Grundfrågan är förstås i vilken grad vår kultur påverkar hur vi känner. Ingen förnekar att vår bakgrund och våra värderingar kan göra att vi blir gläds åt eller blir arga på helt olika saker. Vi vet också alla att olika kulturer skiljer sig åt när det gäller vilka känslor som är acceptabla att visa i olika sammanhang. Batja Mesquita är professor i psykologi och har ägnat merparten av sin forskning åt det här. Sina tankar och insikter sammanfattar hon i boken Between us – How cultures create emotions.

I en av Mesquitas första forskningsstudier fick etniska holländare tillsammans med personer som invandrat från Surinam och Turkiet lista så många ord för känslor på sitt modersmål de ville. Naturligtvis kom ord för kärlek, hat, längtan, saknad etc. upp frekvent. Men särskilt i immigrantgruppen dök ord upp som förvånade Mesquita och hennes kollegor. Gråta, hjälpa, skratta. Men det var ju ord som beskrev handlingar, inte känslor väl? Fortsatt forskning, analys av andras forskningsresultat men också egna personliga upplevelser har fått Mesquita att formulera en hypotes om två grundläggande men också vitt skilda sätt att betrakta känslor på som hon sammanfattat med begreppen/akronymerna MINE och OURS.

MINE är sen länge det dominerande synsättet i vår västerländska kultursfär. Det står för Mine, Inside, Essentialist: Känslor är något JAG upplever INOM mig och dessa känslor är i allt väsentligt vad de är. Jag känner det jag känner och det är helt enkelt rätt om jag känner så. Av det följer också en föreställning om att känslor behöver ageras ut, att inte göra det kan rentav vara skadligt. Åtminstone är det inte autentiskt att dölja dem för andra.

Det andra synsättet på känslor kallar hon OURS. Det står för Outside, Relational, Situational och dominerar i egentligen alla andra kulturer. Här betraktas känslor i mycket högre grad som något som uppstår i och påverkas av interaktionen mellan människor och dessutom är beroende av och anpassas efter situationen.

Är man mer benägen att se känslor ur ett OURS-perspektiv kan vårt västerländska sätt att tala om och beskriva känslor framstå som svårbegripligt. I en studie Mesquita gjorde fann hon att japaner hade stora svårigheter att besvara en fråga där de skulle gradera styrkan i en känsla de nyligen upplevt på en skala. De fick formulera om frågan till att lyda ungefär ”Hur viktig var den här situationen för dig” och då hade japanerna inga svårigheter att svara. De verkade helt enkelt se känsloupplevelsen mycket mer från perspektivet något som ägde rum mellan människor än något som ägde rum inuti dem själva.

Barnfilmen Inside Out från 2015 menar Mesquita är ett typiskt exempel på vår västerländska syn på känslor. Den lilla flicka som är huvudperson har de här fem känslorna som bor i hennes huvud och slåss om kontrollen över henne. När en av dem tar över spakarna beter hon sig som den vill, oberoende av omgivningen. Andra människor har samma känslofigurer inuti SINA huvuden.

Det finns gott om forskning som visar att människor i västvärlden ofta mår dåligt av att undertrycka känslor. Vi kan få allt från anknytningsproblem till olika typer av stressreaktioner. Det tycks som att den negativa känslan, exempelvis ilska, snarast förstärks när man är tvingad av omständigheterna att hålla den tillbaka. Men amerikaner med en bakgrund från ett asiatiskt land visar inte alls samma mönster. Där tycks snarare effekten gå åt andra hållet: Att behärska negativa känslor leder till att de försvagas. Man har till och med gjort studier där man mätt puls och blodtryck på försökspersoner som utsatts för provocerande beteenden och konstaterat att personer med den bakgrunden ofta inte tycks vara upprörda överhuvudtaget.

