År 2018 ger författaren, poddaren, programledaren, nöjesjournalisten m.m Alex Schulman ut romanen ”Bränn alla mina brev”. Boken blir en enorm succé och filmatiseras bara några år senare. Boken handlar om Schulmans morföräldrar: Den på sin tid välkände kulturpersonligheten Sven Stolpe och hans fru Karin. En central del av historien är Karin Stolpes kärleksaffär med Olof Lagercrantz (senare bl.a mångårig kultur- och chefredaktör på Dagens Nyheter) och det mordförsök som Sven Stolpe i ett anfall av svartsjuka och vrede ska ha begått mot sin hustru genom en medveten bilolycka där hon skadades allvarligt.

Alex Schulman har inte förnekat att det är en roman han skrivit: Morföräldrarna är gestaltade karaktärer, dialoger dem emellan påhittade och vissa ändringar har gjorts i kronologin. Samtidigt har han med emfas hävdat att allting som är centralt i berättelsen är korrekt. ”Väldigt noga med att det ska vara sant”. ”Vinnlagt sig om att det ska vara dokumentärt”. Han säger sig ha gjort en omfattande, noggrann genomgång av källmaterial som brev och dagböcker och att allt som händer i boken grundar sig på det.

Alex Schulman. Pressbild från Talaforum.se. Fotograf: Viktor Fremling

Men nu skakar Alex Schulmans bygge betänkligt. Vissa ifrågasättanden av påstådda fakta i hans berättelse har förekommit tidigare, men nu har en kulturskribent gjort en rejäl granskning av sanningshalten i den genom att gå till Schulmans påstådda källor. Det visar sig att brev som Schulman både talat om i intervjuer och inkluderat i berättelsen inte existerar i arkivet. En påstådd besatthet i form av att Sven Stolpe gjort ständiga referenser till och anteckningar om Olof Lagercrantz hittar han inga spår av. Och det dramatiska mordförsöket orsakat av glödande svartsjuka som lämnar Karin Stolpe allvarligt skadad? Ja, bilolyckan hände verkligen, men Karin Stolpe blev inte särskilt skadad. Och det var 1931, innan Karin Stolpe ens träffat Olof Lagercrantz. Karin Stolpe skadades däremot allvarligt vid ett annat tillfälle, mer än tio år senare i samband med att en gasbehållare exploderade när hon lagade mat.

Inte heller tycks Karin Stolpe varit så passionerat förälskad i Olof Lagercrantz på det vis som tydligen är ett centralt tema i romanen (jag har inte läst den). I ett brev några år efter affären (som verkligen ägde rum 1932) skriver hon ganska kyligt till honom att hon snarare dragits med av hans passion och för att rättfärdiga sig själv svartmålat Sven Stolpe. Och hennes slutsats: ” …jag hade inte valt dig och ville inte stå för något alls när det kom till kritan. Däremot hade jag valt Sven. I mitt äktenskap har jag fått mer än jag förtjänat, på alla sätt.”

Sven Stolpe som ung, någon gång kring eller något år innan bilolyckan 1931. Foto från Stockholmskällan

Frågan om hur mycket man kan tulla på sanningen och ändå hävda att man skrivit en berättelse om verkliga händelser och människor är dock långt ifrån ny. I början av genrens historia, som enligt Wikipedias artikel om Non-fiction novel går åtminstone tillbaka till 1920-talet verkade dock pionjärerna mest mötas av entusiasm. Ett exempel är Hiroshima från 1946 av John Hersey som skildrar effekterna av atombomben på marken ur sex olika karaktärers synvinkel.

Men det skulle komma att ändras.

År 1965 gav Truman Capote ut dokumentärromanen In cold blood om ett brutalt mord på en hel lantbrukarfamilj i Kansas och den efterföljande rättsprocessen mot mördarna. Det finns de som hävdar att hans bok bör ses som den verkliga starten på genren. Rent litterärt invänder nog inte många mot att den är ett mästerverk. För mig – som fortfarande har den i min fackbokshylla – är den alltjämt en av mina största läsupplevelser. Problemet ligger i Capotes egna anspråk. I förordet skriver han:

Allt material i denna bok som inte härrör från mina egna observationer är antingen hämtat från officiella dokument eller resultat av samtal med direkt berörda personer

Capote gick till och med så långt att han i en intervju hävdade att vartenda ord i boken var sant. Men kritiska granskningar har ifrågasatt detta. Det är otvivelaktigt riktigt att han utgick från ett mycket stort källmaterial som han, till skillnad vad som verkar kunna vara fallet med Alex Schulman, grundligt hade trängt igenom. Men han har också tagit sig friheter mot det: Händelser som aldrig ägde rum. Påhittade samtal. Åklagaren sa i efterhand att Capote utelämnade den biträdande polischef han menade i själva verket var den som hade störst betydelse för att de bägge mördarna Hickock och Smith kunde bindas till brottet. Även den symboliskt mättade slutscenen i boken där den ledande utredaren i fallet besöker offrens gravar menade denne var ett påhitt av författaren.

