jonesiskt

Alla inlägg under april 2012

Av Henrik - 22 april 2012 18:37

Det blir ingen lång bloggpost idag. Vi har varit på utflykt en stor del av dagen och om en stund är det dags för en i vanlig ordning ganska sen söndagsmiddag. Det har varit en rätt aktiv helg med flytthjälp och igår kväll Oscarsteatern och sir Spamalot som går sista dagarna nu. En ganska tunn handling, men en på det hela taget rolig och underhållande musikal. Monty Python-humorn tycks märkligt tidlös; Ungarna garvar lika mycket åt Flying Circus som jag en gång själv gjorde för 30 år sen och redan då hade den ju ett antal år på nacken. Det är märkligt med humor, mycket är så tids- och trendbundet och verkar bara fånigt eller plumpt när det åldrats lite. Annat kan man se på och fortsätta skratta åt efter åtskilliga decennier. Jag vill gärna tro att det är grundkvaliteten som avgör, att det är det talangen och det gedigna hantverket som gör det möjligt att skratta åt Chaplin och Bröderna Marx. Men helt säker är jag inte. Hasseåtage är väl fortfarande de främsta inom svensk komik om nån frågar mig. Men inte sjutton håller alla deras filmer och revyer idag. Det handlar inte bara om tids- och personbundna skämt; Vissa saker har helt enkelt inte åldrats med behag. Annat lever dock vidare i högönskelig välmåga. Jag såg om Släpp fångarne loss det är vår för något år sen ihop med barnen som till min förvåning verkligen gillade den. Själv tyckte jag fortfarande om den också. Något mästerverk är den väl inte, men en välgjord och varm komedi med riktigt god känsla både för situationskomik och replikskiften.


Vår är det förvisso, men om fångarna borde släppas loss är väl mer tveksamt. Det 70-tal då Släpp fångarne loss... gjordes var en tid då många ville tro på att en human kriminalvårdspolitik med allt kortare frihetsberövande och allt mindre av "straff" skulle bidra till att rehabilitera människor och minska mängden återfallsförbrytare radikalt. Det visade sig ju tyvärr inte riktigt stämma med verkligheten. Dessutom fanns det en tendens att glömma bort att de flesta brott genererar ett eller flera brottsoffer; Som jag ser det rådde ett ganska ensidigt förövarperspektiv alldeles för länge i den svenska kriminalvårdspolitiken. Allt handlade om att rehabilitera den stackars brottslingen som i huvudsak var ett offer för negativa, sociala faktorer. Brottsoffren kunde i värsta fall närmast vara ett irritationsmoment som med sina krav på rättvisa och upprättelse stod i vägen för den dömdes väg tillbaka in i samhället.


Sen svängde pendeln som den alltid gör. Småbrottslingarna kom fortfarande ganska lindrigt undan, men knarklangare och grova våldsbrottslingar sågs inte längre i första hand som offer för olyckliga omständigheter. Straffen skärptes och på 90-talet lades praxisen för livstidsstraff i Sverige om. Nu kom plötsligt inte folk ut igen regelmässigt efter 7-8 år. Idag måste man sitta av minst 12 år innan man kommer ut och åtskilliga har redan suttit betydligt längre än så. Fortfarande finns krafter i samhället som är motståndare till livstidsstraffet. Det som brukar anföras är att det är inhumant och att människor måste ha någonting att se fram emot. I mina ögon är dessa argument på gränsen till nonsens. Människor döms inte till livstid för småbrott. Det handlar undantagslöst om personer som själva gjort sig skyldiga till gärningar som är grovt inhumana och så gott som alltid om personer som åtminstone under vissa förutsättningar kan vara väldigt farliga. Det är inte rimligt att ett samhälle avhänder sig möjligheten att hålla sådana personer inspärrade så länge det behövs. Naturligtvis känns det nära till hands att ta upp Anders Behring Breivik här igen. Anta att han varit svensk istället och skjutit ihjäl 69 människor ute på Bommersvik. Skulle vi vilja stå inför alternativen att döma honom till 21 års fängelse (den norska gränsen om jag förstått saken rätt) och därmed tvingas släppa honom efter 14, eller att meddela en tveksam dom om psykiatrisk vård och därmed i praktiken fria en otäck massmördare från moraliskt ansvar för sina egna handlingar? Hur många tycker att "stackars" John Ausonius har suttit för länge för sina dåd som "lasermannen"? Borde polismördarna Arklöv och Ohlsson inte snart få röra sig fritt ute i samhället igen?


