Det hade gått ett år och åtta månader sen morden på Kent Whitakers fru och yngste son och drygt ett år sen hans äldste son Bart försvunnit spårlöst. På något vis hade han lyckats hålla sig uppe, stärkt av sin övertygelse att Gud hade en mening med allt som skedde. Barts försvinnande hade raderat ut det mesta av hoppet om att sonen inte var inblandad på något sätt. Fortfarande var det ändå mest frågetecken.

För den ansvarige mordutredaren Marshal Slot och hans kollegor började däremot bilden klarna alltmer. De hade arbetat intensivt med fallet och ringat in två misstänkta personer vid sidan om Bart Whitaker: Hans rumskompis på college, Chris Brashear och en man vid namn Stephen Champagne. Sen flera månader tillbaka bedrev de spaning och hade nyligen fått tillstånd till telefonavlyssning. Det hade än så länge inte fått fram något direkt komprometterande, men var ändå övertygade om att de var på rätt spår.

Var Bart Whitaker befann sig eller om han ens var i livet visste de däremot inte.

Så kom till slut ett riktigt genombrott i augusti 2005. Stephen Champagne tog själv kontakt med polisen. Kanske hade han förstått att nätet sakta drogs åt. Det han hade att berätta var följande: Han hade kört flyktbilen på mordkvällen och hjälpt till med att göra sig av med diverse föremål i en närbelägen sjö efteråt. Det var Chris Brashear som skjutit familjen Whitaker. Han förnekade att han varit medveten om mordplanerna och ville göra en uppgörelse om åtalsimmunitet.

Man kan ha olika åsikter om den här delen av det amerikanska rättssystemet. Jag har i tidigare poster tagit upp att det finns mer än ett mordfall där det känns väldigt tveksamt om den som fick dödsstraffet verkligen var den mest skyldige av flera inblandade. Självklart finns en uppenbar risk att människor ljuger i eget intresse. Samtidigt går det inte att blunda för att denna möjlighet att få inblandade mer villiga att vittna mot lägre straff eller rentav åtalsimmunitet leder till att man kan fälla skyldiga personer som annars gått fria. Det ligger också något inte helt osympatiskt i tanken att den som samverkar med myndigheterna kan få åtminstone en viss straffreduktion som tack för hjälpen.

Steven Champagne skulle dra nytta av systemet, men någon åtalsimmunitet skulle det inte bli. Efter ett misslyckat lögndetektortest utsattes han för nya, pressande förhör. Hans historia gick inte ihop. Till slut medgav han en djupare inblandning i mordkonspirationen. Motivet skulle ha varit pengar. Familjen var välbärgad och hade livförsäkringar och Bart hade lovat sina medhjälpare en andel av de pengar han skulle få som enda överlevande i familjen. Både Steven Champagne och Chris Brashear blev nu arresterade.

Naturligtvis skrev tidningarna om de dramatiska händelserna i fallet. Uppmärksamheten skrämde en man som i över ett år burit på en hemlighet. Nu beslöt han sig för att det minst riskfyllda var att själv gå till polisen. Mannen hette Rolando Ruiz. Mot en ersättning på $3000 hade han hjälpt Bart Whitaker att ta sig till Mexiko och dessutom låtit honom låna sina egna identitetshandlingar för att underlätta flykten. Nu befann sig Bart hos hans pappa, i en mindre stad, inte mer än fem-sex mil från den amerikanska gränsen.

För dessa och andra upplysningar samt senare vittnesmål under rättegången skulle Rolando Ruiz få åtalsimmunitet och slippa dömas för skyddande av brottsling.

När Bart Whitaker ett år tidigare kände hur marken började brinna alltmer fattade han ett ganska impulsivt beslut. Det verkar mest ha varit en slump att han kom i samspråk med Ruiz om hur man skulle bära sig åt för att försvinna. När Ruiz visade sig ha en färdig idé hoppade Bart helt enkelt på tåget. Väl i Mexiko tog han arbete som daglönare med låg lön och enkla arbetsuppgifter, en tillvaro långt ifrån det privilegierade liv han var van vid. Ändå gick det bra för honom. Han talade flytande spanska, så några kommunikationsproblem hade han inte. Han vann snart Ruiz familjs förtroende, inledde en kärleksrelation med dottern och betraktades av fadern som en son i huset. Den verkliga anledningen till sin flykt berättade han dock inte om.

