jonesiskt

Alla inlägg under februari 2013

Av Henrik - 26 februari 2013 23:29

Den kallades hela folkets järnväg. Jag är dock inte en vän av att romantisera det förflutna, så låt oss minnas att allt minsann inte var så bra på ”den gamla goda tiden” heller. Järnvägsnedläggningar en masse, smaklösa ostfrallor i plast och gamla, inrökta tåg som minsann inte kom fram i tid jämt ens då. Stefan Demerts klassiska visa från det tidiga 70-talet visar att vi svenskar nog länge har haft en slags hatkärlek till vår järnväg.


Själv gillar jag tåg. Både att åka och titta på. Jag hade modelljärnväg som liten och drömde ständigt om att utöka den och köpa riktigt fina lok och vagnar. Tyvärr fick jag aldrig riktigt råd. Däremot åkte vi tåg ganska ofta, för min pappa gillade också tåg och hade varken bil eller körkort. Ser man till komfort och allmän reseupplevelse så är tåg överlägsna alla andra transportmedel för lite längre resor. Att de dessutom är miljövänliga gör inte saken sämre.


En gång skötte Statens Järnvägar om alltihop. Ett tryggt, statlig bolag med uniformerade stinsar och lokförare och stramt korrekta biljettexpeditörer. Några alternativ fanns inte (förutom TGOJ som körde rälsbussar lite här och var)och visst märktes det ibland, på samma vis som det märktes på andra liknande inrättningar som exempelvis Televerket. Gamla televerksanställda har beskrivit för mig hur många praktiskt taget förväntade sig att kunderna som kom till dåtidens telebutiker skulle stå med mössan i hand och ödmjukt vänta på att någon expedit nedlät sig att hjälpa dem. Någon konkurrent fanns ju inte och en statlig anställning skulle det mycket till för att man skulle bli av med. Naturligtvis innebär en sådan situation vissa problem när det gäller att få en effektiv, motiverad och kundorienterad personal, det tror jag att t.o.m den mest inbitne monopolist medger. Ändå minns säkert de flesta av oss som är lite äldre både trevliga och hjälpsamma konduktörer och glada stinsar. Jag vet att det i de gamla, statliga bolagen också fanns en stor stolthet och lojalitet med arbetsgivaren och med de människor man skulle betjäna och ge service. Utrymme för ganska stora effektiviseringar och kostnadsminskningar måste man nog ändå säga att det fanns och det bör man ha i minnet när man närmar sig nutiden.

 

gamla klassiska DA-loket - en trotjänare som sällan eller aldrig vek ner sig ens i de värsta snöstormarna

 

Nutiden ja. Vem gillar egentligen tågtrafiken av idag? Vad är det som har hänt egentligen? År 2001 upphörde det gamla, affärsdrivande verket SJ och ersattes av ett antal statliga bolag. Samtidigt började avregleringen skjuta fart på allvar med upphandlingar av allt från städning till spårunderhåll och själva tågtrafiken. Fortfarande kan vi visserligen köpa merparten av de resor vi behöver göra från det som är ”SJ” idag – den gamla persontrafikdivisionen som nu är ett eget bolag. Men bakom döljer sig vad som verkar vara ett virrvarr av olika avtal och bolag som regelbundet konkurrerar ut varandra i de återkommande upphandlingarna.


Har det blivit billigare då? Ja för några år sen påstod i varje fall SJ att biljettpriserna då hade sjunkit med 7-8% på 4 år. Man får väl tro dem, men känslan man får när man går in på SJ utan att ha någon rabatt i rockärmen eller möjlighet att styra över resdag (vilket man som heltidsarbetande vuxen med barn i skolåldern sällan har) så känns det dyrare än någonsin. Anta t ex att jag skulle vilja åka nu på fredag tillsammans med mina söner ner till Jönköping för en weekend där. Om jag vill ha en återlösbar biljett så får jag punga ut med över 3000 kronor tur och retur! Kan jag tänka mig en ombokningsbar går det att komma ner i drygt 2000. Inte går det särskilt mycket snabbare än att ta bilen heller , ett alternativ som räknat på bensin och lite andra rörliga kostnader stannar på kanske 700-800 kronor. Det är ganska mycket pengar det. Och dessutom vet man att det är en ganska stor risk att man inte kommer fram i tid. För avregleringen har då rakt inte gjort tågen punktligare, det vet vi säkert. Från bolagiseringen 2001 ökade antalet inställda avgångar med 130 procent! Häromdagen kunde vi visserligen läsa att punktligheten för svenska tåg ökat det senaste året. Det var bara ett litet problem: SJ hade ändrat beräkningsmetod och omdefinierat begreppet försening. Numer anses tåg vara i tid om de kommer max 15 minuter efter tidtabell. Det gäller oavsett reslängd! När jag läser sånt här så infinner sig ungefär samma känsla som man ibland kan få på sin arbetsplats när den högre ledningen ska försöka linda in en försämring med diverse blomsterspråksformuleringar som inte ens lurar 5% av de anställda. Man vet inte om man ska bli förbannad för att man behandlas som en naiv dumskalle eller snarare skratta åt de människor som på fullt allvar tror att de ska kunna lura mottagaren med så ömkliga undanflykter och försök till förvrängning av verkligheten.  Naturligtvis blev SJ än en gång lite av en driftkucku i media. Tyvärr fastnar det skadeglada skrattet i halsen när man inser att det knappast lär förändra någonting i positiv riktning.


