Covid-19 har inte varit ett plus i tillvaron, det gäller även oss som hittills klarat oss rätt bra genom den. Samtidigt kan det inte förnekas att det varit intressant att följa en så unik händelse i vår moderna historia i realtid. Jag har försökt förstå vad det är som händer när mänskligheten möter ett nytt och på många vis farligt virus. På köpet har jag lärt mig en massa saker jag på sin höjd hade dimmiga aningar om innan. Epidemiologi med R-tal, exponentiella smittkurvor, immunitet och hur allt det där påverkas av vad människor gör eller inte gör på olika nivåer.

Minst lika intresserad har jag varit av den psykologiska sidan av pandemin, även om jag inte skrivit så mycket om den här i bloggen. Lite märkligt eftersom jag faktiskt är beteendevetare, låt vara en snedseglad som hamnat i IT-branschen i stället. Nu ska jag försöka råda åtminstone en viss bot på det.

Det är inte möjligt att i en enda bloggpost fånga alla väsentliga, psykologiska aspekter av det vi levt i och med de senaste två åren. Jag får nöja mig med några saker jag ser som särskilt intressanta och som jag tycker har fördjupat min egen förståelse för vissa mänskliga beteenden. Att strukturera det på ett bra sätt har varit en utmaning som hållit mig tillbaka och fått mig att överge ett tidigare försök. Till sist kom ändå denna idé: I den ordning jag själv blev medveten om olika saker och började fundera på dem. Det stämmer inte helt illa med pandemins egen kronologi och utveckling, vilket läsaren förhoppningsvis märker.

Om inte annat tydligt framgår av det jag skriver så gäller följande: Identifiering av psykologiska mekanismer bakom olika handlingar och attityder innebär inte med automatik att de är felaktiga eller ens att jag tycker det. Det kan finnas vissa eller flera sakliga skäl till dem. Min poäng är att det också varit känslomässiga reaktioner bakom mycket och att många av dessa som jag skrivit om i tidigare bloggposter under kategorin ”Människan” är helt eller delvis omedvetna hos den person som påverkas eller styrs av dem.

Bilden lånad från University of Montana

Rädsla, panik och överreaktion

Jag tar avstamp i mig själv. Med viss oro men fortfarande känslomässig distans började jag följa det som hände i Kina på allvar någonstans i slutet av januari 2020. En dryg månad senare kom rädslan på allvar. Fick svårt att somna, något jag normalt verkligen inte lider av. Vaknade på morgonen i ett tillstånd av oro och spänning. Något som normalt kräver rätt avsevärda personliga problem.

Jag var naturligtvis inte ensam om den där rädslan. Den kom hos många människor över hela världen när de började förstå vad som höll på att ske. Rädslan för det okända har en stark, evolutionär grund. Mot okända faror saknar vi en utprövad strategi och det finns därför ett högt, potentiellt överlevnadsvärde i att reagera kraftigt. Hellre lägga benen på ryggen en gång för mycket än en gång för lite. Om ett okänt föremål läggs in i en voljär med korpar (som är utomordentligt intelligenta djur) så reagerar de först med tydlig rädsla och avståndstagande. Försiktigt, med flera reträtter, närmar de sig sen föremålet. De drivs av en nyfikenhet som sannolikt bottnar både i värdet av att förstå ordentligt vad den eventuella faran består i (kanske måste vi fly ännu längre bort) och i värdet av att förstå det eventuella värdet. Går det att äta? Kan vi bygga bo med det? Rentav använda som verktyg (kråkfåglar, inte minst korpar, är mycket smarta som sagt).

Redan då, vårvintern 2020, och ännu tydligare nu kan jag förstå mitt och många andra människors närmast makabra intresse för det som hände som ett sätt att hantera rädslan. Naturligtvis fanns också de som snabbt började tänka som de nyfikna korparna i steg 2: Kan vi tjäna pengar på det här? Köpa upp all handsprit eller lager med munskydd och sälja vidare till desperata kunder. Starta fabrik för covidtest?

När en rädsla är tillräckligt stark är panik och överreaktioner inte långt borta. Både på det individuella planet och i samhället i stort. Det gäller kanske särskilt när rädslan gäller något som fortfarande är i grunden okänt. Det var nog många som tvättade händerna så intensivt de där första månaderna att de fick sprickor och sår på dem. Vi gick omvägar förbi andra människor även utomhus. En del isolerade sig fullständigt. Jag känner till personer som tvättade mjölkpaket och allt annat de fått hem från mataffären. Eller åkte till byggvaruhus och handlade iförd gasmask. Inte så få isolerade sig totalt, även om de varken var gamla eller hade några särskilda riskfaktorer.

De individuella rädslorna orsakar dock inte mycket skada för andra utom den drabbade individen. Långt värre var det med reaktionerna hos många politiker. Det har varit en svår fråga genom hela pandemin vilka åtgärder och restriktioner som är försvarbara från olika perspektiv. I början hade de styrande i olika länder också rätt lite att gå på när det gällde bedömningen av hur mycket skada och lidande viruset skulle kunna orsaka. Err on the side of caution (det finns ingen riktigt bra svensk motsvarighet) kan då ofta vara en klok strategi. Men det finns gränser för allt och helt uppenbart var de mest extrema åtgärderna inte grundade i rationella beslut. Allra minst om man vägde dem mot andra skadeverkningar man redan från början måste ha insett.

Ta bara utegångsförbuden i många länder i Europa. I de mest extrema fallen fick folk inte gå utanför dörren utom för att handla mat eller medicin. Trots att knappast några experter trodde att viruset skulle spridas i någon omfattning utomhus om man bara undvek trängsel i större folksamlingar. Det var en vettlös panikåtgärd. Beroende på ens egen grad av cynism kan man sen söka orsaken i att politikerna var rädda för att många skulle bli sjuka och dö och överbelasta sjukvården. Eller i att väljarna skulle bli så arga om det hände att de skulle rösta på andra politiker i nästa val.

Handlandet är ändå något mer förståeligt i de länder som fick stora utbrott i pandemins början. Men i Östeuropa? Det är ett så sorgligt exempel på hur starka känslor kan sätta förnuftet ur spel och få oss att fatta beslut där vi egentligen inte hade behövt göra någon enormt djup faktaanalys för att inse att de var om inte rentav vansinniga så åtminstone mycket olämpliga. I flera länder infördes mycket hårda lockdowns trots att man knappt hade några virusfall. Det ”räddade” visserligen dessa länder då. Men sen då? Experter kunde tala om för dem redan från början att det här viruset inte skulle försvinna av sig självt. Något vaccin trodde knappt någon på att det skulle komma fram de närmaste åren (att detta var fel är en annan sak som inte är relevant här). Och dessa länders ekonomier kunde inte klara av stora nedstängningar mer än en begränsad period. Men allt detta bortsåg man ifrån och brände i princip allt krut under våren och i vissa fall en bit in på sommaren. Hösten 2020 var möjligheterna därför mycket mer begränsade, både ekonomiskt, socialt och politiskt. Resultatet har varit en förfärande utveckling. De flesta länderna i öst har med marginal gått om även de länder i väst som drabbats hårt av pandemin både när det gäller allvarliga sjukfall och dödsfall.

Önsketänkande och förnekelse

Myntet har så klart en andra sida, eftersom vi människor är funtade på det viset. Sen många år är den här berättelsen för mig en illustration av förnekelsens enorma kraft: En av de få äldre som överlevde Estoniakatastrofen berättade att han hade befunnit sig i hyttan när fartyget började kränga och luta och när larmet gick. Han delade hytt med en annan äldre man och sa åt honom att de till varje pris måste ta sig upp på däck. Den andre reagerade då med att springa in på toaletten och låsa in sig. Mannen bankade på dörren och skrek åt honom att öppna. Han svarade inte. Mannen hade till slut inget annat val än att lämna hytten och sin hyttkamrat.

Det första tecknet på förnekelse eller åtminstone önsketänkande i pandemin såg vi så gott som genast. ”Det är bara en influensa”. Trots att vittnesmål från både Wuhan och snart från Bergamo, New York och andra platser borde ha gjort det helt klart för åtminstone alla normalbegåvade att detta verkligen inte bara var en influensa. Jag vet inte hur många gånger jag såg den där meningen och annat liknande – ibland lite mer utbroderat – de första månaderna. När folk började dö också i Sverige spekulerades det i om inte statistiken var fel ändå. De hade kanske dött i trafikolyckor? Eller så balanserade de alla redan på gravens rand och råkade få Covid-19 när de ändå hade strukit med vilken dag som helst.

En del av de här fantasierna hade sin rot i ett annat psykologiskt fenomen: Den närmast supernationalistiska uppslutningen kring den avvikande, svenska strategin som fick många människor att irriterat eller rasande angripa ”hobbyepidemiologer” och andra som hade mage att ifrågasätta den. Men rätt mycket uppfattade jag både då och nu som psykologiska försvar mot en otäck verklighet. Om det inte stämmer att så många verkligen dör som en direkt följd av viruset (”Man dör inte AV Covid, man dör MED Covid var en annan fras jag såg ofta i början på sociala medier) så är det kanske inte så otäckt/farligt ändå? Dessutom var stödet för strategin nog i sig själv också en försvarsmekanism hos många. För den sa ju att viruset inte var så farligt och om det var fel så…

De mest grava förnekarna har t.o.m förnekat viruset existens. Säkert för att det passat in i en redan konspiratorisk världsbild (se nästa avsnitt), men förmodligen också i många fall för att det känts tryggare att tro att det inte finns något dödligt virus i omlopp därute. Läkare i olika länder har rapporterat att en del av dem som hade oturen att drabbas av viruset på värsta tänkbara sätt förnekade hela vägen in i döden att det var Covid-19 som höll på att ta livet av dem.

På samhällsnivån såg vi det här också. Föga förvånande från flera envåldshärskare och narcissister. Bolsonaro i Brasilien (”lilla influensan” kallade han Covid-19 hånfullt på portugisiska). Magafuli i Tanzania som förbjöd rapportering om smittfall och hävdade att viruset försvunnit från landet efter en dag av böner. Samme Magafuli som kanske och kanske inte själv dog till följd av viruset i mars 2021. Presidenten i Turkmenistan (97% i senaste valet, det ni!) vars regering på fullt allvar hävdar att landet är fritt från Covid. Och så förstås Donald Trump med sitt: ”It will go away”. Sen kan man visst välja att förklara allt detta med ren, cynisk populism. Men jag är säker på att dessa mäns reaktioner som så ofta med oss människor var mer komplicerade. Naturligtvis insåg de på något plan att viruset kunde hota deras stöd hos åtminstone stora delar av befolkningen. Då ligger inte en rationalisering långt borta för att lugna den oro också en psykopat på tronen kan känna när han tror att hans maktställning kan vara hotad.

Två presidenter som tänkte mest på sig själva och lite eller inget på sin befolkning. Bild från CNBC

Om det låg önsketänkande bakom den initiala svenska strategin? Det lär vi nog aldrig bli överens om. Men jag som följde herrar Gieseckes och Tegnells uttalanden och reaktioner noga i början är övertygad för min del. De valde att tänka positivt: Ett virus som visserligen skulle ta livet av ett antal människor (de var ju inte naiva) och sätta en viss press på sjukvården. Men som flera andra nya virus före det skulle visa sig mindre farligt än det först verkade (prognosmetoden ”Allt blir som det hittills varit har dock långt från 100%-ig träffsäkerhet). Det skulle svepa igenom befolkningen och skapa en immunitet tillräcklig för att ta oss igenom själva den akuta pandemifasen relativt snabbt. Och så skulle vi trots den stora smittsamheten kunna skydda de gamla och sköra på sjukhemmen och i hemtjänsten.

Såvitt jag kan bedöma var åtminstone Tegnells chock och förfäran när dödstalen bland de äldre steg upp på tresiffriga nivåer i den första vågen helt äkta. Han hade verkligen inte trott detta.

Grupptänkande

Tidigt stod det klart att i princip hela den svenska strategin utformades av en liten grupp människor som kände varandra väl och gillade varandra. Dessutom med optimisten Giesecke som en guru som de andra såg upp till. Grupptänkande (groupthink) är ett annat välkänt psykologiskt fenomen och jag tror att det är en del av förklaringen. Det gav modet att stå fast vid en strategi som avvek rejält från i stort sett alla andra utvecklade länders. Har hela världen blivit galen, undrade Tegnell. Oförmögen att se det som så många andra såg: Var det verkligen möjligt att nästan alla andra länders experter samfällt kunde ha fel och just lilla Sverige rätt? (oaktat då att många enligt ovan också överreagerade)

För mig som arbetat ett kvarts sekel på stora myndigheters huvudkontor och haft en skaplig insyn i många centrala beslutsprocesser är det uppenbart att förklaringar till hur det här kunde ske också står att finna i den svenska förvaltningskulturen. Konformitet och vilja till samförstånd är enligt teorin andra viktiga faktorer bakom att grupptänkande kan uppstå. Och det är sannerligen något som präglar myndigheter. Det kan sägas vara en förstärkt version av den allmänna, svenska samförståndskulturen och ogillandet av öppna konflikter. Fanns det verkligen ingen i Folkhälsomyndighetens lilla gäng som pratade ihop sig de där vinterdagarna som kände tvivel och oro till en början? Det fanns det säkert. Förmodligen luftades det också i början. Men när den djärva och samtidigt positiva strategin vann alltmer terräng i gruppen segrade driften till samförstånd och konfliktundvikande. Den sista tvivlaren tystnade.

Grupptänkande leder ofta till överoptimistiska analyser av ett läge. Här fick det troligen också hjälp på traven av ett annat fenomen som ökat kraftigt under 2000-talet i myndighetsvärlden: Det positiva tänkandet. Vi ska se möjligheter. Problem är utmaningar om de nu ens påtalas. Allt löser sig med ständiga förbättringar. Chefer uppträder inte sällan som en slags optimistkonsulter. Vi ska fokusera på det som är bra och ständigt tänka på myndighetens varumärke (Ibland verkar det viktigare att vinna popularitetstävlingar hos befolkningen än att utföra sitt uppdrag enligt de ramar och föreskrifter som man har fått genom den demokratiska styrprocessen från regering och riksdag). Även denna del av dagens myndighetskultur tror jag hade åtminstone en viss inverkan och bidrog säkert också till att politikerna köpte strategin med som det verkar få eller inga ifrågasättanden. Den var ju så positiv! Och så skulle lilla Sverige få chansen att äntligen glänsa igen på den internationella scenen.

Det var nog mått av grupptänkande inblandat i det där också, åtminstone en rejäl dos önsketänkande som fick även vanligtvis mer nyktra själar att förtränga riskerna. Som vanligt går olika psykologiska fenomen och brister i det mänskliga tänkandet in i och överlappar varandra.

Självklart har det grupptänkts även i andra länder. Förhastade beslut om avveckling av restriktioner och deklarationer om seger över viruset som man fått äta upp med råge har vi sett på många håll. När man är i desperat behov av att komma med positiva nyheter och beslut till sina väljare är det säkert ännu lättare än i vanliga fall att intala varandra att något är både rätt och säkert, utan att ha mycket på fötterna för det.

Söka trygghet hos auktoriteter

Egentligen en trivial observation. I tider av nöd och kris har människor alltid en tendens att söka tryggheten i form av en stark ledare eller ledning som man hoppas ska kunna föra ut oss ur tunneln till ljuset på andra sidan. Då är man också ofta beredd att acceptera saker man normalt inte skulle gå med på om det är priset för trygghet. Utan det här fenomenet hade det sannolikt inte gått att genomföra de hårda åtgärder vi såg i många länder i pandemins början. Naturligtvis går det ännu lättare om den eller de högsta ledarna har förmåga att utstråla auktoritet och lugn.

Säkert blir det lättare om det redan finns en sån jordmån. Kina är uppenbart ett exempel på det. Även om man nu kanske börjar skönja ett visst motstånd mot effekterna av ”nolltoleransen” mot viruset så finns tydligen fortfarande ett starkt stöd hos befolkningen.

Också här i Sverige är det inte svårt att se förtroendet för och personkulten kring Anders Tegnell framför allt i pandemins början som ett tydligt exempel. Det hade sannolikt inte fungerat lika bra om statsepidemiologen i stället varit en yngre kvinna i välsydda dräkter och korrekt, men lite stelt uppträdande. Även om hon hade varit långt mer medicinskt meriterad än den rufsige Tegnell i sina ylletröjor och trygga, jordnära utstrålning. Och socialdemokraterna gick upp flera procentenheter i opinionen under pandemins första månader.

Ideologisering och projicering av pandemin

Viruset har på flera ställen och bland många människor blivit en projektionsyta för olika föreställningar om världen och värderingar man hade redan innan. Vårt tänkande drivs alltid av att vilja passa in nya företeelser i vår befintliga världsbild. Idag är kanske den bilden också mer ideologiserad och politiserad hos många människor än någonsin tidigare i historien (”Allt är politik”).

På det enskilda planet syns det tydligast i vaccinationsmotståndet. En redan innan stark rörelse har stärkts ännu mer och fått många nya anhängare som reagerar mot vad de tycker är ett försök till oberättigad styrning, kontroll och rentav tvång uppifrån. Uppblandat med en allmän skepsis mot myndigheter, läkemedelsbolag (”Big pharma”) och vetenskap i största allmänhet. En känslomässigt betingad oro för vad som händer när ett ämne förs in i ens kropp finns förvisso också och ”anti-vaxxers” är en långt från homogen skara. Men för mig står det helt klart att utan det starka symbolvärdet som Covid-vaccinen har fått hade kraften i motståndet aldrig blivit så stark. Överlappningen är också stor med de grupper och människor som protesterat mot restriktioner av olika slag, ibland våldsamt.

Många människors motstånd mot vaccin drivs också av de bias i mänskligt tänkande som gör att vi har svårt att värdera och väga risker mot varandra på rationella vis. Det påverkar också oss att på sedvanligt vis söka efter argument som bekräftar vår rädsla för den ena risken (biverkningar av ett nytt vaccin i detta fall) och på olika vis förtränga och förneka argumenten som talar för motsatsen. Det skrev jag dock en separat bloggpost om för knappt ett år sen och går därför inte in närmare på här.

Pandemin har också rent allmänt varit ett tacksamt fokus för udda och ofta marginaliserade människor med paranoida eller åtminstone rejält misstänksamma personligheter. Den som vill ha en provkarta kan gå in på Flashback och se vad de skriver i någon av alla trådar som handlar om Covid-19. De mest bisarra konspirationsteorier florerar och människor tror på dem på fullaste allvar. Många av dem mår förmodligen kortsiktigt bättre i sitt projicerande, övertygade som de är om att de tillhör en liten, intellektuellt överlägsen skara som har genomskådat alltihop. Naturligtvis är de motståndare till vaccinet allihop.

