En gång var det den 30 oktober 1918. I Europa pågår ännu det stora kriget som har kostat 9 miljoner soldater deras liv och gjort mängder av andra fysiskt och psykiskt invalidiserade för livet. I Sverige har vi skonats från krigets fasor, men också vårt land har sina bekymmer. Krigstiden har skapat brist på det mesta, inte minst förstås sådant vi brukar importera. Det är ont om mat, särskilt i städerna, och året innan har det till och med varit hungerkravaller på flera ställen i landet. Politiskt är det en orolig tid med stora motsättningar.  Socialdemokratin har splittrats i en revolutionär gren och en som vill fortsätta kampen på demokratisk väg. I grannlandet Finland har ett inbördeskrig rasat med många dödsoffer och mycket lidande som följd. Bland konservativa och liberaler är man rädd att samma sak ska hända här och ropar på åtgärder från samhällets sida. Tonen är många gånger hård och många är lidelsefullt övertygade om att den andra sidan är omoralisk och ondskefull. Låter det bekant?

Människor köar för ransonerad potatis. Stockholm 1917 (Denna och övriga bilder utom annonserna ur Stockholmskällan.se)

Denna höst har också Spanska sjukan slagit till i landet. Sjukhusens salar fylls av patienter, påfallande många av dem unga vuxna. För de flesta drabbade blir symptomen inte värre än en vanlig, kraftig influensa. Men för en hel del blir det mycket värre och viruset går ner i lungorna, ofta med katastrofala följder. Flera tiotusen människor dör denna höst och vinter. Läkarna står frågande till varför just unga och till synes friska och starka vuxna drabbas så hårt. Först många år senare ska deras efterföljare kunna svara på frågan. Viruset utlöser hos vissa personer med starkt immunförsvar en motreaktion som blir för kraftig och till slut leder till döden.

Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn. Foto från 1918. Sjukhuset låg på Kungsholmen och var i bruk till 1970. Det revs för att ge plats åt det nya Kronobergshäktet

Trots krig, matbrist och epidemier pågår ändå vardagslivet nästan som vanligt, vilket det ju oftast på något märkligt vis brukar göra. De vuxna går till sina arbeten eller sköter olika sysslor i hem som fortfarande saknar nästan alla de bekvämligheter vi idag betraktar som självklara. Barnen går om de blivit tillräckligt stora till sina skolor: Stora, dystra ruvande byggnader med puts- eller tegelfasader om de bor i någon av de större städerna. Mindre skolhus i trä med ett eller ett par, tre klassrum om de tillhör de många som fortfarande växer upp ute på landsbygden. Och de gamla då? De är långt ifrån så många som idag, medellivslängden är bara knappa 60 år. För de som ändå uppnått en hög ålder har ett betydelsefullt beslut fattats i riksdagen detta år 1918: Fattigstugorna ska avskaffas och kommunerna åläggs att ordna ordentliga äldreboenden. Sedan några år tillbaka betalas också en liten, men ändå inte helt obetydlig folkpension ut till alla över 67 år.

Vi ställer in kikarsiktet mot vår huvudstad: Den 30 oktober 1918 är en onsdag. Den bjuder på rätt varmt väder för årstiden, redan klockan åtta på morgonen är det åtta grader. Himlen är mulen och det blåser en svag sydsydvästlig vind. Än behöver inte stockholmarna ta fram de tjockaste vinterplaggen, de som nu verkligen har ordentliga såna.

Stockholms stad är fortfarande i stort sett liktydigt med staden inom tullarna. Här bor nu ungefär 400 000 människor. Det senaste halvseklet har staden tredubblat sin befolkning. Resultatet: En stor bostadsbrist och trångboddhet. Ändå bygger man nytt hela tiden. Tidigare obebyggda delar av malmarna exploateras. De små närmast lantliga utkanterna håller på att försvinna. Elektrifieringen har gått med rasande fart sen sekelskiftet och även vattenledningsnätet börjar bli riktigt bra utbyggt. Men förutom de mer välbärgade måste de flesta hålla tillgodo med torrdass ute på gården.

En s.k budare hämtar latrintunna någonstans i Stockholm runt 1910

På gatorna rullar elektriska spårvagnar, de billigaste biljetterna för en enkel resa kostar 12 öre. De får fortfarande trängas med många hästskjutsar, men också bilarna börjar bli fler. Cyklarna som ett par decennier senare ska dominera som transportmedel till och från jobbet har inte blivit ett så stort inslag i trafik än. Desto fler människor rör sig till fots, kors och tvärs över gator och torg. Det är oftast inte så svårt att se vilken social klass de tillhör: Kuskar, grovarbetare, snickare och verkstadsarbetare i sina ofta grova arbetskläder och skärmmössa på huvudet. Herrar som arbetar på banker och kontor i kostymer med stärkkrage och hatt. Kvinnor bär kjol eller klänning, men det är stor skillnad kvalitet och snitt mellan en fabriksarbeterska och hustrun till en förmögen köpman. Fast på helgen klär sig även jobbarna ofta ”söndagsfina”, även om de också då får hålla till godo med enklare och billigare tyger i sina kostymer och finklänningar.