Vad är det då som gått så fel? För motståndare till privatiseringar är det förstås lockande att hävda att hela avregleringen är feltänkt: Att det inte går att leka affär med järnvägar. Jag ska villigt erkänna att jag känner mig långt mycket mer skeptisk idag till hela idén med avreglering och privatisering av offentlig verksamhet än jag gjorde för 5-10 år sen. Det är ju liksom så uppenbart att vi inte fått det paradis av effektivitet och kundtillvändhet parad med stora kostnadsminskningar som de troende utlovade. Samtidigt tror jag att man lätt kan stirra sig blind på det här som enda förklaring och glömma bort att vi knappast hade haft en problemfri och på samma gång kostnadseffektiv verksamhet om allt fått förbli vid det gamla heller. I grunden tror jag det finns en risk att avreglering och privatisering med efterföljande upphandlingskaruseller döljer ett centralt faktum för oss: Vi får i grunden vad vi betalar för. Om vi har otur kan vi få ännu mindre, men aldrig mer. I vår iver att skära ner i de offentliga utgifterna för att kunna sänka skatter eller åtminstone inte höja dem så har vi pressat priserna på allt från vård till järnvägsbyggen. Om vi hela tiden väljer lägstbjudande och inte bryr oss särskilt mycket om kvaliteten så är det klart att vi kommer att drabbas av försämringar. Avregleringar är inget trollspö, inte minst när de görs i personalintensiva verksamheter där det är omöjligt att få ut samma produktivitetsökningar som man kan få i tillverkningsindustrin tack vare den ständigt fortgående teknikutvecklingen.


Att avregleringar kan förvärra när man gör dem oprofessionellt råder det dock inget tvivel om. I senaste numret av Forskning&Framsteg kan man läsa en mycket intressant artikel om hur detta fungerat (eller snarare inte fungerat) i den svenska tågtrafiken. Tidningen intervjuar professorn i transportsystemanalys vid KTH, Jonas Eliasson. I mina ögon har han några ganska enkla, men slagkraftiga recept på vad som skulle behöva göras för att röja upp i den bitvis kaotiska situation som råder just nu:


-          Man måste satsa mer på själva tågen (staten har redan satsat ganska mycket pengar på signalsystem, el och räls). Här finns ett systemfel där upphandlingsvillkoren gör att det i princip lönar sig för operatören att köra med undermåliga vagnar och lok eftersom de inte inte behöver betala för de kostnader som orsakas av vagn och lokfel. På grund av den höga trafikbelastningen på våra banor blir det ofta kedjeeffekter av såna här fel som drabbar många andra tåg och därmed resenärer.  Professorns recept heter förseningsböter där den felande operatören får betala samtliga kostnader för alla som drabbas. Naturligtvis kan det kompletteras med att ställa högre, allmänna kvalitetskrav på vagnparken i sig själv.


-          Trafikplaneringen måste bli bättre. Störningskänsligheten påverkas naturligtvis av hur och när man lägger ut tågavgångar och här finns tydligen idag inte tillräckligt bra analysverktyg, utan det mesta går på ”magkänsla”. Professorn menar också att man bör auktionera ut avgångstider när efterfrågan är större än tillgången, eftersom det nästan alltid är det mest ekonomiskt effektiva sättet att fördela en knapp resurs


-          Informationen till resenärerna måste förbättras. Det gäller både vid störningar under själva resan och innan, vid köptillfället. Hur stor risk är det t ex att ett tåg jag vill åka med kommer att bli försenat och vad finns det i så fall för alternativa resvägar? Idag finns det mycket lite av detta och staten har inte tvingat operatörerna att redovisa sin statistik i detalj. Överhuvudtaget menar professorn att bristen på information är ett av de största problemen och att staten är alldeles för flat, särskilt med tanke på att man ju faktiskt fortfarande står för stora delar av kostnaden för järnvägsnätet.


Enkla, handfasta råd och jag tror att chansen att professorn har rätt i att vi skulle få se ganska stora förbättringar omgående om de följdes är ganska stor. Men kommer vi att få se det, eller blir det ännu bara en artikel som hamnar på hälleberget medan okunniga politiker och tjänstemän fortsätter att leka affär på ett oprofessionellt, ja t.o.m rent inkompetent vis?


https://www.youtube.com/watch?v=L5zcxOlXBjY



ANNONS
Av Henrik - 19 februari 2013 21:41

Flera facebookkompisar har idag länkat till en liten krönika av Nina Björk. Hon är, antar jag att man kan hävda, en av våra mer tongivande samtidsdebattörer. ”Slog igenom” med den feministiska debattboken Under det rosa täcket år 1996. Årsbarn med mig. Kan inte påstå att jag läst mer en några enstaka inlägg från henne genom åren, men jag följer å andra sidan inte debatten i särskilt många aktuella frågor åt gången och missar därför mycket jag kanske inte borde ha missat.


