jonesiskt

Alla inlägg under december 2017

Av Henrik - 31 december 2017 12:25

Årets sista bloggpost bjuder på lite spridda reflektioner kring det år som gått. När jag skriver spridda så menar jag just det, personligt blandas med händelser hemma i Sverige och ute i stora världen. Om det finns någon röd tråd i det hela så har den åtminstone undgått författaren själv.


Att fylla femtio

Jag har en viss dragning åt fixering vid tal som bland annat leder till att jämna födelsedagar orsakar en del existentiellt grubbel och oro. Den här gången förvärrades det hela av funderingar på hur jag borde fira min femtionde födelsedag (själva den egentliga födelsedagen oräknad då). Borde jag inte ha en stor fest och samla all släkt, vänner, bekanta och kollegor? Den frågan plågade mig av och till tt par år innan.


Till slut stannade jag vid det som borde ha varit det naturliga beslutet redan från början: Jag är ingen de stora festernas människa. Jag tycker inte om att vara i centrum på det vis som ett större firande med en själv som festföremål innebär. Jag tycker om att umgås avspänt och opretentiöst i mindre sammanhang, helst inte med fler än fyra-fem personer i taget. Alltså fick det bli en kompromiss. Jag ordnade ett kalas för familjen, jag tror vi blev arton personer. Alla former av tal och uppträdanden undanbads. Ett par mindre kompisgäng ordnade en varsin enklare träff för mig. Det blev fika med tårta på jobbet.


Det räckte bra.


När födelsedagen väl passerats släppte också i princip det existentiella grubblet och jag försonade mig snabbt med att nu vara ”50-something”. Samtidigt går det inte att helt komma undan att tiden går och att jag nu är en medelålders man, knappast ”en kille” längre.  Jag är heller ingen Fredrik Reinfeldt som vid femtio skrev boken ”Halvvägs”. Det går inte att bortse från att jag med all sannolikhet levt mer än hälften av mitt liv redan och att jag nu går in i ett skede i det livet där risken för olika former av hälsoproblem kommer att öka för varje år.


Det gäller nog att leva i nuet tror jag och försöka låta bli tankar som går åt det där hållet. Inget jag varit särskilt bra på historiskt sett, men jag fortsätter öva mig åtminstone.


Opinionsläget

Om man tittar på det aktuella, sammanvägda resultatet av senaste mätningarna från de olika instituten (www.pollofpolls.se ) så kan man ge ett enkelt svar på frågan om vad som hänt i opinionen under 2017:


Inte mycket.


Det har visserligen svängt en del under året för några av partierna, inte minst Moderaterna. Men faktum är att alla partier vid årsskiftet står på ungefär samma läge som de hade när 2017 tog sin början. 


De små förändringarna vore ändå betydelsefulla om det vore val idag och vi leker med tanken att valresultatet faktiskt skulle bli så här. MP har nämligen under året halkat precis under riksdagsspärren. Det ger alliansen minus KD ett litet men ändå mandatmässigt övertag mot S och V. Men i vassen lurar SD som trots en viss tillbakagång ligger flera procent över sitt valresultat 2014.


Det här och att flera partier ligger på gränsen till spärren gör att vi ser ut att gå mot en spännande och mycket oviss valrörelse, när den tar sin början om några månader.


#metoo

Det startade som en liten hashtag och en kvinnas offentliga ilska mot en amerikansk mediemogul som använt sin maktposition till att både sexuella trakasserier och rena övergrepp. Det utvecklades till ett upprop som nästan blev ett uppror. En flodvåg som inte minst här i Sverige svepte genom både sociala medier och vanliga. Flera kända personer förlorade både status och maktposition i dess kölvatten. Däribland män som mer eller mindre högljutt predikat helt andra ideal än vad de i verkligheten själva levde efter. Män som gärna offentligt fördömt andra för verklig eller påstådd omoral. Nu står de där med brallorna nere, avslöjade som hycklare.


