jonesiskt

Alla inlägg den 31 december 2017

Av Henrik - 31 december 2017 12:25

Årets sista bloggpost bjuder på lite spridda reflektioner kring det år som gått. När jag skriver spridda så menar jag just det, personligt blandas med händelser hemma i Sverige och ute i stora världen. Om det finns någon röd tråd i det hela så har den åtminstone undgått författaren själv.


Att fylla femtio

Jag har en viss dragning åt fixering vid tal som bland annat leder till att jämna födelsedagar orsakar en del existentiellt grubbel och oro. Den här gången förvärrades det hela av funderingar på hur jag borde fira min femtionde födelsedag (själva den egentliga födelsedagen oräknad då). Borde jag inte ha en stor fest och samla all släkt, vänner, bekanta och kollegor? Den frågan plågade mig av och till tt par år innan.


Till slut stannade jag vid det som borde ha varit det naturliga beslutet redan från början: Jag är ingen de stora festernas människa. Jag tycker inte om att vara i centrum på det vis som ett större firande med en själv som festföremål innebär. Jag tycker om att umgås avspänt och opretentiöst i mindre sammanhang, helst inte med fler än fyra-fem personer i taget. Alltså fick det bli en kompromiss. Jag ordnade ett kalas för familjen, jag tror vi blev arton personer. Alla former av tal och uppträdanden undanbads. Ett par mindre kompisgäng ordnade en varsin enklare träff för mig. Det blev fika med tårta på jobbet.


Det räckte bra.


När födelsedagen väl passerats släppte också i princip det existentiella grubblet och jag försonade mig snabbt med att nu vara ”50-something”. Samtidigt går det inte att helt komma undan att tiden går och att jag nu är en medelålders man, knappast ”en kille” längre.  Jag är heller ingen Fredrik Reinfeldt som vid femtio skrev boken ”Halvvägs”. Det går inte att bortse från att jag med all sannolikhet levt mer än hälften av mitt liv redan och att jag nu går in i ett skede i det livet där risken för olika former av hälsoproblem kommer att öka för varje år.


Det gäller nog att leva i nuet tror jag och försöka låta bli tankar som går åt det där hållet. Inget jag varit särskilt bra på historiskt sett, men jag fortsätter öva mig åtminstone.


Opinionsläget

Om man tittar på det aktuella, sammanvägda resultatet av senaste mätningarna från de olika instituten (www.pollofpolls.se ) så kan man ge ett enkelt svar på frågan om vad som hänt i opinionen under 2017:


Inte mycket.


Det har visserligen svängt en del under året för några av partierna, inte minst Moderaterna. Men faktum är att alla partier vid årsskiftet står på ungefär samma läge som de hade när 2017 tog sin början. 


De små förändringarna vore ändå betydelsefulla om det vore val idag och vi leker med tanken att valresultatet faktiskt skulle bli så här. MP har nämligen under året halkat precis under riksdagsspärren. Det ger alliansen minus KD ett litet men ändå mandatmässigt övertag mot S och V. Men i vassen lurar SD som trots en viss tillbakagång ligger flera procent över sitt valresultat 2014.


Det här och att flera partier ligger på gränsen till spärren gör att vi ser ut att gå mot en spännande och mycket oviss valrörelse, när den tar sin början om några månader.


#metoo

Det startade som en liten hashtag och en kvinnas offentliga ilska mot en amerikansk mediemogul som använt sin maktposition till att både sexuella trakasserier och rena övergrepp. Det utvecklades till ett upprop som nästan blev ett uppror. En flodvåg som inte minst här i Sverige svepte genom både sociala medier och vanliga. Flera kända personer förlorade både status och maktposition i dess kölvatten. Däribland män som mer eller mindre högljutt predikat helt andra ideal än vad de i verkligheten själva levde efter. Män som gärna offentligt fördömt andra för verklig eller påstådd omoral. Nu står de där med brallorna nere, avslöjade som hycklare.


Rörelsen runt #metoo har varit både stor och spretig. Naturligtvis har den innehållit inslag av övertramp, överdrifter och brist på proportioner och sammanhang. Men vem kan föreställa sig något med liknande storlek och sprängkraft som inte skulle göra det? Människor är när allt kommer omkring just bara människor. Det allra, allra mesta i den har varit värdigt, relevant och balanserat och ilskan berättigad. De allra flesta som skrivit har avhållit sig från kollektiv skuldbeläggning och fokus har trots några uthängningar legat på fenomenet som sådant. Insikten att det viktiga varit berättelserna, inte frågan om vem gärningsmannen var.  Jag vet också att både jag själv och många andra män fått en både bättre och djupare insikt och förståelse.


