jonesiskt

Alla inlägg under november 2016

Av Henrik - 20 november 2016 15:56

En svag, men ändå novembersol skiner denna lördag när jag ger mig ut på promenad. Ingen vill följa med, så jag sätter på mig hörlurarna och vandrar iväg i ensamt majestät. Det gör mig egentligen ingenting. Har alltid tyckt om att gå ensam och låta tankar och associationer få löpa fritt.


Min promenad startar i Vällingby centrum, jag bor ju där. Runt centrum ligger en blandning av femtiotalshus och nyare bebyggelse. En del är hyresrätter, andra som mitt höghus bostadsrätter. Här bor vanliga människor, men snittinkomsten är cirka 30% lägre än i Sverige totalt. Det är rimligen en följd av att här dels fortfarande bor många pensionärer och att allt fler personer med utländsk bakgrund flyttat in. Andelen utlandsfödda eller barn till två utlandsfödda är nu uppe i över 40%. I bostadsrättsföreningarna är mängden etniska svenskar fortfarande större och på de översta fyra våningarna i mitt höghus bär jag själv det mest exotiska efternamnet.


Nästan 40% röstade på Socialdemokraterna i senaste valet. Vänsterpartiet är också betydligt starkare än i riket som helhet.

 

Vällingby centrum och min bostad: Startpunkt för vandringen.


Jag kommer raskt upp i mitt naturliga gångtempo som ligger på ganska exakt 9 minuter per kilometer. Efter några minuter och fyra-, femhundra meter är jag på Vällingbyhöjden. Den är och har alltid varit områdets gräddhylla. Radhus och en del villor inbäddade i lummig grönska. Det är inte överdådigt, men fint och liksom lite i förnäm avskildhet från resten av Vällingby. Här bodde under många år Olof Palme.

 

Radhus på Vällingbyhöjden, dock inte de Palme bodde i. 


Genomsnittsinkomsten är mer än dubbelt så hög som i flerfamiljshusen på andra sidan vägen. Man röstar borgerligt.


Vägen sluttar neråt. Jag kommer ner i dalgången som utgör gränsen mot Spånga och Nälsta. Här finns en blandad bebyggelse som till största delen består av radhus och medelstora villor. Det mesta är byggt på 60- och 70-tal, men här och där ligger fina gamla trävillor som kan vara uppåt 100 år gamla. Det är inte så många människor ute och går, men som alltid märks en skillnad. I Vällingby är det folk av alla kulörer och härstamningar. En vanlig morgon på tunnelbanan ser uppskattningsvis hälften av medpassagerarna ut att ha utomeuropeiskt ursprung. På gångvägarna genom grönområdena i Nälsta ser nästan alla man möter ut som typiska nordeuropéer.


Jag lämnar gångvägarna bakom mig och kommer in på villagatorna i Spånga. Här blir husen större, finare och naturligtvis dyrare. Medelinkomsten är också mer än 30 000 kronor högre än i kvarteren runt Vällingby centrum. Mer än var tredje väljare röstade moderat. Jag väljer en av villagatorna och slår i Ratsit. Bland de 43 personerna finns ett par namn som låter kinesiska och ett par finska. Annars är det bara svenska namn.


 

En ganska typisk trävilla i Spånga. 


Nu är jag nere i Spånga, vid gymnasiet där min äldste son studerar. Det verkar vara en trevlig skola. Den känns som lite av en mötesplats där ungdomar från många delar av västerort träffas; tonåringar vars vägar annars antagligen inte skulle korsas. Men det är klart: De med de högsta ambitionerna och betygen (vilket naturligtvis samvarierar starkt med social bakgrund) hittar man som regel inte här. De väljer gymnasieskolorna i Bromma och Blackeberg som har bland de absolut högsta intagningspoängen i hela Stockholm.


Promenaden fortsätter i en lång båge genom villaområdena.  Så småningom kommer jag upp på Spångavägen. Några hundra meter bort går Mälarbanan med tåg mot Västerås och Örebro. På andra sidan, inte mer än dryga kilometern bort, börjar miljonprogrammen i Järva. Närmast är Rinkeby. Här ligger medelinkomsten bara en liten bit över 12 000 kronor – inte en fjärdedel en gång av vad svenskarna i villorna ett par kilometer bort drar in. Mer än 90% av befolkningen är födda utomlands eller av två utrikesfödda föräldrar. När var jag själv där senast? För ett par år sen, för att äta indiskt med mina söner. Nu fortsätter jag istället min bågrörelse tillbaka mot utgångspunkten. Villor i mexitegel och putsfasader kantar min väg. När jag närmar mig Vällingby ser jag på höger sida ett av de pågående byggprojekten. Det är små radhus i spygult och grått som ser ut som nån slags förvuxna förrådsbaracker. Första gången jag såg dem undrade jag faktiskt om det skulle bli boende för nyanlända.