För mig är denna skyddsaspekt den viktigaste när det gäller att ha stränga straff för våldsbrott. Jag tror tyvärr varken mycket på allmänpreventiva effekter eller att den typ av gärningsmän det oftast är fråga om på allvar ångrar sina brott och blir snälla och laglydiga som en följd av straffet. Men samhället kan skyddas från dem och de anhöriga till offren kan slippa den enorma press jag har förstått att det oftast innebär att veta att gärningsmannen som dödade en älskad make, son eller dotter rör sig fritt ute i samhället. När människors intressen och behov oundvikligen måste vägas mot varandra så väger dessa saker tyngre för mig än att mördare och terrorister ska få känna eller åtminstone drömma om att få andas frihetens luft snart.


ANNONS
Av Henrik - 20 april 2012 20:46

Den första veckan i rättegången mot Anders Behring Breivik är över. Jag har inte följt den i någon absolut detalj. Juridiskt är den en i mångt och mycket ointressant. Breivik är ju skyldig och något annat än det strängaste straff som är möjligt att utdöma enligt norsk lag lär inte bli aktuellt. Att tröska igenom all bevisning är förstås nödvändigt ur rättslig synpunkt och av respekt mot alla hans offer. Men då är man mer inne på rättssystemets moraliska dimension och den är mycket mer svårgripbar och svårbedömd. En dom i ett brottmål förutsätts tjäna som en slags upprättelse för brottsoffret. Fast det går inte att garantera ens i ett aldrig så perfekt fungerande rättssystem. Upprättelse är ju i grund och botten en känsla, något subjektivt som var och en upplever eller inte upplever utifrån sina individuella egenskaper och värderingar. När det kommer till det yttersta brottet så har vi dessutom problemet att offren befinner sig bortom den mänskliga rättvisan. De kan inte längre nås och ett aldrig så hårt straff eller ett aldrig så högt skadestånd hjälper dem inte en millimeter tillbaka till det liv de förlorade. De anhöriga och deras känslor finns förstås. Men deras roll som offer och målsägare är ändå mer indirekt, även om den rent emotionellt kanske många gånger är ännu mer smärtsam än den som ett direkt offer för ett brott känner.


En mer reell fråga i Behring Breivik-målet är den om hans psykiska tillräknelighet. Vi står här inför den ganska udda situationen att den tilltalade själv kämpar hårt för att INTE klassas som otillräknelig och hamna i den norska motsvarigheten till det svenska rättssystemets påföljd överlämning till rättspsykiatrisk vård. Det måste vara en besvärlig uppgift att hantera för hans försvarare eftersom de anföranden Breivik tänker sig ska bevisa hans tillräknelighet i mångas ögon och kanske även i rättens snarare kommer att ses som bevis för att han är allvarligt störd. För störd är han naturligtvis. Frågan är bara om det är rimligt att klassa honom som psykiskt sjuk. Redan innan rättegången började fanns motsägande expertutlåtanden och den norska domstolen har därmed hamnat i en situation som liknar den som rådde i mordrättegången mot Mattias Flink i mitten av 90-talet.