 


Jag är övertygad om att #metoo redan har förändrat framtiden till det bättre. Däremot tror jag att män som i olika grad och på olika sätt inte respekterar kvinnors gränser är ett för stort och komplext fenomen för att kunna förklaras med en eller några få etiketter. Det är inte heller ett problem som kan lösas en gång för alla, lika lite som något annat problem som har att göra med mänsklig interaktion på olika plan. Men med medvetenhet och värderingar som de allra, allra flesta delar kan man komma långt.


Trump

2017 blev året då världens mäktigaste land fick en president med starka narcissistiska och psykopatiska drag. En människa som obegripligt nog lyckades vinna valet några månader tidigare. Det väckte mycket oro och ilska över hela världen och dessvärre måste man säga att de negativa förväntningarna visat sig vara riktiga. Det var inget spel för att vinna över missnöjda och arga amerikaner på sin sida, Trump är precis den han verkar vara.


Det har alltid funnits en fascination kring den starka ledaren och förhoppningar om att en sån ska komma som nån slags frälsare och ställa allt till rätta. Jag förstår den på något plan. Men har man under en del av sin uppväxt tvingats leva i skuggan av en narcissist med psykopatiska drag blir man relativt bra på att känna igen samma egenskaper hos andra. Och får en enorm avsmak för dem. Det gör mig bedrövad att så många människor går på dessa totalt opålitliga och självförhärligande hel- och halvlögner. Samma kan sägas om Putin i Ryssland som obegripligt nog har en hel del supportrar i Sverige på bägge ändar av den politiska skalan.


 


Det är omöjligt att se i kristallkulan vad som kommer hända under Trumps resterande tre år vid makten. Jag tror personligen inte att det kommer att gå att få honom avsatt eller ställd inför riksrätt. Man får väl fortsätta hålla andan och hoppas att hans rådgivare och ministrar har tillräcklig kontroll över honom för att han inte ska provocera fram en internationell storkonflikt.



Läget i nationen – ”Sverigebilden”

Året började med att statsministern kritiserade en enskild person för att hon uttryckt sig negativt om läget i nationen i utländsk TV. Märkligt, men samtidigt ganska symptomatiskt för debatten om hur det står till i Sverige.


2017 var året då fenomenet ”Sverigebilden” kom att bli livligt debatterat. Från vissa håll framfördes argument om att det var illojalt att skildra situationen härhemma i huvudsak i negativa ordalag. Det kunde påverka vår image som förebild och föregångsland negativt. Fick de inte rentav sina farhågor bekräftade genom Trumps famösa uttalande What happened last night in Sweden?

 

 

Statsministern och Alice Teodorescu. Två av de personer som under året diskuterade "Sverigebilden", utifrån rätt olika utgångspunkter.

 

Själv tror jag att Trumps ord, vad han nu än syftade på, mer var en tillfällighet än ett bevis för att världens strålkastare är riktade mot oss. Folk med högernationella och allmänt konservativa åsikter älskar att skriva om att hela världen skrattar åt oss. Andra tänker sig att vi framstår som ett allmänt ideal. Personligen är jag övertygad om att bägge synsätten bygger på en grav överskattning av detta, vårt lilla lands betydelse i de stora sammanhangen. Vad vi gör och inte gör ger sällan något avtryck i de globala nyhetsflödena eller i medvetandet hos de nära 99,9% av jordens befolkning som inte är svenskar.


Men hur är det då med läget i nationen? Ja, den frågan har väl aldrig människor varit överens om. Att säga att vi har problem säger inte så mycket heller. Problem, även stora, har vi haft i alla tider. En av mänsklighetens stora vanföreställningar är den om guldåldern någon gång i det förflutna, då allt var i stort sett bra. 


Statsvetaren Katarina Barrling sa för några år sen i en intervju att samhället alltid kännetecknas av att det finns trender som går i olika riktningar, men att vi är dåliga på att inse det. Försöker vi ändå betrakta Sverige med den blicken tycker jag bilden är ganska varierad:


-          Ekonomin går som tåget. Arbetslösheten är låg i alla grupper utom en egentligen. De flestas levnadsstandard har fortsatt att öka

-          Vi får fortsatt mycket bra resultat i undersökningar kring allmän tillfredsställelse med livet och trygghet

-          Vår infrastruktur fungerar i de allra flesta fall bra eller åtminstone tillfredsställande.


Samtidigt finns det orosmoln:

-          Bostadsmarknaden och bostadspolitiken.

-          Integrationen

-          Brottsligheten


Under 2017 såg vi för första gången på många år en tydlig tendens till fallande bostadspriser. Samtidigt är bostadsbristen fortfarande akut hög. Ungdomar tvingas bo hemma längre än någonsin i modern tid. Kommunerna har mycket stora problem att ordna fram bostäder åt nyanlända och bostadsköerna växer. Det tråkiga är att en hel del tyder på att vi närmat oss en situation där det blir svårt att bygga bort bostadsbristen, eftersom en stor del av de som behöver bostad inte har råd att efterfråga nyproduktion. Det är en mycket bekymmersam situation.


Integrationen: Tja, det kändes som att 2017 blev det år då det slutligen blev omöjligt att med någon trovärdighet förringa problemen. Samtidigt som man naturligtvis inte ska glömma bort att det är en stor och komplex sak.


Självklart integreras många människor alldeles utmärkt i samhället om de bara får några år på sig. Men det sociala och ekonomiska utanförskapet i ett ökande antal bostadsområden går inte längre att sopa under mattan. Det mesta tyder på att det här blir en av de viktigaste valfrågorna, men tyvärr är det svårt att se att något parti har lösningar som kan ge en tydlig vändning.


I Stockholm tyckte två tredjedelar av de tillfrågade i en undersökning att integrationen fungerar dåligt i kommunen. Bara 4% tyckte att den lokala politiken på området var framgångsrik. Det är ett svidande underbetyg och i sig oroande inför framtiden.


Brottsligheten har varit ett hett debatterat ämne i några år nu. Även här känns det som att 2017 medfört en trendvändning där talet om att Sverige minsann aldrig varit tryggare än nu till stor del har tystnat. I slutet av året bekräftade också BRÅ:s nationella trygghetsundersökning (NTU) att vi tyvärr verkar se en ökande trend för flertalet av de brott som verkligen gör oss otrygga. Antalet mord kommer även i år av allt att döma att hamna på en för svenska förhållanden hög nivå. Det ligger också en tragisk symbolik i att på årets sista dag så har ännu en ung man skjutits till döds i ett av våra så kallade utanförskapsområden.


I det stora hela tycker jag ändå att vi ska vara fortsatt tacksamma över att vi lever i ett land som både ekonomiskt och socialt tillhör de tryggaste i världen.


Terrordådet på Drottninggatan

Det hände också hos oss till slut. Man får vara tacksam att inte fler dog och skadades svårt.

Känslan av att sitta på sin arbetsplats bara några kilometer därifrån och inte veta om man vågade gå ut eller inte (det rapporterades ju om skottlossningar på flera ställen) är svår att beskriva. Likaså känslan av att söka efter sina barn på telefon för att förvissa sig om att de var i säkerhet.


Sverige som nation hanterade händelsen med förvånansvärd fattning och värdighet. Jag har ändå en misstanke om att det var den relativt begränsade omfattningen av dådet som gjorde detta möjligt. Hur hade vi känt om det istället varit en grupp beväpnade jihadister som gått in på en skola eller förskola och skjutit ihjäl hundratals barn?

 

Från manifestationen på Sergels torg


Problemen bakom terrorn är inte lösta, men jag känner mig ändå tacksam för att IS ”kalifat” i stort sett krossades under 2017. Jag tror nämligen att flertalet jihadister är ”medgångssupportrar”. Det blir svårare att rekrytera villiga krigare och terrorister nu när drömmen krossats. Ensamvargarna, som Akilov verkar tillhöra, kommer säkert att fortsätta begå terrordåd. De drivs mer av hat och bitterhet och det är ännu svårare att stoppa en ren ideologisk extremism. Men de är trots allt väldigt, väldigt få. Det tycker jag att vi kan unna oss att vara tacksamma för.


Positiva nyheter

Som vanligt domineras nyhetsflödet av dåliga saker som händer i världen och här hemma. Det gäller att komma ihåg att det händer många bra saker också. Här är en artikel från SVD som listar några:

https://www.svd.se/2017-inte-alls-bara-elande--har-ar-30-positiva-nyheter



Mitt eget 2017

Det blev ett bra år och det är jag väldigt tacksam för. Vissa mödor och bekymmer fanns förstås, men så är det ju i allas våra liv. Det stora hela är dock bra. Jag fick vara fortsatt frisk . Därmed har jag kunnat fortsätta träna och hålla mig i form, vilket jag mår väl av både fysiskt och psykiskt. På jobbet gjorde vi en stor och mycket viktig leverans i det projekt jag arbetat drygt två och ett halvt år i nu. Vi har fortfarande mycket kvar, men jag tror att vi kommer att klara det.


Jag har så jag klarar mig och kan få en liten guldkant på tillvaron utan att behöva vända på slantarna alltför mycket. Jag har saker att göra som jag gillar att göra, både på jobbet och på fritiden. Jag har en familj där alla tycker och respekterar varandra. Jag har kärlek och en klok kvinna vid min sida. Tack för det och gott nytt år till alla och envar!

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2017 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards