jonesiskt

Inlägg publicerade under kategorin Dödsstraff

Av Henrik - 20 mars 2018 23:23

I tre bloggposter har jag försökt ge en övergripande beskrivning av dödsstraffets historia i Sverige, med särskilt fokus på 1600-talet. Vilka brott kunde man få dödsstraff för? Hur tillämpades lagarna i praktiken? Hur vanligt var det egentligen med avrättningar för 300-400 år sen?

 

Eric Dahlbergs samtida karta över 1600-talets svenska stormaktsvälde


I den här avslutande delen i serien tänkte jag försöka sätta in dödsstraffen i ett lite större perspektiv. Kan de vara lättare att förklara om vi tittar på hur samhället i stort såg ut vid den här tiden? Vad människor tyckte och tänkte om olika saker?


När det görs filmer och TV-serier som utspelar sig längre bak i tiden upplever jag ofta att de inte känns särskilt realistiska när det kommer till hur karaktärerna tänker och känner och handlar utifrån det. Åtminstone inte som jag har uppfattat att t ex medeltidens människor såg på tillvaron enligt historikerna. Det blir mer av 2000-talsmänniskor som lajvar 1600-talsdito.


En sak som verkar vara särskilt svår är religionens och det magiskas självklara plats och betydelse i människors liv och tankevärld. Att människor ofta bröt mot religiösa påbud och exempelvis begick horsbrott betyder inte att de inte var fullt och fast övertygade om att det fanns en högre makt och att den styrde världen. Likaså tvivlade de inte på att det var från denna högre makt som förbuden mot allt från stöld och utomäktenskapligt sex till dråp och mordbrand kom. Fruktan för skärselden och helvetet var reell och drev fram allt från medeltidens stora donationer till kloster, till gråtande bekännelser från anklagade brottslingar som såg det som sin enda chans att bli förlåten av Gud på stupstocken och därmed ändå få komma till himlen efter att ha blivit halshuggen. Det fanns ingen åtskillnad mellan världslig och religiös moral, tvärtom så innehöll lagarna som vi sett en rad bestämmelser om ”brott” som inte drabbade andra människor utan bara handlade om brytandet av religiösa tabun.


Med en sån världsbild blir inställningen till dödsstraff mycket mer begriplig. Likaså bristen, åtminstone i källorna, på ifrågasättande av rätten att ta livet av människor. Här är det två saker som måste hållas isär. Utan tvivel ifrågasattes många gånger dödsstraffet i enskilda fall. Omständigheter runt brottet och den dömdes person fick människor på alla nivåer i samhället att göra det. Från bönderna och andra vanliga människor i häradet via de högutbildade männen i hovrätterna hela vägen upp till kungen själv. Därför blev många människor i slutändan benådade och fick behålla sina liv. Men de innebar inte att dödsstraffet som princip ifrågasattes. För vissa brott som mord verkar knappast någon ha tänkt och tyckt annat än att den skyldige måste betala med sitt eget liv.


Jag tror också att de historiker har rätt som menar att lagstiftningen och särskilt hur den faktiskt utövades inte skulle ha kunnat fungera om den inte i huvudsak hade haft stöd av befolkningen. Vi bör komma ihåg att vissa brott framstår helt annorlunda beroende på perspektiv. De flesta av oss i nutiden kan antagligen känna visst medlidande för kvinnorna som mördade sina barn och att en inte ringa del av skulden fanns i samhällssystemet och dess inhumana behandling av ogifta mödrar, liksom den stora ojämlikhet som rådde. Men 1600-talets människor hade knappast ett sånt perspektiv. De kunde bara utgå från sin egen tids värderingar och normsystem. Med de glasögonen såg man nog knappast några förmildrande omständigheter, bara det hemska brottet.


 

Två bondkvinnor på 1600-talet hämtar vatten. Teckning av Johan Frisenheim (1670-1737)


Även om den enskilda människan och hennes framtida salighet var viktig i den här tiden så innehöll den inte de föreställningar om livets absoluta okränkbarhet som kom med upplysningstiden. Det är först under andra halvan av 1700-talet som röster mot dödsstraffet börjar höras i Europa och det dröjer innan de får något genomslag i lagstiftningen.


Forskarna är också i stort sett överens om att det här var en tid då våld av alla slag var mycket vanligare och därmed på ett annat vis ett naturligt inslag i människors liv. Från exempelvis bevarade domböcker från sent 1400-tal och framåt kan vi i flera städer se hur mycket högre frekvensen av mord och dråp var. Människor högg ihjäl varandra för banaliteter. Och på varje dråp gick mångfalt fler våldsbrott. Domstolarna hade mängder av fall som rörde slagsmål och misshandel med varierande grad av kroppsskador. Ofta utlöst av någon förolämpning. Det var inte heller alltför ovanligt med mål som rörde våld mellan kvinnor. Till det kan man lägga allt våld som måste ha ägt rum i hemmen, men som bara nådde domstolarna om det gick över vissa gränser.


I en sån värld är det rimligt att anta att det inte framstod som fullt lika extremt som för oss att hugga huvudet av folk på torg eller avrättningsplatser.  Dessutom innehöll straffsystemet också en mängd annat legaliserat våld. Man kunde hugga både öron och händer av tjuvar eller märka dem i pannan. Ännu vanligare var misshandel som straff: Människor blev piskade offentligt eller fick springa gatlopp mellan led av soldater som slog dem med exempelvis hårda käppar. Även om dödsstraffet var det grövsta och slutgiltiga straffet var det mentala avståndet till andra straff på det viset inte så långt. De var helt enkelt en del av ett system av rättsliga sanktioner som för flertalet troligen kände logiskt, om också inte särskilt sympatiskt. Samtidigt ska vi minnas att i det glesbefolkade land Sverige då var, så gick det ändå för många människor ganska långt mellan gångerna då man faktiskt såg offentlig prygling eller rentav en hängning eller halshuggning. Helt enkelt därför att det i en genomsnittlig människas närområde bodde kanske inte mer än några hundra eller på sin höjd något tusental människor.


Döden som sådan var också så mycket mer närvarande i 1600-talsmänniskans värld. Människor dog hemma, inte på sjukhus. De dog i alla åldrar. Livsvillkoren för såväl hög som för låg var att man närsomhelst kunde ryckas bort av någon sjukdom eller skada vi idag kan bota. För de flesta väntade inte något särskilt långt liv. Det liv som väntade var också för de flesta hårt och fyllt av kroppsliga ansträngningar och vedermödor. Många plågades av kroniska sjukdomar som liten eller ingen lindring fanns mot. Människor såg trots livsvilja ofta fram emot döden en befriare, naturligtvis tack vare kyrkans löften om evigt liv i paradiset en dag för den som inte bröt mot kyrkans bud. Att hänga en 30-årig tjuv som redan straffats två gånger för stöld framstod säkert inte som ett lika extremt ingrepp i hans framtid som det skulle ha gjort idag. Avrättningen var förstås lika oåterkallelig då som nu, men den bröt inte av mot det "normala" på samma sätt i en tid där döden ständigt lurade runt hörnet.


Dessutom befann sig Sverige i krig under en stor del av den här epoken, som fortfarande med en ton av självbelåtenhet kallas för stormaktstiden. Mängder av män från hela landet skrevs ut till armén och flottan. En väldigt stor del av dem dog: I strid, av skador efter strid eller av sjukdomar. De som kom hem kan säkert många gånger ha brutaliserats av sina upplevelser. Detta mer eller mindre ständiga krigstillstånd och all propaganda mot Sveriges fiender som spreds i befolkningen har i varje fall knappast inverkat positivt.


Slutligen spelade säkert också ritualen kring dödsstraffen in. Den dödsdömde förväntades bekänna sina synder under vägledning av en präst. Dödsstraffet skulle då sona brottet och åtminstone så småningom skulle det vara möjligt för honom att få komma till himlen. Förmodligen bidrog det här till legitimeringen av avrättningarna i vanliga människors ögon, även om själva exekutionen fortfarande kunde vara brutal med efterföljande stegling eller bränning av kroppen.


En intressant tanke är var dåtidens Sverige värderingsmässigt skulle ha placerats in på den här bilden från World Values Survey som du säkert känner igen:

 


Helt klart är i varje fall att det var ett land mycket mer präglat av tradition och kampen för överlevnad än de sekulära och individualistiska synsätt som idag präglar Sverige. Även om de skulle ha det lättare med språket än en skomakare från Irak eller en hemmafru från Etiopien så skulle det med all sannolikhet vara förenat med svårigheter för en genomsnittlig 1600-talssvensk att vänja sig vid vår tids synsätt och värderingar på olika områden och antagligen ännu svårare att verkligen anpassa sig, förstå och acceptera dem fullt ut. Även om kanske just frånvaron av dödsstraff inte skulle vara bland det som var svårast att smälta.


Någonstans under 1600-talet började ändå så smått en positiv utveckling ta fart. Historiker är överens om att nivåerna av våld i samhället börjar sjunka. Förklaringar har sökts både i att svenskarna lärde sig hantera affekt bättre och värderingsförskjutningar där det aggressiva försvaret av hedern inte längre blev lika viktigt. Det är väl i mina ögon ganska troligt att bägge dessa, men också andra faktorer spelar in. Häromveckan hörde jag på en podd där det bl.a togs upp att ideal om att behärska sig blev allt starkare under 1600-talet. När den nya svenska lagen kom 1734 och avskaffade rätten för män att slå sina hustrur i uppfostringssyfte så hade den redan föregåtts av en växande uppfattning att det beteendet var ovärdigt en man med kontroll över sig själv.


Även om utvecklingen gick långsamt så började efterhand också synen på institutionaliserat våld i form av allt från offentlig prygling till dödsstraff att förändras. Vid 1700-talets mitt avrättades fortfarande i snitt något 50-tal människor varje år i Sverige. Det är i relativa tal fortfarande en frekvens som är runt 5 gånger så hög som i dagens Saudiarabien. Sen sjönk det mot århundradets slut ner mot runt 10 stycken. Där höll det sig sen med lite variation uppåt och neråt i flera decennier. Fortfarande dömdes många dödsstraff ut, men i de flesta fall blev det benådning. Fler dömdes också till fängelse för brott som tidigare lett till döden.


Runt mitten av 1800-talet började på allvar en debatt om dödsstraffet och dess plats eller snarare inte plats i ett modernt samhälle. Nu sjönk också antalet verkställda dödsstraff ner mot 6-7 om året och det var i princip endast personer dömda för mord som verkligen blev avrättade. År 1864 kom den nya strafflagen som avskaffade flertalet av de tidigare dödsstraffsbelagda brotten och dessutom gav domstolarna möjlighet att själva i de återstående fallen (mord, rånmord, grovt spioneri och ett par till) välja mellan dödsstraff och livstids fängelse.


Egentligen ansåg nu i princip även dödsstraffets försvarare att det var ett extremt rättsmedel som mest skulle tjäna som avskräckningsmedel och kunna tillgripas i de absolut värsta fallen eller i händelse av en oväntad och okontrollerbar våg av dödligt våld. Resultatet syns tydligt i statistiken. Antalet utdömda dödsstraff sjönk snabbt och var efter några år nere på 3-4 stycken per år i snitt. Fram emot sekelskiftet var det bara 1-2 dödsdomar om året. Ännu färre verkställdes; det gick nu åratal mellan avrättningarna.


År 1876 avskaffades de offentliga avrättningarna. I fortsättningen skulle fångarna avrättas innanför fängelsets murar, med ett mindre antal vittnen närvarande för att kunna styrka att allt gått rätt till. Det var nu definitivt slut på de makabra skådespel som halshuggningar och hängningar på galgbackar, torg och avrättningsplatser i många hundra år utgjort i Sverige.


Efter det genomfördes under de 45 år till som dödsstraffet var officiellt i bruk totalt 9 stycken avrättningar. Av dem ägde 8 rum år 1900 eller tidigare. År 1910 skedde den sista avrättningen i Sverige. Alfred Ander halshöggs med en några år tidigare från Frankrike inköpt giljotin. Det hela ägde rum på en Långholmens fängelse i Stockholm. Tio år senare utfärdades den sista dödsdomen i Sverige. Efter att den dömde fått straffet omvandlat till livstids fängelse avskaffades dödsstraffet i fredstid året efter, 1921.


En lång, blodig och för Sverige allt annat än ärofull historia hade till sist nått sin slutpunkt.

 

ANNONS
Av Henrik - 16 mars 2018 00:32

Under 1600-talet och även i stor utsträckning 1700-talet var det en mängd handlingar en människa kunde mista livet för som inte ens handlade om våld och övergrepp. I förra bloggposten gick vi igenom de vanligaste kategorierna. Det fanns också en rad andra brott som alla kunde ge dödsstraff om de ansågs tillräckligt allvarliga. Falskmynteri, ärekränkning, vägran att lyda order inom krigsmakten och i den ytterligt stränga, lutheranska regim som rådde även olika former av religionsbrott. Det behövde inte ens handla om att man hade hädat eller smädat Herren Gud i egen hög person.


 År 1698 fick Göta Hovrätt upp en dödsdom till prövning som gällde en viss Sven Jonsson. Denne Svens brott bestod i att han sagt sig ”ge kyrkoordningen tusende djävlar och dem som låtit henne göra”. Hovrätten benådade honom och lät honom slippa undan med fem gatlopp, bland annat med motiveringen att han var ung och oförståndig och hade blivit uppretad av andras handlingar innan. Det verkar ha vanligt relativt ovanligt att hädelser verkligen ledde till avrättning och åtminstone i Rudolf Thunanders granskning av Göta Hovrätts domar så hade de anklagade då även begått andra brott.

 

Hur var det då med våldsbrotten? Ja, även om mängden av dödsdomar för framför allt stölder och enkelt hor under 1600-talets första hälft gjorde att de faktiskt inte ens verkar ha utgjort hälften av målen vid Göta hovrätt rörande ”hals- och lifssaker” som man målande uttryckte sig vid samma tid, så var de ändå i klar majoritet när det kom till fastställda dödsdomar. Liknande siffror kan man se för Svea hovrätt,  även om trenden inte är lika stark där. Som nämnts kan man också utgå från att en hel del dödsdomar rörande just våldsbrott aldrig kom upp till hovrätterna i början av deras historia.


MORD

 

Precis som idag skilde man på 1600-talet mellan mord och dråp i fall av uppsåtligt dödande. Det som framför allt utgjorde skillnaden var att handlingen var överlagd och planerad, men också att den som begått gärningen försökte dölja den efteråt. Kristoffers landslag innehöll bland annat definitionen ”lägger å lönn och bärer i gömställe”. Det var precis det gärningsmannen gjort i flera av fallen. Men det förekom också flera fall av giftmord. Något som idag är ett väldigt ovanligt sätt att ta livet av folk, men som förekom regelbundet under denna tid och kulminerade under 1800-talet. Vanligen användes arsenik, som gick att köpa på vanliga apotek.


Mord var ett s.k högmålsbrott. För den som fälldes för mord var det i princip kört. Det gick inte att åberopa förmildrande omständigheter, än mindre mördarens möjligheter till återanpassning i samhället. Det senare är nämligen inte ett modernt påfund som man kanske kan tro, utan förekom – om än ofta i mer indirekta formuleringar – inte sällan redan på 1600-talet när hovrättens ledamöter sökte efter skäl att upphäva dödsdomar. Det gällde som sagt bara inte mord. Thunander hittade 14 mordfall som behandlats under 40 år i sin undersökning, samtliga dödsdomar fastställdes av hovrätten.


 

Sveriges landslag enligt vilken de flesta av dödsdomarna den här bloggen handlar om utfärdades. Foliant från år 1621


Mord var också ett av de brott som gav kvalificerat dödsstraff. De utgjorde dock bara en liten del av det dödliga våldet mellan vuxna, inklusive ungdomar. De flesta av fallen som kom upp till hovrätterna för prövning gällde istället:


DRÅP

 

Under samma tid som de 14 morden begicks och ledde till att gärningspersonen avrättades och sen antingen steglades (om det var en man) eller brändes på bål (om det var en kvinna) var drygt 160 dödsdomar för dråp begångna i Småland och på Öland uppe till prövning i hovrätten.


Dråp var i äldre tid en brottsrubricering som liksom engelskans ”manslaughter” omfattade både uppsåtligt dödande och olyckor och försummelser av olika slag som orsakat andra människors död. Den vanligaste orsaken till det sistnämnda var olyckor och oförsiktig och dumdristig hantering av vapen. Så kallade vådadråp ledde inte till dödsstraff, utan ekonomisk kompensation till offrets anhöriga och ibland också böter till Kronan.


Dråp i ordet nutida betydelse var som regel något som skedde i mer eller mindre hastigt mod, även om det ibland kunde ligga gamla konflikter bakom, och där gärningsmannen inte försökte dölja brottet. Jag skriver gärningsmannen därför att i alla fallen utom två var det en man som begick brottet. Även offret var nästan alltid en man, bara sex stycken kvar kvinnor. Av dem hade två gått emellan vid bråk.


De enskilt viktigaste förklaringarna till att det såg ut så här kan sammanfattas med två ord: Alkohol och lättkränkthet. I över 70 av de 160 dödsdomarna inträffade dråpet i samband med ett kalas eller på/vid en så kallad ölstuga. Uppmaningar att ta av sig mössan inomhus, en anmärkning om att ölet på ett bröllop smakade vatten och en knuff av misstag som ledde till lite utspillt brännvin är autentiska exempel på händelser som startade förlopp som slutade med en död person och en dödsdom på Göta hovrätts bord. Men även sådant som oreglerade skulder eller bråk om markgränser ledde ibland till dråp.


 

Bröllopsdansen. Målning av Pieter Brügel den äldre år 1566. Det är inte jättesvårt att föreställa sig att bråk lätt uppstod på såna här tillställningar då precis som nu när många trängdes på en plats och många män druckit alldeles för mycket.


Förutom de 160 dödsdomarna skickade härads- och rådstugurätterna också 35 fall där man ville fria dråparen eller nöja sig med böter och skadestånd till offrets anhöriga. Det handlade då ofta om att man ansåg att dråparen handlat i självförsvar, eller åtminstone att den döde själv bar stor skuld till utgången genom att ha börjat bråket. Ibland åberopades också offrets bristande karaktär.


Hovrätten godtog dessa argument och omvandlade dessutom själv nästan 40% av dödsdomarna till höga böter och skyldighet att kompensera målsäganden. Även här spelade bedömningar om vem som egentligen bar mest skuld till själva bråkets uppkomst in. Om ett sånt fall hette det om dråpoffret att han gett sig på dråparen och ”honom öl avtvingat och med förargerliga ord tilltalat”. I nästan 100 av dråpen fastställdes dock dödsdomen, ibland efter att människorna i dråparens hemsocken vädjat om att avrättningen skulle verkställas eftersom personen i fråga var en både illa omtyckt och fruktad bråkmakare.


När det gällde dråp fanns en särbestämmelse som gjorde att långtifrån alla 100 dödsdomarna kom att verkställas. Om man inte greps i samband med brottet, utan flydde sin väg, hade man möjlighet att komma till tinget med fri lejd. Det var en möjlighet som en hel del män utnyttjade. Fick de en dödsdom i häradsrätten hade de ändå flera dagar på sig att lämna socknen och myndigheterna där, i skydd av den fria lejden. Höll de sig sen undan framgångsrikt i några år kunde de söka benådning, vilket de ofta fick.


BARNAMORD

 

Barnamorden är det sorgligaste kapitlet i den här serien bloggposter om dödsstraffet förr i tiden. Förövaren var i de allra flesta fallen en ung, ogift kvinna som hade blivit med barn med en man hon inte kunde eller ville gifta sig med. Redan det var som allra minst ett brott som kallades lönskaläge – sex mellan två ogifta personer. Men det kunde också röra sig om horsbrott om mannen var gift och i allra värsta fall kunde det vara dödsstraff om mannen t ex var kvinnans svåger eller farbror.


Även om dödsstraff hörde till ovanligheterna så ledde förbindelsen som obönhörligen avslöjades genom graviditeten – domstolarna gjorde stora ansträngningar att klarlägga vem som var fadern till oäkta barn trots att dessa barn saknade arvsrätt – ofta till andra straff som böter, att piskas med ris offentligt, skamstraff i kyrkan och ibland förvisning från hemorten. Trots detta valde de allra flesta som hamnade i den här situationen att föda sitt barn och försöka klara situationen så gott det gick. Men en del kvinnor valde av desperation och för att försöka undvika att förstöra sitt eget liv att göra sig av med barnet. Ibland genom att försöka framkalla en abort med de primitiva medel som då stod till buds, ibland genom att försöka hålla graviditeten hemlig, föda i hemlighet (”i lönn”) och sen döda barnet och gömma kroppen. Bägge dessa handlingar straffades som huvudregel med döden i de flesta fall.


Många av dessa kvinnor blev upptäckta. Inte sällan därför att den sociala kontrollen omöjliggjorde hemlighållande av graviditeter. Andra kvinnor eller i vissa fall män skvallrade för myndigheterna, det blev förhör och undersökningar av om kvinnan hade mjölk i sina bröst. Ofta erkände kvinnorna, men det var också vanligt att de hävdade att barnet varit dött vid födseln. Med dåtidens primitiva metoder försökte man avgöra om det stämde efter att man hittat barnets kropp.


Myndigheterna såg barnamorden som ett stort socialt problem, inte minst på 1700-talet då de började öka i takt med att landsbygdsproletariatet ökade i antal. Man införde en slags omvänd bevisbörda där kvinnan tvingades bevisa att barnet varit dött vid födseln för att komma undan dödsstraff.


Thunander hittade i sin studie 40 fall som lett till dödsstraff även i hovrätten. En annan studie hittade ungefär 175 dödsdomar i tre mellansvenska län från mitten av 1600-talet och 100 år framåt.


 

Med denna morbida men kanske inte så verklighetsnära bild illustrerades barnamord i Magnus Erikssons landslag från 1300-talet.


Naturligtvis var det inte heller alltid som graviditeten var ett resultat av en frivilligt ingången relation. Det var inte ovanligt med husbönder och andra som med lock och pock och i vissa fall rena hot hade sex. Unga kvinnor, inte minst de som kom från fattiga förhållanden, hade den lägsta positionen av alla i den dåtida, sociala hierarkin och hade många gånger kanske inte mycket annat val än att ge efter.


Det förekom också att fäder till oönskade äkta barn hjälpte till eller rentav dödade barnet efter födseln. Även dessa dömdes då för barnamord med samma eller t.o.m större stränghet än kvinnan. I en avhandling om barnamord på 1700-talet finns flera refererade fall där kvinnan benådades av hovrätten till fängelse på fästning, medan mannen halshöggs på närmaste avrättningsplats.


I slutet av 1700-talet mildrade Gustaf III de stränga lagarna kring födslar utom äktenskapet och gjorde det möjligt för kvinnor att föda barnet utan att behöva uppge vem som far. Skamstraffet i kyrkan avskaffades och regeln att kvinnan skulle bevisa att barnet inte levt togs bort. Dödsstraffen minskade då snabbt i antal, men själva brottet fortsatte att vara vanligt. År 1830 skedde enligt uppgift den sista avrättningen i Sverige av en kvinna dömd för barnamord. Trettio år senare, 1860, dömdes 31 personer för barnamord och 35 för vållande till fosters död. Abort blev lagligt i Sverige år 1938. Först 1974 infördes nuvarande lag med rätt att avbryta graviditeten av vilket skäl kvinnan än anser sig ha.


ANDRA VÅLDSBROTT SOM KUNDE GE DÖDSSTRAFF

 

Våldtäkt var i princip belagt med dödsstraff. Problemet var den bevisning som krävdes, inkluderat att kvinnan måste ha ropat på hjälp under våldtäkten. I Göta Hovrätt-studien fanns ett fall under 40 år som ledde till döden för våldtäktsmannen. I det enda andra fall som var uppe i domstolen ansåg man sig inte kunna bevisa att våldtäkten fullbordats. Gärningsmannen dömdes dock fredlös och att böta all sin lösa egendom.

Våldtäkter ingick i de s.k fridslagarna som går tillbaka till Birger Jarl. De kallades också för edsöresbrott. Att t ex misshandla en person i hans eget hem var mycket värre än att göra det utanför ölstugan, eftersom hemmet var en särskilt fredad plats precis som kyrkan och tingsplatsen. Grova förbrytelser, oftast rån i kombination med våld eller hot om grovt våld, kunde ge dödsstraff, även om det inte verkar ha varit så vanligt.


Slutligen fanns också den speciella bestämmelse som införts 1608 med hänvisning till Gamla testamentet om att barn som misshandlade sina egna föräldrar skulle dömas till döden. Misshandel var annars ett mycket vanligt brott som nästan alltid resulterade i böter för gärningsmannen. Underrätterna i Småland och på Öland dömde i snitt ut en dödsdom för våld mot föräldrar, styvföräldrar eller svärföräldrar vartannat år under 1600-talet. Hovrätten mildrade dock straffen i de flesta av fallen, bland annat med motiveringar som att en pappa retat sin son till vrede och först slagit honom själv med en yxhammare. Man hänvisade också till skrivningar i Nya testamentet där även föräldrar gjordes ansvariga för att familjer levde i harmoni.


Exempel på straff som hovrätterna istället dömde till när de upphävde dödsdomar (rena frikännanden förekom också, men var inte vanliga):


-          Fängelse en månad på vatten och bröd

-          Böta 50 daler silvermynt till kyrkan

-          Landsförvisning

-          Löpa fem gatlopp under 50 par spö och skamstraff i kyrkan.


 

Dömda brottslingar inför ett gatlopp.

ANNONS
Av Henrik - 23 februari 2018 00:20

Hur många människor kan ha avrättats i Sverige under 1600-talet? Det går bara att göra grova gissningar om. Göta Hovrätt fastställde 280 dödsdomar under tre perioder på totalt nästan 40 år i ett område där det uppskattningsvis bodde 150 000 människor enligt historikern Rudolf Thunander. I hela det nuvarande Sverige var invånarantalet vid mitten av seklet troligen drygt en miljon invånare.  Det ger en siffra på drygt 6 000 avrättade under hela seklet om man antar att förhållandena i hela landet var i stort var ungefär som i Småland och på Öland.


Svea Hovrätt redovisade i en skrivelse till länsstyrelsen att den under perioden 1634-1693 fastställde nästan 600 dödsdomar i fem mellansvenska län. Dessa län kan ha haft en folkmängd runt 300 000 invånare totalt vid den här tiden, det är bara en mycket grov gissning då befolkningsstatistik för 1600-talet är svår att hitta. Med samma sätt att räkna som ovan skulle det ge ungefär 4 000 avrättade totalt i hela Sverige. Då har vi inte tagit hänsyn vare sig till att alla dödsstraff i hovrätterna inte verkställdes, men inte heller till dödsdomarna som verkställdes utan att målet skickades till hovrätten. Det är också sannolikt så att antalet avrättningar var fler under 1600-talets första decennier, då man kan se att antalet fastställda dödsdomar sjunker mot slutet av seklet. 


Låt oss ändå vara väldigt försiktiga och säga att minst 5 000 människor halshöggs, hängdes och i några fall brändes eller rådbråkades till döds i Sverige på 1600-talet och att det nästan helt säkert var åtskilliga fler än så.


Under 1700-talet finns det från mitten av seklet bättre statistik, tack vare det nyinrättade Tabellverket. År 1750 blev till exempel 48 personer avrättade. Av dem var 16 kvinnor. Siffrorna låg sen någonstans där i snitt i något decennium innan de började sjunka. De sista åren av Gustaf III:s regering var det nere på 5-10 om året. När hans son Gustaf Adolf övertog tronen steg antalet igen till 15-20. Totalt för andra halvan av seklet genomfördes drygt 1200 exekutioner. Alla fortfarande i offentligheten och inför en mer eller mindre stor publik.


Det finns ingen speciell anledning att anta att mängden avrättningar var lägre de första femtio åren än var de var runt mitten. Även om vi räknar lågt och försiktigt här också kan vi utgå från att åtminstone någonstans mellan 3000 och 3500 människor miste sina liv på schavotten eller i galgen under 1700-talet.


Ändå kunde det ha varit mycket värre. Hovrätterna omvandlade många dödsdomar till mildare straff och så småningom började det också bli vanligt med benådningar från Kunglig maj:t som man skrev på den tiden. Bara under åren 1635 till 1644 kom det in över 1 000 dödsdomar till Göta Hovrätt från härads- och rådstugurätterna i Småland och på Öland. Men bara runt 15% blev fastställda. En stor del av förklaringen till de många benådningarna var ett brott som kallades enkelt hor: En gift person, man eller kvinna, hade haft samlag med en ogift person. Det hade av tradition bestraffats med böter, men med Karl IX beslut om att göra Moseböckerna till svensk lag blev det plötsligt belagt med dödsstraff. Vi vet inte om många hann dö innan domarna började skickas in till hovrätten något halvt decennium efter den nya lagen trätt i kraft. Vi kan bara konstatera att Göta Hovrätt åtminstone inte brydde sig om att följa lagens och bibelns bud. De omvandlade regelmässigt och utan några domskäl dödsstraffen till böter för de inblandade. Dessutom tvingades de göra en slags avbön i kyrkan och kunde få stå och skämmas i eller utanför den flera söndagar i rad.