Rörelsen runt #metoo har varit både stor och spretig. Naturligtvis har den innehållit inslag av övertramp, överdrifter och brist på proportioner och sammanhang. Men vem kan föreställa sig något med liknande storlek och sprängkraft som inte skulle göra det? Människor är när allt kommer omkring just bara människor. Det allra, allra mesta i den har varit värdigt, relevant och balanserat och ilskan berättigad. De allra flesta som skrivit har avhållit sig från kollektiv skuldbeläggning och fokus har trots några uthängningar legat på fenomenet som sådant. Insikten att det viktiga varit berättelserna, inte frågan om vem gärningsmannen var.  Jag vet också att både jag själv och många andra män fått en både bättre och djupare insikt och förståelse.


 


Jag är övertygad om att #metoo redan har förändrat framtiden till det bättre. Däremot tror jag att män som i olika grad och på olika sätt inte respekterar kvinnors gränser är ett för stort och komplext fenomen för att kunna förklaras med en eller några få etiketter. Det är inte heller ett problem som kan lösas en gång för alla, lika lite som något annat problem som har att göra med mänsklig interaktion på olika plan. Men med medvetenhet och värderingar som de allra, allra flesta delar kan man komma långt.


Trump

2017 blev året då världens mäktigaste land fick en president med starka narcissistiska och psykopatiska drag. En människa som obegripligt nog lyckades vinna valet några månader tidigare. Det väckte mycket oro och ilska över hela världen och dessvärre måste man säga att de negativa förväntningarna visat sig vara riktiga. Det var inget spel för att vinna över missnöjda och arga amerikaner på sin sida, Trump är precis den han verkar vara.


Det har alltid funnits en fascination kring den starka ledaren och förhoppningar om att en sån ska komma som nån slags frälsare och ställa allt till rätta. Jag förstår den på något plan. Men har man under en del av sin uppväxt tvingats leva i skuggan av en narcissist med psykopatiska drag blir man relativt bra på att känna igen samma egenskaper hos andra. Och får en enorm avsmak för dem. Det gör mig bedrövad att så många människor går på dessa totalt opålitliga och självförhärligande hel- och halvlögner. Samma kan sägas om Putin i Ryssland som obegripligt nog har en hel del supportrar i Sverige på bägge ändar av den politiska skalan.


 


Det är omöjligt att se i kristallkulan vad som kommer hända under Trumps resterande tre år vid makten. Jag tror personligen inte att det kommer att gå att få honom avsatt eller ställd inför riksrätt. Man får väl fortsätta hålla andan och hoppas att hans rådgivare och ministrar har tillräcklig kontroll över honom för att han inte ska provocera fram en internationell storkonflikt.



Läget i nationen – ”Sverigebilden”

Året började med att statsministern kritiserade en enskild person för att hon uttryckt sig negativt om läget i nationen i utländsk TV. Märkligt, men samtidigt ganska symptomatiskt för debatten om hur det står till i Sverige.


2017 var året då fenomenet ”Sverigebilden” kom att bli livligt debatterat. Från vissa håll framfördes argument om att det var illojalt att skildra situationen härhemma i huvudsak i negativa ordalag. Det kunde påverka vår image som förebild och föregångsland negativt. Fick de inte rentav sina farhågor bekräftade genom Trumps famösa uttalande What happened last night in Sweden?

 

 

Statsministern och Alice Teodorescu. Två av de personer som under året diskuterade "Sverigebilden", utifrån rätt olika utgångspunkter.

 

Själv tror jag att Trumps ord, vad han nu än syftade på, mer var en tillfällighet än ett bevis för att världens strålkastare är riktade mot oss. Folk med högernationella och allmänt konservativa åsikter älskar att skriva om att hela världen skrattar åt oss. Andra tänker sig att vi framstår som ett allmänt ideal. Personligen är jag övertygad om att bägge synsätten bygger på en grav överskattning av detta, vårt lilla lands betydelse i de stora sammanhangen. Vad vi gör och inte gör ger sällan något avtryck i de globala nyhetsflödena eller i medvetandet hos de nära 99,9% av jordens befolkning som inte är svenskar.


Men hur är det då med läget i nationen? Ja, den frågan har väl aldrig människor varit överens om. Att säga att vi har problem säger inte så mycket heller. Problem, även stora, har vi haft i alla tider. En av mänsklighetens stora vanföreställningar är den om guldåldern någon gång i det förflutna, då allt var i stort sett bra. 


