jonesiskt

Alla inlägg under april 2017

Av Henrik - 23 april 2017 18:02

Frågan om hur samhället ska hantera människor som utan tillstånd vistas här har åter hamnat högt upp på den dagspolitiska agendan, efter dådet på Drottninggatan. Men Rakhmat Akilov är naturligtvis inte representativ för gruppen som helhet. Av de någonstans mellan 30 000 och 50 000 människor det rör sig om är det rimligen inte mer än ett litet antal sympatisörer med militant islamism och säkert ännu färre som verkligen skulle kunna tänka sig att begå eller medverka i ett terrordåd. Därmed inte sagt att vi kan bortse från problemet, men jag återkommer till det.


När man försöker närma sig det här svåra och kontroversiella ämnet måste man minnas att det bygger på en premiss: Att Sverige är en nationalstat med bestämda gränser inom vilka vi har rätt att bestämma vilka som får vistas där och ta del av vår gemensamma välfärd. Det står naturligtvis var och en fritt att förkasta den premissen, men i så fall blir också fortsatt diskussion ganska meningslös.


Eftersom Sverige har dessa regler kan man också bryta mot dem. Det finns i Utlänningslagen inte något specifikt begrepp för de personer som gör det. Ordet ”illegal” används inte en enda gång i lagtexten. I medierna och i det offentliga samtalet har som alla vet ”papperslös” varit mycket vanligt ett antal år. Den grön-liberala tankesmedjan Fores skriver på sin informativa sajt Migrationsinfo.se att det är ett bättre begrepp än exempelvis ”illegala invandrare” eftersom det kan ge felaktiga associationer mellan migration och kriminalitet.


Jag förstår argumentet, men faktum är att det är kriminaliserat att vistas i Sverige utan tillstånd. I Utlänningslagen föreskrivs böter eller fängelse i upp till ett år, även om det också står att åtal ska underlåtas ”i ringa fall”.

 



Samtidigt ska man inte glömma att det här rör sig om ett klassiskt ”brott utan offer”. Vi som ser samhället från en liberal utgångspunkt brukar inte tycka om den typen av lagar. Jag återkommer till det strax.


Sverige har parallellt med sin tämligen stränga reglering på området infört bestämmelser som ger papperslösa, dvs utlänningar utan tillstånd att vistas i riket, rättigheter vad gäller sjukvård, tandvård och för barn upp till arton år skolgång. I det sistnämnda fallet kan skolan t.o.m sekretessbelägga uppgifter om barnet och dess familj för att försvåra för andra myndigheter att spåra upp dem. Till det här kan man lägga att det också finns flera kommuner som tolkat Socialtjänstlagens bestämmelser så att personer i gruppen också ska kunna få ekonomiskt bistånd.


En människa med någon form av empati inser att det finns goda och humanitära skäl till dessa bestämmelser, inte minst vad gäller barn som ju inte bär något ansvar för sina föräldrars handlande. Problemet är att det har ställt oss med regelverk som delvis står i strid med och motverkar varandra. Ett av Utlänningslagens huvudsyften är att Sverige ska ha kontroll och självt råda över vilka personer som vistas här mer än helt tillfälligt och att personer som vistas här olovligt ska kunna utvisas ur landet så fort som möjligt. Men de andra regelverken gör det lättare att vistas i Sverige en längre tid utan att ha rätt till det.


Det är en svår avvägning.


Gruppen ”papperslösa” är allt annat än homogen. Här finns asylsökande som fått avslag på sina ansökningar och gått under jorden. Här finns människor med utgångna arbetstillstånd som vill stanna i landet. Här finns folk som kommit hit för att jobba svart på restauranger, små byggföretag och liknande. Här finns fattiga romer som tigger och pantar burkar, samtidigt som de bor mer eller mindre på gatan eller olovligen ställer upp husvagnar, tält och skjul på andras mark. Här finns människor som kommit hit av kärlek och inte vill vänta på en långsam handläggning för uppehållstillstånd, utan vara med den de älskar här och nu. Här finns också ligor från Östeuropa som åker runt och stjäl och rånar gamla, kriminella ”gatubarn” från Marocko, vinddrivna missbrukare och småtjuvar. Naturligtvis överlappar också kategorierna ibland varandra.


Hur ska då Sverige hantera det här? Komplexa problem har inte enkla lösningar, så något enkelt, invändningsfritt svar finns inte. Jag ställer nedan några frågor och besvarar dem efter bästa förmåga och egen syn.


Kan problemet ens lösas?

Nej, inte i sin helhet. Inte ens om vi skrotar hela idén om det öppna samhället, går ut ur EU och sätter taggtråd runt alla Sveriges gränser. 


Självklart? Ja, men hela den infekterade migrationsfrågan är så polariserad. Extremståndpunkter och helt verklighetsfrämmande idéer om att helt stänga gränser eller ge alla som vill ha det asyl påverkar debatten och får den att tappa markkontakten. Givet premissen ovan om reglerad invandring kan vi alltså inte räkna med annat än att ett inte obetydligt antal människor även i framtiden kommer att bo mer eller mindre långvarigt i vårt land fast de inte har uppehållstillstånd. Alla politiska åtgärder måste utgå från det faktumet.


Hur mycket ska vi anstränga oss för att upprätthålla lagen?

Min egen syn är i grunden enkel: Våra lagar är demokratiskt beslutade och det är därför en demokratisk plikt för myndigheterna att efter bästa förmåga upprätthålla dem. Jag tror inte det är bra för respekten för rättssamhället att människor ser att lite eller inget görs för att lagar ska följas.


Så har det i mångt och mycket varit när det gäller frågan om vistelse utan tillstånd i landet. Även om det nu verkar uppenbart att pendeln håller på att svänga.


Dock: Mitt eget synsätt utgår från en grund som jag tror delas av väldigt många med s.k allmänborgerliga värderingar. Även om jag personligen inte gillar varenda paragraf i våra författningar. Det finns ett annorlunda synsätt som man ibland finner bland mer vänsterorienterade. Enligt det inte bara kan utan bör man strunta helt eller delvis i lagar om effekterna av att följa dem inte känns smakliga. Det kan gälla allt från tillämpning av Försäkringskassans bestämmelser till att demonstrera utan tillstånd eller t.o.m begå våldshandlingar som att fysiskt attackera andras demonstrationståg. Deras röster var länge tongivande i debatten och styrde därmed i mångt och mycket den faktiska politiken på området. 


Jag tror dock att de flesta medborgare vill att demokratiskt beslutade lagar och regler ska följas. Så länge jag inte överbevisas om motsatsen utgår jag från att det gäller även lagstiftning kring invandring.


Ändra lagen?

För min personliga del vore det i så fall bättre att avkriminalisera vistelse utan tillstånd i Sverige. Det finns inga tvingande skäl till att ha nuvarande bestämmelser som jag kan se. Det finns en rad andra områden i samhället redan där vi har lagar som medger olika former av tvångsåtgärder mot personer, utan att de begått något brott.

Vi skulle alltså då ta bort straffsanktionen men, givetvis, ha kvar bestämmelserna som medger att ta människor i förvar för att senare kunna utvisa dem.


En sån lagändring skulle också innebära att ett s.k brott utan offer försvinner. I mitt tycke är det en grundläggande, liberal uppfattning att strafflagar är till för att skydda människor mot konsekvenser av andras handlande. De negativa effekterna av att människor vistas här utan tillstånd är mer indirekta – se vidare nedan – och motiverar därför inte att handlingen ska vara straffbelagd. Dessutom är det en lag som slår mot människor som är i en utsatt situation.


Vi skulle också rätta till en del av den ovan nämnda motsägelsen i vår lagstiftning som innebär att vi å ena sidan säger att människor begår brott, men å andra sidan på olika vis hjälper och stöttar dem på sätt som gör att det blir lättare för dem att fortsätta med det.

Jag tror heller inte att straffsanktionen har någon som helst avskräckande inverkan, så den är meningslös även av det skälet.


Vilka åtgärder för att få människor utan tillstånd att vistas i Sverige att lämna landet är rimliga?

Att en lag ska följas kan aldrig innebära ett carte blanche för myndigheterna i ett rättssamhälle. Allt handlar om proportioner. Jagar vi en förrymd mördare är mycket långtgående åtgärder försvarbara. Jagar vi en snattare är det orimligt att polisen får stövla in med dragna vapen mitt i natten hos en kompis där snattaren enligt uppgift skulle kunna vistas.


För några år sen utsattes de s.k REVA-kontrollerna för mycket hård kritik. Jag ser i mitt flöde där en del mer liberalkonservativa skribenter återfinns att det höjs röster för att återinföra dem. Jag kan inte dela den uppfattningen. Det anstår helt enkelt inte en demokrati och ett öppet samhälle att poliser ska springa runt och stoppa människor på stan för att kontrollera uppehållstillstånd, sånt hör hemma i en polisstat. Det blir också omöjliga och orimliga avvägningar. Antingen göra som på flygplatserna och stoppa och kontrollera människor som det saknas all rimlig anledning att tro att de skulle kunna vara människor utan tillstånd att vara i landet. Eller välja ut personer med ett ”misstänkt utseende”. Vilket då medför att människor med medborgarskap, människor som t.o.m är födda här stoppas när de ska åka till jobbet eller skolan.


Det är inte rimligt på någon punkt.


 

Demonstrationer mot REVA

 

Överhuvudtaget är det mycket tveksamt om aktiva insatser enbart i syfte att spåra upp personer för att kunna verkställa utvisningar är rimliga utifrån ett proportionalitetstänkande. Åtminstone inte så länge det inte handlar om att ett ännu större skuggsamhälle har vuxit fram. Polisen har viktigare saker för sig än att stövla runt och knacka på dörrar hos vanliga människor med enda syfte att spåra upp en stackare som gömmer sig eller är här och jobbar för 50 kronor i timmen på en restaurang för att kunna skicka hem pengar till familjen.


Åtgärder får istället vidtas på andra sätt. Eftersom många idag avviker när de får avslagsbeslut på asylansökningar är det uppenbart att det måste till bättre riskbedömningar och utökade möjligheter att ta personer i förvar i samband med såna beslut. Därmed inte sagt att var och varannan asylsökande ska bli föremål för detta. Men när vi enligt vissa undersökningar har en situation där närmare hälften av de som får avslag avviker så måste vi rimligen titta på vad som kan göras för att få ner den siffran. Det gäller också hur antalet frivilliga återanvändare kan ökas genom olika åtgärder. Sammanfattningsvis så tror jag att antalet förvarsplatser behöver ökas och att möjligheterna att hålla personer som vägrar återvända frivillig i förvar under längre tid bör utredas.


För de som redan avvikit är det jag ser framför mig riktade åtgärder som genomförs av andra skäl än att enbart spåra upp papperslösa. Grovt sett rör det sig om två huvudområden:

-          Insatser mot kriminella och missbrukare

-          Insatser mot svartarbete


Vad bör göras avseende papperslösa som begår brott och/eller missbrukare?

Under det senaste året har jag läst flera reportage om hur papperslösa, som regel yngre män från Nordafrika och Afghanistan blivit en del av de utslagna och hemlösa i större svenska städer. Många missbrukar, polisen tycker sig se ett ökat inflöde av heroin.


Det ligger i både samhällets och dessa människors intresse att de spåras upp och sätts i förvar. Handlingsförlamningen vad gäller de s.k marockanska gatubarnen är upprörande från vilken synvinkel man än ser saken. Opinionsbildare som Fores borde också inse att just den association mellan kriminalitet och papperslösa som de vill undvika riskerar att bli starkare hos vanliga människor när man får fortsätta läsa artiklar om det här utan att just någonting händer.

Jag kan inte tänka mig annat än att riktade spaningsinsatser och tillslag mot dessa grupper av människor kommer att ge resultat både i form av uppklarade brott och att människor som är här illegalt kan tas i förvar och så småningom utvisas.


Givetvis ligger det mycket tragik bakom dessa människors öden. Men det är inte en ursäkt för att avstå från att handla. Och de brott de begår för att finansiera sitt uppehälle och missbruk drabbar vanliga, oskyldiga människor.

När det gäller de personer från företrädesvis olika länder i öst som kommer hit för att begå brott så tror jag att det helt enkelt är nödvändigt med hårdare straff. Det kommer inte att få fenomenet som sådant att försvinna, men nog skulle fler avskräckas om det man riskerade inte var något år eller två i fängelse som mest, utan kanske det tre- eller fyrdubbla. Särskilt tycker jag att man ska titta på de riktade åldringsbrotten, det gäller självklart också de som begås av svenskar.


Utgångspunkten vad gäller brott och rätten att vistas i Sverige i framtiden bör vara att allt utom ringa brott ska leda till utvisning på livstid och strängare straff för de som ändå väljer att på nytt återvända hit och leva som papperslös. Varför ska vi ens diskutera att en person som stulit av och rånat gamlingar eventuellt kunde få återvända till Sverige efter fem eller tio år?


Insatser mot svartarbete (Vilka är skadeverkningarna på samhället?)


Åsa Linderborg skrev en lite märklig artikel om det här i Aftonbladet, men efter att ha läst den ett par gånger tror jag att jag förstår vad hon menar. Och håller med, något som inte händer varje gång hon skriver något direkt.

De papperslösa är en del av den svarta sektorn av samhällsekonomin. Det är t.o.m troligt att de idag utgör en rätt betydande del av den. De arbetar för låga löner, under villkor som ofta inte uppfyller svensk arbetsskyddslagstiftning. Och de bidrar till att konkurrera ut eller omöjliggöra för företagare att bedriva helt laglydig verksamhet inom de sektorer där de återfinns.


Alla som vill ha ett välfärdssamhälle måste inse att basen i ett sådant, åtminstone än så länge, är beskattat lönearbete där arbetsgivaren också betalar in sociala avgifter och där den anställde är försäkrad mot skador och sjukdomar som kan uppkomma som en följd av arbetet. Den uppfattningen är inte förenlig med att samtidigt anlita svart arbetskraft för att få ett billigare Attefallshus uppfört på tomten. Eller tycka att det är bra och skönt att människor som gömmer sig för myndigheterna kan tjäna pengar på att diska, städa eller utföra skitiga och farliga saneringsarbeten på byggarbetsplatser.


Dessutom tränger det bort riktiga jobb. Säkerligen inte minst jobb som skulle kunna gå till människor som kommit hit och fått uppehållstillstånd.


Att vi på köpet skulle få betala lite mer för vår chicken tikka masala eller flyttstädningen är helt enkelt något vi måste acceptera.

 

Byggbranschen är sen länge särskilt drabbad av svartjobb och annat fusk. Naturligtvis är papperslösa som arbetar svart bara en del i detta.


Vi måste inse att det finns starka incitament för svartjobb och att de blir ännu starkare när det finns större grupper av människor som efterfrågar dem. Ett riktigt, vitt jobb inom typiska låglönebranscher har idag en minimilön på kanske 125-130 kronor i timmen. Med sociala avgifter och diverse annat en arbetsgivare ska stå för blir totalkostnaden kanske runt 175-180 kronor. Minst.


Självklart blir det då ”lönsamt” att begå brott och anlita folk för en femtiolapp istället. Ja även en hundring i timmen blir en rejäl besparing.


Det finns redan idag en mängd kontrollsystem hos min förra arbetsgivare Skatteverket. Sannolikt behövs det dock fler aktioner, samordnade mellan olika myndigheter. Den som har svart arbetskraft ska aldrig känna sig hyfsat trygg för att det inte kommer en razzia på restaurangen, bygget eller i lokalen där det städas. Primärsyftet ska vara att försvåra för kriminella företagare. Men i dessa razzior ska också ingå kontroll av alla personer som påträffas, med avseende på arbets- och uppehållstillstånd. Den som inte har sina papper i ordning ska tas i förvar och i normalfallet utvisas.


Asylsökande ska noga informeras om att det är ett brott att arbeta utan att deklarera sina inkomster till Skatteverket, även under asylprövningstiden.


Slarvar vi med detta eller begränsar åtgärderna för att vi tycker synd om de som drabbas så är det i praktiken samma sak som att vi ber om att få en ännu större svart sektor i ekonomin i framtiden. Det gäller både oss som enskilda individer och samhället i stort.


Ska papperslösa ha rätt till sjukvård, skola m.m?

Egentligen är detta inte en svår fråga i sig själv. Det handlar om grundläggande humanism. Vi ska naturligtvis hjälpa människor som blir sjuka. Barn behöver gå i skolan, oavsett skälet till att de är här. Även för andra typer av nödsituationer är det rimligt att papperslösa omfattas av kommunernas yttersta ansvar för de som bor och vistas inom kommunens gränser, som det föreskrivs i Socialtjänstlagen.


Samtidigt kan man, inte som jag redan varit inne på, blunda för att denna hjälp kan bidra till att skapa en motsägelsefull situation. Samhället beter sig inte konsekvent. Vi måste utgå från att de beslut vi har fattat är riktiga och att de ska verkställas, annars blir de ju meningslösa. Det är förståeligt att många som fått avslag inte vill återvända. Men om de inte ska få permanent uppehållstillstånd är risken att vi gör dem en björntjänst genom att på olika nivåer underlätta för dem att stanna i landet. Människor fastnar både rent faktiskt och psykologiskt i ett slags limbo, där de kan bli kvar i många år.


Inte minst när det är barn inblandade är detta oroande. Samhället bör verka för stödinsatser av olika slag som ska förmå människor att inse att det minst dåliga beslutet i situationen sannolikt är att återvända till hemlandet. Eftersom barnfamiljer genom skolan ändå har en kontakt med samhället borde det finnas en möjlighet att lämna ett sånt stöd via den.


Socialtjänstlagen bör däremot inte tolkas som vissa kommuner har gjort som att månatligt ekonomiskt bistånd ska betalas till papperslösa.



Sammanfattning

I denna blogg har jag försökt gå igenom den komplexa och svåra frågan om papperslösa, utan att göra anspråk på att ha expertkunskaper eller fånga alla delar och nyanser av den.


Min utgångspunkt var att Sverige har och ska ha reglerad invandring och att det är viktigt för det allmänna förtroendet för rättssamhället att lagarna på området upprätthålls och respekteras. Däremot skulle straffen för att vistas i Sverige utan tillstånd kunna avskaffas, eftersom det rör sig om ett s.k brott utan offer och egentligen inte behövs.


Jag kom också fram till att åtgärder som att göra husrannsakan i människors bostäder eller stoppa människor på stan eller i lokaltrafiken för att kontrollera om de saknar uppehållstillstånd inte är proportionella till problemet. Därför är de inte rimliga i ett öppet samhälle. Det bör däremot bli lättare att sätta människor i förvar om de kan misstänkas vilja avvika efter ett avslagsbeslut.


Samtidigt argumenterade jag för att insatser mot papperslösa som mer eller mindre lever på gatan, missbrukar och begår brott bör intensifieras och att målsättningen måste vara att dessa personer inte ska vistas ute i samhället. Alla brott utom de mest ringa som begås av papperslösa bör medföra utvisning på livstid.


En annan viktig åtgärd är att ytterligare öka kontrollerna av svartarbete och skattefusk i olika branscher som delvis kan fortgå därför att det finns en relativt stor mängd papperslösa som är villiga att ta dem. Det finns inga argument för den som vill ha en välfärdsstat för att blunda för eller se mellan fingrarna med detta.


Sverige bör behålla rätten till sjuk- och tandvård vid mer akuta besvär och barn ska även fortsättningsvis kunna gå i skolan. Dock bör samhället fundera över vilka mer aktiva insatser av motiverande/stödjande karaktär som kan vidtas för att få papperslösa att lämna tillvaron som gömd och återvända till hemlandet.

ANNONS
Av Henrik - 3 april 2017 22:43

MUCK. Militär Utryckning Civila Kläder (Fast egentligen kommer ordet från romani och betyder ungefär ”fri” eller ”frisläppt).


Detta laddade ord, denna magiska tidpunkt fanns om inte alltid så väldigt ofta i våra tankar. Drömmen om att äntligen slippa loss från det militära tvånget och kunna återgå till sitt vanliga liv. Eller som i mitt fall: Gå vidare och börja det jag hoppades skulle bli starten på det riktiga, fria livet: Mina kommande studier på universitet.


I början kändes det bara som en avlägsen dröm. Framför oss låg dagar och veckar i en lång, lång radda. Kanske tycker du att 7½ månad inte känns jättelångt. Och visst, i det vanliga livet för oss som kommit upp en bit i åren så kan ju två tredjedelar av ett år kännas som en rätt kort tid. Åtminstone när den passerat. Då bör man komma ihåg att vi, soldaterna, var runt tjugo år. I den åldern känns 7½ månad betydligt längre. Som jag skrivit om tidigare var också själva tjänstgöringens karaktär sån att man ofta upplevde att tiden gick oerhört sakta. En vecka i fält kunde kännas närmast oändlig. När mitt femtioåriga jag summerar ännu en arbetsvecka så känns det märkligt för mig med: Den går ju liksom på ett litet kick.


Kanske kommer vi inte närmare sanningen om detta än att likt Einstein konstatera att upplevelsen av tid är relativ:

Put your hand on a hot stove for a minute, and it seems like an hour. Sit with a pretty girl for an hour, and it seems like a minute. That's relativity.

 

(Jag är säker på att om Einstein hade levt idag så hade han bytt ut ”pretty girl” mot något i stil med ”a person you find very attractive)


Dagarna och veckorna gick alltså låååångsamt. Men de gick ändå. I takt med att jag mentalt började anpassa mig lite bättre till militärlivet så blev det också allmänt sett lättare. Jag umgicks inte längre med tankar på att gå till läkaren och begära att få bli hemskickad. I det stora hela vantrivdes jag fortfarande, men det var en slags kontrollerad vantrivsel. Jag försökte fokusera på ljuspunkterna. En hel del dagar var ju faktiskt mer som en vanlig arbetsdag. Man slutade vid runt halv fem och då kunde man byta om till sina egna kläder och åka hem. På fredagarna fick man åka på helgpermission efter uppställning på kaserngården. Det var alltid lika skönt då att Höger och vänster om…. Marsch! Visserligen var man ofta trött som fan och vetskapen om att man måste tillbaka till regementet senast klockan 07.00 på måndag morgon fanns hela tiden i bakgrunden. Men man var ledig och ingen skrek order eller inspekterade att man rakat sig och satt halsduken rätt.


Jobbigast i början när man vant sig lite vid själva militärlivet och kaserndisciplinen var ändå kylan.

Att frysa är både en fysiologisk och psykologisk upplevelse. Frysa hade vi förstås gjort allihop tidigare. Vad vi snabbt upptäckte var att det är en väldig skillnad att exempelvis frysa i slalombacken en kall dag och ute på en militärövning. I slalombacken lättas upplevelsen av att du gör något roligt och att du dessutom vet att du kan gå in när du vill. I lumpen förvärras den av vetskapen att det inte finns just något du själv kan göra för att fly kylan. Om befälen bestämmer att du och de andra ska vara utomhus i tolv timmar till så är det så det kommer att bli.

Jag kan fortfarande återkalla hur miserabel jag kände mig. Inte minst när man frös om fötterna, inget sätter ner humöret som att vara kall och kanske blöt om dem. Det enda botemedlet var att hålla dem i ständig rörelse. Problemet var att när man fick paus från att springa, krypa och åla så var man ofta så fysiskt och psykiskt slutkörd att det enda man ville var att få ligga stilla. Var det då kallt var det skönt i kanske en minut eller två, när man fortfarande var varm och svettig.


Sen kallnade svetten och kylan från marken började vandra upp genom kängorna. Och man frös, frös som få av oss trott eller vetat att det varit möjligt att frysa innan. Vi brukade på fullt allvar säga till varandra att vi aldrig skulle sticka ut näsan utanför dörren frivilligt vintertid mer.


När det var som kallast var jag klädd så här:


Underkroppen:

-          Kalsonger

-          Egna långkalsonger

-          Arméns långkalsonger

-          Uniformsbyxor i ylle

-          Byxorna till snödräkten

Överkroppen:

-          Arméns undertröja

-          Uniformsskjorta

-          Ylletröja

-          Uniformsjackan

-          Snödräkt

Det höll en varm när man var i rörelse. Men det räckte inte när det blev paus. Orkade man tog man upp vindrocken ur ryggsäcken. Den som också var vårt enda täcke när vi sov i tält.

  


Vi hade ryckt in när det var som mest kallt och jävligt. Under ett par månader var det mer regel än undantag att temperaturen låg neråt 20 minusgrader eller ännu kallare. Vi hade ingen särskilt bra timing: Det dröjde ända till 2010 innan det kom en vinter i södra och mellersta Sverige som kom i närheten av 1987. När våren till slut ändå gjorde sitt intåg i april var det en väldig lättnad. Nu skulle vi inte behöva uppleva mer vinter som värnpliktiga.


Nånstans där på våren började vi också mer allmänt att räkna ner. Fortfarande var vi inte ens halvvägs, men vi hade ändå gjort undan tre månader. Många, så även jag, började rista små skåror i namnbrickan för att markera fullgjorda månader. Det var egentligen inte tillåtet, men befälen låtsades i regel som ingenting.   


Stämningen blev också lite bättre. Vi hade lärt känna varandra, vi hade vant oss vid de flesta momenten i den vardagliga tjänsten. Och nu slapp vi dessutom frysa så förbannat. Det går visserligen utmärkt att frysa även när temperaturen ligger på några plusgrader och man ligger stilla i ett dike och väntar på order om framryckning. Men det blev lättare att stå ut.


En bit in i maj kom så ett första, magiskt datum: Halvmuck. Nu kunde nerräkningen börja på allvar, det som återstod oss var kortare än det vi redan gjort. Jag räknade i stort sett hela tiden, trots att jag var medveten om att det antagligen fick tiden att kännas ännu längre. Ytterligare en bit in i maj kom nästa milstolpe: Antalet dagar kvar blev tvåsiffrigt.


Fortfarande var tjänsten ofta ansträngande. Både fysiskt och psykiskt. Jag minns en fältövning där jag för första gången insåg vad begreppet ”fältkoma” stod för. Efter en lång, lång övningsdag kom vi till slut efter midnatt fram till ett ställe där vi fick order att resa tälten och slå läger. Snön var borta och de riktigt ljusa sommarnätterna hade ännu inte gjort sitt intåg. Alltså var det beckmörkt i skogen. Vi ställde oss, som vi brukade, i en ring runt tältet för att med gemensamma krafter få upp det. Men på något vis lyckades vi inte, vi såg ju knappt handen framför oss.

Det fick oss alla, kanske ett halvdussin soldater, att bara ställa oss med armarna utefter sidorna och stirra rakt ut i luften. Vi var dödströtta, vi visste inte hur vi skulle lösa uppgiften. Så vi blev helt passiva, trots att vi inget hellre ville än att få upp tältet, tända i kaminen och gå och lägga oss.


Så kom sommaren. För min del med blandade känslor. Den femte fullgjorda månaden närmade sig och därmed två tredjedelar avklarade. Men jag skulle vara tvungen att lägga in mig på sjukhus och genomgå en större öronoperation. Det mystiska öronsuset och försämrade hörsel jag märkt av sen något år tillbaka visade sig vara en allvarlig sjukdom i mellanörat som krävde en lång och komplicerad operation i narkos. Att det skulle befria mig från full tjänstgöring i flera veckor var en klen tröst.


Operationen gick bra och jag återvände till regementet efter en dryg vecka. Slapp beredskapen över midsommar som tjugo andra stackare på plutonen åkte på. Det gick några veckor till. Jag förklarades fullt tjänsteduglig igen av öronläkaren ungefär samtidigt som vi gick på två veckors övningsuppehåll. Det var första gången sen inryckningen som vi varit lediga mer än tre dagar. När vi kom tillbaka återstod precis en månad. Jag hade trott att denna del skulle bli lättare än resten: Så lite kvar nu och dessutom sommar och i princip behagligt väder så länge det inte regnade för mycket.


I själva verket blev det tvärtom. Vi var nära slutet, men fortfarande var vi lika mycket under den militära disciplinen. Psykologiskt blev därför denna sista månad den jobbigaste näst den första. Den innehöll också en jobbig slutövning där vi bland annat hade en tävling mot regementets övriga plutoner och var igång nästan ett dygn i sträck. Mot slutet, efter en lång natt av konstant orientering i skogen iförda full stridsutrustning, var både jag och de andra mer slutkörda än någon annan gång under utbildningen. Jag hörde folk på fullt allvar hota varandra med stryk för en grinig kommentar.


Till slut kom den ändå, dagen M som i muck. Vi hade i ett par dar putsat och rengjort all utrustning, både den gemensamma och vår egen. Allt hade visiterats och godkänts av våra befäl. Sen hade det packats in i säckar och lådor och lämnats in till förrådet, där vi hade kvitterat ut grejerna 7½ månad tidigare. Nu stod vi civilklädda på kaserngården, uppställda en sista gång. Runt tvåhundra killar och unga män i åttonde kompaniet. Major Nilsson, kompanichefen, mönstrade oss och höjde sen sin knarriga stämma:


Ni står nu inför ett längre övningsuppehåll…

 

Jag kan inte minnas att han dragit några skämt vid tidigare uppställningar.


Jag har haft turen att få uppleva mycket glädje i mitt liv. Däribland också den största: Lyckan att få hålla sitt eget barn i famnen för första gången. Men om jag jämför känslor av lycka kondenserade i ett enda ögonblick så slår inget det jag kände när majoren till slut, för sista gången, ropade Höger och vänster om… Marsch!

 

På marsch satte vi alla fram eller snarare smällde ner högerdojan i asfalten allt vad vi kunde. Och skrek, skrek med våra fulla lungors kraft ut vår glädje och lycka. Över att äntligen vara fria igen. 


 


ANNONS

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2017 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ jonesiskt med Blogkeen
Följ jonesiskt med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se