Har vi alla i grunden likadana känslor? Upplever vi glädje, sorg, skam, avundsjuka, stolthet, ilska på samma vis, oberoende på varifrån vi kommer och vilken kulturell kontext som omger oss?

I populärkulturen har svaret på den frågan länge varit JA! När motsättningar och främlingsfientlighet ökar i vårt samhälle verkar många människor ännu mer känna behovet att framhålla att det är så det är. Som vi ska se finns det dock forskning idag inom både psykologi och neurovetenskap som ger en annorlunda bild.

Det finns en enkel övning i tänkande kring sannolikhet där förvånansvärt många människor går i fällan. Jag har själv testat den på ett antal personer genom åren och märkt att även några jag trodde skulle klara den gick bet på att resonera korrekt på egen hand.

Du tar två tärningar och slår dem. Är det lika sannolikt att du får en etta och en sexa som att du får två fyror?

Svaret är egentligen enkelt: Det är dubbelt så sannolikt att slå en etta och en sexa som två fyror, eftersom det finns två kombinationer – 1:6 och 6:1 - som ger det utfallet, men bara en kombination – 4:4 – som ger det andra.  Ändå blir många osäkra om de inte sysslat med tärningsspel och inte så få klampar rakt i fällan och säger att sannolikheten är lika stor.

(bild: Pexels.com, foto Jonathan Persson)

Om du kände dig osäker så kan jag trösta dig med att du är i mycket bättre sällskap än du förmodligen tror. Fram till 1970-talet fanns i forskningen en ganska utbredd föreställning om att vi människor var ”intuitiva statistiker”.  Det är egentligen ingen konstig idé ur ett evolutionsperspektiv. Det har stor betydelse för överlevnad att kunna bedöma sannolikheter för olika saker. Både för att undvika risker och att inte slösa energi på saker som har liten chans att ge framgång.

Naturligtvis har vi såna förmågor som alla andra djur. Det är bara det att de inte alls fungerar i många sammanhang som handlar om annat än att hitta mat för dagen och inte bli uppäten av rovdjur. Nobelpristagaren Daniel Kahneman har tillsammans med sin kollega Amos Tversky bidragit med en rad experiment och studier som visat att även de som borde veta mycket bättre många gånger gör fel när de skattar sannolikheter. Till och med professorer i statistik! Deras ingång till problemet var insikten att de själva, trots all utbildning på området, drog felaktiga slutsatser baserat på intuition. 

Daniel Kahneman - en av de verkligt stora tänkarna kring människans tänkande och kännande i vår tid och huvudinspiratör och källa till fakta i den här bloggposten (bild: Karolinska institutet, KI)

De flesta av de brister vi har i vårt tänkande kring sannolikhet och slump är inte så svåra att förstå när man väl får dem förklarade för sig. Man kan precis som bloggaren sakna alla insikter i högre matematik och ändå fatta grunderna i dem. Men i en konkret situation måste man ändå ofta medveten tänka efter för att inte falla i någon av alla de fällor som vår hjärna lätt fastnar i när den går på autopilot.

Nu ska gå vi igenom några. Du känner säkert igen flera. Det bör också påpekas att de bör ses som olika sidor av samma mynt: Det är mångt och mycket samma typ av felaktigt tänkande som skapar fällorna.

De små talens lag

Våra hjärnor är konstruerade för att dra generaliserade slutsatser om verkligheten. Jordgubbar är gott. Spisar kan man bränna sig på. Dagisfröknar är snälla. Redan som småbarn börjar vi bygga en kunskapsbank som med åren växer sig allt större. Vi har en enorm nytta av denna förmåga, men den har också en allvarlig baksida: Våra slutsatser om verkligheten är inte sällan byggda på ett alldeles för litet urval av händelser. Som vi konstaterade ovan är det evolutionärt sett faktiskt fördelaktigt att dra förhastade slutsatser om risker och möjligheter, jämfört med att inte dra någon slutsats alls.

De små talens lag beskriver hur vi drar slutsatser om verkligheten baserat på ett alldeles för litet urval. ”Vi” i det här fallet är både vanliga människor och experter.

Vad våra hjärnor inte riktigt förstår är att resultat ur små urval löper mycket större risk att inte spegla verkligheten. Okej, vi förstår att om SVT går ut och frågar fem personer på stan om hur de tänker rösta i höst så säger det föga om utgången i riksdagsvalet. Men hur är det med 150 personer? Eller 1 500 personer? Kahneman och Tverskys undersökningar visade att även forskare som hade fullt klart för sig hur man beräknar nödvändiga urvalsstorlekar och statistisk signifikans mycket ofta designade sina studier utifrån intuition när man bestämde antal deltagare. En intuition som ledde till resultat som hade en alldeles för stor risk att de berodde på slumpen.

Det är också så att även om vi förstår att fem intervjuer inte förutsäger ett valresultat så drar vi lätt slutsatser i vår egen vardag på mycket små datamängder. Vad skulle du till exempel dra för slutsatser av att det står 5-2 i matcher mellan två basketlag efter sju inbördes möten? Att laget som vunnit fem gånger är bättre är i varje fall den tanke som intuitivt kommer till en. Men faktum är att om två exakt lika bra lag möts sju gånger i en sport där slumpen har en viss inverkan så kommer det ena laget vinna fem, sex eller alla sju matcherna nästan en fjärdedel av gångerna!

Ju mindre urval, desto större sannolikhet att slumpen ger ett resultat som inte stämmer med verkligheten. Anta att tre personer på en medelstor arbetsplats drabbas av cancer inom loppet av ett år. Det väcker förstås förstämning bland arbetskamraterna, men ganska säkert också oro: Är det något i miljön på jobbet som ligger bakom? Det kan förstås inte uteslutas, men sannolikt är det slumpens verk. För i små populationer är sannolikheten för resultat som avviker drastiskt från medelvärdet mycket större.  

Anta att risken att drabbas av cancer inom ett år för hela mängden personer som arbetar på den här typen av arbetsplatser utifrån ålder och hälsa är 0,5%. Om det är hundra personer på arbetsplatsen så innebär tre drabbade en sex gånger så hög frekvens (3%) som snittet. Samtidigt noterar förmodligen ingen att varken i fjol eller förfjol var det någon som blev sjuk. Risken var ungefär 1 på 100 att någon skulle ha blivit sjuk, men utfallet blev 0.

I det långa loppet kommer saker och ting som styrs av sannolikheter att falla ut på det sätt som sannolikheterna förutsäger, antingen det handlar om tärningskast, sportresultat eller cancerfall i en population. Men som en matematiker jag känner en gång uttryckte saken på sitt träffande, precisa sätt: Vi förstår inte hur långt det långa loppet faktiskt är.

Att se mönster som inte finns.

Våra hjärnor söker ständigt efter förklaringar till det vi upplever. Det är därför mycket mer naturligt för oss att tro att det finns kausala orsaker till att något händer än att det är ren slump. Vi är bra på att se mönster, men tyvärr också mönster som inte finns.

Ett klassiskt exempel handlar om bilar som kör igenom en korsning. De är antingen röda eller blå. Vi står och observerar dem. Först kommer sex bilar i den här ordningen:

Blå – Röd – Röd – Blå – Röd – Blå

Sen följer tio bilar till:

Röd – Röd – Röd– Blå – Blå – Blå

Bägge dessa kombinationer är exakt lika sannolika, givet förstås att det totalt passerar lika många röda och blå bilar i korsningen. Ändå ser de flesta hjärnor ett mönster i den andra sekvensen. Nästa tanke blir då lätt att passagen av bilar inte är slumpmässig. För förutom den skenbara harmonin i hur fint röda och blå bilar sorterade upp sig i två grupper så har hjärnan svårt att tro att slumpen skapar kluster av den där typen: Många bilar av samma färg eller klavar i rad ”borde” inte kunna inträffa om det verkligen är slumpen som styr tänker den. Ett misstag som brukar kallas clustering illusion.

(bild: Freepik.com)

Det kan vara mycket svårt att övertyga människor som fått för sig att de ser ett mönster som visar på någon sorts orsak-verkan som inte är slump. Under Blitzen i London fick många för sig att det fanns ett mönster i form av områden i staden som inte träffats av några bomber. Det spekulerades vilt i att det bodde tyska spioner där. Men statistiker kunde visa att mönstret av träffade och ”skonade” områden såg precis ut som man kunde vänta sig i en i princip slumpmässig process. Det blev i det här fallet kluster av ovanligt många träffar på vissa ställen, medan det var ovanligt få på andra.

Om man som jag ägnar en del tid och kraft åt spel där det finns slumpinslag så måste man leva med att det uppstår kluster av frustrerande otur ibland. Tanken att det ligger något bakom kan dyka upp i huvudet även på oss som definitivt egentligen vet bättre. För andra kan det växa till en övertygelse. När jag spelade poker fanns det mängder av människor som var övertygade om att pokersidorna var ”riggade” så att det gick sämre för dem än det egentligen borde göra. Inga sakargument bet på dem. De kunde helt enkelt inte ha så mycket otur hävdade de.

Ett annat fenomen vi lätt kan drabbas av i vårt mönstersökande kallade astronomen Carl Sagan att bokföra träffarna, men glömma missarna. Om någon som gärna vill tro på det övernaturliga går till en spågumma så visar forskning att det finns en klar tendens att personen fokuserar på de påståenden där spågumman råkar träffa rätt (t.ex. att personens mamma är död), men bortser omedvetet från de påståenden som är felaktiga. Då framstår det lätt som att spågumman verkligen kan ”se” saker, när hon i själva verket inte har lyckats bättre med sina ”förutsägelser” än vad en dator som på slump skulle välja ut ett antal godtyckliga gissningar om en persons förhållanden. Mönstret av rätta gissningar man tror sig se är alltså inte ens en feltolkning, utan en ren vantolkning. Ungefär som att tänka bort allt det röda i en blå, grön och rödrandig matta och hävda att den är blågrön.

Sen kommer spågumman med all säkerhet också att använda sig av cold reading-teknik för att övertyga kunden om sin paranormala förmåga. Men det är ett psykologiskt fenomen som bloggen kanske tar upp nån annan gång.

Slumpen har inget minne

Massor av pengar har spelats bort vid roulettehjul utifrån föreställningen att det nu bara ”måste” komma upp rött, udda eller kanske ett visst nummer. Det har ju varit en lång sekvens av spinn utan. Denna idé om att slumpen skulle ha någon slags minne har döpts till Gambler’s fallacy.

Om vi kastar krona eller klave så är chansen att det blir krona 1 på 2. Om vi har kastat krona eller klave 9 gånger och det blivit krona varje gång är chansen att det blir krona en tionde gång fortfarande 1 på 2. Så varför tror vi då så lätt på motsatsen?

Vi har alla hört uttrycket ”det jämnar ut sig i längden”. Om det kommer fler kronor än klavar de första femtio kasten, borde det då inte komma fler klavar de nästa femtio? Men det som jämnar ut sig är den relativa frekvensen: Om vi kastar krona/klave fyra gånger finns det 2 av 16 möjliga utfall som ger mindre än 25% eller fler än 75% krona. Det händer alltså i snitt 12,5 gånger av 100. Men redan om vi dubblar till att kasta 8 gånger så sjunker antalet utfall med mindre än 25 eller mer än 75% till 18 av 256 möjliga. Det är lite drygt 7 gånger av 100. Och det är ändå ingenting mot om vi kastar 100 gånger. Då är antalet möjliga utfall så få att om jag låter en dator köra 100 000 omgångar med 100 kast så händer det i snitt färre än 6 gånger att det blir 75 eller fler klavar eller kronor!

Äntligen fick jag ett skäl att gräva fram min gamla dammiga myntsamling och använda den fina gamla tvåkronan för att illustrera något i bloggen. Krona är den sida av myntet som har kungens bild på sig.

Det här gör att effekten av tillfälliga mindre sannolika sekvenser, t ex att vi får krona fler än 9 gånger på 10 kast (sannolikheten för det är lite drygt 1%), kommer att minska i längden av alla mer sannolika utfall. Det behöver alltså inte komma fler klavar än kronor för att vi med tiden om vi kastar tillräckligt många gånger kommer allt närmare en fördelning 50%-50%. Och slumpen behöver inte ”minnas” att det nog är dags för lite klavar nu. Faktum är att eftersom den inte har något minne så är det något mer sannolikt att vi fortfarande har lite fler kronor än klavar när vi kastat 100 eller 1000 eller 10 000 gånger.

Inte så svårt egentligen, eller hur? Men något i våra hjärnor verkar helt enkelt inte gillar den äkta slumpen. Vi letar som alltid efter orsak och verkan och då är det naturligt att tänka att det som hänt i det förflutna på något vis påverkar det som händer i framtiden. Det är inte ologiskt, bara logik som utgår från felaktiga antaganden. För saken är den att en definition av äkta slump är att den just inte är underkastad orsak och verkan. Och så verkar det vara något i själva logiken kring att en osannolik serie av händelser ändå består av enskilda steg som i sig själva inte alls är särskilt osannolika som svär emot vår intuition. Och får oss att tro fel som följd.

Regression till medelvärdet

Anta att två ovanligt långa personer (mannen 200 cm och kvinnan 185) skaffar barn tillsammans. Hur långa kommer barnen att bli som vuxna?

När människor gissar på detta så kommer de högst sannolikt att gissa en för hög kroppslängd, även om de känner till att korrelationen mellan föräldrars och barns kroppslängd som vuxna är långt ifrån perfekt (den lär ligga på ungefär 0.5) På samma sätt kommer de antagligen att gissa fel på resultaten andra dagen och rundan av en golftävling när de utgår från resultaten den första dagen och sätta för lågt antal slag på de som ligger i toppen och för högt antal på de som ligger i botten.

Felet består i att vi underskattar slumpens roll och kraft i de flesta sammanhang. Eller faktorer som får samma effekt som slump. Och de logiska slutsatserna av det.

Om två händelser (t.ex. en pappa och en sons längd som vuxna) har en viss, men inte perfekt korrelation så kommer den andra händelsen i genomsnitt ligga närmare medelvärdet än den första. Men precis som slumpen saknar minne så är det här inte något resultat av en mystisk kraft som jämnar ut saker. Det är bara en annan aspekt av korrelation.  Ju mer något avviker från medelvärdet, desto större sannolikhet att det är resultatet av egenskaper eller händelser med ganska låg sannolikhet att inträffa. Få män är två meter långa eller mer och i de allra flesta fall kommer de och barnets mamma föra över mer ”normala” kombinationer av gener som styr längd till sonen. Därför blir en son till en sån pappa i genomsnitt åtminstone något kortare. Och en ovanligt kort pappa får sannolikt en något längre son av samma skäl.

Golfspelare som gjort toppresultat på en runda gör i genomsnitt sämre ifrån sig nästa dag. Och tvärtom. Åtminstone givet att deltagarnas spelstyrka är någorlunda normalfördelad, d.v.s att några är lite sämre och några lite bättre och de flesta ligger nånstans i mitten i gruppen. En enskild runda kommer deras resultat dock med all sannolikhet vara lite mer utspridda. Detta därför att en del av det beror på sådant som vindar som blåser ”rätt” eller ”fel”. Men också på det faktum att inte ens de bästa golfspelare har full kontroll på sina slag. Därmed gör ren slump att vissa dagar kommer fler slag att bli precis rätt och andra dagar blir fler fel. Så en golfare som i snitt sätter säg 70% av sina puttar upp till ett visst avstånd kan sätta 85% en dag när hen har turen på sin sida, men bara 55% en dag när det är tvärtom. Men de flesta rundor kommer att sluta med ett utfall som ligger närmare 70%.

(bild: Pexels.com, fotograf: Kampus production) Glada på green - då har det nog gått bättre än det brukar idag? Vilket tyvärr mest sannolikt innebär att nästa runda går sämre. Regression to mean explained! Vilket på ett naturligt sätt för oss över till:

Underskattning av slumpens roll i olika skeenden

Daniel Kahneman fick en gång frågan om vad som var hans favoritekvation. Hans svar:

-          Framgång = begåvning+tur

-          Stor framgång= lite mer begåvning+ mycket tur

I de allra flesta skeenden i våra liv så spelar slump en mycket större roll än vad vi tror eller vill medge. I princip alla stora, framgångsrika företag har haft en väldig tur som bestod i att de kom fram med en produkt i rätt tid och på rätt plats.

Underskattning av slumpens roll är egentligen i huvudsak en funktion av det vi redan nämnt om vår benägenhet att se mönster och orsakssamband även när de inte finns i verkligheten. Och, skulle jag säga, ett psykologiskt motstånd mot tanken på slumpens roll i våra liv. Särskilt kanske när det gäller bra saker. Vi gillar inte tanken på att vårt favoritlags, vår musikaliska idols eller för den delen våra egna framgångar till en del handlar om tur och slump, inte bara hårt arbete och skicklighet.

I sportvärlden talar vi gärna om ”form” och tänker oss att alla lite längre sekvenser av bättre eller sämre resultat än förväntat beror på det och inte på slumpen. Vi förklarar regelmässigt misstag med ”nervositet”, eller ”dålig koncentration”. Och även om det naturligtvis är orsaken ibland till ett dåligt hopp eller kast så kan det precis lika gärna handla om slumpmässig variation som beror på att ingen idrottare behärskar sin idrott helt perfekt och därför gör en viss procent misstag även då hen inte är det minsta nervös eller okoncentrerad.

Vi ogillar slumpen så mycket att vi ibland inte vill erkänna den ens, trots ovedersägliga bevis. I basket märker man ibland hur spelare kommer in i sekvenser där de sätter ovanligt många skott. En sån spelare anses vara ”het” och analyser av amerikansk basket har visat att de får fler passningar av medspelarna när de är i en sån sekvens. Men analyser har också visat att det åtminstone för det mesta rör sig om en illusion. Fördelningen av sekvenser då spelarna sätter eller missar skott skiljer sig inte åt från vad man kan vänta sig av en rent slumpmässig fördelning utifrån hur hög träffprocent spelarna har totalt. En ”het” spelare har därför inte större sannolikhet rent statistiskt att sätta nästa skott än en spelare som inte är det. Men när studien presenterades avfärdades den av flera basketcoacher i NBA. Precis för övrigt som studier som visat att enskilda investerares årsresultat jämfört med andra investerares till största del beror på slumpfaktorer (korrelation mellan olika årsresultatet har varit låg eller obefintlig). Utan att det gett någon återverkan på lusten att ge höga bonusar till de mäklare som uppnått bäst resultat ett år.

En "het" spelare på väg att sätta en trepoängare i NBA? (bild: Beinsports.com)

Avslutning

Vi gör lätt misstag när vi resonerar kring och försöker bedöma sannolikheter och hur slumpen fungerar. Det finns förstås ännu fler fällor än de jag redan tagit upp. En välkänd är hur vi tenderar att överskatta sannolikheten för saker som får mycket uppmärksamhet och sådant som väcker starka känslor hos oss. Mord och flygolyckor är typiska såna saker som studier visat att människor tenderar att tro att det är mycket mer sannolikt att drabbas av än vad det i verkligheten är.

Här är en annan: Du går omkring på en slumpvis utvald plats i USA. Vilken hudfärg är det mest sannolikt att den första fattiga person du möter har? Nu kanske du tänker efter p.g.a det du läst. Men vid ett relativt snabbt svar slår jag vad om att många ser en svart/färgad person. Det är emellertid fel. Misstaget beror på en sammanblandning av absolut och relativ frekvens. I själva verket är det nästan dubbelt så sannolikt att det är en vit person, även när man inte räknar in latinamerikaner (Hispanics) i gruppen. För även om det relativt är nästan var femte svart som lever i fattigdom mot bara ungefär var elfte vit så bor det nästan fem gånger så många vita som svarta i landet (enligt USA:s egen rasbaserade statistik).

Slutligen en variant på samma tema. Ett visst ämne ökar risken för att drabbas av en allvarlig, dödlig sjukdom med 20%. Vad säger det? Inte mycket förrän vi vet hur stor risken var innan. Men med rätt twist kan säkert en kvällstidning skrämma upp ett antal läsare. För insikten att måste vi summera alla sannolikheter för att få fram ett tal som verkligen säger något konkret kommer långt ifrån automatiskt för oss alla. Det är en väldig skillnad om sjukdomen dödar 50 eller 5 000 personer om året. Tänk på det nästa gång du läser ett ”hälsolarm”. Och kom ihåg att när inte ens professorer i statistik är särskilt bra på det här med sannolikhet och slump alla gånger så behöver du inte känna dig helt misslyckad för du – sannolikt! – inte är någon vidare intuitiv statistiker.

Ni vet en sån där ytterdörr med en dörrstängare. Under en period på jobbet var jag regelbundet på möten i ett annexkontor där entrédörrens dörrstängare efter en tid gick sönder utan att bli lagad.  Varje gång jag skulle gå in utspelade sig följande scen: Jag tog tag i dörrhandtaget, tryckte ned det och drog. Och höll på att ramla baklänges, eftersom dörren for upp nästan utan motstånd. Vilket ju inte är vad man väntar sig med den där typen av ytterdörrar. Den här triviala episoden är en bra illustration till fenomenet muskelminne.

Ordet muskelminne används ibland i betydelsen att själva våra muskler ”minns” den träning vi en gång har gett dem.  Det sägs göra att vi lättare kommer i form efter en period då vi inte tränat dem även om musklerna är lika små och svaga igen som första gången vi började träna dem. Men den här bloggposten handlar om  muskelminne i betydelsen hur vår hjärna minns och lagrar kunskap om rörelser och rörelsemönster: Vår samlade kunskap om hur vi rent fysiskt möter och interagerar med vår omvärld. Från enkla rörelser till mer komplicerad koordination. Från att gå uppför en trappa till att spela en fiolstämma i en Beethovensymfoni.

Vissa aspekter av muskelminne är välbekanta för oss alla. Vem har inte haft ett samtal om den skenbara paradoxen att vi kan lära oss att cykla både snabbt och säkert, fast vi inte kan förklara i ord hur vi gör för att hålla balansen på bara två hjul. Hur många golfare har inte funderat över hur de ska få till den ultimata swingen? Ändå tror jag att de flesta inte inser hur mycket vi använder såna förmågor i alla tänkbara situationer, inte bara för att bemästra mer komplicerade aktiviteter. Att vi bär på en stor bank av tyst kunskap.

Tyst eller implicit kunskap är förmågor eller insikter vi har men som inte kan uttryckas eller beskrivas i tal eller skrift. Åtminstone inte fullständigt. De utgör en central del av vårt procedurminne: Hur vi utför olika saker. I vardagsspråket har ordet minne kommit att bli starkast associerat med det deklarativa och det episodiska minnet: Var jag gick i skolan, vad huvudstaden i Grekland heter eller vad ordet rekvirera betyder. Det är egentligen olyckligt. Dessa minnessystem är för all del mycket viktiga och skador på dem vid exempelvis demenssjukdom kan orsaka människor stora problem. Men vårt procedurminne är minst lika viktigt för att vi ska kunna fungera i vår vardag. Skulle det slås ut skulle det bli mycket svårt att göra en så enkel sak som att gå ut i köket och tappa upp ett glas vatten.

Inte fullt så enkelt som man kan tro att utföra

Just att tappa upp ett glas vatten är en serie relativt enkla handlingar och rörelser som du skulle kunna beskriva i ord för en stackars man som förlorat sina procedurminnen, men i övrigt hade en fungerande hjärna. Men i de enskilda momenten skulle du få det mycket svårare. Anta att du har lotsat honom fram till köksskåpet, så att han kan ta ut ett glas. Mannen vänder sig till dig och frågar: ”Hur mycket ska jag ta i för att få upp skåpsluckan”. Vad svarar du?

Som bäst kommer du svara något i stil med ”Inte så mycket, ett litet lätt ryck bara”. Men mer exakt hur mycket, det är tyst kunskap hos dig. Ett muskelminne som inte kan verbaliseras eftersom det sitter i minneskretsar någonstans i din hjärna (var är faktiskt rätt oklart fortfarande om jag förstått forskningsläget rätt, men vissa delar finns i en del som kallas primära motorcortex) vars uppgift det är att skicka elektriska signaler till din arm och din hand som omvandlas till den väl avvägda rörelse som får luckan att gå upp lagom fort och lagom långt och utan onödig ansträngning. Och utan att du medvetet behöver fundera på saken.

Om vår stackars man står i just ditt kök vet förmodligen din hjärna exakt hur mycket kraft som ska till för att öppna just den här luckan på just det här skåpet. Men även i ett för dig helt okänt kök är du långt ifrån lost in space. Alla luckor, lådor etc. du öppnat i livet hjälper dig att göra en bra bedömning ändå. Men det är inte ”Du” i bemärkelsen ditt medvetande som gör det. Det är ditt muskelminne som med lite hjälp av synintrycken gör ett estimat och skickar en signal till armen och handen utifrån det. Även om det förstås kan bli fel i ett enskilt fall om det är en ovanligt trög eller lätt lucka.

Vi bär alla på en stor mängd såna här muskelminnen på en rad områden. En del för enklare rörelser, andra för mer avancerade. Vissa har uppstått genom medveten träning, andra bara av sig självt och utan att du tänkt på det. För redan då du som bäbis fått till koordinationen mellan öga och hand började du samla data till muskelminnen. Att lära sig gå är också att bygga upp starka mentala representationer i hjärnan av hur muskler, senor och leder i din kropp samspelar och hur de ska samordnas för en optimal förflyttning. Från de första trevande stegen till en fyra- eller femåring några år senare som springer obekymrat och nästan obehindrat.

Det är förstås muskelminnet som gör att en duktig gitarrist både kan ta ackord och dra eller knäppa på strängarna utan att titta. Det som en gång de första gitarrlektionerna var ett mödosamt flyttande av fingrarna med ögonens hjälp är för länge sen helt automatiserat. Man kan till och med tänka sig att gitarristen inte behärskar att visuellt peka ut hur alla ackordvarianter ska tas med exakt precision. Jag kom tyvärr aldrig själv förbi det trevande stadiet med klumpiga försök till ackordföljder. Däremot är jag en ganska habil maskinskrivare med den klassiska fingersättningen. Även om jag kan dra början av den övre raden bokstäver ur minnet (QWERTY…) tror jag faktiskt inte att jag skulle få in alla bokstäver på resten av tangentbordet på helt rätt positioner. Ändå skriver jag snabbt och med låg felprocent. För mina fingrar ”vet” det som inte det visuella minnet fullt behärskar. De rör sig av sig själva upp och ner och åt sidorna och gör att jag kan skriva en sån här mening på runt tjugo sekunder. Och då är jag ändå inte någon maskinskrivandets Mark Knopfler, snarare på sin höjd en hygglig gitarrist i något hobbyband.

En man som lär ha en mycket kraftfull representation i sin hjärna av hur fingrarna ska röra sig över strängarna på gitarren (Bild från Wikipedia, fotograf Sebastien Gross)

När det gäller mer avancerade procedurer så kan vi också slå fast en sak: Människor älskar att flytta över kunskap till muskelminnet. Älskar så mycket att många är beredda att lägga tusentals och åter tusentals timmar på att träna en enda aspekt av det. I de mest extrema fallen handlar det i princip om att uppnå ett ideal där en enda rörelse ska upprepas gång efter gång på ett identiskt vis. Tänk bowling. Den perfekta bowlingserien består av 12 strikar i rad för 300 poäng. Tolv exakt likadana slag.

Ett enda idealt rörelsemönster, men många delar av kroppen som måste samspela för att det ska bli verklighet (The Mirror)

Ibland kan feltolkningar av visuella stimuli lura muskelminnet. Det här misstaget har du förmodligen gjort nån gång: En stol ser ut att ha en hyfsat mjuk dyna. Du sätter dig ner på den och… aj min rumpa! Det var ju en hård stol. Ögat lurade muskelminnet att skicka en signal om att sätta sig ner på det betydligt snabbare och mer oförsiktiga vis vi använder när vi tror att stolen är mjuk. Eller tänk den tappade balans och i värsta fall vurpa som kan bli resultatet om du missar vilket trappsteg som är det sista. Omedvetet slutar du nämligen justera dina rörelser efter antagandet att det kommer ett steg till när du tror dig vara nere på golvet. Eller vad som händer om något du biter i är mycket mjukare eller hårdare än vad du trodde du stoppade det i munnen. För också i ditt ätande styrs av en massa tyst kunskap om hur olika typer av mat ska hanteras genom muskel- och ledrörelser i käkar, tunga etc. ¨

En annan mycket intressant egenskap hos muskelminnet och överhuvudtaget vårt procedurminne är att inlärning kan vara möjlig även omfattande skador på närminnet gör mycket svårt eller helt omöjligt att lägga nya kunskaper på minnet. En patient hade efter en hjärninflammation förlorat nästan hela sitt närminne. Hon kom inte ihåg att hon någonsin träffat en person som varit inne i hennes rum och pratat med henne mindre än tio minuter tidigare.