Nina Björk skriver i varje fall i denna artikel http://www.dagensarena.se/magasinetarena/nina-bjork-voila-en-riktning-for-var-politik/ om sin syn på… ja, jag vet inte riktigt, men man kanske kan sammanfatta det med arbetsmarknadspolitik och de underliggande värderingar och människosyn som dikterar den. Det hon säger tycks mötas av irritation hos vissa och jubel eller åtminstone snudd på hos andra. Själv vet jag inte riktigt vad jag ska tycka.


När Björk deklarerar att människan inte är ett medel för att nå ett annat mål så kan jag förstås med min grundläggande liberala och individualistiska syn på människan inte göra annat än att hålla med. Det låter nästan som ett eko av Vilhelm Moberg:

 ”Ingenting kan rubba mig ur den övertygelsen och tron, att vårt liv är helt vårt eget — att människolivet från vaggan till graven är ett mål i sig självt. ”

Det är också på den grunden jag avvisar både socialistiska och olika nationalistiska och konservativa ideologier: De sätter upp ett högre, kollektivt mål, antingen det nu må vara arbetarklassens kontroll över produktionsmedlen, det egna folkets skydd från ”rasfrämmande”,  eller bevarandet av de sedvänjor och bruk som man anser vara de rätta. Och så inskränker man människors fri- och rättigheter för det högre syftets skull. Nu skulle jag väl ändå misstänka att Nina Björk kan tänka sig fler regleringar och inskränkningar än jag för vad hon uppfattar som högre mål, men låt oss inte sväva ut på det sidospåret.


Nina Björk hävdar att ett krasst lönsamhetstänkande beskär människors frihet och manar fram Peter Tillbergs klassiska tavla med barnen i klassrummet för oss. Vi får inte se det som det främsta målet för deras uppväxt att göra dem anställningsbara.  Och visst kan man hålla med henne om det. Men är det inte lite av en straw man, en halmgubbe, som hon gör sig skyldig till? Har någon verkligen påstått, tycker verkligen någon i djupet av sitt hjärta att detta att alla ska kunna ta ett jobb är överordnat allting annat, närmast upphäver det? Är det ens konstigt att ett viktigt mål för både utbildning och arbetsmarknadspolitik är just att människor ska kunna få arbeten? Det är ju trots allt arbeten som skapar värden i vårt samhälle, antingen nu dessa värden består i palsternackor på en skånsk bondes åker som vi sen kan äta upp, turbiner i en fabrik som säljs på export och ger en massa människor inkomster de kan köpa både hus, kläder och mat för, omsorg som ges till patienter på ett sjukhus och får dem att må bättre eller vad som helst som vi nu behöver.


Jag har själv på senare år blivit mer skeptisk till det allmänna fokuset på ”lönsamhet” i vårt samhälle och det ständiga pratet om ekonomi och investeringar i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Även om hushållning med knappa resurser är ett grundläggande villkor för vår existens – kakan är alltid begränsad även om den som nu är större än någonsin tidigare i vår historia – så kan det helt klart förvrida våra perspektiv och få oss att glömma bort att varje situation inte kan utvärderas i huvudsak från om man kan tjäna eller spara en krona i den. Under fjolåret plöjde jag mig målmedvetet om än långsamt igenom nobelpristagaren Daniel Kahnemans Thinking fast and slow och fick många nya och värdefulla vinklingar runt mänskligt tänkande och hur vi fungerar på olika plan. En av de mer tänkvärda av alla forskningsresultat och slutsatser han presenterar är flera studier som visar att vår empati och som en följd av det vår generositet och vilja att hjälpa minskar om vi innan en situation där det blir aktuellt har tänkt på eller hanterat pengar eller något annat, ekonomiskt värde. Även om det man tänkt på inte har någon som helst logisk association till situationen där ens givmildhet eller hjälpsamhet sätts på prov. Jag kan gott erkänna att jag tänkt en hel del på detta och funderat över vad det t ex för med sig i sjukvård och äldreomsorg att mer eller mindre ständigt betona det ekonomiska perspektivet, även när man diskuterar sådant som egentligen är rena vård- eller omsorgsfrågor. Jag tror att vi skulle behöva uppmärksamma det här i samhällsdebatten på allvar de närmaste åren.


Trots det här känner jag mig ändå inte helt på samma våglängd som Nina Björk. Det saknas nämligen ett led i den ekvation hon försöker ställa upp. Hon beklagar sig över att detta att vi måste försöka lära oss något som någon annan efterfrågar och är beredd att ge oss ersättning för att utföra. Hon påstår att detta; att försöka pressa sig in i någon annans mall är motsatsen till frihet och självständighet. Men vad är det för frihet hon menar? Frihet att leva som en isolerad satellit i en mänsklig gemenskap och göra det som lyster en, även om ingen annan människa är det bittersta intresserad? Vem ska betala för det? Vad innebär det inte för frihetsinskränkning för dessa andra? För något säger mig att Nina Björk inte förespråkar att ungdomar och vuxna med mer eller mindre omöjliga drömmar eller drömmar de inte klarar av att förverkliga ska lämnas åt sitt eget öde.