Personligen anser jag att såna här fall bara ännu klarare blottar hela problemet med att i rättssystemet försöka väga in grader av psykiska störningar eller sjukdomar och om dessa är så allvarliga att det är motiverat att döma till vård. Gränsdragningarna blir för godtyckliga och i vissa fall knappologiska. Vi har också den andra sidan av saken: Uppenbart svårt psykiskt sjuka människor som rimligen inte kan ställas till svars för sina gärningar ska ändå genomgå rättegångar och ”dömas” till en påföljd för de brott de begått under inflytande av sin sjukdom. Detta system har kritiserats av många experter inom både psykiatri och juridik genom åren. Men det är fortfarande kvar, trots att redan själva lagtexten i Brottsbalkens inledande kapitel är en uppenbarlig logisk kullerbytta. Något kan betraktas som brott endast om det finns ett uppsåt (eller i vissa fall oaktsamhet) bakom gärningen. En svårt psykotisk människa som under inflytande av vanföreställningar och inre röster exempelvis knivhugger en medresenär i tunnelbanan kan inte rimligen anses ha uppsåt. Han eller hon hör inte hemma i en rättssal efter att detta väl har konstaterats. Inte heller borde det kunna bli fråga om skadestånd, eftersom ett sådant implicerar någon form av ansvar för ens gärningar. Hur synd det än är om offret så är det faktiskt inte gärningsmannens fel att han lider av en akut psykisk sjukdom.


Ett typiskt exempel på ett sånt här rättsfall är mannen som för ett antal år sen kom körande med sin bil i hög fart på Västerlånggatan i Gamla stan och dödade två personer. Han ”dömdes” för detta i tings- och hovrätten, trots att alla inblandade var överens om att han var svårt psykiskt sjuk och ur stånd att forma en rimlig verklighetsbild och utifrån den handla rationellt.


Den gränsdragning jag förespråkar utgår i allt väsentligt från det här: Hade gärningsmannen ett sådant psykiskt tillstånd vid tidpunkten för brottet att han i någon rimlig grad kunde styra sina egna handlingar och förstod han, åtminstone intellektuellt, skillnaden mellan rätt och fel. Jag är övertygad om att en sådan gräns blir mer rimlig, rättvis och begriplig i den absoluta majoriteten av alla fall. Naturligtvis innebär den att människor med uppenbara psykiska störningar kommer att anses tillräkneliga och rannsakas och dömas till fängelse. Men så verkar ju alla överens om att det är redan idag. Det är en uppgift för Kriminalvården under alla förhållanden att se till att alla intagna vårdas på ett vis som utgår från deras personliga förutsättningar.


Med en sådan gränsdragning är det också ganska enkelt att se att Anders Behring Breivik inte är otillräknelig. Han är självklart en svårt störd person. På mig förefaller han att ha en extremt narcissistisk personlighet med tydliga borderlinetendenser och allvarliga empatistörningar. Hans världsbild känns extremt svartvit och nyanslös. Men han vet definitivt vad som är rätt och fel i lagens och den allmänna moralens mening och han har inte varit styrd av några inre röster eller en psykotisk, förvrängd verklighetsbild. Om man orkar ta del av alla hans pompösa och självgoda formuleringar så ser man att hans världsbild faktiskt är konsistent givet hans egna premisser och att hans handlingar är en logisk följd av dem, hur extrema de än är. Det unika består snarare i att han av allt att döma har format den i huvudsak på egen hand och att han motiverat sig själv till att handla som han gjorde. Men unik är han inte. Många tyskar som deltog i morden och terrorn under andra världskriget drevs av i allt väsentligt samma argument. Samma med de amerikanska soldater som sköt kvinnor och barn i Vietnam, serbiska paramilitära grupper i Bosnien, hutumilisen under inbördekriget i Rwanda, israeliska soldater på ockuperat område eller unga muslimska män och kvinnor som utlöser självmordsbomber. Självförsvar, eller åtminstone en nödvändig och förebyggande våldsattack för att skydda de egna. Det var makabert att idag läsa Breiviks eget vittnesmål om hur han påbörjat en ”dehumaniseringsprocess” med sig själv som objekt för 5-6 år sen för att göra sig själv redo för någonting som Utöya senare. Samtidigt var det intressant, för det visar god insikt och förståelse i de processer som leder fram till att människor blir mentalt redo att begå de mest fruktansvärda övergrepp mot tidigare grannar och arbetskamrater. Självmordsbombare tränas ofta i flera år för att få rätt ”mindset” för sitt uppdrag. Judarnas öde i det nazistiska Europa var kulmen på en lång dehumaniseringsprocess där man både med propaganda och lagstiftning fått andra människor att i allt mindre grad känna att en jude ändå var en medmänniska med åtminstone något slags människovärde och rättigheter. Så Breivik är långt ifrån sjuk eller otillräknelig. Däremot har han ett förvridet intellekt med vanföreställningar som är så cementerade och integrerade i hans personlighet att det är meningslöst att tro att han i någon mening skulle vara ”behandlingsbar”.  På något plan tycks han medveten om detta själv. Han talade ju om att han trängt bort alla känslor och att han nog skulle rasa ihop om han tillät sig att ta in det lidande han orsakat de anhöriga till alla de döda. Eller så var det bara ännu ett sätt att förhärliga sig själv: Han är definitivt intelligent nog att förstå att hans ”offer” framstår som mer storslaget för meningsfränder om det har krävt stor, psykisk självövervinnelse än om han redan från början var så psykopatiskt likgiltig för andra människors liv att det inte rörde honom i ryggen att skjuta en mängd ungdomar för att ”nå ut” med sitt budskap.


