och fördömanden från det politiska motståndare. Tystnad, lama ursäkter eller rentav försvar för beteenden man i vanliga fall starkt tar avstånd ifrån från det egna laget.


Nu tror jag som jag skrev ovan att säkert även sympatisörer har tagit illa vid sig av hennes agerande och till synes bristande medkänsla för den gamle mannen. Men är det verkligen så enkelt att fälla en dom här? Vi har redan konstaterat att utifrån den moraluppfattning som kommer till uttryck i juridiken är det inte konstigt att man vill hävda att ett ingånget avtal, särskilt ett av så stor betydelse, ska hållas. Inte heller att man utgår från att en person som verkar fullt klar i huvudet, om än kanske lite udda, faktiskt är det. Det är tråkigt att någon ångrar en så stor affär efteråt. Men finns det i så fall någon åldersgräns för när en köpare bör respektera det, trots lagen och trots de problem det kan medföra för köparen? Går den vid 80? Vid 70? Vid 60?


Det är ju inte heller så att det handlar om en gammal man som nu måste flytta från sitt hem på ålderns höst efter ett ogenomtänkt beslut. Han bor inte där längre och det är ett halvförfallet hus på en tomt full av avfall och bråte som kommer att kosta mycket pengar att sanera. I bakgrunden finns också släktingar som kan ha påverkat mannen av egna, privata skäl.


 

Det är svårt att hitta bra bilder på huset tvisten gäller. På denna bild från Twitter ser man i alla fall att verandan milt uttryckt sett bättre dagar.


Vilken rätt har vi som människor att se till vår egen familjs intressen? Ebba Busch är mamma till två barn. Hon har som alla vi andra föräldrar en önskan om en bra uppväxtmiljö för dem. När man skiljer sig vill man ofta om det är möjligt hitta bostäder i närheten av varandra för att underlätta vardagen och göra det lite lättare för barnen. Har hon inte rätt att agera för deras bästa? Hon vet att det finns ett hus alldeles i närheten som i princip står tomt i bostadsbristens Sverige. Är det fel att hon tar kontakt med ägaren? Fel att hon återkommer i samma ärende?


Om hon nu hamnat i en sån situation där hon måste välja mellan en gammal mans önskan och sina barns bästa: Är hon moraliskt skyldig att välja den gamle mannen trots att hon troligen har lagen på sin sida?


Hur många av oss har rätt att sätta sig till doms över hennes förmenta egoism egentligen om vi granskar vårt eget handlande? En av hennes belackare på sociala medier är en f.d journalist och EU-parlamentariker som dömdes för bokföringsbrott ungefär ett år in på sin mandatperiod. När hon uppmanades av sitt parti att lämna sin plats vägrade hon och satt kvar som politisk vilde. Sen var hon tydligen ändå inte särskilt mycket på plats, hon hade lägst närvaro och aktivitet av alla svenska EU-parlamentariker. Men lyfte förstås sitt arvode, som skattebetalare i hela Europa slitit ihop till och betalat på löner som i de flesta fall bara är en skärv av vad en ledamot i parlamentet kan lyfta.


Jag kan ju tycka att med den bakgrunden har man kanske inte så stor moralisk rätt att sitta och klanka på hur någon annan handlar i frågor som rör ömsesidiga avtal och ekonomiska transaktioner.


Hur många av oss har agerat på ett vis som inte varit helt schysst mot andra för att se till våra egna och andras intressen? Var går gränsen mellan när det är försvarbart egenintresse och kallhamrad egoism? När har vi verkligen på fötter för att kasta första stenen?


Jag vill poängtera här att jag inte har hela bilden. Jag vet inte om den gamle mannen ändå kan ha viss kognitiv svikt som Ebba Busch kan ha märkt av under deras samtal. Jag vet inte hur påstridig och eventuellt manipulerande hon kan ha varit under deras kontakter, eller hur många de var. Jag vet inte om värderingen som köpet byggde på är rimlig. Jag vet inte vilka andra för barnen och henne rimliga bostadsalternativ som stått till buds i närområdet.


Men det vet å andra sidan inte heller de som reservationslöst angriper Ebba Busch heller. Lika lite som de vet om det kan ligga något i uppgiften om att mannens ånger är ett resultat av manipulation från släktingar som kanske i huvudsak handlar i sitt egenintresse och inte av omsorg om honom.


Det personliga perspektivet


För några år sen skrev jag ett par blogginlägg om Sverigedemokraterna. I ett av dem konstaterade jag att jag hade svårt för deras ledargarnityr på ett personligt plan: De kändes inte snälla.


Ungefär samma sak känner jag för Ebba Busch. Hon känns som den tuffa och självsäkra tjejen som var lite av drottning i högstadiet och duktig på att höja sig själv genom att platta till andra. En självsäker person som inte tycker att hon behöver lyssna särskilt mycket på andra. När jag KÄNNER snarare än TÄNKER förmår jag därför inte känna sympati för henne. Det finns förstås en bakgrund här av att delvis ha varit utsatt för den sortens personer under min egen uppväxt. Nu VET jag ju dock inte om min analys av hennes personlighet verkligen stämmer, men känslan att det gör det påverkar mig.


Jag kan också ha problem med vad jag uppfattar som ett starkt hävdande av sina egna intressen. Här finns en inre konflikt i mig som säkert skiner igenom i texten. På ett ideologiskt plan är jag ju liberal och motståndare till alla ismer som sätter kollektivets intresse framför individens. Vi har rätt att se till vårt eget bästa. Samtidigt är det något djupt ner i magen som vänder sig mot vad jag ser som krämarmentalitet eller utpräglad karriärism. Eller känslan av att vissa människor i sitt relationsbyggande styrs till inte så liten del av vilka bekantskaper de tror att de kan ha nytta av.


För ett par år sen fick min livskamrat och jag genom en kontakt möjlighet att komma och titta på ett sommarhus ägt av en äldre kvinna som funderade på att sälja det. Det var jättefint och vi var klart intresserade. Samtidigt var kvinnan tveksam, hon slets mellan en insikt (enligt sig själv) om att hon inte orkade med både sommarhuset och sin villa i stan och en stark kärlek till den plats där hon upplevt så mycket fint och där både barn och barnbarn lekt. Hon hade inte bestämt sig för om hon ville sälja.


Vi försökte naturligtvis göra ett gott intryck, för vi förstod att skulle den här kvinnan bestämma sig för att sälja så skulle det vara till någon hon kände sympati för. Även efter visningen hade vi lite kontakt. Men kvinnan var fortsatt villrådig.


Jag inser att inte så få människor skulle ha fortsatt ligga på i den situationen. Bearbeta kvinnan och få henne att fatta det beslut hon ändå måste ta förr eller senare. Antagligen är Ebba Busch just precis en sån person. Men varken jag eller Lisa, min partner, är det. Det krockar för mig med något mycket grundläggande och först på senare år ser jag tydligt vad: Insikten om att ingen av mina föräldrar skulle drömma respektive ha drömt om att bete sig på det viset. Det handlar mindre om vad de sagt under min uppväxt än om vad de faktiskt gjort och inte gjort. Därför sitter dessa värderingar djupt i mig.

Så vi backade undan. Men om det hade varit ett permanentboende vi verkligen behövde? Den där gången när jag skulle skiljas och det stora fastighetsbolaget erbjöd mig en nyrenoverad tvåa alldeles i närheten? Om jag fått veta att det stod mellan mig och en mamma med låg inkomst som var tvungen att flytta iväg med barnen från en kontrollerande och hotfull man? Hur hade jag agerat då?


Slutord


Säkert har du som orkat läsa hit anat att denna långa bloggpost inte kommer att avslutas med en tvärsäker dom mot Ebba Busch. Vad jag känner är en sak. Vad fakta säger är en annan. Vad allmänna funderingar kring moral och rätt och fel leder fram till en tredje. Det enda som verkar någorlunda klart är att politiskt har KD-ledaren knappast agerat särskilt smart.


Alla frågor om vad som är rätt och fel mynnar inte ut i ett ”å ena sidan si å andra sidan så”. Men fler än vad vi oftast vill och orkar med att inse. Hur något passar in i den världsbild vi redan har kommer att styra hur vi förhåller oss till det. Och när det gäller frågor kring moral är det nog oftast så att det är känslorna mer än förnuftet som avgör vem vi friar och vem vi fäller i vår personliga lilla domstol.

Av Henrik - 13 oktober 2020 00:00

Med bara tre veckor kvar till valdagen i USA närmar sig nu spänningen vad som faktiskt utan allt för stora överdrifter skulle kunna kallas för kokpunkten. Både i omvärlden och i Förenta staterna. Men det är ju inte spänning som inför en spännande fotbollsmatch. Snarare är det hos många en gnagande oro. Visst, Biden leder rätt stort i opinionsmätningarna. Men man minns ju hur det såg ut 2016. Först skulle Donald Trump absolut inte kunna vinna den republikanska nomineringen. Sen skulle han absolut inte ha en chans i själva valet. Och han låg ju under i opinionsmätningarna hela tiden. Men ändå vann han. Och nu har han i snart fyra år haft världens viktigaste ämbete och gjort det till vad väldigt många av oss anser är en skam och projektionsyta för hans patologiska narcissism, lögnaktighet och allmänna opålitlighet och oförutsägbarhet. Oron är stor för vad som skulle hända om han fick fyra nya år i Vita huset.


Jag kan naturligtvis inte lova att så inte blir fallet och även jag känner mig på ett plan nervös. Men jag har ett gäng siffror och fakta som jag menar ändå pekar tydligt mot att Trump faktiskt kommer att bli dumpad av de amerikanska väljarna. Ja, troligen kommer han att förlora valet klart,  om det inte inträffar något extraordinärt som vänder hela spelet nu alldeles i slutet.


