jonesiskt

Alla inlägg under mars 2016

Av Henrik - 26 mars 2016 12:31

Bloggen har vid ett par tillfällen handlat om åldersrekord och hur vi blir allt äldre:

http://jonesiskt.bloggplatsen.se/2012/03/28/7627698-gammal-som-gatan/

http://jonesiskt.bloggplatsen.se/2013/01/14/9311857-gammal-som-gatan-nu-lite-aldre-anda/


Just nu är vi av allt att döma mycket nära slutet på en epok. I hela världen finns bara två människor kvar födda på 1800-talet. Åtminstone om man bara räknar in fall som verifierats av Gerontology Research Group. Båda är födda det andra halvåret 1899: En amerikansk kvinna bosatt i New York och en italienska. Det finns bara två säkra fall av kvinnor som levt mer än ett år längre än den ålder de nu befinner sig i.


 

Äldst i världen just nu - Susannah Mushatt-Jones


Antalet verkligt gamla människor fortsätter dock att öka. Som jag skrev om i en av de tidigare inläggen så är huvudorsaken att så många fler av oss blir gamla överhuvudtaget idag. Ju fler som blir åttio, desto fler blir nittio. Ju fler som blir nittio, desto fler som blir hundra. Förbättrad äldreomsorg och sjukvård även för de allra äldsta bidrar förstås också. Men inte alls så mycket som man kanske skulle kunna tro. Vi kan till exempel jämföra två generationer av svenska kvinnor: De som föddes 1830 och de som föddes 1910.


En kvinna född år 1830 hade vid 35 års ålder levt i genomsnitt halva sitt liv. Men genomsnitt innebär inte någon garanti för den enskilda individen. Risken att hon inte skulle överleva till sin nästa födelsedag var 0,86 %. Det kanske inte låter så mycket: 99 av 100 klarade sig ju i ett år till. Men för kvinnor födda 1910 var dödsrisken vid samma ålder bara 0,22. En reducering med tre fjärdedelar. Och deras förväntade återstående livslängd hade ökat med ett helt decennium! (För kvinnor födda år 1970 har dödsrisken vid 35 minskat ännu mer dramatiskt och är bara 0,05. Färre än en kvinna av tvåtusen alltså!)


Vid 95 års ålder är skillnaderna mycket mindre. Risken för en kvinna född 1830 att dö före sin nästa födelsedag låg på ungefär 32 %. För en kvinna född 1910 var risken 25 %. Så där 35-åringarna i den yngre generationen bara hade en fjärdedel så stor risk att dö inom ett år så var risken vid 95 visserligen lägre, men ändå fortfarande dryga tre fjärdedelar av den äldre generationens. Det var alltså i huvudsak dödligheten i yngre åldrar som var orsaken till att så få blev riktigt gamla. Det här syns ännu mer tydligt när man tittar på det faktiska antalet personer. Bara drygt 200 kvinnor födda år 1830 levde till 95, medan däremot närmare 4000 av kvinnorna födda år 1910 gjorde det.


Självklart blir det många fler hundraåringar då.


Livet förr i tiden var kortare. Mycket kortare. Inte bara för att många dog i spädbarnsåren, utan för att döden också skördade i de åldersgrupper vi idag nästan helt slipper se i tidningarnas dödsannonser. Och när vi någon gång gör det är orsaken för det mesta olyckor, självmord eller medfödda, allvarliga sjukdomar. Men före antibiotikan och före den moderna sjukvården dog många av sjukdomar som inte ens utgör en allvarlig hälsorisk idag. Fortfarande på 1930-talet dog årligen 10 000 människor i alla åldrar i Sverige i tuberkulos. Då hade man ändå fått sjukdomen under bättre kontroll än några decennier tidigare. Även sjukdomar vi fortfarande dör av var farligare.

Medellivslängden vid födseln vid mitten av 1800-talet låg i Sverige bara på drygt 40 år. För de som överlevde barndomen var det mer, men inte mer än knappa 60 år. Idag är medellivslängden drygt 80 år. En nästan otrolig utveckling.