Husen är en del av den förtätning som sker här, liksom överallt annars i Stockholm där friyta finns. Den väl avvägda balans mellan bebyggelse och natur som en gång tänktes ut av arkitekterna bakom ”ABC-staden” på 50-talet bryts. Jag är inte generell motståndare till det, men jag vill gärna ha kvar lite fler grönytor än enbart parkerna. Jag tycker om de små skogsdungarna och gräsmattorna som finns kvar och skapar en öppnare känsla än i ren stadsbebyggelse. Radhusen och de flerfamiljshus som byggs intill har nu utplånat ett antal tusen kvadratmeter såna ytor. Vilka kommer att bo här? Kanske ett och annat äldre par som sålt villan. Yngre barnfamiljer på väg uppåt i bostadskarriären? Familjer från Järvaområdet som vill leva mindre segregerat? Välkomna hit, men vi blir ännu fler som ska trängas på tunnelbanan och på de få trafikleder Västerort har; trafikleder som numer är nästan lika igenkorkade på helger som under vardagarnas rusningstrafik.


Ovanför radhusen ligger egnahemsområdet. Små villor med ungefär 70 kvadratmeter boyta och lika mycket källare. En gång bodde här arbetare och lägre tjänstemän och många av dem byggde själva på helger och kvällar efter arbetsdagens slut. Det var inget märkvärdigt med att bo här, även ”vanligt folk” hade råd. Nu är det andra tider. I maj såldes t ex en villa på 82 kvadratmeter plus källare för 5,7 miljoner kronor. Det är nästan 70 000 kronor kvadratmetern. Har en undersköterska och en elektriker de inkomster och den kontantinsats som krävs för att kunna köpa och flytta dit med sin familj?


 

Kåk för närmare sex mille i Råcksta. När vi började titta på hus här i slutet av 90-talet var priset knappt en fjärdedel så högt. 


Jag går vidare och passerar området runt Beckomberga. Här har bebyggelsen liksom växt fram i tre lager. Först låga hyreshus för kanske fyrtio år sen, strax utanför sjukhusområdet. Sen en omgång med bostadsrätter på 90-talet, samtidigt som mentalsjukhuset gradvis stängdes ner. Nu har också själva sjukhusområdet och den stora parken fyllts med nya hus. Tätt, tätt står de, precis som i alla andra nya områden. Det är inte nära till någonting egentligen, men lägenheterna verkar ha gått åt utan problem. En trea här är nästan en miljon dyrare än min trea i det välhållna, välskötta höghuset i centrum med milsvid, fri utsikt. Är det bara det faktum att det är nytt, eller betalar människor extra för att flytta till ett område de tror har en bättre social struktur?


 

Hyreshus med loftgångar på Söderberga gårdsväg


På min andra sida har jag Råcksta och de tre ställen jag tidigare bott på här i Västerort: Radhuset på kullen, tvåan högst upp i trevåningshuset och trean mitt i höghuset vid tunnelbanan. Jag kommer fram till Vattenfalls gamla kontorshus. De är nu ombyggda till bostäder, även ett hyfsat antal välbehövliga små hyreslägenheter för yngre stockholmare. Lite statsradhus har man också lyckats klämma in. Denna nästintill sterila öken av betong och stål lyckades någon byggherre med sinne för marknadsföring övertyga kommunen om att få döpa om till Vällingby Parkstad. Har sett ett flertal andra nya områden senaste åren med lika missvisande, närmast bedrägliga namn.


 

Så här ser det ut i hjärtat av "Vällingby Parkstad". De anskrämliga kontorshusen är byggnadsminnesmärkta och blev bostäder först sedan tidigare ägare misslyckats med att hyra ut dem till nya företag efter Vattenfalls flytt


Jag viker av i sydlig riktning, går under tunnelbanan och kommer upp i Grimsta. Trots att området byggdes samtidigt som resten av Vällingby känns det lite mer miljonprogram och det har lite dåligt rykte bland oss i lokalbefolkningen. Husen är synbart av lägre kvalitet och står tätare. Över hälften av invånarna har utländsk bakgrund. Snittinkomsten är ytterligare en bit lägre än i övriga Vällingby. Området har också haft mer sociala problem. Men det ligger fint, alldeles i kanten av naturreservatet Grimstaskogen. En dryg kilometers promenad söderut och man är nere vid Mälaren och Kanaanbadet. Under sommarhalvåret går jag där ofta. Går man istället bara en liten bit längre åt öster, genom Blackeberg, så kommer man till Södra Ängby och de stora funkisvillorna som ligger som stora, vita sockerbitar på den skogsbeklädda kullen.  Här såldes det senaste huset i september i år för nästan 12 miljoner kronor.


 

Hyreshus i Grimsta med infälld Ängbyvilla. 


Min båge fortsätter västerut en bit till. Sen svänger jag av åt nordöst. Jag korsar Bergslagsvägen och tvingar bilkaravanerna att stanna upp i några sekunder. Tar gångvägen mellan trevåningshusen, passerar simhallen och kommer till den sista bosättningen på min väg. Eller, här bor ju ingen längre. Där gångvägen passerar under vägen och busstationen fanns tidigare en större, öppen yta, skyddad mot väder och vind. Här ställde några romer upp sina gamla lastbilsvrak. De blev bortkörda och kom tillbaka. Bortkörda och kom tillbaka igen. När man ibland passerade på kvällarna satt de på filtar och åt och pratade. Det luktade starkt av rödsprit från deras portabla kök. En gång började det brinna. När toaletterna uppe i centrum stängde vid klockan tio uträttade de sina behov i prång längre in i tunneln eller i rabatterna i hyreshuset strax intill.


Det är också en bild av Sverige på 2010-talet. Men nu är det slut. På det märkliga, nästan passivaggressiva vis som myndigheterna verkar agera i frågan så satte man efter den senaste avhysningen upp stora stålstaket som krympte utrymmet till kanske en tredjedel av dess tidigare storlek. Nu bor några stycken istället i tält i en tio meter lång gångtunnel på vägen från tunnelbanan i Råcksta till radhuset där mina söner bor när de inte är hos mig.


Jag kommer upp i Vällingby centrum, tillbaka till den punkt där jag startade.  I mobilen ser jag att jag varit ute i knappt en och en halv timme och gått i 9,5 kilometer. Nästan en mil. Jag har rört mig inom ett område på maximalt två kilometers avstånd fågelvägen från min bostad. Ändå har jag på min väg passerat genom nästan alla tänkbara typer av bostadsområden, med vitt skilda levnadsvillkor och sammansättning av människor. Ibland nästan sida vid sida, men ändå åtskilda av skarpa ekonomiska, sociala och också mentala gränser. Nästan som egna världar.


Stockholm och Sverige år 2016.  


 

Min vandring på kartan

ANNONS
Av Henrik - 11 november 2016 22:55

Donald Trump kommer att bli USA:s näste president. Men Hillary Clinton vann the popular vote: Hon fick alltså flest röster. Detta faktum och en hel del andra siffror handlar den här bloggposten om. 

 


Det var jämnt. Sjukt jämnt. Enligt Wikipedia skiljer det just nu inte ens 400 000 röster mellan kandidaterna. Efter att 133 miljoner röstat. Vi räknar om det till svenska förhållanden för att få lite bättre grepp på siffrorna. I senaste valet röstade nästan 6,3 miljoner personer. Det motsvarar 5% av de som röstade i USA. Vilket betyder att om striden hade stått mellan de två traditionella blocken (något den förvisso inte visade sig göra) så hade det motsvarat ett slutresultat där det ena blocket slagit det andra med mindre än 20 000 röster.


20 000 röster. Just nu skiljer det 0,3 procent ungefär mellan Clinton och Trump. För att plocka ner siffrorna på ännu mer begripliga nivåer så kan vi tänka oss ett välbesökt årsmöte i någon förening. Exakt 99 medlemmar röstar om en fråga som splittrat dem rejält. När rösterna är räknade visar det sig att ena sidan vunnit med minsta möjliga marginal: 50 mot 49. 


Den marginalen är ändå mer än dubbelt så stor som den mellan de Clinton och Trump! 


Clinton fick flest röster, men Trump vann valet och ett betryggande övertag i elektorsrösterna. Vi ska strax titta på utfallet av lite andra alternativa sätt att räkna fram en vinnare, men låt oss först titta lite på själva principen.


Föga förvånande hörs röster på temat att det måste vara något fel på amerikanerna som har ett system där vinnaren kan förlora. Många minns med bitterhet när samma sak hände 2000 och skickade Jeårj Dubbel-Ve Buske till Vita Huset. Det går dock inte riktigt att frigöra sig från misstanken att många av de ilskna kritikerna hade varit tysta om situationen varit den omvända, tacksamma över att Hillary Clinton trots allt tog hem spelet. Vilket  är dumt, för om systemet ska kritiseras så ska det ske från en principiell utgångspunkt och inte för att man är arg och rädd för att Trump vann (hur förståeligt det än är).


I själva verket är inte det amerikanska systemet vare sig konstigt, ologiskt eller orimligt. Det bygger bara på ett annat synsätt: Ett som är naturligt om man betänker att USA är en federation av stater, inte en nation i den meningen som Sverige är det. Varje stat utser representanter till det gemensamma styret - Kongressen - i Washington i egna, lokala val. Den representationen är på ett ungefär viktad efter befolkningsstorleken i de olika staterna. Presidenten väljs faktiskt efter exakt samma fördelningsprincip. De s.k elektorerna som formellt väljer presidenten är lika många som antalet platser i kongressen + 3 stycken för huvudstadsdistriket. 

I nästan alla stater utses elektorerna enligt majoritetsval (winner takes it all). Det är också logiskt om man ser valet från den lokala synvinkeln: Staten röstar först fram vem just deras väljare vill ha som president och deltar sen i den gemensamma omröstningen i federationen med hela sin röststyrka lagd på den personen. 


Tycker man att själva systemet med gubbar och tanter som ska rösta istället för väljarna är fånigt, så kan man istället tänka på de 538 elektorsrösterna som mandat. Eller kanske som blåa och röda knappar som man lägger i en skål och sen räknar samman. Trump vann valet i Florida med 1,2% över Clinton. Florida la då 29 röda knappar i skålen där sen övriga stater ska lägga i 507 till. Clinton vann å andra sidan med mindre än 3000 röster i New Hampshire och fick då lägga i fyra blå knappar i skålen. Trump inga. 


Det är varken mer eller mindre ologiskt än ett system där allt räknas samman centralt. Bägge har sina fördelar och nackdelar, men det faller utanför den här bloggpostens syfte.


Systemet brukar ge vinnaren en större andel av elektorerna än av väljarrösterna. Exempelvis fick Obama i valet 2008 knappa 53% av väljarrösterna, men mer än två tredjedelar av elektorerna. Även Trump har ett övertag som ser förvånande stort ut:

 


Utfallet beror bl.a på de relativt knappa segrar Trump tog i folkrika nyckelstater som Florida och Pennsylvania. Men marginalen är inte så stor som den ser ut. I artikeln som bilderna är hämtade från har författaren räknat på vad som skulle ha hänt om en av hundra väljare, jämnt fördelat över alla stater, hade röstat på Clinton istället för på Trump. Och simsalabim:


 

Ganska fascinerande - inte sant? Vi pratar om knappa 1,3 miljoner väljare. Med svenska mått mätt 63 000 personer i senaste riksdagsvalet. Bryter vi ner det till ett enskilt valdistrikt av medelstorlek handlar det om något tiotal personer.


Mappen är intressant i sig själv också. Den övre, riktiga kartan ser obehagligt röd ut om man inte är Trumpanhängare och fan av Republikanernas moralkonservativa värderingar. Men vi luras av att den är uppbyggd efter något som egentligen är mindre relevant: Staternas fysiska storlek. I valet 2012 togs det fram kartor som försökt spegla befolkningsantalet i staternas relativa storlek på kartbilden:

 

Även om valkartan från 2012 var mer "blå" än årets eftersom Obama vann flera stater som Trump tog hem i år så ser vi att USA inte är så republikandominerat som man kan få för sig. Även om de förvisso har mer yta att röra sig på   

Nå, men vad händer om vi försöker räkna på ett annat vis då? Något mittemellan det faktiska systemet och "public vote"? Anta att vi bestämmer oss för att fördela elektorrösterna per stat proportionellt och exakt matematiskt. Vi utgår från resultaten på Wikipedia. Vinner Hillary?


För att få ett rättvisande svar på frågan måste vi ta hänsyn till de två största övriga kandidaterna som faktiskt skulle ha kunnat vinna elektorsröster (eller knappar i skålen). Så här fördelade sig de totala rösterna mellan de fyra(det återstår egentligen lite röster att räkna, men jag bortser från det här):


  • Hillary Clinton - 60 017 405
  • Donald Trump - 59 772 837
  • Gary Johnson (libertarian) - 4 084 355
  • Jill Stein (grön) - 1 225 174

Tittar vi som ett exempel på Alabama där 9 elektorröster (knappar) ska fördelas så blir utfallet detta:


  • Clinton - 3,11 elektorer/knappar
  • Trump - 5,66 
  • Johnson - 0,19 
  • Stein - 0,04 

Summerar vi alla 50 stater + District of Columbia så blir resultatet det här:


  • Clinton - 259,3 elektorer/knappar
  • Trump - 256,3 
  • Johnson - 17,46 knappar
  • Stein - 4,84 knappar

Clinton vinner alltså med liten marginal, vilket förstås var väntat om än inte självklart. Elektorsfördelningen är nämligen inte helt proportionell mot vare sig faktiska invånarantal eller röstande per delstat.


Nu kan man hävda med visst fog att vare sig elektorer eller knappar är särskilt enkla eller lämpliga att stycka upp i bitar på det här sättet. Så gör vi ju inte själva med våra mandat heller. Vi räknar därför om och använder bara hela elektorer i varje delstat. Når man över ett visst heltal proportionellt får man så många elektorer/knappar. Blir det någon eller några över fördelas de ut med hjälp av avrundning, där den som är närmast att nå upp till ett nytt heltal vinner. 


Till att börja med sätter vi också en gräns som säger att man måste nå upp till minst 1,0 proportionellt för att få en elektorsröst. Det leder t ex till att Hillary Clinton som proportionellt fick 0,84 i North Dakota inte får den statens tredje elektorsröst, den går istället till Trump (som hade 1,94)


Vi tittar på Alabama igen:


  • Clinton - 3 elektorer/knappar
  • Trump - 6 elektorer/knappar

Trump tar den nionde och sista eftersom 5,66 är närmare till 6 än vad 3,11 är till 4


När vi gått igenom alla 51 igen får vi följande slutresultat:


  • Trump - 269 elektorer/knappar
  • Clinton - 266 elektorer/knappar
  • Johnson - 3 elektorer/knappar

Så fast vi fördelar ut proportionellt här vinner alltså Trump trots Clintons övertag i absolut antal röster!


Nå, man kan ju hävda att det där med att man måste ha minst 1,0 är en godtycklig begränsning. Så vi tar bort den och räknar om. Den huvudsakliga effekten av det är att Gary Johnson vinner ett antal elektorer till:


  • Trump - 264 elektorer/knappar
  • Clinton - 262 elektorer/knappar
  • Johnson - 11 elektorer/knappar
  • Stein - 1 elektor/knapp

Således hjälper inte en proportionell fördelning av rösterna från varje stat Clinton - hon förlorar även med ett sånt system!


Man kan i sammanhanget påminna om att inte ens det svenska systemet med sina utjämningsmandat kan garantera till 100% att den av två partier som fått flest röster verkligen också får flest mandat, eller åtminstone inte färre. 


Slutligen räknade jag också på vad som skulle bli resultatet av en helt proportionell, matematisk fördelning där man också tar hänsyn till faktiskt antal avgivna röster i de olika staterna. Det leder till att vissa får något fler ock andra något färre antal elektorer. Resultat:


  • Clinton - 258,8
  • Trump - 257,8

... så här vinner Clinton, men med en marginal om en enda elektorsröst! 


Slutsatsen tycks alltså bli att även andra former av beräkningssystem som inte bara lägger ihop alla röster i en enda hög på federal nivå kan ge Trump segern. Och med tanke på den närmast obefintliga marginalen mellan kandidaterna är det knappast förvånande.


Lägger vi bort våra egna sympatier och antipatier för respektive kandidat blir rimligen slutsatsen att det inte finns något bättre svar på frågan om vem som borde bli president än Det beror på.  


Andra spännande siffror

 

Det finns naturligtvis en mängd andra intressanta uppgifter från valet att begrunda. Här är några:


- Trump vann 30 stater mot Hillary Clintons 21 (vilket förstås är en av orsakerna till att han vann valet totalt)


- I 6 stater var segermarginalen under 2 procent: Florida,  Michigan, Minnesota, Pennsylvania, New Hampshire och Wisconsin


- I 7 stater var den å andra sidan över 30%: District of Columbia, Hawaii, Idaho, North Dakota, Oklahoma, West Virginia, Wyomning


- Hillary Clinton fick 47,7% av rösterna. En så låg andel för den som vann "popular vote" har inte noterats sen hennes man Bills seger i presidentvalet 1992 (43,0%). Orsaken till det var en ovanligt populär oberoende kandidat - affärsmannen Ross Perot - som fick 18% av rösterna i det valet. Före Bill Clinton måste man gå tillbaka till Richard Nixons seger 1968 - alla vinnare däremellan fick fler än 50% av rösterna. 


