jonesiskt

Alla inlägg under november 2017

Av Henrik - 20 november 2017 20:15

Jag kommer fortfarande ihåg fascinationen första gången jag hörde talas om Stephen Wiltshire. Det var nån gång i slutet av 80-talet, i ett program om människor med särskilda talanger och förmågor.


En skolklass i London med barn i tioårsåldern gör en utflykt. De besöker bland annat Royal Albert Hall, där de går runt och tittar en liten stund. Tillbaka i skolan får barnen penna och papper och uppmanas att teckna av det de sett. Barnen sätter igång. En liten, färgad pojke håller blyertspennan klumpigt, men tecknar under djup koncentration. Fram växer en teckning som återger byggnaden så att man direkt förstår att det är den. Och inte bara det. Perspektiv, proportioner, skuggningar. Allt ger intryck av att vara gjort av en driven tecknare.


När teckningen sen jämförs med den riktiga byggnaden ser man också att det finns en nästan exakt detaljskärpa i den. Antalet fönster på teckningen är detsamma som på den verkliga byggnaden, utsmyckningar på taket, olika delars placering i förhållande till varandra. Man får även se en teckning pojken gjort av en berömd katedral. Samma där. Även bortsett från minnesförmågan hade det varit en extremt talangfull teckningsinsats av en vanlig tioåring. En man som varit ledare för London Royal Academy of Arts beskrev honom som den största talang han någonsin stött på under alla år bland barn och unga.


     

The Natural History Museum, tecknad av Stephen 1983 då han var nio år gammal. Denna liksom alla andra teckningar kommer från hans egen hemsida www.stephenwiltshire.co.uk  För den som vill jämföra med verkligheten:


Men Stephen Wiltshire är ingen vanlig tioåring. Klassen han går i är en specialklass. Stephen är autistisk. När han som femåring skickades till specialskolan hade han fortfarande inget talat språk.


På skolan fortsatte han till att börja med att leva i sin avskärmade värld. Lärarna upptäckte dock snart att han tyckte om att rita. De uppmuntrade intresset, men insåg också att det kunde vara en väg att få Stephen att börja kommunicera. De prövade att inte ge honom de saker han behövde för att kunna teckna. Efter ett litet tag yttrade då Stephen sitt första ord: ”Paper”. Han fick sitt papper. Det var också början på en process där Stephens isolering gradvis bröts i takt med att han tillägnade sig ett talat språk och lärde sig läsa och skriva.


Till att börja med var han mest intresserad av att teckna bilar och djur, men i sjuårsåldern blev han fascinerad av arkitektur och byggnader. Den fascinationen har han fortsatt bära med sig genom livet. Med hjälp av sina lärare fortsatte han att förkovra sig. Han läste böcker om arkitektur, gick på utställningar och deltog i teckningstävlingar. Han började också tjäna en del pengar på sina teckningar.


 

Canary Wharf, London. Teckning från 1988, Stephen är nu 14 år gammal.


I tonåren fick Stephen – son till invandrare från Västindien – göra sitt livs första utlandsresa. Den gick till New York. Där fick han bland annat träffa neurologen och författaren Oliver Sacks. De två utvecklade en livslång vänskap och Sacks skulle senare komma att skriva om Stephen i sin essäsamling ”En antropolog på Mars”. Vid den här tiden upptäckte hans lärare att han hade en talang till: Ett absolut gehör. Idag är också att spela piano och sjunga ett av hans intressen.

 

Vid sitt första besök i New York fick Stephen träffa Dustin Hoffman. Rain Man är fortfarande en av hans favoritfilmer.


Även om Stephen Wiltshires teckningar som barn visade på en extrem talang så är de kanske inte fulländade. Savantsyndrom, ett tillstånd som uppträder bland människor med autism eller förvärvade hjärnskador, är sällsynt. Det rör sig om kanske 10% av det totala antalet drabbade och oftast är förmågorna mer avgränsade och mest anmärkningsvärda när de jämförs med personens intellektuella förmågor i övrigt. Oftast utvecklas inte heller förmågan nämnvärt från när den först noteras. Men det gäller inte Stephen. Han fortsatte att förkovra sig och hans teckningar blev allt mer drivna. De lite darriga linjerna man kan notera i hans barnteckningar, förmodligen ett resultat av motoriska problem, försvann gradvis. Bilderna blev mer och mer realistiska och genomarbetade.


 

Denna teckning, av Kreml i Moskva, är daterad 1 januari 1990. Stephen var 15 år när han ritade den.


Stephen har givit ut flera böcker med sina teckningar och har sen rätt många år en hemsida där man kan titta på dem och även beställa tavlor med valfria motiv.


Kring millennieskiftet var Stephen fortfarande en ung man. Han had redan gjort sig ett namn inte bara som talangfull barnkonstnär, utan också för sina teckningar av byggnader i London och New York. Nu började nästa steg i hans konstnärskap. Som ett led i en TV-dokumentär fick han åka en kortare helikoptertur över London. Nere på marken igen arbetade han i tre timmar med en stor panoramateckning över vad han sett. Teckningen innehåller tolv kända landmärken och över 200 andra byggnader. Alla perspektiv är perfekt återgivna, alla avstånd och proportioner stämmer. Nästan varenda detalj i teckningen är korrekt.


 

London från en helikopter. Del av större panoramateckning. 


Stephen Wiltshire tycks ha ett nästan perfekt minne när det kommer till visuella intryck. Där våra ”normala” hjärnor ständigt förenklar och sorterar bort information tycks hans ta in så gott som allt den ser. Och efteråt kan han med lätthet fästa ner minnet av det han sett på papper. Detaljrikedomen i det han tecknar beror på hur mycket tid han har till sitt förfogande, inte på vad han faktiskt minns. Ska han rita av en enskild byggnad så kan han precis som när han var liten betrakta den en kort stund från några olika vinklar. Sen kan han teckna den med fönster, skorstenar, ornament och takpannor på rätt plats och i rätt antal. Hur det går till? Det finns flera teorier om vad som egentligen händer i hjärnorna på de savanter som har detta fotografiska minne för detaljer. Men ingen vet idag vilken, om någon, som stämmer. Vi kan bara konstatera att han på ett unikt vis kan kombinera förmågor inom två olika områden där han inom vart och ett är vida överlägsen de flesta av oss andra. 


Panoramat över London blev inledningen på en rad liknande projekt som Stephen genom åren genomfört i städer över hela världen. Ibland under stor uppmärksamhet. År 2014 tecknade han ett stort panorama över Singapore, samtidigt som besökare kunde studera honom i arbete. På fem dagar kom över 150 000 besökare.


 

Stephen arbetar på sin panoramavy över New York


Framgångarna gjorde att Stephen också vågade öppna ett eget konstgalleri i London, tillsammans med sin syster. Det är också hon som hjälper honom med mycket av det som rör hans kontakter med omvärlden. Stephen har för länge sen brutit den isolering hans handikapp tvingade in honom i som barn. Han tycker om att träffa människor, att kommunicera. Men han är fortfarande autistisk och behöver hjälp i sin vardag. När han talar är det fortfarande lite osäkert, liksom lite dröjande. Enligt sin syster förstår han inte heller vidden av sina svårigheter.


 

Vy över Kuala Lumpur


Samtidigt är han, trots den speciella kombinationen av funktionshinder och exceptionell talang, en alldeles vanlig människa. Han gillar amerikanska bilar från 70- och 80-talen, lyssnar på flera olika musikstilar (inte minst när han tecknar) och tycker att blonda tjejer är snyggast.

 

En Oldsmobile 1971. Människor syns inte jätteofta på Stephens teckningar. Den här ritade han 1993, 19 år gammal

 

  

Londons röda bussar, tecknade mot en stad som i övrigt går i gråskalor, är ett annat favoritfordon för Stephen. Här föreställer han sig hur det kan ha sett ut flera decennier bakåt i tiden.


Stephen Wiltshire har fått smeknamnet ”den mänskliga kameran”. Men jag vet inte om jag tycker att det är särskilt rättvist mot honom. Det finns de som tycker att han och andra savanter saknar egentlig konstnärlig förmåga. De bara reproducerar det de ser eller hör, utan att addera några egna tolkningar eller känslor. Andra säger något annat. De menar att Stephen visst adderar egna upplevelser. Han väljer ibland att framhäva saker på bekostnad av andra, han kan lägga till mer dramatiska skuggeffekter. En del av hans teckningar är delvis färglagda för samma effekt. Han är ingen automat, ingen kamera. Han är en konstnär som vilken som helst, även om han på både gott och ont arbetar utifrån väldigt speciella förutsättningar.


 

Stephen har studerat teckning och målning och tagit en examen. Även om han alltjämt föredrar att teckna i svartvitt så visar denna målning i olja som var ett skolarbete hans talang även för färger. Motiv från New York

 

  

Big Ben en regnig kväll. En av mina favoritteckningar.


Själv vet jag ingenting om konst egentligen. Men jag tycker om Stephens bilder, inte bara som de fantastiska minnesprestationer de ofta är. De är fascinerande att titta på och har i mina ögon ofta en stillsam, men ändå dramatisk kvalitet. Man vill liksom vara på det där stället eller vid den där byggnaden han ritat av och se dem i verkligheten. I min värld är det definitivt konst.



Som avslutning: Stephens femdagars projekt med att teckna Singapore efter en flygtur över staden och ett lite längre klipp om en av Stephens projekt från sin födelsestad London där han fortfarande bor.

ANNONS

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2017 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ jonesiskt med Blogkeen
Följ jonesiskt med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se