Värst är kanske ändå hur hela frågan om virusets hantering har blivit ideologiserad i USA. Republikaner har uppfattat helt eller i huvudsak medicinskt och epidemiologiskt grundade rekommendationer och beslut som ett försök att föra på dem en politik och en syn som formulerats av Demokraterna. Att vägra vaccinera sig har blivit en motståndshandling mot sittande federala eller delstatliga makthavare. Tiotusentals människor har dött helt i onödan, påverkade av detta och diverse lögnpropaganda mot vaccinerna. Däribland minst fyra lokalt välkända radiopratare som själva hetsade mot masker, restriktioner och vaccin innan de blev sjuka, hamnade på IVA och dog. En läkare berättade i en podd jag lyssnade på att många ovaccinerade patienter i höstens stora deltavåg uppträdde på ett annat vis än tidigare: Ilska mot personalen, anklagelser. Som om de kunde hjälpa att personen valt att inte ta vaccinet. Men de såg helt enkelt läkare och sköterskor som en del av fienden: Det av Demokraterna kontrollerade etablissemang som ville förstöra livet för amerikaner som de själva som inte ställde upp på deras idéer.

Samtidigt är det knappast förvånande. I en annan bloggpost skrev jag om experiment som visat att många amerikaners attityder till ett politiskt förslag inte i första hand styrs av sakinnehållet. I stället är det från vilken sida det kommer som avgör om de tycker att det är bra eller dåligt. Tyvärr påverkas alla parter negativt i en sån här politiseringsprocess. Åtminstone tycker jag att man kan se att Demokraterna och många av deras väljare har reagerat med att försvara restriktioner och bärande av ansiktsmask med ett närmast religiöst nit. Handlingen blir till slut viktigare än den reella verkan den kan tänkas ha. Det är ju inte heller så att den oro och kritik som många republikaner lyft mot verkningar av olika restriktioner saknar all grund och kan avfärdas utan vidare. I USA som på alla ställen har det varit mycket svåra avvägningar mellan hur mycket sjukdom och död som kan tolereras kontra den ekonomiska, sociala och troligen också psykiska skada som för många och för långa restriktioner och begränsningar i människors rörelsefrihet leder till.  

Normalisering

I den här bloggposten - http://jonesiskt.bloggplatsen.se/2018/12/21/11580644-normalisering-vad-ar-det-egentligen/ - skrev jag om den process som får oss att oftast vänja oss vid saker efter hand, åtminstone till viss del. Den är naturligtvis i högsta grad tillämplig på pandemin.

I inledningen tog jag upp rädslan för okända faror. Dess motsats är att när faran inte längre är okänd så avtar i regel också rädslan. Detta oavsett om det finns rationella skäl eller inte. Då kan vi bli oförsiktiga, trots att det fortfarande rent objektivt är farligt. Förra vinterhalvåret, innan vi kunde vaccinera oss, tycker jag man såg det tydligt i Sverige. Trots höga smittotal, många på IVA och många dödsfall så trängdes folk i butiker och blev allmänt allt sämre på att hålla avstånd. En del av det här kan förklaras med att vi helt enkelt inte orkade. Det är/var trots allt jobbigt att behöva tänka på sånt hela tiden och i grunden är det ett väldigt onaturligt beteende för de flesta av oss att medvetet undvika andra människor. Men som sagt: Vi hade vant oss vid vad som från början varit en konstig och skrämmande undantagssituation, olikt något annat vi hade upplevt tidigare. Vi var inte lika rädda längre.

Jag lyssnade förra vintern på ett avsnitt av Vetenskapsradion där en beteendevetare konstaterade att det här var helt förväntat. Däremot verkade medvetandet om det vara lågt hos Folkhälsomyndigheten och därmed insikten om att det påverkade hur de själva borde agera. En förfrågan från journalisten visade att de inte hade haft någon beteendevetare eller annan psykologisk expertis inkopplad vid vare sig utformningen av själva restriktionerna och rekommendationerna eller vid kommunikationen av dem. Mycket dåligt, men förvånade tyvärr inte mig.

Vid nya virusvarianter kan jag både själv känna tillfälligt ökad oro och studera samma reaktion hos andra. Mitt intryck är dock att det släpper fortare varje gång. Psykologiskt går man tillbaka till normalläget. Även om det är ett nytt normalläge som kanske är mindre harmoniskt och stabilt än det var innan februari-mars 2020.

Självklart hade det varit väldigt jobbigt för oss om vi hade gått omkring och känt oss lika oroliga och rädda nu efter två år som i början (och de som antagligen fortfarande gör det är det därför väldigt synd om). Men både vi själva och myndigheterna kan nog behöva tänka på det här ibland, så länge som viruset fortfarande härjar på de nivåer det gör i skrivande stund.

Rationalisering – nyorientering

…de grymma,
då läget tvingar dem därtill,
lika bra att inte veta
ens på ett ungefär

(ur dikten Bidrag till statistiken, av Wislawa Szymborska)

Vi är framme vid det sista avsnittet i den här långa posten. Det är kanske också det som är mest aktuellt nu, januari 2022 mitt under brinnande Omikron.

Pandemin har tvingat mänskligheten och våra beslutsfattare till ständiga val mellan pest och kolera. Ibland har de inte orkat göra dem. Ibland har de ändå ganska rakryggat stått för dem. Som när Boris Johnson i somras vid avvecklingen av alla restriktioner förklarade att det oundvikligen skulle leda till fler svårt sjuka och döda britter, men att alternativet av en rad skäl var ännu sämre.

Ofta har dock andra i hans situation flytt in i olika rationaliseringar. Bortförklaringar av effekter som inte är så trevliga att dra fram i ljuset. Enklaste sättet att rationalisera är att helt enkelt inte låtsas om de negativa konsekvenser som oundvikligen följer av de beslut man tar. Jag använder här begreppet rationalisering på ett lite annat vis än det etablerade, där man normalt talar om förklaringar som görs i efterhand till en handling. Men psykologiskt är det i stor utsträckning samma sak.

Rationaliserar gör vi alla i mer eller mindre utsträckning. Det har vi också sett massor av exempel på i debatten. Inget är lättare än att säga att vi inte kan ha restriktioner som drabbar barn på olika sätt, t.ex genom inställd träning eller distansundervisning. Betydligt svårare är att tala om hur stor ökning av svårt sjuka och döda som i så fall kan accepteras. Man kan naturligtvis lika gärna vända på argumentet: Hur många fler barn som far illa och till slut går ut grundskolan utan godkänt i alla ämnen kan vi tolerera för att rädda livet på X antal gamla och svårt sjuka i 1, 5 eller 10 år till?

Det är säkert ännu lättare att rationalisera när vi känner att våra egna intressen står på spel. Den som vill ha ett illustrativt exempel kan söka fram Jonas Gardells gnälliga utspel i Expressen om hur hårt artister drabbades av restriktionerna.

Nu ska i sanningens namn också sägas att alternativkostnadsresonemang verkar vara en typ av tänkande som många människor är väldigt ovana vid eller knappt förstår vad det är. Men i många fall har det definitivt varit rationalisering med i spelet.

På senare tid har vi kunnat se mängder av rationalisering från båda lägren i den svåra frågan om hur människor som inte vill vaccinera sig ska hanteras och i vilken utsträckning särbehandling kan vara motiverad och på vilka grunder.

Januari 2022 och vi är som sagt i ännu ett nytt läge för oss. Två år har vi levt med ständigt nya vågor av viruset. Nu har vi fått en som är kraftigare än någon tidigare och ännu mycket svårare att stoppa. Samtidigt orsakar denna nya variant färre allvarliga sjukdomsfall och här i den rika världen har vi också förmånen av vacciner som skyddar oss. De som inte vaccinerat sig har haft många chanser att göra det. Vi har till slut förstått att helt kan vi inte bli av med den här skiten. Vi måste som det så vackert heter lära oss leva med Covid-19.

Denna delvis nya spelplan tycker jag märks i debatten, både internationellt och här hemma i Sverige. En ny ton har kommit in i den, en nyorientering som andas mer av Boris Johnson och väldigt mycket mindre av hans kollegor i Norge och Australien och andra som velat trycka tillbaka viruset för att rädda liv och hälsa även till mycket höga priser. Jag noterar tonen också från håll som förvånar mig, senast häromdagen. Jag noterar den hos mig själv också och försöker kritiskt granska den, utan att vara säker på att jag lyckas helt.

Tonen och budskapet är på ytan nykter och saklig. Omikron är smittsammare än vi kan föreställa oss. Vi kan inte stoppa vågen den genererar ens om vi försöker det hårdaste vi kan. På sin höjd dämpa den lite. Och varför skulle vi det egentligen? Risken att bli svårt sjuk och dö om man blir smittad är ju så mycket lägre nu. Är inte det bästa att den helt enkelt får brinna ut av sig själv? Förhoppningsvis går det relativt fort och sen kommer vi att ha en bättre immunitet än någonsin tidigare. Ja, är det inte så att Omikron kan vara slutet på den här jävla pandemin? Att sen blir det ett vanligt säsongsvirus som vi kan hålla i bra schack med vaccin och nya läkemedel när det ändå sticker upp huvudet.

Lite offer blir det förstås, men man vinner inga krig utan att offra en del människor.

Förnuftigt på många sätt och vis. Att försöka stoppa och dämpa drar kanske bara ut på plågan till liten eller ingen nytta?

Men är det den djupa sanningen till det här som allt fler av oss verkar känna? Är det inte snarare den enorma trötthet vi nästan alla känner nu på restriktioner och rubriker om krisläge i sjukvården och slutkörd personal. De får väl skala upp den med mer folk om det nu ändå blir så att det kommer nya varianter och nya vågor. (fast jag själv inte har för avsikt att dra på mig nån rymddräkt och andningsmask och stå där och svettas bland de medvetslösa covidoffren på IVA)

Har vi inte alla goda anledningar till att det är nog nu? Föräldrarna som måste VAB:a varenda gång barnet är det minsta snorigt. Chefen som inte får teamet att prestera optimalt för att de måste jobba hemifrån igen. Krögaren som återigen ser gästerna utebli till stor del och måste försöka hanka sig fram på att sälja take away. Alla tjugo-nånting som inte får gå på nattklubb. Gubbarna som inte får gå på hockey, tanterna som inte kan åka på sin årliga tjejresa till Gran Canaria. Alla vi som bara vill se ett slut på det här nu, eller åtminstone något som liknar ett slut. Som nu lyckats intala oss att det är för det allmänna bästa. Och naturligtvis tänker oss att det är andra – inte vi själva eller våra närmaste – som får offra hälsan eller i värsta fall livet för detta allmänna bästa. Och de där jävla anti-vaxxarna, de får väl skylla sig själva om det blir dem? Är det på något vis grymt så är det för att läget tvingar oss till det nu. Som den där poeten tydligen sa.

Jag vet inte, men jag tror att det nog ändå är en del av pandemins psykologi efter två år i dess järngrepp med bara kortare andningspauser.  Sen är det kanske ändå rätt på det grymma vis som kommer sig av att själva verkligheten ofta är grym.

För tre veckor sen postade jag på min Facebook en grov sammanfattning av faktaläget som jag då uppfattade det. Idag vet vi mer, men fortfarande långt ifrån allt. Känns det igen? Är det inte temat för de här snart två åren och vårt liv med viruset? Forskningen tog fram effektiva vaccin på rekordtid, men har oftast misslyckats med att förutsäga nästa skede i pandemin. Omikron verkar ha tagit de flesta på sängen. Ändå: I ett av höstens avsnitt i BBC:s utmärkta månatliga poddavsnitt om Covid-19 så var det flera experter som sa just detta: Ju fler som blivit immuna p.g.a vaccin och/eller infektion, desto större selektionstryck blir det för mutationer som kan forcera åtminstone den första försvarslinjen i vårt immunförsvar.

Vad vet vi då mer? Överlägset viktigast är förstås att allt nu pekar mot att Omikron orsakar färre allvarliga sjukdomsförlopp. Varianten verkar oftast stanna i de övre luftvägarna och betydligt mer sällan än exempelvis Delta gå ner i lungorna. Därmed blir också dödsfallen betydligt färre, medan man däremot ser att rätt många smittade fortfarande behöver söka vård och i vissa fall också ligga på sjukhus några dagar.

Vid förra postningen hade vi främst sett effekterna av Omikrons smittsamhet i Sydafrika och till viss del i Storbritannien, Danmark och Norge. Ändå tror jag många, även experter, blivit överraskade av den enorma ökning av smittfall som registrerats i flera länder. Vi börjar därför med en bild som visar tydligt vad som hänt i flera länder.

Notera att det inte bara är ett fenomen med koppling till vinter och kyla i Europa. I Australien låg de dagliga registrerade fallen kring 1500 för en månad sen, en tid efter att man övergått till en ”leva med Covid”-strategi. Kring juldagen låg antalet strax under 10 000. I fredags rapporterades nästan 80 000 nya fall. På lördagen var det 115 000. Fast det är sommar där.

Även i länder där man tidigare haft höga toppar av covidfall ryker nu de gamla rekorden all världens väg. I Frankrike var den tidigare toppnoteringen på drygt 110 000 fall från april i fjol. Nu är det rullande sjudygnsmedelvärdet är nu uppe över 260 000 och två dagar i januari har över 330 000 nya fall rapporterats in! Inget tecken än på att utvecklingen börjar vända.

Att säga exakt hur smittsam Omikron är förblir dock en lika meningslös fråga som tidigare. Smittsamheten är en funktion både av egenskaper hos själva viruset, den omgivande miljön (allt från väder till ventilation i bostäder) och beteendet hos den befolkning som möter viruset. Helt klart är dock att det är MYCKET svårare att begränsa spridningen med hjälp av "Hålla avstånd" och sådant som faktiskt fungerade bra mot det ursprungliga viruset. 

I slutet återkommer vi till hur högt det verkliga antalet smittfall kan vara.

VÄNDNINGEN?

När vänder det då och hur högt kan vi hamna innan dess? Vi ska titta på data från London, som tillsammans med New York och möjligen Danmark varit bland de platser där Omikron först blev dominerande utanför Sydafrika.

Den här grafen visar nya smittfall per den dag då provet lämnades. De flesta proverna analyseras inom 3-4 dagar i London, så det innebär att vi bortser från siffrorna från de senaste dagarna. 

Med reservation för att helgerna kan ha påverkat både provtagning och människors vilja att testa sig så ser det ut som att smittan nådde sin peak kring julafton och därefter har vänt neråt, även om den fortfarande är hög. London hade redan en uppåtgående kurva p.g.a Delta när Omikron kom in och snabbt fick smittan att skena ännu mer. Men det ser ut som att peaken nåddes på lite drygt två veckor, snabbare än den mycket kraftiga våg som utlöstes för ett år sen i London när alfa-varianten av SARS-COV-2 fick fäste på allvar.

Redan det i sig självt är förstås goda nyheter, men det är klokt att inte ropa Hej! än. Ingen vet säkert vad som händer när människor nu återgår till vardagen och barnen börjar skolan igen. Minskningen kan också till viss del bero på beteendeändringar som observerats i London sen det stod klart att smittan rusade uppåt. Mycket av spridningen har ägt rum i åldrarna 15-39 år hittills. Just nu ser spridningen ut att befinna sig på en platå i övriga grupper och kan komma att öka igen.

Mängden tester och andel positiva PCR (låg på ca 30% veckan som avslutades med 2 januari) ger också en bild av fortsatt mycket omfattande samhällsspridning. Storbritannien tillhör de länder som testat mest under pandemin, så den höga procentsatsen kan knappast bero på låg andel testade.

BELASTNING PÅ SJUKVÅRDEN OCH SAMHÄLLET.

Omikrons minskade förmåga att infektera lungvävnaden och vaccinerna gör att det sannolikt inte blir intensivvården som blir mest kritisk att klara för länder med god vaccinationstäckning. Det syns tydligt i London. Antalet vårdade i respirator är ungefär på samma nivå som i september och har faktiskt inte ökat med mer än 50% sen de lägsta noteringarna i oktober. Trenden från Sydafrika bekräftas, vilket förstås är glädjande.

Antalet patienter med Covid-19 totalt har ökat mer kraftigt och nästan fyrdubblats på en månad till runt 4 000 inneliggande per dag. Det är dock bara knappt hälften av toppnoteringen under Alfavågen för ganska exakt ett år sen. Dessutom redovisas alla patienter med positivt test, oavsett orsak till vården, så siffran kan inte jämföras rakt av med Sverige. Det är ändå en tydlig fingervisning om att också vi måste räkna med en ökad belastning som en följd av den kraftiga ökning av nya fall vi sett senaste 10-14 dagarna och som lär fortsätta.

En studie som rapporterades den 22 december beräknade att risken att behöva sjukhusvård för smittade med Omikron var kring 45% lägre än för de som smittades med Delta, allt annat lika. Den byggde dock på ganska knapphändiga data.

Jag har läst flera rapporter från enskild vårdpersonal om kortade vårdtider jämfört med Alfa och Delta för patienter som trots allt behöver läggas in. Hittar också en studie från ett stort amerikanskt sjukhus som kom fram till en nästan halverad vårdtid: Från i snitt 5,4 dagar till 2,8. Dock var patienterna så långt betydligt yngre i genomsnitt. Även denna uppgift får tolkas med försiktighet. Ökar smittspridningen mer bland äldre och sköra kan det bli värre, det gäller förstås London och Sverige lika.

Vad som också syns tydligt i London är att den kraftiga spridningen gör att också alla vanliga, lindriga sjukfall skapar problem. Bara i den statliga sjukvården (NHS) fyrdubblades sjukfrånvaron mellan månadsskiftet november/december och annandag jul, vilket förstås orsakar problem och har bidragit till inställda operationer m.m Flera tunnelbanelinjer har stängts tillfälligt, precis som i New York där också den högsta sjukfrånvaron någonsin hos polisen (NYPD) rapporterades strax före jul. Vissa enskilda företag har haft problem att hålla igång sin verksamhet.

Det verkar ändå hittills som att farhågorna om att viktig infrastruktur i samhället mer eller mindre skulle kunna kollapsa temporärt inte besannats vare sig i London eller USA. Vissa förebyggande åtgärder har vidtagits. En av de viktigaste är att föreskriven isoleringstid efter konstaterad smitta hos en själv eller familjemedlemmar har minskats. Inte för att man tror att tiden man smittar blivit kortare med Omikron, utan för att det bedöms att man inte har något val. Inte minst i sjukvården måste man få tillbaka personal i tjänst så fort som möjligt när de känner sig någorlunda återställda. Risken för att vissa kommer att smitta andra blir då ett pris man får betala.

Ökade störningar lär vi få räkna med även här i Sverige den närmaste tiden. Särskilt som skolstarten lär kunna bidra till ökad smitta och ännu fler som antingen själva blir sjuka eller måste vårda sina barn. Omfattningen har jag inget data att göra ens grova gissningar från.

Slutligen en graf som bekräftar mönstret från Sydafrika som jag visade i min förra post. Den visar hur smittfall, respiratorvårdade och dödsfall utvecklats både i absoluta tal och i relation till varandra genom omräkning till ett gemensamt, godtyckligt startvärde om 100. 

Vi ser tydligt hur smittkurvan sticker iväg uppåt kraftigt i december utan att antalet som behöver respiratorvård och antalet som avlider ens i närheten av att följa efter proportionellt. Hur mycket som beror på vaccinen och hur mycket som beror på att själva viruset är lindrigare är svårt att säga. Fortfarande löper ovaccinerade betydligt högre risk att bli svårt sjuka och dö, påstår en vaccinmotståndare något annat så ljuger hen. 

En viss ökning av dödsfallen syns ändå i London, efter att de legat stabilt kring 10-12 fall i snitt om dagen (regionen har 9,5 miljoner invånare). Det får vi nog tyvärr räkna med även i Sverige.

DEN VERKLIGA SMITTSPRIDNINGEN - VAD SÄGER EXPERTERNA?

Att smittspridningen är exceptionell syns redan i de officiella siffrorna över nya fall i många länder. Omikron får fäste i land efter land. Senast bl.a i Indien som redovisat låga tal sedan deras enorma våg av Delta klingade av i början av sommaren 2021. Men flera smittmodellerare och andra experter verkar mena att mörkertalen dessutom är väldigt höga. Den ansedda, internationella organisationen IHME redovisade i helgen prognoser och siffror som åtminstone för mig är häpnadsväckande. För USA:s del gör de bedömningen att redan nu smittas dagligen nästan 6 miljoner nya amerikaner av Omicron! Det skulle innebära uppåt tio gånger så många som de officiella sifforna, nästan 2% av befolkningen varje dag.

Jag måste säga att jag inte känner mig övertygad om att mörkertalet verkligen är så stort. I mina öron ringer också varningsord från flera epidemiologer om att prognoser av olika slag ofta slår mycket fel även för den fortfarande mycket mer kända och kartlagda influensan.  Av det lilla jag förstår av matematiken bakom vet jag dock att  själva formen och placeringen i tid på smittfallskurvan i sig skulle kunna visa sig stämma bra. Det är många faktorer inblandade i när ett epidemiskt förlopp peakar. Även utan många smittskyddsåtgärder på plats som bromsar är det inte alls så enkelt som att en mycket stor andel av befolkningen måste vara smittad innan det sker. 

Baserat på det tror man att peaken för smittan bara är någon vecka bort och sedan faller det ganska hastigt. Intressant är att IHME gör bedömningen att olika typer av begränsande åtgärder bara får en marginell effekt på utvecklingen, mycket sannolikt beroende på att vi redan är så långt inne i förloppet enligt deras projektion.

Utöver detta förutsäger projektionen att man i referensscenariot når en topp på drygt 250 000 inlagda patienter p.g.a Covid-19 i slutet av januari. Redan nu är man uppe på samma nivå som kring den tidigare dystra rekordnoteringen på drygt 130 000 för ganska precis ett år sen. Så det är en avsevärd belastning som väntar. Däremot ser det mindre mörkt ut med dödsfallen jämfört med tidigare, mycket förmodligen beroende på att det blir så många färre fall av allvarliga lunginfektioner av Omikron. Kring 80 000 dödsfall de närmaste fyra månaderna. 

PROJEKTION FÖR SVERIGE

För vad det är värt följer här IHME:s prognos över smittkurvan i Sverige, uttryckt i estimerat antal verkliga infektioner:

Ja, du ser rätt: På toppen som ligger ungefär där Folkhälsomyndigheten också tror bedömer de att cirka 180 000 personer smittas på den dag. Som många redan har konstaterat så ger det naturligtvis en avsevärd belastning på sjukvården, även om kombon av ett "snällare" virus och vaccinerna utgör en rejäl krockkudde. 

Det finns dock anledning att förhålla sig lite kritiskt till projektionen. Tittar man på motsvarande kurva över beräknade patienter så skulle Sverige idag ha drygt 340 patienter på IVA och nästan 2 000 till på vanliga vårdavdelningar p.g.a Covid. Men senaste siffrorna säger bara drygt 1 000, varav en tiondel är på IVA. Även det lägsta värdet i det s.k konfidensintervallet är högre än så. Jag ser därför ingen anledning just nu att tro att vi skulle komma i närheten av deras skräcksiffror vid den beräknade peaken den 10 februari då IHME menar att vi skulle kunna ha 1 300 patienter på IVA och drygt 7 000 till på vanliga vårdavdelningar.

Men visst kommer det att öka, även om vi senaste veckan sett en inte helt lättförklaring minskning av IVA-fall, samtidigt som fallen på vanlig vårdavdelning ökar snabbt.

ÖVRIGT

• Jag tror inte det är rätt läge att ha färre restriktioner och rekommendationer för vaccinerade just nu. Omikron har sannolikt kapacitet även i Sverige att sätta samhället under allvarlig press om inte vissa begränsningsåtgärder får vara på plats ett tag framåt. Det mesta av det här tror jag dock löses av att människor själva anpassar sina beteenden. Att gå tillbaka till något i stil med hur vi hade det för ett år sen tror jag varken är nödvändigt, önskvärt eller ens möjligt. Vi bör låta det här utbrottet löpa på under så kontrollerade former det är möjligt och så fort det går, även om jag inte är så optimistisk just nu om hastigheten

• En stor del av svenskarna underskattar med all sannolikhet den personliga risken att smittas just nu. Enligt MSB i veckan trodde inte fler än 30% att det var relativt sannolikt. När sanningen är att Omikron med sin förmåga att sprida sig och forcera immuniteten hos vaccinerade och tidigare infekterade kan komma att infektera flera miljoner människor de närmaste månaderna. Att hålla avstånd och gå omkring med ett tygmunskydd räcker inte långt om man inte isolerar sig i princip helt. Mängder av vårdpersonal smittas just nu i länder med stora utbrott av Omikron, trots alla försiktighetsåtgärder. Räkna med att du blir sjuk är mitt råd och se till att du har allt hemma du kan behöva i medicinväg m.m om det sker. Den goda nyheten är att du troligen inte blir så dålig.

• Omikron kanske nu visar sig inte vara dödligare än influensavirus en normalsäsong, sett till risken för den enskilda individ som smittas. Det är förstås väldigt positivt och förhoppningsvis gynnar inte det naturliga urvalet nya varianter som blir värre igen. Men man ska komma ihåg att influensan inte är överdrivet smittsam. Omikron eller nya varianter (som då måste vara ännu bättre än Omikron på att gå runt vårt immunförsvar) har en helt annan kapacitet här att orsaka fortsatta problem för Sverige och alla andra länder. Jag börjar också tvivla på att det kommer att gå att få stora delar av befolkningen att acceptera nya doser av vaccin 1-2 gånger om året. Sannolikt är det heller inte rimligt.

• Vad kan vi kräva av sjukvården? Jag har hittills känt att det varit mycket viktigt att vara lojal med både personalen i vården och människor med sämre hälsa vars vårdbehov riskerar att inte kunna mötas om stora resurser måste läggas på att ta hand om svårt sjuka i nya Covid-utbrott. Men sjukdomen är här för att stanna och kanske är det inte längre rimligt att ringa i larmklockan så fort smittan går upp igen. H

Perspektiv är alltid bra. Som synes har vi en kraftig ökning av covidpatienter just nu. Men vi är fortfarande bara kring en knapp tredjedel av den topp som noterades kring förra årsskiftet. Mycket tack vare vaccinerna och naturlig immunitet. Viktor Barth-Kroon skrev klokt om det här i Expressen häromdagen (tyvärr nu bakom betalvägg). Är det inte dags att vi börjar kräva av politiker och andra makthavare snart att sjukvården planeras och resurssätts utifrån att klara det här i framtiden utan alltför stor påfrestning? Är det verkligen rimligt att vi ska restriktioner och "rekommendationer" varje vinterhalvår i fortsättningen som "det nya normala" för att covid, influensa, RS-virus och annat annars gör att vårdpersonalen "går på knäna"?

Samtidigt tycker jag att man måste ha respekt för att många nog är tröttkörda efter två år i vården med det här eländet och skulle behöva mer tid för vila och återhämtning. Det är en svår fråga, men vi kan inte rimligen ropa varg varje gång vi har fler än 1000 patienter inlagda p.g.a luftvägsvirus i ett land med tio miljoner invånare.

De döda i pandemin, varför mer om detta tragiska ämne? Ja, ett skäl om inte annat är att pandemin helt uppenbart inte är över än. Inte ens i de länder där man lyckats få till en god vaccintäckning. Det här viruset har orsakat mycket lidande och sorg över hela världen under sin drygt ett och ett halvt år långa framfart. Även om det nu står klart att vi måste lära oss att leva med det  bör vi minnas att det har dödat och kommer att fortsätta döda många människor, långt ifrån alla bara orkeslösa gamlingar.

Då tror jag det är bra att ha en så mångsidig och rättvisande bild som möjligt. Och som vi strax ska se står den inte att finna i den officiella statistiken om pandemin. 

Titeln är hämtad från en artikel på nätet jag läste redan förra våren (2020) om den underrapportering av verkligt antal dödsfall i Covid-19 som redan då började märkas. I takt med att viruset spridits över världen och drabbat allt fler fattiga länder har den underrapporteringen inte minskat.

Hur många har dött?

Den officiella dödssiffran globalt närmar sig i skrivande stund 4,6 miljoner. Den verkliga är mycket högre.

IHME (Institute for Health, Metrics and Evaluation) presenterade i maj en rapport baserad på inrapporterad överdödlighet och ett antal andra faktorer. Deras uppskattning av antalet dödsfall i Covid-19 vid den tidpunkten uppgick till åtminstone 7,1 miljoner. WHO:s uppgift vid samma tidpunkt var inte ens hälften så stor: 3,33 miljoner.

Även denna mer än dubbelt så höga siffra är långt från hela sanningen. IHME:s beräkning för Indien på 736 000 döda var redan den väsentligt högre än de cirka 400 000 offer som Indiens myndigheter då rapporterat till WHO. I somras kom en rapport med en ny uppskattning av antalet döda i Indien efter den förödande andra våg som landet drabbades av under våren. Tre olika sätt att göra uppskattningar landar i en överdödlighet på mellan 3,5 och 5 miljoner! Även lågt räknat innebär det minst 10 miljoner döda redan för runt fyra månader sen. Sen dess har vi haft ökande smitta på flera ställen i världen, där vi vet att rapporteringen minst sagt är bristfällig. Det gäller inte minst Indonesien (se vidare nedan) som har haft ett mycket stort utbrott under sommaren.

IHME:s rapport visar också mycket riktigt att skillnaden mellan rapporterade och verkliga dödsfall snarast tenderar att öka.

Sammanfattningsvis kan man utifrån de här uppgifterna utgå från att åtminstone 12 miljoner människor hittills avlidit i Covid-19 under de drygt 1,5 år som pandemin varat. Och det är en försiktig, ja konservativa bedömning från min sida. Precis som uppgifterna för enskilda länder längre fram.

Bara en influensa?

Förnekarna och förringarna av virusets farlighet har numer till stor del flyttat över uppmärksamheten till att vara anti vaccin. Men under de flestas argumentation ligger fortfarande en övertygelse om att virusets farlighet är starkt överdriven. Det är ju bara en liten del av de drabbade som blir svårt sjuka och dör.

Ett av flera fel i detta resonemang är att man missar att även i vanliga fall är det bara en liten del av alla människor som blir svårt sjuka och/eller dör under ett år. Hela kedjan från sjukvård till hantering av avlidna är dimensionerad efter det, även i rika länder. Därför får även en smittsam sjukdom som dödar mellan 0,5 och 1% av de smittade och tvingar 5% att söka sjukhusvård mycket allvarliga konsekvenser om den sprider sig okontrollerat. Till slut går belastningen över den gräns som den katastrofmedicinska beredskapen har även i de rikaste länderna med den bästa sjukvården. Och överdödligheten blir omfattande.

Vi ska dock minnas Hans Roslings kloka ord om att se upp med ensamma siffror. Vilket ju 12 miljoner är. Låt oss därför göra några jämförelser.

Med 12 miljoner döda under cirka ett och ett halvt år slår Covid-19 alla andra dödsorsaker globalt utom ischemisk hjärtsjukdom som av WHO beräknas ta livet av cirka 13-14 miljoner personer under samma tidsperiod. Den slår till och med cancer som dödar ungefär 10 miljoner människor.

Covid-19 har också ökat den totala dödligheten i olika infektionssjukdomar (uppskattad till cirka 17 miljoner per år av WHO) rejält. Omräknat på 1,5 år blir ökningen runt 50% under den tid pandemin pågått.  

Och hur är det då med klassikern ”Det är bara en influensa”?

Först kan vi slå fast att de mindre vetande som fortfarande kommer med det påståendet blandar äpplen och päron. Den dödlighet vi ser i influensa är resultatet av ett virus som får sprida sig i stort sett fritt i samhället. Mot SARS-COV-2 däremot har en lång rad åtgärder vidtagits för att begränsa spridningen vidtagits, även i fattiga länder. Det råder inget tvivel om att vi haft många, många miljoner fler döda om så inte hade skett. Många som hade kunnat överleva hade också dött p.g.a att sjukvården kollapsat.

Statistiken kring influensa har många brister, men enligt vissa beräkningar orsakar den globalt upp till 650 000 dödsfall ett normalt år. På årsbasis är det inte ens en tiondel av antalet dödsfall i Covid-19 hittills.

Under svårare influensaår dör fler personer, men inte ens den s.k Asiaten som härjade 1956-1958 beräknas ha orsakat fler än runt 2 miljoner dödsfall (uppskattningar varierar mellan 1 och 4 miljoner). I Sverige tror man att omkring 3 000 personer avled. De enda större begränsningsåtgärder som infördes var temporära besöksförbud på sjukhus och ålderdomshem.

Endast spanska sjukan överträffar med det sättet att räkna Covid-19 i modern tid. Under två år dog troligen någonstans mellan 25 och 50 miljoner av Jordens dåtida befolkning.

Av den stora mängd infektionssjukdomar som varje år dödar många människor, inte minst barn, är tuberkulos den mest dödliga med drygt 1 miljon offer varje år. Många människoliv, men det senaste året har det ändå gått runt åtta (8) döda i Covid-19 på varje dödsfall i tuberkulos.

Men HIV/AIDS då? Ja, den beräknas ha tagit livet av cirka 36 miljoner människor (2020). Men det har den haft nästan 40 år på sig att göra. Så på årsbasis handlar det om ungefär en miljon döda i snitt, numer runt 500 000 – 600 000 om året. Hemskt, men inte i närheten av Covid-19.

Så nej, Covid-19 är definitivt inte ”bara en influensa”. Det är den dödligaste farsot som drabbat mänskligheten på hundra år.

Antal döda per land

För drygt ett år sen publicerade jag en bloggpost med uppskattningar av antalet dödsfall i olika länder, eftersom den officiella statistiken var så missvisande redan då. I januari gjorde jag en mindre uppdatering. Nu finns betydligt mer befolkningsstatistik att gå på. Därmed blir också rimligen kvaliteten på uppskattningarna bättre. Under alla förhållanden bättre än de officiella siffrorna. 

Hur har jag räknat? Se i slutet av posten under "PS - Hur har jag räknat". 

Döda i absoluta tal

Vi börjar med absoluta tal. Inom parentes det officella rapporterade dödstalet till WHO. Saknas parentes finns ingen eller bara marginell överdödlighet i landet utöver officiella dödstalet.

Som synes är det i vissa fall hisnande skillnader mellan officiell statistik och även mina försiktiga estimat. I några fall är WHO:s siffror bara runt en tiondel. Även räknat på de lägsta gissningarna står dessa 15 länder ensamma för 6,5 miljoner dödsfall.

Döda - relativa dödstal
Ska man jämföra olika länder är det förstås bättre att använda relativa mått. Så vi tittar på dödstalen per miljon invånare och ser en delvis annan bild framträda. Samma uppskattningar av dödstalen. Småländer (t ex San Marino) ej medräknade

Den här listan får nog betraktas som mer osäker när det gäller länderna på den. Det finns en hel del mindre länder i t.ex Centralasien och Mellanamerika vars rapportering är högst bristfällig och osäker. I vissa fall är det propaganda bakom. Peru som justerade sin officiella statistik i somras sticker ut mycket. Hade jag räknat mindre försiktigt på alla de länder som inte gjort det hade skillnaden blivit mindre.

Analys

När världen nu levt i drygt ett och ett halvt år med viruset, ser vi ett allt tydligare mönster framträda i dödstalen. Levnadsstandard och hur utvecklade samhällen är spelar en tydlig roll för utfallet. För egen del inser jag att statistiken från förra sommaren fortfarande var starkt påverkad av var viruset först hade fått fäste på allvar. Något som i huvudsak berodde på slumpen. Rikare länder var hårdare drabbade då, men med ett drygt år till som viruset härjat har skillnaderna inte bara jämnats ut. De har svängt åt andra hållet så att det nu är tydligt hur länder med sämre ekonomiska och sociala förutsättningar att begränsa virusets skadeverkningar drabbas hårdare. I vissa fall mycket hårdare.

Det är talande hur överrepresenterat Östeuropa och Balkan är på listan. Den fördel länderna hade av att pandemin inte hann få riktigt fäste våren 2020 är sen länge försvunnen och har nu upp till dubbelt så höga relativa dödstal som de värst drabbade länderna i Västeuropa. Orsakerna är sannolikt flera. Ju mindre utvecklad ekonomi, ju svårare att upprätthålla restriktioner i längden som reducerar spridningen av viruset. Färre människor kan arbeta hemifrån. Fler är trångbodda, så att viruset kan spridas lättare i familjer. Sjukvården håller inte lika hög kvalitet. Det finns också rent demografiska orsaker i form av en äldre befolkning p.g.a låga födelsetal och att yngre utvandrar till bättre betalda arbeten i väst. 

Sen tror jag att medborgerligt förtroende också spelar in. I ett land där färre litar på myndigheter och makthavare blir rimligen efterlevnaden av rekommendationer och restriktioner för att minska smittspridning sämre. Vi ser nu också i flera länder i öst att vaccinationsviljan är låg, trots att man drabbats av så många sjuk- och dödsfall. Konspirationsteorier verkar florera i hög utsträckning, vilket får folk att fatta dåliga, ja direkt dumma beslut.

Covid-19 dödade inledningsvis främst äldre människor i västvärlden. När smittan nu verkar få fäste på allt fler ställen i världen och när omfattande vaccinering i de rika länderna minskar svår sjukdom och dödlighet så framstår den alltmer som något som framför allt drabbar mindre priviligerade och direkt fattiga. I Östeuropa, I Sydamerika, i stora delar av Asien och nu förmodligen alltmer i Afrika, även om siffrorna där fortfarande är mycket osäkra.

Samband dödlighet och samhällsutveckling i Europa

Jag har också räknat på det här. Hur ser korrelationen i Europa ut mellan dödlighet i pandemin och hur utvecklade olika samhällen är. Jag har använt HDI (Human Developmen Index), ett enkelt men allmänt accepterat mått som tittar på medellivslängd, utbildningsnivå och genomsnittlig inkomst. Ett 30-tal länder i Väst- Syd- Nord- och Östeuropa ingår. I ena änden av skalan hittar vi Norge med ett HDI på 0,957 och 150 döda per miljon invånare. I andra änden hittar vi länder som Nordmakedonien med 4130 döda och ett HDI på 0,774. Genomsnittlig antal döda är drygt 2 200 (Sverige ligger på 1 440)

Korrelation: -0,71. Alltså ett starkt negativt samband. Ju sämre HDI-index, desto högre dödstal. 

Avslutning - förlorade levnadsår

Det finns mycket mer man skulle kunna skriva kring olika aspekter av virusets dödlighet och hur det drabbat enskilda människor, samhällen och länder. Jag nöjer mig med en enda sak: Ett mått på konsekvensen av olika dödsfall som kanske borde diskuteras oftare: Antalet förlorade levnadsår de orsakar. 

Förnekarna och förringarna av Covids farlighet har gärna velat få det att framstå som att viruset i stort sett bara tar livet av människor som redan står på gravens rad. Men det är inte ens korrekt i länder med god folkhälsa och utvecklad sjukvård som Sverige. En vetenskaplig rapport publicerad i april 2021 kom fram till att dödsfallen under 2020 orsakade någonstans kring 45 000 förlorade levnadsår hos oss. Varje avliden person förlorade i snitt åtta år. Eftersom det trots allt stämmer att många av de döda ändå var i den absoluta slutfasen av sina liv så har många förlorat mycket mer än så. Cirka 10% av alla dödsfall var människor yngre än 65 år. De beräknas i snitt ha förlorat 27 levnadsår. De ytterligare 30% av de döda som var yngre än 80 miste ungefär 15 år av sina liv. 

Globalt är siffrorna ännu mer dramatiska. Nature.com publicerade i februari en studie som bygger på rapporterade dödsfall och överdödlighet i 81 länder. Den beräknar att över 20 miljoner levnadsår förlorats bara under 2020. Det är till exempel upp till 9 gånger så många som orsakas av dödsfall i influensa under ett genomsnittligt år. I snitt är det 16 förlorade levnadsår per avliden. Men fördelningen är ännu mer ojämn än i Sverige. Hela tre fjärdedelar av de förlorade åren avser människor som dött före 75 års ålder och en tredjedel som var 55 år eller yngre. 

Epidemiologer i USA har i en rapport beräknat antalet förlorade levnadsår där till nästan 4 miljoner, i snitt drygt 9 år per person.

När motsvarande data för 2021 kan beräknas kommer förstås siffrorna att vara ännu mycket högre. Det står helt klart att väldigt många friska år eller i alla fall levnadsår med acceptabelt god hälsa har förlorats i den här pandemin. 

Det är något att begrunda. Och pandemin är långt ifrån över än. Vi kan vara tacksamma över vaccinet, men låt oss i alla fall en liten stund minnas offren. Åtminstone 12 miljoner människor som dukade under för en osynlig fiende.

Post Scriptum – Hur har jag räknat?

Uppskattningarna per land är som sagt försiktiga. När inte annat anges består de av:

- Officiell dödssiffra (per 2021-09-03)

- 65% av statistiskt konstaterad överdödlighet i landet sedan pandemins början utöver den som redan ingår i den officiella dödssiffran. 

I de flesta fall är de statistiken mellan 1 och 6 månader gammal. I dessa fall har jag antagit att överdödligheten mellan senaste mätdatum och fram till 2021-09-03 är exakt lika stor som antalet registrerade dödsfall i Covid-19 under perioden. Exempel:

- Slovakien hade den 3/9 registrerat totalt 12 549 dödsfall i Covid-19

- Överdödligheten är 17 260 stycken (17 189 t.o.m 21-07-18, därefter har ytterligare 70 dödsfall i C19 registrerats)

- Beräknade dödsfall: 12 549 + ((17260-12549)*0,65) = 15 611 -> avrundat 15 600

Denna försiktiga ansats underskattar antagligen mängden dödsoffer i framför allt de länder som har stora avvikelser mellan rapporterade dödsfall och total överdödlighet. Men total överdödlighet skulle också kunna bero på andra saker än att människor dött av själva viruset. Här är dock värt att notera att vissa studier pekar mot att det snarare är så att färre människor dog av andra saker i åtminstone vissa länder åtminstone under 2020. Både dödsolyckor och självmord gick exempelvis ner. 

Det framgår inte i det material jag utgår ifrån hur överdödligheten beräknats i olika länder. Men i de exempel jag sett verkar man ofta jämföra med medelvärdet av dödstalen de 3-5 senaste åren i landet. 

Några länder på listan har inte redovisat befolkningsstatistik som gör det möjligt att bedöma överdödligheten på det här sättet:

INDIEN

Som redan nämnts är uppskattningen byggd på en sorts triangulering. 

- Antikroppstester på olika platser som visar på en mycket högre smittspridning efter vårens andra våg än de officiella siffrorna

- Statistik om överdödlighet från några provinser som har extrapolerats till resten av landet

- En stor (hundratusentals deltagare) undersökning där man bl.a frågat om det förekommit några dödsfall i hushållet den senaste tiden. 

Överdödligheten under den tid pandemin pågått beräknas utifrån dessa till mellan 3,5 och 5 miljoner. Jag har försiktigt uppskattat att ca 75% säkert kan hänföras till dödsfall i Covid-19

PAKISTAN

Studier av antikroppar hos befolkningen i början av 2021 visade drygt 40% seroprevalens (drygt 15000 prov över hela landet). Vi antar därför att minst 40% av befolkningen haft viruset och att mellan 0,2 och 0,4% av dem avlidit. Det ger mellan 180 000 och 360 000 dödsfall (officiellt dödstal 26  035), vilket ändå är en låg uppskattning jämfört med grannlandet Indien.

BANGLADESH

Studie i huvudstaden Dhaka maj/juni visade mellan 55 och 70% antikroppar. Då smittspridningen kan antas lägre på landsbygden räknar vi precis som Pakistan med 40% av befolkningen smittad och mellan 0,2 och 0,4% dödsfall bland dessa. Ger ett intervall på mellan 133 000 och 266 000 döda. (officiellt dödstal 26 432)

INDONESIEN

15% av befolkningen hade haft Covid-19 enligt en studie december-januari. Under sommaren har landet haft ett mycket stort utbrott av deltaviruset. Före denna andra våg innehöll den officiella statistiken ca 30 000 dödsfall. Efter det har nu 100 000 ytterligare fall registrerats. Det skulle grovt räknat kunna innebära att åtminstone 60% av befolkningen nu (med viss hänsyn till återinfektioner) har haft viruset. Med tanke på det stora utbrottet har knappast en större andel av dödsfallen fångats i officiell statistik. Räknar vi mycket konservativt på 50% av befolkningen smittad och IFR på 0,2% så får vi 275 000 döda

Det finns 0,38 läkare per 1 000 invånare vilket gör cirka 105 000 personer. Åtminstone 600 har avlidit under pandemin, vilket i sig är ett högre dödstal än hårdast drabbade lands (Peru). Om dödligheten i befolkningen totalt bara är en femtedel av läkarnas så hamnar den ändå på 330 000. Tror vi att den är hälften (närmar sig uppskattad siffra i Indien och ett antal andra hårt drabbade länder) så är den istället 825 000. Slutsats: 300 000 – 800 000

Från juli i år: Massgrav i Indonesien för dödsoffer i pandemin

Referenser:

https://www.who.int/news-room/fact-sheets/detail/the-top-10-causes-of-death  

https://cgdev.org/publication/three-new-estimates-indias-all-cause-excess-mortality-during-covid-19-pandemic

https://newsonair.com/2021/06/22/bangladesh-more-than-70-percent-people-in-dhaka-found-with-covid-19-antibodies/

https://www.nature.com/articles/s41598-021-83040-3

https://en.wikipedia.org/wiki/Influenza

https://www.economist.com/graphic-detail/coronavirus-excess-deaths-tracker

https://apnews.com/article/asia-pacific-business-health-indonesia-coronavirus-pandemic-0f1f3fe5157a977d1cbfcf9340584843

https://www.theguardian.com/us-news/ng-interactive/2020/dec/22/lost-on-the-frontline-our-findings-to-date

https://greekcitytimes.com/2021/07/01/turkey-hiding-true-covid-19-toll/

https://www.reuters.com/world/asia-pacific/exclusive-covid-19-far-more-widespread-indonesia-than-official-data-show-studies-2021-06-03/

http://www.healthdata.org/special-analysis/estimation-excess-mortality-due-covid-19-and-scalars-reported-covid-19-deaths

https://sv.wikipedia.org/wiki/Asiaten

https://en.wikipedia.org/wiki/HIV/AIDS

https://www.nature.com/articles/s41586-020-2918-0 

https://www.nature.com/articles/s41598-021-83040-3

https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC8068261/

Innehåll i denna post:

- Har Sverige högst smittspridning i Europa?

- De svenska dödstalen i jämförelse med andra länders

- Flockimmunitet - blir det verklighet?

- Arbetslivet efter pandemin

---------------------------------------------------------------------------------------------

Kanske är den på väg att vika nu, den tredje vågen. Kanske ser vi nu snart det riktiga ljuset där tunneln slutar och vi kan återgå till en mer normal tillvaro. Kanske.

Mutationer, vaccinmotstånd och den allmänna osäkerhet som från början präglat allting runt detta virus står där fortfarande som frågetecken. Blir det verkligen möjligt att leva alldeles som vanligt framåt hösten? Eller måste vi fortfarande vara vaksamma? Ha publiktak på konserter och fotbollsmatcher? Uppmana till avstånd och munskydd åtminstone under det som förr kallades influensasäsongen och nu kanske får ett tillägg: Influensa- och covidsäsongen?  Läs mer under kapitlet om flockimmunitet. 

HAR SVERIGE HÖGST SMITTSPRIDNING I EUROPA?

Trots att vaccineringen hunnit en bra bit i EU är det fortfarande höga smittal i flera länder. I veckan som gick kunde vi läsa braskande rubriker om att Sverige nu hade högst antal smittade i hela unionen. Är det verkligen så?

Som bloggen tidigare tagit upp så måste man vara försiktig när man jämför all statistik mellan länder och det gäller inte minst antal smittade. Det finns så oerhörda variationer i både omfattningen av tester och strategier för test. I ett land som Indien utgör de konstaterade smittfallen bara en liten del av det verkliga antalet infektioner, trots att de närmar sig 20 miljoner. I verkligheten visar antikroppstester att redan innan denna tredje våg hade mellan 15 och 30% av befolkningen på olika platser i landet haft Covid-19. Det kan innebära någonstans mellan 250 och 300 miljoner personer, lågt räknat. Men även inom EU finns stora skillnader. Här följer uppdaterade siffror (fram till och med 25 april) för sjukhusinläggningar som ger ett mycket bättre mått på den verkliga smittspridningen. Dock bör man vara medveten om att sådant som befolkningens åldersstruktur, allmän folkhälsa och skillnader i när man bedömer att en sjuk person behöver läggas in också påverkar siffrorna. Korrelationen med rapporterade dödstal (som i hela EU efter första vågen kan bedömas som ganska korrekt när man jämför med statistik för överdödlighet) är också hög, vilket visar att sjukhusinläggningar är ett bra mått för att bedöma verklig smittspridning.

Den här gången jämför vi i tre diagram Sverige med olika grupper av länder inom unionen, samt som nykomling Kanada. Mer om det nedan. Vi börjar med att titta på Sverige kontra ett antal länder i Östeuropa:

Vi ser här att flera länder, t ex Slovakien och Slovenien, som tidigare hade en väsentligt högre belastning på sin sjukvård har närmat sig Sverige under den senaste 1,5 månaden. Generellt sett pekar dock patienttalen på en högre smittspridning fortfarande.  I Bulgarien som kanske har den värsta situationen i hela Europa just nu har man heller inte ens genomfört ens hälften av de tester per 1 000 000 invånare som exempelvis Sverige gjort. Eftersom tilldelningen av vaccin är ungefär densamma kan det knappast heller vara en väsentlig förklaring till att något land har högre eller lägre antal patienter som vårdas p.g.a Covid-19. 

Vi går vidare och jämför Sverige med några länder i södra Europa som alla är mer eller mindre tätbefolkade och liksom Sverige har internationellt sett höga officiella dödstal i pandemin. (OBS! Annan skala jämfört med föregående diagram)

Tyvärr saknar Spanien officiellt sammanställd sjukvårdsstatistik, men dödstalen efter den kraftiga andra våg Spanien upplevde från slutet av december och en bit in i Februari indikerar att läget är bättre än i grannlandet Frankrike och nästgrannen Italien, troligen ungefär som i Sverige. 

I relativa tal ser Sverige ut att ha fler smittfall nu än samtliga dessa länder, men sjukhusinläggningarna talar ett annat språk, även om skillnaderna långt ifrån är så stora som mot länderna i Östeuropa. Dock har särskilt Italien en väsentligt äldre befolkning och därmed fler i de särskilt sårbara grupperna. Det har också förekommit mediauppgifter om att prioriteringar av äldre och särskilt sårbara har frångåtts i en omfattning som kan påverka antalet som behöver sjukvård. Vi kan nog dra slutsatsen att med undantag för Portugal så har vi i vart fall inte en högre och troligen en bit lägre smittspridning än dessa länder.

Hur ser det då ut om vi jämför Sverige med de länder som är mest lika oss? Stabila, nord- och mellaneuropeiska stater med välutbyggda välfärdssystem och generellt hög tilltro till staten och följsamhet mot regler bland medborgarna? Jag har här även inkluderat Kanada som har mycket gemensamt med denna grupp länder. (OBS! Annan skala även här)

Här är plötsligt bilden en annan. Sverige är sämst i klassen sen vi nu nyligen även passerat Österrike. Tyskland har tyvärr inte officiell statistik för alla sjukhusinläggningar p.g.a Covid, men kan att döma av dödstalen ligga på ungefär samma belastning som Sverige och Österrike. Särskilt tydlig är skillnaden mot våra nordiska grannar. Finland som inte är med i diagrammet har ungefär samma siffror som Norge och Danmark. Vi har i relativa tal fler än fyra gånger så många sjukhusinläggningar som dem, en trend vi egentligen sett under hela pandemin. Inte ens under den smittopp som Danmark fick under december 2020 hade de fler än hälften så många patienter p.g.a Covid-19 som vi.

Svaret i korthet verkar alltså bli: Nej, Sverige har inte högst smittspridning i Europa nu och i den tredje vågen. Men vi ligger högst jämfört med länder som åtminstone på papperet borde ha mest likartade förutsättningar för att hålla tillbaka smittan och minska allvarlig sjukdom och död.

DE SVENSKA DÖDSTALEN I JÄMFÖRELSE MED ANDRA LÄNDERS.

Antalet döda i Covid-19 i Sverige var högt i internationella jämförelser efter den första vågen. Som bloggen redan skrivit om är bilden åtminstone delvis en annan efter den andra och tredje vågen. Det har blivit tragiskt tydligt hur mycket svårare det är för länder med sämre ekonomiska och strukturella förutsättningar att hålla viruset någorlunda under kontroll. Denna graf över utvecklingen av totalt antal döda i ett antal länder i Östeuropa och på Balkan jämfört med Sverige illustrerar det:

I vissa länder, t ex Polen, syns också tecken på underrapportering av döda i pandemin. De med sämst underlag (Ryssland, Ukraina, Vitryssland) har jag inte ens tagit med p.g.a detta. Några exempel finns dock på länder som verkar ha lyckats bättre än Sverige, även om det till största delen handlar om att viruset aldrig fick något riktigt fäste i denna del av Europa under våren 2020. Med början i oktober i fjol börjar istället den kumulativa kurvan att stiga brant. Oförsiktig strategi, brister i sjukvården, folkhälsa och i viss mån en åldrande befolkning är nog alla delförklaringar. 

Höga officiella dödstal ser vi också bl.a i en rad länder i Syd- och Mellanamerika. Brasilien, Mexico och Peru ligger alla högre än Sverige och länder som Colombia, Chile och Argentina ligger på ungefär samma nivå. Men ingen av dessa länder kan jämföras ekonomiskt eller välfärdsmässigt med Sverige. Vi ligger t ex på plats 16 i IMF:s senaste uppskattning av BNP per capita. Bäst i den delen av världen är Chile på plats 56, med en BNP per capita som knappt är hälften av Sveriges. 

Jämför man istället Sverige igen med länder med liknande förutsättningar är det inte direkt nöjdhet med den svenska coronastrategin i Stefan Löfvéns anda som fyller en. För tyvärr intar Sverige en ganska klar tätplats här.

Särskilt i jämförelse med våra nordiska grannländer kan väl ingen tycka att det är en framgång? Om man nu inte som Folkhälsomyndighetens generaldirektör på en presskonferens jag råkade avlyssna umgås med hypoteser om att skillnaderna i utfall bara beror på slumpen. 

Låt oss också komma ihåg att det finns fler länder som klarat den här pandemin lika framgångsrikt som övriga Norden. Några har helt klart haft fördel av isolerade geografiska lägen, främst tänker jag på Australien och Nya Zeeland här. Men man har också med stor beslutsamhet slagit ner initiala utbrott och som ett resultat av det absolut inte behövt ha lockdown ett år i sträck. Här är fler exempel:

Alla dessa länder i Asien har lyckats överraskande väl med att hålla tillbaka virusets spridning. Tidigare erfarenhet av farliga virusepidemier, väl utbyggd och organiserad smittspårning, befolkningar som i hög grad respekterar de restriktioner som lagts på dem. Allt det utan omfattande lockdowns eller ens något i närheten därav annat än kortvarigt och regionalt. 