Truman Capote Pressfoto av Roger Higgins från 1959 - samma år som morden på lantbrukarfamiljen Clutter inträffade i Kansas och Capote inledde sitt långa arbete med att skapa berättelsen om det.

Ett decennium senare gjorde Alex Haleys bok Rötter stor succé: Haleys släkthistoria ner till den förfader som togs till fånga av slavjägare i Gambia och fraktades på ett slavskepp till USA. Boken klassades visserligen som en roman, men åtminstone i USA placerades den i avdelningen för fackböcker i bokhandlarna (Haley själv använde termen ”faction” som i princip motsvarar Non-fiction). Boken, inspirerad av berättelser han hört från sin farmor under sin uppväxt, var också ett resultat av arkivforskning och resor till Gambia där han så småningom ansåg sig ha funnit tydliga bevis för att han härstammade från en man vid namn Kunta Kinte.

Rötter finns också i min bokhylla och jag både läste den och såg TV-serien med stor behållning som ung. Men historiker och arkivforskare som studerat det material Haley baserar boken på menar att han gjort allvarliga misstag både när det gäller sin egen släkthistoria och i beskrivningen av tiden före inbördeskriget. Slaven Toby som egentligen skulle ha varit Kunta Kinte hade i själva verket varit hos slavägaren minst fem år innan 1767 då han ska ha tillfångatagits i Gambia och de resultat Haley sade sig ha fått vid sina resor dit kunde inte beläggas av forskare som reste dit i samma syfte.  Även en afroamerikansk historiker som var god vän till Alex Haley menade efter hans död att Rötter bör ses som en ren roman och ett verk sprunget ur författarens fantasi snarare än ett historiskt verk.

Tillbaka till Sverige. Naturligtvis är inte Alex Schulman ensam om att ha drabbats av kritik när det gäller sanningshalten i böcker som påståtts vara byggda på och återge verkliga händelser och personer. År 1981 gav Jan Guillou ut Ondskan. Den är visserligen klassad som en roman och karaktärerna är fiktiva. Men Guillou framhöll redan från början att centrala inslag i boken var självbiografiska: Den brutala misshandeln huvudpersonen utsätts för av sin far (I Guillous fall styvfar) och den omfattande pennalismen och händelserna som följer i dess spår på internatet Stjärnsberg (Solbacka i verkligheten) dit huvudpersonen skickas i tidiga tonåren efter att ha slagits i läroverket han går i. Den uttalade verklighetsbakgrunden har garanterat bidragit till bokens framgångar.

Men i samband med att boken skulle filmatiseras i början av 2000-talet kom det fram uppgifter som kraftigt ifrågasatte den bild Guillou presenterat. Flera skolkamrater från Solbacka menade att flera sakpåståenden kring pennalismen på skolan var direkt felaktiga och annat kraftigt överdrivet. Det var ändå Expressens intervju med Guillous mamma och syster som var mest anmärkningsvärd. De menade att det var ett rent påhitt att han skulle ha blivit misshandlad grovt av sin styvfar dagligen i många år. Och bokens slutscen där huvudpersonen kommer hem och misshandlar sin styvfar grovt och som Guillou sagt är helt autentisk kunde inte ha hänt. Styvfadern och Guillous mamma hade nämligen lämnat in ansökan om skilsmässa redan två år tidigare och senast året innan hade han flyttat och sen träffat en ny kvinna.

Vad av detta hände egentligen Jan Guillou?

Hela saken blev ännu mer pikant av att Guillou samma år hade gått till hårt angrepp mot den norska journalisten Åsne Seierstad för hennes succéskildring, reportagboken Bokhandlaren i Kabul som han beskrev som ”påhittad från början till slut”. Guillou var dock långt ifrån ensam journalist om att kritisera sammanblandningen mellan fakta och fiktion som presenterades som en dokumentär. I en efterföljande rättsprocess tvingades hon också betala skadestånd till medlemmar i den afghanska familjen.