Thomas Whitaker, foto från vistelsen i Mexico

Efter att pappersexercisen klarats av greps Bart Whitaker i Mexiko och lämnades ut till myndigheterna i Texas i september 2005. För första gången på över ett år mötte han sin far igen, i ett besöksrum på häktet. De satt mitt emot varandra, åtskilda av en ruta av skottsäkert glas. Efter att de hälsat blev det tyst någon minut innan Bart tog till orda.

Jag är ledsen pappa. Allting är mitt fel. Jag vet inte varför. Men jag ska göra vad jag kan för att det här ska gå så snabbt och smärtfritt som möjligt för alla.

I det ögonblicket förstod Kent Whitaker att det var en bekännelse.  Hans son låg bakom mordet på sin bror och mamma och mordförsöket på Kent själv.

Mugshot taget i samband med Whitakers återkomst till Texas och polismyndigheten på hans hemort

De misstänkta för mordet var nu bakom lås och bom, men rättsprocessen hade bara börjat. Åklagarsidan studerade fakta i fallet för att besluta sig för om man skulle yrka på dödsstraff för någon eller flera. All uppmärksamhet till trots så döms inte särskilt många mördare till döden ens i Texas. År 2004 var det bara 2%, vilket faktiskt är lägre än genomsnittet i USA. De senaste åren har bara något dussin dödsdomar per år utdömts som mest (Som en jämförelse begicks drygt 1200 mord i Texas år 2015). Det beror i allt väsentligt på att det är så otroligt mycket mer komplicerat och kostsamt att driva ett mordmål med dödsstraff i potten. Det har också visat sig att sen möjligheten att utdöma ”LWOP” (Life WithOut the possibility of Parole) infördes har många juryer visat sig mycket mer benägna att välja det alternativet i mål där åklagaren drivit på för dödsstraff.

I december 2015 fattade åklagarna sitt beslut. Steven Champagnes fall skulle inte gå till rättegång. För sitt samarbete med polisen och för kommande vittnesmål mot Whitaker och skytten Brashear fick han en s.k plea deal med 15 års fängelse för medhjälp till mord. Mot Chris Brashear skulle man nöja sig med att yrka på livstids fängelse. Skälet var att han ansågs ha varit under ett starkt, negativt inflytande från Bart Whitaker och inte hade varit kapabel att på egen hand planera och begå ett sånt brott.

Mot Bart Whitaker skulle det däremot bli ett dödsstraffsmål. Trots att han och hans advokater hade erbjudit sig att samarbeta och gå med på en uppgörelse mot en mildare dom, troligen då livstids fängelse. Trots att Kent Whitaker och hans övriga släktingar var emot det.

Men Bart var död.

Det vill säga, fysiskt var han inte död. Men mannen som bland sina vänner och bekanta hade gått under det namnet hade beslutat sig för att en del av en slags själslig reningsprocess var att ta livet av Bart i psykologisk och kanske också moralisk bemärkelse. Thomas Bartlett Whitaker skulle hädanefter tilltalas som Thomas. Han hade enligt sin egen syn börjat ett nytt liv.

För åklagarna var detta totalt likgiltigt. Fallet var ett high profile case. Mord i en välbärgad förort för den övre medelklassen! Mord genom konspiration! Mord en ung man beställt på sina egna familjemedlemmar!

Hela år 2006 förbereddes rättegången. Vintern 2007 tog den sin början. Alldeles innan hade den som begått själva morden, Chris Brashear, gjort en plea deal som innebar att han erkände sig skyldig och dömdes till livstid med möjlighet till villkorlig frigivning tidigast efter 30 år. Thomas Whitaker, nu 27 år gammal, erkände sig inte formellt skyldig. Men det var uppenbart att försvaret inte skulle göra något försök att ifrågasätta hans inblandning. Istället låg fokus på att undvika en dödsdom.

Vid rättegången och efter den presenterades två på flera avgörande punkter olika versioner av Thomas Whitaker och hans motiv och handlingar.

Försvarets version

Thomas Bartlett Whitaker var en ung man som aldrig hade känt sig riktigt förstådd och älskad av sin familj, trots sin mycket privilegierade uppväxt. Han upplevde att föräldrarna hade mycket stora krav på honom och kände sig pressad av dem. Samtidigt kände han sig tom och visste inte hur riktiga känslor borde kännas. Osäkerheten fick honom att ta på sig en falsk mask mot omvärlden, samtidigt som hans frustration och vrede växte. Med dem kom idén om att ifall han blev kvitt sin familj så skulle han må mycket bättre och slippa ilskan och hatet. Genom ett olyckligt samspel med andra, trasiga människor han dragits till kom dessa idéer att omsättas i praktisk handling.

Efter morden drabbades han av ånger och samvetskval och genomgick en religiös omvändelse. Av feghet för både sin egen och sin pappas skull klarade han ändå inte av att erkänna. Flykten till Mexico var också den betingad av rädsla. Han hade inte begått några nya brott och kände sig som en helt förändrad, ny människa. Han förstod nu att hans familj i själva verket skänkt honom mycket kärlek och stöd och allt det han känt var en illusion i hans eget, sargade inre.

Åklagarnas version

Thomas Bartlett Whitaker var en fullständigt iskall och känslolös sociopat. Den enda person han brydde sig om och förmådde känna empati för var sig själv. Hans motiv för morden var i första hand ekonomiska: Familjens tillgångar var åtminstone värda 1 miljon dollar. Det var också med löfte om del i livförsäkringspengar som han snärjt sina medbrottslingar. I både denna och den tidigare planerade mordkomplotten hade han visat en stor förslagenhet när det gällde att göra sig vän med personer med olika typer av problem som gjorde dem mottagliga för hans manipulations- och övertalningsförmåga.

Händelseförloppet före och under morddagen visade på hans totala känslokyla. Lögnen om examen var bara ett sätt att samla familjen och få dem ur huset så att skytten ostörd kunde ta sig in där och invänta deras hemkomst. Whitaker hade deltagit i alla detaljer i planeringen och på restaurangen hade han uppträtt glatt och till synes helt oberörd av att han räknade med att resten av familjen skulle vara döda inom några få timmar. Även om han inte själv hållit i mordvapnet rådde det inget tvivel om att det var han och ingen annan som låg bakom allt.

Thomas Whitaker ånger var bara ett spel för att utverka fördelar. I själva verket hade han några månader efter mordet sagt till en av kumpanerna att deras jobb ännu inte var färdigt eftersom hans far hade överlevt. Flykten till Mexico var ett kalkylerat beslut för att undgå rättvisan. Och jo, han hade så vitt de kände till levt laglydigt i Mexico. Men vid ett tillfälle hade hans flickvän kommit på honom med att försöka öppna familjens lilla kassaskåp. ”Jag vill se vad som finns inuti”, hade han sagt och tillagt att de två skulle kunna dela på vad som än fanns där inne. En annan gång hade flickvännen haft ett häftigt gräl med sin mamma. Då hade han sagt att hon inte skulle vara arg och att de kunde döda föräldrarna om det var vad hon önskade.

Dessutom hade han skickat ett märkligt julkort till en av åklagarna, strax före början av rättegången. ”Glöm inte bort din familj så här i jultider”. En oskyldig hälsning eller en anspelning på att morden tre år tidigare hade ägt rum ett par veckor före julafton, ett hot i syfte att göra åklagaren osäker? Julkortet togs upp under rättegången. Thomas Whitaker menade att det var helt oskyldigt, han hade ingen anledning att hata åklagaren och hans familj då ju denne bara gjorde sitt jobb. Åklagaren fick honom att medge att han inte haft något verkligt skäl att hata sin familj heller, men att han hade låtit döda dem i alla fall.

Från rättegången. Thomas Whitaker tillsammans med sin försvarsadvokat.

Domen och straffet

Juryn fann Thomas Whitaker skyldig till morden på sin mamma och yngre bror. I den efterföljande straffprövningen visade det sig att de tagit mer intryck av åklagarens version av den åtalades karaktär än av försvarets. Mot Kent Whitaker, det överlevande offrets uttryckliga önskan förklarade de att Thomas Whitaker var ett framtida hot samhället och därför skulle dömas till döden. Han fördes tillbaka till häktet för att inom kort transporteras till Polunskyfängelset. Dit anlände han den 23 mars, skrevs in och tilldelades avrättningsnumret #999522. Resten av sitt liv skulle han nu tillbringa inlåst 23 timmar om dagen i en cell på 3x2 meter.  Tills den dag då de skulle föra honom till Huntsville för att injicera en dödlig dos av droger i hans blodomlopp.

Det som slog honom vid ankomsten var den kompakta tystnaden. Inga fångar som skrek på honom när han eskorterades till sin cell av vakterna. Ingen som dunkade i några galler. Inte ens hans celldörr lät som de celldörrar han var van vid från häktet, ljudet när den gled på plats och i lås var mjukt. 