 

Den som dömdes till skamstraff kunde också tvingas sitta stå fastspänd i en sån här. Det på en plats där förmodligen alla kände varandra mer eller mindre. Med tanke på hur viktig hedern och anseendet var vid denna tid var förmodligen lättnaden över att ha blivit benådad från sitt dödsstraff långt borta när man "satt i stocken"


Man kan dock anta att flertalet av de hundratals smålänningar som bara under dessa tio år blev dödsdömda för enfalt hor inte hade någon vidare koll på praxis i den fjärran hovrätten borta i Jönköping. Det måste ha varit mycket ängslan och ren ångest där de satt inlåsta innan beskedet om benådningen kom.


Vilka brott blev då människor faktiskt avrättade för i 1600-talets Sverige?


Stölder och andra egendomsbrott

 

Stöld var som vi såg redan i förra bloggposten ett brott man såg allvarligt på. Det är faktiskt fullt möjligt att fler människor avrättades för att de stulit än för att de begått grova våldsbrott under medeltiden. Fortfarande skulle de stränga reglerna från den medeltida Kristoffers landslag tillämpas av domstolarna och även en stöld av några klädesplagg, en stor gryta eller en get kunde ge dödsstraff, särskilt om personen redan vid något tidigare tillfälle dömts för en mindre stöld. Även här utvecklades dock en praxis där de flesta dömda slapp undan med böter och kanske någon form av kroppsstraff. De fall som hovrätten ändå fastställde handlade om personer som stulit för betydligt högre belopp och kanske dömdes för tredje eller fjärde gången. Kyrkstölder straffades också hårt.


I den ovannämnda statistiken från Svea Hovrätt över dödsdomar i tre län under sammanlagt 60 år på 1600-talet var ungefär 10% eller cirak 60 stycken av de fastställda dödsstraffen för någon typ av stöld. Mer än hälften av dem kom från seklets första hälft. Sen kom en förordning som i praktiken gjorde lag av hovrätternas praxis och höjde gränsen för vilket värde som krävdes på det stulna för att en dödsdom skulle kunna bli aktuell.


Trolldom och häxeri

 

Häxprocesserna känner de flesta till. Trolldom hade varit belagt med dödsstraff i Sverige sen medeltiden och man känner till enskilda fall i källorna från 1400-talet. På 1500-talet ökade häxprocesserna i omfattning, men dödsstraff utdömdes bara i enstaka fall och många friades i brist på konkreta bevis. Från 1620-talets början och nästan femtio år framåt var det sällsynt med trolldomsmål i domstolarna. Men 1668 bröt det som brukar kallas Det stora oväsendet ut. En masshysteri som spred sig som en epidemi genom stora delar av Sverige och på några ställen ledde till omfattande anklagelser och processer med groteska rättsövergrepp. Först år 1676 avstannade det hela efter att myndigheterna till slut börjat ifrågasätta sanningshalten och sättet som processerna bedrevs på. Då hade omkring 300 människor mist livet, de allra flesta av dem kvinnor. Den värsta enskilda händelsen ägde rum i Torsåker i Ångermanland där 65 kvinnor, 2 män och 4 pojkar halshöggs i en massavrättning den 1 juni 1675, varefter kropparna brändes på bål. Den unge prästen Lars Christoffersson hade en ledande roll i processerna. I en minnesskrift över stiftets präster på 1920-talet förtiger Svenska kyrkan fullständigt både hans och en kyrkoherdes aktiva medverkan.


Efter 1676 förekom sporadiska utbrott av ”häxhysteri”, men nästan alla dödsdomar upphävdes av hovrätterna. År 1704 avrättades Anna Eriksdotter för häxeri i Stockholm. Hon kom att bli det sista dödsoffret. Dödsstraffet för trolldom stod dock kvar i 1734 års lag, men avskaffades av Gustav III.

 

Rättegång mot trolldomsanklagade kvinnor


Sedlighetsbrott

 

Att hovrätterna benådade alla som gjort sig skyldiga till enkelt hor innebär inte att de var lika milda när det gällde andra typer av sedlighetsbrott. I föregående bloggpost nämnde jag skyldskap och blodskam och lagens vidsträckta tolkning av vad som räknades som detta. Flera män och kvinnor dömdes t ex till döden för att ha haft samlag med sin makas syster eller sin mans bror. Sen förekom naturligtvis också fall av vad vi även idag betraktar som incest och dessa dödsdomar fastställde hovrätten utan kommentar. Totalt dömde Göta Hovrätt ut 20 dödsstraff på 40 år.


Lika allvarligt såg man på dubbelt hor: Sex mellan två personer som bägge var i äktenskap med andra. Under de första årtiondena av 1600-talet slutade de flesta överprövningarna i en dödsdom, men mot slutet av seklet blev tillämpningen mycket mildare.


En del sedlighetsbrott avslöjades förstås för att de inblandade togs på bar gärning, men i de flesta fall saknades direkta vittnen. Många erkände ändå, säkert ofta som en följd av tidens stränga sociala kontroll och rädsla för straff i livet efter döden. När anklagade fortsatte neka hände det att hovrätten tillgrep en metod som framstår nästan ännu mer barbarisk än själva avrättningarna. Man lät föra de anklagade till avrättningsplatsen där skarprättaren med assistenter väntade. En präst eller annan myndighetsperson förklarade att nu skulle de avrättas och uppmanade dem att erkänna sitt brott. Bekände de verkställdes avrättningen. Höll de däremot fast vid sitt nekande återfördes de till fängelset. I regel blev de efter detta frikända av hovrätten.


I ett fall fördes Jöns Pedersson och Ragnilla Eriksdotter från Västervik på det här sättet till avrättningsplatsen. De var anklagade för dubbelt hor eftersom bägge var gifta. Ragnilla bekände och blev halshuggen. Mannen däremot vidhöll sitt nekande, trots att han två gånger fick lägga sig med huvudet på stupstocken. Han blev frigiven trots att myndigheterna genom att avrätta kvinnan ju ansåg sig ha slagit fast att brottet verkligen ägt rum. Det var bara en av flera liknande händelser.


Tidelag

 

Sexuella aktiviteter med djur räknades egentligen in under sedlighetsbrotten. Jag skulle tro att de flesta av nutidens svenskar nästan inte vet någonting om hur oerhört strängt dåtidens rättssystem såg på detta och hur många människor som fick plikta med sina liv. Historikern Jonas Liliequist har beräknat att någonstans mellan 600 och 700 offentliga avrättningar av personer dömda för tidelagsbrott genomfördes i Sverige mellan 1635 och 1778 då den sista ägde rum. Straffet var nästan alltid att förutom att halshuggas dessutom brännas på bål efteråt. På 1500-talet vet man att det dessutom förekom levande begravning som straff.


En bisarr detalj i dessa processer var att djuret eller djuren som den dömde utfört tidelaget med också skulle dödas och att kropparna skulle grävas ner. Vid ett tillfälle fick en bödel i uppdrag att ha ihjäl 30 kor och begrava kadavren. Bakom verkar ha legat en vidskeplig skräck för att tidelaget skulle leda till att kon eller hästen födde ett monster som var en korsning mellan människa och djur, men faktiskt också att djuret betraktades som medskyldigt till brottet.


Dödsdomarna för tidelag verkar till skillnad från häxprocesserna oftast ha haft sin grund i handlingar som verkligen begåtts. Många blev angivna, men det förekom också självangivelser av personer som drabbats av svår samvetsnöd. Väl arresterade och anklagade verkar det som att väldigt många erkände. Om bevisning saknades och den anklagade nekade var det inte ovanligt att det istället blev en förtalsprocess av det hela mot anklagarna. Knappast konstigt, då bara rykten om tidelag kunde förstöra en människas anseende fullständigt.


I Liliequists källforskning kommer hemska detaljer fram. Vissa av de avrättade har varit unga pojkar som arbetat med att valla djur. En del kan inte ens ha kommit i puberteten. Exempelvis avrättades bara 10 år gamle Anders Mårtensson i Ärlinghundra på hösten 1661. Vanligast var dock drängar i tjugoårsåldern. Nästan alla avrättade var män, men det förekom också att kvinnor rannsakades och dömdes till döden. Titlar som ”bergsman” och ”inspectors son” visar att tidelag sågs som så ytterst allvarligt att inte heller personer ur samhällets mer priviligierade skikt slapp undan om det fanns bevis eller erkännande som ansågs tillräckliga.

 

Norrbo Bro, Delsbo härads gamla avrättningsplats. Här halshöggs år 1748 en soldat som dömts för tidelag med ett sto.


Den här bloggposten har i huvudsak behandlat gärningar vi inte ens betraktar som brott idag, eller brott som där de flesta på sin höjd tycker att ett kortare fängelsestraff kan vara lagom. Gärningar som på 1600- och 1700-talen i många fall ledde till att människor blev halshuggna eller hängda och nedgrävda i skogen, på avrättningsplatsen eller brända på bål. Inte i tiotal, inte i hundratal utan i tusental. Nästa gång går vi in på hur man såg på och dömde när det gällde riktiga våldsbrott.

Av Henrik - 16 februari 2018 00:31

De flesta av oss som lever i Sverige idag känner både obehag och upprördhet när vi tänker på att det fortfarande finns ganska många länder i världen där man dömer människor till döden och avrättar dem. Bara en minoritet – färre än en av sex vuxna – är positivt inställd till dödsstraff.


Jag antar att nästan alla känner till att även Sverige en gång dömde människor till döden och ibland avrättade dem. Men hur många vet i vilken omfattning det verkligen skedde och att man en gång för inte så länge sen kunde mista livet också på grund av saker som inte ens är brottsliga idag?


Dödsstraffets historia går tusentals år tillbaka i tiden. Bevarade källor visar att det användes både i det gamla Kina, i Babylonien och i faraonernas Egypten. Hur länge det förekommit här i Sverige går inte att veta säkert. Vi har ju med undantag för en och annan runsten inga skriftliga källor som går längre tillbaka än runt 800-900 år. Bland de äldsta bevarade finns landskapslagarna, som efter att ha hållits i minnet av lagmännen började skrivas ned på 1200-talet.


I landskapslagarna förekom dödsstraff för ett antal brott, men samtidigt fanns ofta goda möjligheter att slippa undan genom ekonomisk kompensation till brottsoffren. Böter kunde räcka även vid dråp. Lagarna speglar också en värld där det verkar som att man ofta inte inväntade domen på tinget, utan tog saken i egna händer. Den som dräpt någon son eller överraskats i bädden hos någons fru kunde bli ihjälslagen av anhöriga och sen avgjorde man på tinget om det kunde betraktas som försvarbart. Var gärningsmannen vid liv och om hans brott var för grovt för att sonas med pengar så dömdes han fredlös och då kunde hans brottsoffer eller offrets anhöriga själva ha ihjäl honom utan att det blev några efterräkningar.

 

En sida ur Östgötalagen. 


Det var ett system som inte bara sanktionerade utan också i vissa stycken uppmuntrade till hämndtänkande.


Vi vet egentligen ingenting om hur många som blev avrättade under den här delen av medeltiden, men det finns anledning att tro att det ändå var färre än senare. Inte långt efter att landskapslagarna plitades ner och kopierades av fromma munkar i olika kloster så började den växande kungamakten visa allt större intresse för att stifta rikstäckande lagar. Birger Jarl var först ut med sina berömda fridslagar och hans ättlingar följde honom. I mitten av 1300-talet under hans sonsonson Magnus Erikssons regering kom först en landslag för hela landet och därefter en stadslag som skrevs med särskild tanke på Stockholm.


I de här lagarna utökades antalet brott man kunde dömas till döden för och möjligheterna att komma undan med böter för exempelvis dråp minskade. Man kan säga att den dimension som handlar om att brottslingen ska betala sin skuld till samhället genom ett straff som samtidigt avskräcker andra blev viktigare än den där reglerandet av förövarens skuld till offren. De böter som dömdes ut skulle nu också mycket riktigt oftast delas lika mellan kungamakten, staden och offret.


En av de saker i de medeltida lagarna som kanske känns mest främmande för oss svenskar på 2000-talet är hur oerhört hårt man såg på stöldbrott. Samtidigt som det fortfarande gick att klara sig undan med böter för tämligen grova våldsbrott och ibland t.o.m dråp så kunde stöld även av föremål med obetydligt värde ge dödsstraff. Även om domstolarna långt ifrån alltid dömde lika hårt som lagens bokstav föreskrev så är det ingen tvekan om att många tjuvar avrättades under medeltiden. Det här kan man delvis förklara med att människor ägde så mycket mindre då än nu och att även förlusten av mindre föremål kunde bli väldigt kännbar. Samtidigt är det uppenbart att det också handlar om en annan syn på livet och värderingen av människoliv i förhållande till egendom. Det är nog svårt för oss att verkligen kunna tränga oss in i och på djupet förstå medeltidsmänniskans tankevärld.


 

Illustration till "Tjuvabalken" i Magnus Erikssons stadslag. Tydligare kan det väl knappast inskärpas vad som hotar den som inte följer dess bestämmelser?


Forskaren Niklas Ericsson gjorde en genomgång av domböckerna för Stockholms stad under närmare 20 år i slutet av 1400-talet. Han hittade 140 utdömda och sannolikt verkställda dödsstraff under den tiden. Bara 50 av dessa var för våldsbrott och av de övriga 90 var de flesta personer som dömts för rån och stölder. I dåtidens Stockholm bodde ungefär 6 000 – 7 000 personer, vilket betyder att 1 på 1000 avrättades varje år i snitt. Som en jämförelse var siffran i Saudiarabien, världens idag troligen värsta avrättningsland relativt sett, 1 på 187 000 för 2016.