Jag hade tänkt skriva lite om mediabevakningens vara eller inte vara också. Det är en svår fråga med många argument både för och emot. Med en annan rättegångsordning hade man kanske kunnat förvisa mycket av Breiviks dravel som helt irrelevant för själva målet och därmed förneka honom mycket av den propagandaplattform som han försöker stå på. Men det hade krävt att tillräknelighetsfrågan varit avgjord redan innan rättegången och det hade nog krävt en strängare inställning till vad man får anföra till sitt försvar. I exempelvis nödvärnsfrågan så skulle det teoretiskt gå att hävda tror jag att alla försök till indirekta nödvärnsresonemang skulle kunna tystas av rätten som icke-relevanta eftersom nödvärn per definition – även i norsk rätt antar jag – aldrig kan utövas mot ett indirekt hot. Endast då en person direkt utövar ett hot mot ditt liv och hälsa får du försvara dig med våld för att avvärja hotet.


Man kan också drömma om en mer journalistkår med mer ryggrad som helt enkelt unisont skulle ha lämnat rättssalen varje gång Breivik fick chansen till att hålla en monolog om sina förvridna nationalistiska och rasistiska åsikter. Men det ligger nog inte mycket realism i såna drömmar.


Breivik kommer att få sitt straff, det kan vi redan nu vara säkra på. Att han inte kommer att förändras eller lära sig något av det kan vi nog vara nästan lika säkra på. Om samhället i stort kommer att lära sig något av Breivik-fallet känns också högst osäkert. Jag är tyvärr inte särskilt optimistisk.


 

