jonesiskt

Alla inlägg under april 2018

Av Henrik - 24 april 2018 23:58

Det är trettio år sen nu våra vägar korsades. Han var en kille som stack ut från mängden, höjde sig över den i kraft av sina 196 centimeter över havet. Kom till föreläsningarna i hajkkläder, hade håret klippt intill svålen och sällan mindre än några dagars tät skäggstubb. Till det kom ett brett suramål från Västmanlands djupa skogar och ett bullrande skratt.


Vi umgicks inte egentligen de första fem månaderna, jag hade ännu inte fått nån bostad i Linköping och höll mig mest till de andra från Norrköping. Men en dag i början av vårterminen småpratade vi lite av nån anledning. Jag nämnde att jag just fått ett studentrum. ”Va kul”, sa han. ”Då måste vi hitta på någonting. Hör av dig när du flyttat in”.


Tre decennier senare, dagen innan begravningen, insåg jag för första gången fullt ut betydelsen av denna gest. Att räcka ut handen till någon och erbjuda sin vänskap är det kanske viktigaste vi kan göra som människor. Det gjorde Tobbe till mig en januaridag 1988.


Hur ska jag beskriva den tidens Tobbe? En glad och rolig kille som det gick att snacka om precis vad som helst med. Musik, kameror, tjejer, naturen, politik och samhälle, kameror, öl, fiske, sex, människors allmänna tokighet, att vara omskuren, sångtexter, hajk, att vara förälskad, hur det var att vara osäker och rädd för elaka killar när man var yngre, att ha en morsa som trodde på Gud, känslor i största allmänhet. Och en hel del till. Inte sällan med tvära kast mellan ett ganska drastiskt skämtande och allvar. Kanske var det därför han gillade att umgås med mig, då de pendlingarna fanns helt naturligt i mig.


Tobbe var i grunden en väluppfostrad ung man när han så ville. Son till en diakonissa, ett faktum han gärna drog upp som en kontrast till sitt eget liv. Med den där typiska blandningen av allvar och skämt minns jag hur han på ett tidigt stadium visade ett kort på en lång, smal och blyg pojke på ett klassfoto i nian och berättade hur mobbad han varit. Det var ”familjetobbe” som bara något år senare skulle förvandlas till ”folkparkstobbe” och börja åka runt med ett gäng andra killar i samma ålder och dricka sig mer eller mindre redlös på olika småorter i Västmanland. Allt beskrivet med självironi och galghumor.


Att Tobbe var en person som hade sina egna principer insåg jag tidigt. Senare på våren läste vi sociologi och skulle tenta av den en lördag i början av maj. På torsdagen frågade jag honom hur det gick med tentaplugget. Han svarade att han precis bestämt med någon av sina friluftsvänner att åka iväg på hajk över helgen, SMHI lovade nämligen fint vårväder. Den betydligt mer konventionella yngling som var jag frågade en aning upprört hur han kunde ta ett sånt beslut, mer eller mindre kasta bort tiden han lagt ner på plugg och bara hoppa över den ordinarie tentan. Tobbe tittade rakt på mig och sa en enda mening:


-          Det finns omtentor, men det finns inga omhajker.


Som många unga män hade vi regelbundet kärleksproblem. Obesvarad kärlek, relationer som sket sig i inledningsskedet. Relationer som det tidigt blev krångel av något slag i. Tobbe la då fram konceptet ”polarjouren”. Det gick ut på att man alltid fick ringa om man kände att man behövde prata, oberoende av tid på dygnet. Ett frikort som också utnyttjades, inte minst av honom. Jag var ändå inte riktigt beredd när min telefon ringde klockan halv fyra en natt. Visserligen hade vi vända dygn, men inte riktigt så vända. Efter inledande hjärtklappning – hade något hänt farfar eller farmor? – insåg jag att det nog kunde vara Tobbe. Det var det också.


-          Kan du gissa vad som har hänt, sa han med glädjerusig stämma.

-          Nej det kan jag inte, sa jag sömndrucket.


Han bad mig gissa igen, men jag gick bet. Hade någon tjej förklarat sin kärlek till honom? Nej.


-          Jag har köpt världens bästa kniv!


Jag minns att han blev besviken över att jag inte tog denna nyhet med samma upphetsning som han själv.

Det finns många fler historier, en del av dom inte passande att återberätta på det här viset. Med Tobbe kunde man alltid räkna med att det hände saker. Han kunde säga nästan vad som helst till nästan vem som helst. Det uppskattade ibland och ibland inte.


Men.


Det mörka stråket, det fanns ju där från början. Detta ständiga festande, där han på sitt typiska vis gärna tog ett gäng öl eller en flaska vin både måndag, tisdag, onsdag och torsdag. För att sen när vi andra skulle ut på studentpub på fredagen eller lördagen säga att, nej ikväll tänkte han ta det lugnt och vara hemma och titta på TV. Den där känslan att han inte riktigt passade in i eller ville ha ett ordnat liv. Efter två läsår meddelade han oss att han skulle hoppa av. P-linjen var ingenting för honom. Han tog ett tillfälligt jobb på Norrköpingsfängelset och kom hem med historier om mördarna och knarklangarna som satt där på långa straff. Det lät som han kom överens med dem och det förvånade oss inte. Tobbe kunde snacka med vem som helst om han ville.


Sen åkte han iväg upp till Dalarna och jobbade något drygt år på ett behandlingshem. Han tjänade bra och fick ihop till högsta A-kasseersättningen. Sa upp sig, tog ett jobb som elevassistent och stämplade på deltid. När reglerna ändrades så att han inte kunde fortsätta med det utan att få A-kassan sänkt sa han efter ett par år upp sig. Nu skulle han vara arbetslös och njuta av att själv få styra över sitt liv och sin tid sa han. Jag tror inte han hade fyllt trettio än.


Där och då slutade hans arbetsliv och började en tillvaro med stämpling, ”åtgärder” av olika slag och så småningom mer eller mindre meningslösa projekt i ”fas3”. Från början ett medvetet val, där han med sin stora verbala förmåga duperade arbetsförmedlare att tro att han närsomhelst skulle fixa ett jobb. Senare en del i en allt brantare utförsbacke, där han en dag erkände för oss att han inte skulle kunna klara ett jobb nu ens om han ville det.


Ändå var det inte så illa i början. Han hade mer eller mindre konstant relationer med kvinnor. De var inte oproblematiska, men höll nog ändå drickandet i viss mån inom rimliga gränser. Han hade en som han beskrev som sin stora kärlek, men hon ville inte satsa på allvar på honom. Hon tyckte att han var för destruktiv och jag förstår henne. Trots det han kände var han inte beredd att på allvar ändra sig. Envisheten och tjurskalligheten som alltid varit drag i hans person höll på att bli starkare. Till slut, efter flera år, tog deras relation slut. Det blev en annan tjej som Tobbe bildade familj med. De bodde i ett litet, primitivt hus i utkanten av stan där jag hälsade på flera gånger efter min flytt till Stockholm. Så småningom fick de en dotter. Lite försiktigt frågade jag honom hur det var att vara pappa något år eller två senare. Han förstod vart jag ville komma och gjorde något för honom ovanligt:


-          Ja, jag vet att jag alltid sa förr att jag aldrig skulle skaffa barn, för det gjorde bara livet sämre.

Han gjorde en kort paus och såg mig i ögonen.

-          Jag hade fel.


Runt fem år senare sprack relationen under tråkiga omständigheter. Han flyttade till en egen lägenhet och blev helgpappa. Där började färden neråt på allvar.