Innan sin sjukdom hade kvinnan varit en duktig amatörmusiker och den grundförmågan fanns kvar, liksom minnen av låtar hon lärt sig spela när hon var frisk. Fick hon noterna till ett nytt stycke så hade hon som de flesta vissa svårigheter med att spela det korrekt. Fick hon se samma noter dagen efter kom hon förstås på grund av sin skada inte ihåg att hon redan sett dem en gång. Men genom en serie enkla men klurigt uttänkta försök upptäckte man något intressant: Trots att hon inte hade någon medveten igenkänning så blev hon allt bättre på att spela ett stycke när hon fått det visat för sig flera gånger. Man jämförde med andra stycken med samma svårighetsgrad som hon på riktigt fick se för första gången och skillnaden var tydlig. Kvinnans implicita minne fungerade fortfarande, trots de förödande skadorna på närminnet. Det hennes medvetande inte kunde erinra sig kände musklerna igen. Eller på riktigt: Kretsar i hjärnan hade förmått lagra information som de kunde skicka ut som signaler till hennes armar och händer nästa gång hon fick samma noter framför sig. Experiment med andra patienter har visat liknande resultat.

Det system som muskelminnet verkar i är dock inte någon enkelriktad led. Information flödar i bägge riktningarna i nervbanorna. Allting vi gör som fysiska varelser är beroende av en ständig återkoppling från nervceller i våra muskler, senor och leder. Den ger hjärnan information om både rörelser och position i alla delar av kroppen som fogas samman till en helhet. Den förmågan kallas också för proprioception. Tillsammans med sinnesintryck från synen och hörseln ger proprioceptionen oss vår samlade perception av vår egen kropp. Den kallas rentav ibland för vårt sjätte sinne.

Proprioceptionen kan precis som våra andra sinnen rubbas genom skador eller sjukdomar i själva sinnesorganen eller i hjärnan och nervsystemet. I boken Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt beskriver Oliver Sacks ett särskilt svårt fall. En ung kvinna drabbades av en akut nervinflammation och förlorade helt den här delen av kroppsuppfattningen. Effekterna blev katastrofala: Hon förlorade förmågan att gå och stå, ja t.o.m förmågan att sitta. Försökte hon rasade hon snart ihop. Hon var inte förlamad, men kunde inte koordinera sina rörelser. Händerna rörde sig bara planlöst hit och dit. Hon var som en levande trasdocka. Hjärnan tog inte längre emot och bearbetade signalerna från kroppen via proprioceptionen. Hon upplevde det som att hon inte hade någon kropp, fast hon till skillnad från en förlamad person hade känseln kvar.

Tragiskt nog för kvinnan blev hennes skada permanent. Men lyckligtvis inte hennes tillstånd. Hon lärde sig att kompensera mycket av den förlorade proprioceptionen med synens och hörselns hjälp. Ganska snart kunde hon sitta upp igen och få armar och händer att lyda åtminstone lite enklare rörelser genom att helt enkelt titta på dem och på sin egen kropp hela tiden. Men blundade hon tappade hon snabbt kontrollen igen och rasade ihop. Med tiden lärde hon sig gå och stå igen och utföra åtminstone de viktigaste momenten man behöver behärska för att klara sig utan hjälp i vardagen. Men Sacks tyckte att alla hennes rörelser och även sätt att bara sitta kändes onaturliga, nästan teatraliska. Det gällde även hennes tal. För även om vi upplever det som att vi styr vårt tal genom återkoppling från hörseln så är den proprioreception vi får från våra talorgan faktiskt långt viktigare. Därför kunde kvinnan heller knappt tala i början av sjukdomsförloppet.

Vad vi kan lära oss av det här fallet är också att även aktiviteter vi upplever som triviala i själva verket kräver att vår hjärna och vår rörelseapparat är i god synk med varandra. Det är inte bara cykling som är en avancerad balansakt, det är det faktiskt att gå också. Eller t.o.m att bara sitta på en stol. Hjärnan ger hela tiden akt på vår position och balans och skickar vid behov signaler som får muskler, leder och senor att utföra små, kompenserande rörelser så att vi förblir i jämvikt. Och undviker att ramla av stolen mitt i en mening.

Vi har kommit till slutet. Muskelminnet och förmågan att snabbt bilda procedurminnen av god kvalitet varierar mellan individer. Vissa av oss behöver längre tid att automatisera alla rörelser som krävs för att köra en manuellt växlad bil. Medan andra verkar ha en inbyggd förmåga att ta till sig grunderna i ett nytt rörelsemönster som en överstegsfint i fotboll. Jag är smärtsamt medveten om att jag tillhör den förstnämnda kategorin. Har åtskilliga minnen från hur svårt det varit för mig att bemästra även rätt enkla rörelser. Helt säkert hade alla av er som läser det här inte haft lika svårt som mig att få in i skallen vilken kraft som skulle sättas in (eller snarare INTE sättas in) på den där dörren med den trasiga dörrstängaren. Men övning ger färdighet för oss alla och en dag har vi fått de där kretsarna i hjärnan som gör att vi hyggligt bra kan svinga drivern på tee på fjärde hålet, dreja en skål på keramikkursen, eller spela Für Elise på synten. Till dess får vi glädjas över alla de effektiva muskelminnen vi redan har. Som hur vi får upp maten på gaffeln och för den till munnen med ett alldeles lagom hårt grepp om skaftet. Eller petar näsan.  Eller öppnar fodralet till mobilen och startar den med ett lätt tryck på touchknappen. Eller tar den vi älskar i famnen med en lagom hård omfamning och kysser honom eller henne på munnen alldeles lagom mjukt.

Tack hjärnan och nervsystemet för det!

Makt korrumperar. Absolut makt korrumperar absolut.

Dessa två meningar skrev den brittiske aristokraten Lord Acton i ett brev 1887. Han var inte den förste som tänkte i de banorna. Redan i antikens Rom, före Julius Caesar, fanns ett politiskt system som byggde på idéer om att sprida makten för att minska risken att envåldshärskare och despoter grep den. Med upplysningen började föreställningen om att enskilda män inte hade någon gudomlig rätt att härska och bestämma över allt och alla i ett samhälle vinna alltmer terräng. Utvecklingen av demokratiska samhällssystem är ett naturligt utflöde ur det.

Men tyvärr finns envåldshärskarna kvar. Furstarna som sitter på troner, övertygade om sin rätt att förtrycka andra. Säkra på sin absoluta rätt till makten. Inte sällan blir de alltmer hårda, för att inte säga brutala, ju längre tiden går. Vad som från början kanske ändå hade inslag av idealism och god vilja blir till slut bara tyranni: En kontrollapparat byggd på hot och våld vars enda syfte är att hålla fursten kvar vid makten.

Alla vi som har det minsta intresse av modern historia kan lätt rada upp namn: Stalin, Hitler, Pol Pot, Ceausescu, Idi Amin, Ghadaffi, Robert Mugabe, Saddam Hussein, Kim Jong Il.

Och nu om inte förr skulle de allra flesta utan att tveka addera ett namn till listan om de inte redan gjort det: Vladimir Putin.

Vladimir Putin. Envåldshärskare och furste år 2022 (Die Welt)

Auktoritära ledare kan vi hitta på många nivåer i samhället, men när vi pratar om riktiga furstar är det nog mer rimliga att börja på nivån ledare för storföretag eller kanske chefer för stora offentliga organisationer. Men den verkligt klassiske fursten och despoten är ledare för ett helt land, litet eller stort. Tvärtemot på senare år alltmer populariserade föreställningar måste en sån furste inte vara renodlad psykopat, framför allt inte från början. Troliga ingångsvärden är dock en stark vilja till makt, en mycket stark till orubblig tro på sig själv och sin förmåga och ett dogmatiskt sinnelag, åtminstone när det gäller de stora och viktiga frågorna. Kör det där i en mixer och du får någon med en stark vilja att ha kontroll över andra. Händelsevis så visade en psykologisk kartläggning av Putin som gjordes av ett amerikanskt forskningsinstitut för ett antal år sen ungefär en sån profil.  

Ändå är det i första hand alla vi andra, inte furstarna själva, som möjliggör dem. Som extremt sociala däggdjur är vi oerhört angelägna om att få tillhöra gruppen. Vi är väl medvetna om hierarkier och om vi inte själva är alfahannar eller honor så faller det sig oftast naturligt för oss att foga oss efter starkare individers vilja. Vi är rädda för sanktioner och bestraffning av olika slag som kan utdelas av de som står i högre rang. Den rädslan är lätt att förstå om vi arbetar för Stalin eller Saddam Hussein och vet att det bokstavligen sker med livet som insats. Men även när risken vi löper inte ens är att få sparken, utan bara en tillrättavisning inför våra kollegor och kanske sämre arbetsuppgifter en tid framöver så hålls vi ofta effektivt i schack av en chef som vill ha makten och kontrollen.

I mönstret ingår att många av oss lätt grips av en stark beundran, ibland ren dyrkan, av starka, beslutsamma ledare. Särskilt i orostider tycks vi vara benägna att ge upp mycket av vårt självbestämmande och självrespekt, i utbyte mot trygghet, verklig eller inbillad som vi tror en ”stark ledare” kan ge oss. Tyvärr en väldigt bra grund för furstar att bygga sin makt på.

Den som är eller ska bli en furste kan som sagt till en början förutom sin makthunger även drivas av andra och mer idealistiska motiv. Om inte annat så tycks även de människor vars handlingar måste betraktas som genuint onda oftast behöva ett personligt moralsystem som gör dem övertygade om att de har en rätt att göra som de gör som inte endast utgår från deras styrka och maktresurser. I en intervju med amerikansk journalist strax före sin död hävdade den kommunistiske massmördaren Pol Pot, på vars direkta eller indirekta order mer än en femtedel av Kambodjas befolkning dödades eller svalt ihjäl, att hans samvete var rent. Han erkände att vissa misstag begåtts, men hävdade att allt han hade gjort hade han gjort för sitt lands skull.

Några av offren för de röda khmerernas och Pol Pots skräckvälde. Foto från Wikipedia.

Låt oss nu föreställa oss en ny ledare på en hög post. Som de flesta som nått dit har han en förmåga att charma människor, eller åtminstone få dem att frivilligt och med glädje vilja följa honom och hans idéer. Han gillar för all del att bestämma, men har också visioner han drömmer om att förverkliga. Hur gott självförtroende han än har inser han för det mesta att som ny på jobbet klarar han inte att fatta alla viktiga beslut enbart från sitt eget omdöme. Inställningen till medarbetarna är därför välvillig och han är benägen att lyssna och ta in också synpunkter och uppfattningar som inte stämmer med hans egna. Inom rimliga gränser åtminstone, han är ju ändå chef.

Tyvärr varar inte det här tillståndet och det beror på flera saker, varav ett par kan tyckas säga emot varandra.

Ju säkrare chefen känner sig i sin nya roll, desto mer benägen blir han att tro att han själv vet bäst när det gäller alla större beslut. Därmed börjar han lyssna mindre på andras råd och i samma grad minskar hans tolerans för avvikande uppfattningar bland hans medarbetare. Den naturliga driften i hans person till makt och kontroll, också på andras bekostnad, tar över i allt högre grad. De storslagna visionerna kan finnas kvar, allt måste inte bara handla om hans egen makt. Men de kan vara mer känsliga än något annat att ifrågasätta, särskilt om någon vågar påpeka att de står i konflikt med verkligheten.

Parallellt med den ökade självsäkerheten pågår dock en annan process. Chefen råkar som alla andra ut för besvikelser, fler ju längre tiden går. Sällan eller aldrig lyckas alla hans stora projekt och planer. I omvärlden hörs kritik, kan hans ställning vara hotad? Det blåser överst på toppen och chefen vet att genom historien har allt från hockeytränare och VD:ar till presidenter störtats från sina troner. I kulissen väntar alltid människor som gärna skulle vilja ta över makten.

Den psykiska pressen tenderar att göra människor på höga positioner alltmer misstänksamma med åren om de inte var det redan från början. Mer och mer kraft läggs på att försvara sin position, kanske både med lagliga och olagliga medel. Utrensningar är inte ovanliga och naturligtvis tenderar chefen att bli mer och mer på sin vakt mot vad han uppfattar som tecken på bristande lojalitet eller rentav aktiv opposition. Det blir allt farligare att inte göra som fursten säger eller säga emot honom.

Någonstans här är det rimligt att börja tala om den höga chefen som en furste. Oavsett om han heter P.G Gyllenhammar (ett känt exempel) eller Gustaf Vasa.

Eller Vladimir Putin.

Vid det här laget har processen också fått stora inverkningar på människorna i furstens närhet. En del har försvunnit för att de själva inte står ut i det alltmer auktoritära klimatet. Andra har som sagt rensats ut. I grunden är det samma mekanismer, oavsett om utrensningen sker genom ett ”ta en årslön och dra åt helvete” av en något mer civiliserad furste eller genom att den misshagliga individen fängslas och skickas till Gulag eller avrättas. Gustaf Vasa – som var lika patologiskt självsäker som han var misstänksam – tog livet av ett flertal personer under sin kungatid. Några hade varit hans nära medarbetare.

Gustav Eriksson Vasa. Sveriges egen furste. Narcissist, lögnare, tjuv och mördare - länge gloriefierad i svensk historieskrivning. (Målning av David Frumiere. Foto Kungliga slotten)

Kvar blir de så kallade jasägarna. Antingen de var det från början, eller lärde sig att bli det som en överlevnadsstrategi. De håller med fursten i allt, utom kanske i någon detalj där opposition fortfarande kan tolereras. De bekräftar hans ego som därmed växer sig ännu större, tillsammans med övertygelsen om att han har rätt. Fursten är den lysande strategen, geniet, ja den allvise inom sitt område.

Problemet är förstås att detta sällan eller aldrig stämmer särskilt väl med verkligheten. Chefen som blivit en furste har förlorat mycket eller i värsta fall nästan allt av sin självinsikt. Han ser inte längre sina begränsningar och ingen annan upplyser honom om dem heller. En sån chef kan fatta väldigt dåliga beslut och därigenom orsaka mycket skada. För dem han leder eller för andra. Eller bägge delarna samtidigt.

Men det stannar inte vid det. För en del av processen i ja-sägeriet är att det inte bara är kritik som inte kommer fram. Också information från de nedre delarna av den pyramid fursten tronar överst i silas och förtigs i allt högre grad. Därför att ju mer isolerad och ju mindre lyssnande fursten blivit där uppe på toppen, desto mindre tål han också dåliga nyheter. Detta lär sig hans medarbetare också och anpassar sig efter. Sannolikt ofta både medvetet och omedvetet.