Impopuläraste presidenten


Donald Trump har varit en av de mest impopulära presidenterna i landets historia. Undantaget Gerald Ford 1976 så är han den sittande president som vid ingången till året för eventuellt omval haft det lägsta antalet amerikaner som anser honom godkänd som president: Bara 42,6%. Som en jämförelse hade Bill Clinton 52,5% och Ronald Reagan 54,1%. Under hela den period han suttit har aldrig en majoritet av de tillfrågade svarat JA på frågan, vilket är unikt.


Trump hade tur med konjunkturerna de första tre fjärdedelarna av sin mandatperiod. Men sen kom pandemin. Förutom att den skickat ner ekonomin i källaren – alltid ett stort problem för den som vill bli omvald – så har Trumps hantering av den varit sådan att till och med en del av hans egna väljare anser att han inte skött den bra. Senaste siffrorna säger att bara 4 av 10 ger honom godkänt.


Att ställa upp för omval till president anses ofta ge en fördel. Men en titt på historiken under det senaste halvseklet ger inte för handen att det varit en stor fördel:


Omvaldes till en andra presidentperiod:


Richard Nixon (1972)

Ronald Reagan (1984)

Bill Clinton (1996)

George W. Bush (2004)

Barack Obama (2012)


Ställde upp för omval – förlorade


Gerald Ford (1976)

Jimmy Carter (1980)

George Bush sr. (1992)


5-3 alltså bara för omval. Men den verkliga hårdvalutan för prognoser om valutgången är förstås:


Opinionsundersökningar


Ja, Hillary Clinton ledde i de flesta mätningar som gjordes av olika opinionsinstitut. Men inte i alla. Det kom hela tiden mätningar där Trump låg före. Marginalen varierade också mycket och många enskilda mätningar låg faktiskt nere mot de 2% övervikt hon till slut vann ”the popular vote” med.


Joe Biden ser ut att ha en mer stabil ledning i opinionen och trenden sen presidentens möte med Covid-19 och diverse märkliga beteenden i samband med det tycks gå i Bidens riktning. I de mätningar som bygger på utfrågningar under oktober ligger han i snitt på ett övertag om cirka 10% Av de 30 senaste (de gör många mätningar där borta) var det bara två där marginalen var under 8%, bägge dessa visade 5% överläge för den f.d vicepresidenten. I en enda mätning, i mitten av september, har Trump fått fler röster. Tre institut som gör sammanvägningar av alla mätningar har i genomsnitt Biden som ledare med 9,6%. I motsvarande mätningar 2016 hade Clinton som mest en ledning med cirka 6,5%.


I nedanstående sammanvägda mätning har Biden hela tiden haft en ledning med minst 3,5% och denna lägsta marginal noterades så tidigt som i april. Mellan Clinton och Trump varierade samma mätning mycket mer: Både i slutet av juli och slutet av september var Clintons ledning bara en dryg procent. Det var mer än fyra månader sen Bidens ledning var lägre än 7 procent.


 



Kan då Donald Trumps stöd vara underskattat i opinionsmätningarna, precis som i valet 2016? Det kan förstås inte uteslutas. Men opinionsinstitut justerar sina analyser baserat på kunskap och vet mycket mer idag om hur de ska bedöma Trump och hans väljarstöd. Och så stort var inte misstaget när man tittar på de sammanvägda mätningarna. Om hänsyn tas till att bägge kandidater fick fler röster än i prognoserna så visade den sammanlagda mätningen som mest runt fyra procent för lite vid några tillfällen, medan Clintons faktiska röststöd aldrig överskattades.


Vi bör utgå från att den hårt pressade presidenten inte är mer underskattad i mätningarna nu än för fyra år sen när han surfade på en framgångsvåg efter den oväntade vinsten i Republikanernas primärval. Det verkar då rimligt att dra slutsatsen att Trump kommer att göra ett sämre val än 2016 och Biden å sin sida antagligen ett bättre än Clinton. Inget talar för annat just nu än att han kommer att få fler röster än Trump och vinna med en större marginal än de nästan 3 miljoner rösters övervikt som Hillary Clinton noterade 2016. Frågan är bara hur stor skillnaden blir och om det finns någon möjlighet för Trump att ändå ta hem spelet genom det amerikanska valsystemets konstruktion. Vilket för oss till:


Prognoser för elektorröster


För att hänga med i alla svängar här behöver du som läsare förstå hur elektorsystemet fungerar. För en tämligen utförlig förklaring: Läs min bloggpost från förra valet. http://jonesiskt.bloggplatsen.se/2016/11/11/11385424-presidentvalsmatte-eller-vem-vann-egentligen/


Grundförutsättningen är dock enkel: 538 elektorsröster står på spel. 270 krävs för att utses till president vid den formella omröstningen i december. Med några få undantag tillämpar staterna ”Winner takes it all” och ger alla sina elektorsröster åt den kandidat som får flest röster på valdagen, tisdagen den 3 november 2020.

Så här blev resultatet av 2016 års val:


 

I den verkliga omröstningen blev resultatet 304-227 i Trumps favör, beroende på att två av hans elektorer och fem av Clintons valde att stödja andra kandidater. Så många elektorer har inte avvikit från den tänkta rösten på mer än 150 år och då var orsaken att den förlorande kandidaten i valet avled innan omröstningen.


Trumps seger möjliggjordes av att han vann knappa segrar i flera tämligen folkrika stater. I både Wisconsin (10 elektorer) och Pennsylvania (20 elektorer) var hans segermarginal bara runt 0,7% och i Michigan (16 elektorer) var skillnaden bara 0,23%! Hade Clinton istället tagit hem dessa tre stater hade hon fått 278 elektorröster mot Trumps 260.


Så hur ser då prognoserna ut på delstatsnivå? Wikipedia har en utmärkt sammanställning:


 


Vi kan direkt konstatera att Biden enligt prognosen ligger väldigt nära de magiska 270 rösterna. I samtliga de delstater där Hillary Clinton vann leder han i samtliga opinionsundersökningar. Men det är mer än så han leder också i alla undersökningar i två delstater – Pennsylvania och Wisconsin – som Trump tog hem år 2016. Och utöver det slåss han med Trump om sammanlagt 150 elektorröster i de stater som är ljusbruna på kartan. I en stat som Georgia (16 elektorröster) som Trump vann med över 5% har Biden just nu en ledning med 0,6% i de sammanvägda mätningarna. I Michigan leder han med betryggande 7%. Och i viktiga Florida med nästan 30 elektorer på spel är Bidens försprång drygt 2%. I Ohio (+8% till Trump 2016) är det i princip dött lopp mellan kandidaterna just nu.


Inte ens i sydstaterna sydstat Texas där Trump slog Clinton med nästan 10% är det helt kört för Biden, även om siffrorna just nu pekar mot att den sittande presidenten ändå tar hem spelet.


Det är väldigt, väldigt mycket som måste börja rulla Donald Trumps väg dessa sista tre veckor om han ska ha en chans att ändå bli omvald. Men bland många andra problem han brottas med så är tydligen inte hans kampanjkassa så stark som han säkert hade önskat. Demokraterna har fått ihop betydligt mer och har de senaste veckorna också haft betydligt mer TV-reklam i de stater där kampen framför allt står. Vilket också är ett problem för honom, då Demokraterna har fler i praktiken säkrade elektorröster. Exempelvis kan de luta sig tillbaka i Kalifornien, New York, Maryland och Maine som tillsammans samlar ihop över 100 elektorröster.


När jag använder huvudet säger därför mitt sunda förnuft mig att frånsett risken för något väldigt stort och omvälvande i kampanjens slutskede så kommer det här att gå vägen. Vi ska kunna känna oss lugna: Narcissisten och lögnaren Donald Trump kommer inte att väljas om för ännu en mandatperiod som USA:s president. Vilket inte är samma sak som att det inte kan komma att bli jämnt och obehagligt spännande ändå.


Källor:

https://en.wikipedia.org/wiki/Statewide_opinion_polling_for_the_2020_United_States_presidential_election

https://en.wikipedia.org/wiki/Nationwide_opinion_polling_for_the_2020_United_States_presidential_election

https://en.wikipedia.org/wiki/Nationwide_opinion_polling_for_the_2016_United_States_presidential_election

https://en.wikipedia.org/wiki/2016_United_States_presidential_election

https://fivethirtyeight.com/features/trump-is-the-most-unpopular-president-since-ford-to-run-for-reelection/

https://projects.fivethirtyeight.com/trump-approval-ratings/?cid=rrpromo

https://projects.fivethirtyeight.com/2016-election-forecast/national-polls/

https://projects.fivethirtyeight.com/polls/president-general/national/

https://edition.cnn.com/2020/10/06/politics/cnn-poll-biden-trump-2020-election/index.html 

https://www.bbc.com/news/election-us-2020-53657174 (utmärkt sammanställning av opinionsläget stat för stat)

https://www.cnbc.com/2020/09/29/election-money-coronavirus-impact-biden-trump.html


Av Henrik - 8 oktober 2020 23:29

Det kan inte vara särskilt kul att vara part i Januariavtalet. Med lite mindre än hälften av mandattiden kvar till nästa riksdagsval tornar problemen upp sig på alla fronter. Som om det inte räckte med de mer eller mindre självförvållade så har man också fått en pandemi med efterföljande jättelågkonjunkturen Orvar på halsen.