I själva verket är dock hennes tankefel ännu mer grundläggande än så. Att säga att något som utgör grundvillkoren för vår existens är ”frihetsinskränkande” är bara tomt, existensialistiskt nonsens.  Vi är biologiska varelser som varje dag måste äta, kissa, bajsa och sova. Utgör dessa verklighetens ramar för vår existens en frihetsinskränkning? Den sortens improduktiva filosofi ger i alla fall inte jag mycket för. I de grundläggande villkoren för vår existens ingår att vi måste skaffa oss de saker vi behöver för att existera. Antingen måste vi producera dem själva, byta oss till dem eller be att andra människor skänker dem utan motprestation. Även om alternativ 3 är ett logiskt möjligt scenario för överlevnad, så tror jag att ytterst få tror att det skapar lyckliga och fria människor.

Om vi erkänner att det här är ett grundläggande villkor för oss som levande varelser så verkar det plötsligt inte så orimligt eller frihetsinskränkande att ändå våga säga att även i strävan efter personlig frihet och utveckling så måste vi fundera över hur vi ska kunna få vårt dagliga bröd, tak över huvudet och helst lite mer också.  Alla politiska och moraliska avvägningsproblem är inte lösta i och med så klart, men det känns som ett enklare och klarare sätt att se på frågan än det underliga och intrasslade perspektiv som Nina Björk verkar ha fastnat i.


 

ANNONS
Av Henrik - 10 februari 2013 20:03

Jonés majonés. Jonés som fes. Djooones! Jonka. Eller bara Jonés. Vad hette du sa du? Jonäs? Kan du bokstavera? Ja, okej: Johan Olof Niklas Erik Sigurd. Med en liten apostrof över e:et. Om det ska vara noga.

Enda sedan jag var liten har mitt underliga efternamn vållat mig problem och förtret. Jag minns fortfarande simskoleläraren i simhallen i Brandbergen som stakade sig på det och till slut försökte med ”Jonäs” med oönskad uppmärksamhet och förtret som följd. Jag var sju år då. I ungefär samma ålder hade jag redan hört det mesta i form av ”roliga” rim och ordlekar som andra ungar kunde hitta på med mitt efternamn som grund. Inte för att det avhållit senare bekantskaper för att försöka på nytt, men jag har åtminstone haft fördelen att vara ganska förhärdad och kunnat ta udden av nygamla tråkningsförsök genom att nästan helt ärligt kunna säga ”Men kom med nåt nytt då, det där hörde jag redan på lågstadiet”.


Jag hyser en slags hatkärlek till mitt eget efternamn. Det är gräsligt opraktiskt (Johan, Olof-ramsan satt fast förankrad i minnet mycket tidigt) och jag måste ju ge alla dess belackare genom åren rätt i att det inte är vidare vackert. Simskolan är bara ett exempel på när det fått mig att liksom på något vis hamna i ett till stora delar oönskat strålkastarsken när jag önskade vara mer anonym i en ny grupp. Känslan av en massa ungars eller tonåringars blickar och förstulna fniss vid ett upprop eller en presentation kan jag fortfarande minnas mycket tydligt. I en tid när fortfarande Johanssönerna, Bergströmmarna och Stenkvistarna dominerade stack det ut och fastnade på något underligt vis hos folk, både stora och små. Samtidigt har det givit mig någon slags känsla av exklusivitet: I hela världen finns såvitt jag vet bara en enda person som bär namnet Henrik Jonés.  Och jag har dragits så mycket med det att det på något vis har blivit en del av min identitet på ett helt annat vis föreställer jag mig än om jag hetat Andersson eller Lundström. Därför har jag aldrig reflekterat över att byta namn. Däremot kändes det som ett lätt val att inte lasta över namnet på nästa generation.


Det är ju också så att namnet har en historia. Jag har naturligtvis berättat den många gånger i många sammanhang. Dels för att folk verkligen kan vara nyfikna (”Vad kommer det ifrån?”, ”Är du spanjor eller nåt?”) och dels därför att jag tyckt om att berätta den. Jag kunde den redan som liten. Eller snarare: Jag kunde återberätta den som familjelegenden utmålade den. Det är en ganska dråplig historia, vilket kanske beror på att jag fick den till livs av mina farföräldrar; två intelligenta, slagfärdiga och humoristiska personer som förstod vikten av att skarva lite ibland för att göra en bra historia ännu bättre. Först som vuxen har jag förstått att deras ganska bryska skämtande om episoder från sitt eget äktenskap och familjeliv också dolde en brist på vilja eller förmåga att närma sig smärtpunkter i sina egna liv. Även när man förde allvarliga samtal med dem – de lyssnade och konverserade alltid med den största respekt redan när jag var liten – fanns en känslomässig distans när de berättade om sin egen uppväxt och de bekymmer och sorger de råkat ut för.  Förmodligen kunde de inte annat, de var ju så jonésiska (se bloggens allra första inlägg från i fjol). När jag minns min farfar rent fysiskt så är det alltid välkomstkramen när man anlände till dem: Först sluter han mig i sin famn (även efter att jag vuxit upp och blivit jämnlång med honom), men redan efter någon sekund övergår han till att dunka mig med knytnävarna i ryggen och på sin välbevarade, skånska dialekt utbrista i ett jovialiskt ”Hallååååå” innan han backar.