Om informationen är dålig eller rentav felaktig kan också en rationell ledare fatta dåliga beslut. Det är inte svårt att föreställa sig hur ännu mycket sämre de kan bli om man dessutom lägger till ett allt sämre omdöme och allmänt bristande verklighetskontakt i ekvationen.

Nu är det ändå inte möjligt att stoppa all information som kan göra fursten upprörd eller rentav rasande. Men det finns flera skyddsvallar kvar som kan låta fursten leva kvar i sin fantasivärld.

-          Han har sin confirmation bias: Att i huvudsak eller bara ta in fakta som talar för den världsbild han redan har och bortse från uppgifter som talar emot den.

-          Om något ändå tränger över den första skyddsvallen uppstår kognitiv dissonans (se förra bloggposten). Den hanterar han med all säkerhet nästan alltid genom att hitta på olika bortförklaringar som gör att han ändå kan bortse från den.

-          Hans kotteri av jasägare hjälper honom gärna på traven att sopa det obehagliga under mattan.

Jasägarna kan drivas av ren opportunism, men många gånger kan de också vara nästan religiöst hängivna beundrare av fursten. De kan falla för samma illusioner och önsketänkande som han själv, inte minst för att de ofta nog lever med insikten att om fursten faller så faller de också. Därmed är vägen ännu mer jämnad för groupthink: Den process där det blir viktigare att hålla med varandra än att analysera och kritiskt granska fakta. Resultatet kan bli dåliga eller rentav katastrofala beslut.

Vissa furstar har vid det här laget förlorat nästan alla andra ambitioner än att hålla sig kvar vid makten. Andra kan ha kvar också sina starka visioner, som i Vladimir Putins fall ett starkt och mäktigt Ryssland som utövar inflytande långt utanför sina egna gränser. Men vad än visionen är så är den personliga makten viktigare.

Det sista steget på det sluttande planet är att fursten utvecklats till en äkta tyrann. Då är det sista av vad som ändå kan ha funnits kvar av samvete och sunt förnuft utöver det kalla egenintresset borta. Kvar finns bara en fullständigt självupptagen despot som kan tänka sig att göra nästan vad som helst för att behålla makten och uppnå sin vision. Han går bokstavligen över lik, ibland miljontals, om han tycker att det krävs.

Den enda trösten för alla de som hamnar under tyrannens välde är att de mekanismer jag räknat upp ovan innebär en stor risk för hans fall. Så många tyranner genom historien har störtats i olika former av kupper eller mördats i sammansvärjningar och uppror.

Putin

Så hur väl stämmer då det här in på Vladimir Vladimirowich Putin? Väldigt mycket skulle jag säga. Läsaren kanske tänker att jag modellerat beskrivningen efter honom, men så är det inte. Grundtankarna, utvecklade på främst det psykologiska planet, kommer från journalisten och författaren Åke Ortmarks utmärkta bok ”Ja sägarna: medlöpare och nickedockor kring Gyllenhammar, Karl XII, Kreuger och andra furstar”. Han tar inte ens upp Putin. Nej, det är snarare så Putin bara är ännu en i raden av maktfullkomliga män genom historien som med åren blivit alltmer uppfyllda av storhetsvansinne och tagit allt större risker som en följd av det, samtidigt som de blivit alltmer misstänksamma och rädda om sin maktställning.

När jag läser en lång DN-artikel om Putins bakgrund är det inte uppenbart för mig att han var en klassisk psykopat från början. Han tycks ha varit lite av en värsting i nedre tonåren, men skärpte sen till sig med både hård, fysisk träning (judo) och disciplinerade universitetsstudier i juridik. Han har fortfarande kvar flera vänner från dessa ungdomsår som nu ingår i hans inre krets. Inget av det här brukar ses som typiskt psykopatbeteende precis. Från hans år som KGB-agent och senare som assistent åt olika politiker är bilden en hårt arbetande och lojal medarbetare, även om det finns tecken på att redan då började snilla undan pengar med hjälp av några av sina gamla kompisar som blivit oligarker.

Dock kan man nog utgå från att åren i den fruktade hemliga polisen knappast påverkade hans personlighet och värderingar på ett positivt sätt.

När Putin sen stiger uppåt i hierarkin hela vägen till att bli president år 2000, tycks han först ha varit mer försiktig och mindre auktoritär. Den tidens Ryssland var åtminstone jämfört med idag relativt fritt, men en politisk opposition som ännu inte reducerats till en demokratisk kuliss. Men steg för steg har Putin utvecklats till en äkta furste som både tagit ett allt hårdare grepp om makten på inrikesplanet och uppträtt alltmer aggressivt mot sina grannländer. Inte bara i ord, utan också i handling. Föga förvånande kommer också rapporter att han blivit allt hårdare också internt i sin egen maktapparat, allt mindre benägen att tolerera invändningar. Alltmer misstänksam.

Ett annat psykologiskt fenomen jag tror spelar in på både furstar i allmänhet och Putin i synnerhet är att människor ofta tror att andra är ungefär som man själv. Den som är empatisk, ärlig och vänlig själv tenderar att tro andra människor om gott. Medan den som är självupptagen, svekfull eller till och med brutal misstror andra människor och lätt känner sig hotad. En del bedömare menar att Putins tal om att Ryssland är hotat bara är svepskäl för kriget mot Ukraina. Jag tror visst att han använder det taktiskt för att legitimera anfallet för hemmaopinionen, men också att han faktiskt har dessa tankar. Och varför skulle han inte ha det? Mannen som upprepade gånger svikit löften och ingångna avtal när det passat honom. Mannen som startat krig flera gånger redan när det passat hans syften.

Han kan helt enkelt inte föreställa sig att andra människor kan vara fredliga, vänliga och utan lust att utöka sin egen rikedom och makt på bekostnad av andra av andra skäl än att de är svaga och fega. Han kan inte ens se att det finns människor som förvisso vill ha makt och inflytande, men ändå har klara moraliska gränser de inte överträder.

Jag tror att Vladimir Putin år 2022 är en mycket deformerad människa. Att processen kan ha skyndats på av hans långa isolering under pandemin verkar vara en rimlig hypotes, även om den är svår att belägga. Förmodligen är tecknen på en mer obalanserad och obehärskad furste som synts före och efter starten på kriget tecken både på allmän psykisk press, men också på en tilltagande paranoia. Han är rädd: Rädd för viruset, rädd för att folket ska resa sig mot honom, rädd för palatskupper, rädd för NATO. Kanske t.o.m rädd på riktigt för att Ukraina skulle komma och hugga honom i ryggen.

Putins absurda mötesbord. En talande bild av en paranoid och maktgalen människa relatin till omvärlden (NBC News)

Tyvärr hanterar han rädslan genom att höja den egna aggressionen.

Det här är dock inte samma sak som att Putin är ”galen”, eller totalt obalanserad. Att han tappat i omdöme och gått i de fällor som beskrivs ovan när han på dålig information och önsketänkande startat ett i själva verket mycket riskfyllt företag för honom själv och Ryssland är uppenbart. Men hur han kommer att reagera om han blir ännu mer trängd vet vi inte i väst. Jag är inte säker på att hans innersta krets vet det heller. Kanske vet han det inte ens själv. Så hur gärna jag än hade velat sluta denna post med att säga att fursten åtminstone inte blivit en galen tyrann som kan starta ett globalt kärnvapenkrig i tron att han kan vinna det, eller åtminstone förinta både motståndaren och sig själv, så går inte det.

Vi kan bara hoppas. Liksom att vi kan hoppas på att det blir en värld efter Putin där furstarna som förtrycker och förstör för alla oss andra blir betydligt färre än vad de varit genom mänsklighetens våldsamma historia.

Mariupol 2022 (Finska Yle). Den yttersta konsekvensen av att vi låter människor som Putin få makten och behålla den tillräckligt länge för att bli envåldshärskare och furstar.

Jag förstår inte varför du envisas med att ta hit en massa kvinnor som ska hjälpa mig. Jag behöver ingen hjälp. Jag klarar mig alldeles utmärkt själv här i min egen lägenhet där jag har bott trettio år, tack så mycket.

En scen i inledningen av filmen ”The father” med Anthony Hopkins i huvudrollen. Och nog verkar det alldeles i början som att det skulle kunna vara som han säger. Men steg för steg blottlägger filmen det verkliga förhållandet. Som är väldigt långt från den verklighet som Hopkins rollfigur själv upplever.

Den åldrade fadern i filmen försvinner allt längre in i demensens dimmor. Förtvivlat försöker han hålla fast vid sin bild av verkligheten och av sig själv: Den intelligente och – förstår man – en gång charmerande och framgångsrike mannen. Alla tecken på att det inte längre förhåller sig så söker han förtränga så långt det bara går. Hans hjärna söker efter rationella förklaringar till den alltmer obegripliga verklighet han upplever. Förklaringar som också tillåter ett fasthållande vid självbilden. Är hans klocka försvunnen? Det måste vara någon som stulit den. Varför påstår hans dotter att han inte klarar sig själv längre? Det är nog för att hon vill åt hans attraktiva lägenhet.

Demens och andra sjukdomar och skador i hjärnan skapar ofta såna här reaktioner. Neurologen Oliver Sacks beskriver i en av sina böcker ett fall med en man som fått sitt närminne nästan helt utraderat. I ett desperat försök att få grepp om sin förvirrade verklighet ägnar han sig åt ett nästan konstant fabulerande som går ut på han träffar kunder och bekanta i sin mataffär. I själva verket befinner han sig på ett långvårdssjukhus, omgiven av personal och andra patienter. Endast i korta stunder kan han göras delvis medveten om verkligheten.

Det som händer i den sjuka eller skadade hjärnan är inte väsensskilt från hur den friska och oskadade fungerar. Vi söker alla efter sammanhang och logik i verkligheten omkring oss. Vi vill alla att den ska stämma med vår bild av hur den är beskaffad och – inte minst – med berättelsen om oss själva. Vem är jag? Vad utmärker mig som person?

När verkligheten inte ser ut att göra det får vi problem. Ibland stora problem.

Den psykologiska termen för det här är kognitiv dissonans. Den hänger som vi ska se ihop med andra mekanismer i vårt tänkande och kan ibland leda till vad som för en utomstående iakttagare framstår som ett bisarrt, närmast obegriplig förnekande av uppenbara fakta.

År 1914 ökade förväntan och bävan hos hundratusentals medlemmar i Jehovas vittnen. I oktober skulle människans styre över Jorden upphöra, Jesus skulle återvända och ”tusenårsriket” upprättas. De särskilt utvalda 144 000 skulle stiga upp till himlen. Mannen bakom rörelsen, Charles Taze Russel, hade kommit fram till allt detta i sina studier av Bibeln och andra skrifter. Förutsägelsen var reservationslös. Som Russel själv formulerade saken:

An established truth that the final end of the kingdoms of this world, and the full establishment of the Kingdom of God, will be accomplished at the end of A.D 1914”.

Och medlemmarna trodde honom. Vissa medlemmar sa upp sig från sina arbeten och gav bort nästan allt de ägde.

Men 1914 inte blev starten på Jesus återkomst. I stället blev det ett världskrig. Så vad hände? Upplöstes Jehovas vittnen när medlemmarna insåg att deras ledare pratat i nattmössan? Nej. De flesta accepterade Russels bleklagda bortförklaringar och inväntade i stället första halvåret 1915 som var hans nya tidsangivelse. Och sen 1918. Och sen 1925. Utan någon undergång eller Jesu återkomst. Och så har det fortsatt. Ändå har JV miljontals medlemmar över hela världen idag.

Hur kände sig anhängarna när det inte kom någon Jesus för att skapa en ny, paradisisk jord? En hel del besvikelse kan vi utgå från. Förmodligen också ilska hos många. Och förvirring. Här hade de gått i åratal med en stark inre bild av vad som skulle hända. Och så händer det inte. Kognitiv dissonans uppstår. Verkligheten stämmer inte med hur de trott att den skulle se ut.

Kognitiv dissonans är inte ett tillstånd våra hjärnor tycker om att vara i. Så hur hanterar vi det när det uppstår?

1)      Vi kan anpassa vår världsbild efter den nya informationen.

2)      Vi kan förtränga hela saken och tänka på något annat i stället – vi försöker alltså låtsas som att motsättningen inte existerar

3)      Vi kan konstruera (bort)förklaringar som tillåter oss att ha vår gamla världsbild i princip intakt trots den nya informationen.

De flesta medlemmarna i Jehovas vittnen valde alternativ 3. Förmodligen genom att helt enkelt köpa det de fick höra från organisationens ledare. Trots att det rent logiskt var ren bullshit. Men varför gjorde de det?

Vi hoppar framåt drygt 100 år i tiden. Presidentval i USA 2020. Donald Trump har varit nederlagstippad hela året efter att ha legat efter i stort sett i alla opinionsmätningar. Men till en början ser det inte så dåligt ut när rösterna börjar räknas. Trump kommer att vinna viktiga Florida. Och han leder i flera andra viktiga s.k swing states. Eftersom Trump är Trump utropar han sig till segrare. Men analytiker har en annan bild och redan på morgonen dagen efter säger hans utmanare Joe Biden försiktigt: ”It looks good”. Biden vet att rösträkningen i de avgörande staterna ger en falsk bild i början. De mindre valkretsarna ute på landsbygden är klara först. Det är Trumpland, så självklart leder han där. Men när storstädernas resultat börjar ticka in äts Trumps försprång in bit för bit. Biden övertar ledningen och vinner alla swing knappt men klart. Totalt får Biden över sju miljoner röster mer än den sittande presidenten.

Den här verkligheten kan inte Donald Trump acceptera. Hans narcissistiska självbild, hans syn på sig själv som ständig segrare och på förlorare som misslyckade tillåter inte det. Det måste helt enkelt handla om valfusk. Ett valfusk av gigantiska proportioner. Snart har han övertygat sig själv och miljontals andra att han i själva verket är den överlägsne segraren. ”We won big!” Trots att ingen har kunnat presentera ett enda riktigt bevis för att valfusk som haft någon som helst inverkan på resultatet har ägt rum.

Kan man tänka sig ett tydligare exempel på den enorma, destruktiva kraft som kan ligga i ett kollektivt förnekande av en verklighet man inte gillar? 

Två exempel på hur kognitiv dissonans vid en enda händelse eller ett enda skeende kan påverka mängder av människor. Det finns så klart många fler. Under krigets sista år levde Adolf Hitler i en alltmer tilltagande förnekelse av verkligheten. Inte så att han ifrågasatte sanningshalten i de alltmer dystra rapporter som kom in från de olika fronterna. Men han vägrade att dra den enda rimliga slutsatsen av dem: Att Tyskland höll på att förlora. Det stämde väldigt dåligt med hans övertygelse om sin historiska mission att upprätta ett Stortyskland som skulle bestå i tusen år eller mer. Så han förlorade sig i alltmer verklighetsfrämmande fantasier om stora motoffensiver och supervapen som skulle vända krigslyckan.