Visst finns det inslag av slump i alla epidemiska förlopp. Det är t ex känt att digerdöden trots dess oerhörda spridning hoppade över vissa områden i Europa, däribland delar av Polen och trakterna runt Bryssel. Men att ett antal klassiska västerländska välfärdsstater, särskild då nordiska länder, och klassiska tigerekonomier i Asien har klarat sig så mycket bättre än genomsnittet... NEJ, jag tror inte på slumpen här som någon central förklaring. 

Jag kan inte se att statsministern, socialministern och höga företrädare för Folkhälsomyndigheten har fog för sin relativa belåtenhet. Sverige borde ha kunnat bättre. Det är lite som att en tränare i ett Premier Leauge-lag har en av de tre klart högsta spelarbudgetarna. När laget sen ändå slutar bara tia i serien så säger han att det var ju ändå ett ganska bra resultat, vi hamnade ju i mitten och vissa åkte faktiskt ur. Kanske var det bara slump, stolp- och ribbträffar och motgräs som gjorde att man inte hamnade i toppen där man borde ligga.

Tror ni att en sån tränare skulle belönas med förtroende att leda laget nästa säsong? Själv tror jag på sparken. Jättesparken. Det sannolikt välförtjänt. För något måste vara fel med så goda förutsättningar.

Här blir det ingen djupare analys av det dåliga svenska resultatet i form av över 14 000 döda där våra närmaste grannländer i öster och väster inte ens har 1 000 var. Men jag tror att den tillbakalutade, "balanserade" strategin i början inte bara orsakade högre smittspridning rent faktiskt initialt. Den skapade också ett mindset hos tillräckligt stora delar av befolkningen att så farligt var väl ändå inte det här viruset. Det har i sin tur möjliggjort det ofta sena och passiva agerandet under hösten och vintern där man låtit smittspridningen växa till nivåer som är mycket svårare att få bukt med en de relativt låga nivåer som utlöst åtgärder hos mer framgångsrika länder både i vår närhet och på andra håll i världen. Och fler personer som agerat olämpligt har gett oss fler smittfall än man haft i exempelvis Finland, där riskerna med viruset och betydelsen av att hålla det i schack betonades mycket hårdare från första början. 

FLOCKIMMUNITET - BLIR DET VERKLIGHET?

Frågan är om inte ordet flockimmunitet - herd immunity - var det begrepp som allra bäst trängde igenom det pandemiska informationsbruset under 2020. Från början fanns här och var en optimism om att med vissa åtgärder på plats för att undvika alltför stora toppar av smitta skulle kunna låta viruset löpa genom befolkningen och relativt snabbt få en immunitet som skulle sakta av spridningen. Oavsett vad som nu sägs är det helt klarlagt att såna tankar styrde den lilla klick personer på Folkhälsomyndigheten som under ledning av den 70-årige epidemiologen Johan Giesecke drog upp linjerna för Sveriges strategi. 

Drömmarna visade sig dock vara just drömmar. Både teoretiska modeller och faktiska utfall på hårt drabbade platser visade att kostnaden i form av sjukdom och död var alldeles för hög för att kunna accepteras i de länder som hade lyxen att kunna välja. Och när hösten kom och den andra vågen rullade in så visade det sig att även områden som hade haft högt antal sjuka under den första vågen kunde drabbas hårt på nytt. 

Exakt när flockimmunitet är uppnådd verkar vara lite oklart i ordets definition. Men som ett minimum kan man se det som den punkt där antalet immuna individer i populationen blir en så stark bromsande faktor för spridningen att det s.k R-talet sjunker under 1, även utan begränsande åtgärder som social distansering. Då börjar smittspridningen avta av sig själv, även om relativt många fortfarande kommer att hinna smittas innan den helt sjunker undan. 

För något år sen menade vissa experter att flockimmunitet för Covid-19 uppkommer redan kring 40% smittade, eller t.o.m lägre. Senare har en dominerande uppskattning handlat om 60-70%. Det skulle i så fall vara möjligt att uppnå åtminstone i länder med en åldersstruktur som den vi har i Sverige om kanske 80% av den vuxna befolkningen vaccineras. Även med hänsyn till att inte ens de mest effektiva vaccin i praktiken ger skydd till varenda vaccinerad individ.

Tyvärr har tvivel börjat komma in även kring den siffran. Det handlar både om faktiska observationer av styrkan i andra vågen på olika platser som drabbades hårt redan i den första och om teoretiska beräkningsmodeller. I ekvationen finns också att de nya varianter av viruset som tar över successivt är bättre på att infektera och i vissa fall kanske också ta sig förbi tidigare uppnådd immunitet. R-talet hos Covid-19 är helt enkelt högre nu och då krävs också en högre nivå av immunitet i befolkningen för att verkligen effektivt bromsa smittspridningen så att den klingar av. En relativt ny studie från Pasteurinstitutet i Frankrike uppskattar att över 90% av den vuxna befolkningen måste vara vaccinerad till slutet av sommaren för att effektivt stoppa smittan och nya större utbrott. Siffran kan sänkas om vaccin kan börja ges även till barn och ungdomar under 18. Men den punkten ligger i bästa fall ännu flera månader bort, då ingen av de studier som pågår kring befintliga vaccin har hunnit så långt. 

Allt det här och kvarstående frågetecken på en rad andra punkter leder till en osäkerhet vi kommer att få leva med ett tag till. De flesta har nog förstått vid det här laget att viruset SARS-COV-2 inte kommer att utrotas och försvinna från jordens yta. Men vad det innebär för oss, DET vet vi inte mycket om nu. Ganska troligt verkar ändå att vi inte ska behöva genomgå något lika omfattande och dramatiskt vad gäller sjukdom, dödsfall och olika inskränkningar i våra vanliga liv som vi behövt uppleva det senaste dryga året. Mycket kommer att avgöras av virusets förmåga att ta sig igenom det skydd vaccinet ger genom nya mutationer, hur sjuka vi i så fall blir och hur snabbt modifierade vaccin kan komma fram och distribueras. 

Skulle jag göra en killgissning så blir det att vi här i den rika västvärlden kommer att märka av viruset i vår vardag åtminstone något år till och att vi även efter det kommer att ha det som en mindre bemärkt, men ändå följeslagare. Att vi kommer att behöva komplettera med mer vaccin, kanske inte varje säsong men kanske varannan, var tredje. Men det är verkligen en gissning. Det kan mycket väl visa sig att jag antingen underskattat eller överskattat virusets påverkan på oss på 3-5 års sikt. 

I de fattigare delarna av världen är nog tyvärr virusets framfart inte på allvar bromsad än på något år. Det kommer att ta tid att nå ut med vaccin och på åtskilliga ställen kommer det att finnas hinder av olika slag mot att få människor vaccinerade. Även om de rikare länderna tar sitt ansvar och på olika vis hjälper till med att säkerställa att vaccin når ut till hela världens befolkning. Så en global flockimmunitet är nog även i ett best case scenario minst ett par år borta.

https://www.nature.com/articles/d41586-021-00728-2

https://www.jhsph.edu/covid-19/articles/achieving-herd-immunity-with-covid19.html

https://www.cnbc.com/2021/04/15/herd-immunity-experts-discuss-if-its-possible-to-reach-covid-immunity.html

https://www.bbc.com/news/health-56722186  (där man kan läsa om att smittan fortsätter sjunka i Israel trots att samhället nu öppnat upp alltmer efter att mer än halva befolkningen vaccinerats och ytterligare ett antal procent har naturlig immunitet efter genomgången infektion)

ARBETSLIVET EFTER PANDEMIN

Här i det rika Sverige med sin högautomatiserade och högspecialiserade arbetsmarknad kunde många av oss i mars i fjol bidra till att "platta till kurvan" genom att helt enkelt ta våra datorer och gå hem. Väldigt många av oss har blivit kvar på våra "hemmakontor" med bara enstaka gästspel på det riktiga. Själv har jag i skrivande stund inte varit inne på jobbet sen början av oktober. 

Mycket har skrivits och spekulerats om vad som kommer att hända efter pandemin. Men det är mer än så. På många ställen pågår nu både planering och åtgärder för ett delvis förändrat arbetsliv med mindre fysisk närvaro på kontoret än tidigare och större möjligheter att arbeta på distans. Även på längre avstånd. Både på min egen och min livskamrats arbetsplatser planeras nu för en minskad lokalyta och övergång till s.k aktivitetsbaserade platser. Med det menas att du inte längre har något eget skrivbord när du är på kontoret, utan får sätta dig där det finns plats. När du inte längre behöver sitta och jobba vid skrivbordet så ska du, utom för kortare möten, flytta dina grejer så att någon annan kan sitta där istället. Det finns nämligen inte heller skrivbord åt alla anställda samtidigt. Man räknar med att en stor del av arbetsstyrkan vid varje givet tillfälle är på någon typ av möte eller förrättning, arbetar hemifrån eller är frånvarande p.g.a VAB, sjukdom eller annan ledighet. 

På vissa sätt är det en rimlig tanke. Jag har suttit i stora kontorslandskap rätt många år nu och det känns ofta ännu mer sterilt och opersonligt när man stirrar ut över en lokal där mer än hälften av skrivborden står tomma. Och där ikring ligger tydligen också ofta snittbeläggningen enligt forskning. 

Men det finns också problem och frågetecken. Forskningen kring aktivitetsbaserade kontor har visat på både positiva och negativa effekter. En del större arbetsgivare som infört det har fått göra ganska stora modifieringar efterhand och delvis återgå till mer fasta arbetsplatser, Swedbanks huvudkontor är ett exempel. Nu är vi också i en ny situation när det ska kombineras med ett för många anställda relativt omfattande arbete hemifrån. Min arbetsgivare räknar med att vi kommer att arbeta hemifrån i snitt 40%. Även där finns garanterat både plus och minus. Kan man arbeta hemifrån ett par dar i veckan kan man förhoppningsvis planera in så att man kan utföra mer av det mer intellektuellt krävande ensamarbetet som för många kräver mer ostördhet och där forskningen visat att kontorslandskap försämrar produktiviteten. Då går det kanske lättare med en ännu mer stimmig och tätbefolkad kontorsmiljö. Men hur blir det om man inte får sitta ihop med sina närmaste kollegor? De personer vars relationer med oss ofta har en stor betydelse både för vårt arbetsresultat och vår allmänna trivsel och välmående. Både på och utanför jobbet.

Hur ska det fungera med den personliga utrustning som många är beroende av för att hålla problem med axlar, nacke och liknande i skick? Stolar, rullmöss och annat. Helst skulle man vilja ha arbetsplatser där all utrustning var "intelligent" och anpassade sina inställningar till den som loggade in på den. Även stol och skrivbord. Det mesta av de tekniska förutsättningarna för att åstadkomma det finns nog redan, men vi är inte där än i praktiken.

Alla legala aspekter kring ökat hemarbete är heller inte lösta. Pandemin var ett slags undantagstillstånd, men nu pågår vad jag förstått ett intensivt utredningsarbete på Arbetsmiljöverket med påtryckningar utifrån om att lösa ut ett antal frågor om allt från arbetsgivarens ansvar för arbetsmiljön i hemmet till försäkringsskydd. 

Jag måste tyvärr säga att jag just nu ser mer risker än möjligheter. Det kan vara ett attitydproblem från en gammal räv i arbetslivet. Men det kan också vara trettio års erfarenheter av olika typer av förändringar och hur det har känts innan när mina farhågor och invändningar senare visat sig vara till stor del berättigade (vilket de naturligtvis inte alltid har varit). Samtidigt vill jag gärna ha möjligheten att arbeta hemifrån ett par dar i veckan, alltså ungefär som min arbetsgivare önskar. Men också kunna träffa mitt team och andra jag jobbar mycket med åtminstone några dar i veckan. Den sortens fysiska interaktion och närvaro tror jag för de flesta av oss aldrig kan ersättas helt av aldrig så bra teknik för digitala möten.

https://e2b2.se/aktuellt/genomforda-moten/200416-kunskapslunch/ 

https://www.chalmers.se/sv/institutioner/ims/nyheter/Sidor/Darfor-fungerar-bara-vissa-flexibla-kontor.aspx

https://www.finansliv.se/artikel/sa-har-swedbank-forandrat-sitt-kontor/

Rädd för vaccinet? – så lurar din hjärna dig

Känns tanken på vaccinet mot Covid-19 obehaglig? Funderar du på riskerna du kan utsätta dig för?

Jag ska avslöja en sak. Jag tycker det känns lite obehagligt. Fast jag är 100% övertygad om att det är rätt sak att göra både för mig som person och för det samhälle jag lever i att jag tar sprutan.

Jag kan avslöja en sak till. Jag vaccinerade mig aldrig mot svininfluensan. Mina barn fick vaccinet men själv tyckte jag att det kändes lite onödigt och känslan var att jag – som säkert skulle klara en eventuell influensa – utsatte mig för en onödig risk för biverkningar.

Idag har jag sen länge kommit fram till att jag hade fel. Jag gick på magkänsla istället för på fakta. Nu vet jag att det fanns både personliga och samhälleliga skäl för mig att ta vaccinet. Även om vaccinet var bristfälligt testat och virusets farlighet något oklar så talade allt för att det skulle visa sig råda samma förhållande som för andra vaccin: Att eventuella risker i form av biverkningar ändå skulle vara mycket mindre än riskerna med att drabbas av själva sjukdomen. Och att det är oerhört viktigt att så många som möjligt vaccinerar sig för att uppnå flockimmunitet, vilket gagnar alla i samhället.

Nå, även om jag längtar efter vaccinet som de flesta andra så finns det lite oro där inför tanken på det. Så klart blir den starkare när man läser om blodproppar som yngre människor drabbats av i nära anslutning till sin första dos. Men jag vet också vad det är som händer i min hjärna. Jag är offer för ett s.k kognitivt misstag, ett av många som vi kan råka ut för.

Trots bergsklättrare, rallyförare, bungyjumpare och pokerspelare som spelar potter om hundratusentals dollar till trots så är vi människor i grunden riskundvikare. Vi är mer benägna att vilja undvika risker än att ta risker för att uppnå fördelar, något som påvisats i en rad listigt upplagda experiment genom åren.

I vår strävan att undvika risker tenderar vi dock att fokusera på aktiva handlingar. Våra hjärnor har väldigt svårt att förstå att det inte är någon logisk skillnad på risktagande genom aktiv handling och risktagning genom passivitet. Tanken på att t ex frivilligt genomgå ett medicinskt ingrepp med vissa risker (som alla såna har) ger därför ofta ett större orospåslag än tanken på de risker som följer av att låta bli och lämna en skada eller ett sjukdomstillstånd obehandlat.

Det är uppenbart för mig att det är precis detta kognitiva misstag som förklarar mycket av vaccinmotståndares handlande. Jag hörde en intervju för ett tag sen med en ung amerikansk mamma som var ett sorgligt exempel på det. Hon kunde helt enkelt inte ta in att hon utsätter sina barn för en mycket större risk om de drabbas av själva sjukdomen hon inte vill vaccinera dem mot än den mycket lilla risk vaccineringen innebär. Inte bara på grund av ideologiskt färgade vanföreställningar utan för att hon inte hade förmågan att intellektuellt inse att detta att INTE ge barnen vaccin logiskt är precis lika mycket ett beslut som innebär risker för dem som att ge dem vaccin.

Vi känner det vi känner och vi behöver inte skämmas för att vi ibland känner saker som inte är rationella. Det väsentliga är att vi förmår sätta oss över känslor vi vet inte är rationella när vi tar viktiga beslut. Och då talar allt, precis allt, för att det rätta för oss alla oavsett ålder är att ta vaccinet när vi erbjuds det.

Men om det nu faktiskt finns allvarliga biverkningar? (AZ-vaccinet och blodpropparna)

Självklart blir de flesta av oss oroliga när vi läser om att relativt unga sjukvårdsanställda i Norge har hamnat på sjukhus med blodproppar kort efter att ha fått vaccinet. Oron blir inte mindre när vissa länder stoppar nya vaccinationer för att ”utvärdera”. Samtidigt som andra säger att det inte finns några bevis för att det skulle vara relaterat till vaccinet.

Här måste vi börja med att ta ett djupt andetag och påminna oss själva om ett annat av våra allra vanligaste kognitiva misstag: Att förutsätta kausalitet när saker inträffar i nära anslutning till varandra. Våra hjärnor är byggda för att leta efter samband mellan händelser i vår omvärld, det är en enormt viktig överlevnadsfaktor för oss. Det kan därför ofta vara svårare för oss att inse när saker INTE hänger ihop.

Vid massvaccineringar är det här ett känt problem. Om hundratusentals eller rentav miljoner människor immuniseras med ett vaccin under en kort tidsperiod så kommer ett antal av dem att drabbas av allvarligare sjukdomar eller t.o.m dö i nära anslutning till att de fick sin spruta. Men det bevisar i sig ingenting. Av en miljon människor i blandad ålder kommer ungefär tiotusen att dö inom ett år. Det är nästan 30 om dagen i snitt. Det betyder att vi statistiskt kan förvänta oss ett antal dödsfall nära inpå vaccinationer utan att det behöver vara kopplat till själva vaccinet på något vis.

Samma sak gäller förstås för sjukdomar och det här är en av de svåra sakerna med att avgöra om vaccin verkligen har biverkningar. I det enskilda fallet kan det ofta i princip vara omöjligt. Det vi kan se är om vissa sjukdomstillstånd uppträder väsentligt oftare än vad som är statistiskt förväntat.

Jag har inga medicinska sakkunskaper, men jag kan orientera mig lite i databaser. I Socialstyrelsen statistik för vårdtillfällen p.g.a olika sjukdomstillstånd kan jag se att under 2019 fick drygt 6 000 patienter mellan 20 och 59 år vård för någon typ av blodproppar (tromboser) i antingen artärer eller vener. Dödligheten i dessa åldrar verkar som tur är vara väldigt låg, liksom risken att en enskild person drabbas (närmare 5 miljoner människor ingår i den här åldersgruppen). Men varje vecka blir det i snitt över 100 nya patienter i arbetsför ålder.

Om man som nu runt om i Europa vaccinerar även en hel del yngre personer som arbetar i vård och omsorg varje vecka så är det alltså inte alls osannolikt att några av dem helt av en slump råkar ut för någon typ av blodpropp strax efter att de fått sin vaccindos. Så när experter säger att de inte kan se någon överrisk hittills så finns det ingen anledning att tro att de måste ha fel. 

Till misstagen vi gör när vi försöker förstå sannolikheter hör också att vi underskattar hur ofta klusterbildningar uppstår. Ett klassiskt exempel är udda/jämnt eller rött/svart i roulette. Många är de personer som spelat bort alla sin marker på föreställningar om att det inte rimligen kan inträffa att t ex rött kommer upp åtta gånger i rad. Men si, det är just precis vad som händer ibland. Vi har en tendens att tro att sammanträffanden som har låg statistisk sannolikhet inte kan bero på slumpen. Men slumpen slumpar fram det också.