Utöya - skådeplatsen för Anders Behring Breiviks dåd den 22 juli 2011

ANNONS
Av Henrik - 13 april 2012 19:38

Det var ett ögonblick med potential för ganska stor komisk timing. Tyvärr utnyttjade jag det inte, förmodligen för att jag i grund och botten är en ganska snäll kille. Det inträffade igår på tåget från Örebro. Jag och två kollegor är på väg hem från ett besök på skattekontoret. Vi sitter i en sån där klassisk SJ-sittgrupp; fyra stolar med ett bord emellan med uppfällbara skivor. Eftersom vi pratat hela resan dit och känner varandra väl, så tycker jag mig kunna ta fram en bok utan att verka alltför oartigt. Det är Daniel Kahnemans Thinking, fast and slow – ett synnerligen intressant verk som jag tänker återkomma mer till i kommande bloggposter. Ena kollegan ställer en artig fråga om bokens innehåll och jag svarar artigt och försöker att inte låta min entusiasm över boken leda till någon alltför lång utläggning: En bok om hur vi tänker och försöker förstå omvärlden omkring oss och alla de brister och fällor som ligger inbyggda i vår tankeapparatur. Jag drar något exempel från det avsnitt jag just arbetat mig igenom (boken är väldigt välskriven och underhållande, men den här typen av facklitteratur på engelska kan åtminstone inte jag sluka hur snabbt och i hur stora portioner som helst); Vår oförmåga att se hur stor roll slumpen spelar i många sammanhang och hur vi konstant bortser från och missförstår den tendens till regression mot medelvärdet som finns i de flesta serier av händelser. Eftersom min kollega spelar golf drar jag ett exempel om just golf som Kahneman tar upp: I en golftävling med ett antal deltagare kommer vissa att gå ett antal slag under par på den första rundan, medan andra kommer att göra en dålig runda och gå ett antal slag över. Även i ett högklassigt sammanhang som exempelvis US Masters tenderar vi att tro att skicklighet spelar större roll för detta än det faktiskt gör och om vi får gissa resultatet på nästa runda så kommer vi – de allra flesta av oss – att sätta ett för bra resultat på de som varit framgångsrika den första rundan och ett för dåligt på de som haft en dålig första dag. I själva verket så är det här en typisk situation där regression mot medelvärdet gäller. Alla resultat drar i långa loppet mot banans par och det är därför långt mycket troligare att de framgångsrika spelarna dag 1 gör ett sämre resultat dag 2. Och vice versa.


Efter denna lilla utläggning, som det väl trots allt blev, försjunker jag i nästa kapitel. Det handlar om vår förmåga att skapa illusioner av validitet i observationer och bygga en världsbild utifrån det, trots att vi egentligen har fakta på bordet som säger oss att vår tro om vad vi kan och förstår inte håller streck. Kahneman tar handel med aktier och värdepapper som exempel. Jag kände i och för sig redan till några exempel på detta fenomen, men han ger mig en mer sammanhängande bild med referenser till ett flertal studier; många på ett väldigt omfattande material. De visar alla en för branschen väldigt nedslående bild: Idén att det är skicklighet i första hand som avgör framgångar i investeringar saknar stöd i verkligheten. Man har exempelvis analyserat avkastningen i olika fonder under en period av femtio år. Det visar sig då för det första att två tredjedelar av dem inte har lyckats slå index. För det andra så finns över längre tidsserier liten eller ingen statistiskt signifikant samband mellan resultaten år för år. Visst gör vissa fonder lysande resultat vissa år; till stor glädje för de förvaltare som då får feta bonusar. Men året efter kan de lika gärna gå mediokert eller dåligt. Analyserna talar för att det allra mesta av de skillnader i avkastning som naturligtvis ändå uppstått beror på slumpen. Tur eller otur när man kastade tärningarna helt enkelt.


 


Kahneman fick vid ett tillfälle också chansen att i samband med ett föredrag hos en mäklarfirma göra en analys av enskilda mäklares resultat över längre tid. Även denna firma hade som sig brukas i branschen ett bonussystem som byggde på årsavkastningen. För ett enskilt blev det naturligtvis rätt stora skillnader mellan olika mäklare. Men hur såg resultaten ut när man tittade över hela det material om ett knappt decennium som Kahneman fick tillgång till? En statistisk analys visade en korrelation mellan årsresultaten på 0.01.Ingen alls med andra ord. Det uppstod en viss tystnad när Kahneman redogjorde för detta vid sitt föredrag. Men redan på middagen efteråt kom kommentarer från chefer och anställda som tydde på att de väldigt snabbt höll på att sopa detta besvärande faktum under mattan: Deras resultat och skillnaderna dem emellan var i princip helt slumpmässiga. Men hur ska man orka arbeta vidare med en sån insikt?