De flesta fall av kognitiv dissonans rör dock vanliga människor. Personer som hamnar i situationer där fakta pekar mot obekväma eller rentav direkt otrevliga slutsatser. Det måste inte ens handla om den yttre verkligheten, ibland kan det bara handla om självbilden.

Anta att du får någon form av problem som kräver kontakt med något företags kundtjänst. Men du får inte den hjälp du behöver. Kanske slussas du runt mellan olika funktioner. Frustrationen ökar och till slut kokar det över: Du börjar skrika och skäller ut personen du pratar med – en helt vanlig medarbetare – efter noter.

Efter samtalet, när du lugnat dig lite, börjar ett dåligt samvete gnaga. Du som tycker det är viktigt att uppträda artigt och vänligt mot andra människor, hur kunde du skälla och gorma så där? Mot en person som inte personligen kunde rå för de problem du råkat ut för.

Ett väldigt mänskligt sätt att hantera den här typen av inre konflikt och dissonans mellan självbild och uppträdande är att börja leta efter försvar. Hade inte den där typen du talade med en näbbig, ja överlägsen ton? Tog inget ansvar? Försökte inte hjälpa dig på allvar?

Poängen här är inte om det kan anses ligga något i ditt självförsvar. Utan att du hanterade den dissonans som uppstod i dig när självbilden och ditt faktiska uppträdande krockade genom att försöka intala dig själv att det inte förelåg någon krock egentligen. Ingen dissonans. Du bröt inte alls mot dina egna uppställda beteenderegler.

Vad händer då när det är själva verkligheten som inte verkar stämma med vad vi tror och vill? När chefen får riktigt dåliga omdömen både av sina egna medarbetare och den egna chefen? När det där caféet man tog över för snart ett år sen gick med förlust ännu en månad, checkkrediten är fylld och ens mamma säger att hon inte kan låta ut mer pengar. När mannen man blivit så förälskad i börjar visa tecken på både missbruksproblem och allvarlig opålitlighet. Vem annars kan ha tagit de femtusen kronorna i burken högst upp i köksskåpet?

Forskningen har svar: Inte bara väldigt naiva personer skakar av sig så här allvarliga signaler om att något är riktigt fel. Inte så få av alla som tydligt hör varningsklockor ringa när någon beskriver den här typen av situationer är förbluffande skickliga på att trolla fram bortförklaringar när det är vi själva som är chefen, caféföreståndaren eller den förälskade kvinnan/mannen.

Jag lyssnade för ett tag sen på ett poddavsnitt om en medelålders kvinna som råkat ut för en internetbedragare på en kontaktsajt. Hon var välutbildad och rationell, men bedragaren visste hur han skulle trycka på de rätta knapparna. Snart var hon väldigt förälskad i honom och blind för tecknen på att något inte var som det skulle. När hennes närmaste vänner försökte göra henne medveten om faran reagerade hon med avståndstagande. Mot vännerna.

Det hela snurrade vidare på det vanliga sättet och trots att det uppstod tvivel några gånger hanterade hon den tillfälliga kognitiva dissonansen varje gång genom att köpa både sina egna och bedragarens bortförklaringar. Tills bubblan slutligen brast som den till slut måste göra.

Denna kvinna var som sagt klarsynt och intelligent. Hon förstod i efterhand mycket väl vad som hänt med henne. Hon var medveten innan om romansbedragare på internet och vilka som var de vanligaste varningstecknen. Ändå åkte hon dit.

Kognitiv dissonans kan uppstå även i rätt vardagliga situationer, som exemplet med utskällningen av kundtjänstmedarbetaren. Vi bär alla på ett pansar mot omvärlden som består av det som brukar kallas confirmation bias: Vi är mer benägna att ta till oss fakta och göra tolkningar av verkligheten som bekräftar den världsbild vi redan har. Ändå går det inte att undvika att information som hotar vår syn på verkligheten ibland tränger igenom pansaret.  Då kan man i realtid studera människors reaktioner. Processen kan ofta vara mycket snabb. Du ser tecken på oro och obehag hos personen: ”Hm… ja det där låter ju inte så bra”. Så en liten paus och så kommer det: ”Men…” Och så kommer en bortförklaring som man ofta kan märka är påkommen i stunden.  Kvaliteten på argumenten är inte sällan därefter. Men för personen själv fungerar de. Man kan se hur de återvinner sin själsliga jämnvikt medan de pratar.  Ordningen är återställd, obehaglig information bortträngd och den kognitiva dissonans som tillfälligt inföll sig är försvunnen.

Den där personen kan förstås vara du eller jag också.

Vad väljer vi när sanningen är obehaglig? (Medium.com)

Chansen att vi ändå hanterar dissonansen genom att anpassa vår syn på verkligheten minskar ytterligare ju större kostnaden är. Av exemplen ovan borde det stå klart att kostnaderna kan vara stora, rentav enorma både psykologiskt och praktiskt att acceptera och ta till sig viss information som tränger igenom bekräftelsepansaret. Om företagaren medger för sig själv att caféet aldrig kommer att bära sig så är den stora livsdrömmen krossad och kvar finns bara skulder. Ett Jehovas vittne som kommer fram till att rörelsens idéer och förutsägelser inte är sanna vet att den förlorar större delen av sitt sociala nätverk, kanske t.o.m kontakten med sin egen familj om hen hoppar av. När kvinnan i podden erkänner för sig själv att hon är lurad så brister inte bara den kärleksbubbla hon levt i under månader och lämnar en obeskrivlig tomhet efter sig. Hon har också blivit av med en stor del av sina besparingar, för nu förstår hon att mannen aldrig kommer att betala tillbaka något.

Det är inte förvånande att människor som till slut tar in verkligheten kan göra mycket drastiska saker. I extrema fall kan människor försöka ta livet av sig, därför att känslan är att deras liv rasat ihop fullständigt och aldrig kan bli bra igen. Eller så vänder de känslorna utåt. Hitler insåg ändå till slut vart det var på väg. Som hans karaktär säger till generalerna i filmen der Untergang: Der Krieg ist verloren. När Hitler väl nått denna punkt vände han mycket av sin ilska mot det egna folket. Tyskarna skulle få betala för att de inte ansträngt sig tillräckligt. De hade inte bestått provet, de förtjänade nu att få leva i armod. Han beordrade omfattande förstörelse av industrier och infrastruktur i landet.

Förhoppningsvis framstår vårt sätt att hantera kognitiv dissonans som åtminstone lite mer begripligt efter att du tagit dig igenom de här raderna. För det är med det här som många andra fenomen som har med vår perception och kognition att göra: De kan ibland verka bisarra och de orsakar oss människor många problem. Men utifrån hur evolutionen har fått våra hjärnor och våra sinnen att fungera så är det faktiskt inget konstigt med dem.

Covid-19 har inte varit ett plus i tillvaron, det gäller även oss som hittills klarat oss rätt bra genom den. Samtidigt kan det inte förnekas att det varit intressant att följa en så unik händelse i vår moderna historia i realtid. Jag har försökt förstå vad det är som händer när mänskligheten möter ett nytt och på många vis farligt virus. På köpet har jag lärt mig en massa saker jag på sin höjd hade dimmiga aningar om innan. Epidemiologi med R-tal, exponentiella smittkurvor, immunitet och hur allt det där påverkas av vad människor gör eller inte gör på olika nivåer.

Minst lika intresserad har jag varit av den psykologiska sidan av pandemin, även om jag inte skrivit så mycket om den här i bloggen. Lite märkligt eftersom jag faktiskt är beteendevetare, låt vara en snedseglad som hamnat i IT-branschen i stället. Nu ska jag försöka råda åtminstone en viss bot på det.

Det är inte möjligt att i en enda bloggpost fånga alla väsentliga, psykologiska aspekter av det vi levt i och med de senaste två åren. Jag får nöja mig med några saker jag ser som särskilt intressanta och som jag tycker har fördjupat min egen förståelse för vissa mänskliga beteenden. Att strukturera det på ett bra sätt har varit en utmaning som hållit mig tillbaka och fått mig att överge ett tidigare försök. Till sist kom ändå denna idé: I den ordning jag själv blev medveten om olika saker och började fundera på dem. Det stämmer inte helt illa med pandemins egen kronologi och utveckling, vilket läsaren förhoppningsvis märker.

Om inte annat tydligt framgår av det jag skriver så gäller följande: Identifiering av psykologiska mekanismer bakom olika handlingar och attityder innebär inte med automatik att de är felaktiga eller ens att jag tycker det. Det kan finnas vissa eller flera sakliga skäl till dem. Min poäng är att det också varit känslomässiga reaktioner bakom mycket och att många av dessa som jag skrivit om i tidigare bloggposter under kategorin ”Människan” är helt eller delvis omedvetna hos den person som påverkas eller styrs av dem.

Bilden lånad från University of Montana

Rädsla, panik och överreaktion

Jag tar avstamp i mig själv. Med viss oro men fortfarande känslomässig distans började jag följa det som hände i Kina på allvar någonstans i slutet av januari 2020. En dryg månad senare kom rädslan på allvar. Fick svårt att somna, något jag normalt verkligen inte lider av. Vaknade på morgonen i ett tillstånd av oro och spänning. Något som normalt kräver rätt avsevärda personliga problem.

Jag var naturligtvis inte ensam om den där rädslan. Den kom hos många människor över hela världen när de började förstå vad som höll på att ske. Rädslan för det okända har en stark, evolutionär grund. Mot okända faror saknar vi en utprövad strategi och det finns därför ett högt, potentiellt överlevnadsvärde i att reagera kraftigt. Hellre lägga benen på ryggen en gång för mycket än en gång för lite. Om ett okänt föremål läggs in i en voljär med korpar (som är utomordentligt intelligenta djur) så reagerar de först med tydlig rädsla och avståndstagande. Försiktigt, med flera reträtter, närmar de sig sen föremålet. De drivs av en nyfikenhet som sannolikt bottnar både i värdet av att förstå ordentligt vad den eventuella faran består i (kanske måste vi fly ännu längre bort) och i värdet av att förstå det eventuella värdet. Går det att äta? Kan vi bygga bo med det? Rentav använda som verktyg (kråkfåglar, inte minst korpar, är mycket smarta som sagt).

Redan då, vårvintern 2020, och ännu tydligare nu kan jag förstå mitt och många andra människors närmast makabra intresse för det som hände som ett sätt att hantera rädslan. Naturligtvis fanns också de som snabbt började tänka som de nyfikna korparna i steg 2: Kan vi tjäna pengar på det här? Köpa upp all handsprit eller lager med munskydd och sälja vidare till desperata kunder. Starta fabrik för covidtest?

När en rädsla är tillräckligt stark är panik och överreaktioner inte långt borta. Både på det individuella planet och i samhället i stort. Det gäller kanske särskilt när rädslan gäller något som fortfarande är i grunden okänt. Det var nog många som tvättade händerna så intensivt de där första månaderna att de fick sprickor och sår på dem. Vi gick omvägar förbi andra människor även utomhus. En del isolerade sig fullständigt. Jag känner till personer som tvättade mjölkpaket och allt annat de fått hem från mataffären. Eller åkte till byggvaruhus och handlade iförd gasmask. Inte så få isolerade sig totalt, även om de varken var gamla eller hade några särskilda riskfaktorer.

De individuella rädslorna orsakar dock inte mycket skada för andra utom den drabbade individen. Långt värre var det med reaktionerna hos många politiker. Det har varit en svår fråga genom hela pandemin vilka åtgärder och restriktioner som är försvarbara från olika perspektiv. I början hade de styrande i olika länder också rätt lite att gå på när det gällde bedömningen av hur mycket skada och lidande viruset skulle kunna orsaka. Err on the side of caution (det finns ingen riktigt bra svensk motsvarighet) kan då ofta vara en klok strategi. Men det finns gränser för allt och helt uppenbart var de mest extrema åtgärderna inte grundade i rationella beslut. Allra minst om man vägde dem mot andra skadeverkningar man redan från början måste ha insett.

Ta bara utegångsförbuden i många länder i Europa. I de mest extrema fallen fick folk inte gå utanför dörren utom för att handla mat eller medicin. Trots att knappast några experter trodde att viruset skulle spridas i någon omfattning utomhus om man bara undvek trängsel i större folksamlingar. Det var en vettlös panikåtgärd. Beroende på ens egen grad av cynism kan man sen söka orsaken i att politikerna var rädda för att många skulle bli sjuka och dö och överbelasta sjukvården. Eller i att väljarna skulle bli så arga om det hände att de skulle rösta på andra politiker i nästa val.

Handlandet är ändå något mer förståeligt i de länder som fick stora utbrott i pandemins början. Men i Östeuropa? Det är ett så sorgligt exempel på hur starka känslor kan sätta förnuftet ur spel och få oss att fatta beslut där vi egentligen inte hade behövt göra någon enormt djup faktaanalys för att inse att de var om inte rentav vansinniga så åtminstone mycket olämpliga. I flera länder infördes mycket hårda lockdowns trots att man knappt hade några virusfall. Det ”räddade” visserligen dessa länder då. Men sen då? Experter kunde tala om för dem redan från början att det här viruset inte skulle försvinna av sig självt. Något vaccin trodde knappt någon på att det skulle komma fram de närmaste åren (att detta var fel är en annan sak som inte är relevant här). Och dessa länders ekonomier kunde inte klara av stora nedstängningar mer än en begränsad period. Men allt detta bortsåg man ifrån och brände i princip allt krut under våren och i vissa fall en bit in på sommaren. Hösten 2020 var möjligheterna därför mycket mer begränsade, både ekonomiskt, socialt och politiskt. Resultatet har varit en förfärande utveckling. De flesta länderna i öst har med marginal gått om även de länder i väst som drabbats hårt av pandemin både när det gäller allvarliga sjukfall och dödsfall.

Önsketänkande och förnekelse

Myntet har så klart en andra sida, eftersom vi människor är funtade på det viset. Sen många år är den här berättelsen för mig en illustration av förnekelsens enorma kraft: En av de få äldre som överlevde Estoniakatastrofen berättade att han hade befunnit sig i hyttan när fartyget började kränga och luta och när larmet gick. Han delade hytt med en annan äldre man och sa åt honom att de till varje pris måste ta sig upp på däck. Den andre reagerade då med att springa in på toaletten och låsa in sig. Mannen bankade på dörren och skrek åt honom att öppna. Han svarade inte. Mannen hade till slut inget annat val än att lämna hytten och sin hyttkamrat.

Det första tecknet på förnekelse eller åtminstone önsketänkande i pandemin såg vi så gott som genast. ”Det är bara en influensa”. Trots att vittnesmål från både Wuhan och snart från Bergamo, New York och andra platser borde ha gjort det helt klart för åtminstone alla normalbegåvade att detta verkligen inte bara var en influensa. Jag vet inte hur många gånger jag såg den där meningen och annat liknande – ibland lite mer utbroderat – de första månaderna. När folk började dö också i Sverige spekulerades det i om inte statistiken var fel ändå. De hade kanske dött i trafikolyckor? Eller så balanserade de alla redan på gravens rand och råkade få Covid-19 när de ändå hade strukit med vilken dag som helst.

En del av de här fantasierna hade sin rot i ett annat psykologiskt fenomen: Den närmast supernationalistiska uppslutningen kring den avvikande, svenska strategin som fick många människor att irriterat eller rasande angripa ”hobbyepidemiologer” och andra som hade mage att ifrågasätta den. Men rätt mycket uppfattade jag både då och nu som psykologiska försvar mot en otäck verklighet. Om det inte stämmer att så många verkligen dör som en direkt följd av viruset (”Man dör inte AV Covid, man dör MED Covid var en annan fras jag såg ofta i början på sociala medier) så är det kanske inte så otäckt/farligt ändå? Dessutom var stödet för strategin nog i sig själv också en försvarsmekanism hos många. För den sa ju att viruset inte var så farligt och om det var fel så…

De mest grava förnekarna har t.o.m förnekat viruset existens. Säkert för att det passat in i en redan konspiratorisk världsbild (se nästa avsnitt), men förmodligen också i många fall för att det känts tryggare att tro att det inte finns något dödligt virus i omlopp därute. Läkare i olika länder har rapporterat att en del av dem som hade oturen att drabbas av viruset på värsta tänkbara sätt förnekade hela vägen in i döden att det var Covid-19 som höll på att ta livet av dem.

På samhällsnivån såg vi det här också. Föga förvånande från flera envåldshärskare och narcissister. Bolsonaro i Brasilien (”lilla influensan” kallade han Covid-19 hånfullt på portugisiska). Magafuli i Tanzania som förbjöd rapportering om smittfall och hävdade att viruset försvunnit från landet efter en dag av böner. Samme Magafuli som kanske och kanske inte själv dog till följd av viruset i mars 2021. Presidenten i Turkmenistan (97% i senaste valet, det ni!) vars regering på fullt allvar hävdar att landet är fritt från Covid. Och så förstås Donald Trump med sitt: ”It will go away”. Sen kan man visst välja att förklara allt detta med ren, cynisk populism. Men jag är säker på att dessa mäns reaktioner som så ofta med oss människor var mer komplicerade. Naturligtvis insåg de på något plan att viruset kunde hota deras stöd hos åtminstone stora delar av befolkningen. Då ligger inte en rationalisering långt borta för att lugna den oro också en psykopat på tronen kan känna när han tror att hans maktställning kan vara hotad.

Två presidenter som tänkte mest på sig själva och lite eller inget på sin befolkning. Bild från CNBC

Om det låg önsketänkande bakom den initiala svenska strategin? Det lär vi nog aldrig bli överens om. Men jag som följde herrar Gieseckes och Tegnells uttalanden och reaktioner noga i början är övertygad för min del. De valde att tänka positivt: Ett virus som visserligen skulle ta livet av ett antal människor (de var ju inte naiva) och sätta en viss press på sjukvården. Men som flera andra nya virus före det skulle visa sig mindre farligt än det först verkade (prognosmetoden ”Allt blir som det hittills varit har dock långt från 100%-ig träffsäkerhet). Det skulle svepa igenom befolkningen och skapa en immunitet tillräcklig för att ta oss igenom själva den akuta pandemifasen relativt snabbt. Och så skulle vi trots den stora smittsamheten kunna skydda de gamla och sköra på sjukhemmen och i hemtjänsten.

Såvitt jag kan bedöma var åtminstone Tegnells chock och förfäran när dödstalen bland de äldre steg upp på tresiffriga nivåer i den första vågen helt äkta. Han hade verkligen inte trott detta.

Grupptänkande

Tidigt stod det klart att i princip hela den svenska strategin utformades av en liten grupp människor som kände varandra väl och gillade varandra. Dessutom med optimisten Giesecke som en guru som de andra såg upp till. Grupptänkande (groupthink) är ett annat välkänt psykologiskt fenomen och jag tror att det är en del av förklaringen. Det gav modet att stå fast vid en strategi som avvek rejält från i stort sett alla andra utvecklade länders. Har hela världen blivit galen, undrade Tegnell. Oförmögen att se det som så många andra såg: Var det verkligen möjligt att nästan alla andra länders experter samfällt kunde ha fel och just lilla Sverige rätt? (oaktat då att många enligt ovan också överreagerade)

För mig som arbetat ett kvarts sekel på stora myndigheters huvudkontor och haft en skaplig insyn i många centrala beslutsprocesser är det uppenbart att förklaringar till hur det här kunde ske också står att finna i den svenska förvaltningskulturen. Konformitet och vilja till samförstånd är enligt teorin andra viktiga faktorer bakom att grupptänkande kan uppstå. Och det är sannerligen något som präglar myndigheter. Det kan sägas vara en förstärkt version av den allmänna, svenska samförståndskulturen och ogillandet av öppna konflikter. Fanns det verkligen ingen i Folkhälsomyndighetens lilla gäng som pratade ihop sig de där vinterdagarna som kände tvivel och oro till en början? Det fanns det säkert. Förmodligen luftades det också i början. Men när den djärva och samtidigt positiva strategin vann alltmer terräng i gruppen segrade driften till samförstånd och konfliktundvikande. Den sista tvivlaren tystnade.

Grupptänkande leder ofta till överoptimistiska analyser av ett läge. Här fick det troligen också hjälp på traven av ett annat fenomen som ökat kraftigt under 2000-talet i myndighetsvärlden: Det positiva tänkandet. Vi ska se möjligheter. Problem är utmaningar om de nu ens påtalas. Allt löser sig med ständiga förbättringar. Chefer uppträder inte sällan som en slags optimistkonsulter. Vi ska fokusera på det som är bra och ständigt tänka på myndighetens varumärke (Ibland verkar det viktigare att vinna popularitetstävlingar hos befolkningen än att utföra sitt uppdrag enligt de ramar och föreskrifter som man har fått genom den demokratiska styrprocessen från regering och riksdag). Även denna del av dagens myndighetskultur tror jag hade åtminstone en viss inverkan och bidrog säkert också till att politikerna köpte strategin med som det verkar få eller inga ifrågasättanden. Den var ju så positiv! Och så skulle lilla Sverige få chansen att äntligen glänsa igen på den internationella scenen.

Det var nog mått av grupptänkande inblandat i det där också, åtminstone en rejäl dos önsketänkande som fick även vanligtvis mer nyktra själar att förtränga riskerna. Som vanligt går olika psykologiska fenomen och brister i det mänskliga tänkandet in i och överlappar varandra.

Självklart har det grupptänkts även i andra länder. Förhastade beslut om avveckling av restriktioner och deklarationer om seger över viruset som man fått äta upp med råge har vi sett på många håll. När man är i desperat behov av att komma med positiva nyheter och beslut till sina väljare är det säkert ännu lättare än i vanliga fall att intala varandra att något är både rätt och säkert, utan att ha mycket på fötterna för det.

Söka trygghet hos auktoriteter

Egentligen en trivial observation. I tider av nöd och kris har människor alltid en tendens att söka tryggheten i form av en stark ledare eller ledning som man hoppas ska kunna föra ut oss ur tunneln till ljuset på andra sidan. Då är man också ofta beredd att acceptera saker man normalt inte skulle gå med på om det är priset för trygghet. Utan det här fenomenet hade det sannolikt inte gått att genomföra de hårda åtgärder vi såg i många länder i pandemins början. Naturligtvis går det ännu lättare om den eller de högsta ledarna har förmåga att utstråla auktoritet och lugn.

Säkert blir det lättare om det redan finns en sån jordmån. Kina är uppenbart ett exempel på det. Även om man nu kanske börjar skönja ett visst motstånd mot effekterna av ”nolltoleransen” mot viruset så finns tydligen fortfarande ett starkt stöd hos befolkningen.

Också här i Sverige är det inte svårt att se förtroendet för och personkulten kring Anders Tegnell framför allt i pandemins början som ett tydligt exempel. Det hade sannolikt inte fungerat lika bra om statsepidemiologen i stället varit en yngre kvinna i välsydda dräkter och korrekt, men lite stelt uppträdande. Även om hon hade varit långt mer medicinskt meriterad än den rufsige Tegnell i sina ylletröjor och trygga, jordnära utstrålning. Och socialdemokraterna gick upp flera procentenheter i opinionen under pandemins första månader.

Ideologisering och projicering av pandemin

Viruset har på flera ställen och bland många människor blivit en projektionsyta för olika föreställningar om världen och värderingar man hade redan innan. Vårt tänkande drivs alltid av att vilja passa in nya företeelser i vår befintliga världsbild. Idag är kanske den bilden också mer ideologiserad och politiserad hos många människor än någonsin tidigare i historien (”Allt är politik”).

På det enskilda planet syns det tydligast i vaccinationsmotståndet. En redan innan stark rörelse har stärkts ännu mer och fått många nya anhängare som reagerar mot vad de tycker är ett försök till oberättigad styrning, kontroll och rentav tvång uppifrån. Uppblandat med en allmän skepsis mot myndigheter, läkemedelsbolag (”Big pharma”) och vetenskap i största allmänhet. En känslomässigt betingad oro för vad som händer när ett ämne förs in i ens kropp finns förvisso också och ”anti-vaxxers” är en långt från homogen skara. Men för mig står det helt klart att utan det starka symbolvärdet som Covid-vaccinen har fått hade kraften i motståndet aldrig blivit så stark. Överlappningen är också stor med de grupper och människor som protesterat mot restriktioner av olika slag, ibland våldsamt.

Många människors motstånd mot vaccin drivs också av de bias i mänskligt tänkande som gör att vi har svårt att värdera och väga risker mot varandra på rationella vis. Det påverkar också oss att på sedvanligt vis söka efter argument som bekräftar vår rädsla för den ena risken (biverkningar av ett nytt vaccin i detta fall) och på olika vis förtränga och förneka argumenten som talar för motsatsen. Det skrev jag dock en separat bloggpost om för knappt ett år sen och går därför inte in närmare på här.

Pandemin har också rent allmänt varit ett tacksamt fokus för udda och ofta marginaliserade människor med paranoida eller åtminstone rejält misstänksamma personligheter. Den som vill ha en provkarta kan gå in på Flashback och se vad de skriver i någon av alla trådar som handlar om Covid-19. De mest bisarra konspirationsteorier florerar och människor tror på dem på fullaste allvar. Många av dem mår förmodligen kortsiktigt bättre i sitt projicerande, övertygade som de är om att de tillhör en liten, intellektuellt överlägsen skara som har genomskådat alltihop. Naturligtvis är de motståndare till vaccinet allihop.

Värst är kanske ändå hur hela frågan om virusets hantering har blivit ideologiserad i USA. Republikaner har uppfattat helt eller i huvudsak medicinskt och epidemiologiskt grundade rekommendationer och beslut som ett försök att föra på dem en politik och en syn som formulerats av Demokraterna. Att vägra vaccinera sig har blivit en motståndshandling mot sittande federala eller delstatliga makthavare. Tiotusentals människor har dött helt i onödan, påverkade av detta och diverse lögnpropaganda mot vaccinerna. Däribland minst fyra lokalt välkända radiopratare som själva hetsade mot masker, restriktioner och vaccin innan de blev sjuka, hamnade på IVA och dog. En läkare berättade i en podd jag lyssnade på att många ovaccinerade patienter i höstens stora deltavåg uppträdde på ett annat vis än tidigare: Ilska mot personalen, anklagelser. Som om de kunde hjälpa att personen valt att inte ta vaccinet. Men de såg helt enkelt läkare och sköterskor som en del av fienden: Det av Demokraterna kontrollerade etablissemang som ville förstöra livet för amerikaner som de själva som inte ställde upp på deras idéer.

Samtidigt är det knappast förvånande. I en annan bloggpost skrev jag om experiment som visat att många amerikaners attityder till ett politiskt förslag inte i första hand styrs av sakinnehållet. I stället är det från vilken sida det kommer som avgör om de tycker att det är bra eller dåligt. Tyvärr påverkas alla parter negativt i en sån här politiseringsprocess. Åtminstone tycker jag att man kan se att Demokraterna och många av deras väljare har reagerat med att försvara restriktioner och bärande av ansiktsmask med ett närmast religiöst nit. Handlingen blir till slut viktigare än den reella verkan den kan tänkas ha. Det är ju inte heller så att den oro och kritik som många republikaner lyft mot verkningar av olika restriktioner saknar all grund och kan avfärdas utan vidare. I USA som på alla ställen har det varit mycket svåra avvägningar mellan hur mycket sjukdom och död som kan tolereras kontra den ekonomiska, sociala och troligen också psykiska skada som för många och för långa restriktioner och begränsningar i människors rörelsefrihet leder till.  

Normalisering

I den här bloggposten - http://jonesiskt.bloggplatsen.se/2018/12/21/11580644-normalisering-vad-ar-det-egentligen/ - skrev jag om den process som får oss att oftast vänja oss vid saker efter hand, åtminstone till viss del. Den är naturligtvis i högsta grad tillämplig på pandemin.

I inledningen tog jag upp rädslan för okända faror. Dess motsats är att när faran inte längre är okänd så avtar i regel också rädslan. Detta oavsett om det finns rationella skäl eller inte. Då kan vi bli oförsiktiga, trots att det fortfarande rent objektivt är farligt. Förra vinterhalvåret, innan vi kunde vaccinera oss, tycker jag man såg det tydligt i Sverige. Trots höga smittotal, många på IVA och många dödsfall så trängdes folk i butiker och blev allmänt allt sämre på att hålla avstånd. En del av det här kan förklaras med att vi helt enkelt inte orkade. Det är/var trots allt jobbigt att behöva tänka på sånt hela tiden och i grunden är det ett väldigt onaturligt beteende för de flesta av oss att medvetet undvika andra människor. Men som sagt: Vi hade vant oss vid vad som från början varit en konstig och skrämmande undantagssituation, olikt något annat vi hade upplevt tidigare. Vi var inte lika rädda längre.