Min farfar var en Jonés, men det var inte med honom det började. Vi måste istället gå tillbaka till år 1866. Det är mitt i sommaren och på gården Smedstorp nr VIII i Brunnby socken på den natursköna Kullahalvön i nordvästra Skåne föds familjens tredje son. Hans föräldrar är ännu ganska unga; ingen av dem har fyllt 30 år. När han döps några månader senare i den vackra sockenkyrkan är det under namnet Emil. Han tillhör den sista generation svenskar som använder patronymikon istället för ”riktiga” efternamn. Eftersom hans pappa (eller far som man säger i dessa trakter) heter Jöns så kommer han att omnämnas som Emil Jönsson.


När jag började fundera över den gamla familjehistorien igen för ett par veckor sen så slog det mig redan här hur lite jag egentligen vet, hur lite den egentligen förmedlar av väsentliga fakta. Jag har alltid upplevt den som en ganska detaljrik och väl utbroderad berättelse. Men nu känns den plötsligt ihålig. Hur hade han det egentligen under sina första år i livet, lille Emil? Hur var han klädd, vad åt han, vilka lekar lekte han? Hade han redan en tendens till den fetma som skulle plåga honom senare i livet? Var han en glad pojke, eller en mer allvarlig sort? Det enda jag egentligen vet är min farfars berättelser om sina egna minnen av Emils pappa, sin farfar. ”En djupt religiös sträng man, vilken jag som barn hade stor respekt för” skriver han i sina släktforskningspapper. Detta förmedlas också i legenden. Lantbrukaren Jöns var mycket sträng och hård mot sina söner: så hård att allihop utom den äldste som skulle få överta gården såg för gott att lämna hemmet så snart de kunde. Men vad betyder det här egentligen? Fick Emil ofta stryk? Gick han i ständig rädsla för fadern? Och hur var hans mamma? Hon dog före min farfars födelse,  så han hade inga minnen att förmedla. Kanske var Jöns i själva verket inte mer sträng än andra fäder på den tiden? Att de fyra yngre sönerna (Emil fick småningom två lillebröder) lämnade hemmet i unga år behöver kanske inte betyda så mycket? Trots allt hade de ju inte mycket att hämta där. Visserligen var familjen långt ifrån några fattiga torpare (Gården hade varit i familjens ägo i åtminstone 200 år och Jöns blev med åren en betydande man i socknen och ligger begraven tillsammans med sin hustru alldeles till höger om kyrktrappan, jag har själv sett graven), men hur många vuxna män som helst lär den inte ha kunnat föda. Och enligt traditionen skulle äldste sonen överta den.


I själva verket finns egentligen inget anmärkningsvärt i att Emil år 1881, vid 15 års ålder, lämnar hemmet för att gå till sjöss. Trakterna runt Höganäs är sjöfararland sen gammalt och på kyrkogården ser man fullt av stora gravstenar efter välbeställda sjökaptener. Jag vet inte ens hur ofta han var borta. Kanske arbetade han på båtar som gick i närtrafik och besökte sitt föräldrahem regelbundet? Jag vet inte mer än att han tycks ha ägnat sig åt detta under ett tiotal år, sen bestämmer han sig för att vid drygt 25 års ålder söka lyckan i USA. Inte heller det är egentligen särskilt uppseendeväckande när allt kommer omkring. Vid den tiden gjorde mängder av svenskar varje år resan över Atlanten. Emil hade dessutom redan tre av sina bröder där; två av dem hade emigrerat redan som tonåringar. Säkert hade bröderna brevväxlat.


Vad Emil uppnått så långt i sitt liv vet jag inte. Betalade han sin biljett själv ens? Man kan misstänka att fadern betalat för åtminstone de två yngre bröderna. Men Emil var vuxen och hade ingen familj att försörja. Hade han ens någon erfarenhet av kvinnor? Två av hans bröder och hans båda systrar förblev ogifta livet igenom. Man kan misstänka att det religiösa och förmodligen puritanska hemmet inte gjorde dem särskilt framåt i kontakterna med det motsatta könet. Men även detta är mest gissningar.


Väl i USA så lyckas Emil efter ett tag ta en ingenjörsexamen. Kanske hade han redan lärt sig en del engelska under sina resor som sjöman? Han lyckas få arbete på ett företag som säljer jordbruksmaskiner. Någonstans här bestämmer han sig också för att göra samma sak som så många invandrare gjort före honom: Anpassa sitt namn till det nya hemlandet. För sonen till en Jöns finns ju då ett vanligt, engelskt efternamn som ligger nära till hands: Emil Jönsson blir Emil Jones. Men vad fick honom att ta det här beslutet? Var bodde han? Hur levde han? Skrev han hem till sina föräldrar och berättade om namnbytet? Jag vet inte. Det jag vet är att Emil blir en slags dåtida, resande försäljare och kanske också konsult när det gäller företagets produkter. Det sträcker sina tentakler neråt, mot Sydamerika. Emil hamnar antingen i Paraguay eller i Argentina och i de båda länderna kommer han sen att tillbringa många år. Säkert får han slita hårt i början, men efter hand blir hans ställning i företaget bättre. Men åren går också. Han är inte ung längre. Vad känner han, vad tänker han? Hur mycket längtar han efter att ha någon vid sin sida; att själv få bli far?