Under 1400-talet dyker också bödeln eller skarprättaren som var den mer officiella benämningen på allvar upp i skriftliga källor. Att döda dömda brottslingar blev ett hantverk. Visserligen var bödeln avskydd, föraktad och fruktad och oftast hade yrket valt honom snarare än tvärtom: Myten att bödlar var dödsdömda som fick chansen att slippa bli avrättade mot att de åtog sig sysslan som skarprättare visar sig vara sann, åtminstone på medeltiden. Bödeln skulle också piska folk och verkställa andra kroppsstraff. Tjuvar som slapp galgen fick inte sällan öronen avskurna istället.


Det var en grym värld. Dödsstraffet drabbade oftast människor ur samhällets lägre skikt. Men även folk ur högre samhällsskikt kunde råka illa ut. För den som begått ett uppsåtligt mord fanns ingen nåd att hämta. Stormän och till och med präster råkade med jämna mellanrum illa ut när de satsat på fel person i en maktkamp. Magnus Ladulås lät år 1280 avrätta flera stormän som han ansåg konspirerat mot honom, en av de allra första enskilda dödsstraff vi har i våra källor. Traditionen fullföljdes av hans söner och många kungar efter dem. Stockholms blodbad efter den danske kungen Kristians erövring av huvudstaden må ha varit den enskilt värsta händelsen med närmare 100 avrättade efter en summarisk rättegång för kätteri. Flera tillhörde högadeln och det översta maktskiktet i dåtidens Sverige. Men även de äktsvenska kungarna hade ihjäl folk som de med rätt eller fel trodde försökte konspirera mot dem. Det gäller inte minst Gustav Vasa och alla hans tre kungliga söner.

 

En scen ur den s.k blodbadstavlan; målad på uppdrag av Gustav Vasaår 1524. Scenen till vänster föreställer halshuggningen av två biskopar som var inledningen på avrättningarna.ga


De vanligaste avrättningssätten var halshuggning och hängning. Hängning utfördes endast på män och ansågs mer förnedrande än att bli avrättad med svärd. Men dessa straff räckte inte. För de brott som sågs som särskilt grova kunde man få olika tilläggsstraff i syfte att göra avrättningen ännu grymmare. Högra handen kunde huggas av först. Man kunde spännas fast vid några stockar eller ett vagnshjul och sen få ben och leder krossade med en hammare eller slägga av bödeln innan man till slut slapp ifrån lidandet genom att bli halshuggen. Det talas också om levande begravning för vissa brott och brännande på bål. Det finns dock bara enstaka belägg för att det använts i källorna. När det gäller bålbränning var det vanligen så att den utfördes efter döden och oftast drabbade kvinnor. Män däremot kunde få sina kroppar styckade efter att de dött i galgen eller på stupstocken. Kroppsdelarna sattes sen upp på ett stegel på avrättningsplatsen. Där fick de sen sitta, naturligtvis både i straffande och avskräckande syfte. Av källorna vet man att dödsdömda faktiskt kunde oroa sig lika mycket för denna del av straff som själva avrättningen, ibland t.o.m mer. Det gällde också att kroppen inte fick vila i vigd jord, på kyrkogården.


Dessa så kallade kvalificerade straff behölls i lagen ända fram till 1841. Steglingar genomfördes åtminstone så sent som något decennium innan, alltså för mindre än 200 år sen.


Avrättningarna var alltid offentliga, en slags bisarra skådespel som ofta lockade många människor. Dessutom kunde bönder och andra utkommenderas för att med störar eller andra föremål bilda en vakt vid avrättningsplatsen och schavotten. Det gjordes lika mycket för att hindra den dödsdömde från att kunna rymma som att hålla nyfikna och ibland oregerliga folkmassor som pressade på mot schavotten, den plattform som byggdes upp för att genomföra avrättningen. Avrättningsplatser fanns över hela landet, både i städerna och på landsbygden. På mindre orter kunde det förstås gå åratal mellan avrättningarna, medan galgbackarna i större städer sällan fick någon längre paus.

 

Galgberget i Visby. Här tror man att avrättningar skedde enda sen tidig medeltid


Det här fortsatte hela vasatiden igenom och in i 1600-talet. Faktum är att lagarna inte mildrades det minsta lilla, tvärtom så skärptes de. Karl IX, kanske den grymmaste och otrevligaste av alla grymma och otrevliga män som suttit på Sveriges tron, kom på idén att komplettera de fortfarande gällande medeltida lagarna med lagreglerna i Moseböckerna i Gamla testamentet! De fördes helt enkelt in som en bilaga i lagboken år 1608.


Moses var en man som inte sparade på krutet mot missdådare bland sitt folk. Även banala brott skulle straffas med döden. Följden blev att man i Sverige nu även skulle dömas till döden för alla former av ”horsbrott”, d.v.s sex utanför äktenskapet där minst en av parterna var gift. Samma sak gällde ”skyldskap” eller ”blodskam”: Sexuella förbindelser där parterna var nära släkt.  Där ingick inte bara det vi idag klassar som incest. En kvinna fick en dödsdom för att ha legat med sin döda systers man! Mest extremt var kanske att barn som ”bannade sin fader eller moder” skulle ”döden dö”. För tjuveri gällde fortsatt de stränga straff som redan var inskrivna i de medeltida lagarna. För allt över en halv marks värde kunde det bli fråga om dödsstraff, även för enstaka stölder. Egentligen ganska triviala stöldbrott som att stjäla en större gryta kunde leda till en dödsdom.


Bakom denna hårda syn låg fortfarande tanken att lagarna skulle avskräcka människor från att begå brott. Men med reformationen blev också den religiösa dimensionen allt starkare. Det som sågs som brott var både en förbrytelse mot de världsliga lagarna och mot religionens principer. Brottslingen var både en brottsling och en syndare. Man föreställde sig att Gud var arg på Sverige för all synd som förekom i landet. Det gällde att agera kraftfullt mot synden, annars kunde hemska straffdomar drabba oss från högre makter. Dessutom var det viktigt för den enskild missdådaren att han eller hon fick ett syndastraff som kunde fungera som en försoning och leda till personen slapp ifrån en evig pina i helvetet.


I ett fattigt och outvecklat land där folk dessutom ofta tycks ha råkat i våldsamma konflikter med varandra för ett förfluget ord eller utmanande blick kunde en bokstavlig tillämpning av alla dessa lagar ha lett till att en stor del av befolkningen blivit hängda och halshuggna inom några decennier. Nu blev det inte riktigt så illa. Mycket av det kan förklaras med att man samtidigt inrättade hovrätterna och bestämde att flertalet dödsdomar utom de för de allra grövsta brotten alltid skulle kunna överklagas till dit. Det visade sig männen i hovrätterna trots att de egentligen förväntades följa lagarna mer eller mindre till punkt och pricka inte var lika blodtörstiga som lagstiftarna och underrätterna. Ändå skulle många, många människor mista sina liv i galgen eller på stupstocken detta århundrade som vi länge talade om med stolthet som stormaktstiden.


Mer om det i nästa bloggpost.

Av Henrik - 1 september 2017 07:45

I den här serien bloggposter har jag försökt ge en bild av dödsstraffet i USA och Texas.  Fokus har legat på att berätta om människor snarare än om strukturer.


De fall jag valde att skildra är förstås ett helt subjektivt urval. En handfull bland de över tusen dödsstraff som dömts ut i Texas sen det återinfördes 1974. Jag har dock försökt välja ut fall som representerar olika viktiga aspekter av dödsstraffet i Texas och USA. Skyldiga som blev avrättade. Andra som satt år efter år tills de dog av ålder. Mördare som var mentalsjuka redan när de begick brottet men ändå dömdes till döden. Mördare vars brott riktade sig mot egna familjemedlemmar. Människor som dömdes oskyldiga och fick tillbringa många år i helvetet.


Berättelserna jag valde är såna som engagerat mig och fångat mitt intresse, oftast för att de innehållit speciella inslag som skiljer ut dem från mängden. Bland de 543 män och kvinnor som avrättats i Texas sen 1982, då Charlie Brooks blev den förste att få de dödande drogerna injicerade i sitt blod, finns också många fall som inte står ut på något annat vis än i sin tragiska banalitet och meningslöshet. Unga män, oftast svarta, som dömts till döden för ett rånmord. Oftast var deras brott inte ens förstasidesnyheter och när de avrättades blev det bara en mindre notis i lokalpressen.

 

En samtida artikel om Charlie Brooks JR:s avrättning. 


Ett typiskt fall är fånge #999050 Cedric Lamont Ransom. Bara några månader efter sin artonårsdag kom han och några kumpaner en decemberkväll 1991 till en man som handlade med vapen från sitt hem. De hade sagt sig vilja köpa några, men när mannen öppnade bakluckan till sin bil för att ta fram dem blev han nerslagen och sen sköt Ransom honom i bakhuvudet. Enligt uppgift för att han sett ansiktet på en av de andra rånarna.


Bara några dagar senare hittades vapnen vid en husrannsakan i Ransoms bostad. Husrannsakan gällde egentligen en annan man som bodde där, så det hela var en slump. Ransom greps och erkände omgående mordet. Nästan på dagen ett år senare dömdes han till döden av en jury i Fort Worth. Det var just det faktum att vapen stals i samband med mordet som gjorde det möjligt för åklagarna att yrka dödsstraff.


 

Cedric Lamont Ransom försökte, trots sitt erkännande, att genom en serie överklaganden förhindra sin avrättning. Den enda egentliga framgång han nådde var att en domstol drygt fyra år efter domen beordrade en ny rättegång avseende själva straffet. Där fick juryn höra att Ransom även varit inblandad i en rad andra brutala rån, varav åtminstone ett resulterat i rånoffrets död. Den nya juryn dömde honom också till döden. År 2003 var hans möjligheter uttömda. En nådeansökan avslogs och två dagar före den planerade avrättningen sa en överdomstol nej till hans allra sista försök att få tillåtelse till ett nytt överklagande.


Den 23 juli 2003 avrättades han. Han avstod från den sista måltid som de dödsdömda på den tiden fortfarande fritt kunde välja bland de ingredienser som fanns i fängelsekökets ordinarie utbud. Fastspänd på britsen nämnde han inget om offret eller dennes anhöriga, men tackade några personer för den hjälp och stöd de givit honom enda till slutet. Han dog en månad före sin trettiårsdag, efter att ha tillbringat i stort sett hela sitt vuxna liv i dödscellen. Det sistnämnda är han långt ifrån ensam om. Han var den 308:e att avrättas i Texas sen återinförandet av dödsstraffet. Idag är det troligt att han dömts till livstid istället.


Vad är det då för mord som även idag leder till dödsstraff i Texas? Det senaste dryga året har fem dödsstraff utdömts. Tre av dem som skjutit och dödad flera anhöriga och i ett fall också några totala främlingar. En fjärde man bröt sig in i ett hus och mördade en 38-årig kvinna och hennes tonårsdotter, enligt uppgift som en hämnd för att hon vittnat mot honom i en annan brottsutredning. Den femte körde på och dödade en kvinnlig kriminalvårdare vid ett flyktförsök från det fängelse där han avtjänade ett livstidsstraff.


Alla männen utom en är klassade som svarta av fångvårdsmyndigheten. Räknar man samtliga fångar som just nu väntar på döden i Texas så är 43% av dem svarta. De svarta utgör ungefär 12% av befolkningen i delstaten. Man bör dock vara medveten om att största delen av skillnaden förklaras av att svarta är överrepresenterade som gärningsmän, 34% av de som arresterades för mord 2010 var svarta. Det råder dock knappast något tvivel om att domstolar i Texas varit mer benägna att döma svarta gärningsmän med vita offer till döden än vice versa.


Den sjunkande mängden dödsdomar i Texas speglar inte någon större förändring i opinionen. År 2015 uttryckte nästan hälften av de tillfrågade i en undersökning ett starkt stöd för dödsstraffet och en fjärdedel uttryckte ett visst stöd. Bara en av tio var kraftigt emot.


Så varför vill då människorna i Texas ha sitt dödsstraff? Jag ser flera orsaker som samverkar:


-          Det ligger i linje med det traditionella värderingarna i sydstaterna

-          Frågan har länge ”kultiverats” av politiker på olika nivåer. Att lova att man ska vara ”tough on crime” har vunnit mer än ett sheriff- och borgmästarval och kronan på verket i detta är att döma ”de värsta av de värsta” till döden.

-          Texas har som många andra stater en historia av våld och i jämförelse med oss här i Norden en hög mordfrekvens. Det är heller inte så ovanligt att dessa mord drabbar helt oskyldiga människor som blir rånade och mördade på jobbet eller rentav i sina hem. Det skapar både skräck och vrede bland vanliga människor och rop på stränga straff

-          I hela den anglosaxiska kultursfären har frågor kring brott och straff en mycket större betydelse än hos oss. Det här är något jag insett gradvis. När en genomsnittlig amerikan eller britt, inte bara fanatiska dödsstraffsanhängare, talar om ”punishment” och ”justice” så har orden en mycket starkare laddning för honom eller henne än för en genomsnittlig svensk. Det är helt enkelt en kultur där vikten av att människor som gjort fel blir straffade är stor och straffet ska också stå i proportion till brottet. Med ett sånt tänkande är det naturligt att tycka att den som dödat någon med avsikt måste dö själv.


Allt det här driver fram en svartvit och oförsonlig syn på människor som begått brott, åtminstone om de är grövre. Dödstraffet är inte en fritt svävande satellit här, utan hör ihop med ett mönster där långa och mycket långa fängelsestraff utdöms på löpande band. Exempelvis sitter just nu ungefär 16 000 personer i Texas fängelser dömda till våldtäkt eller grova sexuella övergrepp på barn. Av dem har över 10 000 (alltså över 60%) straff på 20 års fängelse eller mer. Nästan hälften av dessa straff är dessutom över 40 år eller livstid.


Många ser mördare som icke rehabiliteringsbara; människor som är onda in i märgen och kommer att begå nya mord om de bara får chansen igen. Inga argument om mycket låg återfallsrisk för just mord biter.


Den förra bloggposten tog upp det faktum att det finns en del riktigt otäcka, aggressiva och även i fängelse direkt farliga män i dödscellerna. Men såna män finns även ute i den vanliga fängelsepopulationen. Om teorin att de få procent av mördarna som får dödsstraff är de absolut mest farliga och icke-rehabiliteringsbara stämmer så borde det avspegla sig i vad som händer under deras fängelsetid. Nu är det svårt att jämföra mängden incidenter på Death Row med vad som händer på andra avdelningar. Männen sitter ju isolerade och får numera inte heller fysiskt blanda sig med medfångar. De lämnar aldrig cellen utan att först sträcka ut händerna genom matluckan och få handbojor påsatta.