Sista exemplet är Liza Marklunds på sin tid mycket uppmärksammade bok Gömda och dess uppföljare Asyl. Boken är skriven i en form som kan betecknas som non-fiction, men placerades i fackbokshyllorna hos bokhandlare och på bibliotek. Den hade också undertiteln En sann historia. Men tio år efter bokens utgivning dök det upp en granskning av en journalist som ifrågasatte många av de bärande sakuppgifterna i den historia som Marklund tillsammans med den kvinna som är bokens huvudperson skildrat. Bland annat nämndes inget om att mannen som förföljt och hotat kvinnan hade blivit grovt misshandlad av kvinnans nya partner, som dömts till ett års fängelse för detta. Det blev en intensiv debatt på nätet. I slutändan stod i stor utsträckning ord mot ord, eftersom en stor del av arkivmaterialet antingen var utredningar som var sekretessbelagda eller enligt författaren inte kunde offentliggöras p.g.a att hon tidigt i processen utlovat kvinnan anonymitet och därmed var bunden av Tryckfrihetsförordningens bestämmelser om förbud mot röjande av identitet. Marklund medgav dock att bokens undertitel var missvisande och snarare borde ha varit ”bygger på en sann historia”. Själva boken flyttades till skönlitteratur.

Tankar

Var går gränsen för hur mycket en berättelse som säger sig utgå från verkliga händelser avvika från vad som verkligen hände?

Alla försök att besvara den frågan tror jag måste börja i insikten att det inte finns och inte kan finnas någon skarp gräns mellan rena berättelser och försök att beskriva verkligheten. Även om det inte hade funnits en genre som non-fiction i litteraturen skulle de glida in i varandra. Författare som skriver rent skönlitterära verk utgår alltid från och inspireras av händelser i det egna livet eller händelser de läst eller hört om. Berättelser som inte är rotade i något vi känner igen och kan förstå från våra egna liv blir inte framgångar hos läsare eller tittare.

Författare som skriver facklitteratur å andra sidan måste också de få till någon slags berättelse, något som hänger ihop och fångar läsarna. Och sovra bland fakta och detaljer, annars blir det oläsbart. De måste i de flesta fall parallellt med det försöka fylla igen luckor: Fakta om det de skriver om som ingen vet eller åtminstone vet säkert hur det förhåller sig med. Det hade kunnat finnas och finns ofta också andra berättelser om samma sak som ser annorlunda ut.

The whole truth and nothing but the truth finns bara i rättssalen och i praktiken inte ens där. Vi kan varken kräva av Truman Capote eller Alex Schulman att deras ”sanna berättelse” ska återge allting precis som det var, inte ens det som går att verifiera.

Tim O’Brien är en amerikansk författare som skrivit ett antal romaner som på olika sätt utgår från hans erfarenheter som värnpliktig frontsoldat i kriget i Vietnam. O’Brien har myntat termerna story-truth och happening-truth och experimenterat med den flytande gränsen mellan dem i sina böcker. En berättelse om en händelse i kriget, menar han, kan även om den inte återger sanningsenligt vad som verkligen inträffade vara mer sann i en mänsklig bemärkelse. Genom att lyfta fram vissa aspekter och dramatisera dem kan man fånga den rent känslomässiga upplevelsen. Då kan läsarna bättre förstå hur det var att vara frontsoldat i Vietnam än en aldrig så saklig skildring av fakta kan åstadkomma.

Skillnaden mellan Tim O’Brien och författare av non-fiction är dock att han aldrig sagt något annat än att det han skriver är romaner, byggda på men inte faktamässigt korrekta återgivningar av hans egna bitvis fruktansvärda upplevelser av ett grymt krig. Tvärtom tar han med läsarna på en resa där gränsen mellan verklighet och fantasi blir upplösta. En berättelse skildras som sann, men i nästa kapitel säger författaren att det inte var så det gick till. Kamraten från kriget som kom och hälsade på honom ett antal år senare är inte ens en verklig figur. I en annan bok lämnar en grupp soldater sina eldställningar och beger sig på en vandring till Paris där de sedan tillbringar en tid: Vandrar på gatorna, går på caféer. För att i slutet av boken vara tillbaka på observationsposten de lämnade, nästan som om inget hänt. Lite som ”En kos dagbok” av Beppe Wolgers, för den som minns denna underbara (barn)bok och tecknade film.

Definitivt en läsvärd bok (finns i svensk översättning) om man kan hantera att gränsen mellan vad som är sant och inte flyter

Med non-fiction eller romaner med fiktiva karaktärer och intriger, som författaren likt Jan Guillou säger ändå i det väsentliga skildrar saker som hänt i författarens eller någon annans liv, blir det ändå en annan sak. Jag hävdar att det finns en form av tyst överenskommelse med läsarna om att de centrala sakerna i berättelsen måste stämma. Genrens framgångar bygger ju just på detta att människor hungrar efter ”sanna berättelser”. Det är i mångt och mycket samma hunger tror jag som skickligt har exploaterats i film- och TV-kanaler sen 90-talets början med alla dessa realityserier i olika former. Förmodligen finns det ett samband här med att både den vanliga skönlitteraturen och film och TV-serier i allt mindre grad kommit att handla om mer vardagsnära människor och händelser, medan berättelser om allt från vampyrer till seriemördare och brutala brottssyndikat fyller både bokhyllor och TV-tablåer.

Om den tysta överenskommelsen inte visar sig stämma tror jag många blir besvikna. Om det man trodde vara är en ”sann historia” snarare kan betraktas som det till nästan inget förpliktigande ”based on a true story”. Jag brukar nästan alltid kolla upp verkligheten bakom såna filmer efteråt. Det är på sitt sätt fascinerande hur mycket det kan skilja sig. 

En intressant bifråga är om det finns likheter mellan författarna på det personliga planet. Jag tycker mig nog se en del gemensamma drag mellan Alex Schulman, Jan Guillou (beskriven av Schulman som hans stora idol) och Truman Capote (som jag läst en tjock biografi om). Alla dessa har eller hade i mina ögon rätt typiska ”larger than life”-drag i sina personligheter. Alla vill(e) gärna vara i centrum för människors uppmärksamhet. Alla visar tecken även i sammanhang utanför sina böcker på ett avspänt förhållande till sanningen. Jag tittade häromåret på programmet ”Min sanning” med Schulman där han fick ganska inträngande frågor kring detta. Bland annat hur helt olika han i olika sammanhang skildrat händelser i sitt eget liv. 

Guillou har åtminstone i någon intervju gjort ett halvt erkännande om att hans verkliga minnen från internatskolan i hans huvud nog till viss del ersatts med hans egna berättelser. Och hans mamma och syster menade båda att han redan som barn hade svårt att skilja på fantasi och verklighet. Det är nog fler än jag som också undrat i hur hög grad romanfigurerna Carl Hamilton och Arn är lille Jannes drömbilder av sig själv.

För min del landar jag i uppfattningen att det Alex Schulman ser ut att ha gjort faktiskt är intellektuellt ohederligt på flera sätt. Han har dragit nytta av fördelarna i form av det ofta större intresset för ”sanna berättelser” och samtidigt i skydd av romanformen kunnat ta sig stora friheter mot det verkliga skeende man säger sig skildra. Det är att både äta kakan och ha den kvar. Det är också ganska talande hur han, i likhet främst med Liza Marklund ändrade sin egen beskrivning av sitt verk när han konfronterades med besvärande uppgifter om sanningshalten i det. Från att ha framhållit det dokumentära i alla sammanhang lade han och Marklund plötsligt tonvikten på att det minsann var en roman och därmed inte bunden av de sanningskrav som normalt ställs upp för facklitteratur.

Samtidigt är en roman faktiskt inte är en biografi och ska inte vara det heller. Kanske ligger en del av ansvaret också på oss konsumenter som ropar så ivrigt efter berättelser ur det verkliga livet, samtidigt som vi vill att de ska vara spännande och ha ett tillfredsställande slut. Men en trist egenskap hos verkligheten är att den sällan bjuder på de dramatiska kvaliteter hela vägen som vi är vana vid från film och underhållningslitteratur. Kanske behöver både vi, Alex Schulman och hans medförfattare i det blurriga landskapet mellan fiction och non-fiction ändra inställning. Och mötas någonstans på halva vägen. Var nu det är någonstans.

#AlexSchulman #Non-Fiction

Uppgifterna om sanningen bakom Alex Schulmans bok och saker han sagt om den kommer från en lång artikel i Kvartal.se (https://kvartal.se/artiklar/schulman-och-sanningen/) som dock kräver prenumeration. Övrigt från Wikipedia och olika nyhetsartiklar och debattinlägg.