Kim Källström drog ett lustigt exempel i sitt sommarprat för några år sen. Varje ny årskull i Sverige genererar i snitt 2-3 nya herrlandslagsspelare som blir någorlunda etablerade i truppen. Så liten är chansen för alla tusentals killar som drömmer om att bli proffs. Året har som bekant 365 dagar och fotbollsspelare fostras från sydligaste Skåne till Lappland. Så vad sägs då om att två av våra mesta landslagsspelare – Andreas Isaksson och Zlatan Ibrahimovic – bägge kommer från Skånes sydöstra hörn och bägge är födda den 3 oktober 1981!

Ibland trollar slumpen fram såna kaniner ur hatten och ibland orsakar den tragiska sammanträffanden som ändå bara är en slump. Precis det är vad som troligen hänt när flera sjukvårdsanställda i Oslo drabbats av blodproppar efter vaccinering på väldigt kort tid. Så länge vi inte kan se en statistiskt säkerställd högre relativ frekvens av fall av blodproppar bland nyligen vaccinerade än bland resten av befolkningen så får vi faktiskt utgå från att det är just tragiska sammanträffanden och inget annat.

Men självklart ska det undersökas väldigt noga.

Fast OM det nu ändå kan fastslås en viss överrisk för blodpropp? Ja, då gäller det att hålla fast vid ett vetenskapligt perspektiv och komma ihåg att det inte finns någon logisk skillnad mellan att utsätta sig för risker genom aktivt eller passivt handlande.

Anta – bara som ett exempel – att vi kan se att på en miljon vaccinerade i blandade åldrar så kommer det att inträffa 400 fall av blodproppar och av dem kommer 4-5 att vara dödliga. Det vore förstås väldigt illa. Men det är fortfarande bara risken vid aktivt handlande. Vid passivt handlande – inte ta något av vaccin alls – så kan vi säga att om säg en tiondel av denna miljon människor kommer att drabbas av Covid-19 inom ett år så kommer åtminstone runt 400-500 personer att dö. Hundratals andra kommer att behöva svår intensivvård och tusentals vanlig sjukhusvård. Åtminstone några tusen kommer att drabbas av ”långcovid” och åtskilliga av dem kommer fortfarande ett år senare vara helt arbetsoförmögna. Dessutom är det sen länge väl känt att även sjukdomen i sig orsakar blodproppar hos många patienter och särskilt i början dog också åtskilliga av detta.

Nu är ekvationen mer komplicerad än så även i mitt fiktiva exempel. Man måste t ex slå fast att inte biverkningarna slår i stor utsträckning mot åldersgrupper som har väldigt låg risk att drabbas av allvarliga symptom av själva sjukdomen. Och väga risken med att vänta in leveranser av ett annat vaccin utan denna biverkning. Men rent principiellt så handlar det om att väga risker mot varandra, både för samhället och för mig som enskild som blir erbjuden vaccinet. En risk på 2 500 att drabbas av blodpropp (som jag sannolikt överlever och blir helt återställd från) om jag tar vaccinet mot en risk på kanske 1 000 (just för mig utifrån kön och ålder) att dö, eller en risk på kanske 50 att hamna på sjukhus och/eller drabbas av långcovid.

Men så har vi psykologin. För tyvärr blir den en realitet när såna här saker inträffar. Människor blir rädda och rädslan blockerar deras förmåga att tänka rationellt. Risken är uppenbar att större grupper av personer kommer att fatta irrationella beslut för både sig själva och samhället i stort. Jag önskar att jag hade en bra idé om hur det kan förebyggas och förhindras. Men det har jag tyvärr inte. Det närmaste är nog att hålla fast vid vaccinpass och liknande incitament för att ta vaccinet och göra det besvärligt på olika vis för personer som ändå väljer att avstå utan giltiga skäl. Tyvärr kan det bli svårare om en starkare, vaccinskeptisk opinion skulle blåsa upp i flera länder.

Vi får följa utvecklingen, mycket annat val har vi ju knappast heller som enskilda medborgare.

Vaccinleveranserna och vaccinationsmålet

Jag har redan tjatat om det här i två långa poster på Facebook. För att sammanfatta så var Sveriges målsättning och den prognos om leveranser den byggde på svår att förstå redan innan beskedet om minskade leveranser från Astra Zeneca. Varför har Sverige bedömt att vi kan vaccinera hela vår vuxna befolkning innan juni månads utgång när EU som helhet har ett mål om att 70% av befolkningen ska ha fått vaccin i slutet av sommaren. Vi får ju inte mer vaccin än något annat EU-land. Hur har prognosen på över 12 miljoner doser april-juni (numera drygt 9,5 miljoner) beräknats när flera EU-källor har uppgett att bedömningen för hela EU är 300 miljoner doser samma tid? Sverige får lite drygt 2% av allt vaccin som kommer och det blir ju bara drygt 6 miljoner. Men fortfarande har vi inte officiellt övergivit vårt mål, trots att det kräver över 16 miljoner doser att vaccinera alla svenskar över 18 år. Varför? You tell me.

Pandemiläget i Europa – tredje våg eller inte?

Vad är en ”våg” och inte i coronapandemin? Det är helt uppenbart en definitionsfråga. Men oavsett om det är smittsammare mutationer, trötthet på restriktioner eller något annat så är läget i Europa nu betydligt mer osäkert och instabilt än i mitten/slutet av januari (http://jonesiskt.bloggplatsen.se/2021/01/25/11704985-covid-19-trender-i-europa-hur-manga-har-smittats-i-sverige-egentligen-biter-vaccinet/)

Vi tittar först på officiell smittostatistik. Kom ihåg att olika omfattande testning i olika länder gör själva antalet fall svåra att jämföra rakt av. 

Ett flertal länder har nu svagt uppåtlutande kurvor, däribland våra grannar Danmark och Norge. Andra befinner sig på någon slags platå på relativt hög nivå. Flera länder har stora individuella skillnader mellan olika regioner, precis som fallet är i Sverige nu. Det fåtal länder som har fallande tendens har varit uppe på höga smittal och därefter vidtagit betydande nedstängningar som fortfarande är i kraft. 

I förra posten konstaterade vi att sjukhusinläggningar är ett säkrare mått på hur situationen är i olika länder jämfört med varandra. Här släpar tyvärr statistiken efter en vecka, men fram till 7 mars såg det ut så här:

Vi ser här alltså ett dussintal länder i Västeuropa samt USA. Sverige är den övre gröna. Två länder sticker ut negativt: Italien och Frankrike som inte får ner belastningen och i Italiens fall dessutom ser en ökande trend. I Frankrike kommer man nu att börja flytta IVA-patienter från den återigen hårt drabbade Paris-regionen till andra sjukhus i landet med bättre kapacitet. Notera hur både Storbritannien och Portugal lyckats minska den enorma press man hade på sin sjukvård kring och efter årsskiftet. Britternas kurva har fortsatt falla även den senaste veckan. Frågan är förstås hur mycket vaccinering spelar in här och i vad män den vaccinering som ändå hunnits med bland äldre i EU-länderna kan göra att en lägre andel av de smittade kräver sjukhusvård. 

Det är hur som helst mycket tydligt att faran långt ifrån är över än. Men hur ser det ut i Östeuropa?

OBS! Ungerns konstiga kurva beror på saknat data för de sista dagarna. 

Nästan ännu tydligare än i förra bloggposten ser vi skillnaden till våra östeuropeiska grannars nackdel. Det vi också kan se på dödstalen. Kroatien och Slovenien har lyckats pressa ner sina kurvor hyggligt och hade i varje fall för en vecka sen en stabil trend. Men de andra kämpar med ökande belastning på sin sjukvård från en redan hög nivå. I Bulgariens fall är läget kanske särskilt allvarligt, för där ökar fortfarande antalet nya smittfall. Det betyder att en vändning i utvecklingen är minst några veckor bort. Bulgarien ligger också i botten av EU-listan över vaccinationer och har tydligen en stor skepsis i befolkningen trots att man är så hårt drabbade. 

Läget i Stockholm

Tyvärr vände den positiva utvecklingen i Stockholm i februari och antalet nya smittfall per dag har fördubblats sen dess. 

Man kan välja att se det här på olika sätt. Som synes är smittutvecklingen inte lika dramatisk som i höstas, vilket betyder att R-talet är lägre än då, trots att mer smittsamma mutationer nu av allt att döma dominerar. Inte heller är Stockholm värst drabbat av landets regioner. Men en ökande smittkurva är en ökande smittkurva med frågetecken om hur mycket belastningen på sjukvården kommer att öka och var det hela stoppar. Att vaccineringen på äldreboendena är klar är bra. Men fortfarande är de allra flesta övriga äldre ovaccinerade och därför finns tyvärr en stor risk för både fortsatt ökning av allvarlig sjukdom och död. 

Det orättvisa men som vi inte kan göra något åt är att med mer smittsamma virusstammar i omlopp så krävs mer av oss för att hålla R-talet på eller under 1 och stoppa smittökningen. Många har smittats i Stockholm, men den immunitet som finns hjälper nog som bäst till för att hålla ökningstakten nere något. Den stoppar den inte. Vi vill alla kunna återvända till något som åtminstone är närmare det liv vi levde innan mars 2020. Tyvärr kan vi inte göra det riktigt än utan allvarliga följder för många människor. Klarar vi inte av att ta ansvar själva hamnar vi kanske i ett läge där den nya lagen verkligen används för att stänga caféer, gym och många butiker helt. 

I förra veckans bloggpost konstaterade vi att belastningen på sjukvården är ett mer rättvisande mått på läget i olika länder än de officiella smittalen. Jag har därför lagt till ett antal ytterligare europeiska länder med sån statistik tillgänglig för att kunna ge en mer fullständig - men inte komplett - bild av läget i Europa. Siffrorna är en vecka gamla, men såvitt jag känner till har det inte inträffat några stora förändringar i trender. Däremot har trycket på sjukvården förstås ökat ytterligare i länder med stigande tal och vice versa.

Patienter på sjukhus p.g.a Covid-19

När fler länder tillkommit ser vi ännu tydligare vilka stora variationer det är mellan länderna. Det genomsnittliga antalet inskrivna patienter per miljon invånare och dag förra veckan låg på knappt 400. Men även bortsett från extremfallet Norge har de hårdast drabbade länderna just nu fyra gånger så många inlagda patienter som de - relativt sett - lindrigast drabbade. USA ligger ungefär på ett medeltal av de tjugo europeiska länderna, vilket återigen visar att man inte ska lura sig av absoluta siffror som lätt får läget där att verka ännu värre än vad det faktiskt är.

Överlag är situationen värst i Östeuropa, men också i Storbritannien är läget mycket allvarligt. 

Trender i tryck på sjukvården

En kanske övertydlig påminnelse: Läget i sjukvården speglar det epidemiska läget i landet med kring 2-4 veckors fördröjning. Det är en kombination av inkubationstiden för Covid-19, att det ofta dröjer en vecka eller mer från insjuknande till så allvarligt tillstånd att inläggning krävs och att de flesta behöver ett antal dagars vård.

Vi börjar med att titta på vilka länder som har en tydlig, uppåtgående trend:

I den här gruppen ingår också Spanien, som saknar statistik dag-för-dag. Hela den iberiska halvön är i ett allvarligt läge där smittan vänt uppåt för en dryg månad sen. Spanien har noterat över 300 000 nya fall de två senaste veckorna och hade i mitten av veckan över 21 000 inlagda patienter. I Portugal kom rapporter och bilder på ambulanser med covidsjuka som köade utanför akutmottagningar. I Irland hade förra söndagen flera sjukhus slut på intensivvårdsplatser. 

Det bör noteras att utifrån vad jag vet är inte utbrottet i Spanien och Portugal kopplat till någon av de nya och befarat smittsammare mutationerna. Vi har ju också redan sett samma trend under hösten i flera länder. Även på brittiska öarna är det för mig uppenbart att allting inte handlar om mutationer, utan om bristande efterlevnad av restriktioner. En läkare i Nordirland berättade i en intervju på BBC att en mycket stor andel av de inlagda patienterna berättar ungefär samma historia när de tillfrisknat tillräckligt: De hade levt i tron att de inte kunde smittas/bli allvarligt sjuka och därför inte varit särskilt försiktiga. I Spanien pågår politiska bråk om hur pass omfattande nya restriktioner ska vara. 

I Storbritannien och Irland har nu också smittkurvorna peakat och vänt - något det tyvärr varit en del missvisande rapporter om i media, även i självaste SVT i veckan där en dåligt påläst korrespondent påstod motsatsen. I Spanien och Portugal syns tyvärr inte motsvarande trend än.

Masstestning ingen väg till framgång (Slovakien)

Veckorna kring och efter månadsskiftet oktober/november genomfördes masstestningar i flera omgångar av befolkningen i Slovakien, i ett försök att därigenom hejda smittspridningen. Slovakien hade då hittills drabbats lindrigare än grannen i norr Tjeckien, men såg en klar uppgång i nya smittfall. 

Målsättningen var att testa hela befolkningen. På kurvan över rapporterade smittfall ser man som en buktning neråt, men ingen skarp minskning. Kring månadskiftet nov/dec vände kurvorna uppåt igen. 

När vi tittar på sjukvårdsbelastningen syns dock inte mycket av detta. Tvärtom så har den fortsatt uppåt i en inte extremt brant, men ändå stadig kurva. Kurvan över dödstal bekräftar utvecklingen. I mina ögon bekräftar det bara att testning ensamt, även i enorm skala, inte är något särskilt effektivt verktyg i virusbekämpningen. Det krävs en mycket effektiv smittspårning och framför allt - tror jag - att inte låta smittspridningen bli för omfattande. Når man en viss nivå av samhällsspridning verkar inte mycket annat hjälpa än en hård nedstängning för att vända kurvorna. Sannolikt för att det finns för många smittkedjor i omlopp.

Sjunkande trend

Som synes är det också relativt få av länderna som sett ett tydligt minskat tryck på sjukvården. Dock ligger tre av dem kvar på höga nivåer fortfarande. Teststatistiken är som vi såg i förra veckans post bristfällig i både Ungern och Bulgarien, men det finns åtminstone inga tecken på ökad smittspridning i någon av dessa fyra länder.

Andra länder med klart positiv utveckling just nu är Litauen och Grekland. I Grekland är antalet nya patienter på IVA nu bara en tredjedel av vad det var för 1,5 månad sen. 

Stabil trend

De flesta länder befinner sig i ett relativt stabilt läge, som talar för att R-talet legat på eller mycket nära 1 under den senaste dryga månaden eller så. Vidgar man perspektivet till 2 månader (grafen visar 1,5) så ser vi lite större förändringar, flertalet i positiv riktning. 

Det här gäller även flera andra länder som inte är med i grafen, främst för att fullständigt statistiskt underlag saknas. Rumänien har ett i princip oförändrat antal patienter på IVA de senaste veckorna. Tyskland har liksom Sverige en svagt sjunkande trend i patienter på IVA. Schweiz, Finland och Estland ingår också i denna grupp länder.

Danmark hade en dramatisk ökning av nya smittfall veckorna före jul och det har nu också synts de senaste veckorna på betydligt högre dödstal än tidigare i landet. Dock gav de nya restriktionerna snabbt resultat och nu syns även en svag minskning i sjukhusinlagda som kommer att fortsätta eftersom smittalen är nere på låga nivåer igen. 

Osäker trend

I Tjeckien, Lettland och Slovenien är utvecklingen svårtolkad. Deras kurvor är hackiga, det gäller även smittalen. Lettland hade en mycket negativ utveckling under december, men verkar nu vara på något av en platå. I Tjeckien och Slovenien kan man kanske misstänka att ryckigheten i kurvan är ett uttryck för brister i strategin i pandemihanteringen. Något som också återspeglar sig i de höga dödstalen per capita under hösten och vintern i de bägge länderna.

Sammanfattningsvis kanske ändå läget i pandemin i Europa just nu skulle kunna betecknas som "Allvarligt, men stabilt". Åtminstone relativt och i beaktande av att vaccinationerna nu kommit igång på allvar i de flesta länder. Orosmolnet är givetvis de nya mutationerna och vad de kan ställa till med innan tillräckligt många i befolkningen har hunnit vaccineras. 

Hur många har haft viruset i Sverige?  

Det är svårt att få fram uppgifter om hur många som haft Covid-19 i Sverige. Det enda vi vet säkert är att det är minst 547 166 personer (senast tillgängliga data från Folkhälsomyndigheten). Jag hittar inga färska undersökningar när jag googlar och det verkar uppenbart att antikroppstester inte ger en säker bild. De kalkyler som presenterades i våras var uppenbart felaktiga och FHM har också medgivit att de överskattade graden av immunitet i befolkningen.

Vad vi däremot kan göra är att få fram ett trovärdigt golvvärde för minsta antal infekterade. Vi tar hjälp av våra vänner i Danmark. Där har man nämligen förutom Förenade Arabemiraten och ett antal småländer genomfört flest antal tester av pågående infektion per capita i sin befolkning. Därför har man också ett väsentligt lägre CFR (Case Fatality Rate: Andel av bekräftat smittade som avlidit): 0,96% mot 2,01% i Sverige. 

Döda i olika åldersgrupper skiljer sig inte nämnvärt mellan Sverige och Danmark, inte heller åldersfördelningen i befolkningen eller - förstås - levnadsstandard och kvalitet i sjukvården. Vi har därför ingen anledning att tro annat än att risken att dö för en smittad beroende på ålder och hälsa är ganska likartad.

Redan en väldigt grov uppskattning säger alltså att vi kan dubblera det officiella talet och säga att minst 1,1 miljoner svenskar har haft Covid-19. Alltså knappt 10% av befolkningen.

Vi ska dock göra det mer ambitiöst än så, titta på olika åldersgrupper och jämföra med Danmarks motsvarande statistik. Så här såg läget ut officiellt i Sverige per den 21/1 2021:

Siffrorna är en påminnelse om hur stark koppling risken att dö har till ålder, där mer än var fjärde testad i åldrarna över 80 år inte klarade sig. Medan risken att dö är försumbar under 50. Vi ser också att andelen i åldersgruppen som testat positivt är lägst mellan 60 och 80. Detta för att färre i den gruppen rört sig ute i samhället eller varit i behov av olika vårdinsatser som ökat risken för at bli smittad. Det är förstås ingen slump att nästan 10% av 90-åringarna och äldre har testat positivt. 