Nu finns ändå relevant data. På 90-talet gjordes en undersökning där man jämförde hur män som fått sina dödsstraff omvandlade till livstid skötte sig ute i den allmänna populationen jämfört med mördare som dömts till livstid från början eller hade tidsbegränsade straff. Undersökningen hittade inga tecken på att de f.d dödsdömda var våldsammare eller mer aggressiva än någon annan. De hade faktiskt lägre frekvens av överträdelser än kontrollgruppen på flera punkter.


Andra som har studerat vilka ”capital murders” som ger dödsstraff respektive livstids fängelse menar sig inte kunna se någon skillnad där heller som motiverar varför vissa döms till döden och andra inte. Det var också en av orsakerna till att en av USA:s mest respekterade domare för ett antal år sen meddelade att han numera omprövat sitt stöd för dödsstraffet och på sin ålders höst kommit fram till att det inte uppfyllde grundläggande rättsäkerhetskrav.

Avsikten med att skriva var aldrig att göra en lång plädering mot dödsstraffet. Att jag ändå några gånger kommit in på saker jag anser är argument emot det handlar mer om att jag sett det som betydelsefulla fakta i sammanhanget. Mycket annat har jag utelämnat och överlåter åt läsaren att reflektera själv kring.


Självklart finns det många andra berättelser dödsstraffet och de dödsdömda i Texas. Jag hade kunnat skriva mer om processen runt själva avrättningen: Hur allt är reglerat in i minsta detalj i ett ”protokoll” som följs strikt. Jag hade kunnat skriva om de som korresponderar med männen på Death Row, inte minst kvinnorna. En del av dem har t.o.m gift sig med ”sin” fånge. Ett äktenskap utan någon fysisk kontakt fram till den punkt då båren med den avrättade fången rullas ut till ett litet kapell där de anhöriga får möjlighet att röra vid den fortfarande varma kroppen.

Men jag slutar här. Själva dödsmaskineriet, det rullar vidare. Just nu är sju avrättningar schemalagda och de övriga dryga 200 fångarna befinner sig i varierande stadier i de rättsprocesser som långsamt men obönhörligt rullar vidare mot avrättningsrummet i Huntsville och injektionssprutan.

 

Hank Skinner - dömd för mord på kvinnan han levde med och hennes två vuxna, förståndshandikappade söner - och kvinnan som började brevväxla med honom och senare gifte sig med honom. Hon driver en webbplats för hans fall och är övertygad om att han är oskyldig. Jag har läst en hel del om fallet och är inte direkt lika övertygad för att uttrycka saken diplomatiskt.

 

 

Listan över inplanerade avrättningar från Death Rows officiella webbplats (https://www.tdcj.state.tx.us/death_row/index.html) Det ligger något makabert i det här som jag aldrig vänjer mig vid. "Vi tänker döda den här mannen den 18 oktober"


Tack till er som läste. Om någon är intresserad av länkar och tips om litteratur med anknytning till ämnet så kontakta mig så ska ni få ett gäng!

Av Henrik - 28 augusti 2017 08:15

Är männen (och de få kvinnorna) på Death Row onda? Det går knappast att besvara utan att veckla in sig i den klassiska, filosofiska frågeställningen om en människa kan anses vara ond i sig själv, eller om det är handlingarna som är onda. Jag är inte överdrivet förtjust i att göra det. Å ena sidan finns det knappast några människor som bara gör onda saker hela tiden och aldrig någonsin är snälla mot någon enda människa. Å andra sidan har jag alltid funnit det väldigt märkligt att man i värderingen av en människa helt skulle bortse från hens handlingar. Det är ju trots allt det vi gör som påverkar andra människors liv positivt eller negativt, inte det vi tänker eller känner. Och om ingen människa kan anses vara ond så blir i konsekvensens namn ingen människa någonsin god heller.


Då är det mer fruktbart att se vad de dödsdömda gjort utöver själva brottet de begick, både före och efter det. I de fall jag genom åren satt mig in i tycker jag att man kan se vissa mönster, men också stora olikheter.


För det första är det knappast någon som bara helt ut ur det blå och helt oväntat begår mord, åtminstone inte mord med så försvårande omständigheter att det leder till ett dödsstraff. Ganska många av de dödsdömda hade inga fängelsedomar innan. Men det finns så gott som alltid en historia av sociala problem, missbruk, svårigheter att kontrollera sitt beteende inklusive aggressioner. Ett typexempel är mannen som inte klarar av att hans fru eller sambo lämnar honom och skjuter ihjäl både henne och hennes barn eller några andra familjemedlemmar.


Nedsatt empati hör nog många gånger till bilden, inte sällan förstärkt av drogmissbruk. Under vissa omständigheter leder det tyvärr till mycket brutala och otäcka brott. Ändå är det uppenbart att många av dessa personer också har andra sidor. På Death Row ställer de inte till med några större problem och försöker leva så gott de kan i isoleringen. Tränar, läser, skriver brev. Väldigt många begick sina brott som unga och mognar under åren i dödscellen. Som jag har skrivit om så finns det också rätt många som ångrar sig uppriktigt. Jag är så ledsen. Jag önskar att jag kunde dö flera gånger för att visa det. De orden yttrades av Karl Chamberlain som under inflytande av droger och personliga problem våldtog och sen sköt en ung kvinna för att han var rädd att hans fru skulle lämna honom om det kom fram att han varit med en annan.


En annan man, David Powell, satt över 30 år på Death Row efter att, under påverkan av ett intensivt drogmissbruk och förföljelsemani, ha skjutit ihjäl en polisman vid en trafikkontroll. Powell hade aldrig visat tecken på våldsamt beteende före mordet och han gjorde det heller aldrig efter. Istället gjorde han sig känd som medlare i konflikter mellan andra intagna, lärde interner att läsa och lånade ut böcker till dem. En medfånge skrev i ett vittnesmål: ”Varje gång han kommer in i ett rum är det som att det lyser upp”. Han åtnjöt respekt även hos personalen och en vakt vittnade t.o.m om sin övertygelse att Powell var rehabiliterad och inte utgjorde ett hot mot någon människa. Till offrens anhöriga skrev Powell före sin avrättning ett brev där han uttryckte sin sorg och ånger över brottet och att det han gjort var oförlåtligt.

 

David Powell, foto taget i besöksrummet Death Row


En hel del av de dödsdömda hör förmodligen till den kategori som alla som kan något lite om kriminalvård känner till: Personer som fungerar bra eller åtminstone hyggligt så länge de är i fängelsets kontrollerade värld med rutiner och övervakning. Men som har svårt att klara av den fria världens alla krav och mer komplexa verklighet. De skulle om de släpptes ut utan tvekan kunna bli farliga igen i en psykiskt pressad situation med droger i kroppen och kanske ett vapen nära till hands. De har nog mer destruktivitet i sig än genomsnittsmänniskan. Men onda? Nej, åtminstone inte i meningen att det skulle vara definierande för hela deras personlighet.


Även männen som lider av psykisk ohälsa av olika slag och de lätt förståndshandikappade har jag svårt att se som onda, oavsett vilka brott de begått under inflytande av sina problem.


Kvar blir ändå ett antal personer, hur många de är totalt vet jag inte, som jag har svårt att känna något medlidande för. Bland de mer intelligenta fångarna finns mycket manipulativa män som är skickliga på att bygga relationer med brevvänner och få inte minst kvinnor att stötta dem både praktiskt och ekonomiskt med olika saker. I flera fall jag känner till har de parallellt lyckats inbilla flera kvinnor att de är kära i just henne.


Det ligger över huvud taget en viss både tragik och ironi i att de mest begåvade bland de dödsdömda, de män och kvinnor som pga det kanske måste anses bära störst moraliskt ansvar för sina handlingar, oftast är de som får mest stöd och sympati från världen utanför. Just på grund av sin förmåga att kommunicera och framställa sig själva i en positiv dager. En förmåga som får människor att helt eller delvis glömma de brott männen faktiskt begått eller tro på ofta dåligt underbyggda påståenden om oskuld. Michael Perry och Thomas Bartlett Whitaker måste bägge räknas dit.


Jag vill, när vi nu närmar oss slutet på den här bloggserien, berätta om några män som i varje fall i min definition av ordet måste anses ha varit onda. Utan att därmed påstå att de alla var onda rakt igenom. Men den psykopatiska känslokyla och grymhet som var en del av deras väsen motsäger i mitt tycke mer optimistiska synsätt om att alla människor är snälla innerst inne och att alla (utom möjligen de mentalsjuka) bör kunna rehabiliteras och släppas fria någon gång. Jag tror för övrigt att människor som hyser den åsikten aldrig konfronterats på närmare håll med en psykopat och heller aldrig förmått ta in den fulla omfattningen av grymheten ett litet antal (lyckligtvis) människor är kapabla till.


Leon Dorsey

Leon Dorseys historia skulle passa perfekt som fallstudie i en uppsats om kriminella psykopater. Vid tio års ålder knivhögg han en skolkamrat och försökte bränna ner barnvaktens hus. Vid fjorton tog han med en laddad revolver till skolan och avfyrande den i klassrummet. Sexton år gammal satt han i sin bil och sköt mot ett par i en annan bil. Han begick stölder som snart övergick i regelrätta rån. Ibland gick han längs gatan med ett avsågat, laddat hagelgevär under jackan som han plötsligt visade fram för folk bara för att det roade honom att skrämma dem. När han var arton år gammal sköt han ihjäl två anställda, bägge unga män, vid ett rån mot en videobutik. Bara ett par månader senare dödade han en femtioårig kvinna vid ett annat rån. För det fick han sextio års fängelse. Några år senare kom bevisning fram som gjorde det möjligt att åtala Dorsey även för det första rånmordet. Han erkände och fick dödstraff. Vid förberedelserna till rättegången sa han bland annat följande i ett förhör:


Jag har knivhuggit folk, jag har dödat folk. Men det gör mig ingenting          

                         

Han kallade sig själv ”Pistol Pete”. I en intervju fick han frågan om de människor han mördat.


Dom är döda nu och allt det där är ett avslutat kapitel för mig. Jag hade kunnat sitta här och säga ”Åh jag är så ledsen för det som hände. Jag är en dålig människa” Men det vore inte att vara ärlig mot mig själv, för det är inte så jag känner.

 

Till offrens anhöriga hade han ett råd: De borde se på förlusten av offren som om de hade förlorat pengar på betting. Sånt händer, det är bara att lägga bakom sig och gå vidare.

 


Under de åtta år Leon Dorsey satt på Death Row drog han på sig inte mindre än 95 rapporter om disciplinbrott av olika slag. Vid ett tillfälle överföll han en vakt och knivhögg honom fjorton gånger med ett egenhändigt tillverkat stickvapen.


Leon Dorsey avrättades 2008. Bara ett par veckor innan hade vakter hittat ett stickvapen i hans cell igen. Han hade framfört hot mot både vakter och andra och tilläts pga det inga intervjuer med media. Fastspänd på britsen sa han att han förlät alla (för vad framgick inte) och slutade med ett ”Vi ses när ni också kommer dit”. Om han med ”dit” syftade på himlen eller en betydligt varmare plats förblir en obesvarad fråga.

James Demouchette


Under sina 15 år på Death Row i Texas var James Demouchette känd under sitt egenpåhittade smeknamn: Doom. Han var också, både bland andra fångar och vakter, känd och fruktad under epitetet The meanest man on Death Row.

 

Den 21-årige Demouchette hade bara varit ute på gatan igen i tre månader efter ett fängelsestraff för inbrott när han och hans bror sköt ihjäl två medarbetare på en PizzaHut-restaurang i oktober 1976. En tredje man sköts också, men överlevde genom att spela död. James Demouchette greps redan nästa dag, efter att hans bror själv angivit sig hos polisen. Knappt ett år senare dömdes han till döden och skickades till Ellisfängelset, där de dödsdömda då förvarades. Där hade de mer rörelsefrihet än idag och fick exempelvis vistas flera stycken i taget i dagrummet och på rastgården.


Där våldtog Demouchette något år senare under knivhot en jämnårig, vit man som nyss anlänt till fängelset och ristade in orden ”Cindy” och ”Good pussy” på hans skinkor. Det var bara en i en lång rad av händelser med honom som förövare och andra som offer. Med egentillverkade knivar högg han både medfångar och vakter vid ett antal tillfällen. En gång hade han på något vis lyckats komma över eller framställa frätande lut som han kastade i ansiktet på en vakt. Hade han inget vapen för tillfället kunde han attackera personalen ändå med sina bara händer och han var känd för att slå sönder allt från TV-apparater till toalettstolar. Han satte också eld på sin cell vid ett flertal tillfällen. Under en vistelse i häktet när hans fall var uppe i domstolen på nytt våldtog han och knivhögg flera medfångar där också.

 


År 1983, efter sex år på Death Row, kom han en dag in i dagrummet och gick efter en kort ordväxling till attack mot en medfånge. James Demouchette slog omkull mannen, satte sig på hans bröstkorg och började hugga honom med sitt hemmagjorda stickvapen. En vakt ropade åt honom att släppa vapnet. Demouchette svarade:


I aint done killing this nigger yet.

 

Så fortsatte han hugga. Mannen dog och Demouchette fick en livstidsdom som skulle ha hållit honom kvar I fängelse om han på något vis hade fått sin dödsdom upphävd. Men det lyckades han inte med. Så efter 15 år, en lång lista av brott mot fängelsereglerna och omgärdad av särskilda säkerhetsåtgärder varje gång han lämnade sin cell fördes han i september 1992 till Huntsville för att avrättas. Han yttrade inga sista ord.

 

Här på fängelsekyrkogården, i en anonym grav endast utmärkt med fångnummer och dödsdatum, slutade James Demouchettes resa. Gissningsvis till lättnad för både vakterna och åtskilliga medfångar på Death Row.

Kenneth McDuff


Kanske är ändå Kenneth McDuff den av alla de som dömts till döden i Texas som kommer närmast föreställningen om den totala ondskan. McDuff är också lite av ett triumfkort för dödsstraffsförespråkarna. Han är nämligen den enda person i Texas som har dömts till döden, blivit frisläppt och därefter dömts igen för nya, brutala mord.


McDuff kom till skillnaden från merparten av de dödsdömda från tämligen välbärgad medelklass. Det finns inga rapporter om misshandel eller missbruk i hans familj. Tvärtom sas det att hans mamma och äldre systrar behandlade honom som en kung och gav honom allt han pekade på. Det blev han dock inte snäll av. I skolan var han känd som en mobbare och han började tidigt missbruka både alkohol och narkotika. Missbruket finansierades med stölder som skickade honom i fängelse redan som 18-åring. Men straffen var kortare då på 60-talet och efter mindre än ett år var han ute igen.


