Ni vet en sån där ytterdörr med en dörrstängare. Under en period på jobbet var jag regelbundet på möten i ett annexkontor där entrédörrens dörrstängare efter en tid gick sönder utan att bli lagad.  Varje gång jag skulle gå in utspelade sig följande scen: Jag tog tag i dörrhandtaget, tryckte ned det och drog. Och höll på att ramla baklänges, eftersom dörren for upp nästan utan motstånd. Vilket ju inte är vad man väntar sig med den där typen av ytterdörrar. Den här triviala episoden är en bra illustration till fenomenet muskelminne.

Ordet muskelminne används ibland i betydelsen att själva våra muskler ”minns” den träning vi en gång har gett dem.  Det sägs göra att vi lättare kommer i form efter en period då vi inte tränat dem även om musklerna är lika små och svaga igen som första gången vi började träna dem. Men den här bloggposten handlar om  muskelminne i betydelsen hur vår hjärna minns och lagrar kunskap om rörelser och rörelsemönster: Vår samlade kunskap om hur vi rent fysiskt möter och interagerar med vår omvärld. Från enkla rörelser till mer komplicerad koordination. Från att gå uppför en trappa till att spela en fiolstämma i en Beethovensymfoni.

Vissa aspekter av muskelminne är välbekanta för oss alla. Vem har inte haft ett samtal om den skenbara paradoxen att vi kan lära oss att cykla både snabbt och säkert, fast vi inte kan förklara i ord hur vi gör för att hålla balansen på bara två hjul. Hur många golfare har inte funderat över hur de ska få till den ultimata swingen? Ändå tror jag att de flesta inte inser hur mycket vi använder såna förmågor i alla tänkbara situationer, inte bara för att bemästra mer komplicerade aktiviteter. Att vi bär på en stor bank av tyst kunskap.

Tyst eller implicit kunskap är förmågor eller insikter vi har men som inte kan uttryckas eller beskrivas i tal eller skrift. Åtminstone inte fullständigt. De utgör en central del av vårt procedurminne: Hur vi utför olika saker. I vardagsspråket har ordet minne kommit att bli starkast associerat med det deklarativa och det episodiska minnet: Var jag gick i skolan, vad huvudstaden i Grekland heter eller vad ordet rekvirera betyder. Det är egentligen olyckligt. Dessa minnessystem är för all del mycket viktiga och skador på dem vid exempelvis demenssjukdom kan orsaka människor stora problem. Men vårt procedurminne är minst lika viktigt för att vi ska kunna fungera i vår vardag. Skulle det slås ut skulle det bli mycket svårt att göra en så enkel sak som att gå ut i köket och tappa upp ett glas vatten.

Inte fullt så enkelt som man kan tro att utföra

Just att tappa upp ett glas vatten är en serie relativt enkla handlingar och rörelser som du skulle kunna beskriva i ord för en stackars man som förlorat sina procedurminnen, men i övrigt hade en fungerande hjärna. Men i de enskilda momenten skulle du få det mycket svårare. Anta att du har lotsat honom fram till köksskåpet, så att han kan ta ut ett glas. Mannen vänder sig till dig och frågar: ”Hur mycket ska jag ta i för att få upp skåpsluckan”. Vad svarar du?

Som bäst kommer du svara något i stil med ”Inte så mycket, ett litet lätt ryck bara”. Men mer exakt hur mycket, det är tyst kunskap hos dig. Ett muskelminne som inte kan verbaliseras eftersom det sitter i minneskretsar någonstans i din hjärna (var är faktiskt rätt oklart fortfarande om jag förstått forskningsläget rätt, men vissa delar finns i en del som kallas primära motorcortex) vars uppgift det är att skicka elektriska signaler till din arm och din hand som omvandlas till den väl avvägda rörelse som får luckan att gå upp lagom fort och lagom långt och utan onödig ansträngning. Och utan att du medvetet behöver fundera på saken.

Om vår stackars man står i just ditt kök vet förmodligen din hjärna exakt hur mycket kraft som ska till för att öppna just den här luckan på just det här skåpet. Men även i ett för dig helt okänt kök är du långt ifrån lost in space. Alla luckor, lådor etc. du öppnat i livet hjälper dig att göra en bra bedömning ändå. Men det är inte ”Du” i bemärkelsen ditt medvetande som gör det. Det är ditt muskelminne som med lite hjälp av synintrycken gör ett estimat och skickar en signal till armen och handen utifrån det. Även om det förstås kan bli fel i ett enskilt fall om det är en ovanligt trög eller lätt lucka.

Vi bär alla på en stor mängd såna här muskelminnen på en rad områden. En del för enklare rörelser, andra för mer avancerade. Vissa har uppstått genom medveten träning, andra bara av sig självt och utan att du tänkt på det. För redan då du som bäbis fått till koordinationen mellan öga och hand började du samla data till muskelminnen. Att lära sig gå är också att bygga upp starka mentala representationer i hjärnan av hur muskler, senor och leder i din kropp samspelar och hur de ska samordnas för en optimal förflyttning. Från de första trevande stegen till en fyra- eller femåring några år senare som springer obekymrat och nästan obehindrat.

Det är förstås muskelminnet som gör att en duktig gitarrist både kan ta ackord och dra eller knäppa på strängarna utan att titta. Det som en gång de första gitarrlektionerna var ett mödosamt flyttande av fingrarna med ögonens hjälp är för länge sen helt automatiserat. Man kan till och med tänka sig att gitarristen inte behärskar att visuellt peka ut hur alla ackordvarianter ska tas med exakt precision. Jag kom tyvärr aldrig själv förbi det trevande stadiet med klumpiga försök till ackordföljder. Däremot är jag en ganska habil maskinskrivare med den klassiska fingersättningen. Även om jag kan dra början av den övre raden bokstäver ur minnet (QWERTY…) tror jag faktiskt inte att jag skulle få in alla bokstäver på resten av tangentbordet på helt rätt positioner. Ändå skriver jag snabbt och med låg felprocent. För mina fingrar ”vet” det som inte det visuella minnet fullt behärskar. De rör sig av sig själva upp och ner och åt sidorna och gör att jag kan skriva en sån här mening på runt tjugo sekunder. Och då är jag ändå inte någon maskinskrivandets Mark Knopfler, snarare på sin höjd en hygglig gitarrist i något hobbyband.

En man som lär ha en mycket kraftfull representation i sin hjärna av hur fingrarna ska röra sig över strängarna på gitarren (Bild från Wikipedia, fotograf Sebastien Gross)

När det gäller mer avancerade procedurer så kan vi också slå fast en sak: Människor älskar att flytta över kunskap till muskelminnet. Älskar så mycket att många är beredda att lägga tusentals och åter tusentals timmar på att träna en enda aspekt av det. I de mest extrema fallen handlar det i princip om att uppnå ett ideal där en enda rörelse ska upprepas gång efter gång på ett identiskt vis. Tänk bowling. Den perfekta bowlingserien består av 12 strikar i rad för 300 poäng. Tolv exakt likadana slag.

Ett enda idealt rörelsemönster, men många delar av kroppen som måste samspela för att det ska bli verklighet (The Mirror)

Ibland kan feltolkningar av visuella stimuli lura muskelminnet. Det här misstaget har du förmodligen gjort nån gång: En stol ser ut att ha en hyfsat mjuk dyna. Du sätter dig ner på den och… aj min rumpa! Det var ju en hård stol. Ögat lurade muskelminnet att skicka en signal om att sätta sig ner på det betydligt snabbare och mer oförsiktiga vis vi använder när vi tror att stolen är mjuk. Eller tänk den tappade balans och i värsta fall vurpa som kan bli resultatet om du missar vilket trappsteg som är det sista. Omedvetet slutar du nämligen justera dina rörelser efter antagandet att det kommer ett steg till när du tror dig vara nere på golvet. Eller vad som händer om något du biter i är mycket mjukare eller hårdare än vad du trodde du stoppade det i munnen. För också i ditt ätande styrs av en massa tyst kunskap om hur olika typer av mat ska hanteras genom muskel- och ledrörelser i käkar, tunga etc. ¨