Statsvetaren Katarina Barrling sa för några år sen i en intervju att samhället alltid kännetecknas av att det finns trender som går i olika riktningar, men att vi är dåliga på att inse det. Försöker vi ändå betrakta Sverige med den blicken tycker jag bilden är ganska varierad:


-          Ekonomin går som tåget. Arbetslösheten är låg i alla grupper utom en egentligen. De flestas levnadsstandard har fortsatt att öka

-          Vi får fortsatt mycket bra resultat i undersökningar kring allmän tillfredsställelse med livet och trygghet

-          Vår infrastruktur fungerar i de allra flesta fall bra eller åtminstone tillfredsställande.


Samtidigt finns det orosmoln:

-          Bostadsmarknaden och bostadspolitiken.

-          Integrationen

-          Brottsligheten


Under 2017 såg vi för första gången på många år en tydlig tendens till fallande bostadspriser. Samtidigt är bostadsbristen fortfarande akut hög. Ungdomar tvingas bo hemma längre än någonsin i modern tid. Kommunerna har mycket stora problem att ordna fram bostäder åt nyanlända och bostadsköerna växer. Det tråkiga är att en hel del tyder på att vi närmat oss en situation där det blir svårt att bygga bort bostadsbristen, eftersom en stor del av de som behöver bostad inte har råd att efterfråga nyproduktion. Det är en mycket bekymmersam situation.


Integrationen: Tja, det kändes som att 2017 blev det år då det slutligen blev omöjligt att med någon trovärdighet förringa problemen. Samtidigt som man naturligtvis inte ska glömma bort att det är en stor och komplex sak.


Självklart integreras många människor alldeles utmärkt i samhället om de bara får några år på sig. Men det sociala och ekonomiska utanförskapet i ett ökande antal bostadsområden går inte längre att sopa under mattan. Det mesta tyder på att det här blir en av de viktigaste valfrågorna, men tyvärr är det svårt att se att något parti har lösningar som kan ge en tydlig vändning.


I Stockholm tyckte två tredjedelar av de tillfrågade i en undersökning att integrationen fungerar dåligt i kommunen. Bara 4% tyckte att den lokala politiken på området var framgångsrik. Det är ett svidande underbetyg och i sig oroande inför framtiden.


Brottsligheten har varit ett hett debatterat ämne i några år nu. Även här känns det som att 2017 medfört en trendvändning där talet om att Sverige minsann aldrig varit tryggare än nu till stor del har tystnat. I slutet av året bekräftade också BRÅ:s nationella trygghetsundersökning (NTU) att vi tyvärr verkar se en ökande trend för flertalet av de brott som verkligen gör oss otrygga. Antalet mord kommer även i år av allt att döma att hamna på en för svenska förhållanden hög nivå. Det ligger också en tragisk symbolik i att på årets sista dag så har ännu en ung man skjutits till döds i ett av våra så kallade utanförskapsområden.


I det stora hela tycker jag ändå att vi ska vara fortsatt tacksamma över att vi lever i ett land som både ekonomiskt och socialt tillhör de tryggaste i världen.


Terrordådet på Drottninggatan

Det hände också hos oss till slut. Man får vara tacksam att inte fler dog och skadades svårt.

Känslan av att sitta på sin arbetsplats bara några kilometer därifrån och inte veta om man vågade gå ut eller inte (det rapporterades ju om skottlossningar på flera ställen) är svår att beskriva. Likaså känslan av att söka efter sina barn på telefon för att förvissa sig om att de var i säkerhet.


Sverige som nation hanterade händelsen med förvånansvärd fattning och värdighet. Jag har ändå en misstanke om att det var den relativt begränsade omfattningen av dådet som gjorde detta möjligt. Hur hade vi känt om det istället varit en grupp beväpnade jihadister som gått in på en skola eller förskola och skjutit ihjäl hundratals barn?

 

Från manifestationen på Sergels torg


Problemen bakom terrorn är inte lösta, men jag känner mig ändå tacksam för att IS ”kalifat” i stort sett krossades under 2017. Jag tror nämligen att flertalet jihadister är ”medgångssupportrar”. Det blir svårare att rekrytera villiga krigare och terrorister nu när drömmen krossats. Ensamvargarna, som Akilov verkar tillhöra, kommer säkert att fortsätta begå terrordåd. De drivs mer av hat och bitterhet och det är ännu svårare att stoppa en ren ideologisk extremism. Men de är trots allt väldigt, väldigt få. Det tycker jag att vi kan unna oss att vara tacksamma för.


Positiva nyheter

Som vanligt domineras nyhetsflödet av dåliga saker som händer i världen och här hemma. Det gäller att komma ihåg att det händer många bra saker också. Här är en artikel från SVD som listar några:

https://www.svd.se/2017-inte-alls-bara-elande--har-ar-30-positiva-nyheter



Mitt eget 2017

Det blev ett bra år och det är jag väldigt tacksam för. Vissa mödor och bekymmer fanns förstås, men så är det ju i allas våra liv. Det stora hela är dock bra. Jag fick vara fortsatt frisk . Därmed har jag kunnat fortsätta träna och hålla mig i form, vilket jag mår väl av både fysiskt och psykiskt. På jobbet gjorde vi en stor och mycket viktig leverans i det projekt jag arbetat drygt två och ett halvt år i nu. Vi har fortfarande mycket kvar, men jag tror att vi kommer att klara det.


Jag har så jag klarar mig och kan få en liten guldkant på tillvaron utan att behöva vända på slantarna alltför mycket. Jag har saker att göra som jag gillar att göra, både på jobbet och på fritiden. Jag har en familj där alla tycker och respekterar varandra. Jag har kärlek och en klok kvinna vid min sida. Tack för det och gott nytt år till alla och envar!

ANNONS
Av Henrik - 6 december 2017 18:00

Idag är en dag att verkligen fira. Våra grannar i öster har varit självständiga i etthundra år. Sist av de nordiska länderna vann de till slut sitt oberoende, men priset har som vi ska återkomma till varit mycket högt.


Det är i Finland de troligen äldsta spåren efter mänskligt liv i Norden finns. De är faktiskt så gamla att de daterar sig före den senaste istiden, för runt 120 000 år sen. Efter istiden dröjde det dock flera tusen år längre än i Sverige innan det dyker upp fynd. För lite mer än tiotusen år sen verkar jägar- och fångstgrupper ha kommit syd och sydost ifrån. Vilket eller vilka språk dessa grupper kan ha talat vet man inte. Däremot kan man när man tittar på de finsk-ugriska språkens utbredning dra slutsatsen att det som skulle bli det finska språket kommit österifrån. Det har med största säkerhet talats i området i åtminstone 2 000 år, förmodligen längre.


Från öst har också en hel del av de kulturella influenserna och handelsutbytet kommit. Samtidigt märks redan under bronsåldern att det förekommit mycket kontakter med de skandinaviska länderna. Det läget mellan Väst- och Östeuropa har på många vis kommit att prägla Finlands historia på gott och ont.  


Även genetiskt har finländarna en blandad härkomst. I boken Svenskarna och deras fäder från 2016 sammanfattar Karin Bojs och Peter Sjölund resultaten av DNA-prov på Y-kromosomer från tusentals män i bl.a Sverige och Finland. Av dem kan man se att många finska män härstammar i s.k rakt fäderne från en gemensam anfader som beräknas ha levt i trakterna av Uralbergen och Ladogasjön för drygt 4 000 år sen. Därifrån har sen hans ättlingar i flera omgångar migrerat västerut. De anlagen är särskilt vanliga i inlandet och österut. I kusttrakterna däremot dominerar Y-DNA som kan spåras västerut. Det är samma anlag som är de vanligaste bland etniska svenskar och det mesta pekar mot att personer med samma härkomst levde i nuvarande Finland redan för flera tusen år sen. Precis som människor från Finland flyttat till Sverige i många omgångar.


Det är ont om källor till Finlands förhistoria. Det verkar ändå gå att slå fast att ett jordbrukssamhälle gradvis växt fram i det glesbefolkade landet. Helt klart har utvecklingen på de båda sidorna om Östersjön haft många gemensamma drag. Men där ett embryo till en statsmakt börjar växa fram i Sverige på 1000- och 1100-talen tycks det i Finland på sin höjd ha funnits mindre hövdingavälden och mer löst sammansatta grupper. Kristendomen anlände ännu senare än i övriga Norden. Den processen är också början på det som skulle bli en runt sexhundra år lång svensk överhöghet. I början av 1200-talet får en svensk kung en slags välsignelse av påven att lägga under sig Finland och göra det till ett svenskt missionsområde. Några starkare maktgrupper som kunde bjuda allvarligt motstånd till de svenska trupper som tillsammans med präster och annat kyrkfolk anlände till Finland verkar inte ha funnits.


När vi ser på vår gemensamma historia med svenska ögon så bör vi inte glömma detta. Vi började som en ockupationsmakt och förblev det också i vissa stycken. Snart var dock Finland en integrerad del av vårt land, den s.k östra rikshalvan. En ganska omfattande migration från nuvarande Sverige startade redan i slutet av 1100-talet och ledde till en språksituation där som mest ungefär en fjärdedel av befolkningen hade svenska som modersmål. Finska talades i huvudsak på landsbygden och i mindre städer och hade ingen officiell ställning. Överheten var svenskspråkig, men man måste också minnas att det är en förenkling av helheten. Det har hela tiden funnits många svenskspråkiga som var småbönder och fiskare, lika fattiga som sina finsktalande grannar. Finskspråkiga personer som steg uppåt i samhället började ofta tala svenska hemma. Med reformationen på 1500-talet började man också predika på finska i kyrkorna i de finskspråkiga församlingarna. Efterhand kom också lagar och förordningar att skrivas på bägge språken.


Så kommer 1809 och Gustav IV Adolfs misslyckade krig mot Ryssland. Med svenska ögon framstår det naturligtvis inte som en positiv, historisk händelse. Vi förlorar en stor del av vårt land och en hel del av vår självkänsla, redan kantstött efter det snöpliga slutet på stormaktstiden med Karl XII:s nederlag. Finland hamnar under rysk ockupation och förblir så i mer än ett sekel. Men för Finland är det hela inte enbart av ondo. Man får en relativt hög grad av självstyre i det ryska tsardömet. Och brytningen med Sverige gör tillsammans med de nationella idéer som växer fram under 1800-talet att en tydligare finsk identitet börjar växa fram. Författare börjar skriva alltmer på finska och även många svenskspråkiga väljer att övergå till landets huvudspråk. Samtidigt som det svenska har överlevt hela vägen fram till idag och förblivit en viktig del av det som är det finländska.


 

Eposet Kalevala, kanske det viktigaste verket av alla de som under 1800-talet och början av 1900-talet skrevs för att skapa en finskspråkig litteratur och ett medvetande om den egna historien.


Mot slutet av 1800-talet hårdnar den ryska ockupationen och försök till förryskning görs. Finländarna gör dock motstånd så gott de kan. Under första världskriget försvagas av tsarväldet och 1917 utbryter ryska revolutionen. Ett maktvacuum uppstår. Tiden är nu inne för den självständighetsrörelse som länge växt fram i Finland att handla. Idag för 100 år sen förklarade man sig självständiga.


Tyvärr skulle glädjen bli kortvarig. De interna motsättningarna mellan olika grupper i det nya landet var starka och i början av 1918 utbröt ett regelrätt inbördeskrig mellan ”de röda” och ”de vita”. Det är ett mycket sorgligt kapitel och länge – kanske fortfarande – något av ett nationellt trauma. Om alla krig kan sägas vara smutsiga så gäller det nog i särskilt hög grad inbördeskrig. Bägge sidor begick övergrepp och oförsvarliga våldshandlingar. De vita gick dock segrande ur kriget efter drygt 3 månader, delvis med hjälp utifrån. Därmed grusades också de ryska kommunisternas planer på ett rött Finland som skulle ingå i det kommande sovjetväldet.


Över 5 000 människor på den vita sidan stupade eller mördades. På den röda sidan dog över 30 000, många i de fångläger som upprättades efter krigsslutet. Om allt det här vet vi i Sverige skamligt lite.


Ett sargat Finland påbörjade ändå sin tillvaro som ett självständigt land. Motsättningarna fanns kvar och fortfarande var det ett fattigt land där stora delar av befolkningen levde under mycket kärva villkor. Sakta, sakta började ändå livsvillkoren förbättras.


Så, bara lite mer än tjugo år efter självständigheten och inbördeskriget hamnar Finland mot sin vilja på den storpolitiska arenan. Den stora grannen i öster, nu under namnet Sovjet, har inte på något vis upphört att vara vad den alltid varit och alltjämt  är: En aggressiv, imperialistisk översittare med liten eller ingen respekt för sina grannar.  Med den starkes rätt och utan varje laglig eller moralisk grund kräver kommunistregimen i oktober 1939 ett antal landavträdelser med varierande villkor. I praktiken planerade Stalin för en fullskalig ockupation. När Finland vägrade acceptera villkoren gick sovjetisk militär till anfalla den 30 november.


Den sovjetiska armén var på papperet vida överlägsen i både manskap och utrustning. Men finländarna hade ett par fördelar. De stred i välbekant terräng, de anfölls ju i sitt eget land. De stred också med långt större motivation och med moralen på sin sida. Stalin trodde att kriget skulle ta 10-12 dagar med relativt små förluster.


Drygt tre månader senare hade mellan 130 000 och 200 000 ryska soldater stupat och ännu fler sårats. Det var åtminstone 5-6 gånger så många som på den finska sidan.


 

Soldater med maskingevär i skyttevärn under vinterkriget


Finland bad Sverige om hjälp. I det känsliga världspolitiska läge som rådde var som alla vet Sveriges linje att försöka hålla sig utanför alla konflikter. Ändå fanns en stark opinion under parollen ”Finlands sak är vår” och många kände en djup skam och vrede över att vi inte gick in i kriget på Finlands sida. Sverige lämnade ändå en omfattande materiell hjälp, även i form av vapen och ammunition, och tusentals svenska frivilliga deltog.


Trots sitt tappra motstånd var Finland ändå tvungna att ge upp och gå med på ett fredsfördrag i mars. Genom att inte godvilligt gå med på en kommunistisk våldtäkt av sitt land hade man ändå hamnat i en avsevärt bättre sits än annars. Det var helt enkelt för riskabelt för Sovjet att fortsätta kriget och därmed låsa resurser man behövde ha i beredskap på andra ställen. Av ockupationsplanerna blev därmed inget.


Kriget hade haft ett fruktansvärt högt pris: Nästan 25 000 människor, i huvudsak yngre män, hade mist livet och många var svårt sårade. Ryssarna hade också bombat många civila mål och bland de döda fanns även närmare 1 000 civila.


Det var fred, men Finland hade förlorat alla de landområden man kämpat för. Jag har inga som helst moraliska invändningar mot att man drygt ett år senare själva valde att gå till anfall mot Sovjet efter att Molotov-Ribbentroppakten hade upphört med Nazitysklands anfall. Det handlade också bland mycket annat om att hundratusentals finländare tvingats fly från de ockuperade områdena och nu levde mer eller mindre som flyktingar i sitt eget land.


Fortsättningskriget pågick 1941–1944 och är omdiskuterat, kanske främst därför att Finland under Mannerheim valde att fortsätta sin offensiv in på ryskt område efter att ha återtagit sina egna områden. I detta låg såvitt jag förstår både militärstrategiska överväganden och en del stormaktsdrömmar som kanske inte riktigt tålde dagens ljus. Men det förtar ju inte på minsta vis hedern för de hundratusentals soldater, lottor och andra som kämpade för sitt land och sin självständighet mot en våldsam diktatur.


Det gick bra till en början, men efterhand vände krigslyckan och 1944 startade en stor, rysk motoffensiv. Finländarna drevs tillbaka och under detta återtåg stupade många människor. I början av september ingick parterna ett fredsfördrag. Det blev en tung fred för Finland. Än en gång fick de avträda de områden de förlorat i vinterkriget och dessutom ytterligare områden. De fick också ett stort krigsskadestånd till Sovjetunionen som det skulle ta åratal att betala av. Dock hade man än en gång lyckats undvika ockupation: De ryska trupper som var tilltänkta för detta skulle istället användas i tåget mot Berlin som Sovjet var oerhört angelägna om att inta före de västallierade.


Över 60 000 finländare dog i kriget. Många fick fly sina hem igen och mängder av barn skickades p.g.a de svåra tiderna till Sverige där många också blev kvar. Jag har träffat flera stycken och fått höra en del av deras historia.


 

Finska krigsbarn med sammanbitna miner. De måste ha varit så ledsna och rädda och längtat så oerhört efter sina familjer hemma i Finland.



Så började Finlands efterkrigstid. I skuggan av en stor granne tvingades man till en svår balansgång och olika eftergifter för att inte reta den ryska björnen till ett nytt anfall. Taktiken var framgångsrik, inte minst tack vare Urho Kekkonen, president i 25 år, som byggde upp goda kontakter med Kreml. Men Finland var fortfarande fattigt. Tre krig hade tagit en stor tribut till skillnad från det priviligierade grannlandet i väst som i huvudsak genom ren bondtur sluppit ifrån allt. Den ekonomiska ojämlikheten var grunden för den stora finska emigrationen till Sverige under flera decennier. Hundratusentals finländare kom hit för att arbeta i vår alltmer framgångsrika industri och serviceyrken. Många återvände efter ett antal år, men väldigt många blev också kvar. Alltmer framgångsrika och idag av i stort sett alla skulle jag tro sedda som en självklar del av vår befolkning.


När jag tänkte på den här bloggposten slog det mig hur många som korsat min väg genom åren. Kompisar, goda grannar och kollegor och nu till och med familj. Tiina, Taina, Jaana, Janne, Sebastian, Barbara, Esa, Matti, Roland, Eero, Päivi, Carola, Pia, Jussi, Esko och så förstås Anja. Och flera till jag tappat namnet på just nu. Sen måste jag ju förstås också nämna alla trevliga finlandssvenskar jag lärt känna genom mitt ordspelande, personer som jag tror att spelet har en särskild betydelse för eftersom deras modersmål till skillnad från mitt är ett minoritetsspråk: Gerd, Mikael, Anita, Anders, Ann-Christin, Bobbi, Marianne, Pia och Stefan m.fl


Jag har besökt Finland vid ett antal tillfällen, första gången som trettonåring då vi bilade genom norra Finland. Senast nu i november för att spela de första svenska mästerskapen i Scrabble på finsk mark. Ett alldeles utmärkt ordnat arrangemang i ett finsk-svenskt kulturcenter på gränsen mellan Helsingfors och Esbo. I vintras fick jag också följa med till den lilla ort i södra Finlands inland där Lisas mammas familj kommer ifrån. Där fick jag den stora äran att träffa två livslevande krigsveteraner från fortsättningskriget, bägge långt över 90 år gamla. Även om vi fick tala med Anja som tolk – för tyvärr kan jag som flertalet svenskar inte tala vårt grannspråk – var det en fascinerande upplevelse.


Det började gå bättre för Finland också till slut och en stor del av det ekonomiska gapet till Sverige har hämtats in. Nokia blev en framgångssaga utan dess like och med Sovjetunionens sammanbrott fick Finland den möjlighet att fullt ut bli en del av det Västeuropa som landet vill och ska tillhöra. De är medlemmar i EU, har bytt ut sina finska mark mot euron och har, väl medvetna om sitt potentiellt utsatta läge, inlett ett samarbete med NATO. Med oss i Sverige är förhållandet sen länge gott, även om jag tror mig förstå att de fortfarande gillar att racka ner på oss som varande lite löjliga och fjolliga i största allmänhet. Allt står inte väl till i Finland, lika lite som nån annanstans. Bland annat har konjunkturerna inte varit lika gynnsamma där som här på senare år. Men jag tror ändå att Finlands framtid är ljus och jag önskar alla finländare ett stort, stort grattis på hundraårsdagen av er självständighet. En självständighet och frihet ni till skillnad från många av oss svenskar av bitter erfarenhet förstår inte är självklar.

 


Nej, Finland har inte glömt sin historia. Och idag, på självständighetsdagen, står hedersvakt vid gravarna där de stupade från Vinterkriget och Fortsättningskriget vilar.


Ett finare sätt att minnas deras offer och kampen för att kunna fira denna självständighet har jag svårt att tänka mig.


 

Från dagens manifestation på en kyrkogård i Vanda. Hedersvakter i samma ålder som de stupade (Bild från Hufvudstadsbladet)

ANNONS

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2017 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ jonesiskt med Blogkeen
Följ jonesiskt med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se