Mesquitas förklaring är att de från tidig ålder fått så annorlunda värderingar med sig. Fokus ligger så mycket mer på känslor som något som uppstår i interaktion med andra och därmed av hänsyn och p.g.a andra sociala konventioner behöver justeras efter det. Det handlar inte om graden av anpassning. En annan studie jämförde unga kineser med motsvarande unga personer från västvärlden som började i serviceyrken där stor anpassning efter kundens önskemål och behov fordrades. Grupperna upplevde att de var tvungna att justera hur de egentligen skulle ha betett sig om inte yrkesrollen krävt annat i lika hög grad. Men de unga kineserna var inte alls lika frustrerade och gav inte uttryck för känslor av inautencitet.

Det handlar också om hur man upplever olika känslor. För oss västerlänningar är skam oftast en entydigt negativ känsla. Även om man kanske både känner och tänker att man förtjänar att skämmas i en viss situation så leder det inte sällan till en spiral av negativa känslor. Men för många människor i andra kulturer är skam en naturlig del av den sociala interaktionen. Skam återställer förlorad balans i en relation där någon betett sig mindre bra mot den andre. Barn får därför oftast från tidig ålder veta när de ska skämmas för det ena eller det andra. För oss är det en uppfostringsmetod som är förknippad med många negativa associationer och många av oss kan själva drabbas av skam när vi skällt ut våra barn på ett sätt vi inser är förenat med en önskan om att de ska skämmas. Men Mesquita varnar för att föra över våra egna värderingar rakt av. Dels får barnet ofta snabb förlåtelse när det väl visat att det känner skam för sitt felaktiga beteende. Dels kan man utgå från att det är annorlunda i en kultur där det trots allt är ett naturligt inslag. Hon tar ett exempel från Taiwan. Inte mycket tyder på att människor från Taiwan skulle vara kollektivt traumatiserade av att ha uppfostrats på det viset.

Alla icke-västerländska kulturer är förstås inte kopior av varandra. I Japan är man tydligen som regel väldigt anti-auktoritär mot mindre barn och tolererar massor av beteenden som inte skulle gå för sig för ett barn i samma ålder i Taiwan. De sociala kraven på hänsyn och anpassning – som kanske tillhör de högsta i världen – kommer senare. 

Även mellan länder som USA och Nederländerna är skillnaderna enligt Mesquita förvånansvärt stora på vissa punkter, något hon upplevde när hon själv emigrerade som ung forskare. Holländare har enligt henne en ganska rättfram kultur, där det anses som en mätare på styrkan i en relation att ge ärlig feedback. Man strör inte beröm över varandra utan att verkligen mena det och om din vän tycker att den där nya tröjan du köpt inte klär dig så kommer hen antagligen att säga det. I USA är det som bekant väldigt annorlunda. I början tyckte Mesquita att det var jobbigt hur ”fantastic”, ”marvellous” och ”incredible” allt var. När hon kom med i sitt eget tycke mild kritik mot studenters uppsatser tog de väldigt illa vid sig och upplevde det som rena nedsablingar. Gradvis kom hon att vänja sig vid och anpassa sig till det amerikanska sättet. Som för så många andra ägde en kulturell förflyttning rum. Hon kände annorlunda för saker än vad hon hade gjort i Holland.

De kulturella skillnaderna mellan hur man uppfattar känslor visar sig också när man tittar mer på själva orden för känslor. Det finns studier där man bett amerikaner respektive kineser att sortera ett antal ”känsloord” i grupper efter hur de hör ihop. Likheterna var för all del ganska stora: I bägge fallen utkristalliserade sig fyra grupper som kunde tolkas som att de avsåg glädje/lycka, ilska, sorg och rädsla. Men skillnader fanns som sagt: Exempelvis sorterades avvisande (rejection) under Ilska i den kinesiska studien, men under Sorg i den amerikanska. Sen fanns naturligtvis ord som inte hade någon direkt motsvarighet i det andra språket, exempelvis ett kinesiskt begrepp som kan tolkas ungefär som ”vrede som följer av skam”.

Det här har blivit ännu tydligare vid lingvistiska analyser av en stor mängd olika språk. En genomgående upptäckt har varit att det vi utifrån ordböcker och annat tolkat som ord för samma känsla i själva verket långt ifrån alltid är det. Olika språk och därmed kultur laddar in olika betydelser i skenbart samma begrepp.

Man har utgått från tidigare forskning som visat att det finns generella mönster mellan olika språk för när samma ord eller ordstam används för att uttrycka olika, saker (colexification). Det är mycket mer sannolikt att ett språk använder samma eller ljudmässigt likartade ord för ”vatten” och ”sjö” än för ”sjö” och ”sol”.

Dataanalyser av förekomsten av colexification i nästan 2500 språk som sen sorterades och grupperades i 20 olika språkfamiljer visade på grundläggande likheter men också betydande skillnader. I persiska använder man samma ord för sorg och ånger. I dargwa, det språk som talas i Dagestan, har man istället samma ord för sorg och ångest. Samma språk kopplar ihop ilska och avund, medan austronesiska språk kopplar ilska till hat och stolthet. Den språkfamiljen har också samma eller likartade ord för kärlek och medlidande. Känns de två begreppen självklart ihopkopplade i din känslovärld?

Ett enda ord visade sig ha i princip samma grundbetydelse i alla dessa språkfamiljer: ”Bra”.

Diagram över hur grundläggande känslobegrepp i olika språk (här i engelsk översättning) var relaterade till varandra

Det här blir ännu mer intressant när man betänker forskning som gjorts om hur vi uppfattar färger. Det har visat sig att det finns en ganska stor variation mellan olika språk här. Både när det gäller hur många olika färgord man har och hur avgränsningen mellan dem ser ut när man jämför med färgspektrum. Och det påverkar både tolkning av och förmåga att urskilja olika färgnyanser hos talarna av olika språk. Saknas exempelvis ett ord för ”violett” i vardagsspråket påverkas uppfattningen av gränsen mellan blått och rött. Då är ändå variationen mellan olika språk vad gäller färgord mindre än för känsloord.

Det är alltså i högsta grad rimligt att utgå från att de språkliga skillnaderna för känsloord också i högsta grad uttrycker skillnaden mellan hur talarna av dem uppfattar, tolkar och värderar olika känslor. Batja Mesquita påpekar också att forskning visat att även de som lärt sig ett andraspråk mycket bra i regel föredrar sitt modersmål när de ska prata om känslor. 

Våra känslor i hjärnan

Vi ska nu gå över till en forskare vars synsätt förmodligen kan kännas ännu mer omtumlande eller rent av provocerande för den som är van att tänka sig att det finns en uppsättning grundläggande känslor i oss som vi alla har oberoende av vår kultur.

Lisa Feldman Barrett är professor i psykologi och tillhör den procent forskare i världen vars arbeten citeras mest. Hon menar att vårt känsloregister i grunden är konstruerat, uppbyggt av de erfarenheter vi gör med start i barndomen och de kulturella värderingar vi tar till oss. Ja, våra känslor är faktiskt i grunden konstruktioner. Vi har inga grundläggande bansystem för glädje, ilska, sorg etc.

Feldman Barretts modell utgår från begreppet interoception. Interoception kan ses som en process i hjärnan som övervakar våra olika kroppsfunktioner och ger feedback till medvetandet. Denna feedback är dock långt ifrån lika effektiv och detaljerad som den vi får från exempelvis synen. Feldman Barrett menar att det är naturligt. Om vi hela tiden hade en knivskarp upplevelse av hur det kändes i magen, i lederna, under fotsulorna, hur vi andades etc så skulle vi knappt ha förmåga att fokusera på omvärlden.

I grunden består interoceptionen av fyra grundkänslor: Välbehag, obehag, upphetsning och lugn/stillhet. De kan förstås komma i olika styrka, men mer avancerat än så är det egentligen inte menar professorn. Så om det nu kommer en känsla av obehag från magtrakten, vad är det egentligen som händer. Är jag hungrig eller oroar jag mig för eftermiddagens tandläkarbesök?

Svaret är att det vi kallar känslor är vår hjärnas tolkning av orsaken till att vi upplever någon av dessa grundkänslor eller en kombination av dem. Den tolkningen utgår hela tiden från tidigare erfarenheter. Vad var orsaken förra gången i en liknande situation att jag kände så här? Inlärningen började redan när vi var små barn. Vi kände obehag och upphetsning i sandlådan när ett annat barn tog sakerna vi lekte med. En förälder förklarade för oss att vi var ARGA. Vi ser mormor gråta och får vet att mormor är LEDSEN för att hon just fått veta att en tant hon tyckte mycket om inte finns längre.