Jag skrev om problemen kring Januariavtalet i början av året (http://jonesiskt.bloggplatsen.se/2020/01/13/11649199-januariavtalet-ratt-id-fel-motiv/ ) och ska inte upprepa mina klagomål här. En sak missade jag dock att ta upp: Att man förutom sin inbördes problematiska överenskommelse dessutom saknar majoritet i riksdagen. Jag är dock i gott sällskap, för det är uppenbart att de inblandade missade det själva.


Man ska aldrig underskatta en motståndare brukar det heta. Men det gjorde de fyras gäng. Nu har de genom dyrköpt och bitter erfarenhet lärt sig. Att riksdagsmajoriteten var uppdelad till höger och vänster om dem innebar inte att de inte kunde göra upp i enskilda sakfrågor. Resultatet har varit särskilt jobbigt för de båda f.d allianspartierna som fått flera av sina utlovade reformer som användes som motivering till att ingå Januariavtalet upprivna.


Och nu hotar en regeringskris när förhandlingarna om reformerad arbetsrätt strandade. Kommer verkligen Socialdemokraterna om det ställs på sin spets orka dra i spaken för en lag som är ett rött skynke för många av medlemmarna och inte minst LO? Samtidigt som oppositionen bidrar till vad som ibland känns som ett politiskt narrspel när partier på fullt allvar funderar på att väcka misstroende mot regeringen för förslag de egentligen tycker är bra. Eller som Vänsterpartiet fälla en regering trots att de därmed riskerar en regering de skulle tycka vara etter värre.


 

Elak men i mina ögon en satirbild som visat sig bli än mer sannspådd än tecknaren kanske föreställde sig när han ritade den (Steget Efter)



Viktor Barth-Kron i Expressen – Sveriges bästa politiska kommentator just nu i mina ögon – sammanfattar det bra:


En regering riskerar att bli avsatt för att den gör det den lovat att göra, trots att den absolut inte vill det, av ett parti som egentligen vill ha kvar regeringen och av andra partier som egentligen stöder löftets innehåll.

 

Nu tycker inte jag att det här är enkla frågor. Raljerande från Viktor, mig och andra får inte skymma grundproblemet: Ett mycket svårt parlamentariskt läge med låsningar som varit och är svåra att dyrka upp.


Men regeringen och dess samarbetspartier har fler problem. Pandemin gav faktiskt ett visst andrum. Frågorna om lag och ordning, migration och integration som plågat regeringen hamnade i skuggan av viruset. Väljarna gjorde som väljare ofta gör i kristider och sökte sig till större partier som uppfattas som trygga och stabila, samt helst sitter vid makten. Socialdemokraterna steg från 24 till nästan 32 procent i den sammanvägda bedömningen av olika opinionsinstituts mätningar hos http://pollofpolls.se  (deras vägda resultat har stämt väldigt bra senaste riksdagsvalen). Tyvärr för S så har pandemieffekten klingat av efter hand. Partiet är nere mot 26% igen, med en fallande trend.


En titt på opinionsläget – ”om de vore val idag” ger en del kött på benen till gissningar om vad som kommer att styra det politiska spelet framöver:


-          Vänsterpartiet                                       35 mandat (9,1%)

-          Miljöpartiet                                             0 mandat (3,9%)

-          Socialdemokraterna                              101 mandat (26,4%)

-          Centerpartiet                                         30 mandat (8%)

-          Liberalerna                                              0 mandat (3,5%)

-          Kristdemokraterna                                 25 mandat (6,4%)

-          Moderaterna                                          81 mandat (21,1%)

-          Sverigedemokraterna                             77 mandat (20,1%)


Givet vad som väl får betecknas som de nya konstellationerna i svensk politik skulle det ge följande totala mandatfördelning:


-          ”Vänstern” (Vänsterpartiet)                                       35 mandat

-          ”Januaripartierna” (S+C+L+MP)                                 131 mandat

-          ”Nya konservativa blocket” (M+KD+SD)                     183 mandat


Siffrorna - om de stämmer – är naturligtvis rena katastrofen för januaripartierna. Två av dem åker ut ur riksdagen och de två kvarvarande kan inte ens med Vänsterpartiets mandat matcha det konservativa blocket. Stödröstning från de andra två januaripartierna kan rädda kvar både L och MP (de ligger trots allt nära spärren). Men hur det nu än blir med det har fyrklövern som styr Sverige  tappat 5% i väljarstöd sen valet, från 46,8 till 41,8%. Nya konservativa blocket har däremot ökat med 4% och har ett övertag med nästan 6%.


Räknar man in alla procenten finns fortfarande en chans att som det brukar heta ”hålla SD borta från allt politiskt inflytande”. Men då kommer det krävas aktivt stöd även av Vänsterpartiet för budgetar och annat efter nästa val. Om det varit svårt att samla de fyra nuvarande medlemmarna kring en gemensam politik lär det inte direkt bli lättare att få till det med V som tillskott i skaran. Personligen förstår jag inte hur det skulle kunna gå till. Det finns både enorma sakpolitiska skillnader mellan de f.d allianspartierna och V och gammal fiendskap som ligger och pyr.

Antar vi att ett av de två lindansarpartierna klarar spärren, vilket jag tror är ett minst lika sannolikt scenario som att bägge klarar sig, ser det ut att kunna bli väldigt jämnt mellan ”Nya konservativa blocket” och hela resten. Det kan komma att hänga på enstaka mandat om Ulf Kristersson kan bilda en högerregering.


”Fast mycket kan ju hända, det är två år kvar”, kanske du invänder. Det är sant, men tittar man på rörelserna i opinionen i de senaste fyra, fem åren så ser man att undantaget några månader under pandemin så har det varit rätt stabilt när man tittar på nivån som utgörs av de traditionella blocken plus SD.  (http://pollofpolls.se/poll_img/block.svg ) 40-40-20 är en bra sammanfattning av läget.  Det som egentligen hänt sen valet är att det borgerliga och det rödgröna blocket tappat någon procentenhet var till SD (som nu ligger ganska precis där man låg 2016, så egentligen är det inte mycket dramatik i det). Mycket talar därför just nu för att det är kampen runt riksdagsspärren och eventuella interna rörelser mellan de f.d allianspartierna som kommer att avgöra. Där har L och C dessvärre för januarisamarbetet gått kräftgång hela tiden sen valet. Det är uppenbart att den mer lättrörliga delen av alliansväljarna inte lockas av deras insatser som stödhjul åt en socialdemokratisk regering.


 

Om det finns någon bild där ledarna för de fyra partierna i överenskommelsen poserar tillsammans så har jag i varje fall inte lyckats googla fram den. Ett faktum som jag tror säger något om både hur de vill framstå och de faktiska relationerna emellan dem.



Att något av de gamla blocken skulle få egen majoritet i valet 2020 finns det fortfarande absolut ingenting som talar för. Möjligen en jättekatastrof i världen då som skrämmer en hel hord av SD-röstare och vankelmodiga socialliberaler på vänsterkanten in i det (S)tatsbärande partiets trygga famn. Men det kan väl inte ens Sveriges mest hårdföra betongsossar hoppas på?


Tillbaka till här och nu. När höstbudgeten las fram var det uppenbart att det extraordinära läget hade tagits till intäkt för att ge alla i de fyras gäng chansen att plocka lite pluspoäng i opinionen. Borta var alla års ”budgetdisciplin”. Pengar vräktes ut till höger och vänster. Självklart finns det rationella skäl till att satsa i en stor ekonomisk kris, men detta var helt uppenbart något mer. Frågan är om det kommer att få den opinionsmässiga effekt särskilt MP och L är i desperat behov av.


Januaripartierna har flera problem på halsen. Att sitta i regeringsställning eller aktivt stötta en innebär för det mesta redan det ett opinionsmässigt problem i mellanvalsperioderna. Även om man inte sällan ser ett visst flöde av väljare tillbaka från oppositionen när riksdagsvalet närmar sig. Men för S+C+MP+L tillkommer att de regerar på en överenskommelse som åtnjuter en allmän impopularitet hos väljarna. Även deras egna. Det finns därför goda skäl för dem att kasta av sig det ok den innebär opinionsmässigt i god tid före september 2022. Men samtidigt är det viktigt för trovärdigheten att de håller ihop. De har ju beskrivit sitt avtal som en kombination av tvingande nödvändighet för att Sverige överhuvudtaget ska kunna styras och ett bålverk mot både fascism, rasism och socialism (Nåja, den där sista ismen är det främst de två f.d allianspartierna som skriver under på, men politisk isolering av V finns med i avtalet). Ingen av dem ser heller ut att gå stärkta ur ett eventuellt nyval efter en regeringskris.


För att sen ytterligare addera sten på bördan så är ”fel” frågor i fokus i den allmänna opinionen mest hela tiden. Regeringen och dess partners vill helst diskutera de olika satsningar de gör i budgeten på allt från höjda pensioner till infrastrukturella satsningar av olika slag. De vill prata sjukvård, miljö och gärna lite skattesänkningar också (fast bara C och L egentligen där också). Men med undantag för några tunga coronamånader så ligger tonvikten i debatten mest hela tiden på lag och ordning och dess trådar mot både migrations- och integrationspolitik. Dessutom blottade pandemin allvarliga brister i framför allt äldrevården och förvärrade den redan bekymmersamma vårdskulden rejält. Den är visserligen formellt regionernas ansvar, men riskerar att bli en black om foten på riksplanet också om inte en positiv utveckling sker.


Det finns redan och kommer att finnas ännu mer ammunition för oppositionen när valdagen börjar krypa närmare.


Eftersom klämman är så hård och svår blir det också svårt även för större experter på svensk politik än yours truly att bedöma vad som kommer att hända. Det scenario jag skulle skatta som allra mest sannolikt är att överenskommelsen ”halvspricker” före valet. Med det menar jag att en eller flera partier officiellt lämnar samarbetet. Men de fortsätter hjälpa till med att åtminstone baxa igenom den eller de budgetar som återstår. Om väljarna kommer att tycka om en sån konstruktion är ett bevis på att ett sånt parti nu står fritt och inte längre är ett stödhjul i praktiken åt Löfvén och hans parti återstår att se. Jag är som Dr. Dengroth uttryckte saken skeptisk.

Av Henrik - 31 januari 2020 00:07

Frisören som berättar om sin tid i Treblinka har stannat i mitt minne sen jag såg filmen Shoah nån gång på 80-talet. Nu har jag sett om intervjun. Medan han klipper en kund berättar Abraham Bomba för regissören Claude Lanzmann om hur han anlände till Treblinka och togs ut i ett så kallat Sonderkommando; grupper av judar som hade till huvuduppgift att ta hand om liken efter de människor som nyss dött i gaskammaren. För de flesta bara en tillfällig respit på veckor eller månader innan de själva sköts eller gasades.


Efter en kortare tid hade Bomba tur, om nu ett sånt ord kan användas i ett förintelseläger. Han slapp dödskommandot och fick istället arbeta med att klippa håret av kvinnor som kort därefter skulle föras till gaskammaren. Håret skulle sen fraktas till Tyskland. Processen verkar också ha haft avsikten att lugna kvinnorna. De rakades inte, utan klipptes i en ganska kort men ändå kvinnlig frisyr. Så gott som nu frisörerna hann på de runt två minuter de hade för varje kvinna. Mellan gasningarna väntade de på att nästa grupp skulle anlända. Så höll det på, dag och natt.


Bomba berättar allt detta med lugn, nästan mekanisk röst. Det är nästan som att han redogör för skeende som inte angår honom. På frågan om vad han kände så blir också svaret: Ingenting. Alla döda människor, alla kroppar. Det ständiga arbetet. Du var död själv.


Inte ens när han berättar om transporten med kvinnor från hans egen hemstad förändras tonläget nämnvärt. Några av dem kände han väl. De var hans vänner. De frågade om vad som skulle hända. Vad kunde du svara dem? Hans retoriska fråga blir hängande i luften.


I över tio minuter har han berättat utan att göra några pauser, samtidigt som han fortsatt klippa sin kund. Lanzmann har bara behövt skjuta in ett par frågor.  Så säger han: En vän till mig från min hemstad arbetade också som frisör.  En dag kom hans fru och hans syster till gaskammaren.


Bomba tystnar. Det enda som hörs är trafikbruset utanför och ljudet av hans sax. Hans käkar spänns. Sekunderna går. Han lägger ifrån sig saxen, tar en handduk och torkar sig i ansiktet flera gånger. Sen fortsätter han klippa, fortfarande under tystnad och med spända käkar. Efter någon halvminut säger Lanzmann åt honom att fortsätta. Ingen reaktion. Lanzmann vädjar igen. Bomba skakar på huvudet, säger tyst: Jag kan inte. Alltför fruktansvärt.


Så fortsätter det någon minut till. Jag vet att det är svårt, men du måste ändå. Förlåt, säger Lanzmann. Till slut talar Bomba igen, nu med en förändrad, mycket mindre mekanisk röst. Han berättar att kvinnorna försökte få kontakt med hans vän.  Men alldeles i närheten stod SS-män. Frisören visste att om han med ett enda ord antydde för kvinnorna vad som höll på att ske så skulle han själv dö. Det enda han kunde göra var att krama om och kyssa dem, medveten om att han aldrig mer skulle få se dem.


 

Abraham Bomba (1913-2000) klipper en kund medan Claude Lanzmann filmar och intervjuar


I veckan var det 75 år sedan Auschwitz befriades. Den som vet litegrann om lägrens historia vet också att betydelsen av befrielsen är mer symbolisk än reell. När de ryska trupperna anlände hade redan det absoluta flertalet av fångarna i lägret ”evakuerats”. Mitt i vintern tvingades de flesta av dem att gå till fots i dagar innan de till slut nådde järnvägsstationer där de föstes ombord på tåg för vidare transport till Tyskland. Åtminstone 20% av de drygt 50 000 fångar som tvingades ut på marschen dog. Antingen frös de ihjäl under vilopauser eller så sköts de som sjuka eller eftersläntrare av SS-män.


Ungefär 7 000 fångar var kvar i de olika läger som Auschwitz bestod av. De flesta hade lämnats kvar för att de var sjuka. Det har aldrig blivit helt klarlagt varför de inte likviderades av SS. Troligen hann de inte. Ett antal fångar sköts dock och en hel del åtgärder vidtogs för att förstöra bevis.  Bland annat brändes flera av krematorierna ner.

En av de fångar som lämnats kvar var den unge italienaren Primo Levi. Han hade anlänt till Auschwitz ett knappt år tidigare med en tågtransport med andra tillfångatagna judar från hans hemland. En serie tillfälligheter och tur räddade honom från det öde som blev de flesta av hans landsmäns: Av 8 600 deporterade italienska judar överlevde färre än 1 000. Då skedde ändå deportationerna först under krigets sista skede.


Levi skrev redan vid hemkomsten till Italien manuskriptet till ”Är detta en människa” (Se questo é un uomo). Det finns många vittnesbörd från lägren i bokform, men Levis är ett av de mest insiktsfulla. Han förankrar de fasansfulla och på sitt vis absurda upplevelser han är med om i mer allmängiltiga reflektioner om det mänskliga sinnet och människans natur.  På något sätt lyckas han förena en i grunden positiv människosyn med sina iakttagelser av hur de fruktansvärda villkoren för fångarna brutaliserade dem och att den desperata kampen för överlevnad ledde till en egoism där de flesta var mer eller mindre utlämnade till sig själva och sin egen förmåga.


Jag anser att man inte kan dra någon annan slutsats än den att många vanor och många sociala instinkter förkvävs av nöd och fysiskt lidande.

 

Den sorgliga sanningen, känd av alla som vet något lite om lägren, är att många av kränkningarna och övergreppen begicks av andra fångar. Fångar stal av varandra. Den som oförsiktigt la ifrån sig sin brödbit eller sked när han gick på dass fann troligen att den var borta när han ett par minuter senare var tillbaka. Fångar angav varandra i hopp om att få något privilegium som belöning, om så bara en extra ranson av den tunna soppan.  De som hade fått någon slags priviligierad ställning försvarade den oftast med näbbar och klor, även om det innebar illojal eller brutal behandling av medfångar.   Kapos misshandlade och inte sällan dödade fångar i sina arbetskommandon eller baracker.


Frågan är vad de hade för val. Nya fångar i Auschwitz, liksom i andra läger, lärde sig snart att för att överleva i längden behövde man få fatt i någon slags priviligierad tjänst. När Levi anlände i början av 1944 fanns det bland de judiska fångarna med fångnummer lägre än 150 000 bara några hundra kvar. I princip alla hade speciella arbeten: Skomakare, skräddare, kockar, läkare. Eller i ett fåtal fall kapos. Men då rörde det sig om särskilt starka och brutala individer, för normalt var inte ledartjänster öppna för judar. Samuel Steinmann, den siste överlevande av de få norska judar som återvände med livet i behåll från Auschwitz, hade turen att snabbt efter ankomsten få en relativt skyddad tjänst som sjukvårdare på lägersjukhuset.


För övriga återstod att träla i de arbetskommandon som bar tunga balkar och rör på någon av de stora industrianläggningar som uppförts i anslutning till lägret. Eller gräva diken eller något annat slitsamt, brutalt arbete utomhus. Livslängden för dem kunde oftast räknas i veckor eller månader. Och då utgjorde de ändå en slags fysisk elit från början i lägret: De fångar som vid ankomsten bedömts vara tillräckligt unga, friska och starka för att inte skickas direkt till gaskammaren.  Ofta hamnade de där till slut ändå. Selektion, det var det fruktade namnet på de urval som SS utförde med jämna mellanrum i lägret. Vi ger ordet till Primo Levi igen. Männen i hans barack har med hjälp av kapon jagats ihop i dagrummet där de nu nakna väntar i dagrummet. Dörren ut står öppen:


Där står domaren som ska avgöra vårt öde, en SS-underofficer. Till höger om sig har han blockäldsten, till den vänster den furir som har huvudansvar för blocket. Nakna måste vi bege oss ut i den kalla oktoberluften, springa de få stegen mellan dörrarna, förbi de tre männen, överlämna kortet till SS-mannen och sedan återvända in genom sovsalens dörr. Under den bråkdel av en sekund som förflyter innan nästa fånge passerar avgör SS-mannen med en blick på ansikte och rygg vars och ens öde och överlämnar i sin tur kortet åt mannen till höger eller åt mannen till vänster. Det betyder liv eller död för oss. På tre, fyra minuter är en barack med tvåhundra man ”avklarad” och på en eftermiddag hela lägret med tolvtusen man.

 

Vid en sån selektion noterade Primo Levi och hans vän att en frisk och stark fånge som passerat SS-mannen alldeles före Levi hade fått sitt kort till vänster och därmed i praktiken dömts till döden. Var det för att han hade glasögon? Eller hade SS-mannen blandat ihop honom med Levi själv, som varit sjuk och var i ännu sämre form än vanligt?


Misstag förekom, men Levi menar att det inte var så viktigt egentligen för lägerledningen. Det väsentliga var att ”rensa ut” för att ge plats åt nya fångtransporter.


Primo Levi överlevde genom tur och tillfälligheter. Hans vän från Italien som enligt Levi själv var långt mycket bättre på att klara sig i lägret och vid långt bättre hälsa, tvingades med ut på dödsmarschen i januari 1945 och blev en av dess många offer.

 

Primo Levi (1919-1987). Dog efter ett fall från en trappa som många menade var ett självmord. I så fall ett av många bland förintelsens överlevare. 

  

Primo Levi var den ende i sin familj som tyskarna fick tag i och han kunde därför återvända efter kriget till deras gemenskap. Herman Sachnowitz från Norge som anlände till Auschwitz i november 1942 överlevde också. Men alla andra i hans familj; de tre systrarna, de fyra bröderna och fadern dödades av nazisterna. Några av dem gasades direkt vid ankomst, de andra dog av svält och umbäranden.


Sachnowitz berättelse är kanske inte lika skarpt insiktsfull, men mer personlig och känslosam. I boken, skriven trettio år efter krigsslutet efter många år av uppskjutande, beskriver han hur många av minnena är som knutor som han är livrädd ska brista om han trycker för hårt på dem. Han ser en av sina bröder misshandlas brutalt med sparkar och slag av några SS-män. Brodern dör strax därefter på lägersjukhuset. En dag, några månader in i lägervistelsen hör han norska röster utanför baracken. Han tittar ut och ser några nyanlända unga män han känner flyktigt. Männen har många frågor, men till slut också motvilligt något att berätta: Herman, dina systrar var också med på vår transport.


Ändå är ett av de minnen som verkar plåga honom mest ett på ytan mindre dramatiskt. En kväll kommer hans yngre bror Frank och gråter: Något har stulit hans brödranson som han för ett kort ögonblick la ifrån sig när han var tvungen att gå in på den obeskrivligt äckliga latrinen. I en tillvaro där varje kalori kunde vara skillnaden mellan liv och död och bägge bröderna redan är försvagade av svält och nöd är det en snudd på katastrofal händelse. Herman reagerar med upprördhet: Han ger sin bror ett slag på armen. Ett enda slag, löst, närmast symboliskt. ”Hur kunde du vara så dum”.


Detta enda slag och orden yttrade i desperation bar han med sig som ett oläkt sår hela livet. Brodern fick en tid senare gå till vänster i en selektion och skickades till ett läger i norra Frankrike där man utförde medicinska experiment på fångarna. Efter kriget fick Herman veta att han dött i augusti 1943, den siste i familjen utom Herman själv.


Att han själv överlevde nästan två och ett halvt år i lägren berodde precis som Primo Levi skriver om på en serie lyckliga tillfälligheter. Han lärde känna en politisk fånge som var kock i lägerköket. Denne greps av hans öde och upprördes av tanken på att en hel, stor familj skulle kunna utplånas av tyskarna. Därför lät han Herman komma till köket varje dag och hämta en extra tallrik soppa. En tid senare fick Herman veta att en orkester skulle sättas upp i lägret. Liksom resten av sin familj var han musikalisk. Trumpet var hans instrument. Precis som Fania Fenelon som efter kriget skrev boken ”Kvinnoorkestern” blev han antagen vid provspelningen. Tjänsten som i orkestern gav också vissa privilegier. Efter ett tag fick han dessutom en eftertraktad tjänst i ett kommando som skulle sköta en liten köksträdgård i lägret. Med risk för sitt liv – stöld från lägret kunde ge dödsstraff – stal han grönsaker när han kom åt och kunde därmed förbättra sin hälsa.


Även om den övergripande sanningen var att solidariteten mellan fångarna var låg så fanns det förstås undantag. Inte bara när människor hjälpte varann därför att de redan före kriget haft nära band, som Hedi Fried och hennes syster Livia Fränkel som tillsammans lyckades överleva nära ett år i de nazistiska lägren, bland annat i Birkenau i Auschwitz. Herman Sachnowitz nämner i sin bok flera män som han ännu många år efter kriget mindes med värme för deras godhet, omtanke och osjälviskhet.


Rykten om det som hände i Auschwitz och andra läger sipprade förstås ut tidigt under kriget. Kanske får man förstå att många som fick ta del av dem inte ville tro att de var sanna.  Men i april 1944 lyckades Rudolf Vrba och en medfånge att fly från lägret, med hjälp av en motståndsrörelse som faktiskt lyckades bedriva viss verksamhet innanför murarna och taggtråden. Bägge männen var lägerveteraner och hade sett åtskilligt under sina år. Vrba hade arbetat vid mottagningen av nyanlända fångar på lägrets egen järnvägsstation och hade fullt klart för sig att de allra flesta skickades direkt till gaskamrarna.


Flykten hade ett klart syfte: Att få ut information om vad som hände i lägret på ett så detaljerat och trovärdigt vis att människor som fick ta del av det inte kunde blunda längre. Det lyckades också. Männen tog sig till Slovakien där de fick hjälp att sammanställa en utförlig rapport. Innan flykten hade de också samlat vittnesmål från andra fångar som de memorerat. Rudolf Vrba ritade en mängd detaljerade teckningar av bland annat gaskammare och krematorier.


Via Schweiz nådde kopior av rapporten ut i världen och i juni 1944 fanns långa artiklar i bland annat New York Times. Ännu viktigare var dock att rapporten ledde till internationella påtryckningar mot Ungerns regering som hade godtagit tyska deportationer av judar från början av året. Dessa fick till slut regeringen att stoppa deportationerna den 7 juli. Katastrofen var visserligen redan ett faktum: Nära en halv miljon ungerska judar hade redan skickats till lägren trots bland andra Raoul Wallenbergs insatser, de flesta av dem skulle inte komma levande därifrån. Men upp emot 200 000 judar i Budapest undslapp deporteringen. Wallenberg i all ära så är Rudolf Vrba, hans medfånge och alla de andra som bidrog till rapportens med all säkerhet den grupp människor vars insatser räddat livet på flest judar under dessa fruktansvärda år.


Ändå minskade de bara massmordets och katastrofens omfattning tämligen marginellt. Bara i Auschwitz dog upp emot en miljon judar. De gasades, hängdes, misshandlades till döds, eller dog av svält, umbäranden och sjukdomar. De totala, exakta dödssiffrorna är inte möjliga att få fram av flera skäl. Men forskningen är överens om att minst fem miljoner och sannolikt runt sex miljoner människor av judisk börd dog. För ett hjärnspöke, en hat- och skräckfantasi i Hitlers och andra ledande nazisters huvuden. Inget av det fanns i verkligheten: Inga judiska världssammansvärjningar, inga konspirationer som syftade till att ta makten över Tyskland. Inga stämplingar mot tyskars liv och egendom. Ingenting.


 

Den ökända entrén till huvudlägret i Auschwitz


Min farmors pappa hade med stor säkerhet varit ett av alla offer om han inte på 1890-talet hade lämnat den lilla stad i dagens Litauen där han vuxit upp och var ämnad att bli rabbin och istället med hjälp av kristna missionärer emigrerat till Sverige. Det är en historia för sig, men vetskapen om det arvet som min farmor förmedlade till mig hade en stor inverkan på mig redan som barn. När jag i veckan såg en dokumentär om de Einsatzgruppes som inte minst i de baltiska länderna föste ihop och sköt ihjäl mängder av judiska män, barn och kvinnor så tänkte jag på honom: Herzl som blev Henrik och som jag är uppkallad efter. Och flera av hans släktingar som blev kvar och därmed blev nazisternas offer.


Trots det här och trots min djupa avsky och sorg över dess fruktansvärda brott är jag på vissa plan kritisk till hur nazismen under 2000-talet vävts in i samhällsdebatten. Det är en svår gränsdragning mellan att varna för vad auktoritära och hatiska ideologier kan leda till och att i tid och otid dra paralleller eller rentav naziststämpla åsikter, politiska rörelser och människor på ett sätt som för mig snarare leder till en trivialisering och urvattning av vad den riktiga nazismen faktiskt stod för och de förbrytelser som begicks i dess namn.


Som det torde framgå för den som orkat läsa hit så har jag också en del sakkunskaper om nazismen och dess gärningar, även om hur den faktiskt växte fram. Jag är på inget vis någon expert. Men jag vet tillräckligt för mycket för att ofta snabbt märka hur oerhört lite många av dem som drar upp nazism i debatter om dagens politiska landskap känner till om hur och i vilken kontext nazismen växte fram från 1920-talet, kom till makten på 30-talet och kulminerade i angreppskrig, massmord och andra övergrepp under 40-talet. Inte ens hur öppet nazisterna faktiskt från början talade om vad de stod för. Det började faktiskt inte så relativt oskyldigt som vissa tycks tro idag.


Jag har ändå respekt för att andra, som faktiskt har kunskaper i ämnet utöver de allra ytligaste, ser saken på ett annat vis. Många av dem ännu mer personligt berörda av nazismens brott och dess offer än jag. Det smärtar mig också att tänka på att de sista överlevarna kommer att vara borta inom inte alltför många år. Att Holocaust då oundvikligen kommer att ta steget in i den mer mytologiska delen av historien: Den som ingen av oss levande har upplevt eller har egna minnen ifrån. Jag hoppas ändå att den ska kunna fortsätta att tjäna som ett varnande exempel för framtidens människor vad auktoritära system, hatideologier och dehumanisering av andra människor kan leda till. Oavsett vilken politisk färg de har och vilka som utpekas som de skyldiga.  


Till minnet av alla offer

 

 

Av Henrik - 13 januari 2020 08:15

I helgen fyllde januariavtalet ett år. Något större firande av födelsedagsbarnet har dock inte förmärkts.

De uteblivna hyllningarna och födelsedagstårtorna förvånar nog inte många. Frågan är om någon politisk överenskommelse i svensk historia varit så impopulär. I veckan som gick fick vi svart på vitt på det: Bara en av tio väljare tycker att avtalet är bra! Inte ens bland de egna sympatisörerna är stödet särskilt mycket bättre: Bara 23% av de som anger S, MP, C eller L som bästa parti tycker att avtalet är bra och hela 42% tycker att den politik som förts det senaste året är dålig.


Nä, det blev nog varken partyhattar eller glatt tutande i flärpor på de fyra partiernas högkvarter eller i Rosenbad. Den enda kommentar jag känner till kom på Twitter från självaste justitieminister Morgan Johansson. En moderat ledarskribent hade i SVT kallat avtalet för ”en styggelse”. Ministern skrev i sin tweet att detta uttalande var ”oerhört” och liktydigt med att inte respektera demokratin.


Utan att förfalla till allt för mycket psykologiserande kan man nog gissa att tonfallet mer speglar oron och obehaget hos Morgan Johansson och hans kollegor över den politiska situationen just nu än en äkta rädsla över att Moderaterna planerar att avskaffa parlamentarismen och de fria valen.


Min syn på januariavtalet är ganska lätt att sammanfatta: Det var i grunden rätt tänkt och den absolut mest rimliga lösningen på det parlamentariska läge Sverige hamnade i efter valet 2018. Men motiven bakom var fel och det ledde till en mycket märklig och spretig överenskommelse som det inte är underligt att väljarna ogillar starkt.


För att förstå varför Sverige och vår rikspolitik hamnade i den här soppan måste vi först backa bandet drygt fem år, till riksdagsvalet 2014. Den s.k decemberöverenskommelsen som träffades då för att försöka hitta ett sätt att fortsätta som om Sveriges riksdag fortfarande bara bestod av två block kastade nämligen sina långa skuggor över både valrörelsen 2018 och det som hände efteråt. Lite elakt kan man säga att Alliansen var tvungen att mopsa upp sig. Väldigt många av deras väljare gillade inte att man i praktiken hade lämnat walkover i de stora politiska frågorna i nästan fyra år. Nu var därför tonläget ett annat. Det var slut med politiska eftergifter åt Löfven&co. En partiledare hade till och med lovat att äta upp sin högersko hellre än att bli ett ”stödhjul” åt Socialdemokraterna.


Nå, vi vet alla hur det gick: I grunden bestod det politiska läget från 2014: Det rödgröna blocket var större än Alliansen, men Alliansen och SD var klart större tillsammans än de rödgröna. Det var visserligen betydligt jämnare mellan de gamla blocken, men Alliansen kunde fortfarande inte ta makten utan aktivt stöd från SD.  Detta hindrade inte alliansmopsen från att gläfsa rejält inledningsvis. Den tvingade regeringen Löfvén att avgå och ersätta sig med en expeditionsministär. Visserligen med samma personer, men ändå. Den kuppade igenom att en moderat valdes som talman. Bägge gångerna med kalkylerat stöd från de oberörbara, dvs. Sverigedemokraterna.

Men sen tog det stopp.


Jag har skrivit tidigare vad jag tyckte om Alliansens agerande (http://jonesiskt.bloggplatsen.se/2018/09/25/11564546-skarpning-alliansen/ ) och ska inte tjata om det igen. Istället vill jag gå igenom vad jag menar är huvudingredienserna i den inte särskilt smakliga anrättningen januariavtalet:


-          Synen hos flera aktörer att frågan om att ”isolera” SD var överordnad alla andra politiska frågor.

-          En socialdemokrati livrädd för att förlora den politiska makten för kanske lång tid framåt om Alliansen bestämde sig för att faktiskt ta SD till hjälp för att störta dem från taburetterna på riktigt. En rädsla som skulle kunna bli grunden för stora eftergifter bara man kunde klamra sig fast i Rosenbad och vid statsministerposten.

-          En Allians som inte var sampratad och inte hade förankrat en gemensam strategi för det förväntade valresultatet. Som dessutom var hopplöst splittrad när det gällde frågan om någon form av samverkan eller åtminstone dialog med SD.

-          En partiledare (Annie Lööf) som hade försatt sig och partiet i en besvärlig situation med ultimativa löften om att varken på några villkors vis ge SD något politiskt inflytande eller låta S fortsätta regera och nu behövde finna någon slags väg ut ur denna knipa för sin politiska trovärdighets skull.

-          Desperationen över hur försöken att neutralisera Sverigedemokraterna än en gång hade fått motsatt effekt: Partiet hade ökat sitt väljarstöd igen och deras huvudfrågor låg nu högst upp på väljarnas agendor

-          Ett tilltagande grälsjukt och misstänksamt klimat inte bara mellan utan också inom blocken.


Om det inte hade sett ut så här, eller åtminstone inte hade varit lika hårt tillskruvat på alla punkter så hade det kanske kunnat gå på ett annat sätt. Men funderar man igenom punkterna ovan och minns förhandlingsturerna och de tjuvnyp och anklagelser som for hit och dit genom luften så förstår man dessvärre att jordmånen var dålig för en politisk uppgörelse byggd på en gemensam, positiv agenda för Sverige under åren fram till nästa val.


Grunden för avtalet borde ha varit en nykter analys av den parlamentariska situationen. Den borde vidare ha utgått från att politik i första hand handlar om att åstadkomma bra saker, alltså en positiv agenda för ett samarbete. Vi vill alla att Sverige ska vara ett bra land att leva i. Vi vill ha en stabil, politisk situation eftersom det är en viktig del av det. De flesta väljare röstar på partier någonstans i eller kring mitten av det politiska landskapet. De vill varken ha några extrema utflykter åt höger eller åt vänster. När det inte finns någon tydlig majoritet åt något håll, så borde det bästa vara att samlas kring någon slags kompromiss i mitten.


En politik som inte har så stark ideologisk profil, men som utgår från den gemensamma viljan att jobba med de största politiska frågorna.


Det här är förstås inte enkelt att åstadkomma. Partierna har ju olika åsikter i sakfrågor och är ofta inte överens om vilka åtgärder som är de bästa eller viktigaste för att åstadkomma ett visst resultat. Blockgränsen är inte bara en inbillad stridslinje. Men i våra grannländer har man samarbetat så här vid många tillfällen med gott resultat och även i Sverige har det ju funkat ett par gånger åtminstone.


Fast så blev det alltså inte, januariavtalet. Det byggde nämligen inte alls på detta, utan i grunden på en negativ positionering: Att till varje pris hålla SD utanför.


Det är ungefär som om två små flickor på samma gata leker med varandra bara för att en tredje flicka som båda tycker är dum inte ska ha någon att leka med.


”Min fiendes fiende är min vän” har inte heller historiskt visat sig vara något särskilt bra recept för hållbara allianser. Inte ens när det varit nödvändigt för att själv inte förlora makten i sitt furstendöme.


Det är för mig uppenbart att det i stora delar var med detta mindset som de fyra partierna gick till förhandlingsbordet. Resultatet blev därefter. Visst finns det bra punkter i avtalet. Men i stora delar ger det intryck av en huggsexa där ingen brytt sig om helheten, utan mest bara om att få med sina egna favoritsaker i så hög utsträckning som möjligt. Många av dessa var dessutom symbolfrågor med liten eller kanske ingen positiv på landet. Stora och viktiga frågor som exempelvis det mycket svåra läget på bostadsmarknaden har litet utrymme och framför allt är många av punkterna mer vackra målsättningar eller symbolåtgärder snarare än konkreta satsningar som verkligen kan ge resultat. I det allmänna schackrandet finns också investeringar och reformer som dömts ut av tunga remissinstanser och experter. Men som ändå måste fortsätta drivas för att varje parti ska kunna visa resultat för sina väljare.


Det ironiska är bara att det mesta av detta är saker man även för ett år sen borde ha kunnat göra analysen att det inte är detta som står överst på särskilt många väljares önskelista. Centerns och Liberalernas väljare drömmer inte i någon högre utsträckning om en privatiserad arbetsförmedling eller SFI-peng. Socialdemokraternas väljare tycker nog inte att familjeveckan är prio 1 och tycker knappast att den är ett pris värt att betala för avskaffandet av anställningsskyddet.


En del saker är helt enkelt otillräckliga. Det är bra att pensionärerna får sänkt skatt, men det löser inte grundproblemet med ett pensionssystem som helt enkelt blivit för snålt för stora grupper som nu gått i eller ska gå pension.  Någon reformering av pensionssystemet finns dock inte med.


Framför allt är helhetsintrycket just att det inte finns någon helhet. Politiken hänger inte ihop. Istället för rättning åt mitten spretar det hit och dit och vissa delar utgör rena provokationer mot de andra och många, många av de väljare som röstade på något av de fyra partierna. Ett särskilt ansvar för detta bär Centern och Annie Lööf. Det är uppenbart att de agerat mycket hårt i förhandlingarna och att en drivkraft varit just att rädda hennes politiska anseende. Hon hade ju lovat… Men vettiga politiker ställer inte ut löften som det är mycket hög sannolikhet att man inte kan hålla.

Det är också tydligt att parterna, möjligen med Centern som undantag, inte gillar januariavtalet själva heller. Det skiner ofta igenom att synen är att det är ett nödvändigt ont. Självklart är det svårt att övertyga människor om att något är bra när man inte själv förmår att ens offentligt uppbåda någon entusiasm för det.


Det är bara logiskt och rättvist att väljarna ger en rejäl tumme ner åt det här. Det förtjänar helt enkelt inte bättre. Få om någon tycks heller tro att avtalet kommer att hålla mandatperioden ut.


Sen har ju framför allt regeringens och socialdemokraternas agerande avtalets första år inte stärkt dess aktier heller. Ibland sägs väljare vara dumma och lättlurade, men vissa saker lönar sig uppenbarligen inte. Exempelvis att som sossarna säga en massa saker om migrationspolitiken men göra något helt annat. Att regeringen till skillnad från många av väljarna också förefaller helt yrvakna inför vissa företeelser inom brottsligheten - "Vi såg det inte komma" ger ju inget bra intryck heller. Men det kanske får bli ämnet för en annan bloggpost.

Av Henrik - 1 december 2019 15:00

Varför bry sig om detta? Tja, det finns ingen djupare mening än att kolla upp en fråga jag funderat på en tid: Återkommer inte vissa typer av "nyheter" på kvällstidningarnas förstasidor väldigt ofta? Ont i knäna? Nätbedrägerier? Hur man kan maxa sin pension och leva en idyllisk pensionärstillvaro?


En lördag när jag inte hade något bättre för mig åkte jag in till Kungliga Biblioteket i Humlegården och ägnade ungefär en och en halvtimme att åt att gå igenom alla Expressens förstasidor ett år bakåt i tiden. Nördigt - I know, no need to tell me   


Resultate måste sägas ha bekräftat min känsla, vilket åtminstone jag själv tycker är lite roligt. Det finns ett antal teman som återkommer igen och igen. Föga förvånande riktar de sig tydligt mot tidningens äldre läsare: Det är ju de som i huvudsak köper och läser pappersupplagan idag. Jag räknade hur många gånger dessa teman förekom under ett år som första eller ibland andra huvudrurbrik på första sidan:


Tema

 

Antal gånger

Pension: Bidrag/avdrag man kan få. Gå i pension tidigt.

Arg på pensionen. Pensionen räcker inte


52

Sjukdomar: Hur kan du motverka en viss sjukdom. 

Lider du av en viss sjukdom?


46

Vädret (Exklusive klimatförändringar och deras effekter


28

Bedragare tömmer ditt bankkonto och liknande


17


På mer än en tredjedel av förstasidorna förekom alltså något av detta åtminstone som andranyhet. I de flesta fallen är det temat självt som toppar. Självklart styrs frekvensen av i vad mån det inträffar riktiga nyhetshändelser som Expressen tror intresserar läsarna. Dagarna efter den tragiska flygkraschen i Umeå med fallskärmshopparna var det varken sjukdomar eller pensioner som toppade. Däremot var ju knappast alla de dagar då faktiskt blev huvudrubriker helt nyhetslösa, det räcker att läsa BBC eller CNN för att inse det.

Hur såg förstasidorna ut då? Här är några exempel. Antalet håller sig förhoppningsvis inom upphovsrättens gränser.


PENSION:

Det går att hävda att den här kategorin är lite väl spretig och att förstasidor med sjukdomar därför skulle ha tagit hem spelet. Å ena sidan har vi de positiva: Mirakelknep som gör att man kan ha råd gå i pension vid 61 och ändå leva gott. En massa bidrag och avdrag som går att få och som det antyds att den seniora expressenläsaren mycket möjligt har missat. Hur man kan flytta till solen som pensionär och ha det gött.  De dominerar


Å andra sidan finns en hel del förstasidor på motsatt tema: Hur fattigpensionärer har det. Att pensionen inte räcker. Äldre som är arga på att de fått så låg pension. Det är naturligtvis i högsta grad relevanta ämnen för en nyhetstidning att skriva om. Det är bara det att blandningen blir lite grann som när typiska kvinnotidningar kör recept på läckra efterrätter och bantningskurer samtidigt på sin förstasida. 


   

 Notera också "Slipp kissa så ofta om natten". Tror ni att Expressen har en mirakellösning på problemet? :-) 

 

 

Populärt ämne. Alla dessa var första "nyhet" under det senaste året och det fanns lika många till på samma tema.

 

 

Nyhetstidningen helgarderar: Pensionsmys i solen, död och elände om du stannar kvar i kylan och smaskigt kändisskvaller

   

SJUKDOMAR:


Förstasidorna som handlar om sjukdomar utformas både för att locka och för att skrämma den tilltänkta målgruppen. Locka med lindring eller rentav bot mot artros, bukfett och problem med sköldkörteln. Skrämmas om dolda hjärtinfarkter, smygande Alzheimer och farliga läkemedel. Jag antar att det är effektivt, för det går sällan mer än ett par veckor mellan dem. 

 

Artros och hur man kan slippa ha ont av det är en av de riktiga kioskvältarna. Tio gånger under året toppade Expressen med det. 


 

Skrämmisar kallade journalisten Lars Weiss den här typen av rubriker och löp. Träffande uttryck, men jag har inte stött på det nån annanstans. 

 

   

Ett axplock med fler huvudrubriker. I våras överträffade tidningen sig själv: Den 1 maj toppade man med att slippa artrossmärta, bara för att sen följa upp dagen efter med hur läsarna skulle slippa sitt bukfett. Gissningsvis har de äldre expressenläsarna numer snudd på perfekt hälsa efter att ha bombats med goda råd av tidningen år efter år.


VÄDRET


Man kanske inte ska bli överdrivet förvånad över att ett av svenskarnas käraste samtalsämnen får toppa förstasidan mer än två gånger varje månad. Väderrubrikerna är dock inte helt jämnt fördelade över året. Särskilt poppis är de på sommaren, då även osäkra prognoser om kommande sol och värme uppenbarligen bedöms som ett effektivt sätt att sälja papperstidningen. På vintern blir det å andra sidan alltid några "köldsmockor" och snökaos att oja sig över i fetstilta huvudrubriker. Lite lugnare verkar det vara vår och höst, men i exemplet nedan bedömde Expressen tydligen att även lite blygsam vårvärme kunde duga som huvudnyhet.


 

Catfight mellan partiledare kompletterar vädret. En allmän känsla jag fick av min snabba genomgång var att nyhetsrubrikerna om politik oftast handlar om just personkonflikter, gräl och dumma saker folk har sagt. Det är synd, för tränger man bakom rubrikerna tycker jag att Expressen numer har en intressant, allsidig och vederhäftig bevakning av både svensk och utländsk politik.

 

BEDRAGARE TÖMMER DITT BANKKONTO


På sätt och vis är väl det här nyheter. Ibland kan rubrikerna kopplas till något alldeles nyupptäckt bedrägeriförsök. Men känslan är att det handlar mer om utfyllnad när man inte hittar något bättre att klämma dit på dagens förstasida. Naturligtvis med baktanken att de i huvudsak äldre läsarna som köper papperstidningen ska bli oroliga över vad det här nu kan vara och köpa en Expressen för att läsa om hur de ska skydda sig. Många typer av bedrägerier är ju också ständigt pågående och därmed på inget sätt en nyhet när de inträffar igen. Nedan ett typiskt exempel:


 

Så fick vi med en rubrik med GW också. Jag tänkte tyvärr inte på att räkna hur många gånger han förekom på förstasidorna det senaste året, det så kallade GW-indexet, men det var garanterat ett antal gånger. 

 

 

... och när julhandeln var slut och det rådde nyhetstorka dagen före nyårsafton 2018 fick det här bli dagens huvudnyhet.


 AFTONBLADET


Landets andra stora kvällstidning ingick inte i min analys. En snabb genomgång visade dock att de ser ut att ha ungefär samma karaktär på sina förstasidor. Så för att inte vara orättvis mot Expressen avslutar vi med ett litet kollage med exempel på hur deras kan se ut. Komplett med både Glenn, GW och Molly&Danny. Glad första advent!


 















Av Henrik - 10 november 2019 23:53

I den förra bloggposten om salt konstaterade vi att det är helt livsnödvändigt för oss. Men de stora mängder salt som jordens människor förbrukar varje år blandas inte bara ner i maten. Väldigt mycket används också i industriella processer. Faktum är att vissa beräkningar säger att upp till två tredjedelar av de nu över 300 miljoner ton salt som produceras varje år används i olika tillverkningsprocesser i industrin. Oftast har det då först brutits ner i sina kemiska beståndsdelar: Natriumhydroxid och klor. Plast, pappersmassa, glas och syntetiskt gummi är bara några av de produkter som slukar dessa väldiga mängder salt. Mycket går också åt till att smälta snö och is på vintervägar och i vattenreningsprocesser.


Bara 6 procent av allt salt som bryts och utvinns har vi i vår mat! Ungefär lika mycket används i jordbruket.


Eftersom jordens befolkning ökar och konsumerar allt mer industriella produkter av olika slag så ökar också saltproduktionen stadigt. Bara sedan 1970-talet har den dubblerats. Kina är både världens största producent och konsument av salt.


Jämfört med de mängder som bryts och utvinns idag var produktionen av salt innan industrialiseringen helt obetydlig. Ändå var den som vi redan sett i föregående bloggpost av en sån oerhörd betydelse för oss. Att en så viktig och dyrbar vara har satt många spår i olika kulturer är inte konstigt. För nästan 5 000 år sen skrevs det första kända farmakologiska verket i människans historia i Kina. En stor del av det handlar om olika former av salt och deras användning som läkemedel. I Egypten användes stora mängder salt i vid mumifiering, men man offrade också salt till gudarna. Babylonierna tänkte sig att saltet var gudarnas föda. I Gamla testamentet föreskrivs det på flera ställen att alla offer till Gud måste innehålla salt. Kända gestalter från antiken som Homeros och Platon ansåg att saltet var gudomligt. Aztekerna hade en särskild fruktbarhetsgudinna, Huixtocihuatl, som rådde över saltet och saltvattnet. Hinduer använder än idag salt i flera viktiga ritualer, bland annat vid bröllop.