I samtalen med sin far hade Thomas blivit uppmanad att skriva om sina upplevelser. Kent Whitakers tro var att det skulle kunna fungera som ett själsligt reningsbad. Och Thomas började skriva. Han skrev om sina känslor vid ankomsten till Death Row. Han skrev om skuld, om samvetskval. Om känslan att allting var för sent, att de insikter han nu nått inte skulle hjälpa honom efter att dörren till dödscellen slagit i lås. Om det djupa hål inuti sig själv dit han så många år tagit sin tillflykt och där han stoppa undan alla känslor där. Bara för att upptäcka att en slags omvända gravitationens lag gällde här: Skiten föll uppåt och fyllde hans sinne igen.

Kent Whitaker för sin del kom upp ur sitt hål. Han fann att hans tro och den väg han upplevde att Gud pekat ut verkligen hjälpte honom. Han kunde förlåta sin son. Han kunde älska honom villkorslöst. Han träffade en kvinna som han blev kär i och som blev kär i honom. De gifte sig. Varje vecka besöker de Thomas Whitaker på Polunskyfängelset.

Två år efter dödsdomen gav Kent ut en bok om morden och sina egna upplevelser. De åker runt i USA och föreläser.

Kent Whitaker och hans fru besöker Thomas på Death Row

Kent Whitaker tror att hans son verkligen har genomgått en förändring på djupet, även om han samtidigt säger att han aldrig kan veta det helt säkert. Men det centrala för honom var aldrig att Thomas skulle erkänna sin skuld och förklara sin kärlek till sin pappa. Det som verkligen helade honom var beslutet att ge en villkorslös förlåtelse, istället för att riskera att gå under av smärta och hat. Nu blev förlåtelsen och övertygelsen om att allt hade en mening det ljus i tunneln som förmådde honom att ta sig igenom den oerhörda sorgen och till slut komma ut på andra sidan.

Av Thomas Whitakers skrivande blev det en blogg. Av bloggen blev det så småningom ett projekt större än honom själv: När han fick rapporter om att bloggen hade många läsare började han låta andra fångar med dödsdomar och långa fängelsestraff skriva gästinlägg. Numer är han bara en av många som skriver regelbundet på den. Sen ett tag tillbaka är han i färd med en slags självbiografi om tiden i Mexiko. Han har också ägnat sig åt aktivism och försöker skapa opinion mot dödsstraffet. Dessutom har han – utan framgång – drivit en rättslig process mot Texas fängelsemyndigheter för mer humana levnadsvillkor för de dödsdömda.

Utsnitt från Thomas Whitakers blogg (minutesbeforesix.blogspot.com)

Drygt tio år har förflutit sen dödsdomen. Ännu har inget avrättningsdatum satts ut, men Thomas Whitaker har som det ser ut snart inte några juridiska möjligheter kvar. Tidigare i våras förlorade han ett överklagande i en federal domstol och det brukar vara början på slutet för väldigt många dödsdömda.

Om alla andra möjligheter är uttömda och ett avrättningsdatum är utsatt har Thomas Whitaker en sista möjlighet: Att ansöka om benådning och omvandling av straffet till livstids fängelse. En särskild kommitté kommer då att behandla hans ansökan och lämna en rekommendation till guvernören Texas som fattar det slutliga beslutet. De säger  alltid nej till nåd och inget Whitaker själv säger eller gör lär kunna ändra på det. Men det här fallet är ju ändå särpräglat på så vis att det överlevande brottsoffret har en stark och uttrycklig önskan att hans sons liv ska sparas. En man som också är en respekterad samhällsmedborgare som ingen har något negativt att säga om. Kanske är det inte helt självklart att de inte kommer att bry sig om hans budskap om förlåtelse och vädjan om att få behålla sin son.

Skulle allting ändå sluta med att Thomas Whitaker transporteras till Huntsville för att spännas fast vid britsen i avrättningsrummet så har Kent Whitaker lovat honom att han kommer att finnas på plats för att ge honom sitt stöd att ta sig igenom dessa sista ögonblick i sitt liv.

En fars sista tjänst till sin son.

Efterskrift – sanningen om Thomas Whitaker

Så vem är då egentligen Thomas Whitaker? Är det åklagarens bild av den iskalle, samvetslöse sociopaten som är den rätta? Eller är det försvarets version, den om den trasige unge mannen som kände sig oälskad och utanför och byggde upp ett irrationellt hat som han nu har förstått var just det. En syndare som gjort botgöring och nu – enligt hans fars tro – får komma till himlen när han dör.

Hur ofta drivs vi inte av en önskan att kunna sätta entydiga etiketter på människor? Att klassa dem som antingen goda eller onda. Trots att de flesta av oss med tiden förmodligen inser att livet ofta är mer komplicerat än så. SS-officeren som misshandlade och dödade oskyldiga fångar på kvällen och sen gick hem och lekte med sina barn och tog hand om sin hund, vilket var hans verkliga jag? Är det möjligt att en människa faktiskt kan rymma såna motsättningar inom sig? Är det möjligt att människor som på många vis saknar empati i en djupare mening ändå kan ha ett samvete och en vilja att bete sig moraliskt?

Under sin tid i häkte och fängelse har Thomas Whitaker genomgått flera psykiatriska undersökningar och tester. Dessa pekar mot att han har en personlighetsstörning med psykotiska, narcissistiska och anti-sociala inslag. Han är också utan tvivel en intelligent och handlingskraftig person. Ser man till det och det faktum att han planerade och genomförde en ovanligt hemsk mordkomplott mot sin egen familj så är det svårt att säga emot åklagarens beskrivning av honom som en sociopat.

En kvinnlig journalist som studerar sociopater som dömts för mycket allvarliga brott har brevväxlat med Thomas Whitaker. I ett brev skrev han att han kanske inte har en empatisk förmåga som gör det möjligt för honom att göra det rätta mot sina medmänniskor baserat på medlidande och känslor av omtänksamhet. Han menade dock att det gick kompensera genom att ställa upp höga, moraliska ideal för sig baserat på filosofiska, etiska och logiska resonemang. Sen analyserar man i varje situation intellektuellt vad som är det rätta att göra och får en tillfredsställelse av att sen handla efter det.

Kan det verkligen funka så? Kanske. I en annan intervju menade han att oavsett om han är en person som kan känna kärlek eller inte så känner han djup respekt för sin pappa utifrån dennes val att förlåta och våga tro på att även människor som begått mycket onda handlingar kan förändras.

Särskilt i de poster han skrev i början av sitt bloggande resonerar dock Whitaker som att han faktiskt har förmåga till äkta känslor och empati, det var bara det att han begravde dem så djupt under sitt tidigare liv. Men när jag nu läser om en hel del så förblir jag kluven. Om det han skriver inte är uttryck för en äkta vilja att förstå sig själv och göra någon slags botgöring för det onda han gjorde så är han väldigt skicklig och har lagt ner väldigt mycket energi på att manipulera sina läsare, inklusive sin egen pappa. Härom året skrev han en slags nekrolog över sin bäste vän på Death Row efter dennes avrättning. Nog kändes det på mig som att han där gav uttryck för äkta känslor.

Samtidigt går det inte att blunda för att han enligt vittnen även efter sin påstådda omvändelse har talat om att döda både sin pappa och sin flickväns föräldrar. Det finns också saker i hans bloggar jag reagerar mot. Ett förakt och ett hat mot både fängelsesystemet i Texas och de vakter och personal på olika nivåer som representerar det. Ett förakt mot rättssystemet och människorna i det för att det inte beter sig exakt som Thomas Whitaker tycker att det borde göra. I de stunderna syns inte mycket av empati eller inlevelseförmåga.

Efter tio år är det heller inte så mycket kvar av den ödmjukhet och ånger som kännetecknade det han skrev i början av sin vistelse i dödscellen. En hel del av det material från andra fångar han publicerar går i samma stil också. De flesta är mycket, mycket bättre på att ömka sig själva och sina fängslade kompisar än de offer och deras lidanden som en gång skickade dem till fängelset för lång tid eller kanske för alltid. Ett ganska överlägset intellektualiserande hör också till bilden, dock tycks han inte sakna självinsikt om att det draget lätt kan framstå som osympatiskt.

Mitt motstånd mot dödsstraffet är generellt, men jag hoppas särskilt i detta fall att Thomas pappa Kent Whitaker ska slippa uppleva sin sons avrättning och att Texas till slut ska respektera hans önskan om att sonen ska få ett livstidsstraff istället. Skulle jag då hypotetiskt våga släppa ut Thomas Whitaker ur fängelset?