Och så där fortsätter det genom livet. Feldman Barrett menar att det vi kallar känslor är mer korrekt att benämna emotionella koncept: Våra tolkningar och förklaringsramar till de grundkänslor vi upplever i olika lägen. Utan dem skulle vår förståelse för de emotioner vi upplever vara mycket begränsad. Hon jämför med personer som fötts blinda men genom operationer i vuxen ålder återfått sin syn. I början ser de dock ingenting annat än mörker och ljus, eftersom de helt saknar visuella koncept i sina hjärnor. Det kan ta dagar eller veckor innan de faktiskt kan se och känna igen exempelvis ett äpple som placerats i deras synfält. Orsaken är förstås att hjärnan måste bygga nätverk för att hantera all den information som plötsligt strömmar in.

När det gäller vår känslovärld skapas så många av dessa koncept utifrån den kultur och de värderingar vi växer upp med. Bör man alltid visa vad man känner? Bör man skämmas när man gjort något dumt? Hur ofta talar man om avundsjuka? Bildas parrelationer genom romantisk kärlek eller är idealet att familjen väljer ut någon man bedömer passar som make/maka? Vilka känslor associeras till varandra? I alla andra bemärkelser än vad som gäller grundkänslorna blir det därför falskt och ovetenskapligt att hävda att alla människor skulle vara mer eller mindre lika emotionellt ”innerst inne”.

Avslutning

Här ungefär blir bryggan mellan Lisa Feldman Barretts och Batja Mesquitas tankesystem tydlig för mig. Vi är – surprise, surprise – också när det gäller känslor en produkt av både arv och miljö. Våra hjärnors sätt att fungera sätter vissa grundläggande ramar, men hur vi faktiskt känner och upplever känslor är väldigt mycket ett resultat av våra upplevelser och de kulturella värderingar vi fått med oss. Det innebär inte att vi inte kan förstå varandra över kulturgränser, men det är svårare än vad många vill erkänna.

Jag skulle vilja lägga till den här bilden också:

Vår känslo- och vår tankevärld är förenade i en konstant feedbackloop där de påverkar och påverkas av varandra. I både traditionellt västerländskt tänkande och tidigare vetenskap har de ofta setts som åtskilda, men inget kunde vara mer falskt. Jag blir glad när någon säger något trevligt till mig. Jag går och tänker på hur trevlig den här personen är på grund av det och det och det. Jag känner mig ännu mer positivt inställd. Men också: Någon är otrevlig, vilket väcker obehag och ilska i mig. Nu kan jag välja att tänka vidare på hur dumt personen handlat. Med resultatet att jag antagligen känner mig ännu argare. Eller jag kan fundera över ursäkter till beteendet och försonande omständigheter som kan finnas. Med resultat att mina negativa känslor förmodligen minskar.

Varje människa inre liv består av ständiga såna här tanke/känsloloopar, oavsett hur medveten man är om att det faktiskt är så man funkar. De är formade av just hans eller hennes personliga bakgrund och upplevelser, där kulturen och de värderingar man fått med sig kring tanke och känsla spelar stor roll. Även om det är sant att i princip alla människor är och blir glada, ledsna och arga är det knappast en insikt jag har någon nytta av för att förstå hur de fungerar på djupet. Dit kan jag bara nå genom insikten att vi troligen är olika på väldigt många och vissa fall djupgående vis. Och som en följd av det anstränga mig mer för att både hitta det som förenar och det som inte gör det.   

Källor:

https://www.npr.org/2017/06/01/530928414/emotions-part-one

Between us – How cultures create emotions, av Batja Mesquita (W.W. Norton&Company)

https://hiddenbrain.org/podcast/decoding-emotions/  (podd där Shankar Vidantam talar med Batja Mesquita med hennes bok som utgångspunkt)

Emotion Semantics Show Both Cultural Variation and Universal Structure, by Joshua Conrad Jackson et al., Science, 2019.