Ska vi eller ska vi inte förbjuda bränning och annat vanhelgande av religiösa symboler? Var drar vi gränsen i så fall för vilka symboler som ska skyddas och var gränsen går för när något ska räknas som vanhelgande?

Sverige har diskuterat det här i månader nu. Har vi kommit närmare ett svar? Tveksamt. Om jag förstår saken rätt utreds nu i varje fall en ändring eller tillägg i Ordningslagen som skulle ge möjlighet att stoppa demonstrationer och manifestationer som kan utgöra ett hot mot rikets säkerhet. Med reservation för de svåra gränsdragningar det kan innebära kan jag absolut se det rimliga i det här. Det finns redan en paragraf som ger möjlighet att neka tillstånd av säkerhetsskäl:

10 §  Tillstånd till en allmän sammankomst får vägras endast om det är nödvändigt med hänsyn till ordningen eller säkerheten vid sammankomsten eller, som en direkt följd av den, i dess omedelbara omgivning eller med hänsyn till trafiken eller för att motverka epidemi.

 

En lagändring här skulle ge Sverige en möjlighet att stoppa manifestationer som verkligen bedöms kunna öka risken för attacker av olika slag i Sverige eller mot svenska organisationer eller intressen utomlands. Men den skulle inte besvara huvudfrågan i debatten.   Där svenskarna, infödda och hitflyttade, tycks delade i sina åsikter. En färsk opinionsundersökning från Novus visade att fyra av tio vill förbjuda bränning av heliga skrifter. Men många andra håller hårdnackat emot och menar att det är något av en symbolfråga: Oavsett vad vi personligen tycker om att bränna böcker som andra håller heliga som ett sätt att skapa opinion så är det centralt för yttrandefriheten i Sverige att den som vill har möjligheten att göra det. Och skulle vi nu ändå förbjuda det skulle de religiösa fundamentalisterna eller bara folk som vill röra upp bråk och social oro hitta andra saker som skulle kunna ge samma effekt: Exempelvis karikatyrteckningar av en viss medeltida köpman från Mecka.

De allra flesta som skriver, från twittrare med många följare till vanliga människor i kommentarsfält, verkar väldigt säkra på sin sak. Oavsett om de är för eller emot ett förbud.

Jag önskar jag kunde känna detsamma. Oavsett i vilken riktning känslan skulle föra mig.

En del i att mogna i sitt tänkande och små försök att förstå världen är att komma till insikten att i väldigt många frågor där människors åsikter går mycket isär är anledningen att de är mycket svåra att besvara. Oftast saknas faktiskt rätta svar. Eller så beror de på vilka premisser man utgår från. Premisser som i sig själva är ännu svårare att säga om de är objektivt rätt eller fel. Vad är viktigast i ett samhälle, att maximera tryggheten eller att maximera friheten? Vilken av dem väljer man när man måste välja i en konkret sakfråga? Kan du verkligen vara så tvärsäker på att just ditt val är det rätta? Och att din meningsmotståndare därmed har Fel! Fel! Fel! ?

Vart människor landar i frågan om att bränna heliga skrifter (man kan dock med visst fog hävda att det är en dimridå, detta handlar till 85-90% om bränning av just Koranen och reaktioner på det i den muslimska världen) tror jag handlar väldigt mycket om var någonstans man generellt hamnar på värderingsskalan trygghet-frihet. I flera enskilda skribenters fall är det helt uppenbart. Som liberal har jag inte svårt att förstå att andra liberaler eller liberalkonservativa hårdnackat försvarar rätten att genomföra bränningarna med hänvisning till yttrandefriheten. Men som obehagligt berörd av de uppenbart destruktiva och respektlösa försök till medvetna kränkningar av människors känslor utan något vettigt syfte bakom kan jag förstå det andra perspektivet också. Likaså när jag som många andra oroar mig för vad som kan hända när uppretade människor, särskilt våldsbejakande islamister riktar aggressionen mot Sverige och svenskar.

Jag är också övertygad om att den primära känsloreaktionen styr mycket vad man tycker. De aggressiva och bitvis hotfulla reaktionerna kan väcka antingen en stark aggression tillbaka, eller mer rädsla och att vilja fly hotet. Fight or flight. Jag drar själv mer åt det aggressiva hållet. Här ska fan ingen jävel komma och hota oss med att vi inte får göra som vi vill i Sverige. Vårt land är ingen jävla islamistisk republik. Etcetera. Det här syns hos vissa debattörer minst lika tydligt som det principiella motståndet mot att begränsa yttrandefriheten. Medan andra helt uppenbart bara vill att situationen ska ta slut. ”Ni får som vill bara ni slutar bråka och hota oss”. Någonstans lever väl också skräcken kvar i botten av många av oss för islamistiska terrorattentat. Inte minst att någon ensam, patetisk idiot som Akilov ska få för sig att göra något i tron att han ska bli hjälte.

Det går naturligtvis inte heller att bortse från att en allmänt negativ inställning mot Islam och muslimer spelar roll. Den nationella högerns inställning till yttrandefrihet är inte lika entydigt positiv alla gånger när de ser sina egna ”heliga” värden bli angripna, men när det gäller skydd för att få säga vad man själv vill darrar man inte på manschetten. Även här finns en antites. Svagare som allmän tendens än för några år sen, men inte helt borta. Jag kallar den lite medvetet provokativt för ”Man får inte vara dum mot muslimer-reflexen”. Välmenande och/eller ängsliga personer som inte för död och pina vill(e) säga eller skriva något som kunde tolkas som rasistiskt eller islamofobiskt. Med påföljd att man gick till storms även mot saklig kritik mot exempelvis kvinnosynen hos företrädare hos muslimska organisationer i Sverige. De som fortfarande reagerar efter det här mönstret letar efter argument för att gå arga och kränkta muslimer till mötes, även om man naturligtvis som alla andra blir illa berörda av våldsamma protester och att en pöbel tillåts storma en svensk ambassad.

Sammanfattningsvis så verkar de flesta känna väldigt mycket. Tyvärr blir vi inte bättre på att fatta rationella beslut när vi har starka känslor. Tvärtom faktiskt. Vi blir mer benägna till tunnelseende, mer benägna att i första hand lyssna till det inre bruset. Med nobelpristagaren Daniel Kahnemans ord/begrepp riskerar vi att falla offer för substitution: Vi ersätter en svårare fråga som System 2 med möda måste söka svaret på med en som kan besvaras enkelt av System 1. Något i den här stilen:

-          Verklig fråga: Hur ska Sverige bäst hantera den svåra konflikt som uppkommer mellan vår grundlagsskyddade yttrandefrihet och de reaktioner det leder till bland muslimer i vårt eget land och utomlands. Reaktioner som både kan öka motsättningar i samhället och alienation och innebära säkerhetsrisker för Sverige.

-          Fråga som ersätter: Vad känner jag inför att Koranen bränns på allmänna platser och att det leder till kränkning, ilska, upplopp och våld som i värsta fall kan drabba även mig eller personer jag älskar.

Med det här vill jag dock inte säga att nästan alla som försöker ta sig an frågan lite mer seriöst landar i känslobaserade beslut om vad de tycker. Vad jag däremot tycker mig se tydligt är att man har svårt att medge poänger i den motsatta ståndpunkten. Så gör vi förstås ofta i debatter, men här tror jag att det är en ytterligare faktor i spel också. En faktor jag för mig själv i många år kallat den goda lösningens illusion.  (GLI)

 

Jag upptäckte eller insåg GLI:s existens på allvar när jag arbetat ett par år inom socialtjänsten med ekonomisk rådgivning. Ibland hade mina klienter så stora problem med sin ekonomi att det inte fanns någon riktigt bra lösning på dem. Det kunde leda till väldigt smärtsamma konsekvenser, som att sälja sommarstugan man älskade eller sluta betala på ett lån som föräldrarna gått i borgen för. Men när alla beslutsalternativ var mer eller mindre dåliga blev människor ofta blockerade. De blev handlingsförlamade, eller stack huvudet i sanden. De hade väldigt svårt att släppa tanken på att det ändå måste finnas en bra eller åtminstone rimligt bra lösning på deras situation. De blev ett offer för den goda lösningens illusion.

Senare erfarenheter i livet har bara bekräftat min observation mer. Vi är dåliga på att inse att det ibland inte finns en god lösning på våra problem och att det då gäller att hitta den minst dåliga. Ett sätt att hantera det är att helt enkelt förtränga det mesta dåliga med det alternativ som känns minst jobbigt. Det jag sett i alla debatter i den här frågan under året har tyvärr fått mig att känna att det är väldigt mycket det som sker. Och det gäller båda sidor.

Så var landar jag då själv i denna svåra fråga? Sanningen är att jag själv är om inte offer för den goda lösningens illusion så i varje fall väldigt vilsen när jag betraktar de uppenbara problem som tornar upp sig med varje handlingsalternativ. Yttrandefriheten (där mötes- och demonstrationsfrihet ingår) är för mig som liberal helt central i en demokrati och rättsstat värd namnet. Men jag kan samtidigt tycka (vilket jag skrivit tidigare om i bloggen) att det inte är självklart att det offentliga, gemensamma rummet ska få användas fritt för manifestationer som bara har till syfte att kränka och skymfa andra och provocera fram motreaktioner. Och att säkerhetsaspekten faktiskt är viktig, inte minst i de orostider vi lever i sen Rysslands invasion av Ukraina (Ryssland som också mycket väl kan ha ett finger med i spelet i det som händer nu)

Jag hade en lång diskussion om saken nyligen med henne vars omdöme jag litar mest på här i världen i de flesta ting. Vi vände och vred, men blev inte mycket säkrare. Särskilt inte jag. Det retar mig också att det är provokatörer med ont mjöl i påsen som dragit igång stormen. Det retar mig att vissa debattörer framställer det nästan som lans för yttrandefriheten att gå ut och bränna upp ting som betyder väldigt mycket för andra. Vad gott kan det komma ut av det? Men jag retar mig också på attityden hos vissa att vika ner sig för våld och hot och tro att det kommer att lösa alla problem. Och jag retar mig på att nästan alla tillfrågade svenska imamer, som kommit hit bl.a för att slippa förföljelse och få utöva sin tro fritt, vill ha omfattande inskränkningar i alla vi övrigas rätt att uttrycka oss vanvördigt eller ens kritiskt mot deras trossystem. Ett system som inte är vårt och som vi rimligen måste ha rätten att få förhålla oss till precis som vi önskar.

Allra mest av allt retar jag mig på de hycklande makthavare i flera muslimska länder som själva är som bäst korrumperade, inkompetenta uslingar och som värst samvetslösa, ondskefulla mördare som förtjänar att utplånas från jordens yta. Men jag vet att vi måste tänka i termer av säkerhet och de-eskalering också. Och att ibland kan man behöva erkänna att man inte är störst och starkast i en konflikt och anpassa sitt handlande efter det. Jag hoppas att våra politiker utifrån de perspektiven kan finna en lösning. Den minst dåliga lösningen åtminstone.

 

Natten mot den 24 februari 2022. Rysslands president, Vladimir Putin, ger den slutliga ordern. Mängder av ryska militärfordon korsar gränsen mot Ukraina på ett antal olika platser. Robotar skjuts mot flera platser. Framryckande artilleri börjar skjuta mot miljonstaden Charkiv. Trupper luftlandsätts i närheten av huvudstaden Kyjiv.

Det otänkbara har blivit verklighet. För första gången sen andra världskriget har ett europeiskt land drabbats av en fullskalig invasion av en främmande krigsmakt.

I månader hade vi kunnat följa i nyheterna hur Putin skruvat upp tonläget, samtidigt som han ackumulerat allt fler militära resurser vid gränsen mot Ukraina. Förutom diverse anklagelser mot Ukraina om allt från förföljelse av den ryska minoriteten till att landet styrs av nynazister så har han kommit med en närmast bisarr kravlista till NATO. NATO ska i princip avlägsna all trupp och alla vapen i länder från det forna östblocket.  Ukraina får aldrig bli medlem i NATO. Ryssland ska ha ”säkerhetsgarantier”. Sverige och Finland hotas med ”allvarliga militära och politiska konsekvenser” om vi går med i NATO.

Nu, på dagen för anfallet, håller Putin dessutom ett tal. Det är inte ett krig kan han berätta, utan en ”militär specialoperation”. Inte är det ett anfall heller, man försvarar sig bara mot ukrainska nazister och folkmördare. Och ingen, absolut ingen får lägga sig i. Särskilt en fras sänder kalla kårar längs ryggen på miljoner och åter miljoner européer som vaknar upp denna torsdag till en helt ny verklighet:

No matter who tries to stand in our way or all the more so create threats for our country and our people, they must know that Russia will respond immediately, and the consequences will be such as you have never seen in your entire history. (Kremls officiella, engelska översättning)

Naturligtvis vill diktatorn att vi ska tänka att det otänkbara kan bli verklighet här också, även om själva ordet inte uttalas: KÄRNVAPEN.

Idag har ett år gått sen den där kalla, hemska, overkliga, fruktansvärda vinterdagen.

Det finns inget rimligt sätt att beskriva ett krig på. Inget som fångar alla dess så totalt olika sidor. Men om du är DN-prenumerant eller känner någon som är det och om du inte redan läst dem: Läs Peter Englunds reportage på DN Kultur från i år: https://www.dn.se/av/peter-englund/ Frän de ukrainska män och kvinnor som riskerar livet varje dag vid fronten till livet som pågår nästan som vanligt – men ändå inte – i städerna långt bakom den.

Jag är ingen Peter Englund och än mindre har jag besökt det krigshärjade Ukraina. Jag vill ändå försöka bidra med min upplevelse av det år som gått. Som för många andra vet jag har varit mycket känslomässigt turbulent. Jag har kastats mellan oro och optimism. Mellan rädsla och hopp. Mellan sorg och glädje. Mellan vanmäktig vrede och tillfredsställelse när Ukraina gjort lyckade motoffensiver. Mellan hat mot Ryssland och dess gangsterregim och stolthet över Sveriges engagemang och mod i konflikten: Att detta blev droppen som fick oss att överge den fega och hycklande ”alliansfrihetens” förljugna väg och inse att i valet mellan ondska och frihet finns ingen neutralitet.

Den mörka sidan tar mig i besittning redan på morgonen den 24:e när jag som alla andra tar del av de hemska nyheterna. Det dominerar dessa första dagar när den ryska krigsmakten rycker fram längs vägar och intar samhällen och städer. Lättar lite när det visar sig att Ukraina bjuder invadörerna oväntat hårt motstånd. Men så kommer terrorbombningen mot Mariupol igång – en stad av drygt Malmös storlek. På krigets femte dag träffar splitter från artilleribeskjutning en sexårig flicka som är i mataffären med sina föräldrar.

Först gråter jag när jag tvingar mig att titta på bilderna av den döda flickan i CNN:s reportage. Sen fylls jag av en fruktansvärd vrede mot alla som på olika nivåer i Ryssland, hela vägen upp till Putin, är ansvariga för detta. Det är känslor som jag burit med mig genom hela detta år. Och ändå är det bara början. Den brutala belägringen av staden dödar troligen – inga säkra siffror finns – tiotusentals civila innan de sista ukrainska försvararna slutligen ger upp och staden praktiskt taget är lagd i ruiner. En månad senare kommer vittnesmålen från Butja. Människor har förts bort och torterats och mördats. Andra har bara skjutits ner på gatan. Totalt har uppemot 500 personer dödats enligt ukrainska myndigheter. Kvinnor har hållits fångna och våldtagits upprepade gånger.

Genom hela kriget har ryssarnas krigsbrott fortsatt. Det har nästan känts som en slags svart komik ibland: Som att man ansträngt sig att pricka av alla tänkbara brott mot internationell rätt och konventioner man kan begå: Förhör och misshandel av evakuerade civila från erövrade områden: Check. Medvetet skjuta mot civila mål: Check. Använda förbjuden ammunition: Check. Stölder och plundring: Check. Beskjutning av sjukhus och räddningspersonal: Check (Vid ett antal tillfällen har man medvetet skjutit på nytt mot ett tidigare träffat mål när räddningspersonal hunnit till platsen). Tvångsutskrivningar av män på ockuperat område till den ryska armén: Check. Kidnappning av barn till Ryssland: Check.

 

Den 9:e mars bombades detta barnsjukhus i Mariupol. Tre personer dog. Ryssland förnekade givetvis alltihop, precis dom de förnekat i princip alla brott de gjort sig skyldiga till under kriget.

Och oavsett vad internationell rätt på området formellt säger: När själva anfallet i sig själv är en olaglig och oprovocerad kränkning av en annan stats suveränitet kan naturligtvis ingen förstörelse av civil infrastruktur accepteras moraliskt som legitim. Jag vill särskilt påminna om Rysslands ondskefulla försök att tvinga Ukraina på knä under vintern genom robotanfall mot v och naturligtvis än mindre alla de tusentals civila dödsfall som redan orsakats av rysk artilleribeskjutning, minor och annat.