Det finns utan tvekan människor i dödscellerna som skulle kunna släppas ut utan risk för vare sig samhället eller enskilda. Människor vars brott berodde på en sällsynt olycklig kombination av olika omständigheter och som mognat i fängelset till en person som aldrig skulle begå ett allvarligt rott mer. Jag vill tänka att Thomas Whitaker tillhör dem, men jag känner mig ändå inte helt säker. Om det fanns ett sätt för honom att komma ut ur fängelset och fly nånstans dit rättvisan i Texas inte kunde nå honom – vore han då villig att döda säg två eller tre fängelsevakter för att uppnå sitt syfte? Vad skulle han kunna tänka sig att göra som fri för att skaffa sig nödvändiga ekonomiska medel?

Jag kan inte besvara den frågan.

Jag tror att Thomas Whitaker åtminstone på flera plan verkligen har önskat ändra sig själv och jag tror att mycket av det han skrivit om sina grubblerier runt sin moraliska skuld i varje fall är väldigt nära sanningen. Men jag tror också att han har de där andra dragen kvar och att det finns kvar betydligt mer mörka sidor i hans person som han inte visar upp.

Och jag kan inte komma runt att han faktiskt arrangerade av ett mord på sin egen familj. Av inget annat skäl än att han ansåg att det låg i hans intresse att de dog.  

Post scriptum (mars 2018)

Hösten 2017 satte domstolen på åklagarmyndighetens begäran ett avrättningsdatum för Thomas Bartlett Whitaker till den 22 februari 2018. I ärendet som hade rört sig förhållandevis snabbt (trots att det alltså tog 10 år!) i domstolarna var alla legala överklagandemöjligheter nu uttömda. Det sista som återstod var en nådeansökan. Den skickades in till den nämnd i delstaten Texas som prövar alla såna. Samtidigt skrev människor till guvernören och vädjade om en benådning för Thomas Whitaker.

Texas Board of Parole and Pardons behandlade ansökan i början av februari. Den hade inte på tio år rekommenderat benådning i något fall rörande dödsstraff. Bara några få dagar före det planerade avrättningsdatumet var det därför överraskande när det meddelades att nämnden enhälligt rekommenderade benådning och omvandling av straffet till livstids fängelse utan möjlighet till villkorlig frigivning. Den främsta anledningen till beslutet var naturligtvis fadern och tillika brottsoffret Kent Whitakers vädjan för sin sons liv. Det slutliga beslutet låg nu i guvernör Greg Abbotts händer.

Bara några timmar för den utsatta avrättningstiden meddelade Abbott i ett skriftligt beslut att han beslutat följa nämndens rekommendation och utfärda en benådning. Hans motivering var dels nämndens enhälliga beslut, dels att personen som avlossat de dödliga skotten kom undan med livstid, dels att Thomas Whitaker frivilligt förklarat sig beredd att avstå från alla framtida möjligheter till frigivning och dels att Kent Whitaker vädjat för sin sons, hans enda återstående nära familjemedlems, liv. 

Det var den första av över 30 avrättningar under Abbotts period som guvernör som han stoppat.

Thomas Whitaker har nu lämnat Death Row och kommer efter utredning att få en slutlig placering på någon av de slutna högsäkerhetsanstalter som finns i Texas. 

Man kan väl konstatera att det var de speciella omständigheterna i fallet som ledde till den ovanliga utgången. Jag är glad för Kent Whitakers skull.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ska vi eller ska vi inte förbjuda bränning och annat vanhelgande av religiösa symboler? Var drar vi gränsen i så fall för vilka symboler som ska skyddas och var gränsen går för när något ska räknas som vanhelgande?   Sverige har diskuterat det hä...

År 2018 ger författaren, poddaren, programledaren, nöjesjournalisten m.m. Alex Schulman ut romanen ”Bränn alla mina brev”. Boken blir en enorm succé och filmatiseras bara några år senare. Boken handlar om Schulmans morföräldrar: Den på si...

Natten mot den 24 februari 2022. Rysslands president, Vladimir Putin, ger den slutliga ordern. Mängder av ryska militärfordon korsar gränsen mot Ukraina på ett antal olika platser. Robotar skjuts mot flera platser. Framryckande artilleri börjar skjut...

Har vi alla i grunden likadana känslor? Upplever vi glädje, sorg, skam, avundsjuka, stolthet, ilska på samma vis, oberoende på varifrån vi kommer och vilken kulturell kontext som omger oss?   I populärkulturen har svaret på den frågan länge varit...

Välkommen till bloggen Jonesiskts eftervalsanalys. Här hittar du en hel del intressanta uppgifter om hur det röstades i det här valet och jämförelser med tidigare val. Det första avsnittet bygger i huvudsak på SVT:s vallokalundersökning (VALU 2022). ...