Arbeterskor på LM Ericsons fabrik. 1910-tal

Trafikvyer tidigt 20-tal: Slussen (överst) respektive Gustaf Adolfs torg

De flesta arbetar inom industrin och olika serviceyrken, långt från dagens tjänstemannadominerade huvudstad. Springpojkar och bud levererar varor och går ärenden kors och tvärs över staden Mängder av småbutiker ligger längs alla affärsgator, var och en i stort sett specialiserad på en liten nisch av varor. Där är slaktarens bod, där ligger hattaffären, där butiken för mejerivaror, skräddaren som syr herrskjortor och kostymer, där speceriaffären. Över allt beställer man över disk, det första snabbköpet i Stockholm ligger mer än tjugo år framåt i tiden. Fast NK har öppnat sitt stora varuhus på Hamngatan för tre år sen, även om en stor del av invånarna knappast har råd att handla där.

Butiker på Drottninggatan. 1919 eller tidigare.

Vad skriver tidningarna om denna onsdag? Det är förstås mycket utrikesnyheter. Österrike vädjar om fred hos fiendeländerna. I Budapest pågår blodiga gatustrider. Det pågår en rad kontakter åt olika håll för att äntligen få slut på kriget.

Inrikes rapporterar Svenska Dagbladet om över 550 döda i spanska sjukan i Stockholm de senaste veckorna.  Armén höjer kafferansonen för soldaterna som kompensation för minskad tilldelning av mjölk. Ett företag anklagas av kunder för att ha närmast skaffat sig monopol på försäljningen av ullgarn i landet och utnyttja det på olika sätt.

I Vasastan är våningar till salu i ett modernt hus. En tvåa med kök kostar 24 360 kronor, varav en tredjedel ska betalas kontant. Ett ”bättre damrum” på Holländaregatan, väl möblerat, hyrs ut för 65 kronor per månad. Ett mindre industriföretag söker en kontorist som behärskar modern bokföring, maskinskrivning och korrespondens m.m På Sunnerdahls hemskola kan en yrkeslärarinna i klädsömnad få arbete med 1 000 kronor i årslön och fri kost och logi. En ung dam, ensamstående, önskar bekantskap med en distingerad gentleman i ålder 40-50 år för sällskap och tankeutbyte under långa vinterkvällar. Även äktenskap står det inom parentes. Luth&Roséns Elektriska AB säljer 3-fasmotorer. På Vasateatern spelas ”Jag gifta mig – aldrig” av Ernst Fastbom.

Annonser ur Svenska Dagbladet den 30 oktober 1918

Det är livet som pågår helt enkelt, i stort som smått. I ett nu som är lika verkligt för 1918 års människor som vårt nu är för oss, hundra år senare, trots att de varken har datorer, mobiltelefoner, TV-apparater eller ens en radio. Trots att ingen hört talas om ord  och företeelser som gym, latte, rasifiering, mikrobryggerier, selfie eller curlingföräldrar.  Lika lite som vi har de någon verklig känsla för att det skulle kunna vara på något annat sätt, att allt som är deras nu en gång, om hundra år, kommer att vara borta och mer eller mindre bortglömt. Eller att när det lyfts upp ur historiens dammiga arkiv så kommer människor från sitt helt annorlunda perspektiv se på det med förundran och utan att egentligen förstå vad det verkligen innebar att leva och verka när då var nu. 

  Filmklipp från en demonstration på den ännu inte helt färdigställda Kungsgatan 1917

Post scriptum:

Idag finns bara lite drygt 2 000 personer kvar i livet av de nästan 6 miljoner människor som levde i Sverige då, den 30 oktober 1918. Ungefär 270 av dem bor i Stockholm. De allra äldsta gick i de första klasserna i småskolan den gången för hundra år sen. Kanske fick någon av dem någon gång, mellan tragglandet i rättstavning, svensk geografi och psalmverser i uppgift att skriva en uppsats om hur Sverige skulle se ut om hundra år. Jag undrar vad de skrev och föreställde sig i så fall...