Men tack och lov är det här inte hela bilden. För genom hela detta grymma, mörka år i Ukrainas och Europas historia går också ett ljust stråk: Först och främst ukrainarnas egen modiga kamp mot Rysslands invasion. Från alla som i civilsamhället kämpar för att upprätthålla en fungerande vardag till soldaterna vid fronten som varje dag riskerar livet för att försvara sitt land. Miljoner människor tvingades fly, men långt fler stannade kvar och har med ett mod och en beslutsamhet som är lika rörande som beundransvärd tagit kampen varje dag. Oavsett om de gjort det genom att hålla igång skolundervisning, servera mat i soppkök till behövande, röja upp i bråten efter ryska robotattacker, reparera skadade elverk, köra ambulanser med sårade från fronten eller stå i skyttegravar eller bakom värn och möta anfallande ryska soldater med livet som insats.

Också EU, USA och ett antal andra länder är värda beröm. Det blev snabbt klart att denna gång hade Putin och hans gangsterregim gått för långt. Länderna ställde sig reservationslöst bakom Ukraina och omfattande hjälp och stöd kom snabbt i gång. Tyvärr har upptrappningen av det militära stödet i form av vapen tagit tid, även om det finns förståeliga avvägningar bakom. Men nu har även det varvats upp, vilket är nödvändigt om det här kriget ska kunna avgöras på ett sätt som inte innebär att den ryska aggressionen på något plan har lönat sig. Dock måste vi förstå att kampen kan bli lång och att stöd i olika former kommer att behövas även efter det att kriget är slut. Skadorna och förstörelsen i landet är oerhörda.

Lika beundransvärt är enskilda människors hjälp och stöd. Sverige är det land i hela Europa (källa EU, Eurobarometer) där de tillfrågade uttrycker allra starkast stöd för Ukraina och att vi ska hjälpa och stödja dem. Bara några få procent är emot. Mängder av människor har engagerat sig både ekonomiskt och praktiskt. Allt från kläder till elverk och transportfordon har samlats in och körts till Ukraina. Några riskerar sina egna liv när de kör utrustning hela vägen fram till fronterna. I höstas dödades en frivillig i ambulanstjänsten för sårade soldater (som jag stöder ekonomiskt så gott jag kan). Och fortfarande ett år in i kriget märker åtminstone inte jag någon avmattning i forum jag följer. Mitt i en uppseglande egen nationell kris är människors beslutsamhet och hjälpvilja fortsatt mycket stark.

 

Ryssland har i hela vår moderna historia med bara korta avbrott varit en aggressiv, imperialistisk stat som hela tiden hotar och om de kan förtrycker sina grannländer. Landet är också fast i en destruktiv kultur där den starkes rätt hyllas och svaghet föraktas. På samma gång är man ständigt upptagen av ibland verkliga men oftare överdrivna eller inbillade oförrätter som man skyller på allt och alla i sin omgivning. 

Att skylla allt på Putin och några få av hans närmaste gangsterkompisar är att göra det för enkelt för sig. Alldeles för många på alla nivåer bidrar inte bara frivilligt utan också med glädje och övertygelse på olika sätt till kriget och brotten som dagligen begås i det. Eller sitter åtminstone framför sina TV-apparater och är övertygade om att de har rätt. Man kan ha visst medlidande för den svåra situation som vanliga ryssar befinner sig i och förstå att det är svårt att navigera genom alla draperier av lögner och all kulturell uppblåsning av Rysslands storhet. Det är dock inte samma sak som att de kan gå fria från ansvar, lika lite som Tysklands befolkning kunde göra det för de monstruösa brotten under andra världskriget

Jag vet inte hur det här kriget kommer att sluta. Jag känner mig numer säker på att Ryssland inte kan vinna det i den meningen att man uppnår ens sina reducerade krigsmål om att annektera fyra provinser (oblast) i södra och östra Ukraina. Hur långt Ukrainas förmåga och resurser kan räcka för att återta mer av sitt territorium är dock svårt att gissa. Jag hoppas dock att den ryska krigsinsatsen kommer att börja falla samman mer och mer och sluta i en total kollaps. Vilket då också lär bli Vladimir Putins fall. Det är vad som skulle behöva hända för att minska det framtida hotet från Ryssland och kanske, kanske bana väg för en utveckling i mer demokratisk väg.

Så länge jag tror att det är möjligt och så länge Ukraina själva vill fortsätta sin kamp för att köra ut ockupanterna från sitt land (och jag bryr mig inte hur många ryska soldater som dör på kuppen – det är endast och allenast fascisterna i Kremls ansvar) så kommer jag att fortsätta stödja den. I ord och i handling. Och uppmanar alla att göra samma sak. Det finns många organisationer att välja mellan.

Och för de ukrainare som har betalat med sina liv för Rysslands monstruösa brott mot dem och mot hela mänskligheten och för de som fortsätter slåss för sin rätt att leva i frihet i sitt land, utan främmande förtryckare: SLAVA UKRAINI!

Kamrat fyra procent? Uttrycket kommer från den tiden då Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) för det mesta låg och balanserade på riksdagsspärren i både opinionsmätningar och val. Vissa socialdemokratiska väljare la då en taktikröst på VPK för att de skulle hålla sig kvar i riksdagen och därmed säkra fortsatt regeringsinnehav för S. 

Dagens vänsterparti behöver inte frukta riksdagsspärren, men två av de totalt åtta riksdagspartierna - Liberalerna och Miljöpartiet - har nu legat under den ett bra tag. Som vi ska se talar mycket för att det blir frågan om de kan kravla sig över den i sista stund som avgör vem som får bilda regering efter höstens riksdagsval. Eller överhuvudtaget hur svårt det parlamentariska läget blir. 

Först två korta historiska nedslag som kan vara bra att påminna sig om:

- Det är väldigt ovanligt att partier åker ut ur Sveriges riksdag. Under den moderna demokratins hundraåriga historia har det bara hänt två gånger: Miljöpartiet 1991 och Ny Demokrati 1994. I det senare fallet bör man minnas att partiet då mer eller mindre hade imploderat i interna bråk och tjafs och partiledaren Ian Wachtmeister avgått.

- Kristdemokraterna låg runt 1% under riksdagsspärren från vintern 2015 och fram till mindre än två månader före valdagen. Men gjorde en jättespurt och landade på drygt 6%

I poll of polls (pollofpolls.se) sammanvägningar av olika opinionsinstituts mätningar är läget alldeles efter att SCB:s stora halvårsmätning just presenterats så här:

 

Opinionsmätningar är bara just opinionsmätningar. Men Pollofpolls sammanvägningar har nu i flera val visat sig ha mycket hög träffsäkerhet. Den ligger också väldigt nära resultaten från SCB:s mätning (som bygger på många fler deltagare än något av de kommersiella opinionsinstituten). 

Jag skippar jämförelser utifrån de traditionella blocken och går direkt på vad som framstår som den nya skiljelinjen i svensk politik, vad än Centerpartiet försöker hävda (det finns dock tänkbara komplikationer här som vi ska återkomma till). Läget i mandat och procent:

- Socialdemokraterna med hangarounds (S+V+C): 179 mandat (46,5%)

- Det nya konservativa blocket (M+KD+SD): 170 mandat (44,3%)

Vi har en med svenska mått mätt unik situation där runt 10% av väljarna riskerar att bli utan representation efter valet i höst. Omräknat i röster handlar det om någonstans runt 650 000 - 700 000. 

Skillnaden mellan de två blocken (om uttrycket ändå tillåts) i röster ligger någonstans runt 140 000 personer om vi utgår från ungefär samma valdeltagande som 2018. Med hjälp av Valmyndighetens valsimulator (https://data.val.se/valsimulator/) kan man titta på olika utfall om balansen ändras. Flyttar t.ex 1% av väljarna sida från C till M blir det fortfarande en knapp vinst för Lag Magdalena Andersson (175-174). Om det å andra sidan visar sig att också SD skulle gå upp 1% genom att "sno" dem från de 2,6% som uppger att de ska rösta på andra partier så väger vågskålen över till det konservativa blocket med minsta möjliga marginal. 

Någon dryg procent av hela väljarkåren är inte mycket. Det kan såklart hända. Men just nu finns inga tecken på ett flöde högerut i väljarkåren. Rörelserna i opinionen har varit väldigt små i åratal när man tittar på blocknivå . Den allt övervägande delen av vinster och förluster som partier gjort är resultat av s.k intern kannibalism inom dessa block eller läger. Tittar man exempelvis på Pollofpolls för exakt två år sen så såg det ut så här:

- Team Uffe (M+SD+KD) 45,0%

- Lag Magda (S+V+C) 47,2%

- Under riksdagsspärren: MP och L

Vid några vägningstillfällen har S/V/C varit lite mindre än M/SD/KD. Men då har MP varit ovanför riksdagsspärren, vilket har inneburit att man ändå haft övertaget i mandat om det varit val. 

Däremot har en viss glidning skett vänsterut om man tittar på de klassiska blocken. Där har det som jag skrivit om tidigare i bloggen sen 2015 rått ett jämviktstillstånd kring fördelningen 40-40-20 för de rödgröna, gamla alliansen och SD med fluktuationer på bara ett par procent upp eller ner. I och med Socialdemokraternas uppgång sen Magdalena Anderssons tillträde som partiledare har marginalen rödgröna-gamla alliansen nu växt till nästan 7% när alla riksdagspartiernas siffror räknas in. 

Men så var det det där med riksdagsspärren... 

Rätt länge har det sett ut som att Miljöpartiet skulle ha de bästa chanserna att trots allt nå upp till den. Sen förra valet då man klarade sig med en hårsmån har man legat och pendlat runt spärren, oftast en liten bit över. Det har väl funnits ganska god anledning att tro att man skulle kunna påräkna taktikröster från S. Särskilt med tanke på regeringssamarbetet. Men nu är det historia och det senaste dryga halvåret har man tappat ner till 3,0% och än syns inga tecken på någon vändning i mätningarna. Och nu har man alltså sjunkit till en nivå där det troligen börjar ta emot mer för eventuella taktikröstare att chansa på att lägga en röst som löper stor risk att bli bortkastad.

Enligt KD-exemplet ovan är det dock väldigt dumt att räkna bort någon än. Låt oss anta att valvindarna blåser så att Miljöpartiet kravlar sig upp precis över spärren med hjälp av 1% från S, men att siffrorna i övrigt står sig. Då skulle vi få följande resultat:

- Team Uffe: 165 (M 79, SD 66, KD 20)

- Lag Magda: 184 (S 115, V 31, C 23, MP 15)

Klarar MP spärren hjälper det inte om det konservativa blocket skulle ta ett par procent från Socialdemokraterna, det blir ändå 4-6 mandat övervikt för de rödgröna med Centern som förmodat om än inte helt pålitligt stöd.

Men om L klarar spärren också då? Det har länge känts som ett osannolikt scenario. Partiet har inte varit ovanför spärren i Pollofpolls sammanvägning sen sommaren 2019 och under 2021 sjönk man ytterligare ner mot 2,5% och låg fortfarande parkerade där för några månader sen. Men efter partiledarbytet och NATO-debatten har en vändning skett och nu fattas plötsligt bara en halv procent till spärren, alltså bara hälften av den uppgång man redan sett i opinionen sen mars. 

Det visar sig att det inte räcker, även om vi antar att de extra väljarna kommer utifrån så blir det ändå de där 4-6 mandaten fördel för Magdas lag. Och utan att gå för långt in på rena politiska analyser kan vi nog ändå konstatera att det är osannolikt att Centerpartiet skulle överväga ett sidbyte i ett läge där den gamla alliansen fortfarande har underläge i mandat mot de rödgröna och således måste ha aktivt stöd av SD för att kunna regera. 

Nå, just nu ser det ju faktiskt ut som att det är mer troligt att Liberalerna klarar spärren än att Miljöpartiet gör det. Så om vi räknar på ett nytt valresultat där enda skillnaden mot Pollofpolls är att L får den där extra, halva procenten? Resultat:

- Team Uffe 178 (M 78, SD 65, KD 20, L 15)

- Lag Magda 171 (S 117, V 31, C 23)

Hoppsan! Här får plötsligt det konservativa blocket ihop med L som lovat (med vissa förbehåll) att stödja en sån moderatledd regering majoritet. Och allt som skulle behövas om pollofpolls har rätt är i dagsläget cirka 30 000 röster till på Liberalerna. Det är inte mycket, KD torde ha fått en tillströmning på runt 150 000 röster sensommaren och tidiga hösten 2018. 

Vad som däremot i nuläget ser ut att vara långt borta är att den gamla alliansen skulle få fler mandat än det rödgröna blocket. En sån situation skulle teoretiskt kunna öppna upp för en comeback för en regering med två eller flera borgerliga partier som kan välja att antingen söka uppgörelser med SD eller med S i olika frågor, alternativt lita till att SD inte kommer att rösta med de rödgröna i vissa frågor bara för att sänka deras förslag. En riskabel strategi visserligen. 

Sammanfattning/slutsatser: 

• Om ingen av MP och L klarar riksdagsspärren talar det mesta för att S, V och C tillsammans blir större än det konservativa blocket M, KD, SD. Marginalen emellan dem är visserligen inte så stor, men rörelsen av väljare mellan dessa politiska läger har varit mycket liten, nästan inte existerande under flera år nu. 
• Om MP klarar riksdagsspärren men inte L är det i princip helt osannolikt att det konservativa blocket skulle kunna bli större än rödgröna + C
• Om både MP och L klarar riksdagsspärren kan det bli ganska jämnt, men det mesta talar fortfarande för att S/V/MP/C får fler mandat än de andra fyra, återigen utifrån det låga flödet av väljare mellan dessa båda läger.
• Kan däremot L komma över spärren är möjligheterna goda för att det konservativa blocket tillsammans med L får minst 175 mandat och därmed majoritet. Givet sammanvägda prognoser fattas i nuläget kanske bara 30 000 röster för att det ska bli verklighet
• Inget talar i nuläget för att de gamla allianspartierna tillsammans skulle kunna bli större än de rödgröna

Under det senaste halvåret har nog väldigt många av oss andats lite lugnare och känt oss friare igen. Vi har fått vaccin och SARS-COV-2-viruset har hållit sig på tämligen låga nivåer. Med borttagna restriktioner har vi börjat leva mer som vanligt igen.

Nu är dock hösten på allvar här och med den snart vintern. Vi vet att det här viruset tillhör de som har lättare att spridas vid kallare väder och lägre luftfuktighet. Vi har också lärt oss att det här vaccinet lika lite som något annat vaccin ger ett 100%-igt skydd mot att smittas till alla som fått det. 

Så vad kan vi vänta oss här i Sverige? Vad ska vi tro? Hur lindrigt eller hur illa kan det bli? Inga experter kan ge några säkra svar på det, så det är förstås inte möjligt för en hobbyepidemiolog heller. Vi ska ändå titta på olika statistikunderlag som finns och en del andra fakta som kan ge oss en aning. Alltihop presenterat som frågor och svar. 

1. Hur ser det nu jämfört med i fjol?

 

Det ser alltså bättre ut än i fjol, än så länge. Vi låg en bit högre fram till för en månad sen, men medan smittan legat på en platå i år började den en bit in i oktober 2020 att skjuta fart uppåt: En uppgång som bröts först kring jul. 

Förutsättningarna är dock väldigt annorlunda i år. 

På plussidan:

• Vaccinationen. Självklart ett jättestort plus som redan räddat både många liv och förebyggt många svåra sjukdomsfall. 

På minussidan:

• Vi har i princip inga restriktioner kvar, vilket förstås ger viruset större chanser att sprida sig i populationen mellan mottagliga individer
• Smittspridningen domineras idag av den s.k Delta-varianten som är mycket mer smittsam än både den ursprungliga varianten som dominerande den andra vågen förra hösten och Alfa-varianten som var dominant under den tredje vågen i våras. 

Hittills tycks det råda ett slags jämviktsläge mellan dessa krafter som orsakar en viss, men fullt hanterbar epidemisk situation. Den befarade uppgången i samband med skolstart och semesterslut uteblev och ersattes till och med av en viss minskning. Situationen i sjukvården är också stabil. Antalet sjukhusvårdade har legat någonstans mellan 200 och 300 per dag och de som vårdas på IVA toppade i september på drygt 50, för att den senaste månaden ha legat någonstans mellan 25 och 35 per dag. Det är inte ens en tiondel av den belastning som rådde under förra vinterns toppar. Under perioden december 2020 - maj 2021 var det genomsnittliga antalet intensivvårdade aldrig lägre än 200. Och redan 3 november 2020 var 80 platser belagda av covidpatienter. 

Folkhälsomyndighetens (FHM) skattning av det s.k reproduktionstalet (R) är att det just nu ligger strax över 1 (1,1). Det betyder konkret att 100 nya smittade kommer att smitta 110 andra personer. 

2. Vad händer framåt? - experternas bedömning

 

FHM har även för hösten/vintern tagit fram scenarion för en trolig utveckling. De varnar för s.k klusterutbrott, framför allt bland ovaccinerade personer. Scenariona ger olika nivåer av smittspridning. I Worst-casescenariot, scenario 2, går vi nu snart in i en relativt brant uppgång av smittfall som peakar kring jultid med ungefär 4500 dagliga, rapporterade smittfall. 

 

Scenariot bygger på att den s.k kontaktintensiteten ökat ganska mycket under hösten. Det handlar om mängden fysiska kontakter vi har med andra personer, men också bl.a att kontakter i ökad utsträckning sker inomhus där viruset har lättare att föras vidare. I de andra två sceniorna ökar den också, men inte lika mycket. Som vi ser blir det en stor skillnad på utfallet i prognosen. FHM tror dock själva mest att utvecklingen kommer att bli någonstans mellan scenario 0 och 1.

Åtminstone vissa inhemska experter utanför FHM har anslutit sig till dessa bedömningar, bland annat professorn i infektionsepidemiologi, Joakim Dillner. 

Vad skulle då det här innebära i form av press på sjukvården? Ja, fler smittade betyder oundvikligen fler inlagda. Den ekvationen gäller fortfarande trots vaccinet. I det värsta scenariot peakar antalet nya inlagda patienter varje dag kring cirka 115 på vanlig vårdavdelning och runt 20 på IVA. Som jämförelse lades det i snitt in drygt 35 nya patienter på IVA varje dag i slutet av 2020. Den tredje vågens topp i början av april i år noterade lika höga siffror. 

Vi skulle alltså - trots vaccinet - hamna på lite drygt hälften av den maximala belastningen på sjukvården i den andra och tredje vågen förra vintern och tidiga våren. Det må vara mer hanterbart, men innebär förstås en avsevärd press och räknat i antal samtidigt inlagda patienter förmodligen åtminstone 5 gånger så många som nu. 

3. Men hur har tidigare bedömningar stämt då?

Vad jag minns från 2020 så var det inte många experter som trodde på att det skulle komma fler vågor av viruset med en så kraftig styrka som faktiskt var fallet. Exempelvis sa Anders Tegnell (dock ingen expert i ordets verkliga bemärkelse) så här i en intervju med SVT i mitten av maj 2020:

Att vi får se en stark andra våg i Sverige tror inte statsepidemiolog Anders Tegnell på.

– Risken är betydligt mindre eftersom vi har haft en mer omfattande första våg.

På en tämligen undanskymd plats går det att hitta skattningar av olika slag från FHM som gjordes sommar och tidig höst 2020. De gick i samma riktning. Man spekulerade i vissa utbrott och viss ökning under hösten. Men inget som kom i närheten av av den dystra verklighet som ledde fram till ytterligare drygt 8 000 döda i Covid-19 under halvårsperioden november-april. Däremot varnade FHM i februari 2021 för att det förelåg en stor risk för en kraftig tredje virusvåg i närtid, något som ju tyvärr också blev verklighet.

4. Vad händer i andra länder i Europa?

 

Ett annat välkänt sätt att förutsäga framtiden på en plats är att jämföra med vad som hänt på andra, liknande platser. Även om utveckling av den här pandemin visat sig notoriskt svår att förutsäga så har vissa mönster ändå visat sig ganska stabila. Ett sånt är att om två länder bägge drabbats hårt i en våg så drabbas de också hårt i nästa. Sverige har som Anders Tegnell gärna påpekar följt utvecklingen i övriga delar av Europa, särskilt länderna i väst. Men med viss fördröjning. Således kom den andra vågen förra hösten igång snabbare nere på kontinenten.

Här en bild av hur smittutvecklingen såg ut under år 2020:s sista fyra månader i ett antal länder i Västeuropa.

 

Här ser vi att Sverige länge låg väldigt lågt vad gäller nya smittfall och att t.ex Belgien fick en kraftig andra våg när vi bara känt av en måttlig ökning. Men under årets två sista månader stack smittan iväg, samtidigt som vågen klingade av i flertalet andra länder. Vid årsskiftet låg vi högst bland länderna i urvalet.

Den viktigaste slutsatsen som också gäller den tredje vågen är att hittills har vi inte lyckats undvika stora utbrott när dessa också har drabbat många andra länder i Europa som liknar oss. 

Hur går det i Europa då? Du som läser har säkert tagit del av nyheterna och vet att tyvärr är tecknen ganska illavarslande. Under hösten har smittspridningen skjutit fart i land efter land, även de som liksom Sverige legat på låga nivåer av både registrerade smittfall och sjukhusinläggningar/dödstal. 

 

Olika teststrategier gör att man bör vara försiktig med att jämföra själva nivåerna. Men trenderna är tydliga. Med undantag för Sverige och tre länder i Sydeuropa är kurvorna tydligt på väg upp. Det gäller också flertalet länder i östra Europa och Balkan. 

Kan Sverige på något vis ducka den här utvecklingen? Vi har inte fler sociala distanseringsåtgärder än något annat land. Vädret är knappast till vår fördel och tidigare har vi inte varit mer framgångsrika på att hålla tillbaka smittspridningen än länder som Danmark, Tyskland, Nederländerna, Schweiz och Österrike. Kan vaccinet möjligen vara en faktor?

5. Kan vaccineringen skydda oss mot en stark uppgång av nya Covid-fall?

 

Vi vet redan att vaccinet skyddar i absolut bemärkelse: Risken att som individ smittas, bli allvarligt sjuk och i värsta fall dö minskar rejält om vi vaccinerar oss. Vi ska ändå återkomma till det i en särskild fråga. Först tittar vi på det relativa skyddet: Sverige har ju ändå lyckats vaccinera en stor andel av befolkningen. Borde det inte ge något som åtminstone är en bra bit på vägen mot flockimmunitet? 

Vi tittar på hur vi ligger till i jämförelse med länderna i förra diagrammet över aktuell smittutveckling i Europa. Ett antal andra länder tas med för att ge en bild över hur spretigt läget fortfarande är.

 

Någon kanske reagerar på Sveriges siffror. Har vi inte vaccinerat över 80% Nej, det har vi inte. FHM:s mått uttrycker andel vaccinerade av den del av befolkningen som får vaccinera sig. Det är ett bra mått på hur väl vi lyckats i själva vaccinationsprocessen. Men vill vi mäta faktiskt skydd så är det enda rimliga att göra som Ourworldindata.org och titta på hur stor andel av befolkningen som helhet som är vaccinerad. 

Det är flera saker som slår mig när jag tittar på siffrorna:

• I ett västeuropeiskt perspektiv (alltså länder vars förutsättningar är mest lika våra) har Sverige faktiskt inte varit särskilt framgångsrikt med att nå ut. Vi sticker inte ut negativt heller, men ett flertal länder har faktiskt lyckts en bra bit bättre än oss
• Vi ser effekten av att INTE ha lyckats få ut vaccin/få sin befolkning att vaccinera sig när vi tittar på de låga talen för Ryssland och Ukraina. Bägge länderna är inne i en mycket kraftig våg och noterar just nu högre dödstal än någonsin tidigare under pandemin. Då är ändå de officiella dödstalen betydligt mindre än de verkliga i dessa länder. Det dör troligen minst 2 000 och kanske fler än 3 000 människor om dagen nu i Ryssland i Covid-19. Och ännu visar kurvorna inga tecken på att vända neråt. 
• MEN: Tyvärr kan vi inte heller se att en vaccinationsgrad på ungefär den nivå som Sverige nu har i sig själv ger tillräckligt skydd mot nya epidemivågor med många smittade. 

Nederländerna, Belgien och Tyskland har alla haft en kraftig uppgång av smittade den senaste tiden. De har som synes inte lyckats sämre än vi med att vaccinera. Schweiz och Österrike likaså, de är bara marginellt sämre än vi. Litauen är just nu inne i en våg lika kraftig våg som i vintras.

Och i Lettland som ändå lyckats ge nästan två tredjedelar av invånarna åtminstone en dos råder just nu närmast ett katastrofläge i vården. Landet har begärt nödhjälp av EU. Sverige skickade häromdagen 80 ventilatorer från ett beredskapslager. Igår noterades 47 dödsfall. Det på en befolkning som bara är en femtedels av Sverige. Landet har återinfört hårda restriktioner för att stoppa den skenande utvecklingen.

Det här känns tyvärr inte särskilt uppmuntrande inför vintern. Men blir det lika allvarliga konsekvenser som i förra vinterhalvårets två vågor?

6. Kan vaccineringen skydda oss mot konsekvenserna av ökad smitta på samhällsnivå?

 

Först ett kanske självklart konstaterande: Vaccinet skyddar på individuell nivå bara de som tagit det. För de ovaccinerade hjälper övrigas rationella beslut i bästa fall till att hålla nere den allmänna smittspridningen, vilket minskar deras individuella risk att smittas något (Men har du hört någon "vaccinskeptiker" tacka dig för detta enkla faktum?). Blir de sjuka i Covid-19 är risken minst (se nedan) lika stor under tidigare virusvågor att bli allvarligt sjuk och i värsta fall avlida. Tyvärr får det här konsekvenser på samhällsnivån också när en tillräckligt stor del av befolkningen inte är immuniserad. I Tyskland har nya rekordtal smittade noterats de senaste dagarna. Landets hälsominister beskrev häromdagen situationen som att viruset just nu löper amok bland de ovaccinerade. Trycket på vården ökar igen och över 2 000 tyskar är just nu dagligen inlagda för intensivvård p.g.a Covid-19. 

Här är kurvor över situationen i sjukvården Belgien t.o.m i onsdags (3/11):

 

Ungefär hälften av patienterna på IVA vårdades i respirator. Kurvorna går som synes brant uppåt just nu och sätter naturligtvis press på sjukvården i landet (som har ungefär samma folkmängd som Sverige).

Allt är dock inte mörker. Vi tittar på registrerade nya smittfall jämfört med förra vinterhalvårets vågor:

 

Belgien har alltså fler smittfall nu än under sin tredje våg i mars. Men antalet inlagda är ändå väsentligt lägre. Detsamma gäller för dödstalen. Samma mönster syns i flera länder som ändå får sägas ha lyckats relativt väl med sina vaccinationsprogram. Storbrittanien har registrerat höga smittal nu ett antal veckor, men pressen på sjukvården är ändå betydligt mindre än vid motsvarande nivåer i vintras. Och färre avlider.

Det är naturligtvis effekten av vaccinationen vi ser. Den märktes tydligt redan i den tredje vågen också här i Sverige. Trycket på sjukvården var högt, men dödstalen kring vågens peak bara kring en fjärdedel jämfört med den andra vågen. Vi hade nämligen hunnit med att fullvaccinera en stor andel av de mest sköra i befolkningen. Så genomsnittsåldern bland de smittade sjönk och därmed överlevde en mycket högre andel av de som blev svårt sjuka. 

Det finns en tydlig "vaccinationsdemografi" i Sverige såväl som i andra länder. Andelen "vaccinskeptiker" är högre bland yngre och friska, medan en mycket större andel av äldre och andra i riskgrupper har vaccinerat sig. Så när smittan nu sprids igen så är en högre andel av de smittade personer är vid god hälsa och därmed mer sällan blir allvarligt sjuka. Dessutom är ett tydligt mönster att viruset alltmer kommit att spridas bland barn. I den senaste vågen i USA har runt 30% av de registrerade smittfallen varit barn. Huvudorsaken är förstås att yngre barn fram till nyligen inte fått vaccinera sig där heller. Men troligen också - enligt vissa experter åtminstone - för att Delta-viruset har egenskaper som gör det lättare att sprida sig också mellan barn än tidigare varianter. 

Det blir också en effekt av att fler av de smittade nu ändå är fullvaccinerade som drabbas av s.k genombrottsinfektioner. Även om flera studier på sistone visat ett avtagande skydd mot ny infektion efter 6 månader så verkar skyddet mot att bli allvarligt sjuk hålla betydligt bättre. (mer detaljer i fråga 7)

Så även om vintern inte är riktigt här än och även om vi får en betydande ökning av smittade här med så borde det ändå inte bli i närheten av så illa i Sverige som under den första och andra vågen. Pandemins obönhörliga matematik är dock inte bruten: Fler smittade innebär fler allvarligt sjuka som i sin tur innebär en ökad belastning i sjukvården. Som tränger undan annan vård och pressar en redan hårt pressad personalstyrka. Och fler kommer att dö, både ovaccinerade och tyvärr även vaccinerade.

7. Hur mycket skyddar vaccinen oss som individer egentligen mot Covid-19 (vaccinerade vs ovaccinerade)?

Jag brukar inte svära i min blogg. Men vi ska vara så inihelvete jävla tacksamma för vaccinet och för att mängden fårskallar som vägrar ta det ändå är relativt låg i Sverige jämfört med många andra länder. Hade vi inte haft vaccinet skulle vi nu med vintern och Deltaviruset sannolikt stå inför ännu en mycket mörk period. Kanske och troligen ännu värre än förra vintern. Det ska vi komma ihåg om det blir så att det ändå blir ganska många svårt sjuka och en hel del dödsfall de närmaste månaderna. Det hade garanterat varit mycket värre utan vaccin. 

Deltaviruset är upp till 70% smittsammare än Alfavarianten. Den i sin tur är 50% mer smittsam än de varianter som var dominerande i Sverige under första och andra vågen. Som bekant var mängden sjuka och döda väldigt hög ändå. Dessutom finns flera studier som pekar mot att Delta kan vara rent kliniskt farligare också och orsaka en högre andel allvarligt sjuka och döda bland de smittade. En ledande företrädare för tyska hälsomyndigheter riktade sig direkt till ovaccinerade tyskar i början av hösten med en beskrivning av läget: Frågan är inte längre OM du kommer att smittas av Covid-19 om du inte vaccinerar dig. Frågan är NÄR!

 

Vaccinen skyddar inte perfekt. Men de skyddar tillräckligt för att ge oss en avsevärd hjälp på vägen, även inräknat den avtagande skyddseffekt som nu börjar märkas, snart ett år efter att vaccinationerna startade. Man kan räkna på olika sätt. I en av de senaste rapporterna från det amerikanska smittskyddsinstitutet tycker jag att det är tydligt nog. I augusti, under det tredje stora utbrott som drabbat USA, så var risken för ovaccinerade att smittas och testa positivt för viruset drygt 6 gånger högre än för vaccinerade. Det är en väsentlig skillnad, oavsett den absoluta risken.

Risken att dö ökade ännu mer och var mer än 11 gånger högre för ovaccinerade:

 

Man kan titta på oddsen från andra håll också. Här är en intressant graf från Seattleområdet (King county):

 

 

 Statistikern har gjort en åldersjusterad riskvärdering. Det är naturligtvis helt rätt. Eftersom fler äldre är fullvaccinerade och fler äldre behöver sjukhusvård också när de drabbas av en genombrottsinfektion så får man annars en bild av att skillnaden i risk för en enskild individ är mindre än vad den är i verkligheten. I den för Seattles del tredje stora vågen som började i slutet av sommaren ser man hur dramatisk skillnaden i risk att bli allvarligt sjuk av viruset varit. 

Det kan också vara värt att nämna att en mindre studie (ca 1 000 personer) i Frankrike som nyligen publicerades i The Lancet. Studien tittade på eventuella effekter av vaccinet hos personer med långcovid efter en tidigare infektion. Studien fann en signifikant om än inte dramatisk förbättring jämfört med kontrollgruppen. 

Alla studier pekar mot att du som fullvaccinerad statistiskt löper en mycket lägre risk att bli allvarligt sjuk i vinter än om du inte hade vaccinerat dig. Finns det några rimliga skäl att inte vaccinera sig? Svaret är väldigt enkelt: NEJ!

8. Sammanfattning - har vi en tuff vinter framför oss?

Okej, jag har ingen kristallkula och jag är ingen epidemiolog. Viruset har överraskat oss negativt flera gånger nu. Någon gång borde det väl överraska oss positivt? 

Det måste ändå anses som mycket sannolikt att smittspridningen kommer att öka väsentligt även i Sverige. Det är svårt att se skäl till att vi inte skulle följa utvecklingen i övriga Europa. Viruset får fördelar ju kallare och torrare det blir och ju mer vi vistas inomhus. Vi har inte längre några restriktioner som håller tillbaka det. Vi har fortfarande har ett stort antal ovaccinerade som lätt kan bli infekterade och sprida vidare den mycket mer smittsamma variant av SARS-COV-2 vi nu har att tampas med. 

Exakt hur allvarligt läget blir är förstås mycket svårare att bedöma. Det är många faktorer som avgör hur viruset sprids och hur de samverkar är en stor utmaning för forskningen. Olika länder skiljer sig åt även på andra områden än hur stor immuniteten är i befolkningen efter vaccination och tidigare vågor av smitta. Hur mycket och nära man socialiserar med andra när inga restriktioner är på plats. Hur trångbodda man är. Hur ventilationen i bostäder och på arbetsplatser är. Hur god eller dålig folkhälsa man har. Och flera andra saker. Vissa saker är till fördel för vårt land, andra till nackdel.

Prognoser försvåras också av att spelplanen ser så annorlunda ut nu genom dels vaccinationerna (+) och dels Delta-varianten (-). Kanske är det inte givet att sambandet mellan utvecklingen i Sverige och ett antal andra länder ser ut som det gjort under pandemins första ett och ett halvt år. Vi har nu trots allt legat jämförelsevis lägre än tidigare hittills denna sensommar och höst. 

När smittspridningen ökar så ökar även sjukhusinläggningar och dödsfall. Just nu verkar det dock inte finnas anledning att på allvar befara att vi skulle komma i närheten av siffrorna från första och andra vågen. Det gäller kanske särskilt dödsfallen. Minskande immunitet hos framför allt äldre och svårt sjuka är ett hot. Men Sverige påbörjar nu på allvar utdelning av s.k booster-doser i form av en tredje vaccinspruta. En nyligen publicerad första rapport från Pfizer om deras fas 3-studie ger anledning till god optimism här. Skyddseffekten beräknades till cirka 95% vilket är minst lika bra som resultaten från i fjol. 

Man måste dock vaccinera sig för att få skydd. Hur viruset kommer att sprida sig bland ovaccinerade lär få betydelse här. Om en stor del sker bland barn (som utgör en stor del av de knappa 30 procenten ovaccinerade) blir inte påverkan på sjukvården så stor. Blir spridningen mer allmän - t.ex genom klusterutbrott i utanförskapsområden där vaccintäckningen ofta är låg - så kan det bli värre. Situationen i baltstaterna just nu är verkligen en varningssignal här. Och vi vet redan att folkhälsan är sämre i de grupper det är fråga om, vilket innebär att vi får fler som blir svårt sjuka i dem.

Tegnell tjatar på presskonferenserna om att fler måste vaccinera sig. Men jag ser inte mycket av verkstad här. Sveriges val att inte använda i stort sett någon form av påtryckning eller ens knuffar i rätt riktning som vaccinpass för att få tveksamma att ändå ta sprutorna kan verkligen diskuteras. Det faller dock utanför den här bloggpostens syfte.

Vad vi nu också ser är att virusets ökande spridning i Europa leder till diskussioner om återinförande av restriktioner även i länder som uttalat starka målsättningar tidigare att inte göra det. Det gäller Tyskland, det gäller Nederländerna, det gäller vårt grannland Danmark. Även principen "leva med Covid" har sin gräns. Åtminstone om man inte vill hamna i en situation där vården ansträngs till eller över bristningsgränsen. Och då dör också fler svårt sjuka som hade överlevt annars. 

Sammanfattningsvis så tror jag att vi har en rätt tuff senhöst och vinter framför oss. Inte så svår som i fjol, men inte heller lätt. Vaccinet hjälper oss verkligen, men det kan inte stoppa en fjärde virusvåg för oss heller. Det är långt ifrån osannolikt att vi får återinföra en del restriktioner, åtminstone under en viss tid. Låt oss hoppas att jag har fel och att Covid-19 äntligen överraskar positivt i Sverige.

Efterskrift

En ljuspunkt vid horisonten är också vad som verkar vara det första antivirala läkemedel som har riktigt god effekt för att förebygga allvarliga sjukdomsförlopp hos covidsjuka, givet att det ges relativt tidigt i förloppet. Molnupiravir heter det och godkändes igår av den brittiska läkemedelsmyndigheten för användning vid Covid-19. Lika lite som någon annan enskild åtgärd är det någon fullständig mirakelkur (såna finns sällan eller aldrig på några områden i den krassa verkligheten). Men resultaten är ändå bra och om de håller så kommer molnupiravir att förebygga många allvarliga sjukdomsförlopp.

Personer i riskgrupp med milda eller måttliga symptom visade sig ha en halverad risk jämfört med kontrollgruppen att behöva läggas in på sjukhus och/eller avlida. Företagen bakom läkemedlet har dessutom gjort en överenskommelse med WHO om att inte kräva ersättning för licenstillverkning av läkemedlet vid användning i låg- och medelinkomstländer. Också något att lyfta på hatten för!

Länkar

https://www.folkhalsomyndigheten.se/contentassets/4b4dd8c7e15d48d2be744248794d1438/riket_skattning_av_det_momentana_reproduktionstalet_20211103_153549.pdf 

https://www.folkhalsomyndigheten.se/contentassets/9ff003627b8a4a1a881f34844f0fcc0a/scenarier-fortsatta-spridning-delrapport-6.pdf

https://www.dailymail.co.uk/health/article-10104771/Unvaccinated-people-11-times-likely-die-Covid-6-times-likely-infected.html

https://edition.cnn.com/2021/11/04/health/uk-authorizes-merck-antiviral-molnupiravir-covid/index.html

https://www.news-medical.net/news/20211006/Does-vaccination-prevent-long-COVID.aspx

https://www.pfizer.com/news/press-release/press-release-detail/pfizer-and-biontech-announce-phase-3-trial-data-showing

https://ourworldindata.org/coronavirus

Jag är en många som intresserar mig för vad som händer i USA, inte minst efter den dramatik som varit vid och efter presidentvalet. Senaste åren har jag också lärt mig mer om hur landet styrs och hur makten är fördelad mellan president och kongress, eller mellan det federala USA och delstaterna. En dag föddes tanken att sammanfatta det på en övergripande nivå i en bloggpost. Det krävde förstås mer research och faktakontroll i ett antal timmar. Resultatet följer här. Du som läser känner säkert till en hel del redan. Men kanske fyller det igen en del luckor du kan ha nytta av när du följer vad som händer i det stora landet i väster. 

 

Här hittar du allt från vilken makt presidenten egentligen har och hur valsystemet till kongressen funkar till övergripande fakta om skatter och de sociala välfärdssystemen. Och så lite smått och gott på slutet.

 

Hittar du något faktafel: Kontakta gärna mig så jag kan rätta till det. 

 

Ett förbund av stater

Precis som namnet antyder är USA en federation. Det är också därför den gemensamma nivån kallas för den federala. De femtio delstaterna har en mycket högre grad av självstyre än exempelvis Sveriges län. Ett kanske banalt exempel är att alla har sina egna hastighetsgränser vid bilkörning. Ja, alla har faktiskt sin helt egen lagstiftning och till med egen författning. Dock måste alla följa USA:s konstitution från 1789 och dess olika tillägg. Mer om det under avsnittet om rättssystemet. Delstaterna har också sina egna valda parlament och motsvarigheten till regeringar under en guvernör.

Delstaterna är i sin tur uppdelade i countyn som motsvarar våra kommuner. Deras ansvar och befogenheter varierar mycket mellan de olika delstaterna. Typiska uppgifter är rättsväsende med lokala domstolar, poliser och åklagare, vägar och annan infrastruktur, skolor och hälso- och sjukvård.

Det politiska systemet

USA:s politiska system bygger i grunden på den franske filosofen Montesquieus idéer om hur makten över ett land skulle delas upp mellan i tre separata grenar: Den verkställande, den lagstiftande och den dömande. Presidenten och hens regering representerar den verkställande, Kongressen den lagstiftande och domstolsväsendet den dömande. En liknande uppdelning hittar man också i delstaterna. En bärande tanke är att de tre grenarna ska vara jämnstarka, så att inte någon kan dominera en annan. Därför är maktdelningen mer än bara ord på papper: Systemet är uppbyggt så att alla parter har tämligen klart definierade ansvarsområden som gör det svårare för någon enskild part att tillskansa sig så stor makt att den kan missbrukas för personliga eller politiska syften som inte gagnar landet.

Över allting svävar USA:s konstitution. Ursprungsdokumentet från 1789 har genom åren kompletterats med 27 författningstillägg (amendments) som har den största praktiska och juridiska betydelsen idag. Konstitutionen föreskriver egentligen allt av större betydelse för hur republiken USA ska styras och hur de demokratiska och juridiska processerna ska fungera.

 

Första sidan (av fyra totalt) av USA:s konstitution från år 1789 (bild från Sandra Day O'Connor Institute)

 

Presidenten

USA:s president har omfattande maktbefogenheter jämfört med de flesta andra statschefer i demokratiska länder. Dock kanske inte fullt så stora som många i Sverige tror. Numera kan han eller hon bara sitta två mandatperioder, detta slås fast i det 22:a författningstillägget från år 1951.

Presidenten utses i allmänna val, men röstas formellt fram av elektorer som speglar majoriteten i respektive delstat. Antalet elektorer styrs av delstatens folkmängd. Enkelt uttryckt väljer i praktiken varje delstat vem man vill ha som president och det är summan av de valen som avgör vem som vinner, inte rösterna totalt i hela USA. Den som vill fördjupa sig mer i ämnet kan gå till denna bloggpost: http://jonesiskt.bloggplatsen.se/2016/11/11/11385424-presidentvalsmatte-eller-vem-vann-egentligen/

Presidentens makt har ökat över tid, i takt med att den federala maktapparaten och de frågor som avgörs på den nivån har vuxit sig allt större och fler.

Konstitutionen slår fast att presidenten har makten att godkänna eller lämna in veto mot lagar som röstats igenom i kongressen. Presidenten kan utfärda direkt styrande order och direktiv för olika delar av den federala verksamheten på departement och myndigheter. De får då samma rättsliga ställning som om de vore lag. Han eller hon kan också utfärda olika typer av benådningar. Presidenten har en vidsträckt rätt att utse personer till olika statliga befattningar. Utnämningar av domare måste dock godkännas av senaten.

Den verkligt stora makten för presidenten ligger dock på det utrikespolitiska området. Presidenten är som statschef ansvarig för USA:s relationer med andra länder, alltså helt enkelt den utrikespolitik USA bedriver. Han eller hon kan ingå olika typer av internationella avtal, men dessa måste i vissa men inte alla fall godkännas av två tredjedelar av senatens ledamöter. Presidenten utser också personligen ambassadörer och flera andra diplomatiska poster.

Presidenten är vidare befälhavare över landets väpnade styrkor. Hen kan besluta om olika typer av militära insatser, även omfattande. Däremot kan bara de folkvalda ledamöterna i kongressen officiellt förklara krig. Med tanke på de militära resurser, inklusive kärnvapen, som USA förfogar över är det knappast orimligt att säga att presidentämbetet ger en makt som inte någon annan position eller person i någon av världens demokratiska länder ens är i närheten av.

Presidentens makt i inrikespolitiska frågor beskärs av delstaternas omfattande självstyre. Åtgärder som ses som försök att gå förbi det kan väcka ont blod även bland partikamrater. George HW Bush försökte intervenera i Texas 2007 i ett fall som gällde en dödsdömd man med mexikanskt medborgarskap och få till ett uppskov med avrättningen. Mannen hade inte erbjudits att kontakta Mexikos konsulat för att begära rättslig hjälp där, något som bröt mot en konvention från 1963 som USA undertecknat. Bush fick ett mycket syrligt svar från styrande republikaner i den stat han själv varit guvernör i och i den rollen undertecknat över 150 order om avrättning. Innebörden var ungefär ”Sköt du dina angelägenheter så sköter vi våra, Texas är inte bundet av era överenskommelser i Washington med FN” Och därvid blev det efter att Högsta domstolen kom fram till att delstaten hade rätt. Så alla aspekter av ett internationellt avtal är alltså inte automatiskt tillämpliga även i delstaternas rättsskipning.

 
Joe Biden - USA:s fyrtiosjätte president (officiell pressbild, Vita Huset)

Kongressen och valsystemet

Kongressen (U.S Congress) är det officiella namnet på USA:s federala parlament. Det är ett tvåkammarsystem, uppdelat i senaten och representanthuset (House of representatives eller bara House). Kongressen sammanträder i sessioner om två år och varje session avslutas med nya val. Den kan inte upplösas genom nyval, varken av presidenten eller någon annan. Bägge kamrarna kräver amerikanskt medborgarskap, men till skillnad från presidenten behöver inte en ledamot vara född i landet.

Alla ledamöter i kongressen väljs i sina egna delstater i majoritetsval. Först måste de dock nomineras av sitt parti, vilket i regel sker genom primärval. Alltså precis som när presidentkandidater utses. Även oberoende kandidater kan ställa upp, men när en sån person någon gång lyckas vinna sin valkrets så brukar de ha en mer eller mindre stark anknytning till antingen Demokraterna eller Republikanerna. Här kan också påpekas att varken Dem eller Rep är partiorganisationer i en svensk bemärkelse med partiledare och medlemmar som betalar avgifter till en central partiorganisation. De är av tradition mer löst sammansatta intressegemenskaper, vilket också innebär att pressen att stödja det egna partiets förslag i varje omröstning är mindre än i Sveriges riksdag.

Kongressens stiftar och godkänner ny lagstiftning. Dess ledamöter kallas ofta ”lawmakers” i dagligt tal, men officiella benämningar är ”senator”, respektive ”representative”, alternativt ”congress(wo)man”. Lagförslaget måste få majoritet i bägge kamrarna. Presidenten har dock som nämnts möjlighet att lägga in veto mot lagförslag. Vetot måste gälla hela förslaget, så presidenten kan inte använda det för att göra justeringar enligt sina egna åsikter. Presidentens veto kan upphävas om två tredjedelar av ledamöterna i både senaten och representanthuset röstar för det. Utifrån hur majoriteterna sett ut historiskt sker det förstås väldigt sällan. Men både Obama och Trump fick under sin ämbetsperiod varsitt veto nedröstat.

Kongressen har totalt 535 ledamöter.

Senaten

Senaten har exakt etthundra ledamöter, två för varje delstat. Senatorerna väljs på sex år, men mandatperioderna är utspridda så att ungefär en tredjedel av dem väljs om vid varje ordinarie valtillfälle.

Vicepresidenten i USA, för närvarande Kamala Harris, är också ordförande i senaten, men har normalt inte rösträtt. Däremot har hon, vilket är oerhört betydelsefullt i denna session av kongressen, utslagsröst i händelse av att en omröstning slutar 50-50. Eftersom det råkar vara exakt fördelningen mellan senatorer som är republikaner respektive demokrater så kan man utgå från att det kommer att ske i ett antal omröstningar.

Senaten ska godkänna internationella fördrag och avtal som USA ansluter sig till. De ska också godkänna utnämningar av ministrar, domare i Högsta domstolen, ambassadörer och ett antal andra befattningshavare. Den genomför också eventuella riksrätter mot presidenten, vicepresidenten eller annan person med ledande befattning i den federala administrationen. Vissa beslut i senaten kräver två tredjedels majoritet, vilket var orsaken till att riksrättsåtalet mot Donald Trump efter den 6 januari ogillades trots att fler än hälften av senatorerna röstade för att fälla honom.

Representanthuset

Representanthuset (RH) har 435 platser, där varje ledamot representerar en delstat. Till skillnad från senaten görs fördelningen av platser mellan delstaterna efter folkmängd. Justering sker normalt vart tionde år, efter en officiell folkräkning. Varje delstat är garanterad minst en plats.

En viktig funktion i RH förutom att rösta om lagförslag är att de initierar alla förslag som innebär att skatter, avgifter, tullar och andra federala finansieringssystem höjs eller att nya tillkommer. I övrigt har dock inte RH samma maktbefogenheter som senaten. De röstar igenom om någon ska ställas inför riksrätt i senaten (enkel majoritet räcker). Dessutom ger konstitutionen dem den udda makten att välja president om två kandidater skulle vinna exakt lika många elektorsröster. Mycket av det faktiska arbetet bedrivs i kommittéer med ansvar för olika politikområden, ungefär som utskotten i Riksdagen och där ledamöterna utses från respektive parti.

Ledamöterna i RH väljs på endast två år, vilket innebär att alla platser står på spel även vid mellanårsvalen (se vidare nedan). Fler än hälften av delstaterna har en majoritet republikanska kongressledamöter. Men då Demokraterna är starkare i flera av de folkrikaste staterna så har de en liten, men säker majoritet just nu.

Det parti som har majoritet utser en talman (speaker of the house) som är ordförande då RH sammanträder. För närvarande är Demokraternas Nancy Pelosi. Det största partiet garanteras också majoritet av platserna i de olika kommittéerna.

Kongressens officiella symbol/sigill

 

Mellanårsval

Midterm elections syftar på de val som äger rum halvvägs in i den sittande presidentens mandatperiod. För ledamöterna i representanthuset gäller i grunden samma villkor som när det också är presidentval: Deras platser sätts på spel varje gång det är val och de måste först besegra eventuella utmanare i det egna partiet i primärval och därefter få flest röster i sin valkrets. Den senator som väljs i samband med ett presidentval kommer att få kandidera för omval igen vid ett mellanårsval och vice versa.

Mellanårsvalen är ändå mycket viktiga. Historiskt har det ofta blivit så att det parti som har presidentposten och då inte sällan även fått majoritet i bägge kamrarna tenderar att förlora den i en kammare vid nästa mellanårsval. Eller i värsta fall bägge. Det hände både under Bill Clinton (1994) och George H.W Bush (2006). Under Barack Obama förlorade Demokraterna först Representanthuset 2010 och därefter år 2014 även Senaten.

Ett parti som har majoritet i bägge kamrarna och presidentposten kan i stora stycken ”tuta och köra”. Men det räcker med att förlora en kammare för att det ska bli problem. Lagförslagen ska ju godkännas i både senaten och representanthuset. En president som har en eller bägge kamrarna emot sig kan få mycket svårt att uträtta större saker, framför allt på den inrikespolitiska arenan. Det var det öde som drabbade Barack Obama, som också fick uppleva en rad politiska nederlag under sin andra mandatperiod. 

Det är också av det här skälet som Republikanernas främsta fokus just nu är valen i november 2022, inte nästa presidentval. Och varför Joe Biden och Demokraterna har så bråttom med beslut och lagförslag inom olika områden. Bägge vet att ställningen är extremt jämn, både i mandat och i de ”swing states” och valdistrikt där striden i praktiken avgörs. Faktiskt var det också så att Demokraterna trots framgångarna i presidentvalet och senaten backade i representanthuset. 

För långsiktighet eller helt enkelt för att lösa de svåra politiska lägen som kan uppstå när det är olika majoriteter i Senaten och Representanthuset söker båda partierna ibland kompromisslösningar, precis som i andra parlament. Termen för detta är bipartisan, medan beslut som ett parti utnyttjar sin majoritet i kamrarna för att få igenom utan det andra partiets samtycke är partisan.

Rättssystemet

I USA finns ett system med delstatliga domstolar på flera nivåer och ett federalt med liknande uppbyggnad. Merparten av alla brottmål och civilmål behandlas i det delstatliga domstolarna. De federala domstolarna hanterar civilmål mellan parter från olika delstater och brott som antingen begåtts på en plats som är federal egendom eller definieras som ett federalt brott av andra skäl. Ett exempel är den berömda lag som stiftades efter att flygaresset Charles Lindberghs och hans frus baby kidnappades och som gör det till ett federalt brott att föra ett offer för kidnappning över en delstatsgräns eller utomlands. I detalj är dock systemet ännu mer komplicerat och svårgenomträngligt. Överklaganden av domar och utslag i de statliga domstolarna kan därför också göras i de federala i vissa fall.

Överst i hierarkin finns USA:s högsta domstol, Supreme Court of the United States (ofta refererad med akronymen SCOTUS) med dess nio på livstid valda domare. SCOTUS är dels högsta instans för federala rättsfall, dels författningsdomstol med makt att med omedelbar verkan ogiltigförklara federal eller delstatlig lagstiftning för att den strider mot USA:s konstitution. Det sker vanligen genom att enskilda fall tas upp och att domslutet prövas mot konstitutionen. Domstolen kan dessutom på liknande grunder upphäva vissa av de beslut som fattas personligen av USA:s president.

Ett av de bäst kända exemplen är Roe mot Wade från 1973 om kvinnors rätt till fri abort. Domstolen kom i sitt avgörande med röstsiffrorna 7-2 fram till att förbud mot abort på delstatsnivå stred mot det fjortonde författningstillägget från år 1868 på den grunden att det kränkte kvinnornas rätt till sitt privata liv och de beslut som fattas inom ramen för det.

Högsta domstolen har i de mål som har en mer politisk dimension länge balanserat mellan en konservativ och en liberal grupp domare. Många viktiga utslag har fattats med minsta möjliga marginal: 5-4. I perioder har en eller par domare utgjort ”swing votes” och röstat ibland med det konservativa blocket, ibland med det liberala. Efter att Donald Trump hade turen att få utse inte mindre än tre domare lutar nu domstolen mer konservativt än på länge. Det är dock ett misstag att tro att det är samma sak som att domarna röstar ”ideologiskt” i alla frågor, eller ens för den president som utsett dem. Republikanerna hade inga som helst framgångar i sina försök att få valresultat överklagade och Trump personligen har nu förlorat två ärenden i domstolen som gällt utlämnande av handlingar till åklagaren som utreder hans skatteaffärer.

 

Supreme Court of the United States 2021. I mitten sitter domstolens ordförande, Chief justice John Roberts (officiell pressbild)

Individers rättigheter som de följer av konstitutionen har en oerhört mycket större betydelse i USA:s rättssystem än i det svenska, både politiskt och juridiskt. Termen ”due process” har egentligen ingen svensk översättning som fångar dess fulla innebörd. Den handlar om vars och ens rätt till att få sin sak prövad på ett sätt som inte kränker någon av de rättigheterna. Överklaganden av domar handlar väldigt mycket om att försöka visa på att en sån kränkning har skett. Däremot är möjligheterna att pröva i sak mycket mer begränsade. De högre domstolarna tittar som huvudregel inte på om juryn gjorde en korrekt bevisvärdering eller inte när de dömde någon för exempelvis ett mord.

Kan man däremot visa att något i rättegången utgjorde en verklig överträdelse av de konstitutionella rättigheterna så kan den ogiltigförklaras och man får då rätt till en helt ny prövning. När poliserna rabblar sitt You have the right to remain silent… i amerikanska TV-serier är det resultatet av ett utslag i Högsta domstolen från 1966. Utslaget slog fast att uttalanden som en åtalad person gjort för polisen innan den informerats om sina rättigheter att inte svara på frågor och att ta hjälp av en advokat vid förhör inte var godtagbara som bevisning i en rättegång.

En stor skillnad i brottmålen är också möjligheten för åtalade att göra en plea bargain: En för bägge parter rättsligt bindande uppgörelser där den åtalade erkänner sig skyldig till de åtalspunkter man kommer överens om, mot ett lägre straff. I vissa fall bestäms dock det slutliga straffet formellt av en domare, men en rekommendation från åklagaren som tungt vägande underlag. Uppgörelsen är inte möjlig att överklaga, utom i vissa speciella fall. Någonstans runt 90% av alla brottmål avgörs på det viset i USA och rättssystemet skulle kollapsa om plötsligt större delen av målen skulle prövas i en rättegång som i Sverige.

Skatter

USA har ett av de lägsta skattetrycken bland världens mest ekonomiskt utvecklade länder. Bland de 37 medlemsländerna i OECD var det år 2018 bara fyra som hade ännu lägre. Med 24,3% låg USA nästan 10% under det genomsnittliga skattetrycket i OECD, uttryckt som procent av BNP.

Varje stat har sina egna skattelagar, det är alltså inte som i Sverige där det bara är själva skattenivån som kommuner och regioner (landsting) har inflytande över. Lagarna varierar en hel del, både av politiska och ekonomiska skäl. I genomsnitt går ungefär 10% av amerikanernas inkomster till skatter i den stat och det county de bor i: Inkomstskatt, fastighetsskatt och försäljningsskatt. Alaska som har lägst statligt skattetryck har bara drygt 7%. I andra änden av skalan hittar vi delstaten New York, vars skattetryck är dubbelt så högt. De betalar t.ex fyra gånger så mycket i fastighetsskatt per person som Oklahomaborna.

På federal nivå tas det också ut en rad olika skatter i ett långt ifrån lättöverskådligt system. Både privatpersoner och företag betalar en statlig inkomstskatt som är nivåindelad. Exempelvis betalar en ensamstående person ungefär 10% i federal inkomstskatt på löneinkomster upp till 10 000 dollar per år. På den delen av inkomsten som är mellan 85 000 och 163 000 dollar är skatten 24%. Högsta marginalskatt är 37%. Till de gemensamma socialförsäkringssystemen (Medicare m.fl) ska både arbetsgivare och arbetstagare betala in mellan 4 och 6% av löneinkomsterna i skatt.

Federal skatt betalas också på vinster från försäljningar av fastigheter, aktier etc. Precis som i Sverige tas en rad punktskatter ut på alkohol, bensin m.m Det finns skatt på både arv och gåvor, tullar och en rad olika avgifter.

Till allt detta kommer dock ett komplicerat system för skatteavdrag på olika grunder som ofta reducerar det som ska betalas in enligt grundreglerna. Som bekant medför det bland annat att förmögna personer ofta kan komma ner i en lägre procentuell skatt totalt. Systemet anses också av vissa ha negativa effekter på den amerikanska ekonomin på grund av att det är just så snårigt och komplext.

Skatteavdrag och med våra mått mätt lågt skattetryck till trots så blir det betydande skatteintäkter i absoluta belopp varje år i USA. År 2019 beräknas den totala intäkten i OECD:s statistik till över 5 200 miljarder dollar (5,2 triljoner). Av den summan kom nästan 2 000 miljarder dollar från privatpersoners inkomstskatter. De största intäkterna i övrigt var från de federala skatterna till socialförsäkringssystemen (1 300 miljarder dollar) och nästan 600 miljarder dollar i delstatliga och kommunala fastighetsskatter.

Trygghetssystem

Ibland har det i svensk media låtit som att det i stort sett inte finns några offentliga välfärdssystem i egentlig mening i USA. Så ser det inte ut i verkligheten. Snarare handlar det om ett ganska komplext och svåröverskådligt system, precis som så mycket annat som rör den offentliga förvaltningen i det stora landet i väster.

Grunden för att bli berättigad till något eller flera av stöden är att hushållets inkomster är lägre än den nationella gränsen för vad som räknas som fattigdom. För en ensamstående person är det på årsbasis knappt 13 000 dollar, medan gränsen för en familj på fyra personer går vid 26 500 dollar. De system som administreras på delstatsnivå kan dock skilja sig åt och i vissa stater är gränserna för rätt till ersättning väsentligt högre för äldre eller personer med allvarligare funktionsnedsättningar.

Hälso- och sjukvård

År 2013 gick 37% av den totala, federala budgeten till trygghetssystemet, inklusive det nationella hälso- och sjukvårdsprogrammet Medicare som ger sjukförsäkring åt cirka 60 miljoner amerikaner. Dels personer över 65 år (med vissa inskränkningar/tillkommande krav om man inte under sin aktiva tid betalat federala skatter till systemet i minst 10 år), dels yngre personer med vissa funktionshinder.

Det andra stora trygghetssystemet inom hälso- och sjukvårdsområdet är Medicaid. Till skillnad från Medicare är det kopplat till inkomst och tillgångar hos individen och behovsprövas därför. Trots det omfattade det inte mindre än 74 miljoner personer år 2019, en stor del av dem barn. I de flesta delstater betalas exempelvis mellan 30 och 50% av all förlossningsvård från systemet. Medicaid administreras på delstatsnivå, men den federala budgeten bidrar till finansieringen. Det är ändå en betydande kostnad för delstaterna, i snitt cirka 17% av deras budgetar. Den årliga totalkostnaden är över 600 miljarder dollar. Eftersom det är ett system kopplat till ekonomisk ställning så måste personer som ingår i det i varierande omfattning betala egenavgifter för t ex läkemedel och i vissa fall direkt till systemet som en årspremie för att få fortsätta vara registrerad. En studie visade att över hälften inte hade råd att hämta ut alla läkemedel de fått på recept.

Storleken på dessa system till trots så står de fortfarande inte för mer än en dryg tredjedel av de totala utgifterna för hälso- och sjukvård i USA. Det beror förstås på att en majoritet av alla amerikaner har sjukvårdsförsäkringar själva eller via sin arbetsgivare. Omkring 30 miljoner är dessutom oförsäkrade.

Ekonomiska ersättningssystem

-          Temporary Assistance for Needy Families (TANF)

• Kontantstöd till personer med låga eller inga inkomster. Finansieras både med federala och delstatliga medel. Enligt senaste uppgifter (juni 2020) får drygt en miljon hushåll i snitt per månad ersättning från systemet och den uppgår till närmare 500 dollar. Krav ställs på att arbeta parallellt med stödet, annars kan det reduceras eller bortfalla helt. De flesta stater har tidsgränser för hur länge stödet kan erhållas.

-          SNAP Food stamps

• Stödet riktar sig till personer med låga eller inga inkomster och delar som framgår av namnet ut pengar till mat (numer realiserat som ett betalkort). Fler än var tionde amerikan fick del av stödet år 2018 och fler än vart sjätte barn bodde i hushåll som erhöll matkuponger. Det finns countyn där över 4 av 10 invånare får bistånd från SNAP. Viss hänsyn tas till hushållets utgifter vid biståndsbesluten. Som ett exempel får en familj på tre med egna inkomster som precis ligger på gränsen för fattigdom cirka 250 dollar i månaden.
• Även i detta system ställs i normalfallet krav på arbete. Kostnaden varierar av naturliga skäl mycket med konjunkturerna. År 2018 uppgick den till drygt 68 miljarder dollar och finansieras nästan helt med federala medel.

 

-          Bostadsstöd (Housing)

• Egentligen flera olika system. Stöd kan ges genom att man helt enkelt får en lägenhet i en s.k social housing-bostad med subventionerade hyror. Det finns åtminstone 1 miljon såna fastigheter. Systemet har kritiserats för att det förstärker både ekonomisk och raslig segregation och den ökade otrygghet och kriminalitet som följer av det.
• Man kan också få bidrag till hyran i vanliga bostäder som medför att hushållet inte behöver betala mer än 30% av sina inkomster i hyra.
• Finansieras med federala medel.

-          SSI (Supplemental security income)

• Ett särskilt ekonomiskt stöd riktat till personer över 65 år och barn och vuxna med funktionshinder. Prövas mot inkomst och tillgångar. Ungefär 8 miljoner amerikaner erhöll ersättning från det 2019 och nästan 56 miljarder dollar betalades ut.

En viktig del utgör också Social security. Begreppet omfattar federal ålderspension, efterlevandepension och en inkomstförsäkring för personer med allvarligare funktionshinder. Istället för att vara inkomstprövade styrs ersättningens storlek som huvudregel av hur stora inbetalningar som gjorts till den del av den federala skatten som finansierar dessa ersättningar.  Dock får låginkomsttagare en betydligt högre andel av de inkomster de haft när de arbetade i ersättning. Systemen bygger på att personer med högre inkomst förväntas ha kompletterande försäkringsersättningar. I år beräknas 65 miljoner amerikaner få del av social security-ersättningar varje månad. Ålderspensionen uppgår till drygt 1 500 dollar i snitt per person och ersättningen till funktionshindrade till närmare 1 300 dollar.  De totala kostnaderna är dryga 90 miljarder dollar om året.

Utöver detta finns en rad olika större och mindre system för vissa speciella syften och/eller vissa grupper, allt från ersättning vid arbetslöshet till bidrag för skolluncher. Värt att nämna är också EITC – ett omfattande grundskatteavdrag, inriktat främst på låg- och medelinkomsttagare, särskilt barnfamiljer. Det kan ge upp till 6 600 dollar per taxeringsår i avdrag. EITC kostar för närvarande USA 70 miljarder dollar om året

Utbildningssystemet

Grundläggande utbildning

Utbildning motsvarande svensk grundskola och gymnasium är helt och hållet en angelägenhet och ansvar för delstaterna och deras countyn. Varje delstat har sin egen lagstiftning på området och det finns inget i USA:s konstitution som föreskriver något om rättigheter till utbildning eller dess utformning. Trots det och trots att den federala nivån bara finansierar en mindre del av kostnaderna så är mycket ändå standardiserat.

Barn i USA börjar den egentliga skolan vid sex års ålder och går sen i tolv läsår. Ibland räknas också den ettåriga Kindergarten, som ungefär motsvarar Sveriges förskoleklasser, in. Det är dock bara i ett tjugotal stater som den är obligatorisk. Skolsystemet är vanligen indelat i tre huvudnivåer:

-          Elementary school (år 1-5)

-          Middle school (år 6-8) – benämns ibland också Junior high school

-          High school (år 9-12)

Hur länge skolplikten sträcker sig varierar mellan olika stater. I vissa gäller den hela vägen till och med årskurs 12, i andra tillåts avhopp från mellan 14 och 17 års ålder med vårdnadshavarnas tillstånd. Senast tillgängliga uppgifter säger att omkring 7-8% av personer mellan 18 och 24 år gamla saknar examen från high school.  Problemen är långt ifrån jämnt fördelade. En knapp tiondel av alla skolor står för över hälften av avhoppen. Nästan var tredje elev som tillhör en minoritet (enligt officiell klassning) går i någon av dessa skolor, men endast 8% av vita elever. Andelen som inte fullföljer har dock minskat under hela 2000-talet.

All grundläggande utbildning är gratis i de offentliga skolorna där nästan 9 av 10 amerikanska barn går. Övriga går i privata skolor som i huvudsak finansieras genom skolavgifter och av de institutioner (oftast religiösa samfund) som driver dem. Några få procent får också hemundervisning (home schooling).

USA tillhör de länder i världen som lägger mest pengar på grundläggande utbildning i absoluta tal per elev, exempelvis 6,2% av sitt BNP jämfört med 5,2% för snittet av övriga OECD-länder.

Betyg ges redan i elementary school. Det vanligaste är en femgradig betygsskala från A till F där E av någon anledning utelämnas. Federal lagstiftning ålägger också alla skolor att testa att eleverna gör de framsteg de ska med standardiserade tester. Andra tester används som urval vid ansökan till college och universitet, de vanligaste är SAT och ACT. Kritik av olika slag förekommer (förstås) mot såväl principerna för hur betygen sätts som själva testerna.

Högre utbildning

År 2019 hade ungefär en tredjedel av USA:s befolkning en bachelor’s degree (motsvarar ungefär vår kandidatexamen) eller högre. Sex av tio personer har läst åtminstone någon eller några kurser vid ett college. Andelen med högre utbildning har ökat hela 2000-talet, men skillnaderna mellan olika etniska grupper är fortfarande avsevärda.

Det finns cirka 4 500 universitet och college i USA. Däremot ingen officiell definition på vad som är vad.

Universiteten är dock oftast mer prestigefyllda, mer inriktade på forskning och erbjuder därmed flera nivåer av akademiska examina. På college finns ofta bara möjligheten att avlägga en bachelor.

En rad olika huvudmän driver institutionerna för högre utbildning: Delstater, städer, countyn, stiftelser, religiösa och icke-religiösa organisationer. Stanford är ett exempel på ett universitet som drivs av en icke-vinstinriktad stiftelse, medan UCLA har delstaten Kalifornien som huvudman.

Med få undantag måste studenter i USA betala terminsavgifter, även vid offentligt ägda och drivna universitet och college. Läsåret 2018-2019 låg de i genomsnitt på drygt 10 000 dollar per år på allmänna institutioner som erbjöd fyraåriga utbildningar. Motsvarande summa för privata, ej vinstdrivande låg på hela 35 800 dollar. Till det kommer diverse andra kostnader och avgifter för bland annat boende i studentrum på mellan 11 000 och 13 000 dollar. Det är minst sagt en dyr affär att läsa en högre utbildning i USA. Kostnaderna har dessutom av olika skäl ökat under ett antal år.

För den som inte kvalificerar sig för några av de många stipendier som kan finansiera delar av eller rentav hela studierna så är det antingen egna eller familjens besparingar som gäller, eller studielån. Ungefär 60% av de 20 miljoner personer som är inskrivna vid amerikanska institut för högre utbildning varje år lånar till varierande andelar av kostnaden. Dels finns det särskilda, federala lån, dels privata. De privata har generellt sett både sämre ränte- och avbetalningsvillkor, men man har möjlighet att låna högre belopp.

Så gott som alla universitet och college har olika former av stipendier och numera även ekonomiska stödprogram som riktar sig särskilt till studenter från familjer med låga inkomster. Det finns också ett betydande inslag av privatfinansierade stipendier av olika slag. Det är dock bara knappt 20% av alla studenter på grundnivån som får hälften eller mer av sina årliga kostnader täckta av det.

Antagningssystemet är inte alls så reglerat som i Sverige. Istället är det en rad olika underlag som vägs eller kan vägas in: Allt från resultat på de ovannämnda kunskapstesterna i High school till vilka extra kurser man läst, särskilda antagningsuppsatser, intervjuer och rekommendationsbrev från lärare och andra. De flesta universitet har inofficiella nivåkrav på resultaten från SAT, ACT och andra tester som måste uppnås för antagning. Många har också företräde till utbildningsplatser för personer från minoriteter, även om strikta kvot- och poängsystem för det ändamålet inte är tillåtna enligt ett utslag i Högsta domstolen.

Betygssystemen varierar mer mellan olika institutioner. Vanligt är ett bokstavsystem med A, B, C, D, F som kompletteras med + och – för en mer fin indelad skala än i exempelvis High school. Graderna ska motsvara en bedömning av hur stor procentuell andel av kunskapskraven i kursen som studenten uppnått, så att tex 87% ger ett B+. Dessa grader kan också omräknas till betygspoäng (GPA – Grade Point Average).

Försvaret (United States Armed Forces - USAF)

USA:s väldiga militärapparat står som nämnts under direkt befäl av den sittande presidenten, tillsammans med försvarsministern (Secretary of Defense). Dessutom finns en militär post som kan sägas motsvara vår överbefälhavare, även om titeln i direktöversättning mer blir en slags stabschef för de samlade vapenslagen:

• US Army (armén)
• US Navy (flottan)
• US Marine Corps (marinkåren)
• US Air Force (flygvapnet)
• US Space Force (militära satelliter, missilvarningssystem m.m.)
• US Coast Guard (kustbevakningen)

År 2019 låg försvarsbudgeten på närmast ofattbara 693 miljarder dollar, över en tredjedel av de officiella, samlade militärutgifterna i hela världen. Man kan räkna på lite olika sätt, men om även reservpersonal medräknas så är USAF världens största arbetsgivare. Även med ett mer konservativt sätt att räkna kommer man upp i lite drygt 2 miljoner anställda (varav ca 1,35 miljoner är militär personal och övriga civilanställda). En siffra som endast överträffas av Kinas armé och Walmart-koncernen. Av den militära personalen är drygt 15% kvinnor.

USA har ett rent yrkesförsvar. Värnplikt (draft eller conscription) har förekommit i vissa krig, men har inte använts sen Vietnamkriget för snart 50 år sen. Även de vanliga soldaterna är alltså anställda med lön. De vanligaste villkoren för icke-officerare är att man skriver på för en period om åtta år, varav minst fyra år ska vara aktiv tjänstgöring och resten kan tillbringas i försvarets personalreserv. Vid ett militärt krisläge som exempelvis vid Gulfkriget kan emellertid den obligatoriska aktiva perioden förlängas tills vidare. Rekryteringsbonusar, möjlighet till bidrag till collegestudier efter avslutad militär karriär och förmåner som fri sjukvård även för veteraner bidrar till att många söker sig till militären, antingen för en begränsad period eller för hela sin yrkeskarriär.

 

Försvarshögkvarteret Pentagon (Getty images)

 

Smått och gott

• Pensionsålder
  • Var tidigare 65 år för att få full ersättning från den federala pensionen. Precis som i flera andra länder höjs den gränsen nu successivt utifrån födelseår och är 67 år för personer födda 1960 och senare. Den genomsnittliga ålder personer faktiskt går i pension vid ligger för närvarande på 65 år för män och 63 år för kvinnor.

• Myndighetsålder
• Den bestäms av delstaterna, men är med några få undantag 18 år
• Rösträtt i allmänna val gäller senast från och med 18 år, enligt det 26:e tillägget till konstitutionen från 1971. Vissa stater tillåter något yngre personer att rösta.
• Även åldern för körkort bestäms på delstatsnivå. I de flesta stater kan ett körkort med vissa begränsningar (t ex tid på dygnet, antal passagerare) utfärdas från 16 års ålder. Ett körkort utan begränsningar kan man sen få efter mellan ungefär sex månader och två år, beroende på delstat.
•  För alkohol finns ett federalt försäljningsförbud till personer under 21 år. Däremot finns stora variationer mellan olika delstater i regelverken för om det är tillåtet för yngre personer än så att inneha eller dricka alkohol: Från totalförbud till ganska liberala bestämmelser. Efterlevnaden av förbuden är som väl nästan alla vet låg i många fall.

• Samkönade äktenskap
• Är sen 2015 tillåtet i hela landet, efter att ett utslag i Högsta domstolen ogiltigförklarade de förbud och begränsningar som fanns i vissa delstater.

• Medborgarskap
• Fortfarande gäller – eftersom det följer av konstitutionen – att alla barn som föds inom USA:s gränser blir amerikanska medborgare automatiskt
• År 2014 var ungefär 7% av USA:s befolkning inte medborgare i landet, medan 87% var födda med amerikanskt medborgarskap.
• För att få medborgarskap måste man ha bott i minst 3-5 år permanent och med uppehållstillstånd i USA
• Man måste också kunna läsa, skriva och tala engelska på en grundläggande nivå och visa på kunskaper om USA:s historia och styrelseskick.
• På begäran svära en trohetsed mot USA
• Med medborgarskap följer också skyldighet att tjänstgöra i jury vid rättegångar och att lämna upplysningar vid den folkräkning (census) som genomförs vart tionde år.

• Vapen
• Rätten att bära vapen är inskriven i konstitutionen (Andra tillägget, 1791)
• I senare utslag har Högsta domstolen bl.a slagit fast att det inte är ett brott mot konstitutionen att kräva särskilt tillstånd för att bära ett dolt vapen på allmän plats.
• Särskilda inskränkningar finns också för exempelvis dömda brottslingar och psykiskt sjuka. Förbud mot att bära vapen gäller på vissa platser, t ex i skolor.
• År 2008 ogiltigförklarade Högsta domstolen en lokal bestämmelse i District of Columbia som förbjöd handeldvapen och krävde att jaktgevär och liknande förvarades oladdade och antingen isärmonterade eller försedda med avtryckarlås.
• Regleringen varierar kraftigt mellan delstaterna. Vissa kräver både tillstånd för inköp och vapenlicens för alla vapen, i andra stater är vapeninnehav i stort sett helt oreglerat.

• Minimilöner
• USA har en minimilön om för närvarande 7,25 dollar per arbetad timme i sin federala lagstiftning. Vissa stater har beslutat om ytterligare högre nivåer.

Länkar

https://www.taxpolicycenter.org/briefing-book/how-do-us-taxes-compare-internationally

https://eu.usatoday.com/story/money/2020/04/19/taxes-2020-states-with-the-highest-and-lowest-taxes/111555224/

https://stats.oecd.org/Index.aspx?DataSetCode=REVUSA

https://en.wikipedia.org/wiki/Powers_of_the_president_of_the_United_States

https://edition.cnn.com/2021/02/17/politics/where-dc-statehood-legislation-stands/index.html

https://en.wikipedia.org/wiki/United_States_congressional_apportionment

https://en.wikipedia.org/wiki/United_States_Congress

https://www.thebalance.com/welfare-programs-definition-and-list-3305759

https://en.wikipedia.org/wiki/Social_programs_in_the_United_States

https://en.wikipedia.org/wiki/Supplemental_Nutrition_Assistance_Program

https://en.wikipedia.org/wiki/Medicaid

https://fas.org/sgp/crs/misc/RL32760.pdf

https://www.cbpp.org/research/food-assistance/the-supplemental-nutrition-assistance-program-snap

https://www.ssa.gov/news/press/factsheets/basicfact-alt.pdf

https://en.wikipedia.org/wiki/Supplemental_Security_Income

https://en.wikipedia.org/wiki/Education_in_the_United_States

https://www.dosomething.org/us/facts/11-facts-about-high-school-dropout-rates

https://nces.ed.gov/fastfacts/display.asp?id=16

https://www.forbes.com/sites/michaeltnietzel/2021/02/22/new-from-us-census-bureau-number-of-americans-with-a-bachelors-degree-continues-to-grow/?sh=205783457bbc

https://en.wikipedia.org/wiki/Student_loans_in_the_United_States

https://www.savingforcollege.com/article/college-scholarships-statistics

https://en.wikipedia.org/wiki/United_States_Armed_Forces

https://www.thebalancecareers.com/what-the-recruiter-never-told-you-3332715

https://en.wikipedia.org/wiki/Driver%27s_licenses_in_the_United_States

Just nu pågår en situation som också hotar framtiden för en av Sveriges tre krisande småpartier: Kristdemokraterna. Det handlar förstås om partiledaren Ebba Busch fastighetsköp och reaktionerna på hur hon hanterat det. För den som har dålig koll på de faktiska omständigheterna finns en bra sammanfattning här:

https://www.expressen.se/dinapengar/ebba-busch-stammer-esbjorn-81/

https://www.expressen.se/dinapengar/bostad/ebba-buschs-experter-domer-ut-att-esbjorn-bolin-inte-forstod-affaren/

I korta drag är alltså läget följande: En kvinna, som också råkar vara partiledare för ett riksdagsparti, ligger i skilsmässa och behöver en ny bostad åt sig själv och barnen. Helst i närheten av barnens pappa. Hon tar kontakt med en äldre man som äger ett tämligen förfallet hus som han inte bor i, men ibland besöker. Efter flera samtal går han med på att sälja huset till henne. Köpekontrakt undertecknas och kvinnan betalar handpenning. Men kort därefter ångrar sig mannen och vill häva affären. Kvinnan vägrar och en rättsprocess inleds. I processen förekommer motstridiga uppgifter både om mannens psykiska hälsa och om de ekonomiska villkoren för affären. Någon av mannens släktingar går till pressen eftersom kvinnan är en kändis och snart är det hela en allmän snackis på sociala medier. Affären har också blivit en politisk ”affär” av den sort som fällt mer än en politiker under årens lopp.

Hur ska vi se på det här då? Jag menar att det är en fråga som har flera bottnar och alls inte är så enkel som många verkar tycka. Därmed blir den också väldigt intressant i mina ögon. Vi ska nu titta på den från flera perspektiv och börjar med

Det juridiska perspektivet

Frågor som delvis handlar om juridik leder tyvärr ofta till en delvis förvirrad debatt och missriktade anklagelser. Många människor saknar grundläggande insikt i juridik. Ett vanligt fel är att hoppa på fel person. Man anklagar domare och domstolar för domslut där de bara dömt utifrån hur lagen och allmänna rättsregler är formulerade. Eller så riktas ilskan mot politiker när det istället handlar om hur domstolar väljer att tillämpa t.ex straffmätning.

I Ebba Buschaffären behöver man förstå några centrala saker innan man skaffar sig en åsikt. Det första är att regelverket kring fastighetsköp är mycket tydligt: Om ett köpekontrakt har upprättats och undertecknats och köparen därefter erlagt handpenning så är avtalet bindande för bägge parter. Det finns ingen ”ångervecka” eller liknande för säljaren.

Lagar anses av de flesta ge uttryck för någon slags allmän moraluppfattning i ett samhälle, åtminstone om de är demokratiskt beslutade. I det här fallet vilar lagen på en generell rättsprincip: Pacta sunt servanda. Avtal ska hållas.

Samtidigt förutsätter lagen att parterna i ett avtal är vid sina sinnens fulla bruk och att ingen agerat under hot och tvång. I Avtalslagen finns bestämmelser som ger en möjlighet att häva avtal under vissa förutsättningar. Det är i praktiken dessa säljaren Esbjörns advokat måste stödja sig. Bland annat genom att hänvisa till ett intyg från en psykolog som hävdar att han lider av en mildare kognitiv svikt. Den bedömningen ifrågasätts nu av experter som Ebba Busch anlitat, men det spelar inte nödvändigtvis någon roll. Det ska mycket till för att en vuxen person i Sverige ska anses ha förlorat det som kallas rättshandlingsförmåga. Endast i undantagsfall beviljas ett s.k förvaltarskap. Normalt används istället godmansförordnanden för personer som av olika skäl inte klarar att sköta sin egen ekonomi och andra viktiga angelägenheter. Det är dock helt frivilligt och inskränker inte personens rättshandlingsförmåga. Säljaren av fastigheten hade inte ens en god man.

Jag är inte jurist, men min bedömning är ändå att för att verkligen lyckas häva avtalet måste nog säljaren kunna komma med annan bevisning än att han ibland har lite svårt att minnas. En möjlig väg är förstås om det går att påvisa att den mäklarvärdering som försäljningspriset baserades på är uppenbart felaktig och att han därmed kan anses ha blivit förd bakom ljuset. Det finns anklagelser om det, men såvitt jag förstår är det inget som hittills har kunnat beläggas. Andra hus i närområdet har sålts till högre pris, men här rör det sig såvitt jag förstår om något som minst sagt är ett ”renoveringsobjekt” på mäklarsvenska och dessutom kräver omfattande sanering av tomten som är full av skrymmande bråte.

En annan väg är att hävda att säljaren på något vis blivit psykologiskt manipulerad och pressad till att ingå affären av en påstridig Ebba Busch. Men också här måste man inse att vissa påtryckningar eller tjat om man så vill om att ingå ett avtal inte automatiskt gör det oskäligt och därmed möjligt att häva. Inte heller att den missnöjda parten är en äldre man och den andra parten en yngre, viljestark kvinna.

I lagens och därmed också den allmänna moralens mening har vi alltså ett vidsträckt ansvar för de överenskommelser vi ingår med andra även när vi är gamla och lite krassliga. Vi får i normalfallet ta konsekvenserna av de beslut vi fattar, även om vi ångrar oss sen. Inte minst i fastighetsaffärer, ofta bland de viktigaste avtal vi ingår under våra liv.

I ljuset av det är det i nuläget inte möjligt att hävda säkert att köpet borde hävas.

Det politiska perspektivet

Att saker och ting inte är olagliga eller ens otillåtna innebär inte att de inte kan skada en politikers karriär allvarligt.

År 1996 fick den f.d landshövdingen och LO-mannen Sigvard Marjasin närmast löpa gatlopp i medierna och åtalades bl.a för grov trolöshet mot huvudman utifrån hur han hade hanterat representationskvitton som han fått ut ersättning för under sin tid som landshövding. Både hans namn och rykte släpades i smutsen, men rättsligt slutade även detta i en fullständigt friande dom där rätten slog fast att inga fel hade begåtts. Ingen påstod att Laila Freivalds – då justitieminister – gjort något brottsligt då hon köpte sin hyreslägenhet när Stockholms stad påbörjade utförsäljning av delar av allmännyttan. Men kritiken från andra socialdemokrater och vänsterdebattörer var hård och till slut avgick hon i vredesmod i september 2000. Mona Sahlin och tobleronen minns alla som var följde nyheterna på 1990-talet.

Exemplen kan mångfaldigas och på senare år har även andra arenor än de klassiska som handlar om tvivelaktiga ekonomiska transaktioner och brott blivit riskfyllda också. Flera politikers karriärer har krossats av anklagelser om sexuella kränkningar och häromåret kom den populäre premiärministern i Canada, Justin Trudeau, i blåsväder efter att någon nosat upp ett nästan tjugo år gammalt foto av honom med ett s.k blackface som han målat på i samband med något studentikost festande.

I Ebba Busch fall är det dock det gamla klassiska ”tvivelaktiga affärer” som seglat upp. Dock med en tydlig och för just henne särskilt olycklig twist: Att motparten är en gammal man.

Det är aldrig bra för en politiker att uppfattas som omoralisk, men särskilt illa är det om det gäller något som egna och potentiella väljare verkligen uppfattar som omoral. En moderat kan sannolikt hantera anklagelser om skatteplanering mycket bättre än en socialdemokrat. En sverigedemokrat klarar säkert anklagelser om att vara ”transfob” utan större problem, men för en vänsterpartist skulle det kunna vara förödande.

En av KD:s starkaste grenar har traditionellt sett varit omsorgen om de äldre. I flera av de senaste årens mätningar som Novus har gjort har KD kommit på delad första plats med Socialdemokraterna när det gäller vilket parti som har bästa politiken på området.  Att riskera att betraktas som någon som är elak mot gamla och försvarslösa människor är allvarligt för nästan vilken politiker som helst. Men för en partiledare i KD kan det bli förödande.

När en politikers moral ifrågasätts finns det olika tänkbara sätt att hantera det på. Ett är givetvis att erkänna, be om förlåtelse och lova att det aldrig mer ska upprepas. Det är en strategi som används förvånansvärt sällan och jag tror det är ett misstag. Vi är ofta villiga att förlåta andra deras snedsteg om bara ångern känns uppriktig. Det kan till och med få någon att framstå som mer mänsklig.

Ett annat sätt är att förneka anklagelserna. Det kan förstås vara en effektiv taktik om bevisläget är oklart. Är omständigheterna komplicerade och politikern är en skicklig retoriker kan oddsen bli ännu bättre. Se på Carl Bildt som har överlevt även allvarliga anklagelser relaterade till hans roll i Lundin Oil och deras inblandning i folkrättsbrott i Etiopien.

Sämst är antagligen att medge anklagelserna i sak, men försvara sig med något slags motangrepp eller helt enkelt hävda att det man gjort inte är något fel. Dåvarande justitieministern Ove Rainer anklagades 1983 av en äldre socialdemokratisk riksdagskvinna för att ha ägnat sig åt avancerad skatteplanering i samband med en större aktieaffär. Rainer menade att han inte hade gjort något olagligt och gick till motangrepp mot riksdagsledamoten med uppmaningar till andra socialdemokrater att ta avstånd från henne. Det föll inte alls i god jord och han tvingades kort därefter avgå.

Ebba Busch är ledare för ett parti som tappat i opinionen en tid och åter börjar komma i farlig närhet av riksdagsspärren. Hon har också varit i blåsväder tidigare med festande under pågående pandemi. Det sista hon och partiet behöver är en skandal som dessutom ifrågasätter dem i en av deras verkliga paradgrenar. Anta att hon istället hade backat när den gamle mannen ångrat sig och sen fått någon kvällstidning att skriva ett snyftreportage om hur hon nu riskerade att stå utan bostad, men att hon inte kunde ha den gamle mannens sorg och ånger på sitt samvete. En potentiell PR-förlust hade istället blivit en PR-vinst och en höjning av hennes kanske något tveksamma image!

Nu gjorde hon inte det och det tror jag att hon kommer att få betala för. Även om hon får huset till slut.

 

Ebba Busch. Bild från Riksdagens bildgalleri över nuvarande riksdagsledamöter.

Den moraliska dimensionen

Det finns också en moralisk dimension bortom vad som uttrycks i lagar och förordningar. De allra flesta av oss känner nog att det finns beteenden som inte kan försvaras även om de har lagen på sin sida.

Ebba Busch har föga förvånande angripits av redaktörer och debattörer med vänsterprägel. Men hur hade det låtit om det istället varit exempelvis socialminister Lena Hallengren som varit köparen som ville hålla fast vid det skrivna – och normalt bindande – köpekontraktet?

Även om vi vill föreställa oss att vår moraluppfattning är absolut så är sanningen att människor har en klar tendens att döma samma handling hårdare när den utförs av någon man inte identifierar sig med än någon man finner sympatisk eller rent av tycker om. Vi styrs av emotioner snarare än av en förnuftsmässig värdering av det som hänt. Vi kan se det hur tydligt som helst när någon mer känd person med tydlig ideologisk profil har gått över gränsen på sociala medier. Upprördhet och fördömanden från det politiska motståndare. Tystnad, lama ursäkter eller rentav försvar för beteenden man i vanliga fall starkt tar avstånd ifrån från det egna laget.

Nu tror jag som jag skrev ovan att säkert även sympatisörer har tagit illa vid sig av hennes agerande och till synes bristande medkänsla för den gamle mannen. Men är det verkligen så enkelt att fälla en dom här? Vi har redan konstaterat att utifrån den moraluppfattning som kommer till uttryck i juridiken är det inte konstigt att man vill hävda att ett ingånget avtal, särskilt ett av så stor betydelse, ska hållas. Inte heller att man utgår från att en person som verkar fullt klar i huvudet, om än kanske lite udda, faktiskt är det. Det är tråkigt att någon ångrar en så stor affär efteråt. Men finns det i så fall någon åldersgräns för när en köpare bör respektera det, trots lagen och trots de problem det kan medföra för köparen? Går den vid 80? Vid 70? Vid 60?

Det är ju inte heller så att det handlar om en gammal man som nu måste flytta från sitt hem på ålderns höst efter ett ogenomtänkt beslut. Han bor inte där längre och det är ett halvförfallet hus på en tomt full av avfall och bråte som kommer att kosta mycket pengar att sanera. I bakgrunden finns också släktingar som kan ha påverkat mannen av egna, privata skäl.

 

Det är svårt att hitta bra bilder på huset tvisten gäller. På denna bild från Twitter ser man i alla fall att verandan milt uttryckt sett bättre dagar.

Vilken rätt har vi som människor att se till vår egen familjs intressen? Ebba Busch är mamma till två barn. Hon har som alla vi andra föräldrar en önskan om en bra uppväxtmiljö för dem. När man skiljer sig vill man ofta om det är möjligt hitta bostäder i närheten av varandra för att underlätta vardagen och göra det lite lättare för barnen. Har hon inte rätt att agera för deras bästa? Hon vet att det finns ett hus alldeles i närheten som i princip står tomt i bostadsbristens Sverige. Är det fel att hon tar kontakt med ägaren? Fel att hon återkommer i samma ärende?

Om hon nu hamnat i en sån situation där hon måste välja mellan en gammal mans önskan och sina barns bästa: Är hon moraliskt skyldig att välja den gamle mannen trots att hon troligen har lagen på sin sida?

Hur många av oss har rätt att sätta sig till doms över hennes förmenta egoism egentligen om vi granskar vårt eget handlande? En av hennes belackare på sociala medier är en f.d journalist och EU-parlamentariker som dömdes för bokföringsbrott ungefär ett år in på sin mandatperiod. När hon uppmanades av sitt parti att lämna sin plats vägrade hon och satt kvar som politisk vilde. Sen var hon tydligen ändå inte särskilt mycket på plats, hon hade lägst närvaro och aktivitet av alla svenska EU-parlamentariker. Men lyfte förstås sitt arvode, som skattebetalare i hela Europa slitit ihop till och betalat på löner som i de flesta fall bara är en skärv av vad en ledamot i parlamentet kan lyfta.

Jag kan ju tycka att med den bakgrunden har man kanske inte så stor moralisk rätt att sitta och klanka på hur någon annan handlar i frågor som rör ömsesidiga avtal och ekonomiska transaktioner.

Hur många av oss har agerat på ett vis som inte varit helt schysst mot andra för att se till våra egna och andras intressen? Var går gränsen mellan när det är försvarbart egenintresse och kallhamrad egoism? När har vi verkligen på fötter för att kasta första stenen?

Jag vill poängtera här att jag inte har hela bilden. Jag vet inte om den gamle mannen ändå kan ha viss kognitiv svikt som Ebba Busch kan ha märkt av under deras samtal. Jag vet inte hur påstridig och eventuellt manipulerande hon kan ha varit under deras kontakter, eller hur många de var. Jag vet inte om värderingen som köpet byggde på är rimlig. Jag vet inte vilka andra för barnen och henne rimliga bostadsalternativ som stått till buds i närområdet.

Men det vet å andra sidan inte heller de som reservationslöst angriper Ebba Busch heller. Lika lite som de vet om det kan ligga något i uppgiften om att mannens ånger är ett resultat av manipulation från släktingar som kanske i huvudsak handlar i sitt egenintresse och inte av omsorg om honom.

Det personliga perspektivet

För några år sen skrev jag ett par blogginlägg om Sverigedemokraterna. I ett av dem konstaterade jag att jag hade svårt för deras ledargarnityr på ett personligt plan: De kändes inte snälla.

Ungefär samma sak känner jag för Ebba Busch. Hon känns som den tuffa och självsäkra tjejen som var lite av drottning i högstadiet och duktig på att höja sig själv genom att platta till andra. En självsäker person som inte tycker att hon behöver lyssna särskilt mycket på andra. När jag KÄNNER snarare än TÄNKER förmår jag därför inte känna sympati för henne. Det finns förstås en bakgrund här av att delvis ha varit utsatt för den sortens personer under min egen uppväxt. Nu VET jag ju dock inte om min analys av hennes personlighet verkligen stämmer, men känslan att det gör det påverkar mig.

Jag kan också ha problem med vad jag uppfattar som ett starkt hävdande av sina egna intressen. Här finns en inre konflikt i mig som säkert skiner igenom i texten. På ett ideologiskt plan är jag ju liberal och motståndare till alla ismer som sätter kollektivets intresse framför individens. Vi har rätt att se till vårt eget bästa. Samtidigt är det något djupt ner i magen som vänder sig mot vad jag ser som krämarmentalitet eller utpräglad karriärism. Eller känslan av att vissa människor i sitt relationsbyggande styrs till inte så liten del av vilka bekantskaper de tror att de kan ha nytta av.

För ett par år sen fick min livskamrat och jag genom en kontakt möjlighet att komma och titta på ett sommarhus ägt av en äldre kvinna som funderade på att sälja det. Det var jättefint och vi var klart intresserade. Samtidigt var kvinnan tveksam, hon slets mellan en insikt (enligt sig själv) om att hon inte orkade med både sommarhuset och sin villa i stan och en stark kärlek till den plats där hon upplevt så mycket fint och där både barn och barnbarn lekt. Hon hade inte bestämt sig för om hon ville sälja.

Vi försökte naturligtvis göra ett gott intryck, för vi förstod att skulle den här kvinnan bestämma sig för att sälja så skulle det vara till någon hon kände sympati för. Även efter visningen hade vi lite kontakt. Men kvinnan var fortsatt villrådig.

Jag inser att inte så få människor skulle ha fortsatt ligga på i den situationen. Bearbeta kvinnan och få henne att fatta det beslut hon ändå måste ta förr eller senare. Antagligen är Ebba Busch just precis en sån person. Men varken jag eller Lisa, min partner, är det. Det krockar för mig med något mycket grundläggande och först på senare år ser jag tydligt vad: Insikten om att ingen av mina föräldrar skulle drömma respektive ha drömt om att bete sig på det viset. Det handlar mindre om vad de sagt under min uppväxt än om vad de faktiskt gjort och inte gjort. Därför sitter dessa värderingar djupt i mig.

Så vi backade undan. Men om det hade varit ett permanentboende vi verkligen behövde? Den där gången när jag skulle skiljas och det stora fastighetsbolaget erbjöd mig en nyrenoverad tvåa alldeles i närheten? Om jag fått veta att det stod mellan mig och en mamma med låg inkomst som var tvungen att flytta iväg med barnen från en kontrollerande och hotfull man? Hur hade jag agerat då?

Slutord

Säkert har du som orkat läsa hit anat att denna långa bloggpost inte kommer att avslutas med en tvärsäker dom mot Ebba Busch. Vad jag känner är en sak. Vad fakta säger är en annan. Vad allmänna funderingar kring moral och rätt och fel leder fram till en tredje. Det enda som verkar någorlunda klart är att politiskt har KD-ledaren knappast agerat särskilt smart.

Alla frågor om vad som är rätt och fel mynnar inte ut i ett ”å ena sidan si å andra sidan så”. Men fler än vad vi oftast vill och orkar med att inse. Hur något passar in i den världsbild vi redan har kommer att styra hur vi förhåller oss till det. Och när det gäller frågor kring moral är det nog oftast så att det är känslorna mer än förnuftet som avgör vem vi friar och vem vi fäller i vår personliga lilla domstol.

Med bara tre veckor kvar till valdagen i USA närmar sig nu spänningen vad som faktiskt utan allt för stora överdrifter skulle kunna kallas för kokpunkten. Både i omvärlden och i Förenta staterna. Men det är ju inte spänning som inför en spännande fotbollsmatch. Snarare är det hos många en gnagande oro. Visst, Biden leder rätt stort i opinionsmätningarna. Men man minns ju hur det såg ut 2016. Först skulle Donald Trump absolut inte kunna vinna den republikanska nomineringen. Sen skulle han absolut inte ha en chans i själva valet. Och han låg ju under i opinionsmätningarna hela tiden. Men ändå vann han. Och nu har han i snart fyra år haft världens viktigaste ämbete och gjort det till vad väldigt många av oss anser är en skam och projektionsyta för hans patologiska narcissism, lögnaktighet och allmänna opålitlighet och oförutsägbarhet. Oron är stor för vad som skulle hända om han fick fyra nya år i Vita huset.

Jag kan naturligtvis inte lova att så inte blir fallet och även jag känner mig på ett plan nervös. Men jag har ett gäng siffror och fakta som jag menar ändå pekar tydligt mot att Trump faktiskt kommer att bli dumpad av de amerikanska väljarna. Ja, troligen kommer han att förlora valet klart,  om det inte inträffar något extraordinärt som vänder hela spelet nu alldeles i slutet.

Impopuläraste presidenten

Donald Trump har varit en av de mest impopulära presidenterna i landets historia. Undantaget Gerald Ford 1976 så är han den sittande president som vid ingången till året för eventuellt omval haft det lägsta antalet amerikaner som anser honom godkänd som president: Bara 42,6%. Som en jämförelse hade Bill Clinton 52,5% och Ronald Reagan 54,1%. Under hela den period han suttit har aldrig en majoritet av de tillfrågade svarat JA på frågan, vilket är unikt.

Trump hade tur med konjunkturerna de första tre fjärdedelarna av sin mandatperiod. Men sen kom pandemin. Förutom att den skickat ner ekonomin i källaren – alltid ett stort problem för den som vill bli omvald – så har Trumps hantering av den varit sådan att till och med en del av hans egna väljare anser att han inte skött den bra. Senaste siffrorna säger att bara 4 av 10 ger honom godkänt.

Att ställa upp för omval till president anses ofta ge en fördel. Men en titt på historiken under det senaste halvseklet ger inte för handen att det varit en stor fördel:

Omvaldes till en andra presidentperiod:

Richard Nixon (1972)

Ronald Reagan (1984)

Bill Clinton (1996)

George W. Bush (2004)

Barack Obama (2012)

Ställde upp för omval – förlorade

Gerald Ford (1976)

Jimmy Carter (1980)

George Bush sr. (1992)

5-3 alltså bara för omval. Men den verkliga hårdvalutan för prognoser om valutgången är förstås:

Opinionsundersökningar

Ja, Hillary Clinton ledde i de flesta mätningar som gjordes av olika opinionsinstitut. Men inte i alla. Det kom hela tiden mätningar där Trump låg före. Marginalen varierade också mycket och många enskilda mätningar låg faktiskt nere mot de 2% övervikt hon till slut vann ”the popular vote” med.

Joe Biden ser ut att ha en mer stabil ledning i opinionen och trenden sen presidentens möte med Covid-19 och diverse märkliga beteenden i samband med det tycks gå i Bidens riktning. I de mätningar som bygger på utfrågningar under oktober ligger han i snitt på ett övertag om cirka 10% Av de 30 senaste (de gör många mätningar där borta) var det bara två där marginalen var under 8%, bägge dessa visade 5% överläge för den f.d vicepresidenten. I en enda mätning, i mitten av september, har Trump fått fler röster. Tre institut som gör sammanvägningar av alla mätningar har i genomsnitt Biden som ledare med 9,6%. I motsvarande mätningar 2016 hade Clinton som mest en ledning med cirka 6,5%.

I nedanstående sammanvägda mätning har Biden hela tiden haft en ledning med minst 3,5% och denna lägsta marginal noterades så tidigt som i april. Mellan Clinton och Trump varierade samma mätning mycket mer: Både i slutet av juli och slutet av september var Clintons ledning bara en dryg procent. Det var mer än fyra månader sen Bidens ledning var lägre än 7 procent.

 

Kan då Donald Trumps stöd vara underskattat i opinionsmätningarna, precis som i valet 2016? Det kan förstås inte uteslutas. Men opinionsinstitut justerar sina analyser baserat på kunskap och vet mycket mer idag om hur de ska bedöma Trump och hans väljarstöd. Och så stort var inte misstaget när man tittar på de sammanvägda mätningarna. Om hänsyn tas till att bägge kandidater fick fler röster än i prognoserna så visade den sammanlagda mätningen som mest runt fyra procent för lite vid några tillfällen, medan Clintons faktiska röststöd aldrig överskattades.

Vi bör utgå från att den hårt pressade presidenten inte är mer underskattad i mätningarna nu än för fyra år sen när han surfade på en framgångsvåg efter den oväntade vinsten i Republikanernas primärval. Det verkar då rimligt att dra slutsatsen att Trump kommer att göra ett sämre val än 2016 och Biden å sin sida antagligen ett bättre än Clinton. Inget talar för annat just nu än att han kommer att få fler röster än Trump och vinna med en större marginal än de nästan 3 miljoner rösters övervikt som Hillary Clinton noterade 2016. Frågan är bara hur stor skillnaden blir och om det finns någon möjlighet för Trump att ändå ta hem spelet genom det amerikanska valsystemets konstruktion. Vilket för oss till:

Prognoser för elektorröster

För att hänga med i alla svängar här behöver du som läsare förstå hur elektorsystemet fungerar. För en tämligen utförlig förklaring: Läs min bloggpost från förra valet. http://jonesiskt.bloggplatsen.se/2016/11/11/11385424-presidentvalsmatte-eller-vem-vann-egentligen/

Grundförutsättningen är dock enkel: 538 elektorsröster står på spel. 270 krävs för att utses till president vid den formella omröstningen i december. Med några få undantag tillämpar staterna ”Winner takes it all” och ger alla sina elektorsröster åt den kandidat som får flest röster på valdagen, tisdagen den 3 november 2020.

Så här blev resultatet av 2016 års val:

 

I den verkliga omröstningen blev resultatet 304-227 i Trumps favör, beroende på att två av hans elektorer och fem av Clintons valde att stödja andra kandidater. Så många elektorer har inte avvikit från den tänkta rösten på mer än 150 år och då var orsaken att den förlorande kandidaten i valet avled innan omröstningen.

Trumps seger möjliggjordes av att han vann knappa segrar i flera tämligen folkrika stater. I både Wisconsin (10 elektorer) och Pennsylvania (20 elektorer) var hans segermarginal bara runt 0,7% och i Michigan (16 elektorer) var skillnaden bara 0,23%! Hade Clinton istället tagit hem dessa tre stater hade hon fått 278 elektorröster mot Trumps 260.

Så hur ser då prognoserna ut på delstatsnivå? Wikipedia har en utmärkt sammanställning:

 

Vi kan direkt konstatera att Biden enligt prognosen ligger väldigt nära de magiska 270 rösterna. I samtliga de delstater där Hillary Clinton vann leder han i samtliga opinionsundersökningar. Men det är mer än så han leder också i alla undersökningar i två delstater – Pennsylvania och Wisconsin – som Trump tog hem år 2016. Och utöver det slåss han med Trump om sammanlagt 150 elektorröster i de stater som är ljusbruna på kartan. I en stat som Georgia (16 elektorröster) som Trump vann med över 5% har Biden just nu en ledning med 0,6% i de sammanvägda mätningarna. I Michigan leder han med betryggande 7%. Och i viktiga Florida med nästan 30 elektorer på spel är Bidens försprång drygt 2%. I Ohio (+8% till Trump 2016) är det i princip dött lopp mellan kandidaterna just nu.

Inte ens i sydstaterna sydstat Texas där Trump slog Clinton med nästan 10% är det helt kört för Biden, även om siffrorna just nu pekar mot att den sittande presidenten ändå tar hem spelet.

Det är väldigt, väldigt mycket som måste börja rulla Donald Trumps väg dessa sista tre veckor om han ska ha en chans att ändå bli omvald. Men bland många andra problem han brottas med så är tydligen inte hans kampanjkassa så stark som han säkert hade önskat. Demokraterna har fått ihop betydligt mer och har de senaste veckorna också haft betydligt mer TV-reklam i de stater där kampen framför allt står. Vilket också är ett problem för honom, då Demokraterna har fler i praktiken säkrade elektorröster. Exempelvis kan de luta sig tillbaka i Kalifornien, New York, Maryland och Maine som tillsammans samlar ihop över 100 elektorröster.

När jag använder huvudet säger därför mitt sunda förnuft mig att frånsett risken för något väldigt stort och omvälvande i kampanjens slutskede så kommer det här att gå vägen. Vi ska kunna känna oss lugna: Narcissisten och lögnaren Donald Trump kommer inte att väljas om för ännu en mandatperiod som USA:s president. Vilket inte är samma sak som att det inte kan komma att bli jämnt och obehagligt spännande ändå.

Källor:

https://en.wikipedia.org/wiki/Statewide_opinion_polling_for_the_2020_United_States_presidential_election

https://en.wikipedia.org/wiki/Nationwide_opinion_polling_for_the_2020_United_States_presidential_election

https://en.wikipedia.org/wiki/Nationwide_opinion_polling_for_the_2016_United_States_presidential_election

https://en.wikipedia.org/wiki/2016_United_States_presidential_election

https://fivethirtyeight.com/features/trump-is-the-most-unpopular-president-since-ford-to-run-for-reelection/

https://projects.fivethirtyeight.com/trump-approval-ratings/?cid=rrpromo

https://projects.fivethirtyeight.com/2016-election-forecast/national-polls/

https://projects.fivethirtyeight.com/polls/president-general/national/

https://edition.cnn.com/2020/10/06/politics/cnn-poll-biden-trump-2020-election/index.html 

https://www.bbc.com/news/election-us-2020-53657174 (utmärkt sammanställning av opinionsläget stat för stat)

https://www.cnbc.com/2020/09/29/election-money-coronavirus-impact-biden-trump.html

Det kan inte vara särskilt kul att vara part i Januariavtalet. Med lite mindre än hälften av mandattiden kvar till nästa riksdagsval tornar problemen upp sig på alla fronter. Som om det inte räckte med de mer eller mindre självförvållade så har man också fått en pandemi med efterföljande jättelågkonjunkturen Orvar på halsen.

Jag skrev om problemen kring Januariavtalet i början av året (http://jonesiskt.bloggplatsen.se/2020/01/13/11649199-januariavtalet-ratt-id-fel-motiv/ ) och ska inte upprepa mina klagomål här. En sak missade jag dock att ta upp: Att man förutom sin inbördes problematiska överenskommelse dessutom saknar majoritet i riksdagen. Jag är dock i gott sällskap, för det är uppenbart att de inblandade missade det själva.

Man ska aldrig underskatta en motståndare brukar det heta. Men det gjorde de fyras gäng. Nu har de genom dyrköpt och bitter erfarenhet lärt sig. Att riksdagsmajoriteten var uppdelad till höger och vänster om dem innebar inte att de inte kunde göra upp i enskilda sakfrågor. Resultatet har varit särskilt jobbigt för de båda f.d allianspartierna som fått flera av sina utlovade reformer som användes som motivering till att ingå Januariavtalet upprivna.

Och nu hotar en regeringskris när förhandlingarna om reformerad arbetsrätt strandade. Kommer verkligen Socialdemokraterna om det ställs på sin spets orka dra i spaken för en lag som är ett rött skynke för många av medlemmarna och inte minst LO? Samtidigt som oppositionen bidrar till vad som ibland känns som ett politiskt narrspel när partier på fullt allvar funderar på att väcka misstroende mot regeringen för förslag de egentligen tycker är bra. Eller som Vänsterpartiet fälla en regering trots att de därmed riskerar en regering de skulle tycka vara etter värre.

 

Elak men i mina ögon en satirbild som visat sig bli än mer sannspådd än tecknaren kanske föreställde sig när han ritade den (Steget Efter)

Viktor Barth-Kron i Expressen – Sveriges bästa politiska kommentator just nu i mina ögon – sammanfattar det bra:

En regering riskerar att bli avsatt för att den gör det den lovat att göra, trots att den absolut inte vill det, av ett parti som egentligen vill ha kvar regeringen och av andra partier som egentligen stöder löftets innehåll.

 

Nu tycker inte jag att det här är enkla frågor. Raljerande från Viktor, mig och andra får inte skymma grundproblemet: Ett mycket svårt parlamentariskt läge med låsningar som varit och är svåra att dyrka upp.

Men regeringen och dess samarbetspartier har fler problem. Pandemin gav faktiskt ett visst andrum. Frågorna om lag och ordning, migration och integration som plågat regeringen hamnade i skuggan av viruset. Väljarna gjorde som väljare ofta gör i kristider och sökte sig till större partier som uppfattas som trygga och stabila, samt helst sitter vid makten. Socialdemokraterna steg från 24 till nästan 32 procent i den sammanvägda bedömningen av olika opinionsinstituts mätningar hos http://pollofpolls.se  (deras vägda resultat har stämt väldigt bra senaste riksdagsvalen). Tyvärr för S så har pandemieffekten klingat av efter hand. Partiet är nere mot 26% igen, med en fallande trend.

En titt på opinionsläget – ”om de vore val idag” ger en del kött på benen till gissningar om vad som kommer att styra det politiska spelet framöver:

-          Vänsterpartiet                                       35 mandat (9,1%)

-          Miljöpartiet                                             0 mandat (3,9%)

-          Socialdemokraterna                              101 mandat (26,4%)

-          Centerpartiet                                         30 mandat (8%)

-          Liberalerna                                              0 mandat (3,5%)

-          Kristdemokraterna                                 25 mandat (6,4%)

-          Moderaterna                                          81 mandat (21,1%)

-          Sverigedemokraterna                             77 mandat (20,1%)

Givet vad som väl får betecknas som de nya konstellationerna i svensk politik skulle det ge följande totala mandatfördelning:

-          ”Vänstern” (Vänsterpartiet)                                       35 mandat

-          ”Januaripartierna” (S+C+L+MP)                                 131 mandat

-          ”Nya konservativa blocket” (M+KD+SD)                     183 mandat

Siffrorna - om de stämmer – är naturligtvis rena katastrofen för januaripartierna. Två av dem åker ut ur riksdagen och de två kvarvarande kan inte ens med Vänsterpartiets mandat matcha det konservativa blocket. Stödröstning från de andra två januaripartierna kan rädda kvar både L och MP (de ligger trots allt nära spärren). Men hur det nu än blir med det har fyrklövern som styr Sverige  tappat 5% i väljarstöd sen valet, från 46,8 till 41,8%. Nya konservativa blocket har däremot ökat med 4% och har ett övertag med nästan 6%.

Räknar man in alla procenten finns fortfarande en chans att som det brukar heta ”hålla SD borta från allt politiskt inflytande”. Men då kommer det krävas aktivt stöd även av Vänsterpartiet för budgetar och annat efter nästa val. Om det varit svårt att samla de fyra nuvarande medlemmarna kring en gemensam politik lär det inte direkt bli lättare att få till det med V som tillskott i skaran. Personligen förstår jag inte hur det skulle kunna gå till. Det finns både enorma sakpolitiska skillnader mellan de f.d allianspartierna och V och gammal fiendskap som ligger och pyr.

Antar vi att ett av de två lindansarpartierna klarar spärren, vilket jag tror är ett minst lika sannolikt scenario som att bägge klarar sig, ser det ut att kunna bli väldigt jämnt mellan ”Nya konservativa blocket” och hela resten. Det kan komma att hänga på enstaka mandat om Ulf Kristersson kan bilda en högerregering.

”Fast mycket kan ju hända, det är två år kvar”, kanske du invänder. Det är sant, men tittar man på rörelserna i opinionen i de senaste fyra, fem åren så ser man att undantaget några månader under pandemin så har det varit rätt stabilt när man tittar på nivån som utgörs av de traditionella blocken plus SD.  (http://pollofpolls.se/poll_img/block.svg ) 40-40-20 är en bra sammanfattning av läget.  Det som egentligen hänt sen valet är att det borgerliga och det rödgröna blocket tappat någon procentenhet var till SD (som nu ligger ganska precis där man låg 2016, så egentligen är det inte mycket dramatik i det). Mycket talar därför just nu för att det är kampen runt riksdagsspärren och eventuella interna rörelser mellan de f.d allianspartierna som kommer att avgöra. Där har L och C dessvärre för januarisamarbetet gått kräftgång hela tiden sen valet. Det är uppenbart att den mer lättrörliga delen av alliansväljarna inte lockas av deras insatser som stödhjul åt en socialdemokratisk regering.

 

Om det finns någon bild där ledarna för de fyra partierna i överenskommelsen poserar tillsammans så har jag i varje fall inte lyckats googla fram den. Ett faktum som jag tror säger något om både hur de vill framstå och de faktiska relationerna emellan dem.

Att något av de gamla blocken skulle få egen majoritet i valet 2020 finns det fortfarande absolut ingenting som talar för. Möjligen en jättekatastrof i världen då som skrämmer en hel hord av SD-röstare och vankelmodiga socialliberaler på vänsterkanten in i det (S)tatsbärande partiets trygga famn. Men det kan väl inte ens Sveriges mest hårdföra betongsossar hoppas på?

Tillbaka till här och nu. När höstbudgeten las fram var det uppenbart att det extraordinära läget hade tagits till intäkt för att ge alla i de fyras gäng chansen att plocka lite pluspoäng i opinionen. Borta var alla års ”budgetdisciplin”. Pengar vräktes ut till höger och vänster. Självklart finns det rationella skäl till att satsa i en stor ekonomisk kris, men detta var helt uppenbart något mer. Frågan är om det kommer att få den opinionsmässiga effekt särskilt MP och L är i desperat behov av.

Januaripartierna har flera problem på halsen. Att sitta i regeringsställning eller aktivt stötta en innebär för det mesta redan det ett opinionsmässigt problem i mellanvalsperioderna. Även om man inte sällan ser ett visst flöde av väljare tillbaka från oppositionen när riksdagsvalet närmar sig. Men för S+C+MP+L tillkommer att de regerar på en överenskommelse som åtnjuter en allmän impopularitet hos väljarna. Även deras egna. Det finns därför goda skäl för dem att kasta av sig det ok den innebär opinionsmässigt i god tid före september 2022. Men samtidigt är det viktigt för trovärdigheten att de håller ihop. De har ju beskrivit sitt avtal som en kombination av tvingande nödvändighet för att Sverige överhuvudtaget ska kunna styras och ett bålverk mot både fascism, rasism och socialism (Nåja, den där sista ismen är det främst de två f.d allianspartierna som skriver under på, men politisk isolering av V finns med i avtalet). Ingen av dem ser heller ut att gå stärkta ur ett eventuellt nyval efter en regeringskris.

För att sen ytterligare addera sten på bördan så är ”fel” frågor i fokus i den allmänna opinionen mest hela tiden. Regeringen och dess partners vill helst diskutera de olika satsningar de gör i budgeten på allt från höjda pensioner till infrastrukturella satsningar av olika slag. De vill prata sjukvård, miljö och gärna lite skattesänkningar också (fast bara C och L egentligen där också). Men med undantag för några tunga coronamånader så ligger tonvikten i debatten mest hela tiden på lag och ordning och dess trådar mot både migrations- och integrationspolitik. Dessutom blottade pandemin allvarliga brister i framför allt äldrevården och förvärrade den redan bekymmersamma vårdskulden rejält. Den är visserligen formellt regionernas ansvar, men riskerar att bli en black om foten på riksplanet också om inte en positiv utveckling sker.

Det finns redan och kommer att finnas ännu mer ammunition för oppositionen när valdagen börjar krypa närmare.

Eftersom klämman är så hård och svår blir det också svårt även för större experter på svensk politik än yours truly att bedöma vad som kommer att hända. Det scenario jag skulle skatta som allra mest sannolikt är att överenskommelsen ”halvspricker” före valet. Med det menar jag att en eller flera partier officiellt lämnar samarbetet. Men de fortsätter hjälpa till med att åtminstone baxa igenom den eller de budgetar som återstår. Om väljarna kommer att tycka om en sån konstruktion är ett bevis på att ett sånt parti nu står fritt och inte längre är ett stödhjul i praktiken åt Löfvén och hans parti återstår att se. Jag är som Dr. Dengroth uttryckte saken skeptisk.