Det som ses som heligt blir gärna omgärdat av begränsningar och tabun. I det kända indiska verket Kamasutra från 600-talet föreskrivs att nygifta ska sova på golvet i tre dygn och avstå från allt salt i maten. I flera indiankulturer fanns det tabun mot att ha sex och äta salt efter att man hade dödat en fiende. Vid invigningen av schamaner i Japan, som kan ta månader, har ett obligatoriskt inslag varit att avstå helt från salt.  Ortodoxa judar får bara äta vissa typer av salt och det får bara vidröras med långfingret och ringfingret. I annat fall kan man drabbas av både olycka och död.


En närbesläktad idé är att saltet kan skydda mot onda makter. Många folk i Mellanöstern har trott att salt kan skydda mot onda ögat. I Japan inom shintoreligionen strödde man salt runt sumobrottarnas ring och andra viktiga platser för att skydda mot orenhet. Gäster på begravningar fick små saltpaket som skydd. Inom vissa riktningar av buddhismen tar man efter en begravning salt och kastar över sin vänstra axel innan man går in i sitt hus för att skydda sig mot onda andar.

 

Salt strös fortfarande vid tävlingar i sumobrottning (från Flickr.com, uppladdad av user T toes)



Man vet att salt användes vid dopceremonier även i Sverige under medeltiden. Prästen bad att saltet i den allsmäktiges namn skulle fördriva det onda som annars kunde drabba barnet i form av olika sjukdomar som hotade liv och hälsa.


Naturligtvis har den här synen på salt också avspeglat sig i folktron.  I Tyskland och Frankrike användes salt vid kärning av smör för att skydda det från häxor som annars kunde få det att härskna. På Irland användes salt tillsammans med böner för att bota någon som troddes ha blivit förhäxad. Här i Sverige kunde man, trots saltets relativa dyrbarhet, strö ut det när man skulle gå över en osäker bro eller på en begravning för att den döde inte skulle gå igen. Det var dock viktigt att handlingen var medveten: Att spilla ut salt i hemmet kunde tvärtom betyda otur. När eldvapen blev vanliga i bondesamhället uppstod bruket att skjuta en laddning med salt över byggnader och husdjur. Man sköt alltid mot norr, eftersom det var där man tänkte sig att de onda makterna fanns.


Saltets betydelse märks också i sedvänjor kring vanligt umgänge. Att servera en gäst bröd och salt är en gammal sedvänja på många platser. I Ryssland finns det belagt i källor från 1400-talet. Brödet ska doppas i saltet. Att vägra ta emot det som bjuds anses än idag som ytterst oartigt av många. Dessutom gav ofta brudgummen sin blivande hustru salt. Saltet var en av fyra ingredienser som användes i ritualer då nya medlemmar togs upp i ett hantverksskrå. Att ha salt på bordet när gäster bjöds på mat var också obligatoriskt i många delar av världen. Även var det placerades var viktigt. I England var det vid större middagar en viktig signal om gästens betydelse var han eller hon var placerad i förhållande till saltkaret. Mellan värden och saltkaret signalerade en betydelsefull gäst. Fick man däremot sitta ”below the salt”, det vill säga bortom både värden och saltkaret, så var man inte särskilt viktig.


 

Traditionellt ryskt bröd med salt (https://todiscoverrussia.com/ foto Alexander Tikhonov)


Saltets betydelse märks också i högsta grad i språket idag. De flesta europeiska språk har ord som liksom vårt eget går tillbaka till latinets sal, som i sin tur kommer från det forngrekiska ordet för hav. Ord som soldat eller det engelska ordet för lön, salary, härstammar via latinet från salt. Dock är det troligtvis en myt att romerska soldater vid vissa tillfällen skulle ha fått ut sin lön (eller ”sold”) i salt. Vi har många uttryck, talesätt och ordspråk med koppling till salt. En del av dem har ett mycket gammalt ursprung. Visste du att en nypa salt kommer från den romerske historien Plinius? Oftast står saltet för något positivt som att någon är värd sitt salt. Det finns dock undantag, som att man inte ska strö salt i såren. Inte heller är det särskilt fint av en affärsidkare att salta räkningen. Däremot var det i högsta grad en komplimang när man på stockholmsslang talade om en kvinna som en salt böna.


Det är helt logiskt att evangelisten Matteus lägger orden Ni är Jordens salt i munnen på Jesus i Bergspredikan när han talar till sina följare. Lika logiskt är det att orden blivit bevingade och kommit att stå för en enkel men god människa i största allmänhet. Även i övrigt har Bibeln gott om referenser till salt, som associeras till olika positiva och önskvärda egenskaper.


"Ni är Jordens salt" Jesus talar till folket i Bergspredikan. Målning av Carl Bloch (1834-1890)


Utan salt är festen förstörd säger man i Polen. I Frankrike ska man inte slakta fler grisar än man kan salta in. Hellre en salt sill på ditt eget bord än färsk fisk på någon annans har man sagt i Danmark, en väl så god variant på Bättre en fågel i handen… I Kongo är rådet Köp inte saltet förrän du har slickat på det. Flera länder har salta ordspråk på temat att det tar lång tid att lära känna någon på riktigt: I Rumänien heter det Bli inte vän med någon förrän du ätit en skäppa salt tillsammans med honom. En skäppa är ungefär 25-30 liter!


Om holländskor har en särskild fäbless för män med ansiktsbehåring vet jag inte. De har dock ett ordspråk: En kyss utan skägg är som ett ägg utan salt!

 

Utan salt skulle vi inte tycka att maten vi åt smakade vare sig särskilt mycket eller särskilt gott. Även om det säkert stämmer att det går att vänja sig vid betydligt lägre mängder i maten om man trappar ner gradvis. Idag bemänger vi maten helt frivilligt med salt, men länge var det som vi var inne på redan i förra bloggposten en nödvändighet. Olika former av insaltning har vi ägnat oss åt i många tusen år för att bevara livsmedel. Liksom med andra gamla uppfinningar fascineras jag alltid när jag tänker på hur våra förfäder (eller ibland kanske snarare förmödrar) kom på allt detta. Det måste ligga både mycket kreativitet, experimentlusta och stort tålamod bakom. De olika klassiska konserveringsmetoderna har säkert utvecklats parallellt på många olika platser. Men också spridits genom mänsklig migration och tidig handel.


På många platser var länge saltad och torkad mat tillsammans med bröd, gröt och andra produkter av sädesslag basföda stora delar av året. Färskt kött fick man bara i samband med slakt och slaktade gjorde man kanske bara en eller ett par gånger om året. Här i Norden åtminstone var det till jul. Förmodligen fick många i sig saltmängder som inte var helt hälsosamma, kanske inte minst här i Norden där den saltade sillen var mångas absoluta basföda. Men kanske även i länder där saltat och torkat kött var vanligt. Av den salta maten blev man förstås törstig och folk drack stora mängder öl, svagdricka och liknande drycker om man inte drack vatten. Det här vet man bland annat genom att ha studerat proviantlistor och ransoner på segelfartyg. Där var i och för sig förhållanden extrema eftersom besättningen i princip var helt hänvisad till saltad och torkad mat så fort man lämnat hamn. Ransonerna kunde vara snålt tilltagna, men skeppsölet fick även matroserna dricka i stora mängder. Förmodligen hade det inte gått att få i sig den salta födan annars, eftersom den ledde till en oerhörd törst (Varför tror ni att en del krogar kan servera gratis nötter till ölen ibland?)


Idag tänker vi kanske sällan på att de här mycket gamla maträtterna är födda ur tvingande behov när vi äter vår salami eller fyller tallriken med olika sorters sill till jul, påsk och midsommar.


 

Salt sill (från Lisaelmqvist.se)


Vi människors stora användning av salt är inget stort miljöproblem om man bara ser till den direkta påverkan. Indirekt är kanske en annan sak, eftersom salt är en av råvarorna i plasttillverkning. Plaster hotar som bekant våra hav och livet i dem. När det gäller haven är också deras salthalt en källa till oro. Klimatförändringarna väntas påverka den så att den stiger i vissa delar av haven och sjunker i andra. Det kommer att påverka ekosystemen på olika sätt. Skiktning av havsvattnet förstärks, vilket hindrar omblandning och kan leda bland annat till syrebrist. Syrehalten kan också påverka havsströmmarna som vi på senare år fått allt större förståelse för hur viktiga de är även för ekosystemen på land. Förmågan att absorbera koldioxid minskar om salthalten ökar, vilket om jag förstått saken rätt kan driva på globala temperaturhöjningar ännu mer.


Vi människor är på olika sätt beroende av salt. I de här två bloggposterna har jag skrivit lite om hur saltet genom tusentals år varit en självklar del av våra liv och vår historia. Hoppas du som läste hela vägen hit uppskattade det!


KÄLLOR (bägge bloggposterna):

https://www.svd.se/saltet-var-guld-vart

http://www.shenet.se/ravaror/salthi.html

https://fof.se/tidning/2011/2/artikel/det-vita-guldet

https://en.wikipedia.org/wiki/Salt History of salt

Svenska Wikipedia: Bl.a artiklar om Salter, Natriumklorid, Jonisering

https://www.gu.se/omuniversitetet/aktuellt/nyheter/detalj//studie-ifragasatter-rekommenderat-dagligt-saltintag-.cid1229809

https://www.statista.com/statistics/237162/worldwide-salt-production/

https://science.howstuffworks.com/innovation/edible-innovations/salt5.htm

https://www.seasalt.com/history-of-salt

https://www.learnreligions.com/salt-folklore-and-magic-2562502

https://www.seventhwaveuk.com/content/80-salt-quotations-and-proverbs

https://www.havet.nu/?d=176

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2021
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se