Natten mot den 24 februari 2022. Rysslands president, Vladimir Putin, ger den slutliga ordern. Mängder av ryska militärfordon korsar gränsen mot Ukraina på ett antal olika platser. Robotar skjuts mot flera platser. Framryckande artilleri börjar skjuta mot miljonstaden Charkiv. Trupper luftlandsätts i närheten av huvudstaden Kyjiv.

Det otänkbara har blivit verklighet. För första gången sen andra världskriget har ett europeiskt land drabbats av en fullskalig invasion av en främmande krigsmakt.

I månader hade vi kunnat följa i nyheterna hur Putin skruvat upp tonläget, samtidigt som han ackumulerat allt fler militära resurser vid gränsen mot Ukraina. Förutom diverse anklagelser mot Ukraina om allt från förföljelse av den ryska minoriteten till att landet styrs av nynazister så har han kommit med en närmast bisarr kravlista till NATO. NATO ska i princip avlägsna all trupp och alla vapen i länder från det forna östblocket.  Ukraina får aldrig bli medlem i NATO. Ryssland ska ha ”säkerhetsgarantier”. Sverige och Finland hotas med ”allvarliga militära och politiska konsekvenser” om vi går med i NATO.

Nu, på dagen för anfallet, håller Putin dessutom ett tal. Det är inte ett krig kan han berätta, utan en ”militär specialoperation”. Inte är det ett anfall heller, man försvarar sig bara mot ukrainska nazister och folkmördare. Och ingen, absolut ingen får lägga sig i. Särskilt en fras sänder kalla kårar längs ryggen på miljoner och åter miljoner européer som vaknar upp denna torsdag till en helt ny verklighet:

No matter who tries to stand in our way or all the more so create threats for our country and our people, they must know that Russia will respond immediately, and the consequences will be such as you have never seen in your entire history. (Kremls officiella, engelska översättning)

Naturligtvis vill diktatorn att vi ska tänka att det otänkbara kan bli verklighet här också, även om själva ordet inte uttalas: KÄRNVAPEN.

Idag har ett år gått sen den där kalla, hemska, overkliga, fruktansvärda vinterdagen.

Det finns inget rimligt sätt att beskriva ett krig på. Inget som fångar alla dess så totalt olika sidor. Men om du är DN-prenumerant eller känner någon som är det och om du inte redan läst dem: Läs Peter Englunds reportage på DN Kultur från i år: https://www.dn.se/av/peter-englund/ Frän de ukrainska män och kvinnor som riskerar livet varje dag vid fronten till livet som pågår nästan som vanligt – men ändå inte – i städerna långt bakom den.

Jag är ingen Peter Englund och än mindre har jag besökt det krigshärjade Ukraina. Jag vill ändå försöka bidra med min upplevelse av det år som gått. Som för många andra vet jag har varit mycket känslomässigt turbulent. Jag har kastats mellan oro och optimism. Mellan rädsla och hopp. Mellan sorg och glädje. Mellan vanmäktig vrede och tillfredsställelse när Ukraina gjort lyckade motoffensiver. Mellan hat mot Ryssland och dess gangsterregim och stolthet över Sveriges engagemang och mod i konflikten: Att detta blev droppen som fick oss att överge den fega och hycklande ”alliansfrihetens” förljugna väg och inse att i valet mellan ondska och frihet finns ingen neutralitet.

Den mörka sidan tar mig i besittning redan på morgonen den 24:e när jag som alla andra tar del av de hemska nyheterna. Det dominerar dessa första dagar när den ryska krigsmakten rycker fram längs vägar och intar samhällen och städer. Lättar lite när det visar sig att Ukraina bjuder invadörerna oväntat hårt motstånd. Men så kommer terrorbombningen mot Mariupol igång – en stad av drygt Malmös storlek. På krigets femte dag träffar splitter från artilleribeskjutning en sexårig flicka som är i mataffären med sina föräldrar.

Först gråter jag när jag tvingar mig att titta på bilderna av den döda flickan i CNN:s reportage. Sen fylls jag av en fruktansvärd vrede mot alla som på olika nivåer i Ryssland, hela vägen upp till Putin, är ansvariga för detta. Det är känslor som jag burit med mig genom hela detta år. Och ändå är det bara början. Den brutala belägringen av staden dödar troligen – inga säkra siffror finns – tiotusentals civila innan de sista ukrainska försvararna slutligen ger upp och staden praktiskt taget är lagd i ruiner. En månad senare kommer vittnesmålen från Butja. Människor har förts bort och torterats och mördats. Andra har bara skjutits ner på gatan. Totalt har uppemot 500 personer dödats enligt ukrainska myndigheter. Kvinnor har hållits fångna och våldtagits upprepade gånger.

Genom hela kriget har ryssarnas krigsbrott fortsatt. Det har nästan känts som en slags svart komik ibland: Som att man ansträngt sig att pricka av alla tänkbara brott mot internationell rätt och konventioner man kan begå: Förhör och misshandel av evakuerade civila från erövrade områden: Check. Medvetet skjuta mot civila mål: Check. Använda förbjuden ammunition: Check. Stölder och plundring: Check. Beskjutning av sjukhus och räddningspersonal: Check (Vid ett antal tillfällen har man medvetet skjutit på nytt mot ett tidigare träffat mål när räddningspersonal hunnit till platsen). Tvångsutskrivningar av män på ockuperat område till den ryska armén: Check. Kidnappning av barn till Ryssland: Check.

Den 9:e mars bombades detta barnsjukhus i Mariupol. Tre personer dog. Ryssland förnekade givetvis alltihop, precis dom de förnekat i princip alla brott de gjort sig skyldiga till under kriget.

Och oavsett vad internationell rätt på området formellt säger: När själva anfallet i sig själv är en olaglig och oprovocerad kränkning av en annan stats suveränitet kan naturligtvis ingen förstörelse av civil infrastruktur accepteras moraliskt som legitim. Jag vill särskilt påminna om Rysslands ondskefulla försök att tvinga Ukraina på knä under vintern genom robotanfall mot v och naturligtvis än mindre alla de tusentals civila dödsfall som redan orsakats av rysk artilleribeskjutning, minor och annat.

Men tack och lov är det här inte hela bilden. För genom hela detta grymma, mörka år i Ukrainas och Europas historia går också ett ljust stråk: Först och främst ukrainarnas egen modiga kamp mot Rysslands invasion. Från alla som i civilsamhället kämpar för att upprätthålla en fungerande vardag till soldaterna vid fronten som varje dag riskerar livet för att försvara sitt land. Miljoner människor tvingades fly, men långt fler stannade kvar och har med ett mod och en beslutsamhet som är lika rörande som beundransvärd tagit kampen varje dag. Oavsett om de gjort det genom att hålla igång skolundervisning, servera mat i soppkök till behövande, röja upp i bråten efter ryska robotattacker, reparera skadade elverk, köra ambulanser med sårade från fronten eller stå i skyttegravar eller bakom värn och möta anfallande ryska soldater med livet som insats.

Också EU, USA och ett antal andra länder är värda beröm. Det blev snabbt klart att denna gång hade Putin och hans gangsterregim gått för långt. Länderna ställde sig reservationslöst bakom Ukraina och omfattande hjälp och stöd kom snabbt i gång. Tyvärr har upptrappningen av det militära stödet i form av vapen tagit tid, även om det finns förståeliga avvägningar bakom. Men nu har även det varvats upp, vilket är nödvändigt om det här kriget ska kunna avgöras på ett sätt som inte innebär att den ryska aggressionen på något plan har lönat sig. Dock måste vi förstå att kampen kan bli lång och att stöd i olika former kommer att behövas även efter det att kriget är slut. Skadorna och förstörelsen i landet är oerhörda.

Lika beundransvärt är enskilda människors hjälp och stöd. Sverige är det land i hela Europa (källa EU, Eurobarometer) där de tillfrågade uttrycker allra starkast stöd för Ukraina och att vi ska hjälpa och stödja dem. Bara några få procent är emot. Mängder av människor har engagerat sig både ekonomiskt och praktiskt. Allt från kläder till elverk och transportfordon har samlats in och körts till Ukraina. Några riskerar sina egna liv när de kör utrustning hela vägen fram till fronterna. I höstas dödades en frivillig i ambulanstjänsten för sårade soldater (som jag stöder ekonomiskt så gott jag kan). Och fortfarande ett år in i kriget märker åtminstone inte jag någon avmattning i forum jag följer. Mitt i en uppseglande egen nationell kris är människors beslutsamhet och hjälpvilja fortsatt mycket stark.