Idén har blivit en riktig framgång: En app som förmedlar kontakt mellan människor som vill bli av med saker och personer som mot ersättning kan tänka sig att frakta bort dem. Den heter TipTapp och startades för ganska precis tre år sen i Stockholm. Det funkar sså att den som vill ha något bortfraktat lägger in en gratis annons, meddelar var grejerna finns att hämta och vilken ersättning som betalas. En hämtare svarar, ett avtal träffas. När tjänsten är utförd betalar kunden till utföraren via en betalningsmodul i appen. TipTapp tar 10% i provision, där har du affärsmodellen. Flera riskkapitalister har investerat i appen och företaget bakom och en expansion till fler storstäder i Europa planeras, för långsiktig lönsamhet krävs tydligen större volymer. Då har ändå tjänsten vuxit lavinartat sen starten, upp emot 150 000 nedladdningar har gjorts av appen.

En stor del av de affärer som görs upp handlar om att få sopor slängda. Kanske tunga saker man inte orkar bära själv. Kanske stora saker man inte har en tillräckligt stor bil för att frakta. Eller bara saker som man själv inte har tid eller lust att köra till tippen själv. Att man fokuserar på just storstäder är för att en större andel människor inte har egen bil där.

Från företagets egen hemsida

Tjänsten har som sagt blivit en framgång, men nu har den stött på problem. I veckan gick nämligen Miljöförvaltningen i Stockholms stad och meddelade att den ”sopförmedling” som verkar vara appens huvudverksamhet strider mot reglerna om kommunalt avfallsmonopol i Miljöbalken. Om jag fattat saken rätt så får du som privatperson eller företagare bara lämna in dina egna sopor och avfall. All hämtning, distribution och annan hantering har kommunen ensamrätt på. Den kan förstås upphandla tjänster, vilket ju också sker i stor utsträckning, men ingen aktör har rätt att på eget bevåg hämta avfall mot ekonomisk ersättning och köra det till kommunala återvinningsstationer.  Kommunen planerar att ta fram en egen tjänst för avfallshämtning av den här typen, via sina entreprenörer. Möjligheten finns redan idag, men det är krångligt att ta reda på hur det går till. Priset är också högre. Vi ska återkomma till det.

Beslutet är överklagat och i väntan på avgörande i domstol rullar tjänsten vidare. Männen bakom den är naturligtvis besvikna, både på Stockholms stads agerande och en lagstiftning de menar är föråldrad.

Att Miljöförvaltningen agerat verkar ha utlösts av att personal på återvinningsstationerna lagt märke till ett mönster: Ungefär 25-30 personer kom med mängder av skräp och avfall många gånger om dagen. Det är knappast särskilt förvånande att det blivit så. Även om appen säger sig vara en del av den s.k delningsekonomin. Att vi byter varor och tjänster med varandra med hjälp av den nya tekniken innebär naturligtvis inte att den inte kan utnyttjas för att tjäna pengar mer yrkesmässigt. Visserligen får inte företag koppla upp sig, men här verkar det snarare röra sig om personer som drivit en slags, tja ska vi kalla det inofficiell näringsverksamhet. Breakit.se har pratat med en av de personer som kört i större skala och han medger att han inte betalat någon skatt eller sociala avgifter. Ersättningen är alldeles för dålig för att det skulle bli någon lönsamhet i så fall menar han.

För några år sen hade vi under en tid en liknande situation med bolaget Uber Pop som själva sade sig erbjuda en samåkningstjänst. Olaglig taxiverksamhet menade flera myndigheter. I maj 2016 meddelade bolaget att man lade ner tjänsten i Sverige. Även här rörde det sig uppenbart i många fall inte om enstaka samåkningsavtal, utan om personer som tog körningar som sin huvudsakliga eller enda sysselsättning och levde på inkomsterna från den. Flera förare har dömts i tingsrätten och både förarna själva och Uber har eftertaxerats av Skatteverket.

Skatteverkets egen expert på delningsekonomi medger att det är svårt att avgöra hur våra befintliga regelverk ska tolkas i de situationer som uppstår i delningsekonomin och appar som TipTapp. Svårigheten ligger dock främst i frågan om vem det är som är skyldig att betala in skatter och avgifter på de ekonomiska transaktioner som uppstår, inte i om det rör sig om en transaktion som skatt ska betalas på.

Det är rentav så att du som utnyttjar TipTapp själv kan bli skyldig att betala skatt och avgifter för den du anlitar under vissa förhållanden.

Det är här någonstans det börjar bli knepigt tycker jag. Även om jag långt ifrån hängt med i de här frågorna så inser jag det värde som ligger i tjänster som TipTapp. Både för enskilda människor och kanske också för samhället. Att byta istället för att köpa nytt är bra för miljön (kanske inte för en tillväxtbaserad ekonomi, men det är en annan fråga). Att jag tar även ditt skräp med mig när jag ändå ska till tippen är också bra för miljön. Att vi samåker till jobbet likaså.