Det går naturligtvis att rikta viss kritik mot Kahnemans slutsatser. Även om skillnaderna mellan olika aktörer på marknaden tycks vara slumpmässiga, så kan det ju fortfarande finnas en skillnad mellan dessa experter och den stora, relativt okunniga massan. När man tittar på svårigheten de allra flesta s.k expertstrategier verkar ha att slå index över en längre tid så kan man dock undra. Kahneman går även in på mer amatörmässiga placerare och diskuterar undersökningar om hur det går för s.k daytraders. Det går inte särskilt bra – trots att denna grupp drivs av en grundmurad bild av sina egna stora kunskaper och förmåga att slå marknaden och andra investerare i den ständiga karusellen av köp och försäljningar. Denna övertro leder till att man gör för många och för dåliga affärer. Mot de professionella, stora aktörerna har de som grupp inte en chans. Fenomenet är också i hög grad könsbundet; Kvinnor har i genomsnitt högre avkastning på sina aktieportföljer – ett fenomen som i hög utsträckning kan knytas till att de håller på sina aktier längre och gör färre ”vågade” affärer.


 


Efter att ha läst och begrundat detta lyfter jag blicken från boken och ser att killen som snett emot mig på det fjärde sätet också läser. Det är en ung kille, kanske 25 år, som ser vältränad och vältrimmad ut på det där ambitiösa och självsäkra sättet. Och vad är det han läser? Till min häpnad ser jag att det är en bok om aktiehandel! Och inte vilken bok som helst: Dess tema är hur man som enskild investerare kan tillämpa en strategi som gör att man kan slå de stora aktörernas: De fonder och liknande som i hög utsträckning förlitar sig på automatiska analysprogram. En del av mig vill nu ”helt apropå” börja ”berätta” om det senaste kapitlets innehåll för mina kollegor. Motiven känns dock lite suddiga. Dels är det en känslan av situationskomiken i det hela, dels finns det en frestelse att ge den unge ”rik och framgångsrik-wannabeen” en liten knäpp på näsan. Jag kommer plötsligt att tänka på författaren Göran Häggs råd om hur man ska bemöta folk som kommer och påstår sig ha ett bussäkert recept för ekonomisk framgång: ”Är du rik själv?” Denna enkla, men geniala fråga fångar nästan hela invändningen mot hela den här branschen. Om du sutte på ett säkert sätt att tjäna stora pengar inom ett visst område: Varför dela med dig av ditt guldägg till andra människor? Kakan är ju alltid begränsad, hur man än vrider och vänder på saken. Ändå kan det vara svårt att se igenom, hur medveten man än är. Jag spelade ganska mycket poker i några år – med tämligen blygsamma framgångar nödgas jag erkänna. Under dessa år plöjde jag ett antal pokerböcker av ”experter” på hur man vinner i poker. Jag ska inte säga att dessa böcker helt saknar värde, men det säger ju något om chansen att verkligen bli rik på sitt pokerspel när så många väljer att avslöja sina tricks i böcker, videor och annat som går ut till hundratusentals framtida konkurrenter.


Vid sidan om dessa rätt tarvliga drivkrafter finns också en mer rättrådig och empatisk: Pedagogen/lärarbarnet i mig vill tala ur skägget och upplysa den unge mannen om den törnbeströdda väg han riskerar att få vandra om han ger sig in i att spekulera i aktier på allvar. Han ser ju inte elak ut, inte vill jag att han kanske ska förlora en massa pengar och bli olycklig? Ett diskret levererat ord på vägen kanske kan få honom att satsa på ett säkrare och i vart fall garanterat psykiskt mindre pressande vis att tjäna pengar på. ”The hardest way to make an easy living” är en berömd eufemism om att leva som professionell pokerspelare. Det är garanterat i mångt och mycket samma sak för enskilda som försöker leva på att handla med aktier och värdepapper.


I slutändan håller jag ändå tyst och får därmed behålla den komiska timingen för mig själv. Den bufflighet jag vet att jag kan utveckla på nätet gör sig sällan gällande på samma vis i det verkliga livet. Om det är uppfostran, känsla för vad som passar sig i riktiga sociala situationer eller bara vanlig blyghet är det kanske bättre att andra får bedöma. Dessutom drar jag kanske t.o.m någon liten lärdom av det jag läst av Kahneman: Jag liksom andra överskattar ofta den kunskap och förståelse vi har om ett visst fenomen eller situation. När vi faktiskt kan någonting så är risken stor att vårt expertkunnande gör oss båda lata i analysarbetet runt ett problem och övermodiga när det kommer till att dra slutsatser. En amerikansk undersökning om validiteten i olika experters utrikespolitiska bedömningar kom till väldigt nedslående resultat. De gissade endast obetydligt bättre än en glad amatör och de allra mest kunniga kunde av de skäl jag nämnde ovan ibland göra allra sämst ifrån sig. Det stämmer till viss ödmjukhet…