- Även om avståndet mellan kandidaterna blev så litet, så är det långt ifrån unikt. Mellan Gore och Bush 2000 var det drygt en halv miljon väljare. Richard Nixon hade ungefär samma marginal i valet 1968 och i valet 1960 förlorade han mot John F. Kennedy med bara drygt 100 000 röster. Ett annat mycket jämnt val var 1888 mellan Harrison och Cleveland. 

 

Kennedy - vann med förvånansvärt liten marginal i absoluta röstetal.

 

Vallokalsundersökningarna bjuder på en del spännande siffror också:


- Största skillnaden i hur man röstat mellan olika etniska grupper/kön: Svarta kvinnor (94% Clinton - 4% Trump) mot Vita män (31% Clinton - 63% Trump) 


- Trots all kritik mot Trump för sexism m.m så röstade 42% av de kvinnliga väljarna på honom. Det är uppskattningsvis ungefär 28 miljoner kvinnor över hela USA. 


- Hushållsinkomst verkar ha spelat liten roll. I de lägsta inkomstskikten (0-50 000 $) har Clinton vunnit med knappa 10%. I alla övriga skikt, inklusive de verkliga höginkomsttagarna har rösterna fördelat sig i stort sett jämnt. 


- Trump vann klart bland alla väljare som uppgivit sig vara kristna/tillhöra något kristet samfund (drygt 55% av gruppen som helhet). Nästan 70% av de som inte sade sig vara troende ö h t lade å andra sidan sin röst på Clinton.


- Röster bland landsbygdsboende ("rural areas") och bland boende i städer med > 50 000 invånare är i princip spegelbilder av varandra. 59-35 till Clinton i städerna och 62-34 till Trump på landsbygden. 

Ett par bilder illustrerar fenomenet:

 

Valresultatet per county, där färgskalan markerar hur stor marginal Trump respektive Clinton vann med. Då flertalet countyn precis som Sveriges kommuner är mindre till befolkningen och av mer eller mindre glesbygdskaraktär blir också största delen av kartan mörkare röd - en indikation på att Trump vann i dessa countyn med minst 15%

 

 

En detaljbild över Ohio. Statens tre största städer - Columbus, Cleveland och Cincinatti ligger som blåa öar i ett övrigt huvudsakligen rött hav.


- Trots Trumps utfall mot latinamerikaner under valrörelsen och hotet om muren beräknas ändå ungefär 30% av dem ha röstat på honom. I absoluta tal någonstans mellan 4,5 och 5 miljoner personer. 


- Hillary vann de yngre åldersgrupperna (upp till 39 år) och Trump de äldre. Hillarys segermarginal till Trump högre än det motsatta, till stor del beroende på att fler yngre väljare stödde oberoende kandidater. 


- Den mest genomgripande skillnaden mellan olika väljargrupper som därmed också kan antas ha haft störst betydelse för valresultatet:


* Vita, evangeliska kristna och "pånyttfödda" (born-again christians): Trump - 81% Clinton - 16% (totalt 26% av väljarkåren)

* Alla övriga: Clinton - 59% Trump - 35%


I absoluta tal bör någonstans runt 25 miljoner personer i den förstnämnda gruppen ha lagt sin röst på Trump. 


Innan vi springer iväg till slutsatsen att Trumps populism, rasism och lögner vann valet åt honom bör vi dock jämföra med hur rösterna fördelade sig i andra val. Tittar vi då på det senaste - när Barack Obama besegrade Mitt Romney 2012 - så ser vi att fördelningen av väljare mellan olika grupper faktiskt är ganska lik. I vissa grupper tycks faktiskt Trump ha lyckats sämre än Romney gjorde! 


Man skulle rentav kunna landa i slutsatsen att det var Clintons impopularitet snarare än Trumps dito som avgjorde valet. Men med statistik går det som bekant att bevisa nästan vad som helst - så jag nöjer mig med att konstatera att det i varje fall varit spännande att göra en djupdykning i alla dessa siffror. Presidentvalsmatte a'la 2016!

ANNONS

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ jonesiskt med Blogkeen
Följ jonesiskt med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se