En augustidag 1966 körde den nu 20-årige McDuff omkring i sin Dodge tillsammans med en vän. De fick syn på tre tonåringar, en flicka och två pojkar. McDuff tyckte att flickan var attraktiv. Han gick fram till dem, drog sin revolver och tvingade dem att lägga sig i bagageluckan på sin egen bil. Sen körde McDuff och kumpanen de båda bilarna till ett avsides beläget område. Där tog Kenneth McDuff ut flickan och sköt sen ihjäl de bägge pojkarna, trots att de bad för sina liv. Sen våldtog han den 16-åriga flickan flera gånger innan han kvävde henne med hjälp av ett kvastskaft. De bägge männen försökte sen förstöra alla spår, men medbrottslingen gick snart till polisen och McDuff dömdes till avrättning i elektriska stolen.

 

En ung Kenneth McDuff i rättssalen i den första mordrättegången som skickade honom till Death Row.   


När Kenneth McDuff kom till det dåtida Death Row hade emellertid inga avrättningar verkställts på flera år, till följd av legala problem kring dödsstraffet. Drygt fem år senare kom utslaget i Högsta Domstolen. McDuff och hans medfångar fick sina straff omvandlade till livstids fängelse och skickades ut i den ordinarie fängelsepopulationen. Den storvuxne (190 cm/+100 kg) och brutale McDuff tillhörde snart ledarfigurerna på sitt nya fängelse och blev också förtroendefånge med rätt att disciplinera och bestraffa andra enligt det korrumperade och grymma system som då rådde i Texas fängelser.

 

Efter drygt ett decennium i Texas fängelsesystem.



McDuffs mamma drev en kampanj för att få honom frisläppt. Hon hävdade att han var oskyldig och att kumpanen var den verklige mördaren. Någon framgång i domstolarna hade hon inte, men 1989 kom materialet i händerna på kommittén som fattade beslut om villkorlig frigivning. De blev imponerade av det och förmodligen också av McDuff, en vit man från medelklassen som de kanske hade lättare att relatera till. Texas fängelser var överbefolkade vid denna tid och man var under press att utfärda villkorliga frigivningar. Trots det oerhört brutala trippelmord han dömts för släpptes därför McDuff vid 43 års ålder fri.


I den lilla stad där Kenneth McDuff vuxit upp låste folk sina dörrar med tredubbla lås, släpade tunga möbler framför och laddade sina gevär. Det sas att McDuff lovat att hämnas gamla oförrätter. Polis och åklagare var chockade, de hade aldrig kunnat föreställa sig att mannen skulle släppas ur fängelset. Till en början verkade dock inte så mycket hända. Han arbetade på en bensinstation och påbörjade även studier på college. Samtidigt fortsatte han umgås med gamla bekanta från fängelsetiden, drack sprit och tog narkotika. Efter bara ett år blev han fängslad igen till följd av ett dödshot mot en tonåring. Även denna gång lyckades han dock med bistånd från sin familj och anlitade advokater att bli frisläppt.


Åtta månader senare kidnappade han en prostituerad kvinna som han våldtog och därefter mördade. Denna händelse hösten 1991 blev starten på vad man tror totalt är åtminstone nio fall av kidnappning, våldtäkt och mord på unga kvinnor under ungefär ett halvår. Alla kroppar har inte hittats, men i de flesta fallen har Kenneth McDuff på olika vis kunnat knytas till brotten genom vittnesmål och annan bevisning.


Precis som vid morden 1966 hade McDuff vid åtminstone ett tillfälle en medbrottsling. De överföll och tvingade med sig en ung kvinna vid en biltvätt. Det vittnesmål medbrottslingen lämnade till polisen avslöjade ett fruktansvärt händelseförlopp som jag inte vill redovisa här, men det slutade med att McDuff dödade henne.


Morden ägde rum i olika countyn runt om i Texas, vilket försvårade utredningen till en början. Snart började dock McDuff – som polisen försökt ha under uppsikt sen han blev frigiven – ringas in och han fann för gott att fly Texas. Flykten blev dock inte långvarig. Hans fall presenterades i TV-programmet America’s most wanted. En man i Kansas som arbetade på ett sophämtningsföretag tyckte att bilderna påminde mycket om en ny kollegas utseende och tipsade polisen. Kenneth McDuff greps utan dramatik och fördes tillbaka till Texas. Där blev han så småningom åtalad och dömd för två av morden vid separata rättegångar och fick en ny dödsdom. I mars 1993, tjugo år efter sin förra vistelse, återkom han till Death Row. Denna gång skulle han inte komma därifrån med livet i behåll.

 



Bland alla makabra fakta som kom fram under utredningen och rättegången fanns också en otrolig historia som egentligen sade allt som behövde sägas om mannens totala ondska och känslokyla. Det visade sig att han redan år 1964, 18 år gammal, hade begått en mycket brutal våldtäkt, som han aldrig dömdes för, på en ung kvinna och i princip lämnat henne att dö i ett dike. Kvinnan överlevde emellertid och inte bara det: Hon hade blivit gravid vid våldtäkten och födde efter nio månader en flicka. Tjugo år senare tog denna dotter kontakt med Kenneth McDuff som då fortfarande avtjänade sitt livstidsstraff. Till en början var flickan fascinerad av sin far. Deras relation tog dock slut när McDuff började pressa henne att genomföra en idé han fått: Hon skulle resa till Las Vegas och arbeta som prostituerad och McDuff skulle - förmodligen genom kriminella kontakter - fungera som henes hallick.



Det är knappast förvånande att McDuffs fall väckte en enorm uppmärksamhet och fick ett stort genomslag i opinionen. En journalist sammanfattade mångas syn på saken: Om det någonsin har funnits en person som förtjänar dödsstraffet så är det Kenneth McDuff. Men det stannade inte där. Vreden mot det system som möjliggjort McDuffs villkorliga frigivning bubblade i Texas och drev fram stora förändringar i rättssystemet de närmaste åren. Mängder av nya fängelseplatser kom till i en serie av stora byggprojekt för att man skulle komma runt problemet med att i förtid tvingas släppa farliga fångar pga platsbrist. Reglerna för villkorlig frigivning skärptes starkt och övervakningen av de som ändå släpptes blev väsentlig hårdare.


Hela detta projekt blev t.o.m uppkallat efter honom: The McDuff Laws. Ett kvartssekel senare är det fortfarande i högsta grad en del av verkligheten i Texas rättssystem, numer också kompletterat med bl.a möjligheten att döma till livstids fängelse utan möjlighet till villkorlig frigivning.


Kenneth McDuff nekade länge till alla de mord han anklagats och dömts för. En journalist som fick en intervju med honom på Death Row tyckte att han påminde om en stor rovfågel med sin stora örnnäsa och kalla, tomma ögon. Både polismän som varit involverade i mordutredningen på 60-talet och den på 90-talet beskrev honom som totalt i avsaknad av all empati och medkänsla för andra människor och den mest ondskefulla man de någonsin stött på. Till slut, nästan sex år efter gripandet började han till slut ändå lämna upplysningar till polisen om var kvarlevor efter de offer som inte återfunnits. Då led han av svår leversjukdom, resultatet av ett liv med alkohol- och drogmissbruk, och det var oklart om sjukdomen skulle ta kål på honom innan överklagandeprocessen hade löpts igenom.

 

Kenneth McDuff på Death Row


Hans samarbetsvilja var dock inte betingad av idealism. När kvarlevorna efter kvinnan han kidnappade vid biltvätten hade hittats verkställde myndigheterna sin utlovade motprestation: En systerson till McDuff som satt fängslad för omfattande drogförsäljning fick sitt straff avkortat.


Kanske togs Kenneth McDuffs fall med förtur i domstolarna, det är knappast förvånande om det var så. I varje fall så tog det bara knappt fem och ett halvt år innan ett avrättningsdatum kunde sättas ut. Advokaternas försök att få ett s.k sista-minuten-uppskov misslyckades. Inte heller McDuffs leversjukdom visade sig i slutändan starkare än bödeln. I november 1998 fördes han till Hunstvillefängelset. Inte för att grillas till döds i den elektriska stolen som det föreskrivits i hans första dödsdom, mer än trettio år tidigare. Istället fick den 52-årige McDuff lägga sig på britsen i avrättningsrummet och som 160 andra före honom få en kanyl insatt i armvecket. Fängelsedirektören frågade honom om han hade några sista ord. Mannen som aldrig uttryckt någon form av ånger för sina brott sade bara:


I’m ready to be released. Release me.

 

Några av McDuffs offer. De tre svartvita bilderna är tonåringarna han mördade 1966

Av Henrik - 16 augusti 2017 21:09

Det hade gått ett år och åtta månader sen morden på Kent Whitakers fru och yngste son och drygt ett år sen hans äldste son Bart försvunnit spårlöst. På något vis hade han lyckats hålla sig uppe, stärkt av sin övertygelse att Gud hade en mening med allt som skedde. Barts försvinnande hade raderat ut det mesta av hoppet om att sonen inte var inblandad på något sätt. Fortfarande var det ändå mest frågetecken.


För den ansvarige mordutredaren Marshal Slot och hans kollegor började däremot bilden klarna alltmer. De hade arbetat intensivt med fallet och ringat in två misstänkta personer vid sidan om Bart Whitaker: Hans rumskompis på college, Chris Brashear och en man vid namn Stephen Champagne. Sen flera månader tillbaka bedrev de spaning och hade nyligen fått tillstånd till telefonavlyssning. Det hade än så länge inte fått fram något direkt komprometterande, men var ändå övertygade om att de var på rätt spår.


Var Bart Whitaker befann sig eller om han ens var i livet visste de däremot inte.


Så kom till slut ett riktigt genombrott i augusti 2005. Stephen Champagne tog själv kontakt med polisen. Kanske hade han förstått att nätet sakta drogs åt. Det han hade att berätta var följande: Han hade kört flyktbilen på mordkvällen och hjälpt till med att göra sig av med diverse föremål i en närbelägen sjö efteråt. Det var Chris Brashear som skjutit familjen Whitaker. Han förnekade att han varit medveten om mordplanerna och ville göra en uppgörelse om åtalsimmunitet.


Man kan ha olika åsikter om den här delen av det amerikanska rättssystemet. Jag har i tidigare poster tagit upp att det finns mer än ett mordfall där det känns väldigt tveksamt om den som fick dödsstraffet verkligen var den mest skyldige av flera inblandade. Självklart finns en uppenbar risk att människor ljuger i eget intresse. Samtidigt går det inte att blunda för att denna möjlighet att få inblandade mer villiga att vittna mot lägre straff eller rentav åtalsimmunitet leder till att man kan fälla skyldiga personer som annars gått fria. Det ligger också något inte helt osympatiskt i tanken att den som samverkar med myndigheterna kan få åtminstone en viss straffreduktion som tack för hjälpen.


Steven Champagne skulle dra nytta av systemet, men någon åtalsimmunitet skulle det inte bli. Efter ett misslyckat lögndetektortest utsattes han för nya, pressande förhör. Hans historia gick inte ihop. Till slut medgav han en djupare inblandning i mordkonspirationen. Motivet skulle ha varit pengar. Familjen var välbärgad och hade livförsäkringar och Bart hade lovat sina medhjälpare en andel av de pengar han skulle få som enda överlevande i familjen. Både Steven Champagne och Chris Brashear blev nu arresterade.


Naturligtvis skrev tidningarna om de dramatiska händelserna i fallet. Uppmärksamheten skrämde en man som i över ett år burit på en hemlighet. Nu beslöt han sig för att det minst riskfyllda var att själv gå till polisen. Mannen hette Rolando Ruiz. Mot en ersättning på $3000 hade han hjälpt Bart Whitaker att ta sig till Mexiko och dessutom låtit honom låna sina egna identitetshandlingar för att underlätta flykten. Nu befann sig Bart hos hans pappa, i en mindre stad, inte mer än fem-sex mil från den amerikanska gränsen.


För dessa och andra upplysningar samt senare vittnesmål under rättegången skulle Rolando Ruiz få åtalsimmunitet och slippa dömas för skyddande av brottsling.


När Bart Whitaker ett år tidigare kände hur marken började brinna alltmer fattade han ett ganska impulsivt beslut. Det verkar mest ha varit en slump att han kom i samspråk med Ruiz om hur man skulle bära sig åt för att försvinna. När Ruiz visade sig ha en färdig idé hoppade Bart helt enkelt på tåget. Väl i Mexiko tog han arbete som daglönare med låg lön och enkla arbetsuppgifter, en tillvaro långt ifrån det privilegierade liv han var van vid. Ändå gick det bra för honom. Han talade flytande spanska, så några kommunikationsproblem hade han inte. Han vann snart Ruiz familjs förtroende, inledde en kärleksrelation med dottern och betraktades av fadern som en son i huset. Den verkliga anledningen till sin flykt berättade han dock inte om.

 

Thomas Whitaker, foto från vistelsen i Mexico



Efter att pappersexercisen klarats av greps Bart Whitaker i Mexiko och lämnades ut till myndigheterna i Texas i september 2005. För första gången på över ett år mötte han sin far igen, i ett besöksrum på häktet. De satt mitt emot varandra, åtskilda av en ruta av skottsäkert glas. Efter att de hälsat blev det tyst någon minut innan Bart tog till orda.


Jag är ledsen pappa. Allting är mitt fel. Jag vet inte varför. Men jag ska göra vad jag kan för att det här ska gå så snabbt och smärtfritt som möjligt för alla.

 

I det ögonblicket förstod Kent Whitaker att det var en bekännelse.  Hans son låg bakom mordet på sin bror och mamma och mordförsöket på Kent själv.

 

Mugshot taget i samband med Whitakers återkomst till Texas och polismyndigheten på hans hemort


De misstänkta för mordet var nu bakom lås och bom, men rättsprocessen hade bara börjat. Åklagarsidan studerade fakta i fallet för att besluta sig för om man skulle yrka på dödsstraff för någon eller flera. All uppmärksamhet till trots så döms inte särskilt många mördare till döden ens i Texas. År 2004 var det bara 2%, vilket faktiskt är lägre än genomsnittet i USA. De senaste åren har bara något dussin dödsdomar per år utdömts som mest (Som en jämförelse begicks drygt 1200 mord i Texas år 2015). Det beror i allt väsentligt på att det är så otroligt mycket mer komplicerat och kostsamt att driva ett mordmål med dödsstraff i potten. Det har också visat sig att sen möjligheten att utdöma ”LWOP” (Life WithOut the possibility of Parole) infördes har många juryer visat sig mycket mer benägna att välja det alternativet i mål där åklagaren drivit på för dödsstraff.


I december 2015 fattade åklagarna sitt beslut. Steven Champagnes fall skulle inte gå till rättegång. För sitt samarbete med polisen och för kommande vittnesmål mot Whitaker och skytten Brashear fick han en s.k plea deal med 15 års fängelse för medhjälp till mord. Mot Chris Brashear skulle man nöja sig med att yrka på livstids fängelse. Skälet var att han ansågs ha varit under ett starkt, negativt inflytande från Bart Whitaker och inte hade varit kapabel att på egen hand planera och begå ett sånt brott.


Mot Bart Whitaker skulle det däremot bli ett dödsstraffsmål. Trots att han och hans advokater hade erbjudit sig att samarbeta och gå med på en uppgörelse mot en mildare dom, troligen då livstids fängelse. Trots att Kent Whitaker och hans övriga släktingar var emot det.


Men Bart var död.


Det vill säga, fysiskt var han inte död. Men mannen som bland sina vänner och bekanta hade gått under det namnet hade beslutat sig för att en del av en slags själslig reningsprocess var att ta livet av Bart i psykologisk och kanske också moralisk bemärkelse. Thomas Bartlett Whitaker skulle hädanefter tilltalas som Thomas. Han hade enligt sin egen syn börjat ett nytt liv.


För åklagarna var detta totalt likgiltigt. Fallet var ett high profile case. Mord i en välbärgad förort för den övre medelklassen! Mord genom konspiration! Mord en ung man beställt på sina egna familjemedlemmar!

Hela år 2006 förbereddes rättegången. Vintern 2007 tog den sin början. Alldeles innan hade den som begått själva morden, Chris Brashear, gjort en plea deal som innebar att han erkände sig skyldig och dömdes till livstid med möjlighet till villkorlig frigivning tidigast efter 30 år. Thomas Whitaker, nu 27 år gammal, erkände sig inte formellt skyldig. Men det var uppenbart att försvaret inte skulle göra något försök att ifrågasätta hans inblandning. Istället låg fokus på att undvika en dödsdom.


Vid rättegången och efter den presenterades två på flera avgörande punkter olika versioner av Thomas Whitaker och hans motiv och handlingar.


Försvarets version

 

Thomas Bartlett Whitaker var en ung man som aldrig hade känt sig riktigt förstådd och älskad av sin familj, trots sin mycket privilegierade uppväxt. Han upplevde att föräldrarna hade mycket stora krav på honom och kände sig pressad av dem. Samtidigt kände han sig tom och visste inte hur riktiga känslor borde kännas. Osäkerheten fick honom att ta på sig en falsk mask mot omvärlden, samtidigt som hans frustration och vrede växte. Med dem kom idén om att ifall han blev kvitt sin familj så skulle han må mycket bättre och slippa ilskan och hatet. Genom ett olyckligt samspel med andra, trasiga människor han dragits till kom dessa idéer att omsättas i praktisk handling.


Efter morden drabbades han av ånger och samvetskval och genomgick en religiös omvändelse. Av feghet för både sin egen och sin pappas skull klarade han ändå inte av att erkänna. Flykten till Mexico var också den betingad av rädsla. Han hade inte begått några nya brott och kände sig som en helt förändrad, ny människa. Han förstod nu att hans familj i själva verket skänkt honom mycket kärlek och stöd och allt det han känt var en illusion i hans eget, sargade inre.



Åklagarnas version

 

Thomas Bartlett Whitaker var en fullständigt iskall och känslolös sociopat. Den enda person han brydde sig om och förmådde känna empati för var sig själv. Hans motiv för morden var i första hand ekonomiska: Familjens tillgångar var åtminstone värda 1 miljon dollar. Det var också med löfte om del i livförsäkringspengar som han snärjt sina medbrottslingar. I både denna och den tidigare planerade mordkomplotten hade han visat en stor förslagenhet när det gällde att göra sig vän med personer med olika typer av problem som gjorde dem mottagliga för hans manipulations- och övertalningsförmåga.


Händelseförloppet före och under morddagen visade på hans totala känslokyla. Lögnen om examen var bara ett sätt att samla familjen och få dem ur huset så att skytten ostörd kunde ta sig in där och invänta deras hemkomst. Whitaker hade deltagit i alla detaljer i planeringen och på restaurangen hade han uppträtt glatt och till synes helt oberörd av att han räknade med att resten av familjen skulle vara döda inom några få timmar. Även om han inte själv hållit i mordvapnet rådde det inget tvivel om att det var han och ingen annan som låg bakom allt.


Thomas Whitaker ånger var bara ett spel för att utverka fördelar. I själva verket hade han några månader efter mordet sagt till en av kumpanerna att deras jobb ännu inte var färdigt eftersom hans far hade överlevt. Flykten till Mexico var ett kalkylerat beslut för att undgå rättvisan. Och jo, han hade så vitt de kände till levt laglydigt i Mexico. Men vid ett tillfälle hade hans flickvän kommit på honom med att försöka öppna familjens lilla kassaskåp. ”Jag vill se vad som finns inuti”, hade han sagt och tillagt att de två skulle kunna dela på vad som än fanns där inne. En annan gång hade flickvännen haft ett häftigt gräl med sin mamma. Då hade han sagt att hon inte skulle vara arg och att de kunde döda föräldrarna om det var vad hon önskade.


Dessutom hade han skickat ett märkligt julkort till en av åklagarna, strax före början av rättegången. ”Glöm inte bort din familj så här i jultider”. En oskyldig hälsning eller en anspelning på att morden tre år tidigare hade ägt rum ett par veckor före julafton, ett hot i syfte att göra åklagaren osäker? Julkortet togs upp under rättegången. Thomas Whitaker menade att det var helt oskyldigt, han hade ingen anledning att hata åklagaren och hans familj då ju denne bara gjorde sitt jobb. Åklagaren fick honom att medge att han inte haft något verkligt skäl att hata sin familj heller, men att han hade låtit döda dem i alla fall.


 

Från rättegången. Thomas Whitaker tillsammans med sin försvarsadvokat.


Domen och straffet

 

Juryn fann Thomas Whitaker skyldig till morden på sin mamma och yngre bror. I den efterföljande straffprövningen visade det sig att de tagit mer intryck av åklagarens version av den åtalades karaktär än av försvarets. Mot Kent Whitaker, det överlevande offrets uttryckliga önskan förklarade de att Thomas Whitaker var ett framtida hot samhället och därför skulle dömas till döden. Han fördes tillbaka till häktet för att inom kort transporteras till Polunskyfängelset. Dit anlände han den 23 mars, skrevs in och tilldelades avrättningsnumret #999522. Resten av sitt liv skulle han nu tillbringa inlåst 23 timmar om dagen i en cell på 3x2 meter.  Tills den dag då de skulle föra honom till Huntsville för att injicera en dödlig dos av droger i hans blodomlopp.


Det som slog honom vid ankomsten var den kompakta tystnaden. Inga fångar som skrek på honom när han eskorterades till sin cell av vakterna. Ingen som dunkade i några galler. Inte ens hans celldörr lät som de celldörrar han var van vid från häktet, ljudet när den gled på plats och i lås var mjukt. 


I samtalen med sin far hade Thomas blivit uppmanad att skriva om sina upplevelser. Kent Whitakers tro var att det skulle kunna fungera som ett själsligt reningsbad. Och Thomas började skriva. Han skrev om sina känslor vid ankomsten till Death Row. Han skrev om skuld, om samvetskval. Om känslan att allting var för sent, att de insikter han nu nått inte skulle hjälpa honom efter att dörren till dödscellen slagit i lås. Om det djupa hål inuti sig själv dit han så många år tagit sin tillflykt och där han stoppa undan alla känslor där. Bara för att upptäcka att en slags omvända gravitationens lag gällde här: Skiten föll uppåt och fyllde hans sinne igen.


Kent Whitaker för sin del kom upp ur sitt hål. Han fann att hans tro och den väg han upplevde att Gud pekat ut verkligen hjälpte honom. Han kunde förlåta sin son. Han kunde älska honom villkorslöst. Han träffade en kvinna som han blev kär i och som blev kär i honom. De gifte sig. Varje vecka besöker de Thomas Whitaker på Polunskyfängelset.

Två år efter dödsdomen gav Kent ut en bok om morden och sina egna upplevelser. De åker runt i USA och föreläser.

 

Kent Whitaker och hans fru besöker Thomas på Death Row


Kent Whitaker tror att hans son verkligen har genomgått en förändring på djupet, även om han samtidigt säger att han aldrig kan veta det helt säkert. Men det centrala för honom var aldrig att Thomas skulle erkänna sin skuld och förklara sin kärlek till sin pappa. Det som verkligen helade honom var beslutet att ge en villkorslös förlåtelse, istället för att riskera att gå under av smärta och hat. Nu blev förlåtelsen och övertygelsen om att allt hade en mening det ljus i tunneln som förmådde honom att ta sig igenom den oerhörda sorgen och till slut komma ut på andra sidan.


Av Thomas Whitakers skrivande blev det en blogg. Av bloggen blev det så småningom ett projekt större än honom själv: När han fick rapporter om att bloggen hade många läsare började han låta andra fångar med dödsdomar och långa fängelsestraff skriva gästinlägg. Numer är han bara en av många som skriver regelbundet på den. Sen ett tag tillbaka är han i färd med en slags självbiografi om tiden i Mexiko. Han har också ägnat sig åt aktivism och försöker skapa opinion mot dödsstraffet. Dessutom har han – utan framgång – drivit en rättslig process mot Texas fängelsemyndigheter för mer humana levnadsvillkor för de dödsdömda.

 

Utsnitt från Thomas Whitakers blogg (minutesbeforesix.blogspot.com)


Drygt tio år har förflutit sen dödsdomen. Ännu har inget avrättningsdatum satts ut, men Thomas Whitaker har som det ser ut snart inte några juridiska möjligheter kvar. Tidigare i våras förlorade han ett överklagande i en federal domstol och det brukar vara början på slutet för väldigt många dödsdömda.


Om alla andra möjligheter är uttömda och ett avrättningsdatum är utsatt har Thomas Whitaker en sista möjlighet: Att ansöka om benådning och omvandling av straffet till livstids fängelse. En särskild kommitté kommer då att behandla hans ansökan och lämna en rekommendation till guvernören Texas som fattar det slutliga beslutet. De säger  alltid nej till nåd och inget Whitaker själv säger eller gör lär kunna ändra på det. Men det här fallet är ju ändå särpräglat på så vis att det överlevande brottsoffret har en stark och uttrycklig önskan att hans sons liv ska sparas. En man som också är en respekterad samhällsmedborgare som ingen har något negativt att säga om. Kanske är det inte helt självklart att de inte kommer att bry sig om hans budskap om förlåtelse och vädjan om att få behålla sin son.


Skulle allting ändå sluta med att Thomas Whitaker transporteras till Huntsville för att spännas fast vid britsen i avrättningsrummet så har Kent Whitaker lovat honom att han kommer att finnas på plats för att ge honom sitt stöd att ta sig igenom dessa sista ögonblick i sitt liv.


En fars sista tjänst till sin son.


Efterskrift – sanningen om Thomas Whitaker

 

Så vem är då egentligen Thomas Whitaker? Är det åklagarens bild av den iskalle, samvetslöse sociopaten som är den rätta? Eller är det försvarets version, den om den trasige unge mannen som kände sig oälskad och utanför och byggde upp ett irrationellt hat som han nu har förstått var just det. En syndare som gjort botgöring och nu – enligt hans fars tro – får komma till himlen när han dör.


Hur ofta drivs vi inte av en önskan att kunna sätta entydiga etiketter på människor? Att klassa dem som antingen goda eller onda. Trots att de flesta av oss med tiden förmodligen inser att livet ofta är mer komplicerat än så. SS-officeren som misshandlade och dödade oskyldiga fångar på kvällen och sen gick hem och lekte med sina barn och tog hand om sin hund, vilket var hans verkliga jag? Är det möjligt att en människa faktiskt kan rymma såna motsättningar inom sig? Är det möjligt att människor som på många vis saknar empati i en djupare mening ändå kan ha ett samvete och en vilja att bete sig moraliskt?


Under sin tid i häkte och fängelse har Thomas Whitaker genomgått flera psykiatriska undersökningar och tester. Dessa pekar mot att han har en personlighetsstörning med psykotiska, narcissistiska och anti-sociala inslag. Han är också utan tvivel en intelligent och handlingskraftig person. Ser man till det och det faktum att han planerade och genomförde en ovanligt hemsk mordkomplott mot sin egen familj så är det svårt att säga emot åklagarens beskrivning av honom som en sociopat.


En kvinnlig journalist som studerar sociopater som dömts för mycket allvarliga brott har brevväxlat med Thomas Whitaker. I ett brev skrev han att han kanske inte har en empatisk förmåga som gör det möjligt för honom att göra det rätta mot sina medmänniskor baserat på medlidande och känslor av omtänksamhet. Han menade dock att det gick kompensera genom att ställa upp höga, moraliska ideal för sig baserat på filosofiska, etiska och logiska resonemang. Sen analyserar man i varje situation intellektuellt vad som är det rätta att göra och får en tillfredsställelse av att sen handla efter det.


Kan det verkligen funka så? Kanske. I en annan intervju menade han att oavsett om han är en person som kan känna kärlek eller inte så känner han djup respekt för sin pappa utifrån dennes val att förlåta och våga tro på att även människor som begått mycket onda handlingar kan förändras.


Särskilt i de poster han skrev i början av sitt bloggande resonerar dock Whitaker som att han faktiskt har förmåga till äkta känslor och empati, det var bara det att han begravde dem så djupt under sitt tidigare liv. Men när jag nu läser om en hel del så förblir jag kluven. Om det han skriver inte är uttryck för en äkta vilja att förstå sig själv och göra någon slags botgöring för det onda han gjorde så är han väldigt skicklig och har lagt ner väldigt mycket energi på att manipulera sina läsare, inklusive sin egen pappa. Härom året skrev han en slags nekrolog över sin bäste vän på Death Row efter dennes avrättning. Nog kändes det på mig som att han där gav uttryck för äkta känslor.


Samtidigt går det inte att blunda för att han enligt vittnen även efter sin påstådda omvändelse har talat om att döda både sin pappa och sin flickväns föräldrar. Det finns också saker i hans bloggar jag reagerar mot. Ett förakt och ett hat mot både fängelsesystemet i Texas och de vakter och personal på olika nivåer som representerar det. Ett förakt mot rättssystemet och människorna i det för att det inte beter sig exakt som Thomas Whitaker tycker att det borde göra. I de stunderna syns inte mycket av empati eller inlevelseförmåga.


Efter tio år är det heller inte så mycket kvar av den ödmjukhet och ånger som kännetecknade det han skrev i början av sin vistelse i dödscellen. En hel del av det material från andra fångar han publicerar går i samma stil också. De flesta är mycket, mycket bättre på att ömka sig själva och sina fängslade kompisar än de offer och deras lidanden som en gång skickade dem till fängelset för lång tid eller kanske för alltid. Ett ganska överlägset intellektualiserande hör också till bilden, dock tycks han inte sakna självinsikt om att det draget lätt kan framstå som osympatiskt.


Mitt motstånd mot dödsstraffet är generellt, men jag hoppas särskilt i detta fall att Thomas pappa Kent Whitaker ska slippa uppleva sin sons avrättning och att Texas till slut ska respektera hans önskan om att sonen ska få ett livstidsstraff istället. Skulle jag då hypotetiskt våga släppa ut Thomas Whitaker ur fängelset?


Det finns utan tvekan människor i dödscellerna som skulle kunna släppas ut utan risk för vare sig samhället eller enskilda. Människor vars brott berodde på en sällsynt olycklig kombination av olika omständigheter och som mognat i fängelset till en person som aldrig skulle begå ett allvarligt rott mer. Jag vill tänka att Thomas Whitaker tillhör dem, men jag känner mig ändå inte helt säker. Om det fanns ett sätt för honom att komma ut ur fängelset och fly nånstans dit rättvisan i Texas inte kunde nå honom – vore han då villig att döda säg två eller tre fängelsevakter för att uppnå sitt syfte? Vad skulle han kunna tänka sig att göra som fri för att skaffa sig nödvändiga ekonomiska medel?


Jag kan inte besvara den frågan.


Jag tror att Thomas Whitaker åtminstone på flera plan verkligen har önskat ändra sig själv och jag tror att mycket av det han skrivit om sina grubblerier runt sin moraliska skuld i varje fall är väldigt nära sanningen. Men jag tror också att han har de där andra dragen kvar och att det finns kvar betydligt mer mörka sidor i hans person som han inte visar upp.


Och jag kan inte komma runt att han faktiskt arrangerade av ett mord på sin egen familj. Av inget annat skäl än att han ansåg att det låg i hans intresse att de dog.  


Post scriptum (mars 2018)


Hösten 2017 satte domstolen på åklagarmyndighetens begäran ett avrättningsdatum för Thomas Bartlett Whitaker till den 22 februari 2018. I ärendet som hade rört sig förhållandevis snabbt (trots att det alltså tog 10 år!) i domstolarna var alla legala överklagandemöjligheter nu uttömda. Det sista som återstod var en nådeansökan. Den skickades in till den nämnd i delstaten Texas som prövar alla såna. Samtidigt skrev människor till guvernören och vädjade om en benådning för Thomas Whitaker.


Texas Board of Parole and Pardons behandlade ansökan i början av februari. Den hade inte på tio år rekommenderat benådning i något fall rörande dödsstraff. Bara några få dagar före det planerade avrättningsdatumet var det därför överraskande när det meddelades att nämnden enhälligt rekommenderade benådning och omvandling av straffet till livstids fängelse utan möjlighet till villkorlig frigivning. Den främsta anledningen till beslutet var naturligtvis fadern och tillika brottsoffret Kent Whitakers vädjan för sin sons liv. Det slutliga beslutet låg nu i guvernör Greg Abbotts händer.


Bara några timmar för den utsatta avrättningstiden meddelade Abbott i ett skriftligt beslut att han beslutat följa nämndens rekommendation och utfärda en benådning. Hans motivering var dels nämndens enhälliga beslut, dels att personen som avlossat de dödliga skotten kom undan med livstid, dels att Thomas Whitaker frivilligt förklarat sig beredd att avstå från alla framtida möjligheter till frigivning och dels att Kent Whitaker vädjat för sin sons, hans enda återstående nära familjemedlems, liv. 


Det var den första av över 30 avrättningar under Abbotts period som guvernör som han stoppat.


Thomas Whitaker har nu lämnat Death Row och kommer efter utredning att få en slutlig placering på någon av de slutna högsäkerhetsanstalter som finns i Texas. 


Man kan väl konstatera att det var de speciella omständigheterna i fallet som ledde till den ovanliga utgången. Jag är glad för Kent Whitakers skull.

Av Henrik - 12 augusti 2017 17:15

Den 10 december 2003. Den 23-årige Bart Whitaker hade just berättat för familjen att han klarat av slutproven på sitt college och nu skulle få ut sin examen. Självklart skulle detta firas med en middag ute!


Familjen Whitaker bodde i Sugar Land, en välmående förort ungefär fyrtio minuters bilresa från centrala Houston. Familjen var välmående själva också: De var en typisk övre medelklassfamilj med god ekonomi och god hälsa. Som så många andra amerikaner var de troende och gick regelbundet i kyrkan. Familjen bestod förutom Bart av pappa Kent, mamma Tricia och lillebrodern Kevin som gick sitt första år på college. Det var ett gästfritt hus där sönernas vänner ofta var på besök. Särskilt Kevin hade ett stort umgänge och var populär bland både kamrater och hos tjejer. Bart var en typisk idrottskille, vältränad och framgångsrik med sina studier. Folk tyckte att han var rolig. 


Om något inte var som det skulle i familjen så var det i varje fall inget som märktes utåt.

 

Familjen Whitaker. Från vänster: Bart, Kent, Tricia och Kevin


Denna kväll åt alltså familjen ute. Bart fick en Rolexklocka av föräldrarna som examenspresent. När middagen var färdig åkte de hem tillsammans till villan. Den nittonårige Kevin öppnade ytterdörren och gick in med sin mamma alldeles bakom. Kent Whitaker hörde ett mycket högt ljud utan att förstå vad det var. Bara ett ögonblick senare hörde han sin fru ropa ”Oh no”. Så – ett nytt högt ljud. Kent Whitaker tog några steg och såg nu in genom dörröppningen.


Där stod en man iklädd en skidmask. En tanke for igenom Kent Whitakers huvud: Det måste vara någon av Kevins dumma kompisar som har iscensatt något slags practical joke med ett paintballgevär.


I nästa ögonblick kände han hur han träffades av något med oerhörd kraft i ena axeln.  Han kastades bakåt och åt sidan och landade på rygg. En grym smärta strålade ut från armen och han förstod att den måste vara bruten. För fjärde gången hördes det höga ljudet och Kent Whitaker förstod nu att det var skott från ett vapen han hörde. Nästa tanke: Vi har blivit skjutna. Vi har alla blivit skjutna. Han tänkte att han kanske var på väg att dö.


I förvirringen och chocken hade han inte noterat att Bart hade sprungit in i huset. Han hade dock rätt i sin förmodan att alla i familjen var skjutna: Det fjärde skottet hade träffat Bart.


Kent Whitaker låg skjuten på sin egen uppfart. Efter en oklar tidsrymd, kanske ett par minuter, dök en granne upp. Han slet av sig sin tröja och pressade den mot skottsåret i axeln. ”Försök ta det lugnt, hjälp är på väg”. Kent Whitaker varnade grannen för att angriparen kunde vara kvar i huset och sa åt honom att ge sig iväg. Grannen försvann. Några minuter senare dök det första utryckningsfordonet upp. Snart var hela gatan utanför fullproppad av polisbilar och ambulanser. Beväpnade poliser ryckte försiktigt fram mot huset som låg försänkt i mörker. Någon lyste med en ficklampa. Efter bara någon minut bekräftades det att huset var säkrat: Angriparen var inte kvar.


Ambulanspersonal störtade fram och två stycken började genast arbeta med Kent Whitaker.

Mitt i alla ljud och allt kaos, omtöcknad av smärta och chock hörde han plötsligt en mening: What do you want to do about the DOA?

 

I den bok Kent Whitaker senare skulle komma att skriva om händelserna denna kväll och efterspelet till dem beskrev han sin egen reaktion på de där orden: My heart froze.

 

Kent Whitaker visste nämligen innebörden av uttrycket DOA: Dead On Arrival. Minst en i familjen var död.


Ljudet av en helikopter hördes. Kent Whitaker började skaka okontrollerat. Någon berättade för honom att helikoptern skulle ta hans fru till sjukhuset. Då levde hon! Men det betydde å andra sidan att minst en av sönerna var död. Ambulanspersonalen försökte lugna honom. Det skulle strax komma en ny helikopter och flyga honom till sjukhuset? Var han alltså så illa däran?


Väl framme på sjukhuset fick han behandling av ett helt team med vårdpersonal. När de akuta åtgärderna vidtagits berättade någon att hans son Bart var på väg i en vanlig ambulans. De skulle ta in honom i samma akutrum. Ingen sa något om Tricia och Kevin. Vad betydde det? Kent Whitaker var tvungen att få veta. Han vände sig till en kvinna från sjukhusadministrationen som just anlänt. ”Jag tror att min fru och min yngste son är döda, är de det?”


Kvinnan tittade länge på honom. Till slut nickade hon och sa att det tyvärr var så.


Strax därefter kördes Bart in. Han var skjuten i vänster arm och hade precis som Kent själv brutit den. Han verkade vara i chock. För Kent Whitaker sjönk verkligheten långsamt in, bit för bit. Mitt i sorgen och chocken kände han också en närvaro och ett stöd från Gud. Olika bibelverser dök upp i tankarna.

 

Bart, Tricia och Kevin Whitaker.


När han lite senare rullades ut till ett besöksrum där mer än trettio vänner och släktingar väntade var det han som tröstade dem istället för tvärtom.


Det gick några dagar. Far och son var kvar på sjukhuset och genomgick några mindre, kirurgiska ingrepp men bägge var utom fara. Så kom polisen för att prata med Kent Whitaker. De hade ännu ingen gripen och ingen formellt misstänkt. Fast de hade en sak att berätta: De hade gjort en rutinkontroll av Bart Whitakers studieresultat. Han var inte alls klar på sin examen. Faktum var att han inte ens var inskriven på colleget.


Vad betydde det där? ”Vi följer upp alla tänkbara spår”, sa detektiven.


Kent Whitaker tog sig till sonens sjukrum. Han var upprörd och orolig. Han frågade Bart om hur han hade kunnat ljuga om detta och varför. Förstod han inte att det gjorde att polisen nu fått för sig att han på något vis kunde vara inblandad i morden? När han studerade sin sons reaktioner tyckte han sig se en märklig mix av känslor på en och samma gång: Sorg, skam, ånger, fruktan. Sen återvann sonen balansen och försäkrade sin pappa att han absolut inte hade något med morden att göra. Han bad om ursäkt för lögnerna om examen. Han hade inte velat göra föräldrarna besvikna genom att erkänna sina misslyckanden. Det hade varit så mycket på jobbet, han hade inte orkat.

   

Far och son fick åka hem. Hem till det hus som nu också var en brottsplats där hälften av familjen Whitaker hade mist livet. Bart tillbringade det mesta av sin lediga tid med sin pappa. Han studerade bibeln och gick i kyrkan, han som tidigare inte delat den starka tro övriga familjen hade. Kent Whitaker hade för sin del fattat ett beslut redan på sjukhuset. I ett tillstånd av sorg, vrede och tvivel kände han sig stå vid en slags korsväg. Ge efter för de känslorna eller förlåta mördaren eller mördarna, vilka de än var. Efteråt sa han att det verkligen hade kunnat gå åt vilket håll som helst. Men hans starka tro segrade och han bestämde sig för att förlåta, utan att för den skull acceptera handlingarna i sig.


Samtidigt rullade mordutredningen på. Den leddes av en man vid namn Marshall Slot. Slot och hans medarbetare följde upp spår efter spår, men hamnade bara i återvändsgränder. Mordvapnet hade hittats i huset med ett avtryck på sig, men det var inte tillräckligt tydligt för att kunna användas för identifiering. I huset hade flera skåp, lådor och garderober öppnats, men de verkade inte ha blivit genomsökta. Det enda föremål som visade sig saknas var Bart Whitakers mobiltelefon. Varför, undrade utredarna?


Så fanns också en episod från ett par år tidigare. Någon hade hört Bart hota sina föräldrar till livet i ett samtal med sin rumskompis på college. Saken hade följts upp, men avfärdats som ett missförstånd. Vittnet hade varit berusad och de andra två hade givit en tillfredsställande förklaring till vad samtalet egentligen handlat om.


Nu kände sig inte polisen lika övertygade om saken längre. Men de hade inga bevis. Och Kent Whitaker då? Medan tiden gick växte hans tvivel på sonens oskuld sakta. Samtidigt kände han sig alltmer övertygad om att det fanns någon högre mening med att skytten inte lyckats döda honom. Om Bart var oskyldig var det oerhört viktigt att Kent gjorde allt för att hjälpa honom att inte bli oskyldigt anklagad för brottet. Om Bart var skyldig så var han, Kent Whitaker, kanske personen som Gud skulle använda för att få Barts hjärta att mjukna och få honom att inse Guds ovillkorliga kärlek och förlåtelse.

 

Kent Whitaker


Ett halvår förflöt. Sommaren 2004 bad mordutredarna att få tala med Kent Whitaker igen. Det de hade att säga var trots de misstankar han redan hade en chock. De berättade att en av Barts tidigare vänner hade kontaktat polisen och berättat att de hade planerat att mörda Barts familj för livförsäkringspengar ett par år tidigare. Vännen var tilltänkt som skytt. Väldigt mycket i planen påminde om det faktiska brottet. Av olika skäl hade dock planen ställts in i sista stund.


Detektiverna var rakt på sak: De ansåg sig fortfarande ha för lite bevis för att arrestera Bart Whitaker. Men de menade att hans far inte borde bo under samma tak som honom. ”Ditt liv är i fara”.


Vad skulle Kent Whitaker göra? Frågan fick en lösning utan hans egen inblandning. Bara tre dagar efteråt försvann Bart Whitaker. Utan ett spår och utan att lämna något meddelande. Levde han? Var han död? Det skulle dröja mer än ett år innan de frågorna blev besvarade.


 

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2020
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ jonesiskt med Blogkeen
Följ jonesiskt med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se