Så här långt i familjelegenden finns en liten twist, en i förbigående antydd, möjlig skandal vars sanningshalt jag inte har någon aning om. Emil kan ha levt ihop med en kvinna ”där nere”, haft en familj? Är det sant och vad hade min farfar för anledning att tro detta? Antydde fadern något på senare år? Eller är det hela rentav bara en mer eller mindre lös spekulation, en förbättring av historian gjord av farfar och farmor? Jag borde kanske fråga min farbror eller faster om de vet något, men det går åratal mellan våra kontakter.


Vad jag vet är detta: Emil ändrar sitt namn igen. Det politiska läget där han vistas gör att amerikaner inte är populära och han bär ju nu ett typiskt, amerikanskt namn. Så säger familjelegenden. Men kanske är det bara opportunism. Emil, som vid det här laget förstås lärt sig även spanska, vill bli mer tjenis med sina kunder helt enkelt. Han bestämmer sig i varje fall för att ”förspanska” sitt efternamn. En accent läggs till över e:et och han ändrar uttalet. Till vad? Jag skulle gissa på något i stil med ”schoneees”. Fast det är inte så det kommer att bli här hemma i Sverige. För det är nu han bestämmer sig, åtminstone enligt legenden. Han ska bilda familj. Med en kvinna från den egna hembygden. Emil har redan varit hemma på besök, jag har bl.a sett ett klassiskt begravningsfoto från år 1906 då hans mamma avlider. Fadern och alla bröderna är prydligt uppklädda i svarta kostymer. Något år senare kommer han hem igen. Och nu tar legenden full fart. Emil har redan fyllt 40 och är ganska korpulent. Han är visserligen ganska välbeställd, men när han försöker uppvakta yngre damer i de gamla hemtrakterna går det dåligt. De skrattar åt honom, är inte intresserade av en gammal gubbe. Så säger familjelegenden. Men vad ligger det för sanning i den? Hur vet jag att han ens försökte? För allt jag vet så kan han ju ha varit en på det området blyg och hämmad man utan någon som helst erfarenhet i konsten att uppvakta en kvinna.


Vad jag säkert vet hände är detta: Inte långt från Emils föräldrahem ligger slottet Krapperup. Där bor i en tjänstebostad en snart 40-årig kvinna med sina gamla föräldrar. På något vis blir denna Amelie och Emil bekanta. Blir de presenterade vid något bröllop eller liknande tro? Kände de varandra redan som barn? Familjelegenden ger inga svar på detta. Inte heller hur, när och varför de blev intresserade av varandra. Antydan att Emil vänder sig till en gammal ungmö först när han blivit avvisad av traktens yngre damer är inte särskilt smickrande mot min farfars mor. Ändå är det först nu jag börjat reflektera över om den verkligen är sann. Min farfar hade inte något särskilt hjärtligt förhållande till sin mor och hon kom heller aldrig överens med sin svärdotter, min farmor. Vad vet jag egentligen om  vad de kan ha skarvat i denna del av historien för att göra sig lite lustiga på hennes bekostnad? Hur det nu än är med den saken så blir det år 1908 bröllop mellan Emil och Amelie. Var det ett stort bröllop med många gäster? Kom brudens och brudgummens familjer överens? Återigen mer frågor än svar. Vad var bestämt om framtiden? Emil var hemma på vad som måste ha varit någon slags äldre motsvarighet till tjänstledighet. Han hade sitt arbete och inkomst på andra sidan havet och måste eller i varje fall ville återvända. Familjekrönikan säger nu att han försökte förmå sin brud till detta, men att hon hårdnackat vägrade. Till slut blev det så att Emil reste ensam och lovade att komma hem på besök regelbundet. Den 40-åriga Amelie var då gravid med min farfar. Han skulle bli den förste att få höra glåpord och taskiga skämt om det namn som någon då (Emil eller Amelie?) hade bestämt sig för skulle uttalas Joneees hemma i Skåne.


Emil själv då? Ja, han levde sitt liv som jag vet så lite om där borta på andra sidan Atlanten. Han kom på besök någon gång när farfar fortfarande var liten, men sen gick det många år. Hur mycket kontakt hade makarna egentligen under denna tid? Jag vet inte. Först 1921 dök han upp på ett längre besök. Min farfar berättade om detta halvt skämtsamt, men det måste ha varit en egendomlig och traumatisk upplevelse för en 12-årig pojke, bortskämd av sin mamma och gamla mormor, när en äldre herre han bara sett på kort plötsligt dök upp och skulle leva familjeliv med dem och samtidigt uppfostra sin son enligt de normer som förmodligen redan då hunnit bli föråldrade. Men mycket mer än så vet jag inte. Hur var egentligen relationen mellan makarna som levt åtskilda så många år? Vad kände de när Emil återvände till Sydamerika?


År 1927 var Emil hemma i Sverige sista gången och kunde då åtminstone enligt farfar umgås mer på jämställd fot med sin son. Han började bli gammal och få problem med hälsan. Jag har läst några av breven han skrev till son: Han talar bl.a om den ”vigt-redusering” som hans läkare givit order om. Om han lyckades vet jag inte, inte heller om han hade tänkt sig att återvända till Sverige och sin hustru och son när hans yrkesliv nu närmade sig slutet. Det skulle hursomhelst inte bli så. År 1929 då han befann sig i Chicago drabbades han av en dödlig hjärtinfarkt och dog bokstavligen sittande i sin stol. Åtminstone enligt min farfar. Det märkliga efternamn han ”uppfunnit” skulle dock leva vidare genom farfars barn, barnbarn och nu också några barnbarnsbarn. Det slår mig när jag skriver detta att jag faktiskt inte frågat ut min syster eller kusin hur mycket retord deras barn fått höra på temat Jonés. Gissningsvis mindre än vad de och jag fått uppleva, idag finns ju betydligt mer exotiska efternamn att hänga upp sig på om man vill hänga upp sig på såna saker.


