jonesiskt

Alla inlägg under oktober 2017

Av Henrik - 31 oktober 2017 00:00

När jag hälsar på min kollega ser jag att han gärna vill prata om något. Så jag frågar så där lite halvt skämtsamt något i stil med om han har något på hjärtat.


Det har han. Han har sina tre barn på en skola i Alvik. Igår blev en man mördad alldeles intill skolans område. Två män, beväpnade med kniv och ett stort svärd sågs lämna platsen springande. Personal från skolan hade försökt hjälpa offret, till ingen nytta. Det hade varit ganska många barn kvar på skolan. Ingen av dem hade som tur var sett själva dådet, men oron och uppskrämdheten hade startat rykten om att det var ett barn på skolan som var offer. 


Min kollega är verkligen inte typen som gormar och har sig, men jag märker att han är både bedrövad och upprörd. Och vem skulle inte vara det när hänsynslösa, kriminella våldsverkare begår mord på öppen gata några tiotal meter från där ens barn befinner sig.


Det blir några artiklar av det hela i de stora nättidningarna. De sjunker snabbt ner under horisonten. Så som det brukar vara nuförtiden. Det är som att dessa mord börjar bli normaliserade, för att låna ett av vänsterns favorituttryck. Hur många av oss skakar bara dem av oss, så länge de sker någon annanstans? Så länge det verkar som att ingen oskyldig drabbats? Vad nu definitionen på "oskyldig" är. Och visst säger dom att Sverige aldrig har varit tryggare? För medelklassen, på någorlunda tryggt avstånd från miljonprogrammen och de skumma bakgatorna på sena kvällar. Och det är ju vi som räknas. Eller? 


Även jag skakar av mig. Men ibland kommer känslorna upp till ytan. Inte minst när jag påminns om att de här sakerna numer äger rum på obehagligt nära avstånd från mig. I eller i anslutning till de områden där jag själv och mina barn rör oss dagligen, på väg till arbete, skola, fotbollsträningar...


Jag bestämmer mig för att göra en kartläggning. Hur många mord har inträffat här i Västerort de senaste tre åren? Med hjälp av Google och Flashback sätter jag igång. Det tar en god stund. Alla uppgifter måste kollas: Var det verkligen ett mord? Vad blev det rättsliga efterspelet? Jag sätter dit blåa nålar på min karta: En för varje fall. Tre är mörkröda: De är dubbelmord. En är gul och symboliserar ett misstänkt, men ännu inte bekräftat mord i Rissne. Det inträffade samma dag som mordet i Alvik. Det blir 31 nålar till slut. 33 säkra mord och ett misstänkt. Sedan oktober 2014. Dödens kartnålar.


 


En klickbar version av kartan (med lite kortfattad information om varje mord) finns här: https://drive.google.com/open?id=1k1b9W8ySNEBtNFlyFRWyswZM30Q&usp=sharing


Alla mordplatser befinner sig mindre än en mil från min lägenhet (markerad på kartan som ett vitt hus i en röd cirkel), fågelvägen. Det närmaste av dem inträffade bara 100 meter från mitt köksfönster. I juni 2015 knivhöggs en man till döds alldeles nedanför Vällingby centrum. En avlägset bekant hade velat ha ett telefonnummer av honom. När mannen vägrade blev det bråk som slutade med ett knivhugg rakt i hjärtat. Förövaren, 37-årige Amir, har ett digert straffregister. Han hoppade av skolan redan innan han gått ut högstadiet, har i stort sett aldrig arbetat och har haft grava missbruksproblem i många år. Han dömdes till 16 års fängelse i hovrätten.


Av de 33, kanske 34 offren är fyra kvinnor. Tre av dem mördades av nuvarande eller föredetta partners. Det mest uppmärksammade är mordet på Lotta R. i Ulvsunda. Hon överfölls i sin egen bostad av mannen Martin J. som hon haft ett kort förhållande med och misshandlades så brutalt att även härdad ambulanspersonal och poliser chockades svårt. Mördaren var en ökänd våldsverkare, en 115 kg tung kroppsbyggare som redan hade liv på sitt samvete efter en helt oprovocerad misshandel där offret senare dog av sina skador. 


Det fallet fick mycket uppmärksamhet. Lika mycket blev det inte när 48-åriga Sonja C hittades död i april i år på ett hotellrum vid Brommaplan, knivskuren i halsen och lämnad att förblöda. Hennes så kallade pojkvän, som tidigare dömts till fängelse för att ha misshandlat henne, dömdes nyligen till 16 års fängelse för mord. Mannen, 36-årige Omar B, har dömts till fängelse 17 gånger (!) sen han var 18 år, bland annat för att ha knivskurit en annan kvinna i ansiktet.


Som ni som läser själva kan se går det liksom ett pärlband av blå nålar genom kartans mittpunkt. Det är Järva där miljonprogramområdena ligger på rad: Hjulsta, Tensta, Rinkeby, Rissne och Hallonbergen. En liten bit norrut ansluter Akalla, Husby och Kista. Här har ett antal män skjutits ihjäl eller knivskurits till döds i olika konflikter bland kriminella. Ibland har det bara gått dagar mellan olika mord och polisens bedömning är att det rör sig om hämnd: Flera av de döda varit inblandade i tidigare mord. I vissa fall handlar det troligen bara om knark- eller spelskulder. Eller att någon sagt något olämpligt. För dessa unga män är lättkränkta. Kombinera det med bristande konsekvenstänk, bristande impulskontroll och tillgång till skjutvapen och resultatet blir livsfarligt.


I ett mer uppmärksammat fall i mars i år mördades paret José och Elizabeth i sin egen lägenhet av ett gäng unga män som nu står åtalade för dubbelmordet. Mannen hade bevittnat ett mord bara några veckor tidigare och åklagaren menar att mordet handlade om att tysta honom. Kvinnan förefaller bara ha varit på fel plats vid fel tidpunkt. 


När man betänker det en stund är det kanske inte så konstigt att polisen nu i praktiken har tvingats lägga ner utredningen om det dubbelmord som inträffade på ett café i Rinkeby för snart ett år sen. Offren, två bröder i 25-årsåldern av somalisk härkomst, sköts till döds inne på caféet. Men ingen vill vittna. Inte personalen, inte andra gäster. Inte vänner och familj. De döda var kända s.k livsstilskriminella. Vid begravningen uppmanade en imam de många unga som kommit dit att begrava hatet. Men konflikterna och skjutningarna fortsätter. Tittar jag ut från mitt köksfönster igen ser jag ett område på några få kvadratkilometer där åtminstone runt 20 människor mördats sen hösten 2014. 


Mindre än 2,5 kilometer från den plats jag nu sitter och skriver på stormade också beväpnade män in på en restaurang för tre år sen. Förr om åren besökte jag den rätt ofta för att hämta pizza. Ibland hade jag en eller bägge mina söner med mig. Inne på restaurangen satt en 21-årig kriminell som enligt skvallret på Flashback hade gjort sig osams med för många personer. Inför ögonen på övriga gäster blir han praktiskt taget avrättad. Vid restaurangens bakdörr står en medbrottsling till mördaren, också han beväpnad. När dörren öppnas blir han nervös och skjuter personen som kommer in rakt i ansiktet.


Det är en 70-årig man, en stamgäst. Han hare varit ute och rökt. Som genom ett under överlever han med delvis söndertrasad käke. Kulan går rakt igenom. Tur och tillfälligheter som gör listan över offer en mindre. Precis som det troligen handlar om tur och tillfälligheter att ett antal andra skjutningar de senaste åren "bara" har slutat med allvarliga skador hos offret. 


Och där ute finns hundratals livsstilskriminella i mitt närområde. Beväpnade med skjutvapen och inbegripna i diverse konflikter med varandra. Polisen försöker bevaka dem för att förhindra nya skjutningar, men vi får hela tiden bevis för att det inte fungerar hela vägen. Senast igår dog en ung man igen, denna gång i Norsborg på andra sidan Mälaren. Det är lite för mycket träd i vägen för att jag se dit, men det är bara en dryg mil fågelvägen. 


Det känns inte helt enkelt att glatt stämma in i ett "Sverige har aldrig varit tryggare än nu" när man tänker på det här. Och jag är inte säker på att mammorna på Järvafältet som måste skicka sina barn till skolor där kriminella gäng rekryterar redan i mellanstadiet håller med. Eller handlarna i Husby som blir både bestulna, utpressade och rånade av lokala, kriminella gäng med noll respekt för andras egendom. Eller poliser och utryckningspersonal som blir attackerade med stenar när de åker in i samma "särskilt utsatta områden" för att upprätthålla lag och ordning. Eller bara för att försöka hjälpa någon som är sjuk eller råkat ut för en olycka. 

ANNONS
Av Henrik - 12 oktober 2017 20:37

Språk är något fantastiskt. I en bred bemärkelse går det att hävda att språk är alla former av system som kan användas för kommunikation. Allt från de signaler som två skorpioner utbyter när de stöter på varandra en kylig natt ute i öknen, till de protokoll som mobiltelefoner använder sig av när de kommunicerar med varandra. Men inga andra språk är så mångfacetterade och komplexa som det system av ljud och i vissa fall åtbörder som vi människor använder för att kunna utväxla information.  Det kan användas till att be någon hämta mer ved, berätta en rolig historia om hövdingens gamla mamma, planera en jakt, diskutera om vem som vinner nästa val, säga att man älskar någon eller till att skriva ner en tusen sidor lång avhandling om språkets inre logik.


Jag älskar språk, framför allt då mitt eget modersmål. Det kan knappast ha undgått någon som känner mig. Jag kan njuta lika intensivt av riktigt bra formuleringar som av ett glas gott vin. Det har varit ett av mitt livs starkaste ambitioner att bli så bra som möjligt på att formulera mig själv i tal och skrift.


Med min språkliga passion har jag förstås en hel del åsikter om hur man bör uttrycka och inte uttrycka sig. Det finns en del språkfel som kan irritera mig ordentligt, särskilt när de dyker upp i mer seriösa sammanhang.  Är du en högre chef inom någon typ av mer intellektuell verksamhet med svenska som modersmål förväntar jag mig t ex att du inte särskriver i var och varannan mening. Är du journalist tycker jag att jag kan kräva att du inte publicerar artiklar med taffliga språkfel, som att blanda ihop var och vart. Men även vanliga människors små språkliga förbrytelser kan fila på tålamodet. När någon skriver "dem" istället för "de" står det närmast ut som en otäck, svart plump i texten som jag inte kan låta bli att haka upp mig på. 


 


Om någon ber mig granska en text kommer jag att utan att tveka rätta såna saker, precis som jag kommer att påpeka om jag tycker att några meningar är för långa, onödigt tillkrånglade, eller ord upprepade på ett sätt som ger ett klumpigt intryck. Men jag kommer också att försöka anstränga mig att inte blanda in sånt som handlar mer om tycke och smak. ”Han argumenterade väl för sin sak” eller ”Han kom med bra argument för sin sak”? Att jag kanske föredrar den ena varianten är knappast särskilt relevant när jag granskar någon annans text. Möjligen kan jag tänka mig att påpeka om jag hittar saker jag tycker bryter mot stilnivån i övrigt i texten.


Jag har inget emot att kallas för språkpolis, jag är till och med medlem i Facebookgruppen Anonyma Språkpoliser. Det finns dock saker som skiljer mig från rätt många andra medlemmar i denna grupp och andra språkanmärkare man stöter på ute på nätet i alla möjliga och omöjliga sammanhang.


Den första och viktigaste är att jag anser att precis som riktiga poliser så ska språkpoliser utgå från lagen i sin rättsskipning. Om du ska slå ner på ordval, stavning eller meningsbyggnad i någon annans text så måste du ha något mer att stödja dig på än din personliga åsikt, eller vad du bara tror är korrekt svenska.


Vad är då ”lagen” när det gäller språkfrågor? Det finns ju ingen Språklag att utgå när vi ska döma andras eventuella språkfel. Men det betyder inte att det saknas källor. Vi har ordböcker, vi har grammatikböcker, vi har normerande verk som Svenska Akademiens språklära eller dåvarande Svenska Språknämndens Språkriktighetsboken från början av 2000-talet. 


Det finns också en rad böcker skrivna av auktoriteter i det svenska språket som Catharina Grünbaum och Bertil Mollde. De är naturligtvis mer personliga, men redogör oftast för vad som är en allmän uppfattning bland språkvetare. Så finns det förstås en rad sidor på nätet där man kan ta del av både klassiska och mer udda språkfrågor.


Den andra saken som skiljer är synen på språk. För mig är ett språk ett organiskt, dynamiskt system. Med det menar jag att:


-           Ett språk växer fram i en process som inte är styrd och inte har någon speciell riktning och i ett samspel mellan alla som talar det

-          Språket befinner sig i ständig utveckling och förändring. Det gör det därför att världen omkring oss förändras, vilket ställer ständigt nya krav på språket. Men också för att språket är en arena för vår kreativitet och våra behov av att identifiera oss med olika saker och människor.

-          Om språkets ständigt förändras i en kollektiv process så betyder det rimligen också att det som var fel för trettio år sen inte nödvändigtvis är det idag.

-           

Den synen på språk går förstås inte ihop med idén om att språk ska styras uppifrån av experter som formulerar regler och påbud som talarna förväntas följa. Det var rätt länge sen våra språkvetare började gå från ett mer normerande synsätt till att uttolka och beskriva den faktiska språkutvecklingen och ge råd och rekommendationer i språkfrågor. 


Den tredje saken som skiljer mig från de mer dogmatiska språkpoliserna är synen på språket som ett logiskt system och om man utifrån det kan formulera entydiga, ”rätta” svar på alla språkfrågor av den typen.


Språk är naturligtvis i grunden logiskt uppbyggda. Alla språk har en grammatik, alla har regler för vilka kombinationer av ljud som ”får” förekomma i det. Samtidigt innehåller alla naturliga språk också avvikelser från dessa regler och en rad tvetydigheter. En del har uppstått för att språk växer fram organiskt, andra därför att själva verkligheten inte alltid är entydig. Inte sällan ger det upphov till att olika varianter existerar parallellt med varandra. Dessa varianter har nästan alltid rimliga, språkliga skäl för sig. Ett exempel är ”Styrelsen blev tackad för sitt arbete” respektive ”Styrelsen blev tackade för sitt arbete”. Om de har rimliga skäl så är det också rimligt att vi godtar att de existerar parallellt i språket och att det därmed inte bara finns ett rätt svar på frågan om hur man ska skriva.    


Dessvärre delar som sagt inte alla språkpoliser den här synen på språk. Om det tycker jag generellt sett inte.


Den typiska, dogmatiska språkpolisen är för det första besjälad av tanken på att det var bättre förr. Språket befinner sig i något slags förfall och hens uppgift är att strida mot denna upplösning av språkets normer. Fast hen skulle med 90-95% sannolikhet inte köpa den formuleringen, eftersom en av hens käpphästar är vilket fruktansvärt, språkligt övergrepp som införandet av ”hen” som nytt pronomen i svenskan är. Hatet är så starkt att Anonyma Språkpoliser sen flera år tvingats förbjuda alla nya trådar om ”hen” och alla hen-relaterade diskussioner i andra trådar, utom en som är avsatt för ändamålet.


En dogmatisk språkpolis levererar vidare sina uppfattningar som absoluta sanningar. ”Det är fel”. ”Så ska det inte heta”. Det kan man visst göra om man stödjer sig på något. Men det gör hen väldigt sällan. Om det inte är klassikern ”Det fick jag lära mig i skolan” (för 40 år sen typ, men det finns också väsentligt yngre poliser med samma attityd). Även om det i sanningens namn finns en del i gruppen som ÄR språkligt kunniga och duktiga, så är många inte särskilt imponerande. De gör själva elementära språkfel och verkar sällan eller aldrig slås av tanken att först googla innan de kommer med tvärsäkra uttalanden. Ja, de verkar inte ens ha orkat ladda ner SAOL:s gratis app på sin telefon. Det är inte ovanligt i Anonyma Språkpoliser att jag får upplysa någon som uttalat sig om att ”det där är väl inget riktigt ord” eller något liknande att ordet faktiskt både står i SAOL och inte ens är markerat som ”vardagligt”.


För de dogmatiska språkpoliserna är tanken på att språket styrs av användarna gemensamt någonstans på en skala mellan irriterande och djupt stötande. De vill hålla fast vid sina auktoriteter och sin syn att folk som begriper bättre (t ex de själva) ska bestämma hur alla andra ska skriva. De verkar drivas av en ovilja att erkänna att språkutvecklingen inte kan styras på det viset. De ser hellre att något som numera 90% av de svensktalande säger eller skriver fortsätter att definieras som ett ”fel” precis som för 50 år sen. Att ord kan ändra betydelse över tid… nej, det finns liksom inte.


Att det de betraktar som ”korrekt svenska” idag är proppfullt av konstruktioner som för 100, 200 eller 500 år sen hade betraktats som fel verkar de sällan eller aldrig reflektera över. Precis som de i sin ständiga storm mot engelska ord som glider in i vårt ordförråd här och nu inte tycks kunna dra paralleller till 1700-talets stora import av franska ord eller medeltidens alla inlån från lågtyskan.


Själv försöker jag motivera mig när jag uttalar en uppfattning i en språkfråga, men jag märker att jag inte har mycket för att hänvisa till vad som sägs i exempelvis Språkriktighetsboken. Antingen blir det ingen reaktion – faktaresistensen är ibland avsevärd – eller så kommer ett svar som tydligt visar att de anser att dagens språkvetare är en del av den allmänna förflackningen och inget att bry sig om. Det man lärde sig hemma eller av magister Nordström i läroverket är det som gäller, punkt slut.


Den dogmatiska språkpolisen har också oerhört svårt för tanken att det kan finnas flera olika vis att uttrycka en sak som alla kan betraktas som korrekt svenska. Den absoluta favoriten är hävdandet av att det är fel att säga ”större än dig” och liknande. Visst har många av oss fått lära sig det i yngre dar, men som det konstaterades i Språkriktighetsboken från 2005 så finns det i själva verket goda, grammatiska argument för att den formen är lika rimlig som ”större än du”. Men att ta till sig detta enkla faktum är för mycket för många. De ser språkfrågor som traditionella provfrågor i skolan: Endast ett rätt svar får finnas!


 

Javisst konstapel Klang. Men det heter "Bättre än dig" också!


Naturligtvis blir det lättare att förneka denna enkla sanning om språk om man också gör allt man kan för att inte låtsas om att språk befinner sig i en ständig förändringsprocess. I en sån måste det uppstå situationer där flera konkurrerande sätt att uttrycka något finns. Det handlar inte bara om enskilda ord. Vid något tillfälle måste vi i svenskan ha haft en jämn blandning av folk som böjde verben i plural även i talspråk och de som inte gjorde det. Vad var då rätt och fel i denna grammatikfråga? ”Vi gick” istället för ”Vi gingo”? Och nya såna situationer uppstår hela tiden.


Det finns förstås ett antal språkfrågor där man verkligen kan diskutera om något ska betraktas som felaktigt, eller en godtagbar, alternativ form. Det är själva grundinställningen jag vänder mig mot.


Att vara en riktig språkpolis – en som både hyser respekt för språket och för den mängd av människor med olika bakgrund som talar det – kräver både kunskap och en stor portion ödmjukhet. Samt förmågan att kunna bejaka förändring, eftersom det är en av språks mest grundläggande egenskaper. Om jag når hela vägen dit vet jag inte. Men jag försöker åtminstone.

ANNONS

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2017 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ jonesiskt med Blogkeen
Följ jonesiskt med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se