Vi tittar nu på hur många procent av de smittade som avlidit i Danmark. I de yngre åldersgrupperna är de absoluta talen så låga att det inte går att använda. Men för de äldre ser vi följande:

- 70-79 år: 5%

- 80-89 år: 14%

- 90+: 27%

Väsentligt lägre risk alltså, särskilt i de yngre grupperna. Det gör att vi kan utgå från att minst 45 000 personer mellan 70 och 79 år haft Covid i Sverige. Och troligen åtminstone 35 000 i gruppen 80 till 89 år.

När vi tittar på fördelningen av smittade mellan åldersgrupper mellan Sverige och Danmark så finns en del skillnader. Exempelvis kommer mer än 20% av de provtagna fallen från barn (0-19), medan det i Sverige bara rör sig om 12%. Med tanke på att Danmark haft fler nedstängningar av skolor och förskolor verkar det osannolikt att Sverige i verkligheten skulle ha en så mycket lägre andel. Danmark har också en betydligt högre andel i gruppen 20-29. Då många i den gruppen sannolikt har asymptomatiska eller mycket lindriga smittförlopp är det inte konstigt om Sverige har missat fler fall i den. 

En något justerad fördelning med hänsyn till faktiskt observerade dödsfall i de äldre åldersgrupperna ger det här resultatet:

Detta är alltså minimisiffror. Osäkerheten blir särskilt stor i de yngre åldersgrupperna där fallen av allvarlig sjukdom och död tack och lov är så ovanliga att de i praktiken inte kan användas för att kalkylera smittfall med någon rimlig precision. 

I Storbritannien, med en bit högre dödstal än Sveriges, hörde jag häromdagen att experter beräknat att någonstans runt en åttondel av hela befolkningen varit smittad. Vad man bygger det på vet jag inte. Hur många som verkligen har smittats förblir en fråga som inte kan besvaras. Är det 15%, 20%, 25%? Ingen av de siffrorna framstår som på något vis orimliga. Att det skulle vara en väsentligt mycket mer än så, typ att hälften av befolkningen eller mer varit sjuka, kan nog uteslutas. 

Verkliga dödstal år 2020 i de länder där flest dog i Covid-19

Det här avsnittet är en mindre uppdatering av det statistiktunga blogginlägget från i somras där jag med hjälp av olika datakällor försökte göra kvalificerade gissningar av hur många som egentligen dött i olika länder: http://jonesiskt.bloggplatsen.se/2020/07/19/11679497-covid-19-ett-forsok-att-uppskatta-det-verkliga-antalet-dodsoffer-i-olika-lander/

Vi vet inte hur många som verkligen dog i Covid-19 under 2020. I vissa länder har underrapporteringen varit omfattande eller rentav enorm. Bloggen har tidigare skrivit om det här (länk). Här följer en mer kortfattad uppskattning av verkliga dödstal i de länder där flest avlidit i pandemin. Alla uppskattningar är konservativa, verkliga dödstal är i flera fall säkert ännu högre.

USA, Brasilien, Italien, Storbritannien och Perus siffror bygger på officiell befolkningsstatistik där i snitt 70% av oförklarad överdödlighet under 2020 lagts till på dödstalen (för USA 50%). Talen för Mexiko och Ryssland baserar sig på erkännanden från officiella källor i respektive land, som bekräftar utomstående bedömningar av hur mycket värre situationen faktiskt var än vad sifforna visade. Iran bygger dels på läckt data från landets regering, dels på uppskattningar av en epidemiolog av iranskt ursprung som utgått från befolkningsstatistik. Indien och Indonesien är grova uppskattningar (med all sannolikhet i underkant) baserade på samma principer som användes i länkad post. För Indonesiens del tillkommer information om att minst 500 sjukhusanställda avlidit efter att ha smittats av viruset, en uppgift som definitivt inte går ihop med en så låg total dödssiffra som den officiella. I Tyskland hade t ex runt årsskiftet cirka 150 dödsfall noterats bland personal i sjukvård och äldreomsorg när den totala dödssiffran låg kring 35 000.

Enbart de här 10 länderna kan beräknas ha haft minst närmare 2 miljoner dödsfall under 2020. Wall Street Journal relaterar till en uppskattning att den verkliga siffran för samtliga länder kan ligga kring 2,8 miljoner. Personligen tror jag att antalet kan vara större än så. Det finns fler länder (se länkad bloggpost) som sannolikt har en betydande underrapportering.

Vaccinering - syns effekter ännu i Israel?

Vi är naturligtvis mycket spända på hur vaccinerna kommer att fungera i skarpt läge. I Europa har än så länge alldeles för få människor fått vaccin, framför allt inte den andra dosen, för att det ska vara möjligt att se några effekter.

Israel har däremot genom förutseende kommit i besittning av stora mängder av Pfizers vaccin och dessutom fått ut det till en imponerande stor andel av sin knappt 10 miljoner stora befolkning: Lite drygt 20% har fått den första dosen och ungefär 5% den andra. Programmet startades mitt i en ny smittvåg med en särskilt brant ökning av nya fall från jul och framåt. Den har också lett till nya restriktioner. 

Under de senaste veckorna har glädjen över vaccineringarna grumlats av att man inte sett konkreta resultat i smittstpridningen som fortsatt att öka, liksom de allvarliga fallen. Dessutom har många som fått sin första dos av vaccinet ändå varit bland de tusentals som testat positivt varje dag. 

När man lyssnar till experterna och tar del av lite andra fakta ljusnar dock bilden. För det första är det inte förväntat att enbart den första sprutan ska ge något fullgott skydd. Pfizer själva har beräknat det till 52%, väsentligen sämre än de 90-95% som uppnådess med två sprutor i fas 3-testerna.

För det andra vet man att det tar några veckor för kroppen i snitt att bygga upp ett effektivt skydd efter immunisering. Så det är inte på något sätt oväntat att många fortsätter att testa positivt i ett läge med omfattande samhällsspridning av viruset.

För det tredje så kom nu i veckan en studie baserad på medicinska journaler för över 200 000 israeler i åldrarna 60 och uppåt. Man jämförde de som fått den första dosen vaccin med de som inte fått det. De två första veckorna såg man ingen skillnad i positiva tester för Covid-19. Men sen minskade antalet positiva tester i den immuniserade gruppen med 33%, en minskning som sen också fortsätter. 

Kanske spelar också det här in på att antalet positiva tester peakade den 17 januari och efter det börjat sjunka ganska brant, även om det också delvis eller till stor del kan bero på nya restriktioner. 

I sammanhanget kan också nämnas att Israel ser en kraftigt ökande andel av den brittiska mutationen och inte minst i den ultrakonservativa delen av befolkningen sett en kraftig ökning av nya smittfall, då den gruppen ofta inte respekterar föreskrifter om fysisk distansering och begränsning av antal personer i sällskap. 

Det blir mycket spännande att följa utvecklingen de närmaste veckorna. 

Vi avslutar med en graf över aktuellt vaccinationsläge. Storbritannien (ca 10 av 100) och USA (drygt 6 av 100) har uteslutits ur grafen för ökad läsbarhet. Att Sverige halkat ner beror sannolikt på att vi återigen har halkat efter med rapporteringen och inte redovisat några siffror på en vecka. 

I den här posten ska jag nyansera och delvis korrigera de slutsatser jag drog i det förra blogginlägget (30 nov). Vi ska med hjälp av sjukvårdsstatistik jämföra hur det ser ut i 14 olika länder och kommer då att se att läget i Sverige relativt sett inte är fullt så illa som man kan tro när man bara tittar på statistik över smittade.

Vi kommer också att titta på lite olika bakgrundsvariabler och deras eventuella samband med utfallet i olika länder. Lite data om hur vaccinationerna går. Och slutligen en analys av hur många som dött i olika åldersgrupper i relation till folkmängd i fyra länder som också utfaller till Sveriges fördel.

Jag utgår från att läsaren är insatt i det övergripande läget i pandemin, där väl vi nu alla väntar och hoppas på att vaccineringarna ska börja ge effekt både när det gäller att minska allvarlig/kritisk sjukdom och död i Covid-19. 

Aktuellt smittläge

Även om vi strax ska se på virusets effekter från ett bredare perspektiv så börjar vi med att titta på hur smittkurvorna ser ut för de 14 länder som ingår i jämförelsen.

Sverige är inte sämst i klassen, men vi ligger med uppe i en slags toppgrupp där både USA och Storbrittanien som vi vet har ett väldigt bekymmersamt läge ingår. Om man bortser från hacken i Sveriges kurva som beror på vår låga rapportering under julhelgerna så ser vi att vi fortfarande trots skärpningar av restriktionerna inte lyckats bryta den uppgång som började under hösten, medan andra länder haft större framgång. 

Men hur testar man i olika länder egentligen? Hur stämmer den bild man får av utvecklingen här om man istället tittar på:

Inläggningar i slutenvården p.g.a Covid-19

Siffrorna visar alltså hur många patienter per miljon invånare i respektive land som legat på antingen vanlig vårdavdelning eller IVA per dag. Som vi kan se var läget relativt likartat i början av oktober, med särskilt låg beläggning i Sverige och Norge. Sen har det tyvärr skjutit fart som vi alla vet, men situationen stämmer långt ifrån perfekt med den bild smittkurvorna ger. När är 2020 gick till ända var det Bulgarien (687 inlagda per miljon invånare) och Ungern (607) som låg i topp. Men på smittkurvan ligger de i botten! 

Det stämmer visserligen så långt att bägge länderna rapporterat en sjunkande trend nya smittfall under december, vilket också ses på minskade inläggningar (Bulgarien hade över 1 000 per miljon invånare i mitten av december)

Sverige ligger däremot inte alls så dåligt till som man skulle kunna tro av smittfallen. Tvärtom hade vi inte ens hälften så många inlagda patienter på nyår som de värst drabbade länderna. Med knappt 300 per miljon invånare låg vi ungefär jämsides med Portugal. Åtta av de övriga länderna hade fler inlagda och bara fyra färre. Förutom Norge (26) som fortsätter att sticka ut positivt när det gäller hur man lyckats begränsa spridningen av viruset så är det främst Nederländerna (165) och Belgien (188) som hade ett bättre läge. Notera att Frankrike som i smittstatistiken ser ut att ha lyckats pressa ner talen mycket bra ändå låg på närmare 400 inlagda per miljon. Vilket i princip var dött lopp med USA och cirka 30% högre än Sverige.

Så även om vår sjukvård är under hård press så är det värre på åtskilliga andra håll. 

Notera också den i statistiksammanhang klassiska risken med absoluta tal. Häromdagen hörde jag att USA hade över 125 000 inlagda p.g.a Covid-19. Oj, tänkte jag. Men landets stora folkmängd gör att det ser ännu värre ut än vad det förvisso är. 

Kurvornas riktning stämmer hyggligt med smittalen. Sveriges mörkgröna kurva har länge fortsatt att gå svagt uppåt. Kring årsskiftet stabiliserade sig dock siffrorna och den senaste veckan är det t.o.m en liten minskning. Låt oss hoppas att den inte är tillfällig!

Den långa men svaga uppgången tyder ändå på en bättre kontroll över pandemin än exempelvis Belgien och Ungern (eller för den delen Tjeckien som inte är med i den här statistiken) som alla drabbats av mycket snabba stigningar av antalet inlagda patienter. Det är trots allt enklare att växla upp vårdresurser successivt än på mycket kort tid. Den situationen är just nu både Storbritannien och Portugal i att döma av siffrorna.  

Tanken kommer förstås också: Om vår vårdpersonal är slutkörd och vården går på knäna, hur är det då i många av de andra länderna? 

I absoluta tal vårdades vid årsskiftet nästan en kvarts miljon människor totalt på sjukhus p.g.a Covid-19 i de här fjorton länderna, drygt hälften av dem i USA. Sverige stod för lite drygt en procent (2 880)

Intensivvårdade

Som en kompletterande bild här också en graf över IVA. Det är inte riktigt samma länder, p.g.a att alla inte särredovisar IVA-patienter i statistiken. Ett annat problem är att det helt uppenbart tillämpas olika kriterier för vad som räknas som IVA-vård och inte i olika länder, det ser man när man jämför deras andel av totalt antal vårdade. Med tanke på hur oerhört resurskrävande denna vård är kan det ändå vara rimligt att visa den.

OBS! Andra färger än förra grafen.

Här ligger Slovenien i topp, det enda land som under hösten varit över 100 IVA-vårdade per miljon invånare. Sverige är däremot ett av tre länder (Norge är inte med här) som har de lägsta värdena. Förmodligen är en delförklaring att flera sjukhus har s.k intermediär vård som ett mellansteg mellan vanlig vårdavdelning och IVA, patienter som i exempelvis Nederländerna troligen klassas som IVA-patienter. Men det är tydligt att vi i varje fall har lyckats att begränsa smittspridningen bättre än flertalet andra länder i de grupper som oftast blir aktuella för intensivvård. Sen kan det också finnas en folkhälsoaspekt som vi återkommer till.

Även Storbritannien har legat lågt, men visar en ökande kurva. I USA har också antalet intensivvårdade patienter ökat stadigt, medan exempelvis Österrike har fått ner antalet väsentligt, precis som Frankrike. Tysklands stadigt stigande kurva speglar också det vi kunnat läsa i media om hur landet inte alls lyckats hantera den andra vågen lika förhållandevis bra som den första. 

Dödstal Covid-19

Belastningen på sjukvården är kanske det mått som bäst speglar hur allvarlig den epidemiologiska situationen är i ett visst land. Men naturligtvis hänger dödstalen starkt ihop med det också. Detta är de relativa dödstalen (per miljon invånare) för de fjorton länderna under perioden 1 oktober - 31 december 2020:

1. Slovenien - 1225

2. Bulgarien - 972

3. Ungern - 908

4. Belgien - 821

5. Polen - 688

6. Italien - 633

7. Österrike - 602

8. Frankrike - 502

9. Portugal - 484

10. Storbritannien - 462

11. USA - 418

12. Sverige - 380

13. Nederländerna - 296

14. Norge - 30

Sverige har alltså klarat den här perioden jämförelsevis bättre än nästan alla andra länderna i listan. Även utanför listan finns åtskilliga länder med väsentligt högre dödstal denna höst. Några exempel är Argentina (545), Schweiz (739) och Litauen (801) för att ta några vitt skilda exempel på länder. Tyskland har haft ungefär samma utfall som Sverige.

När det gäller länder som haft större framgång (och kanske också tur) så är våra nordiska grannar fortfarande "outliers" som vår statsepidemiolog uttrycker saken. Även Danmark, trots att landet under december hamnade i en mycket mer allvarlig smittkurva än någonsin tidigare under pandemin. De ligger under hösten på drygt 40% av Sveriges relativa dödstal. Relativt bra har det också gått för Canada och de länder i Asien (Japan, Sydkorea, Thailand) som hade låga tal även under den första vågen. Sen finns det ju också många länder vars statistik får ses som mycket osäker eller i vissa fall känt felaktig. Notera t ex att i Ryssland har experter erkänt att de verkliga dödstalen, räknat efter samma principer som tillämpas av de flesta andra länder (död inom 30 dagar efter laboratoriebekräftad diagnos och att alla som tas in på sjukhus med såna här symptom också testas) är åtminstone tre gånger så höga i landet. 

Hur ser då utvecklingen ut? Främst p.g.a Sveriges efterrapportering går det tyvärr inte att göra rimliga jämförelser här längre fram i tiden än per den 31 januari. 

Kurvorna går åt lite olika håll och har så fortsatt att göra också efter årsskiftet för de länder som inte efterrapporterar på det sätt som Sverige gör. De hårdast drabbade länderna - Slovenien, Ungern och Bulgarien - hade en klart sjunkande trend. I Bulgarien har den trenden fortsatt, tillsammans med Belgien och Österrike. I flera andra länder syns dock tyvärr ökande dödstal, så även i Sverige. Troligen finns också en del dödsfall för år 2020 sista veckor kvar att rapportera in här. Dödstalen i nyårsveckan ser ut att hamna på åtminstone i snitt 90 per dag (dvs ca 9 per miljon invånare), inte 60-70 som Folkhälsomyndigheten påstod på en presskonferens häromdagen.

Sverige visar upp det fjärde högsta talet vid årsskiftet, så här ser det sämre ut för oss än i de andra jämförelserna. Dock tyder inte utvecklingen just nu i mitten av januari på en ökande trend. Däremot är utvecklingen dyster i USA och Portugal och värst ser det ut i Storbritannien. De senaste dygnen har de högsta dödstalen under hela pandemin för en enskild dag rapporterats där.

Vaccinationer

Jag har ingen aning om hur tillförlitliga dessa data från Ourworldindata.org är. Med tanke på hur tidigt det fortfarande är i processen och att fler länder än Sverige säkert fortfarande bygger upp sina rapporteringssystem så ska man kanske ta dem med en nypa salt.  Här är i alla fall en jämförelse mellan de fjorton länderna vi särskilt studerar i den här bloggposten.

Som synes sticker inte Sverige ut åt något håll - vår rapportering släpar dessutom några dar. Storbritannien är långt före alla övriga. De är dock vad jag vet ensamma om att ha godkänt Astra Zenecas vaccin och har dessutom i desperation över smittläget tagit ett kritiserat beslut om att börja med singeldoser för att fler personer ska kunna få ett åtminstone hyggligt skydd. 

Samband

Sifforna i det här kapitlet ska tolkas med försiktighet. Det rör sig inte om någon mer avancerad statistisk analys, utan bara en enkel korrelation (Excelfunktion KORREL() ) mellan två datamängder.  Korrelationskoefficienten kan vara mellan -1 och 1. En korrelation på 1 innebär ett perfekt samband: Om jag t ex går upp 3 hekto i vikt om året så är korrelationen mellan min ålder och vikt 1. Om jag orkar 1 kilo mindre i bänkpress för varje år jag blir äldre så är det en perfekt negativ korrelation: -1. Ju mindre samband det finns, desto mer går värdet mot 0. 

Självklart kan samband vara ett resultat av slumpmässighet, eller bero på bakgrundsvariabler som t ex ett lands ekonomiska utveckling. Men här är de i alla fall. Alla nyckeltal som gäller själva pandemin avser fjärde kvartalet 2020. Det är de fjorton ländernas siffror som jämförs.

• Antal döda per miljon invånare/Antal vårdade på sjukhus per dag i snitt: 0,88
• Det starkaste sambandet, vilket var väntat. Om många människor blir så allvarligt sjuka av viruset att de måste vårdas i slutenvård så blir det också många som dör. 

• Antal döda per miljon/Antal smittade per miljon: 0,59
• Också ett rätt starkt samband. Men vi har redan sett att antalet positiva tester i två olika länder långt ifrån alltid är ett bra sätt att jämföra pandemiläget i dem.

• Antalet vårdade på sjukhus/Antal smittade: 0.25
• Lågt samband. Om vi tycker att belastningen på sjukvården är ett av de allra mest allvarliga problem som pandemin medför så är uppenbarligen de ständiga jämförelserna av nya smittfall inte någon särskilt bra mätare, åtminstone inte vid jämförelser mellan länderna i det här urvalet

• Antal döda per miljon/Antal invånare per kvadratkilometer: -0,01
• Inget tecken här på att tätbefolkade länder i jämförelsen (det varierar mellan 14 for Norge och 508 för Nederländerna) skulle drabbas hårdare

• Antal vårdade per dag i snitt per miljon/Hälsoindex: 0,61
• Ett enkelt index byggt av variablerna befolkningens snittålder, andel som är äldre än 70 år, dödstal i hjärt- och kärlsjukdomar, förekomst av diabetes och förekomst av fetma (BMI>30) där alla variablerna väger lika tungt
• Ett rätt starkt samband här, vilket är intressant. Dock kommer det allra mesta från åldersvariablen. Jag hade nog väntat mig att fetma skulle ge ett större utslag med tanke på hur mycket det ökar risken för allvarligt sjukdomsförlopp och död enligt ett flertal studier. Orsaken kan vara att en stor del av länderna bara har små skillnader mellan sig här. Det krävs nog betydligt mer avancerade beräkningar med konstanthållande av en mängd andra variabler för att se om det t ex haft inverkan att andelen som lider av fetma är mer än 30% högre i Storbritannien än i Sverige

• Antal döda per miljon/antal döda per miljon i "första vågen" (t.o.m. 30/6 2020): -0,19
• Anders Tegnell har flera gånger på ett sätt som låter som en bortförklaring sagt att länder som drabbades hårt i första vågen också drabbats hårt i den andra. Men i det här urvalet ser vi alltå inget sånt samband, det är tvärtom svagt negativt. Tegnell har nog dock rätt i att knappast något land som drabbades hårt i våras har lyckats hålla nere smittan nu på nivåer som ens är i närheten av Norge, Finland, Sydkorea, Thailand m.fl

• Antal döda per miljon/Vårdindex: 0,18
• Ett enkelt index byggt av antal vårdplatser på sjukhus, antal läkare och antal sjuksköterskor/barnmorskor i respektive land per 1000 invånare.
• Ett så lågt samband att man kan bortse från det. Här framträdde också risken med enkla korrelationsberäkningar av den här typen: Tittar man bara på sjukhusplatser blir korrelationen 0,57. Jag tror det är en ren slump. Dock ska man komma ihåg att alla länder i jämförelsen har någorlunda väl utvecklade sjukvårdssystem. Säkert skulle samband visa sig om man jämförde med fattiga länder och justerade för patienternas ålder.

• Antal döda per miljon/Antal genomförda tester per 1000 invånare: 0,31
• Bara ett svagt samband. Det är knappast förvånande, även om det vore intressant att räkna på ett större urval länder. Experter har redan tidigt sagt att en omfattande testning inte hjälper långt om det inte finns en effektiv smittspårning och bra metoder för att säkerställa att smittade verkligen isolerar sig. 

Dör det fler yngre i Covid-19 i USA?

Det var rätt länge sen jag la märke till att fler yngre personer verkade dö i pandemin i USA. Enligt senaste uppdateringen från landets motsvarighet till Folkhälsomyndigheten var nära 8 000 av cirka 330 000 registrerade dödsfall personer yngre än 45 år. Ungefär 2,5% alltså. Det kan jämföras med Sverige där bara 1,1% av de döda är yngre än 50. 

Tankarna direkt går till den ojämlika sjukvården och sämre folkhälsan i USA där många fler går med obehandlade eller otillräckligt behandlade kroniska sjukdomar som kan innebara kraftigt ökad risk för svår Covid. Men så enkelt kan man inte resonera, hänsyn måste också tas till demografi. USA har en yngre befolkning och relativt sett färre gamla. Det skulle kunna ge en annorlunda procentuell fördelning av dödsfallen. Vi behöver därför räkna och jämföra relativa dödstal inom samma åldersgrupp mellan några länder och proportionerna mellan åldersgrupperna i samma land för att få en bättre bild. 

Tyvärr är den federala statistiken för USA inte åldersuppdelad på ett sätt som medger såna jämförelser. Men jag har hittat siffror för Texas. Där har nästan 30 000 människor redan dött i Covid-19, så fördelningen av dödsfallen mellan åldersgrupperna borde vara representativ. Vi jämför Texas med Storbritannien, Frankrike och Sverige. En fördel med att välja dessa fyra är att de har ett relativt lika antal döda per miljon invånare:

- Frankrike: 1018

- Storbritannien: 1210

- Sverige: 986

- Texas: 1011

I Texas har det alltså dött ungefär tre gånger så många människor som i Sverige. Men bara i gruppen 30-39 är antalet döda 18 gånger fler (469 mot 26). Vi lägger till hur många invånare som tillhör respektive åldersgrupp i landet/delstaten.

Döda per miljon invånare i åldersgruppen: 

Jag tycker de här sifforna är intressanta. Vi ser att antalet döda bland de äldsta inte skiljer sig så mycket åt relativt sett. I samtliga länder och i Texas avled minst 1% av landets 80-åringar och äldre i Covid-19 förra året. Men ju yngre, desto större blir skillnaderna fast det totala, relativa dödstalet är så pass lika. Även om de totala riskerna förvisso är låga för de yngre så har risken att dö i pandemin för en texasbo i åldern 40-49 år varit nästan 8 gånger så hög som för en invånare i Sverige! 

Också i Storbritannien ser vi att risken att dö som yngre i pandemin varit klart högre än i både Sverige och Frankrike. Vågar man dra slutsatsen att det här är ett gott betyg åt den svenska folkhälsan och svensk sjuk- och hälsovård? 

***


Data i den här bloggposten kommer från:

https://ourworldindata.org/coronavirus 

https://www.folkhalsomyndigheten.se/smittskydd-beredskap/utbrott/aktuella-utbrott/covid-19/statistik-och-analyser/bekraftade-fall-i-sverige/

https://coronavirus.data.gov.uk/details/healthcare

https://www.ecdc.europa.eu/en/publications-data/download-data-hospital-and-icu-admission-rates-and-current-occupancy-covid-19

https://dc-covid.site.ined.fr/en/data/france/

https://www.statista.com/

Det enkla svaret är: sådär. Inget tydligt bevis för att vi lyckats vända utvecklingen på allvar men att vi vet mer säkert om någon vecka.

I den här bloggposten jämför jag Sverige med fem andra västeuropeiska länder; hur de åtgärder de satt in under hösten har påverkat smittspridningen och hur snabbt resultaten kom. Som vi ska se framträder en ganska klar bild, men det finns ändå skäl att påminna om att alla siffror bör tolkas med viss försiktighet. Länderna kan ha vissa skillnader i sina teststrategier. Det finns också som i alla epidemiska förlopp inslag av slump som avgör hur hårt viruset slår till på olika platser och tider.

Länderna är Frankrike, Portugal, Schweiz, Tyskland och Nederländerna. Några av dem drabbades hårt av viruset i våras, andra klarade sig betydligt bättre. Alla diagram visar genomsnittligt nya antal smittfall per miljon invånare under en sjudagarsperiod bakåt. Lodräta linjer på tidsskalan markerar när nya restriktioner sattes in i landet. Ett av dem - Frankrike - beskrivs lite mer ingående och de övriga mer summariskt

Frankrike

Under oktober sattes först lokala åtgärder in i de hårdast drabbade regionerna med bl.a nattliga utegångsförbud. Dessa gav dock inte önskad effekt, smittökningen fortsatte brant uppåt. Den 26:e oktober noterades för första gången över 50 000 nya smittade på en enda dag. Då reagerade regeringen på allvar. Ett par dar senare tillkännagav premiärminister Macron de nya restriktioner som utarbetats i samverkan med landets regionala styren (tidpunkten markerad med en lodrät röd linje i grafen)   :

-          Stängning av barer, restauranger och caféer (utom för take away)

-          Stängning av många affärer

-          Distansarbete så långt det är möjligt

-          Stanna hemma utom för arbete, träning eller handla

-          Dokument som visar skäl till att man rör sig ute

-          Nattligt utegångsförbud (vissa platser)

-          Gym, sportanläggningar och simhallar stängda

Smittkurvan peakade 9 dagar senare och har sedan dess vänt brant neråt, en utveckling som är ganska likartad den som setts i grannlandet Belgien. Nu är man nere på ungefär samma nivå som i mitten av september.  Dödstalen släpar tyvärr efter i vanlig ordning och har legat på i snitt drygt 500 om dagen de senaste tre veckorna: Tio gånger snittet från mitten av september.

Frankrike börjar nu lätta på restriktionerna.

Övriga länder:

Nederländerna

Tyskland

Schweiz

Portugal

Som läsaren själv kan se finns det både likheter och skillnader mellan graferna. Smittspridningen har tagit fart vid lite olika tillfällen. Respektive land har reagerat olika snabbt med att sätta in motåtgärder. Men efter att motåtgärder satts in har smittkurvan peakat inom 10-14 dagar och sen vänt neråt. För Portugal och Schweiz är trenden fortfarande fallande smittfall, dock från höga nivåer. Det gäller inte minst Schweiz vars sjukvårdssystem varit under hård press. Där har dock antalet nya smittfall mer än halverats sedan vändningen för några veckor sen.

För Nederländerna och Tyskland har utvecklingen planat ut, vilket visar att de ligger på ett R som är mycket nära 1. Nivåerna är dock väsentligt lägre räknat i antal smittade per miljon invånare än där Sverige befinner sig nu. Det behöver inte heller betyda att deras restriktioner är mindre effektiva än övriga länders. Utan att ha några vetenskapliga belägg tycker jag mig se att det är svårare att hålla R-talet under 1 ju lägre den allmänna smittspridningen är, även om det kan verka kontraintuitivt. 

Gemensamt för alla utom Portugal är att man började med mindre omfattande åtgärder när man märkte att smittalen började öka igen. I exempelvis Nederländerna kom i månadsskiftet mot oktober ett antal rekommendationer om distansarbete, munskydd i affärer och att begränsa sociala kontakter. Barer och restauranger blev ålagda att stänga klockan 22 och ingen publik tilläts vid sportevenemang. Men ett par veckor senare konstaterade regeringen att dessa åtgärder inte fått önskad effekt. Tvärtom steg kurvan över nya smittade allt brantare Därför kom nya och hårdare restriktioner på plats.

När det gäller själva restriktionerna är likheterna större än skillnaderna. Alla utom Schweiz har stängt ner restauranger och barer och i vissa fall caféer för allt utom take away. Munskydd blev i den mån de inte redan var det obligatoriska i alla eller de flesta allmänna utrymmen och i flera länder även i skolor. Så kallade "non essential businesses" har fått stänga ner igen. Det är också hårda begränsningar för antalet personer vid både allmänna och privata sammankomster och brott mot detta kan leda till böter. I Nederländerna och Tyskland tillåts inte fler än 4-5 personer, förutom i några särskilt utpekade undantagssituationer. Portugal har använt sig av utegångsförbud nattetid och vissa reserestriktioner. Schweiz har gått över till distansundervisning på universitet och högskolor. 

En likartad utveckling ses i många länder som jag inte redovisar här. Exempelvis Danmark ligger sen veckor på en liknande platå som Tyskland och med ungefär samma relativa mängd nya smittfall perdag. Den positiva trenden i de fem exempelländerna bekräftas av minskande nya sjukhusinläggningar. I Frankrike minskade antalet inlagda patienter med 700 från en dag till en annan förra veckan och antalet inlagda i intensivvård med cirka 100 personer, ned till drygt 1 700. 

Sverige

Kring månadsskiftet oktober/november (markerat i grafen med ett smalt, orange streck) skärpte Sverige de allmänna råden i flertalet regioner och alla de mer tätbefolkade berördes av dem. Med mindre variationer går de i princip ut på att:

-          Begränsa sociala kontakter till ett minimum och helst inte umgås inomhus med andra än familjen

-          Inte besöka restauranger, caféer och barer (annat än för att hämta mat)

-          Inte besöka köpcentrum och affärer annat än mataffärer och apotek.

-          Inte gå på gym och delta i sportaktiviteter (undantaget barn och yngre tonåringar)

-          Arbeta hemifrån om det är möjligt.

Med undantag för Tyskland är Sverige inte senare på smittkurvan än något annat land med att skärpa våra restriktioner. Eller rekommendationer som vi säger här. Inte heller skiljer sig innehållet och inriktningen i dem nämnvärt från de andra länderna heller. Så vad har då hänt?

Vad vi ser är att de kraftigt skärpta allmänna råden inte fått den effekt som uppnås i de andra fem länderna inom 10-14 dagar. Smittan peakar inte, utan fortsätter istället att öka. Helgen 15-16 november redovisas låg mängd positiva provresultat, vilket får kurvan att tillfälligt vika neråt. Men bara några dagar senare går det uppåt igen och på onsdagen noteras ett rekordstort antal: över 7 600. Möjligen finns nu tecken på att det planar ut, men säkert är det inte.

Säkert är det oro över uteblivna, tydliga resultat som får regeringen att därför agera igen när de nya skärpta råden varit i kraft drygt två veckor. Enligt uppgift går den för första gången emot Folkhälsomyndigheten och inför en ny begränsning i antalet tillåtna deltagare vid allmänna sammankomster. Samt beslutar om att stänga barer och restauranger klockan 22.30, beslut som träder i kraft den 23 oktober. Dessutom håller statsministern ett TV-sänt förmaningstal i lätt patriarkalisk anda till befolkningen.

Men blir det effekt nu då? Om vi utgår från att smittutvecklingen i övriga länder visar på ett ganska allmängiltigt samband så:

-          Borde vi få en peak i smittan de allra närmaste dagarna (alltså typ månadsskiftet november/december) om statsministern ännu allvarligare allvarsord den 15 oktober i TV och radio åstadkom önskade beteendeförändringar

-          Borde peaken annars senast komma inom någon vecka ytterligare om det är restriktionerna som började gälla den 23 november som blir tungan på vågen.

Notera också det i övriga länder varit just en peak: En vändning som när den kommit snabbt vänt utvecklingen neråt. Inte en ganska lång plan fas på flera veckor som epidemikurvan såg ut i våras för Sverige. 

Men varför fungerar det inte i Sverige (än)?

Det finns ett enkelt matematiskt/epidemiologiskt svar på frågan: De förändringar som skett i vårt beteende de senaste månaderna har inte varit tillräckligt stora för att pressa ner R-talet under 1. Så länge det inte sker så kommer 100 smittade att smitta minst 100 nya personer. Då hamnar vi som bäst på en platå som i Tyskland och Danmark. Fast med fler än dubbelt så många smittfall och därmed dito sjukhusinläggningar, patienter på IVA och dödsfall (ungefär, andra faktorer spelar också in på de siffrorna, kanske främst åldersstrukturen på de som smittas).

Men varför har vi då inte fått ner R under 1? För mig finns det en uppenbar skillnad mellan oss och de andra:

***Frivilligheten***

Medan man i övriga länder, stängt restauranger, pubar, gym och skönhetssalonger så har de fått förbli öppna här. Medan man i andra länder har sanktioner mot privata sammankomster och spontana folksamlingar så har vi i Sverige bara rekommendationer.

Och vi som ibland passerar pubar, caféer, gym och skönhetssalonger kan konstatera att det fortfarande är en hel del människor på såna ställen. Platser som enligt analyser av hur smittan sprids är ”hotspots”. Så kombinationen av vår strategi och människors bristande efterlevnad av riktlinjerna skapar helt enkelt en mer gynnsam situation för SARS-COV2-viruset att fortsätta sprida sig.

Så fast innehållet i våra rekommendationer är ungefär det samma som i de andra ländernas tvingande restriktioner så har vi nu trots att vi använt dubbelt så lång tid som dem ännu inte tydligt vänt utvecklingen. Något som inte bara avspeglar sig i tabeller och grafer. 

- Varje dag som utvecklingen inte vänder innebär fler sjuka människor, många av dem allvarligt och som det tyvärr verkar också under lång tid efter att kroppen på ytan besegrat viruset.

- Varje  dag som utvecklingen inte vänder innebär längre och tyngre belastning på en redan ansträngd sjukvård.

- Varje dag som utvecklingen inte vänder innebär fler döda. Och även om de flesta av dem kommer att vara ganska till åren komna så säger statistiker att varje dödsfall med viruset innebär i genomsnitt upp emot tio förlorade levnadsår. Mer än 12 procent av ett normallångt människoliv här i Sverige.

Den svenska tron att vi var så mycket klokare och förståndigare än andra att vi kunde klara oss med rekommendationer där andra hade tvång och förbud ser tyvärr inte ut att besannas.

De (eventuella) psykologiska mekanismerna bakom detta går jag inte in på i denna bloggpost. Men lyssna gärna på experterna som i dessa två färska program från vetenskapsradion uttrycker rejäla tvivel på både vårt sätt att kommunicera pandemibudskapet till befolkningen och regeringens och folkhälsomyndighetens tro att folk skulle vara förståndiga av sig själva hela vägen under pandemin och helt frivilligt följa de allmänna råden i tillräcklig utsträckning.

https://sverigesradio.se/avsnitt/1606069

https://sverigesradio.se/avsnitt/1606112

Allt jag studerat under det här året kring viruset spridning i olika länder pekar mot en enda slutsats, även med hänsyn till slumpfaktorers roll: Hur effektiva de smittbegränsande åtgärderna blir styrs i hög grad av kraften och omfattningen av dem. Mindre omfattande åtgärder ger högre smittspridning och därmed fler sjukfall, högre belastning på vården och fler döda. Mönstret syns i land efter land. Tyvärr utdelas inga belöningar för att man har en ”förståndig”, "lagom" eller ”balanserad” strategi. Kanske inte ens ekonomiska* Och litar man till frivillighet men inte får människor att följa råden i tillräcklig omfattning så blir resultatet fler svårt sjuka och fler döda än om man hade använt tvångsmedel. Är det värt priset?

Det är en fråga var och en bör ställa sig.  

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

*I en färsk rapport över den ekonomiska utvecklingen i EU-länderna kvartalen Q2 och Q3 ser man inte något tydlligt tecken på att Sverige som vi hoppades klarat sig bättre än andra länder tack vare vår mindre drastiska nedstängning. Vi fick en mindre ekonomisk nedgång en genomsnittet Q2, men inget exceptionellt. Och i Q3 då en stark återhämtning skedde noterar vi bland de lägre resultaten. Notera att vi inte lyckats bättre än våra grannländer heller (det gäller även Norge som inte är med i grafen), något många i våras hävdade borde bli resultatet av vår strategi.