Det är svårt att skriva om det här. Det är grubbel och dåligt samvete, blandat med ilska mot honom. Känslor jag vet att jag delar med hans andra vänner. Kunde vi gjort mer? Borde vi gjort mer? Men det var svårt. Länge ville han inte ens vidgå sina alkoholproblem. När han till slut ändå gjorde det fanns inte viljan eller motivationen att göra något åt dem på allvar. Vad hade han för liv utan sina öl menade han? Vad skulle vi svara? För även om det var självförvållat så var det ju till stor del sant. Och det mest smärtsamma för honom var att han förstörde relationen till sin egen dotter med sitt beteende och sina alltmer kategoriska uttalanden och reaktioner.


Tobbe var sitt dagdrivarliv till trots en person med stora mängder energi. När han inte kunde kanalisera dem i arbete, familjeliv eller ens ett husprojekt så drev han allt längre åt höger politiskt. Som hans bror sa på begravningen så var han en typisk representant för Sverigedemokraternas tidiga kärnväljare: Ensamma, arbetslösa och arga män. Han skrev mängder av inlägg på olika sajter och fungerade en period som moderator på Avpixlat. Killen som var den första, etniska svensk jag känt som hade en svart, invandrad kompis. Som med en ironisk, men insiktsfull kommentar en gång påpekade för oss andra att om det satt en ensam, arabisk kille i tågkupén så skulle han vara den ende av oss som skulle inleda ett samtal med honom. Som blev kompis med ”turken” han jobbade åt i någon av sina fas3-projekt. Som la ner mängder av energi på att hålla nazister och nazistiska inlägg borta från Avpixlat.


Han lärde sig snart att vi inte var så pigga att diskutera ämnet med honom. Men när han var full och ringde på kvällen kunde han inte alltid låta bli. De sista åren fick han ändå en ökad insikt om att han inte mådde bra av att tänka på dessa frågor ständigt och jämt, drog ner sitt engagemang och undvek oftast ämnet i telefon. Inte för att det var någon garanti för harmoni. Under åren uppstod det konflikter med nästan alla i hans vänkrets tror jag. Då kunde han be folk fara och flyga. Det gjorde vi också ibland. Jag själv något år eller två vid ett par tillfällen. Andra några fler, någon i fler än femton.


Men till slut sträckte någon ut en hand. Han själv eller vi andra.


Jag är medveten om att det antagligen låter konstigt om man läser detta utan att veta vem Tobbe var. En bidragssnyltande alkoholist och rasist med dåligt humör. Allt det där är sant och det var också en bidragande orsak till att jag i perioder inte orkade prata så ofta med honom. Men där finns något mer också. Genom dessa år och sitt tilltagande förfall, förblev han ändå på många vis den Tobbe vi en gång lärt känna. Den drastiska humorn. Killen som kunde prata om allt. Lusten att hitta på roliga saker. Och, tror jag efter att ha tänkt mycket på saken, en förmåga till vänskap. Trots sin envishet, trots sin tilltagande egoism. Trots att han oftast pratade mer än lyssnade. Trots att han ibland kunde vara odräglig när han var full. Han var en vän som alltid hörde av sig (utom då han var arg) och fick en att känna att man betydde något för honom.


Kanske var det också känslan av att han var en liten pojke i en stor mans kropp som aldrig blivit vuxen, aldrig orkat med att axla ansvaret det innebär. Trots såväl intelligens som självinsikt (det sista åtminstone till en viss gräns). Hur skulle vi kunna överge en sån vän i hans nöd? Hur skulle jag kunna göra det?


De sista åren var hans och min relation bättre än den varit på åtskilliga år och vi pratade regelbundet och sågs nån gång ibland. Han hade funderat på om det var någon mening med att fortsätta sitt liv, men efter en canceroperation vi alla trodde gått bra hade han ändå kommit fram till att livet var värt att leva. Även om mörkret inte lämnade honom, även om han inte kunde släppa gamla oförrätter.


