jonesiskt

Alla inlägg under februari 2015

Av Henrik - 15 februari 2015 21:00

Häromkvällen när jag lagt mig för att sova kom mina tankar av någon anledning in på en liten semesterresa jag gjorde förra sommaren tillsammans med den kvinna jag älskar. När jag tänker tillbaka på saker jag varit med om så är de oftast en aning oskarpa i konturen och har inte så jättemycket detaljer. Men nu var det som att den där dimman som brukar omge mina minnen skingrades. Plötsligt var jag tillbaka i en sekvens under resan: Vi hade parkerat bilen vid ett litet fiskeläge och vandrade ner mot hamnen. Jag såg husen, blommorna, vägen vi gick på, bryggan där båtar låg förtöjda. Jag såg en familj som stod i strandkanten och fiskade krabbor. Allting tycktes så skarpt och tydligt i minnet att det kunde ha varit en film som spelades upp. Det var nästan som att jag hade återförts till det där ögonblicket och upplevde det på nytt. En kort stund vandrade jag fascinerad i ett minneslandskap utan de vanliga dimslöjorna. Sen löstes upplevelsen upp i de osammanhängande fragment av tankar och känslor som kommer innan man somnar. Och så somnade jag förstås. Nästa dag var fortfarande en ganska skarp bild kvar, men den där absoluta klarheten hade gått förlorad.


Exakt vad det var som hände i min hjärna vet jag inte. Däremot vet jag litegrann om hur minnet fungerar rent allmänt. Hur vi tänker och kanske framför allt hur vi minns har fascinerat mig egentligen hela livet. Vad är egentligen ett minne? Hur uppstår det? Blir det kvar för alltid i min hjärna när det väl präglats in? Är det som en slags bandinspelning, eller är det något annat? Är alla minnen medvetna i den meningen att vi kan återge dem muntligt?


Vi vet idag väldigt mycket mer om hur hjärnan fungerar än vi gjorde för säg trettio år sen. Ändå är mycket fortfarande en gåta och flera viktiga frågor fortfarande obesvarade. En sak är dock säker: Hjärnan är en enormt komplex apparat och de processer i den som leder till att jag kan minnas lukten, smaken och utseendet på en citron eller att jag gjorde en resa till London hösten 1994 med några vänner låter sig inte beskrivas på ett enkelt sätt ens om vi utgår från det forskningen tror sig veta. Som inom många andra områden behöver vi därför jobba med förenklingar för att göra det lite mer begripligt. Vi behöver göra en slags modell.


En sådan modell är arbetsminnet och långtidsminnet. De existerar inte som två fysiskt totalt skilda delar eller processer i hjärnan. Men de utgör ändå två helt olika sätt som hjärnan arbetar på vid olika tillfällen. Arbetsminnet arbetar här och nu. Den tar in mentala enheter av information och bearbetar dem aktivt för att till exempel analysera vad ett visst ord betyder i ett visst sammanhang, om ett logiskt påstående är sant eller inte eller för att utföra en beräkning. När informationen är färdigbearbetad och svaret levererat så ”rensas” minnet, särskilt om jag får en ny uppgift att utföra som tar det i anspråk. Ber jag dig att plussa ihop talen 14, 17 och 42 så kommer du – om du är hyfsad i huvudräkning – att inom några sekunder ge mig det rätta svaret: 73. Ger jag dig bara en eller ett par nya uppgifter så är det inte sannolikt att du någon minut senare minns vilka talen jag gav dig var. Svaret är dock lite mer sannolikt att du kommer ihåg.


Arbetsminnet är på många vis väldigt effektivt och löser många av våra vardagsproblem åt oss, ofta utan att vi egentligen reflekterar över det. Det har dock sina begränsningar. Människohjärnan har inte några dubbla processorer, trots många människors grundmurade tro på att de är bra på ”multitasking”. När vi faktiskt gör flera saker samtidigt så beror det på att minst en av dem är automatiserad. "IQ" som inte kunde tugga bubbelgum och gå samtidigt hade uppenbarligen inte lyckats så bra med det. Men inte bara han, utan vi andra också är känsliga redan för enkla störningsmoment. Att t ex högt upprepa ett siffertal medan man adderar två andra sätter effektivt ner arbetsminnets kapacitet och därmed resultatet. Dessutom är mängden informationsbitar vi kan hantera simultant inte så stor. Många experiment på området har fastslagit att det i genomsnitt (det varierar mellan individer) rör sig om sju stycken. Så länge vi inte ägnar oss åt någon form av minnestekniker (se mer om det längre fram!) kommer vi till exempel inte att kunna upprepa fler än runt sju stycken siffror i en godtycklig sifferserie som vi får se på papper eller får uppläst för oss.


För mig som är en inbiten Scrabble- och Wordfeudspelare är det en händelse som ser ut som en tanke att det är just sju bokstavsbrickor man har på sitt ställ. En viktig del av spelet är att kunna hitta ord som använder alla dessa bokstäver i ett drag – en så kallad rullning. Det ger femtio bonuspoäng (fyrtio i Wordfeud). Uppfinnaren av spelet valde säkert antalet brickor utifrån att det varken skulle vara för lätt eller svårt att få ut ord med hänsyn till de teoretiska möjligheter som finns i form av ord i ordlistan. Fem brickor hade blivit för enkelt (och tråkigt). Tio brickor snudd på omöjligt. Men det råkar också gå väldigt bra ihop med hur våra hjärnor faktiskt fungerar här och det är säkert en stor del av förklaringen till spelets framgång.


Om ditt arbetsminne är ”normalbra” så har du garanterat inte det minsta svårt att kasta om bokstäverna

JHE

… till ett svenskt ord. Inte heller

DDEKU

… borde bereda dig stora svårigheter. Ger jag dig däremot bokstäverna

AIOPSTT

… så blir det genast svårare. Om du nu inte är en av mina Scrabblevänner förstås och har tränat din hjärna i åratal på just den här typen av problemlösning. Är du inte det är det som sagt lite knepigt, men troligen inte omöjligt om du får klura en stund. Går vi sen upp två steg till:

AELNPTTVÖ

… så börjar det bli svårt även för oss med tränade Scrabblehjärnor. Helt enkelt därför att vi är vid gränsen för vad även ett bra arbetsminne kan klara i form av informationsbitar. Det är därför inte bara den låga sannolikheten att kunna lägga längre ord, utan också våra begränsningar som gör att man rätt sällan ser ord längre än åtta bokstäver på ett bräde.


Det sista exemplet är hämtat från en riktig match där jag lyckades hitta och lägga ordet. Det är för övrigt VATTENPÖL om du inte redan listat ut det. Betydde det att jag utförde en prestation på toppen av en vanlig, mänsklig hjärnas förmåga? Nej, så enkelt är det inte. Kom ihåg ordet informationsbit. En informationsbit är något som – i sitt sammanhang – kan fungera som en slags helhet som vi kan hålla i arbetsminnet som en enda bit information fast den strängt taget kan bestå av flera.


Låt oss hoppa tillbaka till exemplet med sifferraden. När du försöker minnas ett telefonnummer någon just talat om för dig (mindre vanligt nu i smartphonens tidevarv) så använder du antagligen utan att inse det en teknik där du skapar större informationsbitar. Låt oss tänka oss ett fast abonnemang med numret 08653781. Åtta siffror innebär åtta bitar information i grunden och bara de relativt få sekunder det tar att få fram ett block för att anteckna numret gör därför att många av oss inte kommer att kunna hålla kvar det i arbetsminnet ens så kort tid.

När du löser problemet genom att dela upp den sifferrad du får uppläst i grupper: 08 65 37 81, så har du i ett slag reducerat kravet på arbetsminnet till fyra bitar information. Du utnyttjar faktumet att du liksom de allra flesta människor bör ha åtminstone alla tvåsiffriga tal som egna, mentala representationer i ditt långtidsminne. Du minns alltså helheten ”65” istället för de enskilda siffrorna 6 och 5. Hur långt upp i talsystemet du kan ”fuska” så här beror nog på hur mycket du jonglerat med tal i ditt liv. Det finns säkert de som har mentala representationer av alla tresiffriga tal, men fyrsiffriga är nog väldigt ovanligt. Det är knappast heller en slump att vi föredrar att dela upp längre telefonnummer i gruppen tre, två, två och inte två, två, tre. Siffrorna sist i telefonnumret är de som måste hållas längst i arbetsminnet och det är därför garanterat enklare att få det rätt med 746 81 49 än med 74 68 149.

Även om man ibland stöter på personer som delar in nummer på ett sätt man själv inte alls känner sig bekväm med.


Alla nya ordspelare får tidigt lära sig att göra samma sak för att ”hitta” ord bland sina brickor. Vi plockar ut vanliga för- och efterleder som FÖR- , UT-, IN-, -ERA, -ING när vi hittar de bokstäverna på vårt brickställ. I ett slag har vi fått ner antalet mentala enheter till sex eller fem och då får hjärnan också lättare att lösa problemet. Vilket var precis vad jag gjorde med vattenpölen. Det här får också till följd att ord som inte kan ”anagrammas” fram med hjälp av den här metoden kan vara förvånansvärt svåra att hitta, även för ganska duktiga spelare. Och även om de är väldigt vanliga, alldagliga ord som vi hör eller ser nästan varje dag. Hur lång tid tog det för dig att se att sjubokstavsordet ovan var POTATIS?


I grunden tror man att det är ungefär så här arbetsminnet fungerar, även när ägnar sig åt att analysera betydligt mer komplex information än i exemplen här. Inte bara tror, allt jag skriver här är väl belagt genom experiment. För säkerhets skull är det kanske bäst att komplettera med en definition som kommer från en av världens främsta experter på arbetsminnet, den brittiske psykologen Alan Baddeley


Arbetsminnet avser ett system i hjärnan som kan hålla kvar och hantera den information som r nödvändig för att utföra komplicerade kognitiva uppgifter såsom läsförståelse, inlärning samt logiskt tänkande.


Det finns forskare inom området som går så långt som att hävda att intelligens (i betydelsen: den egenskap vi mäter med intelligenstest) i allt väsentligt är en funktion av hur starkt arbetsminne man har. Den slutsatsen är dock inte oomtvistad. Däremot finns det klara och starka samband mellan det nedsatt funktion i arbetsminnet och olika neuropsykiatriska syndrom som ADHD. Ja, det finns till och med forskare som hävdar att det i mångt och mycket är ett utflöde av samma sak. Problemen att fokusera sin uppmärksamhet skulle då helt enkelt kunna ses som en aspekt av ett dåligt arbetsminne. Som vanligt i en komplicerad verklighet kan man tänka sig att detta fungerar på olika vis. Dels klarar man inte av att koncentrera sig tillräckligt länge för att lösa en viss uppgift eftersom ens arbetsminne helt enkelt inte har den kapaciteten. Dels blir man så trött av den extra fokusering som krävs för att lösa uppgifter som för en person med bättre arbetsminne är enkla att man av det skälet inte orkar hålla det uppmärksamhetsfokus man nu ändå har någon längre stund.


Skulle man då kunna tänka sig att komma runt detta genom att träna upp sitt arbetsminne? Ja faktiskt finns en hel del experimentell forskning som tyder på det. Exempelvis den svenske forskaren Torkel Klingberg nådde bra resultat i en studie med barn med ADHD som fick träna med ett specialdesignat dataspel. Effekterna kvarstod också tre månader efter avslutad träning.


Man får dock inte blanda ihop arbetsminnet med minnesprestationer som har att göra med olika minnestekniker och expertkunskap. Schackspelare på stormästarnivå har en överlägsen förmåga att minnas ställningar på ett schackbräde, men de har inte ett generellt bättre arbetsminne än andra utanför sin ”expertdomän”. De utnyttjar kunskaper de har i sitt långtidsminne till att kunna lagra och komma ihåg mönster av information som är meningsfulla för dem. Ställer man pjäserna i positioner de inte skulle kunna ha i ett riktigt schackparti klarar sig inte stormästarna bättre än vanliga, medelgoda schackspelare. Men nu är vi på väg in i en helt annan del av minnet och dit in hinner vi inte tränga i den här bloggposten. Nästa gång – när motivationen är tillräckligt hög – ska jag skriva om långtidsminnet.

ANNONS

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ jonesiskt med Blogkeen
Följ jonesiskt med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se