Det var historien om Emil och om namnet Jonés. Mer än tidigare inser jag hur ofullständig den är; att den egentligen består av brottstycken och lustiga små detaljer. Om människan bakom säger den lite eller ingenting. Liksom de flesta andra familjehistorier och sägner i andra familjer antar jag. Det är sorgligt och jag kan önska att det på något vis gick att brygga över det svalg som skiljer Emil och mig åt i tiden. Att jag kunde sitta med honom en stund och fråga ut honom om väsentliga saker istället för om stoff till familjelegender.  Men så kommer det inte att bli. Du som läst hela vägen vet åtminstone lite mer om det där konstiga Jonésnamnet och hur det är att bära det.

Av Henrik - 7 februari 2013 00:27

Bokstaven B i min bokhylla börjar med ett par ganska lättviktiga titlar: En äventyrsroman och en thriller som jag uppriktigt sagt inte minns särskilt mycket av. Borde jag låta dem gå till pappersinsamlingen? Jag har med viss möda förmått att göra mig av med en mindre mängd böcker som jag aldrig känt någon lust att läsa eller påbörjat men inte tyckt om. Det tog emot, eftersom böcker har en speciell, emotionell laddning för mig. Rent intellektuell har jag inga problem med att göra mig av med dem och tycker egentligen att man kontinuerligt borde göra sig av med alla saker man inte behöver och egentligen inte blir gladare och lyckligare av att äga. Och så är det väl i ärlighetens namn med Yukon gold och Upplopp i slow motion. Men det är som bekant skillnad på teori och praktik, så de lär få stå kvar.


Efter dessa båda titlar står en ensam K Arne Blom. Jag minns inte så mycket av den heller, men den är ändå mer intressant att utbreda sig över en stund. Lundensaren Blom började redan på 1970-talet skriva polisromaner, en sysselsättning han vid den tiden var ganska ensam om vid sidan av Sjöwall&Wahlöö. Jag plöjde under senare delen 80-talet och 90-talet igenom biblioteken där jag bodde på jakt efter det han skrivit. För på den tiden gillade jag nämligen polisromaner nästan lika mycket som de nuförtiden tråkar ut mig. Lite beror nog detta på att jag förläst mig lite på genren, men mest är det nog att det numer går tretton på dussinet som också känns intill förväxling lika varandra. Säkert är jag nu orättvis mot några av dagens svenska deckarförfattare. Min syster påstod vid en gemensam promenad genom stan häromdan att paret Ahndorils deckare under pseudonymen Lars Kepler var riktigt bra. Okej då, kanske ska pröva. Kanske.


Min huvudinvändning mot den nya svenska deckartraditionen är att den förutom att vara övermättad också är överordig intill förbannelse. Bra polisromaner ska vara skrivna på ett rappt, flytande språk. De ska inte vara tegelstenar fyllda av långa utvikningar med ”reflektioner” runt tillståndet i landet Sverige eller mer eller mindre irrelevanta ”miljöbeskrivningar”. Sjöwall&Wahlöö behärskade den konsten till fulländning. Deras böcker blev visserligen alltmer tryfferade med politisk propaganda, men de hade den goda smaken att begränsa den till några meningar i taget. Då är det lättare att helt enkelt bara läsa och glömma bort. Man tappar inte flytet i berättelsen.

Sen föredrar jag också realismen som jag minns både från Bloms böcker, Sjöwall/Wahlöö och en del andra samtida. Merparten av deras mord kände man faktiskt att de skulle kunna inträffa. Nuförtiden verkar majoriteten av deckarna vara på temat bisarra och bestialiska seriemord och seriemördare med de mest långsökta motiv. Det hela blir nästan komiskt när man betänker att vi bara har en handfull kända seriemördare i den svenska kriminalhistorien och att den mest välbekante dessutom visat sig vara mytoman och antagligen inte är skyldig till ett enda av de mord han erkänt. Eftersom jag uppskattar ett skickligt hantverk när jag läser är jag också långt mycket mer imponerad av hur man kan skapa en spännande historia av ett enda och kanske t.o.m ganska banalt mord. Men nu måste jag tillbaka till min bokhylla igen. K. Arne Blom är fortfarande medlem i Svenska Deckarakademin, men han tycks numer ägna sig åt att skriva lokalhistoria om sitt älskade Lund. Kanske läser jag en dag om några av hans polisromaner från ett nu fjärran svenskt 70- och 80-tal.