Jag lyssnade förra vintern på ett avsnitt av Vetenskapsradion där en beteendevetare konstaterade att det här var helt förväntat. Däremot verkade medvetandet om det vara lågt hos Folkhälsomyndigheten och därmed insikten om att det påverkade hur de själva borde agera. En förfrågan från journalisten visade att de inte hade haft någon beteendevetare eller annan psykologisk expertis inkopplad vid vare sig utformningen av själva restriktionerna och rekommendationerna eller vid kommunikationen av dem. Mycket dåligt, men förvånade tyvärr inte mig.

Vid nya virusvarianter kan jag både själv känna tillfälligt ökad oro och studera samma reaktion hos andra. Mitt intryck är dock att det släpper fortare varje gång. Psykologiskt går man tillbaka till normalläget. Även om det är ett nytt normalläge som kanske är mindre harmoniskt och stabilt än det var innan februari-mars 2020.

Självklart hade det varit väldigt jobbigt för oss om vi hade gått omkring och känt oss lika oroliga och rädda nu efter två år som i början (och de som antagligen fortfarande gör det är det därför väldigt synd om). Men både vi själva och myndigheterna kan nog behöva tänka på det här ibland, så länge som viruset fortfarande härjar på de nivåer det gör i skrivande stund.

Rationalisering – nyorientering

…de grymma,
då läget tvingar dem därtill,
lika bra att inte veta
ens på ett ungefär

(ur dikten Bidrag till statistiken, av Wislawa Szymborska)

Vi är framme vid det sista avsnittet i den här långa posten. Det är kanske också det som är mest aktuellt nu, januari 2022 mitt under brinnande Omikron.

Pandemin har tvingat mänskligheten och våra beslutsfattare till ständiga val mellan pest och kolera. Ibland har de inte orkat göra dem. Ibland har de ändå ganska rakryggat stått för dem. Som när Boris Johnson i somras vid avvecklingen av alla restriktioner förklarade att det oundvikligen skulle leda till fler svårt sjuka och döda britter, men att alternativet av en rad skäl var ännu sämre.

Ofta har dock andra i hans situation flytt in i olika rationaliseringar. Bortförklaringar av effekter som inte är så trevliga att dra fram i ljuset. Enklaste sättet att rationalisera är att helt enkelt inte låtsas om de negativa konsekvenser som oundvikligen följer av de beslut man tar. Jag använder här begreppet rationalisering på ett lite annat vis än det etablerade, där man normalt talar om förklaringar som görs i efterhand till en handling. Men psykologiskt är det i stor utsträckning samma sak.

Rationaliserar gör vi alla i mer eller mindre utsträckning. Det har vi också sett massor av exempel på i debatten. Inget är lättare än att säga att vi inte kan ha restriktioner som drabbar barn på olika sätt, t.ex genom inställd träning eller distansundervisning. Betydligt svårare är att tala om hur stor ökning av svårt sjuka och döda som i så fall kan accepteras. Man kan naturligtvis lika gärna vända på argumentet: Hur många fler barn som far illa och till slut går ut grundskolan utan godkänt i alla ämnen kan vi tolerera för att rädda livet på X antal gamla och svårt sjuka i 1, 5 eller 10 år till?

Det är säkert ännu lättare att rationalisera när vi känner att våra egna intressen står på spel. Den som vill ha ett illustrativt exempel kan söka fram Jonas Gardells gnälliga utspel i Expressen om hur hårt artister drabbades av restriktionerna.

Nu ska i sanningens namn också sägas att alternativkostnadsresonemang verkar vara en typ av tänkande som många människor är väldigt ovana vid eller knappt förstår vad det är. Men i många fall har det definitivt varit rationalisering med i spelet.

På senare tid har vi kunnat se mängder av rationalisering från båda lägren i den svåra frågan om hur människor som inte vill vaccinera sig ska hanteras och i vilken utsträckning särbehandling kan vara motiverad och på vilka grunder.

Januari 2022 och vi är som sagt i ännu ett nytt läge för oss. Två år har vi levt med ständigt nya vågor av viruset. Nu har vi fått en som är kraftigare än någon tidigare och ännu mycket svårare att stoppa. Samtidigt orsakar denna nya variant färre allvarliga sjukdomsfall och här i den rika världen har vi också förmånen av vacciner som skyddar oss. De som inte vaccinerat sig har haft många chanser att göra det. Vi har till slut förstått att helt kan vi inte bli av med den här skiten. Vi måste som det så vackert heter lära oss leva med Covid-19.

Denna delvis nya spelplan tycker jag märks i debatten, både internationellt och här hemma i Sverige. En ny ton har kommit in i den, en nyorientering som andas mer av Boris Johnson och väldigt mycket mindre av hans kollegor i Norge och Australien och andra som velat trycka tillbaka viruset för att rädda liv och hälsa även till mycket höga priser. Jag noterar tonen också från håll som förvånar mig, senast häromdagen. Jag noterar den hos mig själv också och försöker kritiskt granska den, utan att vara säker på att jag lyckas helt.

Tonen och budskapet är på ytan nykter och saklig. Omikron är smittsammare än vi kan föreställa oss. Vi kan inte stoppa vågen den genererar ens om vi försöker det hårdaste vi kan. På sin höjd dämpa den lite. Och varför skulle vi det egentligen? Risken att bli svårt sjuk och dö om man blir smittad är ju så mycket lägre nu. Är inte det bästa att den helt enkelt får brinna ut av sig själv? Förhoppningsvis går det relativt fort och sen kommer vi att ha en bättre immunitet än någonsin tidigare. Ja, är det inte så att Omikron kan vara slutet på den här jävla pandemin? Att sen blir det ett vanligt säsongsvirus som vi kan hålla i bra schack med vaccin och nya läkemedel när det ändå sticker upp huvudet.

Lite offer blir det förstås, men man vinner inga krig utan att offra en del människor.

Förnuftigt på många sätt och vis. Att försöka stoppa och dämpa drar kanske bara ut på plågan till liten eller ingen nytta?

Men är det den djupa sanningen till det här som allt fler av oss verkar känna? Är det inte snarare den enorma trötthet vi nästan alla känner nu på restriktioner och rubriker om krisläge i sjukvården och slutkörd personal. De får väl skala upp den med mer folk om det nu ändå blir så att det kommer nya varianter och nya vågor. (fast jag själv inte har för avsikt att dra på mig nån rymddräkt och andningsmask och stå där och svettas bland de medvetslösa covidoffren på IVA)

Har vi inte alla goda anledningar till att det är nog nu? Föräldrarna som måste VAB:a varenda gång barnet är det minsta snorigt. Chefen som inte får teamet att prestera optimalt för att de måste jobba hemifrån igen. Krögaren som återigen ser gästerna utebli till stor del och måste försöka hanka sig fram på att sälja take away. Alla tjugo-nånting som inte får gå på nattklubb. Gubbarna som inte får gå på hockey, tanterna som inte kan åka på sin årliga tjejresa till Gran Canaria. Alla vi som bara vill se ett slut på det här nu, eller åtminstone något som liknar ett slut. Som nu lyckats intala oss att det är för det allmänna bästa. Och naturligtvis tänker oss att det är andra – inte vi själva eller våra närmaste – som får offra hälsan eller i värsta fall livet för detta allmänna bästa. Och de där jävla anti-vaxxarna, de får väl skylla sig själva om det blir dem? Är det på något vis grymt så är det för att läget tvingar oss till det nu. Som den där poeten tydligen sa.

Jag vet inte, men jag tror att det nog ändå är en del av pandemins psykologi efter två år i dess järngrepp med bara kortare andningspauser.  Sen är det kanske ändå rätt på det grymma vis som kommer sig av att själva verkligheten ofta är grym.

Föreställ dig att du satt dig till bords för att äta en god middag tillsammans med din partner eller kanske några goda vänner. En av dina favoriträtter serveras. På gott humör och i harmoni med universum fyller du gaffeln, stoppar in i munnen och börjar tugga.

Då: I stället för den förväntande upplevelsen känner du smaken (eller snarare doften) av något skämt, kanske rentav ruttet. Din reaktion blir instinktiv. Du lutar dig framåt, spottar ut maten på tallriken och drar upp överläppen i en grimas. Du får till och med en impuls att kräkas, men den lyckas du med viss möda undertrycka. Hela ditt sinne fylls av intensiv motvilja och obehag. Du känner, kort sagt, äckel.

Det du just varit med om är ett resultat av en process som aktiverades i en del av hjärnan som kallas insula, eller insulära cortex. Den har en rad olika uppgifter. Bland annat tar den emot signaler från kroppens organ. Det systemet har vissa brister jämfört med hur hjärnan tolkar signaler via motoriken från hud, muskler och leder. Därför är det vanligt att vi inte kan lokalisera exakt var någonstans inne i kroppen den där molande värken har sitt ursprung. I värsta fall yttrar det sig mer som en allmän obehagskänsla. Särskilt svårt är det för små barn som ofta upplever att det onda kommer från magen även då problemet sitter någon helt annanstans.

Insulära cortex anses också vara bidra i ett flertal andra kroppsliga och mentala funktioner och vid experiment har det kunnat visas att den aktiveras när vi lyssnar på musik.

Din reaktion på den dåliga maten hade varit ungefär likadan om du varit en näbbmus eller utter. Ett mindre antal arter har anpassat sig till att äta ruttnande kött, men för dem som inte har det så aktiveras insulära cortex om de råkar få det eller något annat med skämd smak/doft i munnen. Den reaktionen står utanför viljans kontroll. Eftersom du är en människa kan du beroende på styrkan i upplevelsen ändå undertrycka delar av den. Så i vårt exempel tog antagligen någon del av din pannlob över och stoppade din impuls att också kräkas mitt framför ögonen på din partner eller dina vänner.

Styrkan i försvarsmekanismen är så stark att du inte ens behöver stoppa något äckligt i munnen för att aktivera den. Det räcker att tänka på det. Är den inre fantasin tillräckligt stark kan du till och med känna av äcklet som en hulkning i matstrupen.

Äckel fyller oss med mycket negativa känslor. Motviljan är intensiv. Det är lätt att förstå att det ligger ett evolutionärt överlevnadsvärde i att organismer reagerar på farlig föda på det viset. Men på senare år har hjärnforskare kunnat visa på något mycket intressant. I språket använder vi ordet äckel även i överförd bemärkelse. Vi säger att vi känner oss äcklade över någons oacceptabla beteende eller handlingar. Numera verkar det kunna räcka med åsikter för att trigga det. Vad forskningen nu visat är att det inte bara är en parallell vi gör i hjärnan. Det ÄR bokstavligen äckel vi känner. När vi ser, hör eller tänker på något eller någon som väcker den där starka motviljan är det samma områden i insulära cortex som aktiveras.

Det äckel många människor känner när de hör talas om eller tänker på exempelvis sexuella övergrepp mot barn eller nazisternas massmord på judar skiljer sig dock åt från äcklet som väcks av rutten mat eller för den delen exempelvis en hög med mänsklig avföring. Det är betingat, ett resultat av inlärning. Med det menar jag inte att man inte borde känna sig äcklad, utan bara att vi med säkerhet inte upplevt det på samma sätt om vi inte fått lära oss hur fel det är. Dock hade det sannolikt inte varit lika lätt att väcka äckelkänslan om vi inte haft en biologisk grund att bygga på. Vår drift att vårda och skydda barn är stark, som hos alla djur som tar hand om sin avkomma. Vi tycks också ha starka, medfödda spärrar mot att döda andra människor om vi inte tror att de utgör ett akut hot mot vår egen hälsa och existens. Så arv och miljö är som så ofta intimt sammanflätade här.

Ändå är det uppenbart att vi har ett problem redan här, när det gäller något som alla någorlunda vettiga människor är överens om är helt fel. För det första är äckel som alla andra starka känslor: De sätter ner vårt omdöme och sunda förnuft när vi fylls av dem. För det andra är det evolutionära syftet med äckel binärt: Kan jag äta eller inte äta det här? Det syftar inte till någon mitt emellan. Om köttbiten är rutten är det inte fråga om att landa i att man ändå kan ta några tuggor. Larmsystemet ljuder och budskapet är tydligt: Bort! Spotta ut! Gör dig av med skiten! Men de flesta moraliska problem kan inte lösas på det enkla viset.

Under 1980- och 1990-talen fick sexuella övergrepp mot barn och pedofili ett starkt ökat fokus i åtminstone västerländska samhällen. Innan hade många knappt varit medvetna om dess existens. Det ledde till många bra saker. System byggdes upp för att skydda barn från att bli utsatta och för att hjälpa dem som tyvärr blivit det. Barns rätt till fysisk och psykisk integritet blev en självklarhet (”Stopp, min kropp!”). Förövare upptäcktes, dömdes och stoppades från att i framtiden förgripa sig på fler barn.

Dessvärre ledde det också till en del hemska saker. Det starka känslomässiga påslaget skapade en kombination av rädsla och äckel inför tanken på pedofiler och pedofili som i sin tur i ett antal fall ledde till blind hysteri. Personal på daghem anklagades i vad som urartade till rena häxprocesser för gemensamma massövergrepp. Ett antal män blev felaktigt utpekade och dömda för övergrepp efter att döttrar i en senare mycket kritiserad form av psykoterapi blivit övertygade om att de blivit utsatta. Till en början ville dock många engagerade inte lyssna på invändningarna. Jag är övertygad om att äcklet hade en betydande inverkan här. Pedofilerna måste helt enkelt stoppas och straffas och hur skulle någon som jag känner sån intensiv avsmak för kunna vara oskyldig?

Den som eventuellt tvivlar kan gå in och läsa kommentarer nästa gång de ser en post eller artikel på sociala medier om sexuella övergrepp mot barn och misstänkta eller dömda pedofiler. De kommer att hitta allt från förslag på stympning av könsdelar till avrättning genom tortyr. Framförda på fullt allvar.

Hade äckelkänslorna reserverats för så självklara vidrigheter som pedofila övergrepp och massmord hade det kanske inte varit så allvarligt ändå. Men tyvärr stannar det inte där.

Som sociala och revirhävdande däggdjur har vi en nedärvd och medfödd tendens att dela in människor i den egna gruppen och De andra. Vi och Dom. Dom betraktar vi ofta med misstänksamhet och har lättare att tillskriva negativa egenskaper än människor som ingår i vårt Vi. Dessvärre kan den känslan skruvas upp till ren, fientlig aggression. Den avvaktande känslan ökar till avståndstagande. Avståndstagandet blir motvilja. Det sista steget är rent hat.

Har vi kommit så långt kan många av oss förmås att begå hemska handlingar mot människor som tillhör dom. En särskilt effektiv metod för att komma dit verkar vara att skapa äckelkänslor för De andra. Nazisternas dehumanisering av judarna innehöll starka inslag av detta. Sida vid sida med argument om att de hade för stor politisk och ekonomisk makt och såg till sina egna intressen i stället för Tysklands fanns en ännu råare och brutalare ström. Den blev allt starkare ju längre processen skred framåt. Judarna sades leva i smuts och sprida löss och smittsamma sjukdomar. Eller i de allra mest extrema exemplen ägna sig åt handlingar så vidriga och omoraliska att det inte gick att tänka sig något värre.

Propagandaskriften Der Stürmer, utgiven 1923-1945. Grundaren Julius Streicher avrättades 1946 för folkrättsbrott.

Folkmordet i Rwanda 1994 hade bland annat föregåtts av en intensiv propaganda mot tutsierna. De sades vilja stjäla hutuers egendom och våldta deras hustrur. Men de kallades också för kackerlackor, ett djur som väcker negativa känslor hos de flesta. Intentionen att väcka äckel är uppenbar och tyvärr var den framgångsrik i bägge fallen. Kombinationen att människor både kände sig hotade och äcklade fick tillräckligt många att gå med på att delta i eller åtminstone blunda för övergrepp som de skulle sett som otänkbara tidigare.

Nazityskland och Rwanda är extrema exempel. Men det verkar också ofta fungera effektivt att aktivera insulära cortex och äckelreflexen genom att ”bara” hänvisa till omoral. Ju starkare vi känner att något är rätt, desto starkare känner vi också att dess motsats är fel. Är känslan tillräckligt stark blir vi inte bara arga och upprörda. Vi känner en så stark avsmak och avsky att vi går in i äcklets binära läge. De nyanser som kanske trots allt fanns innan försvinner och insulära cortex säger åt oss att göra oss av med det som väckt äcklet.

I den processen cementeras och förstärks förstås Vi och Dom-känslan. Ett tydligt exempel är de bägge lägren i abortfrågan i USA: Pro-life och Pro-choice. Sedan 70-talet har konflikten eskalerat alltmer och fientligheten bara ökat. Idag är det bland många ett rent hat. Ingen av motpartens argument eller perspektiv tillerkänns det minsta värde. Många är mer eller mindre övertygade om att den andra sidan är onda. Eftersom man själv står för det moraliska måste de andra vara omoraliska. Djupt omoraliska eftersom frågan är så viktig i ens eget värderingssystem.

Det moraliska äcklet vi känner i olika frågor kan vara inlärt redan från barnsben. I de flesta fall är det dock troligen resultat av en process som började i oss på allvar som vuxna eller kanske i sena tonåren. Eftersom det är en process så är vi nog inte heller alla gånger så medvetna fullt ut vad som hänt med oss, eftersom utvecklingen skett i steg. I värsta fall är det en del av radikaliseringsprocess där vi går från att kanske känna ett visst avståndstagande till hat och äckel till slut.

Det är då vi spottar efter någon på gatan bara för att den har en mörk hudfärg. Eller skriver på Flashback att alla muslimer är djur som borde deporteras från Sverige. Eller skickar mejl med hot om våldtäkt och lemlästning till en kvinna som skrivit något kritiskt om att hysa såna åsikter. Men även: Kallar riksdagsmän och personer vars syn på invandringspolitik man ogillar för bruna råttor. Eller skriker och kastar ruttna ägg på företrädare för ett riksdagsparti som håller torgmöte i en valrörelse.

I ett alltmer polariserat åsikts- och samhällsklimat finns det heller inte mycket just nu som tyder på att dessa känslor mellan olika grupper och människor minskar i styrka. I värsta fall kan det vara tvärtom.

Forskning har visat att vi skiljer oss åt individuellt när det gäller hur lättväckt vårt äckel för rutten mat, spyor, avföring m.m är. Det finns föga förvånande också forskning som pekar mot att detsamma gäller för det mer moraliska äcklet. Vi skiljer oss också åt när det gäller hur extrema vi blir i vårt avståndstagande och avsky när äcklet är väckt. Själv tror jag att det är en känsla som till största delen är destruktiv. De flesta av oss som har lätt eller åtminstone relativt lätt att hamna där mår bra av att reflektera kring det och inte bara ge efter för känslan när den kommer i övertygelsen om att den är berättigad eftersom vi ju minsann står på det godas sida i kampen mot det omoraliska och onda.  

https://edition.cnn.com/2018/07/09/opinions/infest-insula-disgust-opinion-sapolsky/index.html

https://journals.plos.org/plosone/article?id=10.1371/journal.pone.0025552

https://sv.wikipedia.org/wiki/Insula_(anatomi)

Robert M. Sapolsky: Varför vi beter oss som vi gör (Natur&Kultur 2018)

Är du mindre påverkad än andra av fördomar och förutfattade meningar när du bildar dig en uppfattning eller fattar beslut i olika frågor?

Emily Pronin, en amerikansk socialpsykolog, genomförde en studie på det här temat. Sexhundra personer deltog. Av dem ansåg 85% att de påverkades mindre av fördomar och förutfattade meningar än genomsnittsamerikanen. Den siffran är till och med högre än antalet som i olika undersökningar brukar anse sig köra bil bättre än genomsnittet!

En (1) enda av deltagarna tyckte att hen var sämre än snittet. Av 600 personer…

Det finns en rad olika brister (bias) i vårt sätt att uppfatta och tolka världen omkring oss. Men den här är i mitt tycke en av de mer intressanta. Vad är det som gör att vi har så lätt att se eller tro oss se hur fördomar, förutfattade meningar och irrelevanta omständigheter påverkar andra människor, samtidigt som vi upplever att just vi själva inte alls är offer för det här. Varför har vi en blind fläck här i vårt synfält? Bias blind spot som Pronin har valt att kalla den.

 För över 40 år sen genomfördes ett experiment där deltagarna fick lyssna på en professor som höll ett föredrag. Mannen bröt på ett annat språk och efteråt fick deltagarna en fråga om hur de upplevde hans sätt att tala. De fick också motivera varför.

Deltagarna var uppdelade i två grupper som – utan att de visste det – fick se två olika versioner av föredraget. I den första uppträdde professorn med värme och var mycket trevlig. I det andra var han kylig och korrekt. Det visade sig att deltagarna i den första gruppen genomgående ansåg att professorn hade en trevlig brytning. Medan deltagarna i den andra tyckte att brytningen var ful.

Den här skillnaden är intressant i sig själv, men ännu mer intressant var deltagarnas motivering. De kom med olika förklaringar till sin upplevelse av mannens brytning. Men de hade mycket lite att göra med hur han hade uppträtt under föredraget.

Deltagarna hade helt enkelt inte medveten tillgång till den faktor som uppenbart hade haft den absolut största betydelsen för hur de uppfattade hans accent. Och det här är en del av problemet med den blinda fläcken: Vi förstår ofta inte särskilt väl hur våra attityder och värderingar faktiskt har formats.

Nästan alla vet att rasism också existerar i form av omedvetna eller åtminstone inte helt medvetna, negativa attityder till andra folkgrupper. Väldigt många vet också att det egentligen är en del av en ännu mer generell mekanism i våra psyken som kan benämnas ingrupp-utgrupp, eller ännu mer populärt ”vi och dom”. Vi har en stark tendens att betrakta människor vi inte upplever som ingående i vår grupp med misstänksamhet, motvilja eller rentav hat. De flesta av oss, oavsett vilka åsikter vi har, tycker att världen är full av andra människor som bedömer och dömer andra orättvist och felaktigt på sådana grunder.

Men inte vi själva inte. Vi är objektiva och rättvisa. Till allra största delen åtminstone.

Varför ser vi då flisan i andra människors öga, men inte bjälken i vårt eget? Den slutsats psykologen Emily Pronin dragit är att vi blandar äpplen och päron när vi jämför oss med andra. När det gäller oss själva har vi tillgång till vårt eget inre liv och tankar. Dom upplever vi i regel som rika och nyanserade. Särskilt i frågor som är viktiga för oss känner vi att det ligger väl genomarbetade tankeprocesser bakom varför vi tycker som vi tycker.

När det gäller andra människor däremot verkar vi vara benägna att varken se eller erkänna deras motsvarande inre liv ur vilket deras världsbilder kommer. Särskilt om vi inte delar deras syn på saker och ting. Vi fokuserar bara på det vi ser och hör och tänker att det inte finns mer än så. Då framstår det lättare som att deras skäl för att tycka som de gör är så mycket sämre än våra.

Pronins teori stämmer bra med en av de generella slutsatser om mänskligt tänkande som nobelpristagaren Daniel Kahneman dragit och som han kallar WYSIATI: What You See Is All There Is. Vi tror inte att det finns något mer av vikt att veta om något än det vi ser och är medvetna om just nu.

Det här gäller också när vi ägnar oss åt introspektion: Vi tror att vår egen bild av hur vi kom fram till vår uppfattning i en fråga är den sanna och fullständiga. Utan att förstå att det kan finnas mekanismer vi är inte ser som styrt oss.

Vi har alltså en blind fläck både i synfältet utåt mot andra personer och inåt när vi betraktar oss själva.

Nu är det inte så att vi bara underskattar andra människors förmåga att tolka verkligheten. En del av paradoxen är att vi faktiskt är rätt bra på att upptäcka svagheter av olika slag i andras resonemang: Självmotsägelser, inkonsekvenser, logikfel, felaktiga fakta eller slutsatser dragna från alldeles för lite fakta.

Men vi är betydligt sämre, för att inte säga ofta usla, på att upptäcka samma brister hos oss själva.

En annan nedslående slutsats ur Pronins forskning är att det inte blev mycket bättre, faktiskt inte bättre alls, av att försökspersonerna fick lyssna på en längre utläggning där en meningsmotståndare så tydligt den kunde beskrev sin inre tankeprocess som låg bakom hans eller hennes motsatta syn. De fortsatte i princip att avfärda den andres med samma argument och fortsatte se sina egna åsikter i samma fråga som mer genomtänkta och mer i överensstämmelse med fakta och logik.

Andra faktorer spelar in. Pronin tar upp naiv realism, tron att vi genom våra egna sinnen uppfattar världen precis som den är. Om då en annan person uppfattar saker och ting på ett väsentligt annorlunda vis ligger det inte långt bort att dra slutsatsen att hen lider av vanföreställningar.  

Storleken på vår blinda fläck inte verkar ha något samband med vår förmåga till rationellt beslutsfattande (decision making). Personer var lika benägna att skatta sig själva som mindre styrda av fördomar och förutfattade meningar än genomsnittet oavsett hur bra eller dåligt de presterade på ett sådant kognitivt test.

Själv tror jag att den blinda fläckens bias hänger nära samman med andra välkända problem som grumlar vårt tänkande. Forskning har visat att vi ofta bildar oss uppfattningar i sakfrågor utifrån vilka känslor de väcker. De logiska argumenten kommer senare och är snarare ett försök att övertyga oss själva och andra om det vi redan bestämt oss för. I den processen kommer vi att söka efter argument och fakta som stöder vår uppfattning. De som talar emot kommer vi att ha en mer eller mindre stark tendens att förtränga eller åtminstone förringa. Dessutom fungerar vår rationella, logiska förmåga sämre ju starkare känslor för eller emot något som är med i spelet.

Vi har också en stark tendens att vilja foga in nya företeelser och idéer vi möter i den världsbild vi redan har skapat oss. Flera studier har visat det. Politiska förslag av en typ som inte passar in naturligt i en viss ideologi presenterades för amerikaner som var uttalade republikaner eller demokrater. Vissa deltagare fick veta att det var deras eget parti som lagt förslaget, andra att det var det andra partiet. Det fanns en klar tendens att bedöma idén som bra om man trodde att den kom från det egna partiet och mindre bra eller dålig om den kom från motståndarsidan.

Allt det här behöver inte ens handla om ovilja eller oförmåga att se saker som kan rucka vår världsbild. Substitution är ett annat av de fenomen som psykologen Daniel Kahneman studerat och beskrivit. Det handlar i grunden om att vår hjärna är ekonomisk. Den vill inte slösa energi i onödan och undviker därför ofta svåra frågor genom att ersätta dem med en enklare, som ofta dessutom är i huvudsak grundad på känsla. Exempel: ”Hur ser jag på djurförsök i syfte att få fram effektivare mediciner och behandlingsmetoder?” ersätts med ”Hur känner jag inför tanken på att gulliga hundar eller marsvin utsätts för ingrepp som kan vara plågsamma och sen ofta avlivas?” Processen är omedveten men resultatet kan förstås bli blindhet. I exemplet blindhet för det lidande och död bland sjuka människor och deras anhöriga som kan undvikas om nya mediciner och behandlingar kommer fram.

Jag tror att den blinda fläckens bias ändå på sitt vis är psykologiskt rationell för oss. Den hjälper oss att navigera i en komplex och svårbegriplig värld och dämpar den stress och osäkerhet vi antagligen skulle känna om vi fullt ut var medvetna om hur osäker grund många av de kunskaper vi upplever oss ha egentligen vilar på. Samma med våra värderingar. Hur svårt det egentligen är att komma fram till klara och invändningsfria svar på de flesta av de stora etiska och politiska frågorna som mänskligheten brottas med, men där vi själva ofta behöver känna att vi har en tydlig, klar och riktig uppfattning om vad som är rätt och fel.

Vår oförmåga att se bristerna i vår egen världsbild och det rimliga i argumenten hos människor vars uppfattning vi inte delar är nedslående. Men låt oss sluta med en mer positiv vinkel. Emily Pronin och hennes kollegor tänkte ut en ny studie. Innan människor fick svara på samma frågor som i tidigare studie så fick de en genomgång av ungefär de saker jag berättat om i den här studien: Hur omedvetna processer påverkar oss och hur många av våra slutsatser om verkligheten vi drar mer eller mindre automatiskt och på bristfällig faktagrund. Nu förändrades svaren rejält och de flesta ansåg sig inte längre vara mindre fördomsfulla och styrda av förutfattade meningar än andra. Att de inte kunde vara säkra på att deras uppfattning var rätt bara för att den kändes rätt när de skådade inåt.

Som president Bill Clinton en gång lär ha sagt: Whatever you believe is true, you might be wrong.

- Den här bloggposten inspirerades av avsnittet "Double standards" i podden "Hidden Brain" med vetenskapsjournalisten Shankar Vedantam. Rekommenderas varmt till alla som är intresserade av hur våra hjärnor funkar och vad det leder till i form av beteenden och uppfattningar.