Så började han må dåligt förra hösten. Undersökningarna drog ut på tiden och sköts upp. Han fick inga svar, bara allt ondare. Hans familj och vänner blev alltmer frustrerade och oroliga över hans situation. Så ringde han en dag i somras:


-          Jag ska gå rakt på sak. Det är slut med mig.


Hela hans kropp var full av tumörer. Jag orkar inte vara arg längre över det sätt sjukvården behandlade honom på, men nog är det för jävligt. Misstanken att han inte fick den vård han behövde som långtidsarbetslös man över 50 ligger också där och gnager.


Läkarna hade sagt att han var nära döden och troligen för dålig för behandling. Men de beslöt sig att prova. En relativt ny, palliativ kur. Och undret skedde: Hans svaga kropp svarade på medicinen, han började må bättre. Jag hälsade på honom i Linköping, på ett vårdhem där han låg bland gamlingar på 80-90. Han vägde inte mer än 65 kg till sina 196 cm då. Men snart gick han upp i vikt, kunde flytta till den nya lägenhet han precis fått så att han slapp sin gamla i det alltmer förslummade miljonprogrammet. Som cancersjuk hade han nu äntligen ett legitimt skäl att slippa arbeta och slippa jagas av Arbetsförmedlingen. På många vis trivdes han, trots vetskapen om den begränsade tiden han hade kvar, bättre än på många år med livet. Den extra tid han fått såg han som en bonus och var mycket tacksam för. Men priset var en kropp fylld av både morfin och tuffa cancerpiller.


Så levde han i nästan åtta månader och de flesta av oss började tro och hoppas att det kanske skulle kunna bli något år eller rentav två till. Men en dag i mars ramlade han bara ihop och dog enligt läkarnas bedömning ögonblickligen. Chockartat för oss, men kanske barmhärtigt för honom. Han trodde inte att slutet var överhängande nära, han slapp ligga på ett hospice och tyna bort. Men fisket i maj han sett fram så mycket emot blev aldrig av. Det blir jag lite ledsen när jag tänker på.


Efter en lång, kall vår blev det plötsligt sommar den dagen i mitten av april när Tobbe begravdes. Vi satt några stycken i trädgården hos en av hans vänner innan och mindes honom. På gott, på ont. Ärligt upplevde jag. Så blev också begravningen, en borgerlig ceremoni som hans bror höll på Tobbes egen önskan. Han väjde inte för det svåra, det dysfunktionella och skadade i det som blev Tobbes liv. Men han fick också med allt det som ändå var gott, både för Tobbe själv och för andra.

 


Det är så många sammansatta känslor och tankar i min relation till Tobbe. Om de nånsin går att reda ut vet jag inte. Jag sörjer honom. Jag sörjer honom inte. Det var kanske bäst som skedde (hur länge hade han levt även utan cancern i kroppen?), det var för jävligt det som skedde. Jag var arg på honom för hans livsval, jag tyckte synd om honom. Vi hade roliga och givande samtal, vi hade meningslösa, dränkta i hans fylla (samtal han ändå inte kom ihåg heller). Ibland kom vi nära det väsentliga inne i oss, särskilt sedan han blivit sjuk.


Jag saknar honom.


Tobbe: Jag önskar det gick att få igenom om så bara ett enda, kort samtal till andra sidan. Då skulle jag ringa och skriksjunga The temples of Syrinx med falsettrösten som i och för sig varken jag själv eller Geddy Lee kan åstadkomma längre. Fast egentligen vet jag inte om jag accepterat att du är död, trots att jag stått vid din kista. På minnesstunden efteråt fick jag en känsla av att du mycket väl skulle kunna kliva in, iklädd militärbrallor och t-shirt, och fråga vad vi höll på med för trams. Eller att du ringer med ett ”Ja tjena det var Tobbe” eller ”Braaa draaag i rabatterna”, beroende på din sinnesstämning.


Sov i ro min polare.


 

ANNONS

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2018 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ jonesiskt med Blogkeen
Följ jonesiskt med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se