 

Medellivslängdens ökning i Sverige under de senaste 150 åren. 


Livet för 100-200 år sen var på alla sätt mycket mer otryggt än idag. Men faktum är att det blir ännu värre när vi färdas bakåt i tiden. På 1800-talet hade ändå de hygieniska förhållandena förbättrats. Barnadödligheten hade börjat sjunka på allvar. Sådana enkla saker som införandet av potatis som basföda bland fattiga människor förbättrade näringsintaget avsevärt och bidrog till att människor blev friskare och levde längre.


Hur illa var det då innan? 1600-talets Europa plågades fortfarande av återkommande utbrott av pest. För Digerdöden var bara inledningen på en flera hundra år lång period av pestepidemier som dödade mängder av människor. De usla sanitära förhållandena i städerna var en starkt bidragande orsak. Bland de första säkrare uppgifter vi har kommer från Londonbon John Graunt som i mitten av 1600-talet gjorde en kartläggning av dödsorsaker och hur gamla människor var när de dog i huvudstaden.


En av de saker han upptäckte var den dominerande roll som olika smittsamma sjukdomar spelade. De gjorde att dödsrisken inte varierade nämnvärt mellan olika åldrar: Yngre och äldre var lika utsatta för sådant som de kolera, smittkoppor och de regelbundet återkommande utbrotten av pest. En del av hans siffror var uppskattningar och gissningar och har ifrågasatts av senare tiders statistiker. Men helt fel ute var han garanterat inte. Vad han bland annat fann var att mer än var tredje människa i huvudstaden dog före sex års ålder, en närmast ofattbar siffra. Man har beräknat medellivslängden till ungefär 35 år vid födseln.


Andra undersökningar bekräftar den här mörka bilden och det gäller inte bara de större städerna. I början av 2000-talet genomfördes en undersökning av drygt 1300 skelett som hittades vid en arkeologisk utgrävning på Irland, i närheten av samhället Ballyshannon. De hade levat och dött på medeltiden, från 1200-talet och fram till 1500-talet. Runt en tredjedel bedömdes vara skelett från personer som dött som barn. Av de återstående kunde närmare 700 stycken könsbestämmas och personens ålder vid dödstillfället fastställas med någorlunda precision (en exakt åldersbestämning är inte möjlig att göra).


De data som framträder är om möjligt ännu mer ofattbara för en modern människa här i västvärlden än John Graunts siffror. Forskarna delade in personerna som dött som vuxna i tre åldersgrupper: Unga vuxna (18-35 år), Medelålders (36-50 år) och Äldre (över 50 år). Det visade sig att över hälften av skeletten kommer från den första gruppen. Vad det betyder är att även när man räknat bort barnadödligheten så dog mer än varannan människa långt innan de ens fyllt 40. Av de som klarade sig så långt dog de flesta som medelålders. Faktum är att färre än en på tio överlevde sin femtioårsdag.


Siffrorna stämmer väl med resultaten från liknande undersökningar.


Osteologer har även letat efter spår av olika sjukdomar man vet hör samman med undernäring och nedsatt immunförsvar. Föga förvånande var förekomsten av såna hög. De människor som fick sin sista vila på begravningsplatsen hade i de flesta fall levt ett eländigt och utsatt liv, utan tillräckligt att äta och exponerade för olika sjukdomar, både smittsamma och sådana som uppkommer helt enkelt därför att kroppen inte får den näring den behöver. Resultatet blev en ond spiral: Immunsystemet försvagades och gjorde dem ännu mer mottagliga för nya sjukdomar. Förmodligen var många aldrig riktigt friska: Man led av kroniska diarréer, inflammationer i tänderna, varbölder och annat som förutom att sänka livskvaliteten också förkortade livet genom att göra bäraren allt mindre motståndskraftig mot allvarligare sjukdomar. För människor som hade tillräckligt att äta och levde under allmänt bättre förhållanden hade en betydligt bättre chans att överleva även ytterst allvarliga sjukdomar som pesten.