En annan mycket intressant egenskap hos muskelminnet och överhuvudtaget vårt procedurminne är att inlärning kan vara möjlig även omfattande skador på närminnet gör mycket svårt eller helt omöjligt att lägga nya kunskaper på minnet. En patient hade efter en hjärninflammation förlorat nästan hela sitt närminne. Hon kom inte ihåg att hon någonsin träffat en person som varit inne i hennes rum och pratat med henne mindre än tio minuter tidigare.

Innan sin sjukdom hade kvinnan varit en duktig amatörmusiker och den grundförmågan fanns kvar, liksom minnen av låtar hon lärt sig spela när hon var frisk. Fick hon noterna till ett nytt stycke så hade hon som de flesta vissa svårigheter med att spela det korrekt. Fick hon se samma noter dagen efter kom hon förstås på grund av sin skada inte ihåg att hon redan sett dem en gång. Men genom en serie enkla men klurigt uttänkta försök upptäckte man något intressant: Trots att hon inte hade någon medveten igenkänning så blev hon allt bättre på att spela ett stycke när hon fått det visat för sig flera gånger. Man jämförde med andra stycken med samma svårighetsgrad som hon på riktigt fick se för första gången och skillnaden var tydlig. Kvinnans implicita minne fungerade fortfarande, trots de förödande skadorna på närminnet. Det hennes medvetande inte kunde erinra sig kände musklerna igen. Eller på riktigt: Kretsar i hjärnan hade förmått lagra information som de kunde skicka ut som signaler till hennes armar och händer nästa gång hon fick samma noter framför sig. Experiment med andra patienter har visat liknande resultat.

Det system som muskelminnet verkar i är dock inte någon enkelriktad led. Information flödar i bägge riktningarna i nervbanorna. Allting vi gör som fysiska varelser är beroende av en ständig återkoppling från nervceller i våra muskler, senor och leder. Den ger hjärnan information om både rörelser och position i alla delar av kroppen som fogas samman till en helhet. Den förmågan kallas också för proprioception. Tillsammans med sinnesintryck från synen och hörseln ger proprioceptionen oss vår samlade perception av vår egen kropp. Den kallas rentav ibland för vårt sjätte sinne.

Proprioceptionen kan precis som våra andra sinnen rubbas genom skador eller sjukdomar i själva sinnesorganen eller i hjärnan och nervsystemet. I boken Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt beskriver Oliver Sacks ett särskilt svårt fall. En ung kvinna drabbades av en akut nervinflammation och förlorade helt den här delen av kroppsuppfattningen. Effekterna blev katastrofala: Hon förlorade förmågan att gå och stå, ja t.o.m förmågan att sitta. Försökte hon rasade hon snart ihop. Hon var inte förlamad, men kunde inte koordinera sina rörelser. Händerna rörde sig bara planlöst hit och dit. Hon var som en levande trasdocka. Hjärnan tog inte längre emot och bearbetade signalerna från kroppen via proprioceptionen. Hon upplevde det som att hon inte hade någon kropp, fast hon till skillnad från en förlamad person hade känseln kvar.

Tragiskt nog för kvinnan blev hennes skada permanent. Men lyckligtvis inte hennes tillstånd. Hon lärde sig att kompensera mycket av den förlorade proprioceptionen med synens och hörselns hjälp. Ganska snart kunde hon sitta upp igen och få armar och händer att lyda åtminstone lite enklare rörelser genom att helt enkelt titta på dem och på sin egen kropp hela tiden. Men blundade hon tappade hon snabbt kontrollen igen och rasade ihop. Med tiden lärde hon sig gå och stå igen och utföra åtminstone de viktigaste momenten man behöver behärska för att klara sig utan hjälp i vardagen. Men Sacks tyckte att alla hennes rörelser och även sätt att bara sitta kändes onaturliga, nästan teatraliska. Det gällde även hennes tal. För även om vi upplever det som att vi styr vårt tal genom återkoppling från hörseln så är den proprioreception vi får från våra talorgan faktiskt långt viktigare. Därför kunde kvinnan heller knappt tala i början av sjukdomsförloppet.

Vad vi kan lära oss av det här fallet är också att även aktiviteter vi upplever som triviala i själva verket kräver att vår hjärna och vår rörelseapparat är i god synk med varandra. Det är inte bara cykling som är en avancerad balansakt, det är det faktiskt att gå också. Eller t.o.m att bara sitta på en stol. Hjärnan ger hela tiden akt på vår position och balans och skickar vid behov signaler som får muskler, leder och senor att utföra små, kompenserande rörelser så att vi förblir i jämvikt. Och undviker att ramla av stolen mitt i en mening.

Vi har kommit till slutet. Muskelminnet och förmågan att snabbt bilda procedurminnen av god kvalitet varierar mellan individer. Vissa av oss behöver längre tid att automatisera alla rörelser som krävs för att köra en manuellt växlad bil. Medan andra verkar ha en inbyggd förmåga att ta till sig grunderna i ett nytt rörelsemönster som en överstegsfint i fotboll. Jag är smärtsamt medveten om att jag tillhör den förstnämnda kategorin. Har åtskilliga minnen från hur svårt det varit för mig att bemästra även rätt enkla rörelser. Helt säkert hade alla av er som läser det här inte haft lika svårt som mig att få in i skallen vilken kraft som skulle sättas in (eller snarare INTE sättas in) på den där dörren med den trasiga dörrstängaren. Men övning ger färdighet för oss alla och en dag har vi fått de där kretsarna i hjärnan som gör att vi hyggligt bra kan svinga drivern på tee på fjärde hålet, dreja en skål på keramikkursen, eller spela Für Elise på synten. Till dess får vi glädjas över alla de effektiva muskelminnen vi redan har. Som hur vi får upp maten på gaffeln och för den till munnen med ett alldeles lagom hårt grepp om skaftet. Eller petar näsan.  Eller öppnar fodralet till mobilen och startar den med ett lätt tryck på touchknappen. Eller tar den vi älskar i famnen med en lagom hård omfamning och kysser honom eller henne på munnen alldeles lagom mjukt.

Tack hjärnan och nervsystemet för det!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ska vi eller ska vi inte förbjuda bränning och annat vanhelgande av religiösa symboler? Var drar vi gränsen i så fall för vilka symboler som ska skyddas och var gränsen går för när något ska räknas som vanhelgande?   Sverige har diskuterat det hä...

År 2018 ger författaren, poddaren, programledaren, nöjesjournalisten m.m. Alex Schulman ut romanen ”Bränn alla mina brev”. Boken blir en enorm succé och filmatiseras bara några år senare. Boken handlar om Schulmans morföräldrar: Den på si...

Natten mot den 24 februari 2022. Rysslands president, Vladimir Putin, ger den slutliga ordern. Mängder av ryska militärfordon korsar gränsen mot Ukraina på ett antal olika platser. Robotar skjuts mot flera platser. Framryckande artilleri börjar skjut...

Har vi alla i grunden likadana känslor? Upplever vi glädje, sorg, skam, avundsjuka, stolthet, ilska på samma vis, oberoende på varifrån vi kommer och vilken kulturell kontext som omger oss?   I populärkulturen har svaret på den frågan länge varit...

Välkommen till bloggen Jonesiskts eftervalsanalys. Här hittar du en hel del intressanta uppgifter om hur det röstades i det här valet och jämförelser med tidigare val. Det första avsnittet bygger i huvudsak på SVT:s vallokalundersökning (VALU 2022). ...