Ännu mer fjärran bort i tiden är Frans G. Bengtsson. Snart är det 60 år sen han dog, men mycket av det han skrev känns ändå förunderligt levande och fräscht. Detta trots att språket kan kännas en smula antikt vid första bekantskapen, med sina pluralformer på verben (som Bengtsson envist höll fast vid) och sina ibland långa meningar.  Frans är väl idag mest känd för den lysande äventyrsromanen Röde Orm, men egentligen är hans essäböcker minst lika läsvärda. De flesta av dem står i min bokhylla och jag har läst om dem flera gånger. Mer ska jag inte säga nu, för Frans är värd en egen blogg och någon gång ska han få det också. Jag skyndar istället vidare till två tjocka romaner av André Brink; en vit sydafrikan vars berättelser från och om ett land plågat av det förtryck som apartheidsystemet utgjorde hjälpte till att göra mig medveten om det som tonåring. Båda böckerna är för övrigt julklappar.


Den uppmärksamme läsaren har kanske redan märkt att B-böckerna inte verkar anlända i perfekt bokstavsordning. Helt riktigt! Varför det blivit så har jag ingen aning om, inte heller varför jag hoppat över Ray Bradbury som faktiskt står där han ska i relation till Brink. Bradbury, som för övrigt avled ganska nyligen, var en på många sätt djupt originell författare med sina novellsamlingar som ibland förefaller landa i SciFi-genren, ibland verkar vara enkla, men poetiska vardagsskildringar för att sen komma med något som inte går att klassa in i någon genre.  Mest känd är han väl ändå för sin dystopiska roman Fahrenheit 451. I min bokhylla står en av novellsamlingarna. Det är rätt många år sen nu jag plöjde igenom i princip allt av honom som då fanns översatt till svenska. Litegrann undrar jag vad jag skulle tycka om hans böcker nu. Borde jag kanske rentav göra det på engelska? Jag läser numer obehindrat både skönlitteratur och fackböcker inom de områden där jag har hyggliga lekmannakunskaper.  Men tempot är inte långtifrån detsamma som på äran och hjältarnas och det kräver också betydligt mer koncentration.


Två böcker på B återstår att berätta om. Båda är krigsromaner; lite av ett specialintresse hos mig även om jag långtifrån läst allt som finns att läsa. Så gott som alla de stora krigsskildringarna är skrivna av män som själv upplevt krig; inte sällan mer eller mindre de upplevelser de skildrar i sin bok. Jag tror det är svårt att göra det på något annat vis. Kriget är en så speciell erfarenhet, en värld så extrem och så långt bort från det vanliga vardagslivet. Jag har nyligen läst två väldigt intressanta, självbiografiska skildringar av en amerikan och en ryss som jag tänkte försöka återkomma till i en egen post. På B finns en amerikan och en tysk: Tim O’Briens Soldatens drömmar och Lothar-Günther Buchheims Ubåt – förlagan till klassiska och klaustrofobiska filmen Das Boot. Böckerna är intressanta exempel på de fundamentalt olika angreppssätt olika författare valt genom tiderna för att försöka fånga krigets vansinne och skräck. Man kan göra det med kylig och detaljrik realism som Väinö Linna i Okänd Soldat. Man kan göra det genom att ställa upp en absurd narrspegel framför som Joseph Heller i Moment 22. Buchheim är ett exempel på det förstnämnda och O’Brien på det sistnämnda. Buchheim skildrar med skärpa och inlevelse livet ombord på en tysk ubåt som kryssar omkring ute på Atlanten och letar efter konvojer att attackera, samtidigt som man försöker undgå det dödliga hotet från jagare och flygplan. Den säregna blandningen av tristess under långa stormar då ingenting händer och den närmast vanvettiga skräcken och dödsångesten under sjunkbombsanfall är så säkert fångad och stilsäkert berättad att det är en bok jag läst om många gånger sen jag fick den i julklapp som tonåring.


Soldatens drömmar är helt annorlunda. Tim O’Brien tjänstgjorde i Vietnam som vanlig infanterisoldat i slutet av 60-talet. Upplevelserna där präglade honom för livet och han har skrivit ett flertal böcker där han på olika sätt försöker bearbeta och förmedla detta, men på ett helt annat vis än Buchheim. I sin kanske mest kända bok – Allt de bar – skriver han om Story-truth och happening-truth; vad som händer i berättelsen och vad som faktiskt hände i verkligheten. Hans poäng är att den förstnämnda sanningen kan vara mer ”sann” på ett emotionellt plan och därmed vara en sannare skildring av vad man faktiskt upplevde på djupet. Det perspektivet väver han sen väldigt skickligt in i boken där vi egentligen lämnas med en mängd frågor som vi får försöka besvara utifrån våra egna känslor och föreställningar om vad som verkligen hände O’Brien i Vietnam och vad som varit ett sätt att försöka skildra hans verkliga, djupa upplevelser av vansinnet att vara i krig och se både vänner och fiender dö omkring sig. Soldatens drömmar försöker egentligen närma sig frågan på samma vis: En grupp vid en ensam och utsatt postering ger sig iväg för att försöka hinna ifatt en soldat som deserterat. De följer hans spår genom Asien hela vägen till Paris. I bokens slutkapitel är de tillbaka vid posteringen igen. Vad hände egentligen? Vad var en fantasi – ett försök till flykt från krigets hemska verklighet?  O’Brien besvarar inte frågan och det tror jag han gör rätt i.


Därmed har vi färdats även vägen genom B. När andan faller på återkommer jag om du har lust till nästa etapp.

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frĺgor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ jonesiskt med Blogkeen
Följ jonesiskt med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se