Ryssland har i hela vår moderna historia med bara korta avbrott varit en aggressiv, imperialistisk stat som hela tiden hotar och om de kan förtrycker sina grannländer. Landet är också fast i en destruktiv kultur där den starkes rätt hyllas och svaghet föraktas. På samma gång är man ständigt upptagen av ibland verkliga men oftare överdrivna eller inbillade oförrätter som man skyller på allt och alla i sin omgivning. 

Att skylla allt på Putin och några få av hans närmaste gangsterkompisar är att göra det för enkelt för sig. Alldeles för många på alla nivåer bidrar inte bara frivilligt utan också med glädje och övertygelse på olika sätt till kriget och brotten som dagligen begås i det. Eller sitter åtminstone framför sina TV-apparater och är övertygade om att de har rätt. Man kan ha visst medlidande för den svåra situation som vanliga ryssar befinner sig i och förstå att det är svårt att navigera genom alla draperier av lögner och all kulturell uppblåsning av Rysslands storhet. Det är dock inte samma sak som att de kan gå fria från ansvar, lika lite som Tysklands befolkning kunde göra det för de monstruösa brotten under andra världskriget

Jag vet inte hur det här kriget kommer att sluta. Jag känner mig numer säker på att Ryssland inte kan vinna det i den meningen att man uppnår ens sina reducerade krigsmål om att annektera fyra provinser (oblast) i södra och östra Ukraina. Hur långt Ukrainas förmåga och resurser kan räcka för att återta mer av sitt territorium är dock svårt att gissa. Jag hoppas dock att den ryska krigsinsatsen kommer att börja falla samman mer och mer och sluta i en total kollaps. Vilket då också lär bli Vladimir Putins fall. Det är vad som skulle behöva hända för att minska det framtida hotet från Ryssland och kanske, kanske bana väg för en utveckling i mer demokratisk väg.

Så länge jag tror att det är möjligt och så länge Ukraina själva vill fortsätta sin kamp för att köra ut ockupanterna från sitt land (och jag bryr mig inte hur många ryska soldater som dör på kuppen – det är endast och allenast fascisterna i Kremls ansvar) så kommer jag att fortsätta stödja den. I ord och i handling. Och uppmanar alla att göra samma sak. Det finns många organisationer att välja mellan.

Och för de ukrainare som har betalat med sina liv för Rysslands monstruösa brott mot dem och mot hela mänskligheten och för de som fortsätter slåss för sin rätt att leva i frihet i sitt land, utan främmande förtryckare: SLAVA UKRAINI!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ska vi eller ska vi inte förbjuda bränning och annat vanhelgande av religiösa symboler? Var drar vi gränsen i så fall för vilka symboler som ska skyddas och var gränsen går för när något ska räknas som vanhelgande?   Sverige har diskuterat det hä...

År 2018 ger författaren, poddaren, programledaren, nöjesjournalisten m.m. Alex Schulman ut romanen ”Bränn alla mina brev”. Boken blir en enorm succé och filmatiseras bara några år senare. Boken handlar om Schulmans morföräldrar: Den på si...

Har vi alla i grunden likadana känslor? Upplever vi glädje, sorg, skam, avundsjuka, stolthet, ilska på samma vis, oberoende på varifrån vi kommer och vilken kulturell kontext som omger oss?   I populärkulturen har svaret på den frågan länge varit...

Välkommen till bloggen Jonesiskts eftervalsanalys. Här hittar du en hel del intressanta uppgifter om hur det röstades i det här valet och jämförelser med tidigare val. Det första avsnittet bygger i huvudsak på SVT:s vallokalundersökning (VALU 2022). ...

Det finns en enkel övning i tänkande kring sannolikhet där förvånansvärt många människor går i fällan. Jag har själv testat den på ett antal personer genom åren och märkt att även några jag trodde skulle klara den gick bet på att resonera korrekt på ...