Kan vi föreställa oss hur dåtidens människor såg på livet och döden? Idag ser vi det normala som att dö gammal, vid åtminstone 80 års ålder eller äldre. Även om rätt många av oss inte kommer att bli riktigt så gamla så har vi ändå god anledning att se det på det viset. Vi räknar inte på allvar med att bli sjuka och dö förrän vi åtminstone hunnit en bit upp i pensionsåldern. Men för medeltidens människa måste det ha varit tvärtom: Döden slog till när som helst och att dö gammal och av ålderdom var inte det vanliga sättet – det var ett undantag. De rika och välbärgade var lite tryggare, men även de dog unga i barnsäng, dåligt omskötta sår eller en plötslig febersjukdom. Och om de inte gjorde det så tog livet i de flesta fall slut någonstans runt 60, 70 år. Ytterst få levde väsentligt längre än så. John Graunt beräknade att inte ens 1% fick fira sin 80-årsdag. Personer som Michelangelo (1475-1564) är märkliga undantag, jämförbara med någon som lever åtskilliga år efter 100-årsdagen idag. Ännu mer så i Sverige än nere på kontinenten. De historiskt kända personer som fram till 1600-talet levt i mer än 80 år kan nog nästan räknas på ena handens fingrar. Trots att jag är historieintresserad kan jag bara komma på tre stycken: Ärkebiskopen Jakob Ulfsson som man bedömer var drygt 80 år vid sin död 1521, Gustav Vasas tredje hustru Katarina Stenbock och hans dotter Cecilia. Det är betecknande att ingen svensk kung såvitt man vet levt i mer än 80 år före Karl XIV Johan på 1800-talet.

 

Cecilia (1540-1627), dotter till Gustaf Eriksson Vasa. En dåtida krutgumma som är mest känd för det s.k Vadstenabullret, när hon som 19-åring orsakade skandal när hennes älskare togs på bar gärning då han klättrade in genom fönstret i hennes sovkammare, ett beteende slottsvakten redan observerat vid flera tillfällen. 




Från kyrkomålningar, testamenten och liknande förstår vi också att dåtidens människor levde med döden så otroligt mycket närmare än vi. Och den påverkade naturligtvis inte bara dem själva. Hur många föräldrar fick inte begrava flertalet av sina barn? Hur många barn miste inte en förälder redan som små? Hur många blev inte föräldralösa? Jag har inte läst något om det, men det måste ha varit oerhört vanligt att barn fick växa upp hos släktingar, eller rentav hos främlingar som förbarmade sig över dem eller genom något slags avtal med kyrkan fick ekonomisk ersättning. Hur påverkade det deras liv? Satte den ständigt närvarande döden ner människors empati och respekt för livet? Det verkar finnas en del forskare som är inne på den tanken.


Idag är många intresserade av den här tiden och genom lajver och alla fantasyböcker som utspelar sig i en slags kvasimedeltidsmiljö får de en romantiserad bild av den. För inte är de ofta sjukdomarna och det kroppsliga lidandet kommer fram i böckerna, filmerna och spelen? Även när man försöker sig på en viss realism genom att sminka smuts i skådespelarnas ansikten och låta någon enstaka figur hosta blod så tror jag inte att man kommer sanningen särskilt nära. Vi skulle nog bli chockade om vi plötsligt förflyttades till 1300-talet. Vi skulle se människor som småvuxna, hopsjunkna, ofta mer eller mindre vanställda av olika sjukdomar. Tandlösa, uppsvullna, luktande. Och levde vi där ett tag skulle vi se hur barn, ungdomar och unga vuxna dog hela tiden – ja den typiska begravningen var inte av en äldre människa utan av en riktigt ung.


Jag tror det mesta av det romantiska skimret skulle blekna bort om vi fick uppleva det.


Så låt oss vara tacksamma för att vi idag i allt större delar av världen lever ett liv med god tillgång på föda, goda hygienförhållanden och god sjukvård. Och att vi ibland oss har fler än någonsin som faktiskt är gamla som gatan. Hundraåringarna visar nämligen inte bara att vissa kan leva riktigt länge, utan att vi alla lever ett mycket friskare och längre liv än någonsin tidigare under vår arts historia.

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2016 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards