Frisören som berättar om sin tid i Treblinka har stannat i mitt minne sen jag såg filmen Shoah nån gång på 80-talet. Nu har jag sett om intervjun. Medan han klipper en kund berättar Abraham Bomba för regissören Claude Lanzmann om hur han anlände till Treblinka och togs ut i ett så kallat Sonderkommando; grupper av judar som hade till huvuduppgift att ta hand om liken efter de människor som nyss dött i gaskammaren. För de flesta bara en tillfällig respit på veckor eller månader innan de själva sköts eller gasades.

Efter en kortare tid hade Bomba tur, om nu ett sånt ord kan användas i ett förintelseläger. Han slapp dödskommandot och fick istället arbeta med att klippa håret av kvinnor som kort därefter skulle föras till gaskammaren. Håret skulle sen fraktas till Tyskland. Processen verkar också ha haft avsikten att lugna kvinnorna. De rakades inte, utan klipptes i en ganska kort men ändå kvinnlig frisyr. Så gott som nu frisörerna hann på de runt två minuter de hade för varje kvinna. Mellan gasningarna väntade de på att nästa grupp skulle anlända. Så höll det på, dag och natt.

Bomba berättar allt detta med lugn, nästan mekanisk röst. Det är nästan som att han redogör för skeende som inte angår honom. På frågan om vad han kände så blir också svaret: Ingenting. Alla döda människor, alla kroppar. Det ständiga arbetet. Du var död själv.

Inte ens när han berättar om transporten med kvinnor från hans egen hemstad förändras tonläget nämnvärt. Några av dem kände han väl. De var hans vänner. De frågade om vad som skulle hända. Vad kunde du svara dem? Hans retoriska fråga blir hängande i luften.

I över tio minuter har han berättat utan att göra några pauser, samtidigt som han fortsatt klippa sin kund. Lanzmann har bara behövt skjuta in ett par frågor.  Så säger han: En vän till mig från min hemstad arbetade också som frisör.  En dag kom hans fru och hans syster till gaskammaren.

Bomba tystnar. Det enda som hörs är trafikbruset utanför och ljudet av hans sax. Hans käkar spänns. Sekunderna går. Han lägger ifrån sig saxen, tar en handduk och torkar sig i ansiktet flera gånger. Sen fortsätter han klippa, fortfarande under tystnad och med spända käkar. Efter någon halvminut säger Lanzmann åt honom att fortsätta. Ingen reaktion. Lanzmann vädjar igen. Bomba skakar på huvudet, säger tyst: Jag kan inte. Alltför fruktansvärt.

Så fortsätter det någon minut till. Jag vet att det är svårt, men du måste ändå. Förlåt, säger Lanzmann. Till slut talar Bomba igen, nu med en förändrad, mycket mindre mekanisk röst. Han berättar att kvinnorna försökte få kontakt med hans vän.  Men alldeles i närheten stod SS-män. Frisören visste att om han med ett enda ord antydde för kvinnorna vad som höll på att ske så skulle han själv dö. Det enda han kunde göra var att krama om och kyssa dem, medveten om att han aldrig mer skulle få se dem.

Abraham Bomba (1913-2000) klipper en kund medan Claude Lanzmann filmar och intervjuar

I veckan var det 75 år sedan Auschwitz befriades. Den som vet litegrann om lägrens historia vet också att betydelsen av befrielsen är mer symbolisk än reell. När de ryska trupperna anlände hade redan det absoluta flertalet av fångarna i lägret ”evakuerats”. Mitt i vintern tvingades de flesta av dem att gå till fots i dagar innan de till slut nådde järnvägsstationer där de föstes ombord på tåg för vidare transport till Tyskland. Åtminstone 20% av de drygt 50 000 fångar som tvingades ut på marschen dog. Antingen frös de ihjäl under vilopauser eller så sköts de som sjuka eller eftersläntrare av SS-män.

Ungefär 7 000 fångar var kvar i de olika läger som Auschwitz bestod av. De flesta hade lämnats kvar för att de var sjuka. Det har aldrig blivit helt klarlagt varför de inte likviderades av SS. Troligen hann de inte. Ett antal fångar sköts dock och en hel del åtgärder vidtogs för att förstöra bevis.  Bland annat brändes flera av krematorierna ner.

En av de fångar som lämnats kvar var den unge italienaren Primo Levi. Han hade anlänt till Auschwitz ett knappt år tidigare med en tågtransport med andra tillfångatagna judar från hans hemland. En serie tillfälligheter och tur räddade honom från det öde som blev de flesta av hans landsmäns: Av 8 600 deporterade italienska judar överlevde färre än 1 000. Då skedde ändå deportationerna först under krigets sista skede.

Levi skrev redan vid hemkomsten till Italien manuskriptet till ”Är detta en människa” (Se questo é un uomo). Det finns många vittnesbörd från lägren i bokform, men Levis är ett av de mest insiktsfulla. Han förankrar de fasansfulla och på sitt vis absurda upplevelser han är med om i mer allmängiltiga reflektioner om det mänskliga sinnet och människans natur.  På något sätt lyckas han förena en i grunden positiv människosyn med sina iakttagelser av hur de fruktansvärda villkoren för fångarna brutaliserade dem och att den desperata kampen för överlevnad ledde till en egoism där de flesta var mer eller mindre utlämnade till sig själva och sin egen förmåga.

Jag anser att man inte kan dra någon annan slutsats än den att många vanor och många sociala instinkter förkvävs av nöd och fysiskt lidande.

Den sorgliga sanningen, känd av alla som vet något lite om lägren, är att många av kränkningarna och övergreppen begicks av andra fångar. Fångar stal av varandra. Den som oförsiktigt la ifrån sig sin brödbit eller sked när han gick på dass fann troligen att den var borta när han ett par minuter senare var tillbaka. Fångar angav varandra i hopp om att få något privilegium som belöning, om så bara en extra ranson av den tunna soppan.  De som hade fått någon slags priviligierad ställning försvarade den oftast med näbbar och klor, även om det innebar illojal eller brutal behandling av medfångar.   Kapos misshandlade och inte sällan dödade fångar i sina arbetskommandon eller baracker.

Frågan är vad de hade för val. Nya fångar i Auschwitz, liksom i andra läger, lärde sig snart att för att överleva i längden behövde man få fatt i någon slags priviligierad tjänst. När Levi anlände i början av 1944 fanns det bland de judiska fångarna med fångnummer lägre än 150 000 bara några hundra kvar. I princip alla hade speciella arbeten: Skomakare, skräddare, kockar, läkare. Eller i ett fåtal fall kapos. Men då rörde det sig om särskilt starka och brutala individer, för normalt var inte ledartjänster öppna för judar. Samuel Steinmann, den siste överlevande av de få norska judar som återvände med livet i behåll från Auschwitz, hade turen att snabbt efter ankomsten få en relativt skyddad tjänst som sjukvårdare på lägersjukhuset.

För övriga återstod att träla i de arbetskommandon som bar tunga balkar och rör på någon av de stora industrianläggningar som uppförts i anslutning till lägret. Eller gräva diken eller något annat slitsamt, brutalt arbete utomhus. Livslängden för dem kunde oftast räknas i veckor eller månader. Och då utgjorde de ändå en slags fysisk elit från början i lägret: De fångar som vid ankomsten bedömts vara tillräckligt unga, friska och starka för att inte skickas direkt till gaskammaren.  Ofta hamnade de där till slut ändå. Selektion, det var det fruktade namnet på de urval som SS utförde med jämna mellanrum i lägret. Vi ger ordet till Primo Levi igen. Männen i hans barack har med hjälp av kapon jagats ihop i dagrummet där de nu nakna väntar i dagrummet. Dörren ut står öppen:

Där står domaren som ska avgöra vårt öde, en SS-underofficer. Till höger om sig har han blockäldsten, till den vänster den furir som har huvudansvar för blocket. Nakna måste vi bege oss ut i den kalla oktoberluften, springa de få stegen mellan dörrarna, förbi de tre männen, överlämna kortet till SS-mannen och sedan återvända in genom sovsalens dörr. Under den bråkdel av en sekund som förflyter innan nästa fånge passerar avgör SS-mannen med en blick på ansikte och rygg vars och ens öde och överlämnar i sin tur kortet åt mannen till höger eller åt mannen till vänster. Det betyder liv eller död för oss. På tre, fyra minuter är en barack med tvåhundra man ”avklarad” och på en eftermiddag hela lägret med tolvtusen man.

Vid en sån selektion noterade Primo Levi och hans vän att en frisk och stark fånge som passerat SS-mannen alldeles före Levi hade fått sitt kort till vänster och därmed i praktiken dömts till döden. Var det för att han hade glasögon? Eller hade SS-mannen blandat ihop honom med Levi själv, som varit sjuk och var i ännu sämre form än vanligt?

Misstag förekom, men Levi menar att det inte var så viktigt egentligen för lägerledningen. Det väsentliga var att ”rensa ut” för att ge plats åt nya fångtransporter.

Primo Levi överlevde genom tur och tillfälligheter. Hans vän från Italien som enligt Levi själv var långt mycket bättre på att klara sig i lägret och vid långt bättre hälsa, tvingades med ut på dödsmarschen i januari 1945 och blev en av dess många offer.

Primo Levi (1919-1987). Dog efter ett fall från en trappa som många menade var ett självmord. I så fall ett av många bland förintelsens överlevare. 

Primo Levi var den ende i sin familj som tyskarna fick tag i och han kunde därför återvända efter kriget till deras gemenskap. Herman Sachnowitz från Norge som anlände till Auschwitz i november 1942 överlevde också. Men alla andra i hans familj; de tre systrarna, de fyra bröderna och fadern dödades av nazisterna. Några av dem gasades direkt vid ankomst, de andra dog av svält och umbäranden.

Sachnowitz berättelse är kanske inte lika skarpt insiktsfull, men mer personlig och känslosam. I boken, skriven trettio år efter krigsslutet efter många år av uppskjutande, beskriver han hur många av minnena är som knutor som han är livrädd ska brista om han trycker för hårt på dem. Han ser en av sina bröder misshandlas brutalt med sparkar och slag av några SS-män. Brodern dör strax därefter på lägersjukhuset. En dag, några månader in i lägervistelsen hör han norska röster utanför baracken. Han tittar ut och ser några nyanlända unga män han känner flyktigt. Männen har många frågor, men till slut också motvilligt något att berätta: Herman, dina systrar var också med på vår transport.

Ändå är ett av de minnen som verkar plåga honom mest ett på ytan mindre dramatiskt. En kväll kommer hans yngre bror Frank och gråter: Något har stulit hans brödranson som han för ett kort ögonblick la ifrån sig när han var tvungen att gå in på den obeskrivligt äckliga latrinen. I en tillvaro där varje kalori kunde vara skillnaden mellan liv och död och bägge bröderna redan är försvagade av svält och nöd är det en snudd på katastrofal händelse. Herman reagerar med upprördhet: Han ger sin bror ett slag på armen. Ett enda slag, löst, närmast symboliskt. ”Hur kunde du vara så dum”.

Detta enda slag och orden yttrade i desperation bar han med sig som ett oläkt sår hela livet. Brodern fick en tid senare gå till vänster i en selektion och skickades till ett läger i norra Frankrike där man utförde medicinska experiment på fångarna. Efter kriget fick Herman veta att han dött i augusti 1943, den siste i familjen utom Herman själv.

Att han själv överlevde nästan två och ett halvt år i lägren berodde precis som Primo Levi skriver om på en serie lyckliga tillfälligheter. Han lärde känna en politisk fånge som var kock i lägerköket. Denne greps av hans öde och upprördes av tanken på att en hel, stor familj skulle kunna utplånas av tyskarna. Därför lät han Herman komma till köket varje dag och hämta en extra tallrik soppa. En tid senare fick Herman veta att en orkester skulle sättas upp i lägret. Liksom resten av sin familj var han musikalisk. Trumpet var hans instrument. Precis som Fania Fenelon som efter kriget skrev boken ”Kvinnoorkestern” blev han antagen vid provspelningen. Tjänsten som i orkestern gav också vissa privilegier. Efter ett tag fick han dessutom en eftertraktad tjänst i ett kommando som skulle sköta en liten köksträdgård i lägret. Med risk för sitt liv – stöld från lägret kunde ge dödsstraff – stal han grönsaker när han kom åt och kunde därmed förbättra sin hälsa.

Även om den övergripande sanningen var att solidariteten mellan fångarna var låg så fanns det förstås undantag. Inte bara när människor hjälpte varann därför att de redan före kriget haft nära band, som Hedi Fried och hennes syster Livia Fränkel som tillsammans lyckades överleva nära ett år i de nazistiska lägren, bland annat i Birkenau i Auschwitz. Herman Sachnowitz nämner i sin bok flera män som han ännu många år efter kriget mindes med värme för deras godhet, omtanke och osjälviskhet.

Rykten om det som hände i Auschwitz och andra läger sipprade förstås ut tidigt under kriget. Kanske får man förstå att många som fick ta del av dem inte ville tro att de var sanna.  Men i april 1944 lyckades Rudolf Vrba och en medfånge att fly från lägret, med hjälp av en motståndsrörelse som faktiskt lyckades bedriva viss verksamhet innanför murarna och taggtråden. Bägge männen var lägerveteraner och hade sett åtskilligt under sina år. Vrba hade arbetat vid mottagningen av nyanlända fångar på lägrets egen järnvägsstation och hade fullt klart för sig att de allra flesta skickades direkt till gaskamrarna.

Flykten hade ett klart syfte: Att få ut information om vad som hände i lägret på ett så detaljerat och trovärdigt vis att människor som fick ta del av det inte kunde blunda längre. Det lyckades också. Männen tog sig till Slovakien där de fick hjälp att sammanställa en utförlig rapport. Innan flykten hade de också samlat vittnesmål från andra fångar som de memorerat. Rudolf Vrba ritade en mängd detaljerade teckningar av bland annat gaskammare och krematorier.

Via Schweiz nådde kopior av rapporten ut i världen och i juni 1944 fanns långa artiklar i bland annat New York Times. Ännu viktigare var dock att rapporten ledde till internationella påtryckningar mot Ungerns regering som hade godtagit tyska deportationer av judar från början av året. Dessa fick till slut regeringen att stoppa deportationerna den 7 juli. Katastrofen var visserligen redan ett faktum: Nära en halv miljon ungerska judar hade redan skickats till lägren trots bland andra Raoul Wallenbergs insatser, de flesta av dem skulle inte komma levande därifrån. Men upp emot 200 000 judar i Budapest undslapp deporteringen. Wallenberg i all ära så är Rudolf Vrba, hans medfånge och alla de andra som bidrog till rapportens med all säkerhet den grupp människor vars insatser räddat livet på flest judar under dessa fruktansvärda år.

Ändå minskade de bara massmordets och katastrofens omfattning tämligen marginellt. Bara i Auschwitz dog upp emot en miljon judar. De gasades, hängdes, misshandlades till döds, eller dog av svält, umbäranden och sjukdomar. De totala, exakta dödssiffrorna är inte möjliga att få fram av flera skäl. Men forskningen är överens om att minst fem miljoner och sannolikt runt sex miljoner människor av judisk börd dog. För ett hjärnspöke, en hat- och skräckfantasi i Hitlers och andra ledande nazisters huvuden. Inget av det fanns i verkligheten: Inga judiska världssammansvärjningar, inga konspirationer som syftade till att ta makten över Tyskland. Inga stämplingar mot tyskars liv och egendom. Ingenting.

Den ökända entrén till huvudlägret i Auschwitz

Min farmors pappa hade med stor säkerhet varit ett av alla offer om han inte på 1890-talet hade lämnat den lilla stad i dagens Litauen där han vuxit upp och var ämnad att bli rabbin och istället med hjälp av kristna missionärer emigrerat till Sverige. Det är en historia för sig, men vetskapen om det arvet som min farmor förmedlade till mig hade en stor inverkan på mig redan som barn. När jag i veckan såg en dokumentär om de Einsatzgruppes som inte minst i de baltiska länderna föste ihop och sköt ihjäl mängder av judiska män, barn och kvinnor så tänkte jag på honom: Herzl som blev Henrik och som jag är uppkallad efter. Och flera av hans släktingar som blev kvar och därmed blev nazisternas offer.

Trots det här och trots min djupa avsky och sorg över dess fruktansvärda brott är jag på vissa plan kritisk till hur nazismen under 2000-talet vävts in i samhällsdebatten. Det är en svår gränsdragning mellan att varna för vad auktoritära och hatiska ideologier kan leda till och att i tid och otid dra paralleller eller rentav naziststämpla åsikter, politiska rörelser och människor på ett sätt som för mig snarare leder till en trivialisering och urvattning av vad den riktiga nazismen faktiskt stod för och de förbrytelser som begicks i dess namn.

Som det torde framgå för den som orkat läsa hit så har jag också en del sakkunskaper om nazismen och dess gärningar, även om hur den faktiskt växte fram. Jag är på inget vis någon expert. Men jag vet tillräckligt för mycket för att ofta snabbt märka hur oerhört lite många av dem som drar upp nazism i debatter om dagens politiska landskap känner till om hur och i vilken kontext nazismen växte fram från 1920-talet, kom till makten på 30-talet och kulminerade i angreppskrig, massmord och andra övergrepp under 40-talet. Inte ens hur öppet nazisterna faktiskt från början talade om vad de stod för. Det började faktiskt inte så relativt oskyldigt som vissa tycks tro idag.

Jag har ändå respekt för att andra, som faktiskt har kunskaper i ämnet utöver de allra ytligaste, ser saken på ett annat vis. Många av dem ännu mer personligt berörda av nazismens brott och dess offer än jag. Det smärtar mig också att tänka på att de sista överlevarna kommer att vara borta inom inte alltför många år. Att Holocaust då oundvikligen kommer att ta steget in i den mer mytologiska delen av historien: Den som ingen av oss levande har upplevt eller har egna minnen ifrån. Jag hoppas ändå att den ska kunna fortsätta att tjäna som ett varnande exempel för framtidens människor vad auktoritära system, hatideologier och dehumanisering av andra människor kan leda till. Oavsett vilken politisk färg de har och vilka som utpekas som de skyldiga.  

Till minnet av alla offer

I helgen fyllde januariavtalet ett år. Något större firande av födelsedagsbarnet har dock inte förmärkts.

De uteblivna hyllningarna och födelsedagstårtorna förvånar nog inte många. Frågan är om någon politisk överenskommelse i svensk historia varit så impopulär. I veckan som gick fick vi svart på vitt på det: Bara en av tio väljare tycker att avtalet är bra! Inte ens bland de egna sympatisörerna är stödet särskilt mycket bättre: Bara 23% av de som anger S, MP, C eller L som bästa parti tycker att avtalet är bra och hela 42% tycker att den politik som förts det senaste året är dålig.

Nä, det blev nog varken partyhattar eller glatt tutande i flärpor på de fyra partiernas högkvarter eller i Rosenbad. Den enda kommentar jag känner till kom på Twitter från självaste justitieminister Morgan Johansson. En moderat ledarskribent hade i SVT kallat avtalet för ”en styggelse”. Ministern skrev i sin tweet att detta uttalande var ”oerhört” och liktydigt med att inte respektera demokratin.

Utan att förfalla till allt för mycket psykologiserande kan man nog gissa att tonfallet mer speglar oron och obehaget hos Morgan Johansson och hans kollegor över den politiska situationen just nu än en äkta rädsla över att Moderaterna planerar att avskaffa parlamentarismen och de fria valen.

Min syn på januariavtalet är ganska lätt att sammanfatta: Det var i grunden rätt tänkt och den absolut mest rimliga lösningen på det parlamentariska läge Sverige hamnade i efter valet 2018. Men motiven bakom var fel och det ledde till en mycket märklig och spretig överenskommelse som det inte är underligt att väljarna ogillar starkt.

För att förstå varför Sverige och vår rikspolitik hamnade i den här soppan måste vi först backa bandet drygt fem år, till riksdagsvalet 2014. Den s.k decemberöverenskommelsen som träffades då för att försöka hitta ett sätt att fortsätta som om Sveriges riksdag fortfarande bara bestod av två block kastade nämligen sina långa skuggor över både valrörelsen 2018 och det som hände efteråt. Lite elakt kan man säga att Alliansen var tvungen att mopsa upp sig. Väldigt många av deras väljare gillade inte att man i praktiken hade lämnat walkover i de stora politiska frågorna i nästan fyra år. Nu var därför tonläget ett annat. Det var slut med politiska eftergifter åt Löfven&co. En partiledare hade till och med lovat att äta upp sin högersko hellre än att bli ett ”stödhjul” åt Socialdemokraterna.

Nå, vi vet alla hur det gick: I grunden bestod det politiska läget från 2014: Det rödgröna blocket var större än Alliansen, men Alliansen och SD var klart större tillsammans än de rödgröna. Det var visserligen betydligt jämnare mellan de gamla blocken, men Alliansen kunde fortfarande inte ta makten utan aktivt stöd från SD.  Detta hindrade inte alliansmopsen från att gläfsa rejält inledningsvis. Den tvingade regeringen Löfvén att avgå och ersätta sig med en expeditionsministär. Visserligen med samma personer, men ändå. Den kuppade igenom att en moderat valdes som talman. Bägge gångerna med kalkylerat stöd från de oberörbara, dvs. Sverigedemokraterna.

Men sen tog det stopp.

Jag har skrivit tidigare vad jag tyckte om Alliansens agerande (http://jonesiskt.bloggplatsen.se/2018/09/25/11564546-skarpning-alliansen/ ) och ska inte tjata om det igen. Istället vill jag gå igenom vad jag menar är huvudingredienserna i den inte särskilt smakliga anrättningen januariavtalet:

-          Synen hos flera aktörer att frågan om att ”isolera” SD var överordnad alla andra politiska frågor.

-          En socialdemokrati livrädd för att förlora den politiska makten för kanske lång tid framåt om Alliansen bestämde sig för att faktiskt ta SD till hjälp för att störta dem från taburetterna på riktigt. En rädsla som skulle kunna bli grunden för stora eftergifter bara man kunde klamra sig fast i Rosenbad och vid statsministerposten.

-          En Allians som inte var sampratad och inte hade förankrat en gemensam strategi för det förväntade valresultatet. Som dessutom var hopplöst splittrad när det gällde frågan om någon form av samverkan eller åtminstone dialog med SD.

-          En partiledare (Annie Lööf) som hade försatt sig och partiet i en besvärlig situation med ultimativa löften om att varken på några villkors vis ge SD något politiskt inflytande eller låta S fortsätta regera och nu behövde finna någon slags väg ut ur denna knipa för sin politiska trovärdighets skull.

-          Desperationen över hur försöken att neutralisera Sverigedemokraterna än en gång hade fått motsatt effekt: Partiet hade ökat sitt väljarstöd igen och deras huvudfrågor låg nu högst upp på väljarnas agendor

-          Ett tilltagande grälsjukt och misstänksamt klimat inte bara mellan utan också inom blocken.

Om det inte hade sett ut så här, eller åtminstone inte hade varit lika hårt tillskruvat på alla punkter så hade det kanske kunnat gå på ett annat sätt. Men funderar man igenom punkterna ovan och minns förhandlingsturerna och de tjuvnyp och anklagelser som for hit och dit genom luften så förstår man dessvärre att jordmånen var dålig för en politisk uppgörelse byggd på en gemensam, positiv agenda för Sverige under åren fram till nästa val.

Grunden för avtalet borde ha varit en nykter analys av den parlamentariska situationen. Den borde vidare ha utgått från att politik i första hand handlar om att åstadkomma bra saker, alltså en positiv agenda för ett samarbete. Vi vill alla att Sverige ska vara ett bra land att leva i. Vi vill ha en stabil, politisk situation eftersom det är en viktig del av det. De flesta väljare röstar på partier någonstans i eller kring mitten av det politiska landskapet. De vill varken ha några extrema utflykter åt höger eller åt vänster. När det inte finns någon tydlig majoritet åt något håll, så borde det bästa vara att samlas kring någon slags kompromiss i mitten.

En politik som inte har så stark ideologisk profil, men som utgår från den gemensamma viljan att jobba med de största politiska frågorna.

Det här är förstås inte enkelt att åstadkomma. Partierna har ju olika åsikter i sakfrågor och är ofta inte överens om vilka åtgärder som är de bästa eller viktigaste för att åstadkomma ett visst resultat. Blockgränsen är inte bara en inbillad stridslinje. Men i våra grannländer har man samarbetat så här vid många tillfällen med gott resultat och även i Sverige har det ju funkat ett par gånger åtminstone.

Fast så blev det alltså inte, januariavtalet. Det byggde nämligen inte alls på detta, utan i grunden på en negativ positionering: Att till varje pris hålla SD utanför.

Det är ungefär som om två små flickor på samma gata leker med varandra bara för att en tredje flicka som båda tycker är dum inte ska ha någon att leka med.

”Min fiendes fiende är min vän” har inte heller historiskt visat sig vara något särskilt bra recept för hållbara allianser. Inte ens när det varit nödvändigt för att själv inte förlora makten i sitt furstendöme.

Det är för mig uppenbart att det i stora delar var med detta mindset som de fyra partierna gick till förhandlingsbordet. Resultatet blev därefter. Visst finns det bra punkter i avtalet. Men i stora delar ger det intryck av en huggsexa där ingen brytt sig om helheten, utan mest bara om att få med sina egna favoritsaker i så hög utsträckning som möjligt. Många av dessa var dessutom symbolfrågor med liten eller kanske ingen positiv på landet. Stora och viktiga frågor som exempelvis det mycket svåra läget på bostadsmarknaden har litet utrymme och framför allt är många av punkterna mer vackra målsättningar eller symbolåtgärder snarare än konkreta satsningar som verkligen kan ge resultat. I det allmänna schackrandet finns också investeringar och reformer som dömts ut av tunga remissinstanser och experter. Men som ändå måste fortsätta drivas för att varje parti ska kunna visa resultat för sina väljare.

Det ironiska är bara att det mesta av detta är saker man även för ett år sen borde ha kunnat göra analysen att det inte är detta som står överst på särskilt många väljares önskelista. Centerns och Liberalernas väljare drömmer inte i någon högre utsträckning om en privatiserad arbetsförmedling eller SFI-peng. Socialdemokraternas väljare tycker nog inte att familjeveckan är prio 1 och tycker knappast att den är ett pris värt att betala för avskaffandet av anställningsskyddet.

En del saker är helt enkelt otillräckliga. Det är bra att pensionärerna får sänkt skatt, men det löser inte grundproblemet med ett pensionssystem som helt enkelt blivit för snålt för stora grupper som nu gått i eller ska gå pension.  Någon reformering av pensionssystemet finns dock inte med.

Framför allt är helhetsintrycket just att det inte finns någon helhet. Politiken hänger inte ihop. Istället för rättning åt mitten spretar det hit och dit och vissa delar utgör rena provokationer mot de andra och många, många av de väljare som röstade på något av de fyra partierna. Ett särskilt ansvar för detta bär Centern och Annie Lööf. Det är uppenbart att de agerat mycket hårt i förhandlingarna och att en drivkraft varit just att rädda hennes politiska anseende. Hon hade ju lovat… Men vettiga politiker ställer inte ut löften som det är mycket hög sannolikhet att man inte kan hålla.

Det är också tydligt att parterna, möjligen med Centern som undantag, inte gillar januariavtalet själva heller. Det skiner ofta igenom att synen är att det är ett nödvändigt ont. Självklart är det svårt att övertyga människor om att något är bra när man inte själv förmår att ens offentligt uppbåda någon entusiasm för det.

Det är bara logiskt och rättvist att väljarna ger en rejäl tumme ner åt det här. Det förtjänar helt enkelt inte bättre. Få om någon tycks heller tro att avtalet kommer att hålla mandatperioden ut.

Sen har ju framför allt regeringens och socialdemokraternas agerande avtalets första år inte stärkt dess aktier heller. Ibland sägs väljare vara dumma och lättlurade, men vissa saker lönar sig uppenbarligen inte. Exempelvis att som sossarna säga en massa saker om migrationspolitiken men göra något helt annat. Att regeringen till skillnad från många av väljarna också förefaller helt yrvakna inför vissa företeelser inom brottsligheten - "Vi såg det inte komma" ger ju inget bra intryck heller. Men det kanske får bli ämnet för en annan bloggpost.