jonesiskt

Alla inlägg under mars 2012

Av Henrik - 31 mars 2012 13:16

Tittar ut genom köksfönstret och ser en inte helt oväntad, men ändå oönskad syn. Efter den tidiga och sköna våren har vintern ändå bestämt sig för att göra comeback. Några centimeter snö har fallit under natten och ligger åtminstone här ute i Vällingby kvar på marken och alla de takåsar jag kan spana ut över från femte våningen. Något som ser ut som ett mellanting mellan snöblandat regn och snö (jag har inte för avsikt att undersöka det närmare om jag kan slippa) faller från en gråmulen himmel och blåsten rister i de fortfarande kala trädkronorna. Våren har råkat ut för ett bakslag. Det var i och för sig inte oväntat. Tvärtom, det händer ju i princip vartenda år. Ändå blir man lika besviken varje gång. Varför är det så? Händelsen i sig är förvisso negativ, men den kommer inte som någon direkt överraskning. Den här gången hade jag till och med pejlat in den via SMHI. Annars är jag inte någon större konsument av väderleksrapporter, utan har snarast en slags defaitistisk syn på vädret. Precis som Papphammar konstaterande i den klassiska sketchen så får ju Sverige väder, alldeles oavsett om jag läser prognoser eller inte. Det kan bli bra, det kan bli dåligt, men någon form av väder blir det alltid. Oftast påverkar det ändå inte ens dagsplan. Ut och iväg ska man hursomhelst. Jobbet, handla mat, ungarnas träningsmatch, den sen länge bestämda artighetsvisiten till moster Agda i Falköping. Alla dessa vardagssaker vi fyller våra vakna tid med oavsett om det är snöglopp och blåst där utanför eller strålande solsken och 25 grader. Vi lever i ett land som trots kvällstidningarnas tjat om ”det galna vädret”, ”snöchocken”, ”rysskylan” och vad det nu kan vara sällan eller aldrig bjuder på så extrema väderförhållanden att vi tvingas justera våra dagliga planer efter dem.


I det fåtal aktiviteter som faktiskt kan vara lite väderstyrda; skogsutflykten, att åka och bada eller dagsturen till slalombacken så är det ju faktiskt så att vi strängt taget inte MÅSTE checka av med SMHI innan heller. Vi kan faktiskt invänta den aktuella dagen och ta ett definitivt beslut då. Och även om vi kollar av prognoserna innan så är de ju trots allt bara prognoser. På lördagen kan det vara spöregn i alla fall, trots löften om strålande sol. Därför är det sällan jag tittar på eller läser väderleksrapporter. Att så många andra gör det antar jag snarare handlar om vana än reellt behov. Det finns något närmast meditativt i kartbilderna med sina stiliserade solar, regnmoln och utritade temperaturer. Och visst är det lite intressant på något plan att få vetskap om att vädret i Buenos Aires är 27 grader och solsken. Det där sista läste jag för övrigt av i min väderapp på smartphonen. Uppenbarligen är jag inte fullt så likgiltig inför vädrets växlingar som jag själv vill tro.     


”Bakslaget” är en del av våren och borde därför varken göra oss negativt överraskade eller nedstämda. Snarare är de ett tecken på att vintern håller på att släppa greppet slutgiltigt. En sista kraftansträngning gör den, men den blir aldrig långvarig. Bakslaget är en vädermässig parentes. Tyvärr hjälper det inte att intala sig själv detta. Alla de här förnumstiga raderna jag har fyllt bloggen med gör mig inte ett dugg mindre väderdeprimerad när jag vänder blicken utåt igen. Våren, vart tog du vägen?


Även utan tillfälliga återfall i vinterväder så är kanske den känsla som dominerar just vid den här tiden på året ”nära men inte riktigt där”. De ljusare och varmare tiderna, de tider som vi i vårt land med dess distinkta årstidsväxlingar ser fram emot med en sån förväntan och längtan som de sällan eller aldrig kan leva upp till helt när de väl kommer; de är nästan här nu, men fortfarande gäckar de oss, väntar runt hörnet. Jag antar att det inte bara är jag som upplever det så. När man är i början eller mitt i det man egentligen inte önskar vara i så finns ändå oftast en slags resignerat accepterande. November är en usel, mörk och allmänt hemsk månad. Men det är inte mycket man kan göra åt saken. Hela vintern och mörkret ligger framför en, så man får ruska på sig och gå in och tända en läslampa. Samma sak i tandläkarstolen när de just satt första bedövningssprutan. Man ligger där och försöker slappna av och stoiskt uthärda. Men när det gått nästan en timme, när man inser att de rimligen snart är klara men fortfarande borrar och har sig i den där tanden som ska rotfyllas; då kan man känna hur uppgivenhet, panik och självömkan tävlar om utrymmet inuti en. När jag för rätt många år sen nu gjorde lumpen så var det efter den inledande chocken i ett tillstånd som närmast kan beskrivas som kontrollerad depression. Jag var resignerad, tyckte att livet var mest på minussidan och såg inget slut. Men jag härdade ut, för vad annat kunde jag göra? Inte ens Klasse som försvann efter en månad och dök upp ytterligare en månad senare för att tömma sitt skåp, fick mig att känna på ett annat vis. Det var hans utväg, inte min. Men alldeles i slutet, när jag uthärdat en hel vinter, vår och större delen av sommaren i grönkläder och skrikande befäl, så kom det värsta. Efter det lilla övningsuppehållet återstod tre veckor till muck. Piece of cake trodde jag. I själva verket blev det nästan de svåraste. Jag var så nära att slippa ut ur eländet, men ändå så långt borta. Att det bara var två veckor kvar innebar inte att befälen slutade skrika eller kräva att man trött och smutsig skulle släpa omkring på femton, tjugo kilo utrustning i en meningslös skog flera dygn i sträck.


Samma sak är det alltså så här års. Om någon månad kommer grönskan igång på allvar och kylan släpper greppet. Det är nära, men särskilt en sån här dag fortfarande långt borta. Det är ljusare nu, men fortfarande inte riktigt så ljust att det känns gott i kroppen.  Sån tur då att det finns sätt att pigga upp sig på. Musik som gör att man kan färdas lite i förväg och känna det där man vet att man kommer att känna om någon månad redan nu. Just den här verkar andra förknippa med sommaren, men för mig är det framför allt ett vårstycke. Svensk instrumentalmusik som måste ha skrivits i ett tillstånd av sällsynt inspiration, en sån där som låtskrivare någon gång kan träffa rakt på när de hittar ett tema som verkligen, verkligen ligger nära dem själva och deras innersta tankar och känslor. Utlagd på tuben av självaste kompositören himself; Björn J-son Lindh. Glad vår kära läsare – den är snart här på riktigt, jag lovar!

 

ANNONS
Av Henrik - 28 mars 2012 22:50

Jag har alltid varit kalenderbitare. Som barn var jag alltid sysselsatt med att fylla hjärnan med någon mer eller mindre meningslös kunskap som för tillfället intresserade mig och kunde uttryckas i någon form av tabeller eller kanske listor. Sveriges regentlängd hela vägen från Erik Segersäll på 900-talet, tabellerna i allsvenskan, elitserien och division 1 i båda fotbollen, hockeyn, handbollen, basketen och bandyn. De största sjöarna, de längsta floderna, årets bästa resultat i alla friidrottsgrenar. Med åren kom andra intressen och kalenderbitandet fick en lite mer underordnad roll i mitt liv. Helt har det dock aldrig försvunnit och fortfarande tycker jag om att leta runt bland märkliga fakta och rekord, gärna uppställda snyggt och prydligt i list- eller tabellform.


En av de rekord som fascinerade mig redan som liten är hur gamla människor kan bli. Under en period önskade jag mig en ny upplaga av Guiness rekordbok varje år. En av de första sidorna jag alltid kollade var listan med äldsta människorna som levat. I de första upplagorna hölls rekordet av mrs Delila Filkins; en gammal amerikanska under vars livstid inte mindre än 27 presidenter avlöste varandra i Vita huset innan hon slutligen dog i slutet av 1920-talet. Hon var då 113 år gammal och det skulle visa sig vara ett svårslaget rekord som stod sig i runt 50 år. Till slut blev hon emellertid utkonkurrerad av en liten rynkig japan: Shigechiyo Izumi. Han hade den fascinerande egenskapen att till skillnad från de andra i åldringsrekordlistan fortfarande vara i livet. Han fyllde 114 och passerade mrs Filkins rekord, han blev 115, han blev 116. En reporter från rekordboken for till Japan och träffade honom och rapporterade att han hans vita hår av någon oförklarlig anledning hade börjat återfå sin ursprungliga färg vid tinningarna. Man läste om hur han antecknats som 6 år gammal vid Japans första folkräkning år 1871 och hade arbetat som bonde ute på fälten till han var en bra bit över 100. Otroligt. Och det skulle bli mer. Den gamle mannen trotsade alla tidigare kända förutsägelser om människans möjliga ålder och firade sin 120-årsdag år 1985. Först ett drygt halvår senare kom hans liv till sist fram till sitt slut.


Historien om Shigechiyo Izumi är fantastisk. Tyvärr delar den en egenskap med många andra fantastiska historier: Den är av allt att döma inte sann. Enda sedan de anonyma författarna till moseböckerna i Gamla Testamentet försökte slå i sina läsare att Metusalem levde tills han blev 969 år gammal, så har mer eller mindre osannolika historier om uråldriga människor cirkulerat runt. Till och med i vårt eget lagom land med sin långa historia av kontroll av befolkningen genom kyrkböcker och husförhörslängder cirkulerade historier om människor som levt i flera hundra år, eller åtminstone en bra bit efter sin hundrade födelsedag. I en socken i Värmland finns det en anteckning i dödboken för 1699 att en kvinna avlidit i en ålder av 150 år. I stora vida världen var historierna ännu fler och ännu mer märkliga. Guiness rekordbok var väl medvetna om detta och släppte därför inte in personer i sin rekordlista som inte kunde visa upp säker dokumentation över sin ålder och sin identitet. Därmed föll exempelvis alla åldringar från Kaukasus bort som när jag var yngre påstods bli både 130 och 140 år genom att äta en massa yoghurt och valla får i den friska luften uppe i bergen. Trots dessa krav så har det senare ibland annat Izumis fall visat sig att uppgifterna varit felaktiga. Något år efter hans död försökte japanska myndigheter bringa klarhet i uppgifterna om hans identitet. Det visade sig då att det troligen förhåller sig så att han i själva verket var född 1880 och hade fått sitt namn som en s.k nekronym efter den bror som omnämndes i folkräkningen 1871, men uppenbarligen dött ung. Det här bruket förekom även i Sverige och har säkert skapat förvirring i folkbokföringen mer än en gång. Min egen morfar fick namn efter en bror som fötts några år innan honom, men dött som spädbarn. Vår lille Shigechiyo (ett minnesspår i mitt huvud säger att han bara var 146 centimeter lång) var således ”bara” runt 105 år vid sin död. En respektingivande ålder förvisso, även i Japan som har flest 100-åringar i världen i relation till sin folkmängd. Men något rekord är det inte.

 


Efter att Shigechiyo postumt fått abdikera från ålderstronen lyckades ett par gamla damer passera 114-strecket. Väldigt gammalt, men i relation till de påstådda 120 åren han levde verkade det kanske ändå inte så märkligt. Det föreföll som om rekordet skulle fortsätta att flyttas fram i väldigt långsam takt och ingen visste egentligen om det var möjligt för en människa att leva i mer än 115 år. Men så kom Jeanne Calment. Till skillnad från Izumifallet så har det aldrig rått några tvivel om hennes ålder; hennes fall är i själva verket det kanske bäst dokumenterade av alla. Hon föddes i Arles i Frankrike år 1875. Vid tretton års ålder träffade hon den berömde Vincent van Gogh när han kom in för att handla i en affär som ägdes av en hennes morbror. År 1896 gifte hon sig med en välbärgad syssling och behövde därför aldrig arbeta. Hon fick en dotter som dog i lunginflammation redan på 30-talet. Jeanne övertog då vårdnaden om dottersonen som tragiskt nog också dog ganska ung, i en bilolycka. Då hade Jeanne också hunnit bli änka sen ganska lång tid tillbaka. Men själv fortsatte hon leva. År 1965 ingick hon, 90 år gammal, ett avtal med en drygt 40 år yngre advokat: Hon sålde honom sin lägenhet mot en månatlig ersättning på 2500 franc och att hon skulle få bo kvar i den till sin död. Detta av allt att döma lukrativa avtal för advokaten skulle i själva verket visa sig bli hans livs sämsta affär. Han måste ha kalkylerat med att hon på sin höjd skulle leva i ytterligare några år. Men fru Calment behöll sin goda hälsa. 60-talet gick och 70-talet med. Jeanne fyllde 100 år och cyklade fortfarande omkring i staden. Vid fyllda 110 år bodde hon fortfarande i lägenheten och advokaten hade vid det här laget betalat långt mer än vad den egentligen var värd. Fem år senare slog hon rekordet som världens äldsta människa genom tiderna. Och åldersrekordet skulle ryka all världens väg, för hon levde i ytterligare 6 år och fick uppleva sin 121:a födelsedag. Hon överlevde t.o.m den sluge advokaten. När hon dog var hon den sista människan från 1870-talet i världen.

  Jeanne Calment vid 20 års ålder, 1896


  Calment, 100 år senare på sin 121:a födelsedag


Numer kan jag och andra kalendebitare hitta mängder av information på nätet om Jeanne Calment och andra s.k supercentenarians (vi saknar ett svenskt ord). Naturligtvis har jag surfat runt bland dessa sidor. En supercentenarian är en person som är 110 år gammal eller mer. Trots ökad medellivslängd och allt fler verkligt gamla i vår del av världen så är det fortfarande en väldigt exklusiv klubb; Det finns inte mer än några hundra säkert verifierade fall genom tiderna och har man lyckats med den än mer anslående bedriften att bli 115 år så är medlem i ett sällskap som omfattar färre än 30 personer som blivit fullt styrkta. Amerikanskan Besse Cooper, född 1896, är världens nu levande äldsta människa. Hon tillhör också en skara som nu blivit mycket liten och exklusiv: De sista 1800-talsmänniskorna i världen. Dessa ”sista-listor” är väl på sätt och vis lite morbida, men jag kan inte hjälpa att jag är fascinerad av dem. Och ensam om det är jag tydligen inte. Till för ett par år sen fanns t ex fortfarande en liten handfull överlevande veteraner från första världskriget; så långt borta i historiens dunkel känns det inte nu? Till de allra sista minnessammankomsterna kördes de i rullstol: Män på 110 år eller mer vars kamrater i många fall legat döda i massgravar runt fronterna i mer än 90 år. Så olika våra liv kan gestalta sig.


  Henry Allingham (1896-2009), Storbrittaniens siste veteran från aktiv krigstjänstgöring under 1:a världskriget.


Man kan ju undra vad som åstadkommit dessa rekordåldringars långa liv. Tyvärr verkar inte forskningen ha någon riktigt bra svar på frågan. Bra gener är förstås en viktig komponent, men tittar man på livsstilen så verkar det långt ifrån självklart att det finns något starkt samband med hur man skött sig och extremt hög ålder. Jeanne Calment både drack och rökte, om än i måttliga mängder. Världens hittills bevisat äldste man – danskamerikanen Christian Mortensen som dog nära 116 år gammal år 1998 – rökte cigarrer. Vad man möjligen kan se är att få eller ingen av dessa extremt gamla har levt väldigt hektiska liv och de tycks i regel också varit normalviktiga eller smala i hela sina liv.


Är det då ett eftersträvansvärt rekord att hamna i ”110-klubben” eller rentav bli världens äldsta människa? Tyvärr får man nog konstatera att det sällan eller aldrig finns så mycket krafter kvar till att slå klackarna i taket om det händer. Visserligen har merparten av dessa supercentenarians varit ovanligt friska och vitala långt upp i åldrarna. Den amerikanska barnläkaren Leila Denmark som var med och tog fram vaccinet mot kikhosta för mer än 80 år sen var verksam i sitt yrke till 103 års ålder. Några år senare tog hon fortfarande promenader. Men åldern har till slut hunnit upp även denna imponerande kvinna som delar födelsedag med mig. Nu är hon 114 år, sängliggande och talar inte längre. Så gott som alla 110-åringarna hör och ser dåligt och en hög andel av dem har åldersdemens i ett mer eller mindre framskridet stadium. De bor på äldreboenden eller hemma hos anhöriga. Det behöver ju inte betyda att de saknar livsglädje och uppenbarligen kan ju åtminstone en del av dem fortfarande njuta av sådant som att röka en cigarr. Men att åldern vilar tungt på deras axlar ser man. Fast roligt och fascinerande att läsa om dem är det ändå. Kanske kan gamle Jiremoen Kimura (född 1897) från Japan hänga med ett år till och därmed slå Christian Mortensens rekord och bli världens äldste man någonsin. Den som lever får se.

ANNONS
Av Henrik - 25 mars 2012 20:20

 

Polisen är en av de mest centrala funktionerna i ett samhälle. Vi kan alltid diskutera gränserna och omfattningen för det allmänna; Ska vi ha offentlig tandvård? Vem ska driva universiteten? Ska folk spara till sina pensioner själva, eller ska vi ha offentliga system som alla är tvångsanslutna till? Polisen däremot, är en självklar offentlig funktion. Det ligger i själva grundidén med en stat att den utfärdar lagar och förordningar och ser till att dessa efterlevs. Inom sina gränser upprätthåller staten ett våldsmonopol; I utbyte mot trygghet och skydd mot övergrepp och kränkningar från andra avstår vi alla rätten att skipa rättvisa själva. Om vi blir utsatta för ett brott så går vi till polisen och anmäler det, vi anlitar inte ett privat vaktbolag för att få tillbaka det stulna, eller för att hämnas på den som misshandlade oss. Om förtroendet för polisens förmåga att göra sitt arbete sviktar så är det allvarligt, inte minst därför att det kan öppna upp för sådant som urholkar eller direkt hotar rättssamhället.


Hur fungerar då polisen? Det är ju en organisation som mer eller mindre ständigt har allmänhetens ögon på sig. Rätt många är av olika skäl misstrogna, eller rentav fientligt inställda till deras arbete och tar varje chans att slänga skit på dem. De extrema förhållanden som jobbet bitvis består av bidrar också till att ”skandaler” (verkliga eller påstådda) med jämna mellanrum ventileras i media. Påstådda övergrepp är tacksamt stoff för reportage, det bör man alltid ha i bakhuvudet när man läser dem. Självklart är det dock viktigt att en institution med såna maktbefogenheter granskas fortlöpande. Vi har också anledning att kräva att de nästan 20 miljarder kronor som staten i år lägger på polisen används på ett effektivt och rättssäkert vis.


Kritik utifrån är viktig, men när det kommer allvarlig kritik inifrån så finns det ännu mer skäl att känna sig oroad. För några år sen sa ordföranden i Polisförbundet att poliserna i alltför stor utsträckning jagar småförbrytare, istället för riktiga brottslingar. Ett antal andra personer med mer eller mindre god insyn i verksamheten har också varit öppet kritiska i media mot olika företeelser. Den gode Leif GWP hörs förstås uttala sig med jämna mellanrum. Men den som kanske fått allra mest uppmärksamhet på sistone är Stefan Holgersson.  Det är på goda grunder. Stefan har nämligen en del att luta sig mot när han tar till orda. För sju år sen doktorerade han på avhandlingen Yrke: Polis som byggde på ett stort antal intervjuer med polismän över hela Sverige och analyser av statistiskt material. Men Stefans perspektiv på polisarbetet är långt ifrån enbart akademiskt. Han är själv polisman sen nästan 20 år tillbaka. Vid sidan av sitt forskningsarbete, som omfattar ett flertal undersökningar och rapporter vid sidan av avhandlingen, har han hela tiden fortsatt att arbeta i yttre tjänst. Han har ingått i flera olika specialkommandon och var i många år stationerad i Sveriges kanske hårdaste polisdistrikt: Norra Botkyrka. Dessutom har han under sitt forskningsarbete gjort utryckningspass på många av de distrikt där han intervjuat poliser, för att få en mer konkret bild av de betingelser som just de arbetar under. Det kan alltså finnas mer än en god anledning att ta det han har att säga om polisen på allvar


Stefan har i sitt forskningsarbete bland annat kunnat visa på att det råder en väldigt ojämn fördelning mellan enskilda polismän när man tittar på ingripanden av olika slag. På många distrikt står ett par, tre personer för kanske hälften av ingripandena eller mer. Många tar så gott som inga egna initiativ alls. Detta, menar Stefan, beror mycket på en kultur som inte uppmuntrar resultat och rutiner som gör att den som gör många ingripanden snarast straffas för detta genom långdraget rapporteringsarbete i IT-system som inte är ändamålsenliga. Tyvärr stannar det inte där. Stefan har också visat på hur man även från ledningshåll prioriterar insatser med låg eller nästan ingen reell utdelning, bara för att de ger enkla ”pinnar” i statistiken och gör det lättare att nå upp till de kvantitativa mål som är satta för verksamheten. Och inte nog med det, när man ändå inte nått upp till målen genom att t ex gå runt och drogtesta kända missbrukare flera gånger i månaden så har man ägnat sig åt rent mygel i rapporteringen. Och det här är bara några saker, det finns mer.


Stefan försökte länge att nå resultat den formella vägen som man brukar säga. Han försökte få uppmärksamhet för sina resultat i olika, interna ledningsgrupper och andra sammanhang inom polisen och var väldigt försiktigt och återhållsam när han ändå blev intervjuad i media. Han har hela tiden fått mycket stöd och medhåll från vanliga polismän och i det tysta även från åtskilliga chefer. Men lite eller ingenting konkret hände. Snarare tvärtom. Det blev uppenbart att den högsta ledningen inte uppskattade vare sig Stefans eller hans kollegors arbete. Det var helt enkelt inte det man ville höra och man var rädd att det skulle leda till en negativ bild av polisen om det kom ut i media. I det läget har Stefan valt att successivt bli mer öppen åt media och säga rakt ut vad han tycker om saker och ting. Tack vare sin unika kunskapsposition har han också kunnat nå ut i media. Stefan har blivit en ”whistleblower”, en som slår larm utåt om allvarliga problem i en verksamhet.


Att vara en whistleblower är inte oproblematiskt. Mänskligheten har alltid haft en tendens att skjuta på budbärare och att påtala missförhållanden kan göra att man stöter sig med mäktiga personer. Oavsett hur sant det man påtalar är. Stefan har blivit utskälld och omplacerad. Förra sommaren blev han uppkallad till polismästaren i Södertörns polisdistrikt som försökte pressa honom på vem som lämnat uppgifter till Expressen anonymt om statistikfusk. Det är som kanske bekant ett grundlagsbrott för chefer i offentlig verksamhet att efterforska källor; meddelandeskyddet anses som en mycket betydelsefull del av ett öppet, demokratiskt rättssamhälle. Oturligt nog för polismästaren så hade Stefan, vis av liknande händelser sen tidigare, med sig en dold bandspelare. Det hela är anmält till justitiekanslern som inlett en utredning. Polisförbundet ville att den brottsmisstänkte polismästaren skulle stängas av, men kan man tänka sig: Länspolismästaren hade fortsatt förtroende för honom.


Det finns alltid en risk att whistleblowers betraktas med viss misstänksamhet, även av andra personer än de makthavare som känner sig trampade på tårna. Är det inte en bråkmakare det där egentligen? Nån som har en dold agenda med ett personligt hämndmotiv? Är det inte lite illojalt ändå att gå ut i pressen, hur fel det än är? Är det inte åtminstone en rätt negativ människa, en felfinnare? Så hur är det med Stefan Holgersson då? Som ni kanske anat vid det här laget så är jag inte bara bekant med Stefan via tidningar, radiointervjuer och TV. Stefan är en gammal vän till mig, vi lärde känna varandra när vi började på gymnasiet tillsammans för närmare 30 år sen. Vi har haft många och långa samtal genom åren. Inte minst om offentlig verksamhet och ledarskapet i det, utifrån våra respektive erfarenheter från Skatteverket och Polisen. Få människor jag känner har så mycket positiv energi, idealism och engagemang inom sig som Stefan. Det han gör, det gör han inte för personlig vinning eller hämnd, utan för att han vill att den svenska polisen ska fungera som den egentligen är tänkt att fungera: Ge oss trygghet som medborgare. Ta fast brottslingar. Han vill att poliser ska syssla med saker som ger resultat, inte jaga ”pinnar” eller ägna sig åt improduktiva, interna, byråkratiska rutiner. Han tror att det skulle kunna bli verklighet med ett annat synsätt och en annan ledningsfilosofi. Det han gör, det gör han av lojalitet mot sin arbetsgivare och sitt uppdrag som offentligt anställd, inte av illojalitet. Det han gör är viktigt, det är värt all respekt och förtjänar ett aktivt stöd från alla med något slags intresse för att det offentliga Sverige ska fungera på ett effektivt och rättssäkert vis. Det här är mitt lilla, blygsamma sätt att försöka ge honom mitt. Så blås starkare i din polisvisselpipa Stefan! Det finns många som behöver öppna öronen.


 

Av Henrik - 23 mars 2012 21:16

Det är fredagskväll och pubbesök och mellanstadiediscon har gett mig ett litet tidshål att författa en bloggpost på. Den har legat och liksom grott till sig i mitt medvetande på lediga stunder de senaste två dagarna. Tanken har varit att det ska handla om händelserna i Toulouse. Men när jag nu sitter här vid tangentbordet så upptäcker jag att jag inte längre vet om jag vill. Ämnet är deprimerande och frågan är vad man egentligen kan dra för slutsatser av det. Ännu en extremist har agerat ut sin inre frustration och gjort en logisk omsättning av sina hatfyllda tankar till handling. Han var inte den förste och han kommer inte att bli den siste. Sju människor dog, tre av dem barn vars enda brott bestod i att de var judar. Hur är en människa funtad som kan gå fram och skjuta på nära håll mot små barn? Det går inte att förstå. Är det någon mening att ens försöka förstå?


Låt mig innan jag går vidare säga att min egen moraliska ståndpunkt är klar här. Att jag skriver att sju människor dog är ett uttryck för den. Jag betraktar inte Mohammed Merah som människa annat än i rent fysisk och genetisk bemärkelse. Genom sina dåd, särskilt morden på barnen, valde han att fjärma sig från allting som man rimligen kan betrakta som mänskligt. För mig är han inget annat än en hög med skit och om det hade varit praktiskt möjligt så hade jag förordat bränning av kroppen och spridande av askan på en sophög. Jag skiter fullständigt i om han kände sig diskriminerad, hade en frånvarande pappa eller trodde sig agera för ett högre, gott syfte. Det finns inte större skäl att försvara eller ”förstå” honom än det finns skäl att förstå Heinrich Himmler, Pol Pot eller Ratko Mladic.


Frågan är om det finns rimliga skäl att försöka förstå det hela på ett mer intellektuellt plan. Det är en berättigad undran, men man måste också vara medveten om att man mycket lätt kan hamna på ett moraliskt gungfly. Människor som hyser likartade åsikter eller åtminstone viss sympati för den ”sak” som terrorister säger sig slåss för fastnar ofta i resonemang med kontentan att handlingen som sådan visserligen var oförsvarlig, men att man måste förstå den frustration och ilska de kände inför den palestinska ockupationen/de ondskefulla kapitalisterna/det imperialistiska förtrycket etc etc etc. Och om man bara undanröjde dessa orättvisor så skulle också terrorhandlingarna försvinna. Samma människor brukar dock inte vilja ta folk som bränner flyktingförläggningar i försvar, än mindre ännu mer extrema vansinnesdåd som Anders Behring Breiviks. För här hävdar de plötsligt att det inte finns någon objektiv orättvisesak som driver terroristen. Men hur går det ihop med idén att terrorhandlingar föds ur förtryck och orättvisor?


Sanningen är att om man bara förmår lägga alla sina personliga preferenser åt sidan så ser man att det i grunden är samma mekanismer som driver alla människor som sysslar med terrorhandlingar. Det handlar om en upplevd orättvisa. Eller snarare: Det handlar om en känsla av personlig kränkning och frustration som ageras ut med våld. Alla människor som deltar i terrorhandlingar är inte stöpta i samma form, så självklart finns det individuella skillnader. En av människans många problem är vår förmåga att bli så besatta av en idé att den skymmer sikten för nästan allt annat. För rätt (eller ”fel” beroende på hur man ser saken) person kan det leda till en känsla av att allting är tillåtet för att förverkliga idén. Den sortens terrorister som likt Merah och Breivik agerar ensamma (av allt att döma) är dock snarare i högre grad drivna av mer personligt grundade motiv. Med risk för att låta väldigt freudiansk – ett tankesystem som jag egentligen är djupt skeptisk till – så tror jag att mycket kan förklaras av en slags projektion av egna misslyckanden och frustrationer på en inbillad ”fiende”.  Tittar man istället på en sån som Usama bin Ladin så tror jag mer att det handlar om den andre sorten – människan som tror på Idén med stort I, så till den milda grad att allting annat försvinner ur kikarsiktet.


Vare sig Idéer eller projicerad frustration och hat måste uppenbarligen ha en objektiv komponent för att leda till blinda våldshandlingar mot andra. Om det faktiskt ändå råkar vara så (enligt vår egen, personliga uppfattning) så bör vi inte göra misstaget att tro att terroristen egentligen, under andra och enligt oss själva bättre förhållanden hade varit en lycklig bonde, affärsman eller programmerare som levt ett fredligt och harmoniskt liv i Utopia. Breivik hade kunnat hitta en inbillad Fiende att rikta in sig mot. Merah hade inte nödvändigtvis varit lycklig i en helt muslimsk värld. Finns inga stora skillnader så kan man alltid bli dödsfiender kring små. Se bara på hur politiska rörelser i på yttersta höger- och vänsterkanterna tenderar att falla sönder i interna konflikter och bråk.


Jag vill ändå sluta posten i en lite mer optimistisk ton och jag gör det genom att hänvisa till Stephen Pinkers nya bok som Johan Norberg – alltid läsvärd – har tagit till utgångspunkt för en av sina senaste kolumner: http://www.metro.se/kolumner/att-inte-morda-och-tortera-nytt-for-manniskan/EVHlcn!VhJJ2muVZdVJ6/


Våldet minskar i dagens samhälle. Vi lever faktiskt i den fredligaste av epoker i människans kända historia. Mohammed Merahs och Anders Breivikar är inte längre typiska representanter för unga och aggressiva män. De är anomalier. Vi reagerar så starkt på deras våld, just för att våldet ändå har blivit så mycket ovanligare i vårt samhälle idag. Jag är realist. Människan är formad av sin evolutionära bakgrund. Vi är sociala däggdjur som kämpar om rangordningen i hierarkin i de grupper vi lever i. Vi har i oss att försvara vårt revir mot främmande grupper. Vi har en kapacitet till våld som varit nödvändig för vår överlevnad, men som dessvärre kan aktiveras i helt fel sammanhang och till enbart skada för oss själva och andra. Det kommer nog alltid att finnas människor i samhällets marginal som tar till våld av olika skäl. Men det finns alla möjligheter att våldet och därmed otryggheten i samhället kommer att fortsätta minska. Låt oss vara tacksamma för det idag.   

Av Henrik - 19 mars 2012 21:28

 

Det är en SÅ bra grundidé till en film. In time från 2011 med Justin Timberlake och Amanda Seyfried bygger på en lika enkel som genial plot: I en framtid där forskare lyckats lösa åldrandets gåta och därmed ge möjlighet till evig ungdom så har tid ersatt pengar som betalningsmedel. För att förhindra att befolkningen ökar exponentiellt så måste man hela tiden tjäna tid för att inte den inbyggda klockan alla har på sina underarmar ska ticka ner på noll och utlösa ett dödsprogram som omedelbart och utan pardon tar livet av sin bärare. Klockan aktiveras när man fyller 25 år, samtidigt som man får behandlingen som gör att man stannar i denna ålder rent fysiskt. Alla får ett år tillgodo, men sen gäller det att tjäna tid. För klockan tickar obönhörligen neråt. Dels med den faktiska tid som förflyter, men så måste man man också betala för allt man behöver med tid som dras från ens räkneverk. En bussbiljett: 2 timmar. En hamburgare: 3 timmar. Ett par nya jeans: 4 dagar. Alla går omkring evigt unga och vackra, men en stor del av befolkningen lever hela tiden på marginalen: En marginal som räknas i några få dagar, eller kanske t.o.m timmar. En dag utan arbete kan innebära döden… Samtidigt finns rika som har hundratals eller t.o.m tusentals år till godo. Staden där berättelsen utspelar sig är indelad i olika tidszoner: För att få tillträde till en viss zon behöver man ha en viss mängd tid på sin räknare och måste dessutom betala dyrbar tid för att få komma in. I ghettot lever de människor vars klockor hela tiden håller på att ticka ut. Inte bara håller på förresten, folk dör hela tiden; bokstavligen mitt i språnget.


Som gammal avdankad SF-fantast måste man förstås kapitulera för det här scenariot. Men tyvärr så fortsätter filmen inte lika bra som den börjar. Det uppstår fler och fler irriterande inkonsekvenser i handlingen, som till slut blir till rena logiska grodor. Själva storyn urartar alltmer i någon slags modern variant av Bonnie&Clyde, som känns totalt orealistisk givet de ”lagar” som just denna films universum förmodas lyda under. Filmen blir alltmer schablonartad ju närmare den kommer finalen och till slut vill man bara att den ska ta slut. Dubbelt besviken eftersom det inte bara var en rätt kass film, utan dessutom för att det kunde ha blivit en klassiker.


Det här för mig vidare in i funderingar vad det egentligen är som gör att en film lyckas med det en film ska lyckas med: Att berätta en historia på ett vis som fångar och engagerar publiken. I vissa fall som i det ovan nämnda är det rätt uppenbart vad som gör att en film INTE lyckas. Fast det är kanske mindre intressant. På en skala mellan Citizen Kane och Mördartomaterna anfaller finns ju trots allt en hel del mellanlägen. Det här har förstås mängder av filmvetenskapliga avhandlingar försökt gå till botten med. Mängder av filmkritiker har också angripit problemet. Själv är jag bara en glad amatör, utan knappt ens baskunskaper kring filmhantverkets alla aspekter. Visst är det väl förresten fascinerande att man fortfarande rullar upp varenda kotte som på något vis bidragit till en film i dess eftertexter? Inte ens killen och tjejen som fixade med cateringen eller de som skjutsade runt skådisarna mellan olika inspelningsplatser blir bortglömda. Och nästan varje gång sitter jag och funderar över vad ”dolly grip” gör och glömmer lika fort att slå upp det på Wikipedia.


Nåväl, jag har funderat en hel del kring det här trots min okunskap. Det finns många filmer som är stabila hantverk och inte på något vis skäms för sig. Man ångrar inte alls att man tillbringat ett par timmar i deras sällskap. Men de lyfter inte den sista biten. De berättar sin historia habilt, levererar oklanderlig action eller småtrevlig komedi med eller utan lite romantik. På en tiogradig skala får den en sexa eller en sjua. Men något fattas. Efteråt reser man sig ur biostolen eller TV-soffan utan känslan att verkligen ha blivit fångad av filmen.


Ibland känner man efter en sån film att det är själva storyn som inte riktigt bär hela vägen. Eller så är rollfigurerna lite för klichéartade eller klichéartade på fel sätt. Men ibland är det något mer svårgripbart än så. Särskilt om man jämför med filmer man funnit verkligt bra så kan det vara väldigt svårt att sätta fingret på vad det är som skiljer filmerna åt. Det som gör en film till en nia istället för en sjua är ofta väldigt subtila saker; en stämning man ofta knappt förmår beskriva i ord. Det är någonting som får filmen att nå fram – något som skiljer den från sjuan där åtminstone jag ofta har en vag känsla av att filmen nästan levererade, men aldrig riktigt förmådde att lyfta från marken.


En sak jag ändå tror mig ha märkt är att de verkligt bra filmerna är de som vågar ta ut svängarna, som vågar ta de stora riskerna. Att göra en verkligt engagerande berättelse är att samtidigt balansera på en tunn, tunn lina som om man faller obevekligt förvandlar dramatiska eller finstämda ögonblick till klichéer eller rentav får dem att kännas som pekoral. Det handlar om att skruva karaktärer så att de blir en extremt tydlig – men absolut inte övertydlig – illustration av centrala händelser och teman i filmen. Det här är nog oerhört svårt och misslyckas man i sina stora föresatser så är risken att filmen istället för en nia eller rentav tia inte rasar ner till en sjua, utan till en femma eller något ännu sämre.


Två av mina älsklingsfilmer är tydliga exempel på det. Slingblade – om mördaren Karl, spelad av Billy Bob Thornton som släpps fri efter många år på institution. Det är egentligen en ganska svartvit historia om ont och gott på ett plan och den är hela tiden farligt nära att slå över i klichéer och bli patetisk. Men den håller sig kvar på linan och levererar vad som är ett mästerverk – en film som engagerar och berör och lämnar ett bestående intryck inom en. Samma sak gäller Charlie Kaufmanns märkliga historia Eternal sunshine of the spotless mind. Redan i casten tar filmen en enorm risk: Att låta Jim Carrey spela en figur som är raka motsatsen till de figurer han normalt alltid spelar: En blyg, hämmad och allt annat än fysiskt expressiv människa. Sen är själva historien så skruvad och udda att man ibland knappt vet ut eller in. Ändå levererar den den kanske finaste kärleksskildring jag nånsin sett. Dessutom med stor humor och djup tragik enormt skickligt inflätade i varandra. Sen skulle Kaufmann göra om bravaden några år senare med en annan film. Och körde totalt i diket. Även jag som hans store beundrare tvingades medge för mig själv att filmen var kass. Den klarade inte av att balansera på den slaka linan, trots en storslagen idé.


Jag skulle kunna räkna upp fler filmer, men förhoppningsvis förstår ni vad jag menar. Sen är det naturligtvis lite mindre subtilt när det gäller genrer som action och komedi. Men även där handlar det helt uppenbart om något mer än att ha ett sammanhängande manus och bra skådespelare. Vissa filmer lyfter och engagerar – andra inte. Fortfarande finns dock bara en film som jag börjat se med en seriös intention men stängt av efter mindre än fem minuter: Sylvester Stallones Cobra. Det var repliken ”You’re sick and I’m the medicine” till filmens första skurk som gjorde mig övertygad om att inget kunde vara värt att tillbringa mer tid i dess sällskap. Samtidigt kan jag tänka mig att samma replik skulle kunna sitta som en smäck i en annan film, i ett annat sammanhang och med lite mer distans från både regissör och skådespelare. Film handlar mycket om timing. En timing som In time tyvärr saknade helt.


 

Av Henrik - 18 mars 2012 20:52

Om jag lyfter blicken en liten bit ovanför datorskärmen så ser jag en välbekant syn: Min bokhylla. Eller snarare så ser jag tre av mina totalt fyra bokhyllor. Själva hyllorna är det inget särskilt med. Det är alldeles vanliga Billy från IKEA i björkfaner. Bara här i Vällingby där det enligt Ratsit bor 23755 människor som är 16 år eller äldre, finns det säkert hundratals. Äldst av oss allihop är en Anna Adele Krus, född år 1910. Har hon bokhyllor i sitt rum på äldreboendet som jag vet ligger på den adress där hon är skriven? Hur är det med de totalt 11 Sven Anderssönerna i åldrar från 16 till 84? Vilka av dem läser överhuvudtaget böcker? Lustigt nog så gjorde Statistiska Centralbyrån år 2005 en uppföljande undersökning på just läsvanorna hos män mellan 16 och 84 års ålder. Den kom fram till att 31% av oss aldrig läser böcker. Färre än 30% läste varje vecka. Statistiskt sett så borde alltså 3 eller 4 av Sven Anderssönerna vara bokhylleslösa. Åtminstone om man inte tar med eventuella bokläsande fruar eller sambor i beräkningen. Kvinnor är betydligt mindre illitterata. Nästan hälften läser varje vecka och bara 15% läser aldrig.


Jag blir alltid en aning besviken när jag kommer hem till någon som inte har några bokhyllor. Bokhyllor säger en hel del om människor och jag är alltid nyfiken på att se vad folk kan tänkas ha för läsvanor och eventuell litterär smak. Så fort jag vågar – vilket är lite beroende på var bokhyllorna är placerade i hemmet – brukar jag därför gå fram till dem och studera innehållet. Är det skönlitteratur? Facklitteratur? Deckare? Tantsnusk? Nobelpristagare? Är det bokklubbsböcker (mindre uppenbart numer, men som barn lärde jag mig snabbt att identfiera hyllor fyllda med Bra Böckers böcker)? Tyder hyllan på ett aktivt läsande, något man bl.a ser på att där finns både gamla och nya böcker av varierande utseende och papperskvalitet. Eller är den mer av en möbel med vackra skinnband och fina omslag i olika färger? Och naturligtvis: Hur många är hyllorna och böckerna i dem? Man kan också fundera lite över placeringen. Intar de en hedersplats i vardagsrummet, eller är de förvisade till hall och sovrum? Det där sista är dock kanske inte någon jättesäker indikator på vilken roll böckerna spelar i någons liv. Jag hade själv bokhyllorna i hallen i min förra lägenhet och nu står nästan två tredjedelar av dem här i den lilla arbetshörnan i köket. Det har varit helt nödvändigt av utrymmesskäl. Om folk som bor mer spatiöst har valt att helt förvisa sina bokhyllor till mer anonyma platser än vardagsrummet, så tror jag dock att det kan säga en del om hur de ser på böcker.


 


Jag minns också bokhyllor. Särskilt starka är kanske minnena av farmor och farfars böcker. De fanns på flera ställen i huset, men det ojämförligt största antalet var i ”biblioteket”. Trots att tjugo år nu gått sen det hemmet skingrades, så ser jag det tydligt framför mig för min inre syn. Det var ett rektangulärt, ganska långsmalt rum vars båda runt 8-9 meter långa långsidor täcktes av jättelika bokhyllor nästan hela vägen fram till fönstret. Hela vägen upp till taket gick de och de bågnade av böcker från två stora bokläsares långa liv. Där satt jag ofta, inte sällan direkt på golvet på den röda heltäckningsmattan, och bläddrade och läste. Ibland ensam, ibland medan farfar satt i sin fåtölj och tittade på TV. Farmor däremot, hittade man sällan i biblioteket. Hennes läshörna var istället i skinnsoffan nere i vardagsrummet. Där satt hon och läste allting från deckare och tantsnusk till de stora klassikerna, historiska verk och den senaste nobelpristagaren. Farfar läste också romaner, men ännu mer facklitteratur. Alltid hittade han något nytt som fångade hans intresse och som man kunde diskutera med honom när man var på besök. När han dog sin välsignade död; 82 år gammal i sin fåtölj utan föregående sjukdom eller smärtor, så hittade vi i hans rum flera böcker om Romer som han lånat på biblioteket. Just detta folk och deras historia kan jag inte minnas att vi nånsin hade talat om. Som jag redan skrivit om så var det svårt att skingra och förstöra allt detta, även om även jag svor lite åt att farfar hade spikat fast de eländiga bokhyllorna i väggen med jättelika spikar.


Min egen bokhylla då? Ja den rymmer vid det här laget liksom avlagringar av nästan 35 års läsande av vuxenböcker (en mindre del av mina barnböcker står och samlar damm inne i mina barns rum). Det är en ganska vildsint blandning av svenskt och utländskt, av kvalitetsromaner och… ja, mindre seriösa böcker. Några har jag skam till sägandes aldrig orkat igenom, men har ändå svårt att slänga. Andra har jag läst om ett otal gånger. Som Büchheims ”Ubåt”, en julklapp från julen 81 om jag minns rätt. Den intensiva, klaustrofobiska känslan ombord på båten och rädslan och skräcken när de utsätts för sjunkbombsanfall från allierade jagare och flygplan gör den till en av de absolut bästa krigsromaner jag läst. Eller Jersilds ”En levande själ” om hjärnan med det bortskjutna minnet som ligger där i sin glasskål med näringslösning och försöker skapa någon slags sammanhang i sin förvirrade tillvaro. Eller Rutherfurds ”London” – bokhyllans senaste tillskott som ligger och väntar på at jag ska bli klar med den roman och den fackbok jag just nu läser parallellt. 1299 sidor på engelska, kommer jag verkligen att orka med det? Hur det nu än blir med det, så lär den få stanna i bokhyllan. För jag har som sagt svårt att slänga böcker. Egentligen inser jag att det vore mer rationellt att låna allt man ville läsa på bibblan, eller sälja och byta de böcker man redan läst. Böcker är stora, tunga och utrymmeskrävande. Varje gång jag flyttar och fyller alla dessa tunga lådor med dem, så undrar jag vad jag håller på med. Men utan mina bokhyllor så skulle jag känna mig ofullständig på något vis. Det trots att jag har haft en lång svacka på läsningsfronten och under flera år bara orkat med några få om året och istället mest suttit vid datorn på min fritid. Men nu är jag back i bokbusinessen igen.


Hur kommer det att bli i framtiden med bokhyllor? Få saker varar för evigt och mycket talar väl för att i kommande generationer så kommer inte bokhyllan att få den centrala plats den ändå haft i så många hem. Kanske kommer den inte att finnas alls. Läsplattor, talböcker och andra medier och former vi ännu inte sett idag kan konkurrera ut pappersboken helt. Det vore både synd och sorgligt tycker jag, men kanske beror den känslan mest på att jag är ett barn av min tid. Det viktiga är väl trots allt ändå att vi fortsätter att läsa. Att låta vår fantasi upptäcka nya världar. Att lära oss nya saker och få nya infallsvinklar på världen omkring oss. Bokhyllor är inte mål, bara medel för att kunna uppnå det. Mina egna kommer dock att få följa med mig till slutstationen. Även om jag också kanske skaffar mig en läsplatta någon dag!


 

Av Henrik - 13 mars 2012 19:16

Debatten om hur mycket framtidens bebyggelse ska tillåtas ta ut svängarna blossar upp igen. Eller okej, blossa upp kanske var lite för mycket sagt. I en medievärld där minsta lilla meningsmotsättning mellan två "kändisar" blir till attacker eller hån, vill man undvika att falla in i liknande språkbanor. Nå, låt oss uttrycka det som så att det verkar råda delade meningar om hur det ska se ut där vi bor, arbetar och handlar i framtiden. Inte minst i kungliga hufwudstaden. Så där lite intuitivt skulle man ju kunna tro att den enda riktiga storstaden i Sverige skulle ha en progressiv syn på det här med arkitektur och välkomna hus som utnyttjar den begränsade markytan i innerstan väl - dvs bygger på höjden - och som dessutom bidrar till att förstärka intrycket av storstad. Men icke. För här har vi nämligen saker som Stockholms skyline att ta hänsyn till. När man hör den nämnas är det dock sällan byggnader som sträcker sig mot skyn som åsyftas. Nej, istället handlar det om att hålla ner stan mot marken - här ska minsann inga träd, förlåt hus få växa sig högre än någon annan.


Intressant nog verkar detta vara en fråga som skär genom de politiska blocken och förmodligen också genom andra grupper och sammanslutningar. I denna intressanta DN-artikel har jag t ex idag lärt mig att Centern, kanske något förvånande, tillsammans med kådisarna vill bygga mer på höjden. Moderaterna är däremot mer tveksamma och Folkpartiet i princip helt emot. Med all säkerhet går uppfattningarna isär i det rödgröna laget också.


Vad är det då man vill bevara, alternativt är så rädd för? Förmodligen är det vyer som den här som många ser framför sig:

 

Visst är den vacker, det håller jag med om. Men frågan är om vi ska leva i något som ska vara ett monument över det förflutna i första hand, eller en modern stad med infrastruktur som uppfyller de behov vi har idag. Jag har svårt att se att Stockholm skulle förstöras av att man tillät lite fler höga byggnader att skjuta upp här och där. Naturligtvis ska man inte slänga all stadsplanering överbord. Ett besök i Los Angeles räckte för min del för att inse värdet av att man ändå har någon slags reglering över vad som ska byggas var och hur hus får se ut. Men för den skull måste Stockholm kanske inte se ut som ett monument över förra sekelskiftets byggnadsstil med bara enstaka anakronismer? Vi har brist på utrymme idag inom stadens hank och stör, men luften är (än så länge) fri. Den borde utnyttjas bättre.


Även i ett lite vidare perspektiv än det strikt 08-mässiga, kan man fundera över detta med skydd av gamla byggnader och miljöer. DN-artikeln tar upp några ganska absurda exempel. Man får också reda på att inte mindre än 30% av landets yta är definierat som "riksintresse" av det ena eller andra skälet; ett faktum som utnyttjats ett flertal gånger för att stoppa byggprojekt. Jag tycker det är helt absurt. Ska vi mer eller mindre betrakta en tredjedel av landets yta som något slags museum? Stoppa byggandet av villaområden med hänvisning till att några jävla renar sorterades där av sina samiska renägare förr i tiden? Jag har själv bott i K-märkta hus som var K-märkta eftersom de ansågs som ett gott exempel på funkisstilen. Detta medförde bl.a att vi vid fasadrenoveringen bara fick använda samma färg på putsen som den haft i original. Bygga balkonger var inte att tänka på. Om de varit de enda K-märkta funkislängorna i stan hade man väl kunnat förstå det. Men så var det förstås inte.


Jag har alltid varit intresserad av historia och tycker om att ströva i och titta på historiska miljöer. Men jag tror också att vi i första hand ska leva i nutiden och anpassa vår omgivning efter de behov och den livsstil vi nu har. Lite som jag skrev i gårdagens post om att spara saker som "minnen" så är jag också tveksam till om vi verkligen bevarar vår historia på det vis som k-märkningskramarna hoppas genom att låta alla möjliga märkliga byggnader från olika tidsepoker stå oförändrade överallt. I bästa fall smälter de in i den nya miljö som omger dem, i sämsta ser de bara malplacerade ut och hindrar dessutom förverkligandet av viktigare behov än att av "kulturminnesskäl" bevara en anskrämligt ful fabriksbyggnad från 1951.


Kanske ska vi istället satsa på att skapa ett särskilt reservat där k-märkarna kan få härja bäst de vill och "skydda" allting som är äldre än 23 år mot all tänkbar, klåfingrig förändring. Låt oss ge dem en liten stad nånstans där de kan drömma sig tillbaka till det förflutna då allt var mer idylliskt, mer estetiskt och mer greppbart. Jag föreslår Herrljunga!   

Av Henrik - 12 mars 2012 20:14

Vid mina senaste besök hemma hos mormor så har jag varje gång gått ut i "blå rummet" och betraktat familjefoton. Såna fanns visserligen överallt i den lägenhet där hon bodde i nästan 40 år. T.o.m i hallen satt kort på barnbarn. Eller sitter snarare, men i mina tankar är det i mångt och mycket redan imperfekt. Snart ska vi packa ner hennes liv i lådor. En del av dem kommer att gå raka vägen till grovsoprummet, en gammal människas personliga tillhörigheter som nu ingen längre har användning för. En del kommer att delas upp mellan oss som är kvar: En del tavlor, några av böckerna, några vaser. Ganska många av alla fotona. Dalahästarna som mormor samlade på ska enligt hennes egen önskan fördelas ut på barnbarnsbarnen. Mina söner kommer förmodligen inte att hoppa högt av glädje över detta oväntade tillskott i sina prylparker. Kanske kommer de ändå att känna något slags affektionsvärde för dem, de är trots allt tillräckligt gamla för att förhoppningsvis kunna bevara personliga minnen av henne. En del av nyttoprylarna räddas väl också undan förstörelsen. Min mamma som alltid varit påtagligt omaterialistisk och osentimental när det kommer till ting sa redan samma kväll när vi satt och drack te i lägenheten att jag borde se till att plocka med mig teskederna; "Du hittar ju nästan aldrig några när man är hemma hos dig".


Allt detta är något naturligt, egentligen helt och hållet vardagligt. Jag inser att mammas inställning till det hela är den som är sund; Hon är lite som Tooticki i Tove Janssons "Trollvinter" när Mumintrollet inte vill att den sorgligen ihjälfrusna ekorrens svans ska bli till en muff åt Lilla My. Hon konstaterar att folk nog inte har glädje av sina svansar när de är döda. Är man död så är man död. Men jag är lite mer lagd åt Muminhållet och känner därför som jag inkräktar och slår sönder när jag måste vara med och montera ner det som blev en människas sista bostad i livet. Något som byggts upp mer eller mindre omsorgsfullt under ett helt liv, oavsett hur långt det nu blev. Något som nu bara plockas ner som om hade det aldrig existerat. Men det är tidens gång. Hem byggs upp, hem skingras. Vi flyttar ett antal gånger under livet, de flesta av oss. En gång kommer att vara den sista, antingen vi har anledning att förmoda det eller inte. "Härifrån hade han uppenbarligen inte tänkt att flytta på något annat vis än med fötterna före" sa min pappa när vi tömde mina farföräldrars villa dit de flyttat i 60-årsåldern, runt 20 år tidigare. Hans slutsats baserade sig på upptäckten att deras stora, för att inte säga enorma, bokhyllor var fastspikade i väggarna med stora och ganska grova spikar! Det var första gången jag på allvar var med och skingrade en annan människas hem. Jag ville spara så mycket mer, det kändes t ex respektlöst att kasta inbundna böcker. Men till slut stod jag som de andra och vräkte ner saker i containern utanför. Det var för mycket, för gammalt. För så är ju kanske de flesta av oss. Vi samlar på oss och samlar på oss och orkar aldrig slänga så mycket som vi borde slänga. Så till slut blir det någon annan stackare som får besväret att göra det istället.


Naturligtvis måste man få vara lite vemodig när man röjer en död anhörigs lägenhet. Om man inte redan tagit in detta att personen är borta så blir det oundvikligt att inte göra det när man skingrar hennes hem. Förmodligen är det rentav nyttigt, en del av sorgearbetet. Sen kan man kanske tillåta sig att inte gå hela den deprimerande vägen ner i underklädeslådor och städskåp om det finns andra alternativ. Med min pappa så slängde vi bara livsmedel som skulle kunna börja lukta. Nästa gång fyllde vi en liten flyttbil med de saker vi ville ta med oss. Resten lät vi en flytt- och städfirma röja ur och själva avgöra om det fanns något de kunde sälja och tjäna några kronor på. Det var bara några av pappas personliga tillhörigheter jag hade lite svårt med. Hans samling med små fåniga pokaler från bridgen och minigolfen. Det kändes fel att lämna dem till firman, men vad skulle jag med dem till? Min syster kom till min undsättning och sa bara helt lugnt "Det är hans minnen, inte dina". Vilket gav mig kraft att samla ihop dem i en liten påse och gå ner med i soprummet. So long farsan, jag hoppas du tyckte om att titta på dem ibland när du satt i din bekväma fåtölj och såg på TV!


Prylar än ändå bara prylar och den dag det blir dags att röja undan efter mig så hoppas jag att ingen av missriktat pietet eller sentimentalitet behåller grejer som de ändå inte har någon glädje av. Dessutom är min erfarenhet att om man tar med sig saker som "minnen" så blir man besviken. Åtminstone för mig så laddas ganska snart den tidigare ägaren ur och jag tänker sällan eller aldrig på att de en gång stod hos någon annan. Mitt framför ögonen på mig här i arbetshörnan står Erik Lindorms väldiga bokfilm "Ny svensk historia" - i 7 band. En gång var det min farfars, nu är den min. Jag vet att farfar gillade dem lika mycket som jag och var nöjd på sitt osentimentala vis att jag bad om att få ärva dem. Men det finns liksom inget av farfar kvar i dem längre. Samma sak med pappas Fogelström-böcker som står alldeles bredvid i hyllan. Jag är glad att jag har dem, men jag kunde nästan lika gärna ha köpt dem på något antikvariat. Minnena av de här båda egensinniga männen handlar om händelser, ögonblick och känslor, inte om deras grejor. Även om jag ibland fortfarande kan få ett litet, litet stygn av ont samvete över att jag på 9 år förvandlade farfars välskötta Ford Escort till en ostädad rishög som det till slut bara återstod att köra iväg till skroten!

 


Den här bloggposten började med att jag betraktade ett foto, men landade istället i funderingar runt hem som upplöses och döda släktingars prylar. Så kan det gå. Jag får lov att byta ut rubriken som fram tills nu har lytt "Tidsperspektiv". Jag hade tänkt att berätta om mina tankar när jag ser på familjefoton från mormors barndom och ungdom. Men tydligen var det andra saker som låg före i pipen. Det är okej (hoppas jag den lilla skaran läsare också tycker), jag kommer tillbaka till det en annan dag i bloggen istället. När exakt, det får bli en överraskning.

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5 6
7
8
9
10
11
12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<<
Mars 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ jonesiskt med Blogkeen
Följ jonesiskt med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se