Utan några expertkunskaper i ämnet öl, kan jag ändå meddela att längden på denna bloggpost blev nästan exakt en stor (50 cl) Zlatopramen á 4,9 volymprocent alkohol. Oavsett vad den lilla läsarskaran själva tänker sig att dricka/drack denna regniga aprilkväll så ber jag att få tillönska er en trevlig fredag! Vad kan passa bättre än att göra det med:

Av Henrik - 8 april 2012 20:36

Det är påskdag och jag sitter vid mitt tangentbord och tänker att jag borde författa en bloggpost; det var ju bevars en vecka sen sist. Till detta lilla uppehåll i postflödet finns flera orsaker, alla mer eller mindre triviala. Mest handlar det nog om den där vanliga lilla ryggradslösingen som tenderar att infektera de flesta av oss när vi slappnar av och sänker garden: Latmasken. Om jag förstått saken rätt så tänkte sig folk en gång i tiden latmasken som en faktisk parasit som invaderade sin värd och gjorde honom eller henne slö och oföretagsam. Svenska Akademiens Ordbok har en del att säga om latmaskens etymologi. Ordet förekommer bl.a i en skrift av en viss Altén redan år 1795. Latmasken är bara en av flera avläggare till adjektivet lat – ett ord vi har med oss från fornsvenskan. Även om vi har ont om tryckta källor från den tiden, så kan vi nog vara säkra på att även vikingarna understundom skällde varandra för att vara later. Om de använde sig av LATBUK , LATHUND, LATDRÖG, LATOXE eller LATSUGGA låter jag däremot vara osagt. Däremot kan vi vara säkra på att människor för 300-400 år sen använde dessa mustiga kraftuttryck om varandra; och det långt ifrån bara i skämtsamma ordalag.


 


På den tiden fanns det nog större skäl än idag att klaga på mindre arbetsamma medlemmar i arbetslaget. Livet var hårt för de allra flesta och bönen ”vårt dagliga bröd, giv oss idag” långt ifrån bara vackra ord. Merparten av befolkningen levde i vetskapen att endast hårt arbete stod emellan en själv och svälten och att inte ens hårt arbete kanske var tillräckligt om det blev missväxt. I en sådan värld är det lätt att förstå att man hade låg tolerans för personer som man upplevde inte ville dra sitt strå till stacken. Att man hade en lång rad smädelser på lager för att kunna ge tydligt uttryck för sitt missnöje är än mer begripligt. Dessutom var ju våra förfäder sen barnsben itutade den Lutherska synen på tillvaron, där hårt arbete och sträng gudsfruktan var hörnpelarna. Det kan inte ha varit lätt på den tiden att vara begåvad med en känslig konstsnärssjäl och en lust att lära känna andra aspekter av tillvaron än det hårda arbetet i sitt anletes svett.


Det här är förstås något vi haft med oss in i vår egen tid. Ännu för hundra år sen var vi ett fattigt och föga industrialiserat land. Det är mindre än 100 år sedan det förekom hungerkravaller i Stockholm. Även i det bondesamhälle som kanske inte längre hotades av svältdöden, så fanns det lite eller ingen plats för drömmare eller överhuvudtaget aktiviteter som inte uppfattades ge någon konkret nytta. Vilhelm Moberg har skrivit om den kärva moral som fortfarande dominerade de människor han växte upp bland i Småland i början av förra seklet: Den som inte arbetar, skall heller inte äta! Han har också gjort flera starka och insiktsfulla porträtt av hur svårt människor som inte passade in i den här mallen hade det. Karl-Oskars bror Robert i Utvandrarna som drömmer sig bort under dikesgrävningen hos bonden Aron och som straff får en örfil vars efterdyningar i form av ständig värk och susningar ska förfölja honom resten av hans liv. Raskens näst äldste son Axel som är bäst i skolan, men har svårt att fullfölja även enkla arbetsuppgifter för att han drömmer sig bort. Moberg själv måste ha haft något av detta i sig som barn; det är svårt att annars förstå den inlevelse och medkänsla han visar Robert och Axel. Rimligen så måste han ha blivit både utskälld och hånad för sin lust att läsa böcker istället för att göra något praktiskt. Liknande erfarenheter gjorde den några år yngre Ivar Lo-Johansson. Samtidigt är de båda som uppenbart beundrande inför de människor som både slet och slet ut sig på små och ofta olönsamma lantbruk. Jag förstår dem. Även om jag inte har mycket praktiska ådror i mig och aldrig skulle komma på tanken att ens skaffa mig ett litet fritidsjordbruk, så hyser jag en stor beundran för folk som verkligen arbetar och sliter i ordets verkliga bemärkelse.


Själv sitter jag dock som sagt här vid min dator och har idag inte gjort mycket mer i arbetsväg än att steka några köttfärsbiffar, koka lite potatis och värma lite rester från gårdagens påskmiddag. Det är i sanningens namn inte mycket att skryta med och det gör jag inte heller. Även om jag ibland kan känna det Lutherska oket tynga mina axlar, så är jag nog om sanningen ska fram mer av en livsnjutare och latmask än en asketisk, plikttrogen arbetsmyra. Det Lutherska som ändå finns i mig och som jag uppfattar som ett värdemässigt arv från mina föräldrar och farföräldrar är en absolut övertygelse om att jag måste stå på egna ben och försörja mig själv. Det har liksom aldrig funnits på min karta att jag t ex skulle ta ett sabbatsår på A-kassa för att förverkliga mig själv. Det här är något som är både på gott och ont tror jag. Den som har dessa idéer i sig blir nog mindre benägen att ta risker och våga satsa på att exempelvis lyckas som musiker, konsthantverkare eller författare. Man kommer att i huvudsak välja ”säkra” utbildningsvägar och ”säkra” jobb. Vore alla lika tråkiga så blev det inte mycket till kreativt skapande och utveckling i samhället. Att låta samhället, föräldrar, en partner eller rentav vänner försörja en under en period i väntan på genombrottet är inte nödvändigtvis bara självupptaget och oansvarigt. Men för mig har det inte varit en möjlig väg och tänkbara, mer kreativa vägval i livet har därför fått stå tillbaka.


I vårt moderna samhälle måste vi inte längre arbeta i vårt anletes svett för att slippa svälta. Vi har t.o.m fått en omfattande, lagstadgad rätt att vara lata i flera veckor om året. Ändå brottas vi fortfarande med samma frågor som våra mindre lyckligt lottade förfäder. Både för egen del och i vår syn på andra. Det är okej att vara lat idag, men bara under vissa former och i begränsade doser. Jag misstänker att de flesta av oss saluför en något överdriven, för att inte säga i vissa fall halvt lögnaktig bild av hur vi tillbringar både vår arbets- och fritid. Det är sällan man hör någon säga att de bara låg i soffan en hel helg och käkade chips och grindade igenom en ny TV-seriebox. Och ändå är ju de flesta av oss precis just så lata ibland. Även, misstänker jag, folk som låter som de är sysselsatta med ständiga renoveringsprojekt hemma i villan när de inte är ute och tränar inför klassikern eller förbereder årets kappseglingssemester. Sen är jag förvisso fullt medveten om att det finns många människor som är betydligt mer produktiva än jag själv i både arbetslivet och på fritiden. Själv är jag för övrigt inte latare än att jag alltid måste ägna mig åt något slags intellektuellt pseudoprojekt när jag är ledig. Som exempelvis denna blogg. Nu tänker jag dock låta resten av påskdagen förflyta i lathetens tecken. Simma lugnt!


Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ jonesiskt med Blogkeen
Följ jonesiskt med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se