Frågan är bara var gränsen ska dras mellan vad som är tjänster och gentjänster och vad som är näringsverksamhet eller arbete på uppdrag åt någon.

Om man hårdrar våra skattelagar så är vi egentligen, med ett antal preciserade undantag, skyldiga att skatta för de flesta ekonomiska transaktioner som utförs mellan personer. Vi betalar moms, vi betalar skatt på vinsten av en husförsäljning, vi betalar lön till någon som arbetat åt oss, företagaren betalar skatt på överskottet av sin affärsverksamhet. Det är så vi finansierar vår välfärd och så länge vi vill ha kvar den åtminstone på dagens nivå och i huvudsak just finansierad gemensamt så är det så här vi måste fortsätta att finansiera den. Det är ren matematik, varken politik eller ideologi.

Varför vissa transaktioner som utförs exakt av de här skälen och på i grunden samma premisser som annan närings- eller uppdragsverksamhet på något mystiskt vis skulle vara skattefria bara för att de är en del av delningsekonomin och uppstår genom överenskommelser som träffas i en flashig app istället för genom en vanlig beställning har jag väldigt svårt att förstå.

Samtidigt är det uppenbart att det finns och ska finnas en gräns någonstans. De flesta av oss är förmodligen överens om att den gränsen går åtminstone en liten bit bortom den officiella gränsen för när man formellt måste deklarera, lämna kontrolluppgifter etc. Fjortonåringen som går ut med grannens hund tre gånger i veckan, nittonåringen som kör skräp i sin gamla Volvo några gånger i månaden och drar in nån tusenlapp totalt. Jag tror dessutom att de flesta nationalekonomer är överens om att det är nödvändigt med en sån här ”informell ekonomi” även i ett utvecklat samhälle.

Att acceptera att de här systemen används på ett mer organiserat vis är däremot något helt annat. Vill vi verkligen att det ska vara okej att en person försörjer sig helt eller till stor del på att köra skräp hela dagarna utan att skatta på vad den tjänar? I mina ögon är det näringsverksamhet precis som vilken annan som helst. Godtar vi att det ska råda något mystiskt undantag här så godtar vi också att företag som vill gepå schyssta villkor med lön som ger rätt till pension och sjukersättning åt de anställda och ordentliga försäkringar (det här är dessutom en verksamhet där skador och olyckor definitivt kan inträffa) inte har en chans att konkurrera. Vi godtar också att de personer de gäller hamnar utanför de vanliga trygghetssystemen.

Ett argument jag ser nämnas är att de som hoppar på den här typen av tjänster och försöker leva på dem är personer som har svårt att få ett vanligt jobb. Det kan säkert stämma. Men blir det mer rätt? Det är lite samma typ av fråga som om vi passivt ska acceptera svartarbete bara för att det ger en chans för ”papperslösa” att kunna leva i Sverige.

I grunden är det faktiskt en moralisk fråga tycker jag, inte på något avgörande sätt skild från att anlita polska byggjobbare för 100 spänn i timmen till altanbygget eller klippa sig för 125 kronor. Du vet innerst inne att om den du köper tjänsten av ska få någorlunda schyssta villkor och en trygghet som åtminstone påminner om din egen så måste du betala mer pengar. Fast det är onekligen en skillnad om du har anledning att tro att han eller hon som hämtar skräpet eller skjutsar dig någonstans faktiskt bara gör det som en tillfällig extragrej.

Man kan naturligtvis inte heller stänga tjänster av den här typen enbart med argumentet att de missbrukas. Tyvärr är det så att alla typer av nättjänster som på något vis förmedlar kontakter mellan människor missbrukas. Blocket används av hälare och småtjuvar som försöker få avsättning för sitt stöldgods. Kontaktsajter där människor vill träffa en seriös partner får också in otrogna lögnare som är ute efter lite omväxling mot det småtrista förhållandet hemma, eller rena sol-och-vårare av bägge kön som söker efter någon ensam, kärlekstörstande människa att mjölka på så mycket pengar som det går. Till och med sociala medier och debattforum missbrukas av folk för att sprida propaganda och lögner. Men hur gör man då för att bekämpa oönskade effekter av våra nya ekonomiska plattformar av den typ som jag gett exempel på här? Var ska gränsen dras mellan vad som är okej och inte? Hur stävjas missbruk, hur undviker vi att tjänsterna bidrar till att utnyttja redan utsatta människor?

Det är något som både samhället och vi som privatpersoner har anledning att fundera mer på under de kommande åren. För det lär komma fler tjänster som Uber Pop och TipTapp, var så säker!